Tagg: Kina

Bistånd med kinesiska förtecken

Publicerat den 24 juli 2016 kl. 16:45

Kina gav nyligen ett biståndspaket värt 600 miljoner dollar till Kambodja, vilket ska användas till bland annat utbildning och sjukvård. Biståndet gavs bara ett par dagar efter att Kambodja satt käppar i hjulet för ett gemensamt uttalande från ASEAN gällande Haagtribunalens dom om att Kina är fel ute med sina territoriella anspråk i Sydkinesiska havet.

Förra månaden repatrierade Kambodja även 39 misstänka brottslingar till Kina varav 25 de facto var taiwanesiska medborgare. Kina gör ju som bekant anspråk på Taiwan, även fast landet har egen regering och rättssystem. Någon som kan urskilja orsak och handling här? Det kan i alla fall inte det kinesiska utrikesministeriets talman Lu Kang, som i veckan bedyrade att biståndet ges helt utan politiska motkrav och välkomnas av Kambodjas invånare.

Men givetvis rör det sig om en noggrant utstuderad diplomatisk taktik från Kinas håll. ASEAN, som består av tio sydostasiatiska länder, är regionens svar på EU. Men Kina har lyckats försvaga den konsensusbaserade organisationen genom att köpa över Kambodja – samt i viss mån även Laos och Burma – på sin sida.

Redan 2012 hade ASEAN konflikten i Sydkinesiska havet uppe på agendan. Då misslyckades organisationen för första gången på 45 år att utfärda ett gemensamt utlåtande efter ett toppmöte, eftersom Kambodja i egenskap av värdland motsatte sig alla uttalanden som nämnde själva konflikten vid namn.

Då själva konflikten var bortom förnekelse hindrade Kambodja 2014 istället att ASEAN skulle nämna Kina vid namn i samband med konflikten. Istället uppmanades ”alla inblandade parter” att hålla sig lugna i Sydkinesiska havet. Inför dessa möten lovades Kambodja fördelaktiga lån och bidrag, just som alltså var fallet denna månad.

När Kambodja tidigare i år ville köpa två krigsfartyg från Kina så passade man på att påminna om hur landet står på Kinas sida i Sydkinesiska havet. Just år har det också blivit tydligt till vilken längd Kambodja är redo att gå för att blidka Kina.

I juni – just innan Haagrtibunalens dom – gjorde ASEAN ett ovanligt skarpt utlåtande angående oron i Sydkinesiska havet, där landfyllning och konstgjorda öar nämndes som särskilt allvarliga problem. Men bara efter tre timmar drogs skrivelsen tillbaka eftersom Kambodja lagt in sitt veto efter press från Kina.

Proceduren upprepades alltså förra veckan efter att Haagtribunalens dom väl fallit. Nu i helgen skriver exempelvis Reuters att ASEAN befinner sig i ett ”dödläge” då Kambodja fortsätter blockera potentiella gemensamma uttalanden om Haagtribunalens dom.

Redan vid slutet av Hu Jintaos presidentskap, som kom till sin ända 2013, talade Kina i termer som att politik inte bara bör användas för ekonomiska ändamål, utan att ekonomi också borde användas för politiska ändamål. 2009 indikerade även premiärminister Wen Jiabao att handel, investeringar och utländskt bistånd bör användas som diplomatiska vapen.

Detta har dragits till sin spets under president Xi Jinping och märks allra tydligast vad gäller Sydkinesiska havet. I juni tackades Kenya och Sierra Leone av kinesisk statlig media som de senaste länderna att visa stöd för Kina i Sydkinesiska havet.

Kina knåpade nyligen ihop en lista med över länder som sägs stödja de kinesiska kravs i Sydkinesiska havet, även om flera av dessa nationer aldrig uttalat sitt stöd och istället krävt att de ska tas bort från listan.

Det är de facto bara cirka tio länder som offentligt har gett sitt stöd till Kina i frågan. Bland dessa märks Afghanistan, Gambia, Togo, Niger, Sudan, Leshoto och Vanuatu. Alltså nationer som förutom att de geografiskt ligger långt från Sydkinesiska havet även råkar ha gemensamt att de är stora mottagare av kinesiskt bistånd.

Många av nationerna har också gemensamt att de är afrikanska. Afrika har nämligen varit ett stor destination för allehanda ekonomiskt fördelaktiga behandlingar från Kina. Bara under 2000-talet har Kina skrivit av lån till kontinenten till ett sammanlagt värde på över 25 000 miljarder kronor. Ytterligare hundratals miljarder har lovats i form av bistånd och fördelaktiga lån.

Förutom stöd i Sydkinesiska havet – och en redan ökänd exploatering av kontinentens råvaror – har den kinesiska biståndspolitiken i Afrika även möjliggjort Kinas första utländska militärbas. För bara några månader sedan blev det klart att Kinas ska etablera en bas med flygplats i den gamla franska kolonin Djibouti, för att kunna ”bidra till fred och stabilitet i regionen”. Uppgifterna kom efter att Kina i december 2015 lovat 60 miljarder dollar i förmånliga lån och exportkrediter till afrikanska länder.

Den kinesiska biståndspolitikens kärna är att ”inte blanda sig i” mottagande länders ”inre angelägenheter”. Det må låta ödmjukt, men är främst en harrang som visar att man inte heller tänker tolerera synpunkter utifrån mot den diktatur som de facto råder i Kina. Vidare kritiseras ofta Kinas engagemang i Afrika för att göda korruption och gynna auktoritära regimer.

Bistånd kommer alltid utgöra en viktig del av världsekonomin, men samtidigt är det viktigt att syna ett sådant kraftigt verktyg i sömmarna. Västvärlden har knappast något bra track record i Afrika själva; kolonialisering följt av en biståndspolitik som satte många afrikaner i en beroendeställning.

Det kinesiska biståndet å sin sida kommer – oavsett vad landets utrikesministerium säger – tillsammans med mer eller mindre uttalande krav om diplomatiska eftergifter. Särskilt effektivt är detta givetvis i diktaturer eller icke fungerande demokratier, vilket ju är det skick som lejonparten av mottagarna befinner sig i.

Och än så länge ser Kina ut att skörda vissa framgångar med sin biståndspolitik. Man har i alla fall lamslagit ASEAN, lagt vantarna på stora mängder råvaror och byggt sin första utländska militärbas.

Nordiska vapen och övervakningssystem i Kina

Publicerat den 17 juli 2016 kl. 23:37

Moral och etik är vanligtvis viktiga värdeord i Skandinavien. Företag och myndigheter som sålt vapen eller övervakningsutrustning till diktaturer råkar ofta i trångmål; vem minns väl inte den så kallade ”Saudiaffären” 2012?

Då fick Totalförsvarets forskningsinstitut avbryta ett långt skridet samarbete med Saudiarabien, och i Sverige höll regeringen på att upplösas i oenighet om moraliska värderingar. Men någon vidare lärdom tycks inte ha dragits av fallet. Bara de senaste veckorna har nämligen ett svenskt företag sålt drönare till Kina, och danska myndigheter gett klartecken för export av övervakningssystem för internet till Kinas kommunistparti.

Det svenska exemplet gäller Cybaero. I slutet av juni blev det klart att företaget ska sälja 70 obemannade helikoptrar till Kina; detta sedan man fått särskilt exporttillstånd av svenska myndigheter och hjälp av Sveriges försvarsmakt med tester för att övertyga den statliga kinesiska kunden.

Redan sommaren 2014 tecknade Cybaero ett ramavtal med Kina värt cirka 800 miljoner kronor, som blev till mycket tack vare att en av företagets styrelsemedlemmar är gift med en kinesisk kvinna som hade rätt kontakter på hemmaplan.

Försvarets materielverk – som 2012 var inblandat i den pinsamma Saudiaffären – valde senare samma år ut Cybaero för test- och demonstrationsflygningar, vilka enligt dåvarande vd:n Mikael Hult innebar ”stora möjligheter” att visa upp systemen till ”potentiella kunder i Sverige och även internationellt”.

Våren 2015 fick Cybaero även ett särskilt exporttillstånd av svenska myndigheten för demonstrationsflygningar på plats i Kina. Då affären var nära att ros i hamn fortsatte försvaret att assistera Cybaero med två tester under 2016. I april i år ägde testflygningar rum på marinens korvetter av Viskyklass som visade kineserna att Cybaeros helikoptrar kan lyfta och landa på fartyg i snabb rörelse.

Dessa tester var så framgångsrika att Kina bestämde sig för att tidigarelägga betalningen och korta ner leveranstiden. Detta kunde i sin tur ske först efter att Inspektionen för strategiska produkter (ISP), som ligger under Utrikesdepartementet, godkände exporten av helikoptrarna som de facto kan användas såväl civilt som militärt.

Affären har kritiserats av bland annat Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI). Dess forskare varnade Siemon Wezeman varnade tidigt just för att drönarna kan användas inte bara till militära syften utan även till inhemsk övervakning, eftersom ”Kina behandlar ju inte precis sin befolkning särskilt väl”.

Cybaero å sin sida menade – givetvis – att kineserna enbart kommer använda helikoptrarna för ”civila samhällsuppdrag”. Mikael Hult sade vidare att avtal och personliga kontakter möjliggör för Cybaero att ha full koll på utrustningen efter att affären är avslutad, och att det skulle vara ”väldigt svårt” för Kina att hacka och kopiera systemen.

SIPRI har nämligen också varnat för att Kina enkelt kan kopiera Cybaeros system för egen produktion. Wezeman framhåller att landet flera gånger tidigare, trots garantier och löften, har kopierat hela vapensystem. Om man trots detta ändå vill handla med Kina så ”måste fråga sig vad man egentligen heller på med”, menar Wezeman.

Denna fråga måste tydligen även ställas i Danmark. Förra veckan avslöjade nämligen danska tidningen Information att ”Danmark åbner for eksport af netovervågning til Kina”.

Mer konkret så har danska myndigheter godkänt att en icke namngiven inhemsk aktör får exportera övervakningsutrustning av internet till Kinas myndigheter. Systemet är sofistikerat och fallet har väckt stor kritik:

Overvågningssystemet, som består af både hardware og software, er i tilladelsen fra Erhvervsstyrelsen kategoriseret som »Internetprotokolnetbaserede kommunikationsovervågningssystemer eller udstyr, og specielt konstruerede komponenter hertil«.

Menneskeretsorganisationen Amnesty International finder sagen stærkt bekymrende.

»Vi ved, at overvågning i Kina bliver brugt systematisk til at forfølge, pågribe og dømme kritikere af styret og deres familier, venner og bekendte. Det skal vi i Danmark selvfølgelig ikke bidrage til,« siger organisationens talsmand, Ole Hoff-Lund. Han opfordrer derfor de danske myndigheder til at stoppe handlen.

Information intervjuar en expert som beskriver hur systemet kan ge användaren – alltså den kinesiska staten – tillgång till såväl kontaktlistor som bilagor och ”allt annat” som kan relateras till en internetanvändare som sänder ett mail och därmed avslöjar sin IP-adress.

Enligt Edin Omanovic, forskare vid Privacy International, kan exporten av detta system de facto strida mot Danmarks förpliktelser gentemot EU:s regler för exportkontroll. Reglerna stipulerar bland annat att europeisk teknologi inte får brukas för att kränka mänskliga rättigheter. (Något som ju även borde gälla Cybaero.)

Information talar även med en dansk tjänsteman som förvisso medger att hänsyn måste tas till de mänskliga rättigheterna vid denna typ av export ”när det är relevant”. Men samtidigt vill han inte uttala sig om huruvida det är relevant då det gäller export av övervakningsutrustning just till Kina. Tidningen kontaktar även tre andra danska bolag som sysslar med övervakning; ingen av dem vill svara på om de skulle vara beredda att exportera sin utrustning till Kina eller inte.

Detta är intressant. För tänk om det hade handlat om drönare som skulle bevaka Ungerns nybyggda gräns mot flyktingströmmen från öster, eller mjukvaror som sålts till Ryssland för att Putin enklare ska kunna förfölja aktivister på internet? Då hade det nog blivit liv i skällan – trots att Kina är skyldigt till långt större övergrepp mot mänskliga rättigheter än Ungern och Ryssland tillsammans.

Ändå kan vi snart få se avancerade och eventuellt massproducerade svenska obemannade helikoptrar användas av Kinas militär i konflikten om det Sydkinesiska havet, samtidigt som toppmodern utrustning från Danmark hjälper de kinesiska myndigheterna att kontrollera internet. De sparare som prioriterar de redan nämnda skandinaviska värdeorden borde verkligen ifrågasätta detta.

Kompetensflykt allvarligt problem i ett repressivt Kina

Publicerat den 14 juli 2016 kl. 00:51

Förra veckan visade FN-rapporten Global Trends att antalet kineser som sökte asyl utomlands har mer än femdubblats under de senaste fem åren. Förra året sökte 57 705 kineser asyl utomlands.

Bland annat i South China Morning Post kopplas denna trend samman med den allt mer utbredda repressionen under president Xi Jinping:

Although China has by and large enjoyed political stability over the last two decades, “the deteriorating human rights situation is one factor and the deteriorating situation in areas populated by ethnic minorities has probably also played a contributing role”, says William Nee, China researcher at Amnesty International.

I helgen var det exempelvis exakt ett år sedan som kinesiska myndigheter arresterade cirka 250 advokater och aktivister i ett svep, varav minst 17 fortfarande sitter anhållna utan rättegång. Aktionen fick många från det kinesiska civilsamhället att söka politisk asyl utomlands.

Många andra kineser söker asyl på grund av religion, etnicitet eller för att man fått sin mark beslagtagen av myndigheterna. Över 200 000 kineser hade i fjol flyktingstatus enligt FN, även det en stor ökning från året innan.

USA är alltjämt den största mottagaren av kinesiska flyktingar; 2014 godkände landet fler asylsökningar från Kina än från såväl Egypten som Syrien. Andra vanliga destinationer är Kanada och Australien.

Utvandringen från Kina har alltså kulminerat på senare tid trots landets starka ekonomiska utveckling och avsaknaden av väpnad konflikt. Redan 2007 hade Kina flest migranter i hela världen, och 2013 slogs nytt kinesiskt rekord i nettomigration då 8,49 miljoner fler kineser bosatte sig i utlandet än utlänningar flyttade till Kina.

De flesta kineser som flyr utomlands är rika eller högutbildade. Redan 2007 konstaterade en statlig kinesisk tankesmedja att landet är utsatt för en mer allvarlig ”brain drain” än någon annan nation. Det slogs då fast att 70 procent av den dryga miljon kineser som begett sig utomlands för studier sedan 1978 inte återvänt, och att anledningen till detta var missnöje med politiska omständigheter som exempelvis ettbarnspolitik.

Denna kompetensflykt går stick i stäv med Kinas ambition att höja kvaliteten på sin egen utbildning och forskning. Därför lanserade Kinas statsråd en påkostad plan för att locka tillbaka ”inhemska talanger” från år 2010 till 2020. Bland annat har enorma resurser getts till universitet, laboratorier och forskningsinstitut.

Men på grund av begränsad akademisk frihet fortsätter kinesiska akademiker att återvända till välbetalda positioner och fina titlar i Kina. Statlig media konstaterade uppgivet 2012 att endast 5,9 procent av kineser i utlandet med doktorsgrad och forskningserfarenhet ville komma tillbaka hem. Två avgörande anledningar tros vara censuren av internet och inskränkningar av fri diskussion.

Vid slutet av 2014 rapporterade även statliga nyhetsbyrån Xinhua att endast 1,81 miljoner av de 3,51 miljoner kineser som åkt utomlands för att studera sedan 1978 har återvänt. (En annan rapport i statlig media satte siffran för återvändande kinesiska studenter 1978-2009 så låg som 30,68 procent – av naturliga skäl är detta en svår uppskattning, eftersom det inte är lätt att veta om en person som återvänt till Kina vid tillfället för undersökning planerar att bosätta sig där.)

Andelen är i vilket fall som helst mycket lägre än vad myndigheterna skulle önska. Därför har man på senare år även försökt med det nationalistiska kortet för att få akademiker att återvända. Statliga Global Times uppmanade 2015 unga ambitiösa doktorander att komma tillbaka och ”tjäna sitt land”, eftersom en majoritet av dem egentligen är ”orubbliga patrioter” i hjärtat.

Men förutom nationalism måste man ju även locka med goda förutsättningar. Och förutom akademiker är det även svårt att återvända till Kina som entreprenör eller med andra visioner om att kunna förändra samhället. Detta hänger samman med president Xi Jinpings uttalade övertygelse om att kommunistpartiet förutom att ha makt över armén även måste kontrollera flera ekonomiska nyckelsektorer för att behålla sitt maktmonopol.

Enligt Fortune 500 fanns endast 46 stycken kinesiska företag bland världens 500 största år 2010, jämfört med hela 98 stycken i fjol. Ekonomi och företag har alltså vuxit snabbt ur ett globalt perspektiv; men samtidigt är 76 stycken av dessa företag statliga och åtnjuter ofta såväl subventioner som monopolställning.

Konsekvenserna av detta blir tydliga då det inte fanns ett enda kinesiskt företag med på Thomson Reuters Top 100 Global Innovators List 2015. (På samma lista fanns 40 stycken företag från Japan, tre från Sydkorea och ett från Taiwan.)

Enligt författaren Willy Lam dominerar ”sovjetisk innovation” Kinas tillväxt. Det handlar om stora projekt där tusentals ingenjörer jobbar på att utveckla snabbtåg, superdatorer eller jetplan från redan existerande modeller. Detta genom stora statliga företag som sväljer lejonparten av landets forskningsbudget – alltså ingen särskilt attraktiv miljö för uppfinningsrika entreprenörer med inspiration från Silicon Valley.

Enligt statistik från 2013 stod visserligen Kinas 10,6 miljoner privata företag för 60 procent av BNP, hälften av alla kommersiella skatter och 70 procent av alla jobb. Men samtidigt diskrimineras de gentemot statliga företag och har exempelvis ofta svårt att få finansiering från Kinas statliga banksektor. Liu Chunanzi, ordförande för datortillverkaren Lenovo, beskriver Kinas entreprenörer och privata företag som utsatta och försvarslösa.

Det är alltså fullt förståeligt att kinesiska akademiker och entreprenörer, trots landets ekonomiska utveckling, istället gärna etablerar sig utomlands om möjlighet finns. Samtidigt bidrar den stora utvandringen från Kina även till ett fenomen som kallats för ”capital drain”. En undersökning av kinesiska Hurun Report från 2014 visade 64 procent av Kinas dollarmiljonärer antingen redan hade lämnat Kina eller planerade att emigrera.

Året därpå visade en studie från Barclays och Ledbury Research att 47 procent av Kinas miljonärer planerade att emigrera, vilket var den klart största andelen i världen då ”bara” 36 procent av miljonärerna i tvåan Qatar gick i samma tankar. Enligt de båda undersökningarna var luftföroreningar den främsta orsaken, tillsammans med oro för matsäkerhet och vilja att förse sina barn med bättre utbildning.

Vid sidan av kompetensflykt pågår alltså även en kapitalflykt som är tvådelad; dels flyr individer från Kina med sina personliga rikedomar och dels väljer många kinesiska privatpersoner och företag att investera i utlandet på grund av misstro mot utvecklingen på hemmaplan.

Trots den ekonomiska framgångssagan som kablats ut från Kina under de senaste årtionden så är det alltså många av landets skarpaste hjärnor samt rikaste och modigaste individer som röstar med fötterna på grund av samhällspolitiska orsaker. Det är precis samma tendens som fanns i såväl Nazityskland på 1930-talet som i hela det socialistiska blocket innan Berlinmurens fall.

EU och Kina oense om stålet

Publicerat den 13 juli 2016 kl. 18:45

Stålpriser har varit huvudfrågan de senaste dagarna när EU:s toppolitiker har träffat Kinas ledare i Peking. Kina har anklagats för att dumpa priserna i Europa och det väntas påverka Kommissionens kommande förslag om att ge landet lägre tullar och status som marknadsekonomi.

Spänningarna mellan EU och Kina har ökat i takt med att de europeiska stålbolagen får allt svårare att klara sig till följd av vad man i Europa ser som Kinas subventionerade överproduktion av stål. Minskad efterfrågan på den kinesiska marknaden har lett till en överproduktion som är två till tre gånger större än hela den samlade europeiska stålproduktionen. Följden har blivit kraftiga prisfall på 20-40 procent och att många europeiska stålbolag går på knäna.

Samtalen mellan parterna i Peking beskrevs som raka och öppna men det är tveksamt om det kommer medföra någon större förändring på marknaden.

– En global ordning med gemensamma regler ligger i bådas intresse men helt klart har vi olika syn när det gäller vad detta ska innebära i praktiken, sa Rådets ordförande Donald Tusk på en presskonferens efter det två dagar långa mötet.

Parterna enades dock om att bilda en gemensam arbetsgrupp för att hålla koll på överkapaciteten i stålsektorn.

– En slags stålplattform mellan Kina och EU som ska gå på djupet och titta på de möjligheter som finns för att lösa det här problemet, sa EU-Kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker.

Kina en marknadsekonomi?

Den kinesiska regeringen menar att den jobbar på att minska kapaciteten. Samtidigt vill landet ha ökat tillträde till den europeiska marknaden som just nu skyddas av tullar.

Enligt Kinas anslutningsavtal till WTO, som man skrev på för 15 år sedan, ska dessa skyddstullar tas bort vid årsskiftet då Kina ska betraktas som marknadsekonomi av andra medlemmar inom världshandelsorganisationen.

Den europeiska stålindustrin menar i sin tur att Kina inte alls är en marknadsekonomi och att den därför behöver fortsatt skydd mot det billiga stålet från landet där bolagen gynnas av statliga subventioner och där priserna inte alls sätts på marknadsmässiga grunder.

Förslag efter sommaren

EU-Kommissionen ska diskutera frågan om att ge Kina status som marknadsekonomi nästa vecka och ett förslag väntas någon gång efter sommaren. Kommissionsordföranden Jean-Claude Juncker sa i samband med mötet i Peking att EU kommer stå fast vid sina internationella åtagande. Sen lade han till:

– Men frågan är komplicerad. Och för oss finns det en tydlig koppling mellan överkapaciteten och att ge Kina marknadsekonomisk status.

Det pratas om att Kommissionen kan komma att föreslå en slags kompromiss där Kina ges marknadsekonomisk status men med vissa förbehåll.

Samtidigt måste Kommissionens förslag godkännas av medlemsländerna som är oense i frågan. Även EU-parlamentet måste ge sitt godkännande och där finns det ett tydligt motstånd. Nyligen röstade parlamentet för en icke-bindande resolution där man sa att man inte ville ge Kina status som marknadsekonomi.

Kina, brexit och EU:s misslyckanden

Publicerat den 2 juli 2016 kl. 14:05

Varför skapades egentligen EU? Jo, den primära uppgiften var att bevara fred samt sprida demokrati och mänskliga rättigheter. Om kontinentens länder gick samman – med gemensamma institutioner och en gemensam valuta – skulle deras betydelse, styrka och möjlighet att påverka öka.

I verkligheten har en stor del av kontinentens invånare istället blivit EU-skeptiker på grund av ett ”demokratiunderskott” på hemmaplan. Men ingenstans blir EU:s misslyckande med att leva upp till ideal och grundtankar tydligare än i relationen till Kina.

Med hjälp av sin viktiga marknad borde EU kunna pressa Kina till att öppna den egna marknaden och det egna finansiella systemet för konkurrens på lika villkor. EU borde också med sin storlek vara i en bra sits för att kunna ställa krav på förbättringar vad gäller mänskliga rättigheter i Kina.

Men tvärtom har unionens länder i det närmaste tävlat om att bilateralt stärka handel och ekonomiskt utbyte med Kina. Möjligheten att använda den gemensamma vikten för att tvinga Kina till eftergifter har givetvis minskat som en konsekvens.

Tyskland är ett land som i sammanhanget klarar sig relativt bra. Då Angela Merkel i fjol var på besök i Kina tydliggjorde hon bland annat sin önskan om att alla utländska företag borde åtnjuta ”samma rättigheter och privilegier” som de inhemska kinesiska aktörerna. Tyskarna har flera gånger också ifrågasatt utvecklingen vad gäller mänskliga rättigheter.

Men sådana enstaka uttalanden får inte riktigt samma tyngd om de bara kommer från ett medlemsland, och vare sig övriga medlemmar eller EU:s gemensamma institutioner är villiga att sluta upp bakom dem. Tvärtom är många länder villiga att helt ignorera orättvis konkurrens eller politisk repression i Kina för sin egen ekonomiska vinnings skull.

Paradexemplet i denna gren heter Storbritannien. Med början vid slutet av 2013 har britterna gjort allt för att förhandla sig till särskilda villkor med Kina för handel och finansiella tjänster på de andra medlemsländernas bekostnad. Mänskliga rättigheter och demokrati, ja det har man helt struntat i.

2013 fick premiärminister David Cameron till slut träffa Kinas president Xi Jinping. Men först efter att han offentligt lovat att inte träffa Tibets andlige ledare Dalai Lama igen. I september 2015 åkte den brittiska finansministern George Osborne runt i Kina i fem dagar och tecknade under tiden 53 nya avtal i syfte att öka det ekonomiska samarbetet mellan länderna.

Ett statligt kinesiskt företag gavs rätten att driva en ny kärnkraftreaktor vid Hinkley Point, vars byggnota på 350 miljarder kronor delvis ska finansieras av britterna. Samarbetet innefattade även sektorer som finans och turism samt den akademiska världen i form av ökat utbyte mellan ländernas universitet.

Under sin knappa vecka i Kina hann Osborne även med att uttrycka sin önskan om att Storbritannien ska bli ”Kinas främsta partner” i väst, och att de båda länderna ska ”dela ett gyllene årtionde” tillsammans. Vidare ville han att Storbritannien och Kina ska ”hålla ihop i vått och torrt”, och talade bildligt om att ”bygga en bro” mellan Kina och London.

Efter att Osborne lämnat Kina fick han beröm från landets statliga medier för att vara den första västerländska tjänsteman som inte talade om mänskliga rättigheter under sin vistelse i Kina. Och då Xi Jinping besökte Storbritannien i oktober i fjol så varnade den kinesiska ambassadören i London de brittiska politikerna för att Xi inte kom till landet för att ”debattera mänskliga rättigheter”.

Ingen sådan ”debatt” eller ens något uttalande ägde rum. Då Xi färdades från flygplatsen var Londons gator kantade med kinesiska turister och studenter som viftade med flaggor och välkomstbanderoller distribuerade av Kinas ambassad. Samtidigt arresterade brittisk polis flera exilkineser och tillresta aktivister som fredligt visade plakat med kritik mot den kinesiska presidenten.

Vidare, självaste FN-dagen för mänskliga rättigheter i december 2015, prisade Storbritanniens ambassad i Peking de framsteg som Kina gjort för att skydda medborgerliga och politiska rättigheter. Det var en stor kontrast till den skarpa kritik mot mänskliga rättigheter i Kina som samma vecka kom från bland annat Tyskland, USA och Kanada.

Viss brittisk media har uttryckt stor kritik mot hur Cameron och Osborne har hanterat relationen med Kina. Men från EU har det i stort sett varit helt tyst. Man vågar inte kritisera Kina eller ens Storbritanniens hållning till Kina, vilket de facto inte bara strider mot unionens principer utan även undergräver uttalanden från exempelvis Merkel eller Tyskland.

Inte undra på att Xi under sitt besök i Storbritannien uppmanade Cameron att se till så att britterna stannar i EU. Brexit oroar kineserna på många vis. Till att börja med förlorar Kinas sin viktigaste allierade i EU. Exempelvis så har Europarådet försökt att öka importtullarna på kinesiskt stål eftersom överproduktion och subventioner i Kina har lett till problem för europeiska stålbolag. Detta har dock effektivt hindrats av britterna ända sedan 2014.

EU är också Kinas största handelspartner. EU:s import från Kina har mer än fördubblats sedan 2005 och uppgick i fjol till 350 miljarder euro. Oro i området och framför allt ett fallande pund kan påverka Kinas export negativt, vilket också kan innebära att den redan pressade kinesiska valutan faller ytterligare.

Och det är just vad gäller Kinas valuta yuan som oron är som störst i Peking. En stor anledning till det omfattande partnerskapet med Storbritannien var att Kina ville använda London som en språngbräda för att internationalisera yuanen, vilket Cameron och Osborne också välkomnade.

Som Reuters skriver så har alla finansbolag med licens att verka i Storbritannien även ett slags ”pass” som innebär att de per automatik kan erbjuda sina tjänster och produkter i hela EU. Som Europas obestridliga finanscentrum var det därför självklart för Kina att välja London som bas för att öka handeln med yuan i Europa.

Under fjolåret kom de båda länderna land annat överens om att öppna en direktlänk för aktiehandel mellan London och Shanghai, en överenskommelse för att utge fonder tillsammans och dessutom samarbeta med att lista produkter i respektive land. Överenskommelserna innebar etableringar från stora kinesiska finansbolag i London, och andra omfattande kinesiska investeringar i Storbritannien.

Men överenskommelserna byggde givetvis på Storbritanniens EU-medlemskap. Det varnas nu från flera håll att den kinesiska aptiten på investeringar i Londons finansiella sektorn kan komma att mättas; Kinas statliga nyhetsbyrån Xinhua sade exempelvis i förra veckan att brexit kan drabba internationaliseringen av yuan negativt eftersom London till dags dato spelat en stor roll i denna pågående process. Nyhetsbyrån menade även att utträdet hotar Londons ställning som globalt finanscenter.

Och det är ganska starka ord från Kina, vars officiella policy är att ”inte lägga sig i” andra länders inrikespolitik. (Detta eftersom landets kommunistparti inte vill att andra nationer ska ha åsikter om vad som pågår i Kina.)

Men samtidigt finns det även positiva aspekter för Kina med brexit. Exempelvis målar Bloomberg upp Kina som ”den stora vinnaren” av utträdet. Även om det på kort sikt kan vara dåliga nyheter för kinesiska exportörer som menar Bloomberg att en försvagning av EU på lång sikt tjänar Kina ekonomiska och politiska intressen väl.

Europeiska banker eller entreprenörer inom tekniksektorn har till exempel större möjlighet att utmana kinesiska jättar eller framväxande teknikföretag om de har tillgång till hela den europeiska marknaden.

I och med brexit så blir EU och Europa som helhet helt enkelt en mindre allvarlig konkurrent till Kinas växande globala betydelse. Som sades ovan så har man visserligen hittills inte lyckats ställa några vidare krav på Kina vad gäller vare sig konkurrensvillkor eller mänskliga rättigheter. Men ett försvagat EU innebär även att möjligheten att ställa dessa krav gradvis försvinner.

Vidare undermineras västerländska NGO:s och andra liknande institutioner ytterligare. Det blir nu ännu enklare för kinesisk media att peka på det ”kaos” man länge hävdat pågår i Europa då någon europeisk aktör får för sig att kritisera utvecklingen i Kina. Den kinesiska statliga tidningen Global Times var mycket riktigt snabba med att påpeka hur Brexit utgjorde ”ett bevis för Europas generella tillbakagång”.

Brexit kan också innebära att Storbritannien är redo till ännu större eftergifter för att slå vakt om partnerskapet med Kina. Om britterna isolerar sig från Europa blir ju nämligen relationen till Kina ännu viktigare, och beroendet av kineserna för den ekonomiska tillväxten ännu större.

Det svårt med sammanfattningar och sanningar vad gäller brexit, eftersom vi ännu inte kan veta vad utträdet egentligen innebär. Kina var nog förvisso nöjda med det EU som var; ett relativt tandlöst hopplock av länder då det gällde att tvinga kineserna till eftergifter samt en relation till Storbritannien som gav tillgång till hela den europeiska marknaden samt gjorde gott för internationaliseringen av yuan.

Nu ångrar nog kineserna att de lade all ägg i samma korg, och kommer säkerligen börja leta nya ingångar i Europa samt nya metoder för att internationalisera sin valuta.

Är vi redo att sälja oss själva till Kinas kommunistparti?

Publicerat den 23 juni 2016 kl. 11:54

I fredags höll jag på att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. I Svenska dagbladet fanns nämligen en helsida med rubriken ”Sanningen om problemet i Sydkinesiska havet”, där Kinas ambassadör i bästa propagandastil rättfärdigade landets territoriella anspråk i detta hav samt argumenterade för landets rätt att köra över Haagtribunalen.

För att göra en lång historia kort så gör Kina anspråk på cirka 90 procent av detta fiskrika hav, där hälften av världens handelsfartyg passerar och som dessutom tros innehålla stora reserver av olja och gas.

Peking menar att vatten som ligger tio mil utanför Borneos kust men 1 500 kilometer bort från Kinas fastland är kinesiska. Anspråken görs med luddiga historiska referenser samt en rad konstgjorda öar som Kinas de senaste åren har byggt på olika platser i havet, och försett med såväl luftvärnsmissiler som landningsbanor för militära flygplan.

2012 körde Kina bort filippinska fiskare från en ögrupp vid namn Scarborough Shoal, som ligger 800 kilometer från Kina men bara 200 kilometer utanför Filippinernas kust. Enligt UNCLOS – FN:s havsrättskonvention som Kina själva ratificerat – ligger ögruppen väl inom Filippinernas så kallade ”exklusiva ekonomiska zon”.

Men Kina menar att UNCLOS inte gäller i just detta fall och har sedan 2012 ockuperat Scarborough Shoal. Det fick Filippinerna att ta fallet till Haagtribunalen, som väntas komma med sin dom senare denna sommar.

Kina är medvetna om att Filippinerna med störst sannolikhet kommer vinna fallet i den internationella skiljedomstolen, och har därför satt igång en propagandakampanj för att rättfärdiga sin ståndpunkt. Man har köpt vissa länders sympatier, ljugit om andra länders medhåll men framför allt spridit sitt budskap via såväl inhemska som utländska medier.

Det är alltså mot denna bakgrund som Kinas ambassad kommer till SvD med stora plånboken och tillåts köpa en annons där man påstår sig ha rätt att ignorera de internationella lagar man själv förbundit sig till, samt argumentera för landets territoriella expansion i allmänhet.

Lyckligtvis blev reaktionerna på Kinas annons starka. Bland annat skrev jag själv ett blogginlägg om annonsen som fick 150 delningar och långt fler läsare. På sociala medier undrade erfarna journalister hur publiceringen var möjlig och det ropades på granskning från P1:s program Medierna.

Kritiken blev de facto så omfattande att Fredric Karén, chefredaktör och ansvarig utgivare på SvD, redan senare samma dag utfärdade en ”förklaring” till varför tidningen alls tog in annonsen:

Allmänt har SvD inga restriktioner mot någon speciell annonsör, vare sig det är ett land eller kommersiellt bolag. I första hand bedömer jag alltid annonser utifrån om budskapet bryter mot några av våra grundlagar som reglerar tryck- och yttrandefriheten, dvs förtal eller hets mot folkgrupp för att nämna ett par.
Vid en genomläsning av den här annonsen såg jag inga sådana hinder. Vi var också tydliga med att utformningen skulle vara tydlig så att det inte går att ta miste på att detta är en annons med ett budskap som inte har något med SvD:s redaktionella profil att göra.

Rent juridiskt har Karén givetvis rätt i att SvD får välja vilka annonsörer de vill. Men i mina ögon är argumentationen svag. Skulle man exempelvis låta utländska terrororganisationer annonsera så länge innehållet inte bryter mot svenska grundlagar?

Eller en ännu mer relevant jämförelse; skulle Karén även godkänna en annons från ryska ambassadören om denne ville använda SvD för att rättfärdiga Rysslands territoriella krav i Ukraina? Om svaret är nej, vad anser man skillnaden mot den kinesiska annonsen vara?

Jag frågade faktiskt själv Karén om just detta via såväl Twitter som mail men fick aldrig något svar. Då branschtidningen Dagens Media kontaktade Karén så upprepade han samma argument med grundlag och yttrandefrihet. Han valde även att tona ner spänningarna i Sydkinesiska havet som en ”helt oblodig” konflikt där ”flera länder, Kina, Filippinerna med flera tvistar om gränsdragningarna”.

Vi har alltså en av Sveriges största tidningar som tar emot pengar av en kommunistisk diktatur, och en chefredaktör som sedan spelar ner allvaret av konflikten som dikturen är inblandad i genom felaktiga historiska påståenden då annonsen ifrågasätts.

Då Kina 1988 ockuperade ögruppen Paracel strök nämligen minst 74 vietnamesiska sjömän med. Sommaren 2014 härjade stora anti-kinesiska upplopp över hela Vietnam med fyra döda och 120 skadade som följd. Anledningen var att Kina flyttat en oljerigg nära den vietnamesiska kusten.

Faktum är att incidenter med skottväxlingar uppstår regelbundet i Sydkinesiska havet; senast förra veckan fick en allvarligt skadad kinesisk fiskare evakueras till Kina sedan indonesisk kustjakt skjutit på kinesiska fiskebåtar vid omstridda vatten. Som läget ser ut i dag är det bara en tidsfråga innan något riktigt allvarligt sker.

Jag tror – och hoppas – att SvD och Fredrik Karén accepterade annonsen av ren okunskap om vad som egentligen sker i Sydkinesiska havet. Som jag skrivit flera gånger tidigare här på Finansliv så innebär svensk medias bristande rapportering om Kina att många helt enkelt inte känner till vad som egentligen sker där, och således blir mer mottagliga för kinesisk propaganda likt annonsen i SvD.

Detta gör risken för snedsteg så mycket större. I min kommande bok ”Det nya Kina” som släpps i september ger jag flera exempel på hur svenska aktörer sopar moralen under mattan. Axis har sålt bevakningskameror som sitter vid Himmelska fridens torg. Ambassadens tidigare kulturråd Eva Ekeroth har skrivit artiklar om en ”uppmuntrande kulturpolitik” i Kina trots en växande repression sedan Xi Jinping tog över makten 2013. Anledning? Ekeroth har själv startat ett förlag som översätter kinesisk litteratur till svenska och har därmed egenintresse av att kulturutvecklingen som blomstrande..

Inte hade väl Axis kommit undan med att sälja utrustning till Putin, och inte hade väl ett tidigare kulturråd i Moskva kunnat beskriva Rysslands pågående kulturella utveckling som ”uppmuntrande”? Detta trots att Kina är långt mer repressivt än Ryssland. Det handlar helt enkelt om okunskap.

Med detta sagt måste alla – företag som politiker – göra sin hemläxa och ställa sig kritiska frågor då Kina lockar med pengar eller andra fördelar. I vilken utsträckning är vi beredda att sälja oss till en av världens värsta diktaturer?

Särskilt allvarligt är det ju såklart när media – som ju ska granska diktaturer! – säljer helsidor till den kinesiska regimen.

I det långa loppet får man väl hoppas att misstag som detta även påverkar förtroendet för inblandade tidningar. Enligt devisen ”bit inte den hand som föder dig” – blir det inte svårare att tro på analyser från SvD Näringsliv om man vet att Kinas kommunistparti delvis föder tidningen med annonspengar?

Kina ställer politiska krav på utländska företag

Publicerat den 14 juni 2016 kl. 15:09

För att förbättra sin försäljning i Hongkong utlyste kosmetikaföretaget Lancome, som ägs av franska L’Oreal, nyligen en konsert med den populära lokala sångerskan Denise Ho.

Men det gillades inte av Kinas myndigheter. Denise Ho är nämligen känd för sitt deltagande under demokratiprotesterna i Hongkong hösten 2014, och har dessutom postat en bild på sig själv med Dalai Lama på Facebook.

Detta räckte för att dagstidningen Global Times, som Kinas kommunistparti styr över, skulle kalla Denise Ho för ett ”gift” som stödjer frihetsrörelser i såväl Hongkong som Tibet. Tidningen uppmanade vidare sina läsare att kommentera på Lancomes val av sångerska till sin konsert, varav flera ropade på en bojkott och retoriskt frågade om Lancome ville ha någon försäljning alls i Kina i framtiden.

Med tanke på den kinesiska marknadens betydelse – Kinas är L’Oreals största marknad efter USA – fick Lancome snabbt kalla fötter och ställde in konserten av ”säkerhetsskäl”. Detta trots att Denise Ho de facto aldrig har uttryckt något officiellt stöd för ett fritt eller på annat vis självständigt Tibet.

Plötsligt riskerade Lancome och L’Oreal istället en bojkott i Hongkong, där flera invånare på sociala medier beskyllde det franska företaget för självcensur. Ett tiotal av stadens politiska grupper iscensatte förra veckan en protest utanför Lancomes butiker och krävde en offentlig ursäkt, med hot om att åtgärderna annars skulle trappas upp. Flera av butikerna tvingades stänga medan protesterna pågick.

Flera upprop startades på internet med krav på att Lancome skulle genomföra konserten. Det största uppropet ägde rum på Facebook där en lärare från Paris vid namn Beatrice Desranges samlade över 80 000 underskrifter i ändamålet.

Denise Ho försökte samtidigt utan framgång att kontakta Lancome, som nöjde sig med att erbjuda sångerskan ekonomisk kompensation för den uteblivna konserten. Men Denise Ho var inte intresserad av några pengar, utan krävde istället att Lancome ska motivera sitt beslut på ett mer ärligt vis.

Incidenten blåstes upp så pass att Stephen Mosley, chef för L’Oreal i Hongkong, nu tvingas avgå i slutet av juni. Detta efter att flera politiska grupper i staden manat till bojkott inte bara av Lancome utan samtliga L’Oreals produkter.

De politiska grupperna gav ut ett gemensamt utfärdande där de såg det som extra ironiskt att just ett franskt märke ”bugar sig för Kina”, med tanke på Frankrikes långa historia av frihetsrörelser mot totalitära krafter.

Denise Ho menade att ”kommersiell censur” blivit en allt vanligare företeelse bland aktörer som känner sig tvungna att tillmötesgå den kinesiska regimens allt strängare politiska krav. Hon nämnde särskilt hur en taiwanesisk sångerska vid namn Chou Tzu-yu nyligen tvingades be om ursäkt till Kina sedan hon råkat vifta med en taiwanesisk flagga i ett tv-program. Annars riskerade hon gå miste om försäljning och liveframträdanden i Kina.

Det finns en lång rad exempel på politiker som länge försökt blidka Kina genom att se mellan fingrarna på de övergrepp mot mänskliga rättigheter som landets makthavare rutinmässigt gör sig skyldiga till.

I Sverige kan detta ses i att vare sig statsminister Stefan Löfven eller utrikesminister Margot Wallström vågar kalla Kina för ”diktatur” då media frågar, trots att man gärna använder benämningen för exempelvis Saudiarabien. (I fjol kunde Löfven dessutom ses på Kinas statliga tv-nätverk CCTV tala varmt om ”65 års goda diplomatisk relationer” med Kina, och belysa de båda ländernas ”nyttiga handelsutbyte” samt avlägga en nyårshälsning på kinesiska.)

Storbritannien gick under fjolåret ännu längre, då handelsminister George Osborne under en resa till Kina framhöll sin önskan om att de båda länderna ska ”hålla ihop i vått och torrt” samt dela ”ett gyllene årtionde” tillsammans. Under fem dagar lyckades Osborne tecken 53 nya avtal med Kina och fick även beröm av landets media för att inte ha ”dragit upp” mänskliga rättigheter under sitt besök.

Men på senare år har även kommersiella aktörer i form av företag eller hela industrier börjat rätta sig efter kinesiska myndigheters krav för att få tillgång till landets marknad. Flera Hollywood-filmer har på senare år anpassat innehållet till Kina genom att ta bort eller lägga till scener – produktioner som Transformers och Iron Man har till och med spelat in särskilda delar med kinesiska skådespelare som endast har visats på biograferna i Kina.

Och då ska vi inte ens börja tala om internetföretag som Linkedin eller Facebook, som censurerar delar av sitt innehåll eller på andra vis går Kinas regim till mötes för att få tillgång till landets över 720 miljoner internetanvändare.

Fallet med Lancome visar på den fina linje som många aktörer måste beakta för att hålla sig på god fot med Kina och samtidigt undvika att stöta sig med andra potentiella konsumenter. New York Times intervjuade med anledning av detta professor Fu King-wa vid min gamla fakultet för journalistisk vid University of Hong Kong:

Fu King-wa, an associate professor at the Journalism and Media Studies Center at the University of Hong Kong, said the episode involving Ms. Ho would be a lesson in the need to better understand local culture and to formulate better communications strategies.

“I don’t know what happened, maybe some miscommunication between headquarters and local branch,” Dr. Fu said.

“International brands, if they want to do business in China, that always has certain kinds of risk,” he added. “If you choose to stay in this market, either you pay attention to all these kinds of politically sensitive issues, or you just follow Google” and leave the market.

Företag som vill lyckas i Asien måste alltså hålla bättre koll på det allt mer komplicerade politiska läget i regionen. Samtidigt måste de också ställa sig själva den rent moraliska frågan om till vilken utsträckning de vill tillmötesgå politiska krav från en enpartistat.

Förutom Lancome fördömde Global Times i samma artikel även Listerine för att samarbeta med Denise Ho och uppmanade sina läsare att rasa även mot munvattnet. Listerna meddelar dock att de tänker fortsätta sitt samarbete med Denise Ho.

Taiwan rör sig bort från Kina, politiskt och ekonomiskt

Publicerat den 8 juni 2016 kl. 19:33

Hundratals miljoner potentiella kunder och en bottenlös törst på råvaror har fått företag och myndigheter världen över att i det närmaste tävla för att stärka sina affärsutsikter och ekonomiska band med Kina.

Men Taiwans nya regering gör nu precis tvärtom. President Tsai Ing-wen, som tillträdde förra månaden, uttalade nyligen sin ambition om att minska affärsutbytet med Kina skriver bland annat Wall Street Journal:

The new president expressed Taiwan’s desire to be included in free-trade negotiations, including the second round of talks for the Trans-Pacific Partnership and the China-led Regional Comprehensive Economic Partnership. She also highlighted a new “go south” policy, promoting investment in the Association of Southeast Asian Nations and India, and “bidding farewell” to Taiwan’s “overreliance on a single market.”

In a meeting with foreign delegates the next day, Ms. Tsai stressed the importance of continuing the Trade and Investment Framework Agreement talks with the U.S. She implied that pivoting from a focus on Taiwan’s bilateral relationship with China to strengthening multilateral and bilateral ties to the rest of the world would be central to Taiwan becoming a vibrant and sustainable economic powerhouse again, with political values aligned with market democracies.

Under de åtta år som Taiwans förre president Ma Ying-jeou satt vid makten så ökade utbytet med Kina betydligt. Handeln mellan de två länderna uppgick 2014 till 130 miljarder dollar; det kan jämföras med en handel på 79 miljarder dollar mellan Taiwan och ASEANS:s tio medlemsländer, eller 6 miljarder dollar mellan Taiwan och Indien. Kina är dessutom den i särklass störst destinationen för taiwanesiska direktinvesteringar.

Bakom den allt närmare ekonomiska relationen med Kina ligger bland annat 23 handelsavtal som ingicks under Mas tid som president för att underlätta handeln mellan de båda länderna. Dessa avtal och utvecklingen i stort har dock gjort Taiwan ekonomiskt beroenden av Kina. Tsai vill nu alltså balansera denna beroendeställning genom att öka handeln med bland annat Sydostasien, Indien, Japan och USA.

De avtal som redan tecknats mellan länderna kommer fortsätta att gälla – åtminstone för stunden – men sannolikt kommer inga nya liknande överenskommelser att ingås. Bland annat Forbes skrev i veckan om hur förhandlingarna över ett omfattande avtal med skattelättnader på tusentals produkter och tjänster som diskuterades precis då Ma lämnade över makten till Tsai nu har avbrutits.

Tsais parti Democratic Progressive Party (DPP) är överlag mycket mer tveksamt till att närma sig Kina ekonomiskt och politiskt än Mas parti Kuomintang (KMT). För många av Taiwans väljare har utvecklingen i Hongkong fungerat som ett avskräckande exempel; Kina lovade att staden skulle få behålla sitt självstyre till år 2047 men det kinesiska inflytandet över såväl politik som ekonomi är redan nu skrämmande.

Rädslan för en liknande utveckling på Taiwan var den största anledningen till att Tsai vann en jordskredsseger i presidentvalet i januari samtidigt som DPP med bred marginal fick egen majoritet i parlamentet.

Kina har reagerat starkt på valresultatet, särskilt som Tsai vägrar att ställa sig bakom ”1992 års konsensus”. Detta konsensus ingicks 1992 av KMT och Kinas regim i syfte att åsidosätta politiska meningsskiljaktigheter för att kunna öka det ekonomiska samarbetet. Dess ihåliga formulering går ut på en överenskommelse om att det bara finns ett Kina, men att båda sidor är fria att själva definiera vad detta Kina utgörs av.

Kina sade redan innan presidentvalet i januari att Taiwans nya regering måste acceptera 1992 års konsensus för att de två sidorna ska kunna fortsätta samarbeta. Men Tsai förkastar alltså detta konsensus. Dels för att det ingicks mellan två diktaturer utan att Taiwans folk tillfrågades – Taiwan började nämligen hålla val först 1996.

Men ännu mer för att den taiwanesiska befolkningen i dag motsätter sig 1992 års konsensus. En undersökning från Taiwan Indicators Survey Research visade 2015 att endast 27,4 procent av invånarna stödjer överenskommelsen. Istället ansåg 69 procent att formuleringen ”ett land på var sida av sundet” bör användas för att beskriva Taiwans relation med Kina.

Kinas kommunistparti anser återföreningen med Taiwan på Kinas villkor som en slags helig uppgift och gör sitt bästa för att smutsa ner Tsais rykte. En av Kinas ledande ”experter” skrev för ett par veckor sedan i statlig media att Tsai är oförmögen att leda Taiwan eftersom hon är kvinna och singel utan barn. Detta civilstånd sades göra henne ”extrem” och ”känslomässig”, och vidare går det heller inte att lita på någon som har så pass ”onormala värderingar”.

Sedan Tsai och DPP vann valet i januari har antalet kinesiska turister till Taiwan minskat med cirka 30 procent, bland annat eftersom Kinas myndigheter varit mindre villiga att låta sina egna medborgare få visum till Taiwan. Enligt Reuters besökte 4,2 miljoner kinesiska turister Taiwan i fjol, vilket bidrog med nästan sju miljarder dollar till Taiwans servicesektor.

Vidare har rykten uppstått om att Kina avser avbryta eller i alla fall kraftigt minska det akademiska utbytet med Taiwan. Enligt Apple Daily har Taiwan Affairs Office i Peking beordrat ett stopp på alla utbytesprogram mellan de två länderna så länge Tsai har makten. Det skulle slå hårt mot Taiwans universitet eftersom de cirka 10 000 kinesiska studenter som nu pluggar där utgör hälften av alla utländska studenter i hela Taiwan.

Snarare än att som Ma och KMT gå Kina till mötes så planerar Tsai och DPP istället att öka antalet turister och studenter från andra länder. Visumlättnader är att vänta för länder i Sydostasien, samtidigt som Taiwans utbildningsministerium nyligen har lämnat ett förslag till den lagstiftande församlingen om att utfärda fler stipendium och praktikplatser åt studenter från andra länder än Kina.

Avståndstagandet från Kina innebär utan tvivel stora utmaningar för Taiwans ekonomi. Myndigheterna sänkte nyligen tillväxtprognosen för 2016 till 1,1 procent, samt utsikterna för landets exportsektor till minus 3,65 procent från tidigare minus 2,78 procent.

Men vad gäller Taiwans ekonomi så har Tsai andra parametrar i sikte än rena tillväxttal. För liksom i Hongkong så har det växande ekonomiska utbyte med Kina lett till växande klassklyftor och skenande fastighetspriser. En stor anledning till att Ma och KMT förlorade valet tidigare i år var kritik mot handelsavtalen med Kina, som sades främst gynna Taiwans överklass och storföretag på bekostnad av arbetarklass och mindre entreprenörer vilka utsattes för svår kinesisk konkurrens.

På Tsais agenda står nu istället att förbättra det sociala skyddsnätet, stärka arbetsrätten, minska inkomstklyftorna samt prioritering av en ekologiskt hållbar utveckling. Dessutom ska hundratusentals allmännyttiga bostäder byggas åt de många unga som inte har råd med de höga fastighetspriser som inflödet av kinesiska pengar lett till.

Kina kommer givetvis göra sitt bästa för att sätta käppar i Tsais hjul. Redan i dag står Taiwan utanför flera internationella organisationer och frihandelsavtal på grund av kinesiskt veto. Kina arbetar aktivt för att minimera samarbetet mellan Taiwan och Kinas 170 ”allierade” nationer – det är i dag bara 22 nationer som har formella diplomatiska relationer med Taiwan som ett land.

Innan Tsais valseger i januari tillät Kina ett visst utökat handelsutbyte mellan sina ”allierade” nationer och Taiwan. Men efter valet har man visat tecken på att vilja förvärra Taiwans isolation igen. I mars köpte Kina till sig diplomatiska relationer med Gambia, som tidigare erkänt Taiwan som en självständig nation.

Med morot och piska har Kina även sett till att 67 taiwanesiska invånare misstänkta för brott i utlandet har utvisats till Kina istället för Taiwan. Vidare har Kina just hållit en stor militärövning vid sin sydöstra kust, som i allt väsentligt påminde om förberedelserna för en invasion av Taiwan.

Som svar på detta vill Tsai öka Taiwans politiska betydelse i regionen. På senaste tiden har hon föreslagit gemensam utvinning av naturresurser på omstridda geografiska platser i Syd- och Östkinesiska havet med bland annat Japan och Indonesien.

Det politiska spelet mellan Kina och Taiwan kommer utan tvivel förvärras de närmaste åren. Vid sidan av politiken ska det bli intressant att följa det taiwanesiska experimentet med att medvetet minska det ekonomiska utbytet med Kina, ett land som många andra aktörer fortfarande sätter sin tilltro till vad gäller handel och tillväxt.

Har ”Made in China” blivit coolt?

Publicerat den 27 maj 2016 kl. 16:43

Då Kina nu har som uttalad ambition att ställa om sin ekonomi från statliga investeringar till konsumtion och service, är det många utländska konsumtionsföretag som sätter allt större tilltro till den kinesiska marknaden.

Dock kommer de som förlitar sig på Kina stöta på problem i allt större utsträckning. Detta inte bara för att omställningen går långsammare än planerat, utav även för att inhemska företag blir allt mer tilltalande för kinesiska konsumenter.

Ett tydligt exempel är smartphones. Så sent som 2011 stod Apple, Samsung och Nokia för 70 procent av försäljningen av smarta telefoner i Kina. Då var det många av mina vinner liksom flera status- och modemedvetna kineser som aldrig kunde tänka sig att ses med en inhemsk smartphone. Det var nästintill pinsamt.

Men under fjolåret var åtta av tio av de bäst säljande märkena av smartphones i Kina inhemska. I toppen återfanns innovativa Xiaomi och Ericssons ständiga konkurrent Huawei.

En förklaring till den ökade efterfrågan av kinesiska varor är ren och skär patriotism. En ny rapport från McKinsey visar att 62 procent av Kinas konsumenter nu föredrar kinesiska märken framför utländska, om kvalité och pris är precis likvärdiga. De är en betydligt större andel än för bara några år sedan.

Sedan president Xi Jinping tog över makten har nationalism präglat såväl media som hela den kulturella sfären. En tydlig inspirationskälla är hans populära fru Peng Liyuan, som gjort en stor grej av att endast bära kläder av kinesiskt snitt och gärna från kinesiska tillverkare.

Forbes skrev i veckan om denna effekt samt om hur många kinesers inställning till inhemska konsumtionsvaror förändrats snabbt:

Tanner explained that in October 2012, World Luxury Association found that 86% of Chinese consumers refused to buy domestic luxury products because of their country’s reputation for cheap goods. Then, just 18-months later, after what has been dubbed the “Peng Liyuan effect,” this number fell to 9%, according to research by Added Value.

“If we look back to 2011, 31% of Chinese consumers wanted to support Chinese companies by buying Chinese goods,” Tanner said. “Just a year later, it was 43%. It is representative of how fast Chinese consumers are maturing.”

Vidare verkar den växande kinesiska kulturella sektorn i allt större utsträckning till inhemska konsumtionsvarors fördel. Forbes framhåller biofilm som exempel. Under de senaste åren har biografmarknaden vuxit explosionsartat i Kina och är nu världens största, men spås snart passera även USA.

Samtidigt har andelen inhemska filmer på landets biografer ökat från 47,6 procent 2012 till 62 procent i fjol. I dessa filmer framhävs kinesiska produkter på samma vis som Hollywood har verkat för göra exempelvis Starbucks och Nike populära.

Lägg sedan även till att inhemska produkter har en stor fördel vad gäller lokalanpassning och marknadsföring genom kinesiska kanaler. Tack vare användningen av kinesiska och koreanska kändisar i sina reklamfilmer samt effektiva säljkanaler ökade en mobiltillverkare vid namn Oppo sin försäljning med 67 procent i Kina i fjol och sålde där fler smartphones än Apple.

Utländska märken som Apple eller Starbucks är heller inte längre de nya och exotiska statusmarkörer som de tidigare var i Kina, utan snarare bara ett alternativ bland många liknande produkter. Detta blir särskilt tydligt i kombination med att kinesiska produkter faktiskt håller allt högre kvalité.

För att fortsätta på ämnet smartphones så visar ny statistik även att sju av världens tio största tillverkare av smarta telefoner nu är kinesiska. Detta beror på att de tagit stora utländska marknadsandelar; Huawei är nu näst störst i Europa och trea i världen.

Redan nämnda Xiaomi började för fem år sedan som ett uttalat billigt alternativ till konsumenter som inte hade råd att köpa Apple eller Samsung. Nu utmanar man istället de utländska jättarna med egna dyra lyxmodeller.

Samma trend gäller allt från vitvaror till mode och livsmedel. En blandning av patriotism, lokalkännedom och allt bättre produkter gör att många utländska företag kommer få det svårt i Kina oavsett hur mycket ekonomin växer.

”Made in China” är inte längre enbart förknippat med billiga skitprodukter av kass kvalité. Därför behöver Kinas omställning till konsumtion och service inte behöva betyda guld och gröna skogar för västerländska konsumtionsföretag.

Kinas ofattbara skuldkris, del 2

Publicerat den 26 maj 2016 kl. 13:21

Förra veckan skrev jag här på Finansliv om hur ofattbart hög Kinas skuldnivå har blivit och hur den har kommit till. I dag kommer jag förklara vad Kina kan göra för att lösa denna kris vad konsekvenserna kan bli om man inte vidtar nödvändiga åtgärder.

Kinas har nu alltså en skuldnivå på omkring 280 procent av landets BNP. Historiskt sett har inget land kunnat ligga på sådana nivåer utan grava konsekvenser för ekonomin och det finansiella systemet.

Ett tillvägagångssätt för att få skuldnivån att minska – eller i alla fall växa långsammare – vore att bankerna minskade sin utlåning. Medan detta kanske skulle fungera i Europa så är det inte möjligt i Kina, där alla banker är statliga och får direktiv av myndigheterna om hur mycket de ska låna ut i syfte att hålla igång tillväxten.

Ytterligare en skillnad mot väst är att Kinas skuldkris främst är en inhemsk affär. Statsskulden är låg eftersom landet är en nettoutlånare; den stora faran ligger i den växande bördan av dåliga lån som landets banker har gett till företag och lokala myndigheter.

En ny rapport från The Economist menar att Kina i stort sett har tre olika alternativ för att hantera bankernas dåliga lån.

Det första alternativet – som är det lättaste och mest lockande – är att gömma och förneka problemet. Detta är den mest skadliga metoden i det långa loppet, men icke desto mindre det vanligaste alternativet under de senaste fem åren.

Under dessa år har landets banker nämligen regelbundet använt sig av metoder som att klassificera dåliga lån som ”investeringar”, eller skjuta på lånen i all oändlighet genom att ge dem status som ”försenade” snarare än dåliga lån. Det är också vanligt att bankerna ånyo finansierar dåliga lån i hopp om att låntagarens verksamhet ska förbättras – något som bara gör saken värre då detta ofta inte sker.

Det andra alternativet vore att myndigheterna går in och rensar upp bland de dåliga lånen, vilket Kina redan gjort en gång:

In the late 1990s two-fifths of loans in China had gone bad and banks were technically bust. The finance ministry pumped fresh capital into the banks, which carved off large chunks of their dud loans and sold them at par to “bad banks”. The effect was salubrious, freeing the banks to resume lending and preparing them for stockmarket listings.

Det finns tecken på att Kina försöker med något liknande nu. De senaste två åren har licenser beviljats till över 20 nya regionala ”dåliga banker”, samtidigt som tusentals miljarder kronor i dåliga lån har bytts mot säkra obligationer mellan olika banker.

Men, påpekar The Economist, att lösa ut bankerna på detta vis är mer problematiskt nu än för femton år sedan. Då belades hushåll med extra skatter som sedan gick in i bankerna – men samtidigt ökade lönerna fort i och med en snabb tillväxt som dessutom minskade de dåliga lånens relativa storlek.

I dag växer ekonomin långsammare samtidigt som Kina försöker ställa om sin ekonomi till att bygga mer på inhemsk konsumtion och service. Men att införa extra skatter skulle drabba konsumtionen, och det handlar i dag om större reella summor än tidigare.

Det tredje alternativet vore att bankerna själva inser och tar itu med sina dåliga lån på egen hand. Detta skulle vara en smärtsam process till att börja med, men samtidigt förmodligen bäst i det långa loppet.

Detta har också redan börjat ske i liten skala; The Economist ger exempel på ett stålföretag som förklarats bankrupt och fått sina tillgångar sålda via auktion av banken som varit utlånare. Vissa banker har även börjat bunta ihop flera dåliga lån till nya värdepapper för att snabba på deras utgång.

Kinas banker är dock inte under lika stor press som sina kollegor i väst, eftersom staten förser dem med pengar att låna ut. Detta är givetvis fördelaktigt för de kinesiska bankerna, men betyder samtidigt inte att Kinas system på något vis är immunt mot problem.

Oavsett om lånebubblan spricker eller pyser så kommer såväl värdet på tillgångar som ekonomins tillväxt att drabbas. Många drar jämförelser med Japan, där dåliga lån och klumpiga investeringar ledde till en två årtionden lång deflationsspiral som ännu består. Men The Economist tror att Kinas kris kam bli mer plötsligt än så:

Some worry that China will look like Japan in the 1990s, slowly grinding towards stagnation. But its financial system is more chaotic, with more pressure for capital outflows, than was Japan’s; a Chinese crisis is likely to be sharper and more sudden than Japan’s chronic malaise.

Fitch Ratings varnade också nyligen för att Kinas tillväxt kan bli så låg som 2,3 procent under de kommande tre åren och att inkommande investeringar från utlandet kan sjunka med 40 procent.

Hur illa det egentligen kan gå råder det delade meningar om. Vissa investmentbanker som uppskattar att de dåliga lånen i värsta fall ”bara” utgör 1 500 miljarder dollar, samt att den höga nationella sparkvoten på nästan 50 procent ger bankerna gott om kapital och tid att tanter situationen.

Bland olyckskorparna finns Kyle Bass, grundare av hedgefonden Hayman Capital, som uppskattar att Kina behöver skjuta till cirka 10 000 miljarder dollar till sina banker för att lösa skuldkrisen. Det är ungefär 100 procent av landets BNP. Det finn också uppskattningar som gör gällande att hälften av bankernas alla lån är dåliga lån, vilket de facto var fallet i Kina på 1990-talet.

Och även fast Kinas skuldkris alltså mestadels är en inhemsk affär så kommer konsekvenserna även att kännas i omvärlden. Kina är som bekant världens andra största ekonomi och har även världens största banksektor – världens fyra största banker är nu kinesiska, medan endast två av världens tio största banker är amerikanska.

Trots fjolårets turbulens så är Kinas börsmarknad näst störst i världen efter USA i värde. Obligationsmarknaden är världens tredje största och bland de snabbast växande.

Kinas ringa storlek ledde till breda nedgångar på börserna världen över då landet nyligen devalverade sin valuta med bara två procent mot dollarn – tänk då vad en större kris kan innebära! Och då har vi inte ens börjat tala om alla utländska företag som säljer råvaror till eller på annat vis är beroende av Kinas tillväxt..

Det finns en allmän uppfattning om att Kinas myndigheter på något magiskt vis för alltid kommer kunna lösa ut sina stora banker, låntagare och insättare. Men detta är inte nödvändigtvis fallet. På senare år har faktiskt de statliga jättebankerna utsatts för en växande konkurrens.

För bara ett årtionde sedan utgjorde Kinas ”fyra stora” banker 54 procent av alla tillgångar i banksektorn. I dag är deras andel mindre än 40 procent.

Istället har mindre banker och lokala alternativ utökat sin andel genom att helt enkelt bli mer attraktiva. Samtidigt har även internetföretag som Tencent och Alibaba tillåtits lansera egna sparalternativ och utfärda mikrolån.

I fjol påbörjades en viss liberalisering av låneränta vilket kommer att göra det svårare för de stora statliga bankerna att behålla samma vinstmarginaler som tidigare. En bra början, men problemen inom Kinas finansiella sektor är inte begränsade till själva bankerna.

Landets hela finansiella system är i behov av modiga marknadsmässiga reformer. På kort sikt skulle detta innebära ett stort antal konkurser – särskilt bland statliga företag – samt större förluster för bankerna och en stor oro inom skuggbankssektorn.

Men om man inte jämför vidlyftiga reformer så kommer ekonomin på lång sikt oundvikligen att förlora momentum, eftersom all ineffektivitet måste sugas upp av subventioner och andra sorters statligt stöd. Myndigheterna har flera gånger visat reformvilja, men så fort problem uppstått har de klivit in med nya regleringar och utökad kontroll.

Även om Xi Jinping ofta och gärna talar om ekonomiska reformer så har de stora statliga företagen kunna stärka sin position under den nya presidenten. Som jag skriver i min nya bok (publiceras september 2016) så ligger en del av förklaringen i Xi Jinpings ideologi.

Tvärtemot den ekonomiskt reformsinnade premiärministern Li Keqiang, så anser Xi Jinping att kommunistpartiet förutom militären även måste kontrollera en betydande del av landets ekonomi för att slå vakt om sitt maktmonopol. Xi litar helt enkelt inte på privata aktörer inom nyckelområden som finans, transport, telekommunikation eller infrastruktur. Därför får subventionerade statliga företag fortsätta kontrollera dessa industrier med hjälp av generösa lån.

De reformer som Xi Jinping satsar på att genomföra är snarare av sådan art att de inte hotar kommunistpartiets kontroll över ekonomin, som att göra börserna mer tillgängliga för utländska investerare och trycka på för att internationalisera Kinas valuta.

En sak är dock säker: Ju längre Kina skjuter upp problemen med sin skuldkris och förhalar viktiga finansiella reformer, desto allvarligare kommer konsekvenserna att bli.