Tagg: Japan

Största nedgången någonsin på Kinas oroliga fastighetsmarknad

Publicerat den 5 november 2014 kl. 09:00

Jag har tidigare flera gånger skrivit om Kinas fastighetsmarknad för Finansliv, samt i en rad andra svenska magasin. Senast det begav sig här på Finansliv var rubriken så dramatisk som ”Kinas fastighetsbubbla har spruckit”.

Det var i maj i år med anledning av att flera internationella medier som Forbes, Financial Times och CNN då varnade för att tillståndet på Kinas bomarknad försämrats drastiskt. Detta efter en rad storbankers negativa rapporter, samt ett tal från en fastighetsutvecklare som läckt ut till allmänheten.

Nu börjar det visa sig att det finns fog för denna oro. Då Kinas bopriser enligt officiella China Real Estate Index sjönk i oktober var det nämligen för sjätte månaden i rad. Det är det längsta sammanhängande tappet sedan indexet infördes år 2010, och tappet på 0,9 procent i september var det största enskilda någonsin.

Vidare visade ny officiell statistik förra veckan att försäljningen av bostäder i Kina under årets tre första kvartal minskade med 10,8 procent jämfört med samma period i fjol.

Det är aldrig ett bra tecken då pris och efterfrågan samtidigt sjunker. För att ytterligare addera till farhågorna så minskar även investeringarna; enligt Wall Street Journal sjönk nystartade fastighetsprojekt under årets tre första kvartal med 9,3 procent. Det är också en trendbrott, då de under fjolåret steg med 13,5 procent.

Kort sagt pekar de flesta indikatorer på en negativ utveckling av Kinas viktiga fastighetssektor, som står för cirka 30 procent av landets BNP-tillväxt och en femtedel av alla nyinvesteringar. En dipp inom fastighetsbranschen skulle alltså slå mycket hårt mot den kinesiska ekonomin.

Det har ju länge varit tal om en kinesisk bostadsbubbla, och den senaste tidens negativa siffror har fått denna diskussion att återigen blossa upp.

För att sätta det hela i sin kontext kan det vara på sin plats med lite bakgrund. För bara ett par årtionden sedan var andelen privata husägare i Kina bland de lägsta i världen; i dag är samma andel bland världens högsta. 89 procent av kineserna äger i dag sin bostad, jämfört med exempelvis 66 procent i USA.

Anledningen till denna utveckling är dels att många av landets stora statliga företag i och med en rad ekonomiska reformer avvecklades mycket snabbt från slutet av 1980-talet. Dessa hade tidigare försett sina arbetare med subventionerade bostäder. Istället för att göra tiotals miljoner arbetare hemlösa beslutade myndigheterna att de skulle få köpa bostäderna till ett rabatterat pris.

Samtidigt innebar reformerna starten på en byggboom och privat bomarknad i Kina. Faktum är att utvecklingen gick så fort att det inte finns nog med statistik för att dokumentera den. En ny rapport från toppuniversitet Tsinghua visar dock att bopriserna i 35 undersökta städer mer än tredubblades åren 2000-2010. I stora städer som Peking och Shanghai har prisökningen varit ännu större.

Kinas snabba urbanisering har förvisso gjort att bostadsbrist är ett av de största problemen i landets städer. Men samtidigt står en stor del av bostäderna tomma; enligt China’s Southwestern University of Finance and Economics är minst en femtedel av lägenheterna i Kinas storstäder obebodda. En siffra som givetvis tyder på att marknaden drivits av spekulation.

Vilket jag tidigare nämnt här på Finansliv, så har man som rik kines inte många alternativ då det kommer till att förvalta sin förmögenhet. Bankens sparränta är lägre än inflationen, och aktiemarknaden kan i det närmaste liknas vid en enarmad bandit. Samtidigt råder tuffa restriktioner på att investera utanför Kina eller föra pengar utomlands. Många har därför valt att köpa fastigheter för sina pengar.

Då priserna nu börjar sjunka – samtidigt som en omfattande kampanj mot korruption förs över Kina – är risken att många fastighetsägare börjar sälja av med bostäder för att plocka hem vinsten. Det kan resultera i en ond spiral med ökande inventarier och fallande priser.

Redan nu går att se hur inventariet av osålda bostäder runtom i Kina ökat snabbt sedan slutet av fjolåret, och enligt vissa uppskattningar skulle de ta upp till två år bara att sälja av med de bostäder som står tomma i dag.

Från flera håll kommer varningar om att situationen i Kina påminner om den i USA 2007, eller den i Japan innan kraschen där ett par årtionden tidigare. Men det finns också en annan sida av myntet. Kinas fastighetsmarknad och hela ekonomi skiljer sig på många punkter från utvecklade länders dito. Därför finns också många bedömare som menar att det inte är någon fara på taket (pun intented).

Till att börja med är prisökningen i stora delar av Kina inte så dramatisk som statistiken för gällande. Snittet drivs upp av de ofattbara priserna och uppgångarna i de fyra städer (Peking, Shanghai, Guangzhou och Shenzhen) som utgör ”tier 1”.

Liksom är fallet i andra storstäder (London, New York, Stockholm) så är det här främst övre medelklass och överklass som köper bostäder. I många av Kinas cirka 150 miljonstäder har de stigande bopriserna ökning de facto legat i linje med löneutvecklingen, då inkomsten i Kinas städer de senaste åtta åren ökat med omkring 13 procent årligen.

Det är alltså inte bara rika spekulanter som har råd med fastigheter i Kina. Vidare infördes med början 2010 en rad restriktioner som gjorde det svårare att köpa på sig fler fastigheter.

Det har gett resultat. Matthews Asia menar andelen bostadsköpare som själva planerar bo i sin nya fastighet har ökat från 79 procent 2010 till 93 procent i dag. Finansinstitutionen CSLA bedömer likaledes att andelen investerare nu utgör 7-12 procent av köparna jämfört med cirka 20 procent tidigare.

Samtidigt är det mycket som pekar på en naturlig efterfrågan, trots faktumet att 89 procent av kineserna redan äger sin bostad. Många av de arbetarbostäder som såldes till subventionerade priser är nämligen av usel kvalité, och dess ägare kommer vilja uppgradera till en ny fastighet.

Vidare bor i dag endast drygt 50 procent av Kinas invånare i städer. Urbaniseringen väntas framöver fortsätta med oförminskad kraft, och myndigheterna räknar med att ytterligare 200 miljoner kineser kommer flytta från landsbygd till stad under det kommande årtiondet.

Men den kanske största skillnaden ligger i bolånen. 15 procent av Kinas bostadsköpare betalar hela beloppet i kontanter, utan att ta några lån alls. För de resterande föreligger ett krav på handpenning om 30-40 procent för att bli beviljad ett bolån.

Detta, tillsammans med faktumet att Kinas bokmarknad är så pass ung, innebär att ration mellan bostadslån och BNP i Kina endast är 18 procent, jämfört med 83 procent i USA just innan kraschen där. En avmattning – eller till och med en bubbla – skulle alltså inte få samma direkta ödesdigra konsekvenser för småsparare i Kina som i USA.

Men det finns andra orosmoln relaterade till utlåningen kring fastighetsmarknaden. Landets statliga banker har länge föredragit att låna ut pengar endast till större företag eller aktörer. Som en konsekvens har många mindre fastighetsbolag lånat pengar via ”skuggbanker”; en slags grå utlåning som är svår att kartlägga men tros ha ökat dramatiskt i Kina de senaste åren.

Vissa siffror gör gällande att upp till 40 procent av fastighetsbolagens finansiering kommer från allehanda trustbolag där lån givits och tagits med förväntningar om att bopriserna ska fortsätta stiga i samma takt som tidigare.

Detta har redan lett till regionala kriser i städer där skuggbanker försvunnit, med uppskjutna byggprojekt och flera självmord som följd. Desperata mindre fastighetsbolag lånar nu pengar till 50 procents ränta, och många riskerar att gå i konkurs inom kort.

Konkurser inom fastighetssektorn skulle givetvis innebära bortfall av arbetstillfällen och en minskad ekonomisk aktivitet. Ännu värre skulle det kunna bli i och med att många andra företag valt att på olika vis investera i fastighetsmarknaden.

Ett troligt scenario är att fastighetsmarknadens urholkning leder till ett ökat antal dåliga lån som inte kommer kunna betalas tillbaka. Och eftersom det från kinesiska myndigheters håll finns en tendens att lösa ut företag snarare än att låta dem gå i konkurs, skulle detta slöa ner ekonomin betydligt. The Economist skrev för ett par veckor sedan:

Half of China’s debt is owed by companies, and most of that, in turn, is owed by state-owned enterprises and property developers. As the economy slows and housing prices fall, many of these loans will prove unpayable. Banks report that bad loans are just 1% of their assets and their auditors insist that the banks are not lying, but investors price banks’ shares as if the true level is closer to 10%.

Kinas totala skuldberg har ökat från 147 procent av BNP i slutet av 2008, till 251 procent av BNP denna sommar. Detta beror till stor del på den byggboom som uppstod då Kinas myndigheter som svar på den globala finanskrisen 2008 sjösatte ett stimulanspaket på drygt 2 000 miljarder kronor.

Det är svårt att spå något på en så komplex och icke-transparent marknad som Kina. Men mycket tyder alltså på att fastighetsmarknaden kommer bidra till att Kinas ekonomiska tillväxt de kommande åren bromsar in mer än många väntat sig. En epidemisk ovilja att rensa upp i finanssystemet innebär sannolikt att antalet obetalbara lån och ineffektiva zombie-företag som tynger ner ekonomin bara kommer öka.

Ett visst hopp sätts till att Kinas myndigheter förfogar över en verktygslåda med vilken de kan styra utvecklingen av såväl tillväxt och fastighetspriser i önskad riktning. Men just på bomarknaden verkar det svårt.

De restriktioner som infördes 2010 för att förhindra spekulation har redan skrotats i 66 av 70 av Kinas största städer. Ändå upplevde 79 av de 100 städer som ingår i China Real Estate Index ett prisfall i september.

Samtidigt innebär osäkerheten på bomarknaden hemma att allt fler kineser investerar i fastigheter utomlands. Rapporter den senaste veckan gör gällande att kinesiska fastighetsköpare ökat i såväl USA som Australien.

Också i Japan har kinesiska företag och privatpersoner hittills i år köpt fastigheter för närmare två biljoner kronor, vilket är mer än tre gånger så mycket som samma period i fjol.

Japan och invandringen

Publicerat den 31 maj 2014 kl. 19:29

Såhär under supervalåret verkar invandring vara ett populärt ämne. Tänkte därför uppmärksamma Japans komplexa inställning till invandring, samtidigt som dess minskande befolkningsmängd utgör det kanske största hotet mot landets utveckling och tillväxt.

Japan dras förmodligen med de mest bekymmersamma demografiska problemen i hela världen. Under flera år har födelsetalet varit plågsamt låga, och befolkningen har redan börjat minska. Under fjolåret blev japanerna 244 000 färre. I dag uppgår befolkningen till 126,4 miljoner, vilket är en dryg miljon färre än för tre år sedan.

Och värre kommer det bli. Under de kommande 50 åren spås befolkningen minska med en tredjedel, och vissa prognoser gör gällande att det endast kommer finnas 43 miljoner japaner år 2110.

Inte nog att invånarna blir färre – de blir även äldre. År 2000 utgjorde åldersgruppen 15-64 cirka 85 procent av landets befolkning. Nu har andelen minskat till under 80 procent, och år 2050 beräknas endast drygt hälften av japanerna vara i arbetsför ålder. Istället väntas andelen av befolkningen över 65 år öka, från drygt 20 procent år 2000 till cirka 40 procent år 2050.

Kort sagt så kommer en allt mindre arbetsstyrka behöva försörja allt fler pensionärer. Det bådar givetvis inte gott för ett land som redan har problem med tillväxten, och dessutom dras med den största statsskulden bland alla världens industriländer.

Trots att det demografiska problemet länge varit ett faktum, så har det homogena Japan fortsatt haft en tuff hållning vad gäller invandring.

Mindre än 2 procent av landets invånare är i dag invandrare – och då kommer en stor andel av dessa från gamla japanska kolonier som Korea och nordöstra Kina, som har en kultur och ett språk mer besläktat med Japan än många andra grupper av invandrare.

I veckan listade den inflytelserika Japan-bloggen Shisaku antalet invandrare i Japan per nationalitet i juni 2013, samt de olika invandrargruppernas utveckling i antal i procent sedan 2008:

Total 2,049,123 (- 4,4 %)

China 647,230 (+ 0,5 %)
South Korea/DPRK 526,575 (- 9,6 %)
Philippines 206,769 (+ 6,9 %)
Brazil 185,644 (- 40,0 %)
Vietnam 61,920 (+ 52,8 %)
U.S.A.49,216 (- 4,8 %)
Peru 48,976 (- 12,6 %)
Thailand 40,699 (+ 11,3 %)
Taiwan 29,466 (new category)
Nepal 27,584 (+ 139,0 %)
Indonesia 26,171 (- 0,0 %)

Märkbart är alltså att samtidigt som Japans befolkning minskar, så minskar även antalet invandrare. Den japanska allmänheten har alltid generellt sett alltid varit negativt inställd till invandring, och detta gäller främst personer från kulturer som anses främmande.

Undantaget Korea, så kan vi se att invandringen från andra asiatiska länder ökat något. Men vad gäller Brasilien, USA och Peru så har den istället minskat, och särskilt kraftigt vad gäller Brasilien.

Bakgrunden till det stora antalet brasilianare i Japan är att landets tillverkningsindustri under 1990-talet behövde billig arbetskraft. Ett krav för arbetsvisum var dock att ha ”japanskt blod”, vilket många brasilianare uppfyllde eftersom en flod av japanska migranter sökte sig dit tidigare under 1900-talet.

The Economist intervjuade nyligen en tidigare borgmästare i industristaden Hamamatsu, som personligen ledde stadens försök att assimilera ett stort antal brasilianska invandrare.

Han säger att det bland stadens befolkning fanns en stor skepsis till multikulturalism. De lokala invånarna hade svårt att acceptera den påstådda högljuddhet som fanns bland brassarna, och tog sig uttryck bland annat i grillfester på balkongen och högljudd samba i bostäderna.

Då Japans behov av billig arbetskraft sedan sinade, och brasilianarna inte kände sig integrerade i samhället, minskade denna befolkningsgrupp snabbt. Många fick till och med betalt av de japanska myndigheterna för att återvända till Brasilien.

Men då effekterna av den minskade befolkningen kryper allt närmare, försöker Japans myndigheter nu lösa problemet på flera olika vis. Till att börja med så har allt mer resurser lagts på robotar som ska kunna ersätta arbetare i såväl tillverkningsindustrin som äldrevården.

Enligt Japan Times avsatte Shinzo Abe i fjol cirka 200 miljoner kronor till forskning för robotar som ska kunna ta hand om landets gamla invånare. De ska bland annat kunna leda gymnastikpass, sjunga och till och med visa känslor.

Vidare har man länge försökt uppmuntra landets kvinnor att föda fler barn. För en naturlig befolkningstillväxt krävs ett födelsetal på omkring 2,1 barn per kvinna, men motsvarande siffra i Japan i dag är endast 1,41.

Trots diverse ekonomiska bidrag och sociala program, verkar det dock närmast omöjligt att öka barnafödandet i Japan. Utpräglade könsroller och en stel byråkratisk företagsvärld borgar för att en kvinna sällan tar sig tillbaka in i arbetslivet efter att hon fött sitt första barn. Det är en konsekvens som de allt mer självständiga och urbana japanska kvinnorna inte är beredd att acceptera.

Slutligen verkar det som om Japans myndigheter nu även börjat omvärdera sin inställning till invandring. I februari släpptes en myndighetsrapport som rekommenderade att Japan med början år 2015 bör ta emot 200 000 permanenta invandrare årligen.

Tjänstemän var dock snabba med att avfärda att rapportens innehåll skulle omsättas till regeringspolicy. President Shinzo Abe menade samtidigt att nyligen fattade beslut om att ge längre tillfälliga visum till arbetare inom exempelvis byggindustrin inte handlar om någon förändring i invandringspolitiken, och att dessa arbetare självklart måste åka hem förr eller senare.

Enligt The Economist menar dock en rådgivare till Shinzo Abe att rapporten i själva verket visst är ett steg i ledet mot en öppnare inställning till invandring.

Shinzo Abe sägs bara vara rädd för att Japans traditionellt högerorienterade medier ska vända varje beslut om ökad invandring emot honom, eftersom stora delar av allmänheten fortfarande motsätter sig en sådan utveckling.

Detta har jag själv erfarit i samtal med japanska vänner. För något år sedan diskuterade jag saken med en skolkamrat från Hongkong som nu jobbar på Mitsubishi. Han såg inget egenvärde i att Japans ekonomi skulle fortsätta öka, utan menade tvärtom att en minskad BNP är en naturlig följd av en sjunkande befolkning. Det gör inget om kakan blir mindre då det är färre som delar på den, menade han. Dessutom såg han en minskad befolkning och ett minskat energibehov som positivt för miljön.

Och då jag innan det besökte Japan för att rapportera om jordbävningen i Fukushima 2011, talade jag även om detta ämne med ännu en klasskamrat från Hongkong och en av hennes bästa vänner. De motsatte sig invandring med argumentet att det japanska samhället är så säkert i dag. Varken våldsbrott eller fattigdom existerar knappt i Japan, och de menade att en ökad invandring skulle riskera en ökning av bådadera. Vidare nämnde de ett särskilt japanskt ord som var ett samlingsnamn för god moral och diverse samhällskoder, som de var rädda kunde upphöra i samband med allt för omfattande invandring.

Varken dessa två vänner eller min vän på Mitsubishi såg något egenvärde i att Japans ekonomi växer, och såg därför inte heller nödvändigheten med en ökad invandring. Och då handlar det ändå om tre personer som är högt utbildade och själva bott utomlands i flera år.

Hur vanliga rasism dessa tankegångar än må vara i det japanska samhället, så finns även uppskattningar som gör gällande att också de traditionellt högervridna japanska medierna i dag är mer positivt inställd till invandring än tidigare.

Och mycket talar för att Shinzo Abe insett nödvändigheten av att klara sig från det demografiska stup som landet står inför – och därmed även undvika den deflation, negativa tillväxt och galopperande statsskuld som det senaste decenniet kastat en skugga av hopplöshet och negativism över Japan.

Oavsett om denna räddning sker via robotar, ökade födelsetal eller generösare invandringspolitik, så är det en fråga värd att hålla koll på eftersom den kommer sätta betydande avtryck i hela Asiens ekonomiska utveckling. Och allra tydligast blir avtrycket givetvis om problemet inte löses över huvudtaget.

Kärnkraft i Kina och Japan – två extremiteter

Publicerat den 1 april 2014 kl. 00:57

Japan var länge ett föregångsland vad gäller design och säkerhet inom kärnkraft. Vid början av 2011 fick landet över 30 procent av sin energi från kärnkraften, och planerade utöka andelen till 40 procent.

Men i mars 2011 – alltså ganska precis tre år sedan – förorsakade så en jordbävning ett ödesdigert reaktorhaveri i Fukushima. Olyckan innebar inte endast akut strålningsrisk och svindyrt räddningsarbete, utan även ett prompt driftstopp för alla japanska kärnkraftverk. Än idag står Japans samtliga 48 kärnkraftsreaktorer stilla, och inga datum eller ens konkreta planer finns om nya uppstarter.

Då 30 procent av landets generationskapacitet plötsligt föll bort, gjordes stora ansträngningar för att spara energi. Tokyos upplysta skyline blev mer anonym om kvällarna, och under dagtid fick myriader av ”salary men” finna sig i att svettas på kontoren då luftkonditioneringen förblev avstängd även under de varma och kvalmiga sommarmånaderna.

Men givetvis gick det inte att helt förlita sig på att spara energi, särskilt inte i ett redan så pass effektivt och klimatsmart land som Japan. För att hantera problemet med att en tredjedel av energikapaciteten försvann, blev man även tvungen att förlita sig mer på fossila bränslen.

Det resursfattiga Japan har därför sedan 2011 konstant tvingats öka importen av främst kol. Landets kolimport stiger fortfarande kraftigt; i januari i år ökade importen av kol för energiutvinning med 17 procent mot samma månad året innan.

I dag är det fossila bränslen som genererar 90 procent av Japans energi. Det får givetvis negativa följder; helåret som slutade mars 2013 var det år då Japan släppte ut näst mest koldioxid sedan mätningarna påbörjades.

Och värre lär det bli. Tokyo Electric Power, som bland annat driver just kärnkraftverket i Fukushima, ska nämligen ytterligare öka kapaciteten av energiutvinning från gas och kol med 11 GW, genom att bygga flera nya kraftstationer. Fukushima innebar alltså ett totalstopp för kärnkraften i Japan, med ökade koldioxidutsläpp som oundviklig följd.

Vid tiden för Fukushima-olyckan hade Kina elva kärnkraftverk i drift, som stod för blygsamma 2 procent av landets totala energibehov. Vid samma tidpunkt var Kina dock mitt uppe i världens största planerade kärnkraftsexpansion, med 26 kärnkraftverk under konstruktion, efter ett beslut från 2008 att öka dåvarande kapacitet på 9 GW, till 80 GW år 2020.

Till år 2030 skulle kapaciteten återigen mer än dubblas, och enligt planen skulle Kinas kärnkraftverk år 2050 ha en total kapacitet på 500 GW. Som jämförelse var hela världens samlade kapacitet vid årets början 372 GW.

Kina planerade alltså att på några årtionden bygga mer kärnkraft än vad som fanns i resten av världen tillsammans. Dessa planer kunde smidas utan allmänhetens inblandning, då det knappt fanns något motstånd alls mot kärnkraft bland Kinas befolkning. Detta berodde snarast på en okunskap om kärnkraftens risker, och en nedärvd vana att inte högljutt ifrågasätta myndigheternas politik.

Dessutom fattas många beslut i energifrågor i Kina på lokal nivå. Ett nytt kärnkraftverk i provinsen Jiangxi kunde exempelvis slås upp helt utan debatt eller ens vetskap bland invånarna i grannprovinsen Guangdong. I den mån inhemsk media alls uppmärksammade expansionen av kärnkraft, handlade det om hyllningar till den egna tekniken, vilket kunde snabba byggnadstakten ytterligare.

Detta var dock innan olyckan i Fukushima. För denna katastrof kom att skapa stor oro bland allmänheten i Kina, och riskerna började genast diskuteras såväl i medier som på Kinas livliga mikrobloggar. Situationen fick myndigheterna att dra in tillstånden för de kärnkraftverk som ännu inte börjat byggas, och tillfälligt stoppa byggnationen av de reaktorer som var under konstruktion, för att genomföra extra säkerhetskontroller.

Men till skillnad från Japan, så behöver myndigheterna i Kina inte ta opinionens oro på lika stort allvar. För bara ett par veckor efter olyckan, gjordes det klart att Kina inte tänkte göra några större ändringar angående expansionsplanerna.

Landets miljöministerium gick snart ut och ”garanterade säkerheten” vid landets kärnkraftverk, och Fukushima sades nu kunna användas för att ”dra lärdom” om framtida säkerhet och design. Redan i maj 2012 antogs en ny säkerhetsplan för kärnkraften i Kina, och i oktober samma år påbörjades byggena på nytt, och en rad nya tillstånd utfärdades.

Även fast målet för år 2020 sänktes till 58 GW, så stötte man på visst motstånd i form av protester. Men som ofta är vanligt i Kina, så väntade myndigheterna bara ut demonstrationerna och fortsatte sedan med sina planer som tänkt.

Senast nu för ett par veckor sedan så meddelade myndigheterna att målet på 58 GW till år 2020 inte bara kommer uppnås, utan även överträffas. Minst 20 kärnkraftsreaktorer ska byggas i Kina de kommande fyra åren.

Sammantaget hade Kina i februari i år, enligt Nuclear World Association, 20 reaktorer i bruk och 28 under konstruktion. Slutmålet ligger nu på en total kapacitet om cirka 1 000 GW, och dessutom vill Kina bli en ledande exportnation av kärnkraft.

I dag kan Kina nämligen designa och bygga sina egna kärnkraftverk, helt oberoende av andra länder. Genom åren har man importerat teknik från främst Frankrike, Ryssland och Kanada, som man sedan modifierat och byggt i egen tappning. Exempelvis är Kina nu i färd med att designa om en reaktor från amerikanska Westinghouse, så att den ska få en kapacitet på 1,4 GW, istället för 1,0 GW.

Hittills har Kina levererat kärnkraftsreaktorer till Pakistan, och lägger bud på att bygga kärnkraftverk i Turkiet, Brasilien, Sydafrika och Argentina. Dessutom kommer ett statligt kinesiskt företag stå för en dryg tredjedel av en ny reaktor i brittiska Hinkey Point, som är Storbritanniens första nya reaktor på decennier, och tillika första gången som Kina samarbetar med en etablerad kärnkraftsnation, vilket lär legitimera dess exportplaner.

Olyckskorpar har dragit paralleller till Kinas rasande utbyggnad av snabbtåg, där det tullades på säkerheten, vilket ledde till en dödsolycka med minst 40 dödsoffer sommaren 2011. Mönstret med snabbtåg går igen i kärnkraft; utländsk teknik importeras, modifieras, kapaciteten ökar och sedan byggs det hela ut i en rasande takt och går även på export.

Exportambitionen drivs på av statliga China National Nuclear Corporation, som har nära band till militären, och en målsättning om att kunna exportera kompletta reaktorer till konkurrenskraftiga priser. Just nu läggs stora resurser på att utveckla så kallade ”fjärde generationens reaktorer”, som ska kylas med helium, och därmed inte vara beroende av stora vattenmängder vilket gör att de kan byggas i inlandet.

För ett par veckor sedan rapporterades det även om att Kina bygger kärnkraftverk med aldrig tidigare testad teknik, där reaktorerna ska drivas av torium istället för uran. Tidigare var planen att dessa reaktorer skulle utvecklas inom 25 år, men då myndigheterna ser kärnkraft som en viktig företeelse i att minska Kinas luftföroreningar, fick forskarna nyss reda på att de nu bara har 10 år på sig att ta fram dessa nya reaktorer.

För att knyta an till rubriken, så innebar olyckan i Fukushima att Japan och Kina gick två helt olika vägar vad gäller kärnkraften. Det världsledande Japan stängde på grund av en kritisk hemmaopinion helt ner sina reaktorer, för att ersätta dessa med fossila bränslen.

Det oerfarna Kina ignorerade dock den allmänna opinionen, fortsatte med sin expansion, och såg snarare Fukushima som en möjlighet att bli världsledande inom kärnkraftsexport, då resten av världen nu minskar sina investeringar inom kärnkraften.

Japansk hybris?

Publicerat den 26 april 2013 kl. 00:00

Det är med förvåning och bestörtning som jag läste att över sex miljoner spanjorer numera är utan jobb, mer än 27% arbetslösa. Den främsta anledningen till denna tragiska siffra sägs vara de av EU mer eller mindre påtvingade besparingsåtgärderna. Det går inte att spara sig ut ur krisen, menar många i Spanien. Politikerna i Madrid har börjat lyssna på klagomålen och kommer nu med största sannolikhet ändra kurs mot en alltmer flexibel monetär politik, i princip öka statsskulden. Är det så illa med skuld?

Vad hände med den ekonomiska modellen med balanserade böcker, det vill säga man skall inte spendera mer än man tjänar. Hela det spanska systemet har mer eller mindre brutit ihop, skuldberget är enormt, fastighetsmarknaden har stora problem och bankerna har inte lyckats kommer på trovärdiga lösningar för att få fart på affärerna igen. Statsskulden till BNP är hög, moralen är låg, landet kan komma att delas och det verkar råda en slags paralyserande desperation. Vad skall vi göra? Är lösningen på problemen att spendera mera, att lätta på svångremmen?

Nu bor jag som bekant i USA, där lösningen på 2008 års finansiella kris var att pumpa in enorma belopp i den amerikanska ekonomin, att i princip överösa ekonomin och aktörerna med pengar och mer eller mindre låta dem spendera fritt, allt i ett desperat försök att få fart på ekonomin. Detta följdes av flera liknande åtgärder. Det har som bekant verkligen fått fart på ekonomin, förvisso med problem med hög arbetslöshet, hög statsskuld och en betydande ökning i gapet mellan de rika och de fattiga. Likviditetsflöde gynnar de som har pengar helt klart. Statens skuldsättning i procent till BNP har som följd stigit avsevärt och USA har numera en skuldratio på runt 100 jämfört med en del andra länder som exempelvis Kina 10, Sverige 30, Spanien 70, Grekland 145 och Japan 240. Om större delen av skulderna är inhemska så är det generellt lättare att finansiera dem, vilket Italien är ett exempel på. En annan skuld¬struktur med stora skulder gentemot utlandet, som varit fallet med exempelvis Grekland, innebär att finans¬ieringen kan försvåras samt att finans¬ierings¬problem riskerar att dra med andra länder i fallet. Man skall komma ihåg att ungefär en tredjedel av den höga amerikanska statsskulden består av utländsk finansiering, vilket är väldigt högt och riskabelt jämfört med framför allt Japan och Kina. Japan har mindre än 5% utländsk finansiering av skulden.

Spaniens arbetslöshet må vara uppseendeväckande och störande och det verkar finnas en matt uppgivenhet bland spanjorerna. Motsatsen och en enorm positivism finns sedan i december på andra sidan jordklotet, i Japan. Det är intressant att följa hur den amerikanska massmedian har börjat skriva mer om Japan och verkar fascineras. Anledningen är att den nye premiärministern Shinzo Abe sedan han fick makten i december 2012 har pumpat in så pass mycket pengar i den japanska ekonomin att de amerikanska åtgärderna under Obama framstår som små, nästan futtiga. Den japanska centralbanken kommer stimulera ekonomin med runt $1.4 trillion under de kommande två åren. Den amerikanska ekonomin är givetvis betydligt större och med andra ord är den japanska åtgärden relativt sätt ännu större. Amerikanerna har fascinerats av beloppet och hela den japanska ekvationen och verkar tycka att USA borde väl kunna trycka ännu mer sedlar.

Vansinnesmentaliteten kan tyckas vara på framfart, men å andra sidan är det väl bättre än att ha pengar i fickan och känna sig stark, jämfört med att gå omkring i trasor och inte kunna unna sig någonting. Vill du idag vara spanjor eller japan? Fråga dig själv om du skulle vilja ha ett kreditkort med ett tak på 1000 dollar eller 100000 dollar. Helt klart är att jag skulle känna mindre stress med ett högre belopp, framförallt om det inte fanns några som helst krav på återbetalning. Istället skulle avtalet vara att om jag mot förmodan skulle nå taket på 100000, går det bra att höga det till 200000. Det är med andra ord lördag hela veckan.

De omedelbara effekterna inom den japanska ekonomin har varit en kraftigt försvagad yen, 25% nedgång mot dollarna sedan i slutet på 2012, vilket gynnar den exportbaserade japanska ekonomin, och en kraftig uppgång inom den inhemska konsumtionen. Allting är med andra ord positivt och det är just det budskapet som presenteras här i USA. Företagens vinster har gått upp, Nissan med 91%, Toyotas aktier upp med 75%, Sony upp 80%, Honda upp 60% sedan valet i fjol och mer klarhet vad gäller Toyota kommer då deras resultat redovisas den 8 maj. Helt klart är dock att spending is in. Skulden är förvisso skyhög.

Om jag sätter på mig min spanska hatt, kan man börja undra varför vi överhuvudtaget behöver bry oss om en balanserad budget och besparingar. Spanien måste undra varför den japanska modellen inte kan implementeras där. Kan vara svårt dock, först och främst krävs en inhemskt stark ekonomi, en exportindustri och en slags, vad jag skulle vilja betäckna som hybris, eller till och med snudd på vårdslöshet. Spanien skulle dessutom få godkännande av EU om de nu vill öka spenderandet. Om jag inte vore så pass politskt känslig, skulle jag kunna beteckna de japanska aktionerna som kamikaze ekonomi. Nu är jag dock så pass diplomatisk att jag avstår från detta. Helt klart är att den japanska ekonomin har fått fart igen och många amerikaner undrar om det borde sättas mer pengar i omlopp här.

Nu bör man dock med samma finkänslighet påpeka att det finns en viss tendens till japansk hybris och vi tycks se det även i deras politik. En tuffare ton har tagits i utrikespolitiska uttalanden av Abe vad gäller omdiskuterade öar, som krävs av såväl Kina som Japan. Vad som är mer oroväckande är att Abe har börjat prata om förändringar till konstitutionen, som skrevs av amerikanerna 1946. Det är helt klart väl värt att notera en genomgående ny känsla av makt i Japan, vare sig det gäller ekonomin, utrikespolitik eller inrikespolitik. Det verkar som om den nya kreditkortsgränsen måhända har gått åt huvudet på Abe och Japan.

Lider Japan av storhetsvansinne? Kanske är det faktiskt så. Tycks se en bild framför mig. En vag bild, men dock. Såsom i en svart och vit film vandrar en bredbent och tuff japan nedför gatan med cash i fickan, mycket cash, en cigarett arrogant hängandes från mungipan, och med en obeskrivlig stolthet, som endast kan komma från idioti eller alltför mycket pengar, eller en kombination av dessa, skrattar han högt och sedan försvinner han plötsligt. Funderar stillsamt på denna bild, på sommaren, på stackars Spanien och på att Japans hybris faktiskt är någonting att varsamt notera.

Vad händer i Japan? Nikkei på 8-month-high!

Publicerat den 17 december 2012 kl. 18:36

Den senaste tiden har börsen i Japan stigit kraftigt, och sammantaget har indexet Nikkei 225 har stigit med 13 procent sedan mitten av november.

Den japanska yenen sjönk i dag också till sin lägsta kurs mot dollarn sedan april 2011, vilket är mycket bra för Japans exportinriktade industri.

Överlag kan en nyfunnen skönjas en optimism bland investerare i Japan – anledningen är det val som hölls i landet i går.

Liberal Democratic Party (LDP), som har styrt Japan sedan 1955 med ett avbrott på endast fyra år, tar nu åter makten från Democratic Party of Japan (DPJ).

LDP är ett något mer konservativt parti än DPJ, och anses också vara mer erfaret då det gäller att sköta om ekonomi och finanser.

Partiet fick hela 294 av de 480 platser i underhuset som stod på spel i valet, medan DPJ förlorade tre fjärdedelar av sina platser.

Tillsammans med allierade partiet New Komeito får LDP nu över två tredjedelars majoritet i underhuset, och kan därmed kunna köra över DPJ vad gäller flera viktiga frågor och beslut.

Varför är man då så optimistisk över LDP:s återtåg till makten?

Jo, presidentkandidaten Shinzo Abe har lovat finanspolitiska åtgärder för att få igång Japans ekonomi igen. Det ska stimuleras och spenderas, samtidigt som värdet på den alltid så dyra yenen ska hållas nere.

Detta har tilltalat väljarna långt mer än DPJ:s återhållsamhet och prat om att dubbla landets momssättning för att betala av på statsskulden.

Indextunga företag som Toyota och Komatsu har därför återigen blivit attraktiva, och Tokyo Electric – också känt som Tepco – steg med hela 32,9 procent bara i dag, eftersom LDP är mer vänligt sinnade till kärnkraft än DPJ.

Lyriska analytiker och kommentatorer – särskilt då i Japan – pratar om detta som ”vändpunkten” för japansk ekonomi och japanska aktier.

Och visst kan det vara det, i alla fall fram till nästa sommar ungefär. Det är väl någonstans då som LDP:s finanspolitiska åtgärder börjar avta. För i det långa loppet anser jag att det är på sin plats att utfärda en varning för att tro på någon slags japansk ekonomisk återkomst.

Till att börja med så är det givetvis inte så lätt att få ordning på torpet som Shinzo Abe vill få det att låta.

Enligt IMF kommer Japans statsskuld i år att uppgå till 237 procent av BNP, och år 2017 ligga i trakterna kring 250 procent. Det kan jämföras med 171 procent i dag för Grekland, 107 procent för USA eller 91 procent för Spanien.

Bland annat Time Magazine frågar sig vart LDP ska få pengar till stimulanser ifrån, och varnar samtidigt för att Shinzo Abe kan ställa till med en ny skuldkris.

Dessutom är japansk politik otroligt ambivalent, och landet får en allt mer besvärlig relation till viktiga grannländer som Kina och Sydkorea på grund av territoriella konflikter.

Shinzo Abe blir nu Japans sjätte premiärminister sedan 2008. Dessförinnan satt han själv på posten under ett år 2006-07 innan han avgick av hälsoskäl. Abe är också känd som en ”hök”, och förespråkar mer pengar till militären samt en hårdare politik i territoriella konflikter med Kina.

Vidare så har knappast allmänheten något större förtroende eller tålamod med LDP, vars politik ju satt landet i skuldkris och recession från första början.

Men vad som bådar mest illa för Japans ekonomi är inte den missköta politiken, utan en rad inrikes förutsättningar, främst då demografin.

Japans befolkning minskade i fjol för tredje året i rad, och redan i dag är en dryg fjärdedel av invånarna 65 år eller äldre. Officiella beräkningar gör gällande att dagens 127 miljoner japaner bara kommer vara hälften så många i slutet av detta århundrade.

Av kulturella och politiska skäl är dessutom kvinnor ofta en outnyttjad arbetsresurs, och invandringen hålls till det minimala.

Mot denna bakgrund går det inte att förvänta sig att japanska företag återigen ska erövra världen eller att landets ekonomi sammantaget alls kommer växa det närmsta årtiondet.

Men, som en mycket viktig och väldig fin notering, vill jag föra in att många japaner inte alls misströstar för det.

Mina två bästa japanska vänner – båda tidigare klasskamrater till mig Hongkong – ser det inte som något måste att landets ekonomi växer, och har långt ifrån samma ”tävlingsmentalitet” som i Kina då det gäller BNP och statistik. (Att Kinas ekonomi 2010 gick om Japans i storlek blev ju en enrom källa till nationell stolthet här i Peking)

Nej, Satoshi och Monami, som mina japanska vänner heter, anser istället att det är viktigare med jämn fördelning och att ta hand om miljön.

”Vi har det redan bra nog materiellt sett, och varför ska då ekonomin tvunget växa om befolkningen krymper?”, frågade den intelligenta toppstudenten Satoshi mig helt utan oro.

BNP per capita kommer ju växa, även om ekonomin står still.

Satoshi har inte alls någon lust att arbeta ihjäl sig likt far sin, utan lägger hellre lite mer tid på resa och friluftsliv. Sist vid talades vid hade han nyss börjat jobba på Mitsubishi, men har fortfarande tid att dricka öl och planera sina nästa semesterveckor.

Kort sagt så kommer Japans ekonomi kanske att växa något fram till sommaren, men knappast alls efter det, och det spelar ändå ingen roll för en stor del av landets befolkning.

Kina och Japan föredrar Obama

Publicerat den 6 november 2012 kl. 19:15

Absolut ingen har missat att vallokalerna nu öppnat i USA.

Även i Kina har man åsikter om valet, särskilt då världens två största ekonomier är mer beroende av varandra än någonsin.

Samtidigt har också den amerikanska valkampanjen handlat mer om Kina än någonsin, med två kandidater som ofta tävlat om vem som kommer vara tuffast mot kineserna.

Och Romney verkar ha vunnit den tävlingen, eftersom man i Kina föredrar Obama. En undersökning av AFP-Ipsos i september visade att 63 procent av 800 tillfrågade kineser vill se presidenten sitta kvar fyra år till.

58,3 procent av de tillfrågade trodde att Obama var det bästa alternativet för ekonomisk tillväxt i Asien, och 56,3 procent tror på en omvald president som bästa lösningen för fred och säkerhet i regionen.

Större – men möjligtvis mindre vetenskapliga – undersökningar genomfördes också under tisdagen av statliga tidningen Global Times och av Kinas största mikroblogg Sina Weibo.

Global Times drog över 4 500 svar, med 81 procents support för Obama. Av de 2 500 som bemödade sig att svara på Sina Weibo stödde 78 procent presidenten.

Uppenbara anledningar till misstänksamhet mot Romney är att denne har lovat att fastställa Kinas status som ”valutamanipulatör” redan första dagen i vita huset. En återkommande verklighetsbeskrivning från utmanaren är ju att Kina ”fuskar” då det gäller handel.

Det blir knappast heller inte bättre av att Romney vill öka militärbudgeten, eller har en bakgrund som kapitalist med föga intentioner att stärka det sociala skyddsnätet.

Dock visade undersökningen från AFP-Ipsos att Romney har mer stöd bland äldre kineser, i inlandet och i de något mindre, så kallade ”second tier”, städerna. Det sögs bero på att många där inte är särskilt uppdaterade, och fortfarande med glädje minns republikanen Richard Nixons bidrag till att normalisera relationen mellan de båda länderna.

Obama har emellertid dock inte gjort någon succé i Kina. Under de senaste fyra åren har strafftullar och anmälningar till Världshandelsorganisationen varit vanligt gällande flera varor och industrier, från båda håll. Presidenten har också gjort det yttersta av det förbjudna genom att träffa ”terroristen” Dalai Lama.

Flera undersökningar och mediarapporter har också tydligt visat att Obama popularitet de senaste åren sjunkit bland såväl allmänheten som ledarskapet i Kina.

Men frågan är egentligen hur mycket de som svarar i undersökningarna egentligen vet; vad de grundar sina uppfattningar på?

För i rak motsats till svensk media, så bevakar man i Kina nämligen knappt alls det amerikanska valet. Detta av två mycket goda anledningar:

1) Även i Kina sker det ett ledarbyte under en konferens som börjar 8 november. Pressen här är upptagen med att beskriva vilket fantastiskt jobb kommunistpartiet gjort de senaste tio åren, samt vilka förbättringar som är att vänta om man ger de nya ledarna lugn och ro att fortsätta styra landet bakom slutna dörrar.

2) Just de slutna dörrarna är ju en total kontrast mot vad som utspelar sig USA, med ändlöst kampanjande, hetsiga debatter och kritisk mediarapportering. I Kina inser man naturligtvis faran med att den egna befolkningen börjar ifrågasätta varför processen inte kan vara lika öppen på hemmaplan.

Viktigare än ovanstående undersökningar torde vara att det lilla som kinesisk statlig media skriver om USA-valet är övervägande fördel Obama (eller snarare: Övervägande nackdel Romney).

Och hur lite gemene man vet av vad som pågår, kan exemplifieras av då jag i dag talade om valet med en jämnårig kamrat; en välutbildad Peking-bo som bott och pluggat ett år i Australien.

Han hade inte en aning om att Romney sagt att Kina är en valutamanipulatör. Tidigare har min vän inte tyckt om Obama för att denne är svart, men ändrade sig genast då jag berättade om Romney och valutan.

Men så är man ju generellt sett inte särskilt politiskt intresserad i Kina. Man har lärt sig att hålla sig borta från känsliga ämnen, man har lärt sig att ”politik angår mig inte för jag kan ändå inte göra något åt det”.

Exemplifiering igen: Tidigare under dagen då jag åt middag med samma vän frågade jag om han visste hur många som varje år avrättades i Kina. ”20 personer?”, svarade han slött.

Då jag sade att det var cirka 4 000 om året – vilket ändå är en sänkning från 16 000 för ett årtionde sedan – fick jag ett frånvarande ”jaså?” till svar, och inte ens en följdfråga. Hans ögon var fortfarande fästa på tv:n som visade en usel såpopera i militärmiljö.

Min flickvän frågade också just ut mig om hur valsystemet i USA egentligen fungerade, och kunde för sitt liv inte förstå varför varje stat hade olika många ”poäng”. Hon sade till sist ”OK” och somnade. Rolig tisdagskväll.

Bristande kunskaper och obetydlig rapportering innebär naturligtvis mindre intresse. Det är (skönt nog) långt ifrån samma besatthet av USA-valet i Kina som i Sverige. 47,7 procent av de kineser som AFP-Ipsos intervjuade var likgiltiga inför valutgången.

Intresset är det större i Japan, där AFP-Ipsos fick fram att ”bara” en knapp tredjedel av de tillfrågade var ointresserade av hur valresultatet.

Här är också skillnaden ännu större: I världens tredje ekonomi håller hela 86 procent på Obama.

Förklaringen ligger mycket i att Romney flera gånger sagt att Japan är en ”ekonomi på nedgång”, vilket ska ha ”sårat japanernas nationella stolthet”.

Anti-Japan-protester slår mot företag i Kina

Publicerat den 20 september 2012 kl. 05:36

Den senaste veckan har vågor av våldsamma anti-japanska protester dragit fram över Kina.

Tiotusentals demonstranter i flera städer har satt eld på japanska fabriker, slagit sönder japanska bilar och misshandlat japanska medborgare.

Återigen bråkar de båda länderna om en obetydlig ögrupp, som kallas Diaoyu på kinesiska och Senkakau på japanska.

Vattnet kring ögruppen är nästan utfiskat, och ”gas- och oljeresurserna” som finns kring dessa klippblock är endast av marginell betydelse.

I grund och botten handlar konflikten givetvis om politik. Att hävda sig mot grannen, att inte visa sig svag.

Båda ländernas regeringar brottas med en förtroendekris, och i Kina ska dessutom ett komplicerat ledarbyte snart ske, vilket är ännu en anledning att avleda uppmärksamheten genom en yttre fiende.

Men denna katt-och-råtta lek riskerar att slå mot båda ländernas ekonomi, och drabba förtroende och tillväxt ännu mer negativt.

Under protesterna sattes Panasonics fabrik i staden Qingdao i brand, och en Toyota-handlare i samma stad fick sin butik sönderslagen.

Flera bilar av märkena Toyota, Honda och Mitsubishi som varit parkerade där folkmassorna dragit fram har slagits sönder.

Också japanska restauranger och snabbköpskedjan 7-Eleven har vandaliserats, plundrats och stängt igen.

I Shanghai har japaner blivit slagna i ansiktet och fått skålar med nudlar hällda över sig. Japaner i Peking har stannat hemma från jobbet flera dagar i följd.

Nu har förvisso Sony, Mazda, Suzuki och Mitsubishi meddelat att de kommer återuppta sin aktivitet i Kina under onsdagen.

Men flera andra japanska företag – inklusive Panasonic vars fabrik brunnit – är fortfarande nere utan tidsplan på för nystart i Kina.

Det är svårt att uppskatta den långsiktiga skadan för dessa företag. Frågan blir nästan filosofisk: Om man får sin Toyota-bil sönderslagen, köper man en ny likadan eller byter man märke?

Jag vet faktiskt inte. Men som förstagångs-bilköpare tänker man nog en extra gång innan man väljer ett japanskt märke.

Detta är givetvis illa för de japanska biltillverkarna, som redan är i kris, och nyligen har investerat stora summor i nya anläggningar på världens nu största bilmarknad.

I andra sektorer är den ekonomiska skadan redan ett faktum. Exempelvis har Japans turistindustri drabbats negativt.

På nyhetssändningen här i kinesisk tv på morgonen rapporterades att All Japan Airlines fått 15 000 biljetter från kinesiska resenärer avbokade.

Den krisande jätten och en gång så stolta nationalklenoden Japan Airlines fick se sin aktiekurs falla ytterligare på ett annars positivt Nikkei-index, vilket tros bero på protesterna i Kina.

Många japanska företag drabbas alltså, då Kina nu är ö-nationens största enskilda handelspartner.

Men i det långa loppet kan denna konflikt givetvis komma att slå tillbaka och göra minst lika mycket skada mot Kina.

I sin ambition att gå från låglönetillverkning till egen utveckling och forskning, är Kina beroende av andra länders expertis.

Japanska ingenjörer är således en allt vanligare syn i Kina; bara i industristaden Dongguan, granne med Shenzhen, bas för Ericssons konkurrent Huawei, arbetar cirka 3 000 japaner.

Dessutom får kineserna på daglig basis kunskap genom joint ventures just med företag som Toyota och Panasonic.

Och att Kinas myndigheter inte garantera säkerheten för utländska medborgare då politiskt käbbel uppstår, bör vara en tankeställare för investerare och företag från exempelvis Taiwan och USA.

Så tuffa protester på gatorna kanske inte är så häftigt ändå, för den moderniseringsprocess som Kina säger sig vilja genomgå industriellt och ekonomiskt.

20% rabatt på kinesiska hangarfartyg!

Publicerat den 24 juni 2012 kl. 19:19

Kinas skeppsvarv har stora svårigheter. Ekonomisk kris minskar nu världshandeln, och därmed även efterfrågan av fartyg.

För att alls få några order har många kinesiska fartygstillverkare sänkt priserna med upp till 20 procent.

Ändå riskerar två tredjedelar av alla kinesiska skeppsvarv att gå i konkurs inom bara ett par år.

Detta är givetvis en orolig indikator på att världshandeln minskar, och det är de kinesiska fartygen som ryker först, eftersom de koreanska och japanska är bättre och modernare.

Sydkorea passerade i fjol Kina som världens mest eftertraktade tillverkare av fartyg.

En analytiker säger att de kinesiska skeppen ofta är av äldre design; kräver mer stål och går djupare än japanska fartyg, och därmed kräver mer bränsle, vilket enligt Reuters plötsligt blivit mycket viktigare än tidigare:

Even more concerning is the uncertainty around the price of oil. At what point does bunker oil become so expensive that manufacturers begin to shift production to a point closer to the customer rather than relying on supply chains that bring finished goods across oceans? For the people building or buying ships, this is more than idle speculation: it is the issue that will decide the future.

Det finns tre orosmoment med den här utvecklingen:

1) Om kineserna sänker priset på sina skepp med en femtedel, kan konkurrenterna tvingas att följa efter i prisjakten. Kommer vi då se minskad profit och avskedningar vid de redan ansträngda skeppsvarven i Sydkorea och Japan, som inte har stöd av någon pengastinn regering?

2) Kinesiska staten kommer, i alla fall på kort sikt, göra allt för att rädda skeppsvarven och inte riskera massarbetslöshet vid hamnstäderna. Det kan röra sig om blanka checkar från statens banker till skeppsvarven; ytterligare en börda för den redan ansträngda kinesiska ekonomin.

3) Istället för att bara förse skeppsvarven med pengar, finns farhågor att man hellre ställer om dem till att bygga militärt. Tänk er 20 procent rabatt på hangarfartyg. Då skulle den aggressiva kinesiska flottan, som nu bråkar med bland annat Filippinerna, Indonesien och Vietnam, shoppa vilt.

Detta var inte veckan enda varning eller indikator på att Kinas ekonomi och tillväxt upplever svårigheter.

En artikel i NY Times menar också att provinserna täcker upp och förfinar ekonomisk statistik, för att dölja en pågående recession:

Record-setting mountains of excess coal have accumulated at the country’s biggest storage areas because power plants are burning less coal in the face of tumbling electricity demand. But local and provincial government officials have forced plant managers not to report to Beijing the full extent of the slowdown, power sector executives said.

Artikeln bygger på flera (anonyma) intervjuer med lokala politiker och tjänstemän, som menar att överordnade tvingar dem att förfalska siffror om efterfrågan och produktion av energi.

Energi är enligt många en mer tillförlitlig indikator än officiell statistik, om man vill veta åt vilket håll Kinas ekonomi egentligen går.

Och i de industritunga provinserna Shandong och Jiangsu, sjönk energianvändningen under maj i år med 10 procent, jämfört med förra året.

Jag har tidigare många gånger sagt att statistik som kommer från Kina ofta är falsk. Investera inte i något som har med Kina att göra. Det är osäkert, saknar insyn och kan komma att gå riktigt illa.

Japans nya premiärminister är ”kreditmarknadens val”

Publicerat den 30 augusti 2011 kl. 13:54

I går vann tidigare finansminister Yoshihiko Noda omröstningen för att bli ny partiledare för Japans regeringsparti, och blir därmed inom kort (fredag) även landets nästa premiärminister.

Wall Street Journal anser att Noda är ”kreditmarknadens val”, och påpekar att värdet på japanska statsobligationer steg då det stod klart att den på förhand nederlagstippade Noda hade möjlighet att vinna.

WSJ talar med en japansk analytiker som menar att investerare i dessa obligationer hurrar över Yoshihiko Noda som ny premiärminister.

Noda anses nämligen vara mest finansiellt kompetent av de fem kandidaterna som valet stod emellan: ”Om Noda vinner kommer Japan kunna förbättra sitt ekonomiska tillstånd. Det är positivt för Japans statsobligationer”, sade samma analytiker just innan valutgången var klar.

Som tidigare finansminister har Noda skapat sig ett rykte som handlingskraftig, disciplinerad och ordentlig; han var den enda av de fem kandidaterna som ansåg att skattehöjningar är nödvändiga för att komma till rätta med de många problem som Japan dras med.

Den andra huvudkandidaten – handelsminister Kaeida – ville snarare lösa problemen genom att låna och spendera.

Yoshihiko Noda – tidigare finansminister, snart premiärminister

Men förutom hård skattepolitik har Yoshihiko Noda även utmärkt sig på en annan front; utrikespolitiken.

Noda är av åsikten att Japans internationellt åtalade krigsförbrytare från andra världskriget inte alls är några brottslingar, vilket redan har fått medier i Kina och Sydkorea att gå i taket.

”Med tanke på [Nodas] tidigare yttranden om japanska krigsförbrytare vid Yasakuni-skrinet, är det möjligt att relationen mellan Sydkorea och Japan kan bli ansträngd”, skriver Dong-a Ilbo, Sydkoreas näst största tidning.

Yasakuni-skrinet är ett tempel som hyllar minnet av 2,5 miljoner döda japanska soldater, bland dem 14 åtalade ”krigsförbrytare av klass A”.

Kinas statliga nyhetsbyrå Xinhua går ännu hårdare åt Noda, och kräver i en ledare att ingen japansk politiker någonsin igen ska besöka Yasakuni.

Xinhua författar en hel lista med krav åt Noda och hans nya kabinett, bland annat att denne ska acceptera Kinas obestridda överhöghet gällande den omstridda ö-gruppen Diaoyu/Senkaku.

Irritationen beror nog säkert även på att Noda ofta nämner Kinas upprustning som ett säkerhetspolitiskt hot mot Japan; detta skedde tidigare i augusti i ett månatligt japanskt magasin, och de debatter som föregick valet av ny premiärminister.

Så även om Yoshihiko Noda är kompetent nog att sköta finanserna, ser det alltså knappast ut som någon bra start vad gäller regional ro och tillit.

Hinder som Noda måste bekämpa innefattar en stigande yen, ett sjunkande BNP och en minskad export

Dessutom axlar han uppgiften att bygga upp japan efter jordbävningen, vilket enligt den nuvarande regeringen kommer kosta över 1 000 miljarder kronor under de kommande fem åren.

Han kommer också få jobba en del för att återfå allmänhetens tro på Japans ambivalenta politiken; Noda blir landets sjunde premiärminister sedan 2006.

Blytunga börsfall i Asien

Publicerat den 9 augusti 2011 kl. 17:57

Oj, oj, oj. Det har sannerligen inte varit någon rolig vecka på världens börser, och Asien är absolut inget undantag.

Det är nog bäst att rada upp länderna var för sig:

SYDKOREA: Riktindexet KOSPI föll med nästan 10 procent under morgonen, vilket gjorde att all handel stoppades under ett par timmar. En återhämtning tog vid och vid stängningsdags hade man ”bara” backat med 3,64 procent.

Det koreanska indexet har förlorat 19 procent av sitt värde sedan maj, varav 17 procent bara de sex senaste dagarna.

Raset speglar väl av sig i de fonder som många handlar med via svenska banker. Exempelvis har JF Korea Equity A fallit med 16,5 procent bara den senaste veckan.

KINA: Ekonomin i mittens rike må tuffa på som vanligt, med nya siffror om tvåsiffrig industriell tillväxt och ökad produktion. Men det förändrar inte den låga tilliten gentemot landets börsmarknad.

Redan förra veckan rapporterades det hur landets aktiemarknad var nere på sitt lägsta värde sedan maj, och att en envis inflation potentiellt kunde förvärra situationen ytterligare.

Domedagsprofeterna behövde inte bli besvikna, då riktindexet i Shanghai föll ytterligare nästan 4 procent i dag, och noterade sitt lägsta värde på över ett år.

Det var nio månader sedan som indexet i Kina rasade så mycket under en dag.

”Investerare känner sig hjälplösa då marknaden dras med såväl interna som externa problem. De får sätta sitt hopp till regeringen för att återfå sina förluster, men det verkar samtidigt otroligt att [ledarna i] Peking kan göra något konkret”, säger en uppgiven kinesisk analytiker till South China Morning Post.

Länge har investerare – inte minst utländska sådana – sett sig för efter en möjlighet att slå mynt av Kinas ekonomiska expansion. De som hållit sig borta från landets oroliga aktiemarknad har gjort ett klokt val.

JAPAN: Den ekonomiska återhämtningen efter jordbävningen i mars såg ut att gå fint ett tag, vilket visades av att många japanska fonder i slutet av juli hade ökat i värde med 15-20 procent sedan bottennoteringen i mars. Den senaste veckan har varit en helt annan historia.

Nikkei-index föll med över 4 procent under måndagen, och även i dag var man nere under en röd fyra, men lyckades senare stoppa raset och stänga på bara minus 1,6 procent.

Dessutom har man haft riktigt dålig timing vad gäller en intervention för att sänka värdet på den ständigt stigande yenen.

Landets regering sålde förra torsdagen yen för flera miljarder, vilket skulle gynna landets exportörer och uppmuntra till investeringar. För första gången på över en månad var man uppe i trakterna kring kursen 1/80.

Men efter Standard & Poor’s nedgradering av USA:s kreditvärdighet föll dollarn, och växelkursen var tillbaka i trakterna 1/77 på nytt.

Japanska tidningen Mainichi Daily menar nu att förra veckans intervention i stort sett var förgäves.

Japan har verkligen inget flyt, och just som med Korea kan man se ett riktigt ras i fonderna: SEB Choice Japanfond Chans/Risk har fallit med över 7 procent på en vecka.

Också i HONGKONG och TAIWAN har rasen varit obarmhärtiga.

Taiwans index Taiex har tappat 18 procent sedan årets början, oct Hongkongs Hang Seng föll med hela 5,6 procent bara i dag, i det största endags-tappet sedan finanskrisen 2008.

China Daily sammanfattar eländet genom att fastslå att de asiatiska börserna inte har fallit så tvärt under en enda vecka på nästan tre år.

KONTENTA: Den som tror att lösningen för ett oroligt Europa och USA finns på aktiemarknaderna i växande asiatiska ekonomier, får nog ta och tänka en gång till.