Tagg: kärnkraft

Ofattbar expansion av kärnkraft bakom Kinas klimatlöften

Publicerat den 8 december 2015 kl. 10:35

I dag är första gången någonsin som en ”röd varning” utlyses för luftföroreningar i Peking. Det betyder att stadens skolor uppmanas hålla stängda – luften är för skitig för att barnen ska kunna lämna hemmet och utbilda sig.

Vidare uppmanas företag och arbetsgivare att införa ”flexibel arbetstid” under de cirka tre dagar som den röda varningen väntas ligga kvar. Flera fabriker tvingas minska eller helt upphöra med sin produktion.

Dessutom har närmare hälften av alla stadens bilar belagts med körförbud. Myndigheterna råder också att ”storskaliga utomhusaktiviteter” ska undvikas.

Resultatet är en spökstad; då jag nyss var ute och köpte grönsaker var det nästintill tomt på de annars så livliga gatorna. I det grå diset syntes endast silhuetterna av höghus och skyskrapor som står bara några kvarter bort. Brevbärare, sophämtare och det fåtal andra arbetare som skymtades bar ansiktsmask och stirrade ner i marken med tomma blickar.

Trots detta – och trots att en röd varning utfärdats – så var luften i Peking ännu smutsigare under förra veckan. Då nådde värdet av partiklarna PM 2,5 i luften upp till 700, medan de i dag ”bara” ligger kring 300. Som en jämförelse rekommenderar Världshälsoorganisationen att medelvärdet under ett dygn inte bör överstiga 25. På Hornsgatan i Stockholm är det sällan värdet överstiger 10.

En röd varning utfärdades inte förra veckan för att de ansvariga inte vågade så göra. Det hade varit pinsamt, och dessutom har stadens borgmästare lovat att avgå om han inte kan bringa luftföroreningarna under kontroll tills 2017. På internet cirkulerade bilder av människor på gator och torg som fick många att dra paralleller till en zombiefilm.

Att dessa två enorma smogtäcken uppstår just nu är givetvis extra pinsamt för Kina, eftersom Xi Jinping befinner sig vid klimatkonferensen Paris där han försöker övertyga världens ledare om hur långt kineserna kommit då det gäller att minska koldioxidutsläppen.

Också statlig media jobbar hårt för att bygga upp en stabil bild av Kinas ambition inom området, vilket i dag fick bland annat Reuters att påpeka det bisarra i situationen:

Still, the ruling Communist Party’s official People’s Daily, without a hint of irony, praised China’s contribution to fighting climate change in a commentary on Tuesday, written to coincide with the Paris climate talks.

”People everywhere are looking forward to China’s continuous progress on the road to green development, acting as a model for the world to tackle the challenge of climate change.”

Om hela världen skulle se på Kina som en modell för att tackla jordens klimatförändringar genom grön utveckling, ja då skulle vi ligga riktigt illa till.

För utan större inhemsk debatt eller lyhördhet inför omvärldens oro, har Kina sedan år 2000 stått för två tredjedelar av den globala ökningen av koldioxidutsläpp.

Men med det sagt så har faktiskt en viss attitydförändring skett i Kina på detta område under de senaste åren.

Fram tills 2012 genomförde Kina över huvudtaget inga officiella mätningar av sin luft, och landets miljödepartement hade ingen politiskt makt alls innan 2008. Luftföroreningar kallades ofta för ”dimma” i statlig media.

Det är en stor skillnad mot den senaste tidens kinesiska löften om att minska utsläppen senast år 2030, och införa ett nationellt system för utsläppshandel senaste år 2017, som jag skrev om här på Finansliv förra månaden.

Det finns flera anledningar till att Kinas regering nu faktiskt på allvar vill minska landets utsläpp. Enligt The Economist vill landets nya ledning använda miljön som argument för att genomföra en rad reformer vilka har stött på motstånd inom Kina.

Det handlar om svåra reformer inom mäktiga sektorer med stora egenintressen. Vare sig korrupta tjänstemän eller arbetare reagerar särskilt glatt på nedslängda kolgruvor eller kraftverk – men om myndigheterna kan använda ett bindande globalt klimatavtal som argument, så blir det svårt även för den mest hängivna planekonomen eller kolfanatikern att protestera.

Men den främsta anledningen är att landet nu ser hälsoeffekterna av åratal med skitig luft, och att detta riskerar social oro och missnöje med landets ledning.

I en studie från augusti i år visade Berkley Earth, en NGO som forskar om klimatförändringar, att 1,6 miljoner kineser årligen dör på grund av luftföroreningar. Det är över 4 000 om dagen – närmare en femtedel av alla dödsfall i hela Kina.

Likaledes visar ny forskning på en stor ökning missbildade barn i områden intill kolkraftverk, samt att Kinas luftföroreningar kostar från 5 upp till 13 procent av landets BNP.

Det finns alltså såväl sociala som ekonomiska anledningar för Kinas ledare att minska landets utsläpp. Nyckeln till detta är att minska användningen av kol, som står för cirka 70 procent av Kinas energiframställning. (Kina förbrukar i dagsläget lika mycket kol som resten av världen tillsammans.)

Mycket riktigt har Kina också i år halverat sin kolimport, och under fjolåret sjönk de facto andelen (men inte mängden) kol som landet brände för energiframställning med 1,6 procent. Också under 2015 års fyra första månader var Kinas kolanvändning 8 procent lägre än samma period i fjol.

Men samtidigt som Kina tvingas minska sin kolanvändning, så måste landets ekonomi fortsätta växa i nästan samma takt som tidigare. Olja och naturgas kommer ersätta en del av kolet, liksom grön energi. Kina är nu det land i världen med flest installerade solpaneler, och passerade i fjol USA även vad gäller installerad vindkraft.

Dock skyltar man inte lika mycket med en annan otroligt snabb expansion – nämligen den av kärnkraften. I dagsläget har Kina 30 kärnkraftreaktorer i bruk och ytterligare 21 under konstruktion. Men i förra veckan skrev statlig media att landet planerar ha hela 110 kärnkraftverk i bruk till år 2030, vilka då ska stå för 10 procent av Kinas energibehov, jämfört med bara 2,5 procent i dag.

Denna statligt ledda expansion sker närmast i tystnad, men väcker stor oro bland de som följer den. Anledningen till oro är givetvis att kinesiska myndigheter inte direkt gjort sig kända för transparens, noggrannhet, säkerhet eller ärlighet.

Planerna som presenterades förra veckan fick William Pesek, redaktör för Barron’s i Japan, att minnas Fukushima-katastrofen 2011. Osäkerheten, slarvet och de allvarliga efterdyningarna. Att detta kunde ske i Japan, menar Pesek, borde vara en varning för expansionen som nu äger rum i Kina:

I retrace Japan’s March 2011 because it’s as clear and cautionary a tale as Beijing will find as it goes nuclear in a hurry. The number 100, China’s ranking on Transparency International’s corruption perceptions index, tells the story. If a developed, tech-savvy, safety-obsessed nation like Japan – corruption ranking 15 – can avoid a nuclear disaster only by the skin of its teeth, what hope for a Communist China notorious for lax safety procedures, weak oversight and rampant graft? It’s a question officials arriving in Paris this week for the United Nations’ COP21 climate talks should ask early and often.

Hur ska Kina kunna klara av att driva alla dessa kärnkraftverk utan att en allvarlig olycka förr eller senare inträffar? Många av nybyggena sker dessutom i inlandet, där tillgången på vatten redan är låg.

Ett skrämmande exempel är givetvis hanteringen av industriolyckan i Tianjin tidigare i år, där minst 170 personer dog i en serie explosioner efter slarv vid ett varulager. Media förbjöds rapportera från händelsen som bagatelliserades av lokala tjänstemän. Information var svårtillgänglig, utredningen hemlig och kritik tilläts endast mot de aktörer som myndigheterna själva kritiserade.

Vilka konsekvenser skulle denna katastrofhantering få vid en kärnkraftsolycka? Hur många människor i Kinas tätbefolkade inland skulle då äta giftig fisk eller ovetande stanna i strålningszoner till det är för sent?

En förvarning på detta kom i våras, då den franska myndigheten för kärnkraftsäkerhet varnade för kvalitén på stål som importerats till franska reaktorer från en kinesisk underleverantör. En stor andel kol hade hittats i det stål som skulle hålla upp en viktig del av reaktorn.

Den franska myndigheten varnade även för att samma underleverantör levererat samma stål till en liknande reaktor som håller på att färdigställas i södra Kina. Givetvis vägrade den kinesiska leverantören eller företaget ansvarigt för reaktorbygget i södra Kina att ge intervjuer eller svara på frågor.

Så visst, absolut, det är viktigt med ett bindande globalt avtal för att minska världens koldioxidutsläpp. Och det är fullständigt nödvändigt att Kina är en del av avtalet, och minskar sina utsläpp betydligt.

Men om ett sådant avtal nu kommer till stånd i Paris, glöm då inte bort att den okontrollerade och icke-transparenta kinesiska expansionen av kärnkraft som verkar vara en av konsekvenserna!

Storbritanniens finansministers fjäsk för Kina väcker ilska

Publicerat den 25 september 2015 kl. 15:10

Under veckan har Storbritanniens finansminister George Osborne spenderat fem dagar i Kina, och satsat otroligt hårt på att öka handeln och det ekonomiska samarbetet mellan länderna.

Arbetet hat gett resultat – Osborne kunde i veckan presentera inte mindre än 53 nya avtal, varav det mest uppmärksammade rörde konstruktionen av en ny kärnkraftreaktor vid Hinkey point. Det är ett statligt kinesiskt kärnkraftföretag som – tillsammans med ett franskt – ska bygga den nya reaktorn till en kostnad av drygt 350 miljarder kronor.

I samband med att detta offentliggjordes så välkomnade Osborne framtida kinesiska investeringar i brittisk kärnkraft, särskilt i en ny planerad reaktor vid Essex. De båda länderna ska även starta ett gemensamt forskningscenter för kärnkraft i Storbritannien vilket kostar 640 miljoner kronor att etablera.

Vidare kommer kinesiska banker nu kunna utfärda obligationer i Kinas valuta yuan i London, vilket blir den första staden utanför Kina där detta är möjligt. Osborne talade även varmt om att de båda ländernas finansinstitutioner bör komma närmare varandra, och sade även att en integrering av börsindexen i London och Shanghai vore något som båda parter tjänar på i det långa loppet.

Avtalen innehåller också incitament för kinesiska företag att investera i Storbritannien – främst i de ekonomiskt eftersatt norra delarna – samt ett utökat ekonomiskt utbyte mellan länderna. Osborne uppmuntrade också statliga företag i Kina att bjuda på kontraktet om den planerade sträckan för höghastighetståg norrut från London, till ett värde av 150 miljarder kronor.

Superlativen som kommit ur finansministerns mun under veckans gång har inte vetat något slut. Osborne sade bland annat att Storbritannien vill bli ”Kinas främsta partner i väst” och att de båda länderna ska ”dela ett gyllene årtionde” tillsammans. Vidare sade han att Kina och Storbritannien ska ”hålla tillsammans i vått och torrt”, och talade bildligt om att ”bygga en bro” mellan Kina och London.

Vad gäller de kinesiska bankernas möjligheter att nu utfärda yuan-obilgationer i London, uttryckte Osborne ”starkt stöd för Kinas ambition att öka den internationella användningen av yuan”, samt att Storbritannien ska bli ”en naturlig västerländsk hubb för handel med yuan”. Obligationerna ska ”cementera Londons position som Kinas bro till finansmarknaderna i väst”.

I ett försök att ytterligare visa välvilja inför de kinesiska ledarna sade Osborne till och med att Storbritannien och Kina är ”två nationer vars kulturer har gjort mer för att forma omvärlden än nästan alla andra länder”.

Det råder alltså inga tvivel om att Storbritanniens regering vill närma sig Kina – inte minst på det ekonomiska planet. Men finansministerns ogenerade hyllningar till och vurmande för Kina har resulterat i omfattande kritik, inte minst på hemmaplan. Kritiken rör såväl Osbornes metoderna som samarbetets omfattning.

En ilsken ledare i The Guardian konstaterar att Osborne beter sig som Bambi i Kina; storögd och ute på hal is, ovetande om farorna i den omgärdande skogen. Ledarna menar jämför sedan de nya avtalen med prostitution, där Storbritannien ger upp såväl ekonomiska som säkerhetsmässiga intressen till ett land vars värderingar står stick i stäv med den brittiska öppenheten.

Vad gäller kärnkraftverket så ska Storbritannien själva bidra med drygt 25 miljarder kronor, trots att det blir Kina som kommer driva kärnkraftreaktorn efter att byggnationen avslutats. The Guardian kommenterar angående sundheten i detta:

Chinese state-owned companies are a byword, not least in China, for inefficiency, loss-making and politicisation of decision-making. The party has wrestled for a generation with the reality that these companies, designed by Mao to embody the communist dream of uniting economic and social obligations, abolishing worker exploitation and spearheading modernisation, are sclerotic economic duds.

The state-owned nuclear power companies are at its heart. Last week, Transparency International declared that China’s companies were the least transparent of any it surveyed. The Chinese nuclear industry is a black box unpenetrated by independent Chinese scrutiny, let alone foreigners.

Många är de tidningar och politiker som i veckan frågat sig hur klokt det egentligen är att bjuda in en enpartistat att ansvara för en stor del av den brittiska energiinfrastrukturen? Kontrasten är slående mot USA: Medan amerikanarna jobbar övertid med att hålla Kina ute från sin kärnkraftsektor genom ökad säkerhet mot cyberspionage, så bjuder britterna i kontrast in kineserna att bygga och driva en reaktor på brittisk mark.

Man hjälper också kineserna att exportera mer kärnkraft. Trots Kinas uttalade försök av denna export, så har man hittills endast lyckas sälja kärnkraftreaktorer till Pakistan och Rumänien. Då kineserna nu kan ha med en reaktor på brittisk mark i sin marknadsföring så ökar sannolikheten att fler länder kommer acceptera import av kärnkraft från Kina.

Samarbetet kommer också utökas inom andra högteknologiska områden, vilket ökar risken för kinesiska cyberintrång, särskilt som brittiska företagsledare då de reser till Kina i dag råds använda en ny laptop på sin resa för att hindra stöld av viktigt material.

Vidare så särbehandlas de kinesiska bankerna på så vis att de inte behöver backa upp sin verksamhet i Storbritannien med eget kapital, som alla andra utländska banker måste göra. Detta undantag infördes för att Osborne vill säkerställa London som ett centrum för kinesisk finansverksamhet i väst, men kritik kommer också för att särbehandlingen liknar ren desperation.

Frågetecken har också väckts över hur säkert det är att satsa så mycket på ett kort genom att utöka samarbetet med Kina till den grad som Osborne förespråkar. Viss ekonomisk oro råder i Kina som under sommaren brottats med börskrasch, sjunkande tillväxt och svag statistik för såväl industriproduktion som handel.

Men förutom tveksamheten för själva avtalen och för Kinas ekonomiska situation väcks också kritik för det rent moraliska i Osborne och premiärminister David Camerons odelat positiva approach mot Kina. Kommer Storbritanniens liberala image få sig en törn av det utökade samarbetet med Kina, eller visar regeringens vurmande för kommuniststaten att Storbritannien redan tappat värderingar som demokrati och humanism?

Av de artiklar jag läst i brittisk press så är det framför allt två stycken som tar upp denna frågeställning på ett särskilt oroande vis. Den första har rubriken ”George Osborne’s flirtation with China is a high-stakes gamble for liberal Britain” och publicerades i veckan i The Guardian.

Där citeras Osborne i sitt tal i Shanghai som hastigast göra en referens till Storbritannien som en demokrati, men att statsskicken är en ”kulturell skillnad mellan vänner” som ska behandlas med ”ömsesidig respekt”. Är det auktoritära Kina en pålitlig eller moralisk försvarbar partner samt intressent i brittiska företag? Detta, menar The Guardian, diskuteras knappt, samtidigt som Kinas investeringar knappast sker av ren välvilja.

Det är också troligt att Osborne kommer bli partiledare och premiärminister kandidat i Storbritannien år 2020, och därför är det troligt att han vill stärka sin legitimitet genom att säkra kinesiska investeringar till varje pris.

Den andra artikeln är från The Spectator och har den dramatiska rubriken ”Cameron and Osborne’s epic kowtow to China”. (Kowtow är ett ord för den bugning som i gamla tider var obligatorisk att göra inför Kinas kejsare.) Där beskrivs Storbritanniens ”nya utrikespolitik” som nästan enbart fokuserar på handel och ekonomisk vinst:

How things have changed. Now China is far richer and Britain is anxious, sometimes embarrassingly so, to have a slice of that new wealth. From the start of his premiership, David Cameron has been explicit about this. ‘I want to refresh British foreign policy to make it much more focused on the commercial,’ he said. ‘I want to be much more focused on winning orders for British business overseas.’ Diplomats received new orders: promote the interest of businesses, help the recovery. Britain had a new message for the rest of the world: we want your money.

Vidare kallas George Osbornes resa i Kina för ”ett världsrekordförsök för längsta kowtow i diplomatins historia”, samt att kineserna sällan må ha sett maken av liknande fjäsk.

Detta är en stor kontrast mot för bara tre år sedan, då premiärminister David Cameron träffade Dalai Lama. I flera årtionden har brittiska premiärministrar, från John Major till Tony Blair, tagit emot Dalai Lama vid regeringskontoren på 10 Downing Street och sedan med ro och rak rygg även tagit emot kritiken från Kina efter varje möte.

Med Cameron var mötet annorlunda; det skedde i St Paul’s Cathedral snarare än vid Downing Street, vilket enligt Camerons rådgivare skulle minimera den kinesiska irritationen. Men Kinas reaktion blev ändå stark; kineserna ställde in en resa för höga politiker till Storbritannien och sade åt Cameron att ”sluta stödja separatistiska krav på tibetansk självständighet”.

En kort tid efter incidenten blev Xi Jinping Kinas president och Kinas position vad gäller Dalai Lama hårdnade ytterligare. Xi Jinping besökte flera länder under sin inledande tid vid makten, och ännu fler ledare kom till Peking för att besöka den nya presidenten. Men Xi åkte inte till Storbritannien, och Cameron var heller inte välkommen i Peking.

Detta fram till en uppgörelse mellan de båda länderna, som fick David Cameron att offentligöra att han ”inte hade några planer på att träffa Dalai Lama igen”. Efter detta fick Cameron och Osborne tillgång till Kina, och för att försäkra att man är en trogen partner som inte vill hamna i frysboxen är man alltså noga med fjäsk signalpolitik.

The Spectator drar också en jämförelse med USA, där Kinas president Xi Jinping nu är på statsbesök och kommer få obekväma frågor om allt från mänskliga rättigheter till cyberspionage. (Barack Obama har också flera gånger träffat Dalai Lama i vita huset.)

Nästa månad kommer Xi göra ett statsbesök även i Storbritannien, och The Spectator spår syrligt att Kinas president då snarare kommer mottagas med det inställsamma fjäsk som han är van vid på hemmaplan: ”Allt han behöver göra är att skriva några checkar, lösa ut de av Osbornes projekt som upplever ekonomiska problem – och sedan bara förundras över hur billigt britterna säljer sig själv”.

Dalai Lama kommenterade också i veckan Osbornes besök till Kina på följande vis: ”Pengar, pengar, pengar. Det är vad det handlar om. Men vart är moralen?”

Detta är en allvarlig balansgång som vi måste tänka på själva. På senare tid har stor avsky riktats mot Ungern för att de inte vill ta emot nog med flyktingar; på bokmässan i Göteborg i dag var protesterna mot den ungerska regeringen så hårda att flera representanter för densamma ställde sig upp och lämnade mässan i fråga. Också Ryssland har utsatts för allehanda ekonomiska sanktioner sedan förtrycket där har ökat och en väpnad konflikt inletts i östra Ukraina.

Men Kina är ett land som gör sig skyldigt till mycket, mycket större övergrepp än Ungern och Ryssland tillsammans. Ändå finns ingen debatt över den moraliska aspekten i att exempelvis låta ett statligt kinesiskt företag bygga snabbtåg i Sverige, eller ens då svenska företag säljer övervakningskameror till regimen. Och som jag skrev på Finansliv tidigare denna månad då näringsminister Mikael Damberg besökte Peking, så är det väldigt sällan som svenska politiker tar upp obekväma frågor angående mänskliga rättigheter i Kina.

I takt med att Kinas ekonomiska och politiska roll i omvärlden ökar, och statliga kinesiska företag i allt större utsträckning kommer försöka exportera såväl kärnkraft som snabbtåg och annan teknik, så är det dags även för oss att välja sida. Ska vi bara ta hänsyn till eventuella ekonomiska fördelar likt Storbritanniens nya regering – eller ska vi vara rakryggade nog att som amerikanerna våga ta upp de övergrepp som en världens mest brutala regimer regelbundet gör sig skyldig till?

Uppdatering: Just efter att jag skrivit färdigt detta inlägg kom jag över en artikel från BBC, som påpekar att statlig kinesisk media berömt George Osborne för att vara ”den första västerländska tjänstemännen” som under de senaste åren ”inte har pratat om mänskliga rättigheter” på sin resa i Kina!

Kärnkraft i Kina och Japan – två extremiteter

Publicerat den 1 april 2014 kl. 00:57

Japan var länge ett föregångsland vad gäller design och säkerhet inom kärnkraft. Vid början av 2011 fick landet över 30 procent av sin energi från kärnkraften, och planerade utöka andelen till 40 procent.

Men i mars 2011 – alltså ganska precis tre år sedan – förorsakade så en jordbävning ett ödesdigert reaktorhaveri i Fukushima. Olyckan innebar inte endast akut strålningsrisk och svindyrt räddningsarbete, utan även ett prompt driftstopp för alla japanska kärnkraftverk. Än idag står Japans samtliga 48 kärnkraftsreaktorer stilla, och inga datum eller ens konkreta planer finns om nya uppstarter.

Då 30 procent av landets generationskapacitet plötsligt föll bort, gjordes stora ansträngningar för att spara energi. Tokyos upplysta skyline blev mer anonym om kvällarna, och under dagtid fick myriader av ”salary men” finna sig i att svettas på kontoren då luftkonditioneringen förblev avstängd även under de varma och kvalmiga sommarmånaderna.

Men givetvis gick det inte att helt förlita sig på att spara energi, särskilt inte i ett redan så pass effektivt och klimatsmart land som Japan. För att hantera problemet med att en tredjedel av energikapaciteten försvann, blev man även tvungen att förlita sig mer på fossila bränslen.

Det resursfattiga Japan har därför sedan 2011 konstant tvingats öka importen av främst kol. Landets kolimport stiger fortfarande kraftigt; i januari i år ökade importen av kol för energiutvinning med 17 procent mot samma månad året innan.

I dag är det fossila bränslen som genererar 90 procent av Japans energi. Det får givetvis negativa följder; helåret som slutade mars 2013 var det år då Japan släppte ut näst mest koldioxid sedan mätningarna påbörjades.

Och värre lär det bli. Tokyo Electric Power, som bland annat driver just kärnkraftverket i Fukushima, ska nämligen ytterligare öka kapaciteten av energiutvinning från gas och kol med 11 GW, genom att bygga flera nya kraftstationer. Fukushima innebar alltså ett totalstopp för kärnkraften i Japan, med ökade koldioxidutsläpp som oundviklig följd.

Vid tiden för Fukushima-olyckan hade Kina elva kärnkraftverk i drift, som stod för blygsamma 2 procent av landets totala energibehov. Vid samma tidpunkt var Kina dock mitt uppe i världens största planerade kärnkraftsexpansion, med 26 kärnkraftverk under konstruktion, efter ett beslut från 2008 att öka dåvarande kapacitet på 9 GW, till 80 GW år 2020.

Till år 2030 skulle kapaciteten återigen mer än dubblas, och enligt planen skulle Kinas kärnkraftverk år 2050 ha en total kapacitet på 500 GW. Som jämförelse var hela världens samlade kapacitet vid årets början 372 GW.

Kina planerade alltså att på några årtionden bygga mer kärnkraft än vad som fanns i resten av världen tillsammans. Dessa planer kunde smidas utan allmänhetens inblandning, då det knappt fanns något motstånd alls mot kärnkraft bland Kinas befolkning. Detta berodde snarast på en okunskap om kärnkraftens risker, och en nedärvd vana att inte högljutt ifrågasätta myndigheternas politik.

Dessutom fattas många beslut i energifrågor i Kina på lokal nivå. Ett nytt kärnkraftverk i provinsen Jiangxi kunde exempelvis slås upp helt utan debatt eller ens vetskap bland invånarna i grannprovinsen Guangdong. I den mån inhemsk media alls uppmärksammade expansionen av kärnkraft, handlade det om hyllningar till den egna tekniken, vilket kunde snabba byggnadstakten ytterligare.

Detta var dock innan olyckan i Fukushima. För denna katastrof kom att skapa stor oro bland allmänheten i Kina, och riskerna började genast diskuteras såväl i medier som på Kinas livliga mikrobloggar. Situationen fick myndigheterna att dra in tillstånden för de kärnkraftverk som ännu inte börjat byggas, och tillfälligt stoppa byggnationen av de reaktorer som var under konstruktion, för att genomföra extra säkerhetskontroller.

Men till skillnad från Japan, så behöver myndigheterna i Kina inte ta opinionens oro på lika stort allvar. För bara ett par veckor efter olyckan, gjordes det klart att Kina inte tänkte göra några större ändringar angående expansionsplanerna.

Landets miljöministerium gick snart ut och ”garanterade säkerheten” vid landets kärnkraftverk, och Fukushima sades nu kunna användas för att ”dra lärdom” om framtida säkerhet och design. Redan i maj 2012 antogs en ny säkerhetsplan för kärnkraften i Kina, och i oktober samma år påbörjades byggena på nytt, och en rad nya tillstånd utfärdades.

Även fast målet för år 2020 sänktes till 58 GW, så stötte man på visst motstånd i form av protester. Men som ofta är vanligt i Kina, så väntade myndigheterna bara ut demonstrationerna och fortsatte sedan med sina planer som tänkt.

Senast nu för ett par veckor sedan så meddelade myndigheterna att målet på 58 GW till år 2020 inte bara kommer uppnås, utan även överträffas. Minst 20 kärnkraftsreaktorer ska byggas i Kina de kommande fyra åren.

Sammantaget hade Kina i februari i år, enligt Nuclear World Association, 20 reaktorer i bruk och 28 under konstruktion. Slutmålet ligger nu på en total kapacitet om cirka 1 000 GW, och dessutom vill Kina bli en ledande exportnation av kärnkraft.

I dag kan Kina nämligen designa och bygga sina egna kärnkraftverk, helt oberoende av andra länder. Genom åren har man importerat teknik från främst Frankrike, Ryssland och Kanada, som man sedan modifierat och byggt i egen tappning. Exempelvis är Kina nu i färd med att designa om en reaktor från amerikanska Westinghouse, så att den ska få en kapacitet på 1,4 GW, istället för 1,0 GW.

Hittills har Kina levererat kärnkraftsreaktorer till Pakistan, och lägger bud på att bygga kärnkraftverk i Turkiet, Brasilien, Sydafrika och Argentina. Dessutom kommer ett statligt kinesiskt företag stå för en dryg tredjedel av en ny reaktor i brittiska Hinkey Point, som är Storbritanniens första nya reaktor på decennier, och tillika första gången som Kina samarbetar med en etablerad kärnkraftsnation, vilket lär legitimera dess exportplaner.

Olyckskorpar har dragit paralleller till Kinas rasande utbyggnad av snabbtåg, där det tullades på säkerheten, vilket ledde till en dödsolycka med minst 40 dödsoffer sommaren 2011. Mönstret med snabbtåg går igen i kärnkraft; utländsk teknik importeras, modifieras, kapaciteten ökar och sedan byggs det hela ut i en rasande takt och går även på export.

Exportambitionen drivs på av statliga China National Nuclear Corporation, som har nära band till militären, och en målsättning om att kunna exportera kompletta reaktorer till konkurrenskraftiga priser. Just nu läggs stora resurser på att utveckla så kallade ”fjärde generationens reaktorer”, som ska kylas med helium, och därmed inte vara beroende av stora vattenmängder vilket gör att de kan byggas i inlandet.

För ett par veckor sedan rapporterades det även om att Kina bygger kärnkraftverk med aldrig tidigare testad teknik, där reaktorerna ska drivas av torium istället för uran. Tidigare var planen att dessa reaktorer skulle utvecklas inom 25 år, men då myndigheterna ser kärnkraft som en viktig företeelse i att minska Kinas luftföroreningar, fick forskarna nyss reda på att de nu bara har 10 år på sig att ta fram dessa nya reaktorer.

För att knyta an till rubriken, så innebar olyckan i Fukushima att Japan och Kina gick två helt olika vägar vad gäller kärnkraften. Det världsledande Japan stängde på grund av en kritisk hemmaopinion helt ner sina reaktorer, för att ersätta dessa med fossila bränslen.

Det oerfarna Kina ignorerade dock den allmänna opinionen, fortsatte med sin expansion, och såg snarare Fukushima som en möjlighet att bli världsledande inom kärnkraftsexport, då resten av världen nu minskar sina investeringar inom kärnkraften.

Japan på elräkningen

Publicerat den 15 mars 2011 kl. 14:43

Japanska jordskalvet slår mot svenskarnas elpris. Och vår börs faller ”bara 3%”. För Japan är inte längre lika viktigt i världsekonomin. Men det kan slå mot Europas elpriser lång tid framöver. Och även våra räntor lär stiga långsammare. Titta över dina Japan-, Europafonder och energislukande aktier.

 

För bara tio år sedan hade ett tvärstopp i Japan varit allvarligt för världsekonomin. Då hade 11% ned i Tokyo kopierats i Stockholm. Men nu är reaktionen blygsamma 3. För idag är Japan mest en övermogen ekonomi, står bara för bara 6% av världshandeln och sjunkande, och rader av stora länder med robust tillväxt marscherar en efter en förbi. De nya snabbväxarna kommer inte heller bromsa det minsta bara för att Japan nu har problem. Däremot kan Europa påverkas av högre elpriser.

För kärnkraftsoron har gjort ett eget avtryck, som når europeernas hem genom två hål i väggen. Elpriserna är senaste dagarna upp 6%. Ersättaren kol är upp 5-6% och även naturgasen har blivit dyrare. Nu spekuleras det i att hela Europas kärnkraftsprogram försenas och rent av stoppas. Under tiden lär vi använda mer kol, mer naturgas och elen blir dyrare. Oljan däremot stiger om än först senare. Den är dyrare och används inte i första hand i kraftverk. Men dyrare el är negativt för hela energislukande Europa. När Europas tillväxt just nu är 0,7% så är dyr el… inte bra. Svenskarna har över 150 mdr i Europafonder, varav hälften är dolt i olika gamla globalfonder.

Förutom i våra fonder märks också oron också på elräkningen. Våra förhoppingar om sjunkande pris på vår-el, och billig sommar-el kan nu spolas bort. Bristen på nedbörd över norra Europa gör att vi just nu inte heller kan kompensera med billig vatten-el, utan måste förlita oss på tysk kol-el. Så når oss japanska jordskalvet oss rakt hem genom hålen i väggen. Vi kan också vänta oss fler kontroller och långsammare utbyggnad av kärnkraftverk. Allt kommer att ge dyrare el.

Och visst kan höga elpriser även slå på svenska bolag. Energislukande bolag som SSAB att får svårare att räkna hem sina marginaler. Och de sjönk också mer än snittet nu på morgonen. Men alla bolag använder inte så mycket el, därför tror jag att morgonens nedgång på Stockholmsbörsen är mest en överreaktion. Och vi ser hur sparare nu köper Boliden och Scania igen… och lite Astra.

Vad gör du apropå Japankrisen? /claes hemberg