Tagg: Kina

Låt er inte luras av Kina i Davos

Publicerat den 21 januari 2017 kl. 15:14

Världen är i oordning. Under gårdagens invigningsceremoni talade USA:s nya president om ”America first” i närmast isolationistiska termer genom att ifrågasätta såväl frihandel som en aktiv utrikespolitik.

Bara tre dagar innan, under öppningstalet vid Världsekonomiska forumet i Davos, så talade presidenten för Kinas kommunistregim till försvar av frihandel och globalisering.

”Att eftersträva protektionism är som att låsa in sig själv i ett mörkrum. Vind och regn stängs ute; men det gör även ljus och luft”, sade president Xi Jinping i en klar referens till budskapen i Donald Trumps valkampanj om bland annat ökade skatter på kinesiska varor.

Tajmingen för Xi Jinpings deltagande vid Världsekonomiska forumet är givetvis noga utstuderad. Det är första gången han närvarar där; förra året skickades Kinas vicepresident som i landets hierarki har en betydligt lägre rang än premiärministern.

Förutom Trumps oroande uttalanden har ju Storbritanniens premiärminister under veckan lagt fram en plan för landets utträde ur EU. Under det kommande året hålls dessutom val i Frankrike, Holland, Tyskland och Italien där populistiska krafter vinner mark i opinionsundersökningarna. I denna kontext har Kina möjlighet att framstå som en lugn ö på ett stormigt hav, och därmed vinna prestige för sitt politiska system.

Klaus Schwab, ordförande för det Världsekonomiska forumet i Davos, spelade Xi rakt i händerna genom sin presentation av presidenten: ”I en värld präglad av osäkerhet och instabilitet, sätter det internationella samfundet sitt hopp till att Kinas ledarskap ska fortsätta sitt mottagliga och ansvarsfulla ledarskap som förser oss alla med säkerhet och stabilitet”.

Schwab ställde inga frågor innan presidentens tal och lät inte heller åhörarna ställa några frågor efteråt, just så som kinesiska politiker är vana vid. Xi kunde därför oemotsagt ge publiken försäkringar som att ”Kina kommer hålla sin dörr öppen och inte stänga den”.

Men ingen bör låts sig luras av den kinesiska retoriken. För liksom New York Times påpekar, så kunde frasen ”låsa in sig i ett mörkrum” lika gärna ha använts för utvecklingen i Kina under Xi Jinpings snart fem år vid makten.

Under Xi har civilsamhället hamnat under större attack än någonsin sedan efterdyningarna av massakern vid Himmelska fridens torg 1989. Hundratals advokater har arresterats, varav många hållits incommunicado i över ett år innan de dömts till långa fängelsestraff för svepande brottspunkter.

Tidigare i veckan talade Kinas högsta domare om konceptet med en fristående rättsväsende som ”ett felaktigt västerländskt ideal” vilket måste undvikas till varje pris. Kommunistpartiet har under de senaste åren utökat kontrollen inte bara över rättsystemet, utan även utbildning, internet, media och den kulturella sektorn där det mest som går emot partiets ideal avfärdas som utländska krafter eller företeelser.

Och vad gäller den ekonomiska biten så är det heller ingen hemlighet att Kina självt är djupt protektionistiskt. Stora delar av landets ekonomi klassas som ”kärnområden” och är inte alls öppna för utländska investeringar. Det inkluderar banker, försäkringsbolag och finansiella institut som kreditvärderingsbolag och liknande.

Det inkluderar även transport, energi, olja och mineraler. Så medan Kinas myndigheter ofta anklagar regeringar i väst för ”protektionism” då kineserna inte får köpa energibolag eller oljetillgångar, så är västerländska aktörer helt utestängda från samma marknader i Kina.

När Världsekonomiska forumet i Davos just öppnat så deklarerade Kinas myndigheter att de kommer lätta på restriktionerna för utländska investeringar inom finanssektorn, även fast ingen tidsplan eller förslag på konkreta åtgärder lades fram.

Vidare sades att restriktioner på utländska investeringar i telekommunikation, utbildning, internet, kultur och transport ska enligt myndigheterna ”öppnas på ett välordnat vis” (Läs: mycket långsamt, om än alls). Utländska investerare är nämligen svårare för Kinas myndigheter att kontrollera och är därför även utestängda från lukrativa och snabbväxande sektorer.

Vidare fortsätter Kina subventionera sina statliga jätteföretag, som samtidigt också expanderar globalt. Jag har tidigare här på Finansliv och i andra sammanhang flera gånger skrivit om hur Kina exempelvis dumpar priset på stål så att det blir billigare än råmaterialet, vilket i sin tur leder till jobbförluster i marknadsekonomier världen över.

Det är även tveksamt om Kinas ekonomiska utveckling är så stabil som ledarna vill ge sken av. Kinas officiella tillväxtsiffror har alltid varit föremål för debatt, och många välrenommerade analytiker bedömer landets egentliga tillväxt kring 3 procent.

Samtidigt som Kinas tillväxtmål just för fjärde kvartalet i rad träffade målsättningen exakt, så erkände borgmästaren i provinsen Liaoning tidigare denna vecka att hela provinsen fejkat sitt BNP under åren 2011-2014 för att ge sken av högre tillväxt.

I Davos delade Xi ännu en ut en känga till Trump genom att tala sig varm (pun intended) om Parisavtalet, då det är oklart vad Trump har för inställning till detta avtal eller till klimatförändringar i allmänhet. ”Parisavtalet är ett ansvar vi måste åta oss för kommande generationer”, sade Kinas president i ytterligare ett försök att framstå som ansvarsfull och pålitlig.

Men samtidigt har vi de senaste månaderna sett bilder kablas ut på fruktansvärda luftföroreningar i Kinas städer, vars orsak främst handlar om prioriteringen av halsbrytande tillväxt framför hälsa och hållnharbarhet. Då allmänheten visat missnöje har myndigheterna svara med allt från att arrestera demonstranter till att förbjuda tillverkare av appar att rapportera hur smutsig luften egentligen är.

Så det är ofta en stor skillnad på vad kinesiska ledare säger och vad egentligen menar eller gör. För den svensk som tvivlar, så skriver Dagens nyheter bra om detta i en ledare med rubriken ”Tro inte att Kina är förnuftets och frihetens fyr”:

Många är de människorättsadvokater som regimen stängt in i mörka rum under de senaste åren. Kina har blivit mer, inte alls mindre, repressivt sedan Xi blev president. Gardinen har dragits ner för såväl privata företag som fackliga aktivister och medier. Något ljus eller någon luft märks knappast i Peking.

(…)

Den svenska medborgaren Gui Minhai sitter fortfarande instängd i ett mörkt rum på okänd ort, utan tillgång till advokat, utan rättegång och efter ett framtvingat erkännande i tv av ett gammalt trafikbrott. Behandlingen av honom är en lika uppenbar förbrytelse mot mänskliga rättigheter.

”Går det att sätta sin tillit till denna gangsterregim?”, frågar DN retoriskt och undrar lika retoriskt om Kina verkligen kommer stå på frihetens sida när USA och EU försvagas.

Svaret är givetvis nej. Det går inte att lita på Kinas nya president. Omvärlden måste sluta förundras och lära sig se skillnad mellan ord och handling; mellan påstående och sanning.

Kina satsar miljarder på utlandsexpansion av media

Publicerat den 6 januari 2017 kl. 06:31

Det talas mycket nuförtiden om falska nyheter och propaganda från ryskt håll. Få uppmärksammar att det sedan länge finns betydligt mer av denna vara från Kina.

Några läsare minns säkert när jag i somras skrev om hur den kinesiska ambassaden i Stockholm köpte en helsida i Svenska Dagbladet för att rättfärdiga sina territoriella krav i Sydkinesiska havet. Denna vecka slog Kinas ambassad på stort och köpte in sig på en hela 11 sidor lång bilaga i danska tidningen Berlingske.

I denna bilaga – som alltså kom ”på köpet” med Berlingske i veckan – stod bland annat att läsa hur Tibet mår bättre än någonsin under kinesiskt styre, samt att Kina är en ansvarig och fredlig aktör på den globala politiska arenan.

Och i en tid då Kinas ekonomiska tillväxt ifrågasätts från flera håll, så innehöll bilagan även en helsideartikel med rubriken ”Stabil væxt i verdens næststørste ekonomi”. Syftet med bilagan är alltså inte bara att lyfta fram den kinesiska regimens politiska handlingar i god dager, utan även garantera investerare att det inte är någon fara på taket med landets allt svajigare ekonomi.

Kina har spenderat ännu mer pengar på liknande, större bilagor i andra länder. Washington Post, The Telegraph och Sydney Morning Herald är bara några exempel på ledande publikationer som tar emot pengar från kinesiska myndigheter för att regelbundet publicera bilagan ”China Watch” tillsammans med sin ordinarie pappersutgåva.

Bilagan, som redigeras av den kommunistpartiets partitidning China Daily, beskrivs enligt följande på The Telegraphs hemsida:

China Watch: Bringing you informative and diverse stories about contemporary China’s dynamic development, including the latest news from the Technology, Business, Travel, Culture, Society and Sports sectors

Mellan raderna bland sport- och kulturnyheter finns även politiska artiklar vars syfte är att sprida kommunistpartiets världsbild, samt artiklar om ekonomi och finans som syftar till att öka förtroendet för Kinas styrka och förmåga inom området.

Den första upplagan av australiensiska China Watch som publicerades i tre av landets större tidningar i somras innehöll exempelvis ”information” om fördelarna med ett stort frihandelsavtal mellan Kina och Australien, samt ett avfärdande av Filippinernas ståndpunkt i den territoriella konflikten i Sydkinesiska havet.

Kinas initiativ att köpa utrymme i utländska tidningar kommer i en tid då allt fler västerländska mediehus ser sina intäkter sjunka dramatiskt. Kinesiska myndigheter ser därför en möjlighet att expandera landets statliga media globalt, och redan 2009 budgeterades smått otroliga 65 miljarder kronor för ändamålet. (Som en jämförelse fick BBC nyligen drygt tre miljarder kronor från brittiska myndigheter för att expandera sin verksamhet under de kommande fem åren.)

De statliga kinesiska medierna har inget vinstkrav; de fungerar främst som verktyg för landets myndigheter att kabla ut sitt budskap. Därför har statliga nyhetsbyrån Xinhua redan lyckats skaffa över 100 000 betalande prenumeranter i utlandet med hjälp av lägre avgifter än sina västerländska konkurrenter.

Xinhua har också köpt en digital annonsplats vid Times Square i New York. Efter att Haagtribunalen förklarade de kinesiska territoriella kraven i Sydkinesiska havet som olagliga, spelade Xinhua under två veckors tid en video som ”legitimerade” Kinas krav, 120 gånger om dagen i två veckor.

Vidare sänder Statliga China Radio International redan på 38 språk, och tidningen China Daily finns att köpa i dussintals länder, bland annat Sverige.

Under nyårshelgen etablerades också ett nytt tv-nätverk vid namn China Global Television Network (CGTN), vars syfte enligt statlig media är att ”omprofilera Kina”. I samband med etableringen fick CGTN ett telegram från president Xi Jinping, som personligen uppmanade nätverket att ”berätta Kinas historia på ett bra vis” för omvärlden:

CGTN should tell stories about China well and spread China’s voice well; enable the world to see a multidimensional and colorful China; present China as a builder of world peace, a contributor to global development, and an upholder of international order; and make efforts to build a community of common destiny, Xi said.

Det påkostade CGTN ska ersätta det statliga tv-nätverkets CCTV:s närvaro i utlandet, sända på sex olika språk och integreras med sociala medier och andra plattformar online för att utnyttja digitala kanaler på ett så effektivt vis som möjligt.

Sprida sitt budskap via medier är bara ett steg i ledet att förverkliga Kinas uttalade målsättning att förbättra landets ”soft power”, alltså öka landets kulturella inflytande. Andra metoder är populärkultur, idrott, konst och etableringen av kinesiska statligt sponsrade institutioner vid hundratals utländska högskolor.

Den stora skillnaden mot många länder i väst är att dessa initiativ bekostas och orkestreras av Kinas myndigheter, till skillnad mot ”soft power-institutioner” som exempelvis Hollywood eller Premier League vilka helt drivs av privata aktörer.

Detta ses också på prislappen; kvalificerade uppskattningar gör gällande att Kina varje år spenderar cirka 85 miljarder kronor på att försöka sprida sin ”soft power” i utlandet, medan USA under 2014 lade blott fem miljarder kronor på den liknande utgiftsposten ”diplomati”.

Och vad gäller just media och förmedling av ”nyheter” så är skillnaden ännu mer slående. Medan de statliga kinesiska aktörerna har tiotals miljarder om året att röra sig med, så existerar det inte ens någon public service i USA.

Må vara att många västerländska mediehus har olika agendor, men ingen stor aktör får miljarder av staten för den uttalade uppgiften att sprida amerikanska eller brittiska värderingar utomlands. Ingen amerikansk president skulle någonsin våga uppmana landets medier att ”berätta bra historier” om USA.

Även de ryska satsningarna på att kontrollera internet eller sprida falska nyheter utgör bara en bråkdel av de resurser som Kina lägger på precis samma ändamål. Men av någon outgrundlig anledning så uppmärksammas inte dessa kinesiska aktiviteter av politiker eller media i Sverige.

I politikernas fall beror detta sannolikt – i vanlig ordning – på rädslan av att göra sig ovän med den ekonomiska stormakten Kina. I medias fall kan jag lova att det beror på ren och skär okunskap.

Så nästa gång ni läser eller ser på nyheter om Kina så titta noga på avsändaren, även vad gäller nyheter ekonomi och finans. Är källan China Daily, China Watch, Xinhua, People’s Daily eller China Global Television Network så är informationen direkt finansierad av Kinas myndigheter och utformad efter kommunistpartiets politiska agenda.

Norge får nu handla med Kina igen

Publicerat den 22 december 2016 kl. 09:59

Tidigare denna månad medverkade jag i Uppdrag granskning. Ämnet för kvällen var hur Sverige och många andra länder undviker att pressa Kina vad gäller mänskliga rättigheter, av rädsla för ekonomisk eller diplomatisk vedergällning från kinesernas sida.

Huvuddelen av programmet spelades in av norska NRK och handlar om Norges relationer med Kina sedan den kinesiska aktivisten Liu Xiaobo tilldelades Nobels fredspris 2010. (Liu fängslades redan 2009 och sitter fortfarande bakom galler.)

Trots att Nobelkommittén är politiskt självständig så straffade Kina omgående den norska regeringen på grund av utmärkelsen. Ett handelsavtal med Norge lades på is på obestämd tid, och normala diplomatiska relationer avbröts. Den norska ambassaden i Kina fick inga besök av kinesiska tjänstemän på flera år, och likaledes bjöds den norska ambassadören inte längre in till officiella tillställningar.

I Uppdrag granskning framgick att Kina krävde en ursäkt från den norska regeringen, samt en garanti att fredspriset aldrig skulle ges till någon kinesisk aktivist igen. Men eftersom detta är omöjligt – Nobelkommittén är ju som sagt självständig – så har Kina under mer än sex års tid vägrat ha normala politiska och handelsmässiga relationer med Norge.

Fram tills denna vecka. För under ett plötsligt besök i Peking meddelade Norges utrikesminister Børge Brende under måndagen att de två länderna utfärdat en gemensam skrivelse för att offentliggöra att de nu återetablerat kontakten:

”The Norwegian government reiterates its commitment to the one-China policy, fully respects China’s sovereignty and territorial integrity, attaches high importance to China’s core interests and major concerns, will not support actions that undermine them, and will do its best to avoid any future damage to the bilateral relations,” the statement said.

Gladast över detta torde Norges laxodlare vara, vilket visades av att aktierna för de fem största företagen inom denna sektor genast steg med drygt två procent då börsen i Oslo öppnade under måndagen.

Norges försäljning av lax till Kina har förvisso slagit nya rekord under de senaste åren, men exporten har tvingats ta omvägar via exempelvis Hongkong. Nu kommer Norge och Kina dock att återuppta förhandlingarna om det frihandelsavtal som avbröts 2010.

Norwegian Seafood Council uppskattar därför att försäljningen av norsk lax till Kina nu kan komma att dubblas 20 gånger. Även turistnäringen förväntas få ett välkommet tillskott av kinesiska pengar.

Samtidigt berättar Norges statsminister Erna Solberg i samband med att relationerna återupptas, att bristen på diplomatiska relationer med Kina försvårat Norges sits inte bara i handelsfrågor utan även i internationella ärenden. Kina spelar ju nämligen en stor roll i de flesta internationella förhandlingar i dag, och har ofta använt sin makt för att marginalisera det norska inflytandet.

Men till vilket pris och med vilka metoder har Norge lyckats upprätta normala diplomatiska förbindelser med Kina igen? Enligt utrikesminister Brende handlar det om ett resultat av långa diplomatiska samtal och hårt arbete för att ”återupprätta förtroendet” mellan de båda länderna. Även den gemensamma skrivelsen talar om ”otaliga och grundliga samtal” under de senaste åren.

Men samtidigt som politiker, laxodlare och resebolag gläds över beslutet så uttrycker andra aktörer oro och skam över de eftergifter som Kina tvingat Norge till. Stein Ringen, professor i statsvetenskap vid Oxford University som är aktuell med boken ”The Perfect Dictatorship” kallar det hela för ”rätt och slätt förödmjukande”.

Ringen menar att de norska politikerna har ”böjt sig i väldigt hög grad för att acceptera Kinas krav”, eftersom avtalet mellan länderna i stort sett innebär att Norge inte på något vis kommer pressa Kinas regering vad gäller mänskliga rättigheter.

I den gemensamma skrivelse som utfärdades har Kina även lyckats få in att Norge respekterar den ”One China Policy” som Donald Trump tidigare denna månad ifrågasatte, samt ”Kinas territoriella integritet”, vilket Ringen påpekar även innefattar regimens krav i det Sydkinesiska havet som Haagtribunalen tidigare i år ogiltigförklarade.

William Nygaard, ordförande för norska PEN, påpekar vidare att den två sidor långa skrivelsen inte innehåller ett enda ord om mänskliga rättigheter. John Peder Egenaes, generalsekreterare för Amnesty International i Norge, stämmer in i kritiken och menar att det är särskilt olustigt med tanke på att den norska utrikespolitiken officiellt prioriterar mänskliga rättigheter i allmänhet och stöd för företrädare av mänskliga rättigheter i synnerhet.

Det ”hårda arbete” som Brende talade om i Peking i måndags började 2013, då Norges vänster-mitten regering röstades bort till fördel för ett mer konservativt styre med Erna Solberg från Höyre som statsminister.

Omgående lämnade Norges nya ledning tillbaka sju kolumner som togs till Norge från Sommarpalatset av en norsk kavalleriofficer för över 100 år sedan. Men än viktigare så vägrade Solberg att träffa Dalai Lama de denne var på besök i Norge 2014, för att fira att han 25 år tidigare mottagit Nobels fredspris.

Den gemensamma skrivelsen som presenterades i måndags framhåller även hur Norge ”fullständigt respekterar Kinas utvecklingsmetoder och samhällssystem, och lovprisar landets historiska och oöverträffade utveckling”. Vidare stod där även att norrmännen är ”fullt medvetna över Kinas position och oro” angående Nobels fredspris.

Därmed har Kinas kommunistparti lyckats med precis det man velat göra. Norges myndigheter har med diplomatiskt språkbruk närmast bett om ursäkt för att den självständiga nobelkommittén belönat en av Kinas mest kända fredliga aktivister, som ännu är inspärrad medan hans fru sitter i husarrest. Samtidigt har kineserna fått Norge att tulla på sin egen utrikespolitiska agenda om att respektera mänskliga rättigheter – och allt detta för att sälja lite extra lax!

Och kineserna är naturligtvis inte sena att använda detta som olja för sin propagandamaskin. Utrikesminister Wang Yi sade att Norge endast efter djupa reflektioner och ingående konsultationer med Kina förstått hur de bilaterala relationerna kan förbättras.

Den statliga tidningen Global Times skrev i veckan att Norge nu betalat sitt pris, och återgav vad man anser vara en diplomatisk seger i bokstavligen talat förlöjligande ordalag:

Norway has a population of merely 4 million, but it tried to teach China, a country with 1.4 billion people a lesson in 2010. It was a ridiculous story.

Hoppas verkligen att norska politiker tar del av Global Times ledartext, och att de sedan skäms ordentligt.

Trump redan i storbråk med Kina

Publicerat den 12 december 2016 kl. 17:45

Förra månaden skrev jag två inlägg på Finansliv om hur Donald Trumps valseger var det bästa som kunde hända Kina (här och här).

Detta dels för att Trump själv inte prioriterar mänskliga rättigheter och därmed sannolikt inte heller kommer ställa några tuffa krav på Kina inom detta område. Men även för att Trump ifrågasatt såväl frihandelsavtal i regionen som USA:s militära allianser med flera andra asiatiska länder.

Men om det är något som kännetecknar Trump så är det hans oförutsägbarhet. Tvärtemot många förhandsprognoser så har Trump istället retat upp Kina ordentligt redan innan han blivit president, genom ett par handlingar som skulle kunna innebära ordentligt försämrade relationer mellan världens två största ekonomier.

Det började för en dryg vecka sedan med ett telefonsamtal från Taiwans president Tsai Ing-wen, som gratulerade Trump för valsegern. Efter det så skrev Trump på Twitter:

The President of Taiwan CALLED ME today to wish me congratulations on winning the Presidency. Thank you!

Detta är känsligt av flera anledningar. Taiwan är i alla väsentliga avseenden ett land med demokratiska val, egen valuta, självständiga försvarsstyrkor och unika diplomatiska relationer.

Kina anser dock att Taiwan är en kinesisk provins som förr eller senare måste återförenas med moderlandet. Detta eftersom Taiwan var den ö dit Chiang Kai-shek flydde med återstoden av sitt nationalistparti efter att ha förlorat ett långt och blodigt inbördeskrig mot Mao Zedongs kommunister.

Det går inte att underskatta hur känslig denna fråga är i Kina, som på alla sätt och vis försökt isolera Taiwan från omvärlden vad gäller såväl handel som diplomati. Kinas kompromisslösa hållning gör att Taiwan förvägras medlemskap i organisationer som FN och Världshälsoorganisationen.

Vidare har endast drygt 20 länder alls en ambassad i Taiwan; då inte ett enda land från G20 utan främst mindre stater i Latinamerika eller Stilla havet. Av rädsla att göra kineserna upprörda har exempelvis ingen amerikansk president haft direktkontakt med en taiwanesisk president sedan 1979, vilket var året då USA stängde sin ambassad i Taiwan.

Trump fick således kritik för telefonsamtalet med Tsai Ing-wen, som enligt många analytiker riskerade instabilitet inte bara mellan USA och Kina utan i hela regionen. Men kritik biter ju sällan på Trump, som omgående publicerade ytterligare en tweet enligt följande:

Interesting how the U.S. sells Taiwan billions of dollars of military equipment but I should not accept a congratulatory call.

För samtidigt som USA och Taiwan inte haft några normala diplomatiska relationer sedan början av 1970-talet, så existerar icke desto mindre ett militärt försvarsavtal mellan de båda länderna som bland annat inkluderar stora fördelaktiga vapenaffärer.

Dessa två tweets skapade starka reaktioner från Kina, där en statlig tidning bland annat kallade Trump och hans närmaste rådgivare för ”grisar” och varnade den blivande presidenten för att sätta sig själv i en position som sedan blir omöjlig att ångra.

Statlig kinesisk media varnade vidare för att man var redo för konflikt med USA om så var nödvändigt, och menade att Trump borde ha kontaktat Kina innan han talade med Tsai Ing-wen på telefon.

Även delar av den inhemska opinionen upprördes över vad som verkade vara ett plötsligt utbrott på Twitter från Trumps sida, och menade att den blivande presidenten riskerar förstöra relationer med Peking som tagit årtionden att bygga upp.

Ordkriget gjorde uppenbarligen Trump ännu mer irriterad. Förra söndagen, två dagar efter telefonsamtalet med Taiwans president, publicerade Trump ytterligare två kontroversiella tweets om Kina:

Did China ask us if it was OK to devalue their currency (making it hard for our companies to compete), heavily tax our products going into..

their country (the U.S. doesn’t tax them) or to build a massive military complex in the middle of the South China Sea? I don’t think so!

De 277 tecknen rörde vid några av de känsligaste områdena mellan Kina och USA, som valutamanipulering och Kinas territoriella anspråk i Sydkinesiska havet. Återigen blev reaktionen stark från såväl media som myndigheter i Kina.

Men den tilltagande kritiken till trots visade Trump återigen denna helg att han inte tänker vika en tum. Han tog tvärtom det hela ett steg längre i en intervju med Fox News under söndagen genom att ifrågasätta hela konceptet ”One China Policy”.

Som namnet antyder så innebär One China Policy att varje land som vill ha diplomatiska förbindelser med Kina samtidigt inte får erkänna Taiwan som en självständig stat. Detta har varit hörnstenen i de diplomatiska relationer som åter etablerades mellan Kina och USA 1972.

Till Fox News sade Trump att han inte kan förstå varför USA vore bundet att längre följa One China Policy om Kina inte var redo att ge USA ”bättre villkor” på en rad områden inklusive handel.

Att USA nu ens ifrågasätter denna policy väcker starka känslor i Kina. En talesman för utrikesministeriet sade vid en presskonferens att en ”sund och stabil utveckling av relationen mellan Kina och USA inte kommer på fråga” om Trump skulle få för sig att överge One China Policy.

Statliga tidningen Global Times menade att Trump var ”ignorant som ett barn”, och pekade på att hans okunnighet gjorde honom lättmanipulerad. Tidningen menade vidare att Kina behöver ingå en ”målmedveten kamp” mot Trump.

Och enligt en artikel i Washington Post riskerar Trump rent av öppet krig mot Kina genom att ifrågasätta One China Policy.

Samtidigt debatteras Trumps egentliga syfte med den medvetet provokativa hållningen mot Kina. Medan vissa analytiker pekar på Trumps temperament och okunnighet, menar andra att det handla om ett utstuderat drag vilket går ut på att visa Kina vem som bestämmer.

Under söndagens intervju med Fox News sade Trump mycket riktigt även att Kina inte kan bestämma vem han ska tala med på telefon, och beskrev samtalet med Tsai Ing-wen som kort med ”väldigt trevligt”. Han lade till att det vore brist på respekt att inte svara då en annan president vill ringa och gratulera.

Han passade samtidigt på att upprepa delar av den kritik han förde mot Kina under sin valkampanj:

“We’re being hurt very badly by China with devaluation, with taxing us heavy at the borders when we don’t tax them, with building a massive fortress in the middle of the South China Sea, which they shouldn’t be doing, and frankly with not helping us at all with North Korea,” he told Fox News.

“You have North Korea. You have nuclear weapons and China could solve that problem and they’re not helping us at all.”

Och vem vet? Ironiskt nog torde en av Donald Trumps största fördelar som politiker vara att han är så pass oförutsägbar och svår för andra att läsa av. I kombination med Kinas känslosamma och ofta överdrivna reaktioner kan detta i värsta fall skapa en iskall relation mellan världens två största ekonomier.

Personligen anser jag att Trump inte nödvändigtvis är fel ute. Som jag ofta skrivit här tidigare på Finansliv så har Kina under de senaste åren blivit allt mer repressivt, trots att landet samtidigt är mer integrerat i världsekonomin än någonsin tidigare.

Så kanske är det dags för en annan hållning? Kanske är det dags för en amerikansk president som är redo att föra en tuffare linje mot ett Kina som blivit allt mer vant att få sin vilja genom utan några större eftergifter?

Kina blir Volvos tillverkningshubb för global export

Publicerat den 29 november 2016 kl. 10:52

Då den kinesiska biltillverkaren Geely köpte Volvo 2010 var fanns inte möjligheten att tillverka bilar i Kina som höll tillräcklig kvalitet för global export. Därför lovades tidigt att tillverkningen vid Volvos två fabriker i Europa skulle bestå, och garantier gavs för att inga massavskedningar skulle äga rum i vare sig Torslanda eller Gent.

Löftena har hittills bestått. Men Volvos nya affärsplan, som presenterades tidigare denna månad, ringer eventuellt vissa varningsklockor. Planens grundbult är att Kina ska bli Volvos hubb för tillverkning inte bara till den inhemska marknaden, utan även för global export.

Under fjolåret blev Volvo den första tillverkaren någonsin att skeppa en bil byggd i Kina för export till den amerikanska marknaden, då några tusen bilar av modellen S60 som satts ihop vid fabriken i Chengdu såldes i USA. Enligt den nya affärsplanen ska nu även hybridbilen S60L börja tillverkas i Chengdu för export till USA, liksom modellen XC60 som ska exporteras till en rad asiatiska länder och Australien.

Vidare ska produktionen av premiumbilen S90 flyttas från Torslanda till Volvos fabrik i Daqing i nordöstra Kina. Såväl senredan populära sedanmodellen som en ny lyxmodell vid namn S90 Excellene ska tillverkas i Daqing för global export.

I detta nu byggs också en helt ny fabrik i Luqiao, 35 mil utanför Shanghai, där Volvos 40-serie ska byggas sida vid sida med bilar från ägaren Geely. Därmed kommer Volvo ha tre fabriker i Kina; en för vardera serie som företaget tillverkar.

Den högkvalitativa tillverkningen i Kina möjliggörs av det gemensamma produktionssystemet Volvo Cars Manufacturing System (VCMS), som ska säkerställa att teknologi och tillverkningsprocess är densamma vid Volvos fabriker i Kina som i Europa. Vidare jobbar Volvo även med en särskild skalbar plattform vid namn Scalable Platform Architecture (SPA), som används för att kunna tillverka flera olika modeller vid samma fabrik.

VCMS och SPA har utvecklats i Europa, och överförs nu till fabrikerna i Kina med blixtens hastighet. Vid fabriken i Chengdu inkorporerades VCMS redan då produktionen startade 2013. Enligt Volvos eget sätt att mäta har graden av VCMS i tillverkningen vid fabriken i Chengdu ökat från 17 procent 2014 till 73 procent i år, vilket är nivåer liknandes de i Europa.

Enligt intervjuer som jag genomförde med personal vid Volvos fabrik i Chengdu förra veckan, så beror de snabba framstegen på utbildning från Europa, särskilt samarbete med Volvos Lean Learning Academy. Under 2017 ska en helt ny SPA installeras i Chengdu som gör att man kan bygga alla modeller från 60-serien där.

Jag fick det också berättat för mig från personal i Daqing att tillverkningen av S90 är möjlig endast tack vare den standardisering och kvalitetskontroll som VCMS innebär. Under årets gång har 470 anställda i Daqing fått utbildning från Lean Learning Academy, inklusive ett två veckor långt besök av VCMS-specialister från fabriken i Gent som utbildade sina kinesiska kollegor i såväl praktik som teori.

Vidare ska Volvos fabrik i Daqing vid årets slut påbörja ett samarbete med en lokal yrkesskola i form av en yrkesutbildning som introducerar konceptet VCMS för studenterna på ett tidigt stadium. (Ett liknande samarbeten sker redan vid Volvos motorfabrik i Zhangjiakou, som har lett till praktik och anställning av hundratals lokala förmågor.)

Affärsplanens expansiva karaktär beror helt enkelt på ökad efterfrågan av Volvos bilar i såväl Europa som USA och delar av Asien. Den nuvarande målsättningen är att sälja 800 000 bilar om året till år 2020, varav 200 000 i Kina som nu är Volvos största enskilda marknad med en försäljning som tredubblats under de senaste tre åren.

Vid sidan av expansionen i Kina bygger Volvo även en fabrik i USA som ska tillgodose delar av den växande efterfrågan där. Inga nya investeringar av denna storleksordning sker i Europa, så vilken roll kommer Torslanda och Gent spela för Volvo i framtiden?

I samband med den nya affärsplanen garanterade en talesperson för Volvo att strategin i Kina inte kommer gå ut över jobben i Torslanda:

”Vi kommer att introducera många nya modeller de kommande två åren, några av dessa kommer att byggas i Torslanda. Så det är därför vi flyttar S90 till Daqing för att göra plats för de andra modellerna”, säger Volvo Cars talesperson. ”Så om du frågar om det här innebär negativa konsekvenser för Torslanda är svaret ett tydligt nej.”

Det är alltså sagt att produktion av nya modeller kommer äga rum i Torslanda framöver efter flytten av S90 till Daqing i Kina. Men det finns i dagsläget ingen mer information om vare tidsplan eller vilka framtida modeller som kan komma att tillverkas i Torslanda.

Volvo har gått genom en imponerande utveckling sedan Geely blev ägare, i alla fall vad gäller antalet sålda bilar per år och inte minst de högt satta ambitionerna. Samtidigt har Geely även tagit en stor del av kostnaderna vad gäller nya investeringar.

Om det går bra för Volvo så kommer säkert jobben i Torslanda och Gent bli kvar, även om Volvos framtida investeringar främst kommer sker i Kina och USA. Men om det skulle bli grus i maskineriet – vart skulle då besparingarna äga rum först?

Sanktioner mot Kina efter kidnappad svensk?

Publicerat den 22 november 2016 kl. 06:51

Som jag tidigare skrivit här på Finansliv (länk) så har inte bara en utan två svenskar under årets gång setts avge bisarra framtvingade erkännanden på statlig kinesisk tv.

Peter Dahlin tvingades vid årets början ”erkänna” att han hotat Kinas nationella säkerhet genom att driva en NGO som bland annat utbildade advokater och erbjöd rättslig hjälp till utsatta kinesiska medborgare.

Dahlin utvisades sedan ur Kina, men kvar i kinesisk fångenskap är förläggaren Gui Minhai som kidnappades i sin semesterlägenhet i Thailand i oktober i fjol. På grund av att svenskens böcker inte föll Kinas kommunistparti på läppen har Gui nu suttit inlåst i över ett år. Han har två gånger dykt upp på kinesisk tv, där han (under hot) sagt sig vilja överge sitt svenska medborgarskap.

Två är även antalet gånger som svenska tjänstemän tillåtits träffa Gui i hans cell i Peking. Svenska Utrikesdepartementet säger sig konstant ta upp Guis situation med kinesiska tjänstemän på hög nivå; men icke desto mindre har Sveriges hanteringen av fallet lett till internationell kritik.

Svenska myndigheter vill själva inte använda termen ”tyst diplomati”, även fast det är precis vad det handlar om. Senast i raden att kritisera Sveriges tystnad i frågan är PEN America, i form av en rapport som innehåller kommentarer från såväl Gui Minhais dotter Angela Gui som Peter Dahlin och mig själv.

I rapporten ger PEN America en rad råd till svenska myndigheter. Man efterlyser mer kraftfulla uttalanden från högt uppsatta svenska politiker samt en öppen diskussion om fallet i Sveriges riksdag, med överväganden om politiska åtgärder om Kina fortsätter hålla Gui incommunicado utan rättegång eller konsulär hjälp.

Svenska myndigheter i allmänhet och utrikesminister Margot Wallström i synnerhet har dock varit ovilliga att ge Guis fall den prioritet som behövs, i alla fall utåt sett. Paradoxalt nog hänger bristen på skarpa uttalanden eller politiska åtgärder sannolikt samman med rädslan att Kina ska använda sin ekonomiska tyngd för att hämnas på Sverige.

Då är det mer stake i senator Marco Rubio, som var en av Donald Trumps konkurrenter till att bli Republikanernas presidentkandidat. Han lade förra veckan fram ett förslag om sanktioner mot kinesiska tjänstemän på grund av kidnappningen av Gui Minhai och hans fyra kollegor.

Rubio vill se att USA inför reseförbud för de kinesiska tjänstemän som kan relateras till kidnappningarna och fryser deras tillgångar, skriver bland annat The Guardian:

Legislation introduced by Senators Marco Rubio and Tom Cotton would require the US president to list those responsible for “the surveillance, abduction, detention, or forced confessions” of the book publishers, freeze any US-based assets and deny them entry to the US.

Rubio lade fram förslaget efter att ha träffat aktivisten och politikern Joshua Wong, som var en av förgrundsfigurerna under demokratiprotesterna i Hongkong 2014. Efter mötet passade Rubio även på att kritisera Kina för att kraftigt underminera de demokratiska rättigheterna i Hongkong i stort.

Rubio gör rätt, Sverige gör fel. Det duger inte längre att inbilla sig att Kina blir mer öppet tack vare ekonomiskt utbyte med omvärlden. Tidigare denna månad skrev jag här på Finansliv om hur Kina inte blir friare politiskt som ett resultat av ökad handel – snarare tvärtom!

Och i en utmärkt artikel i The Atlantic med rubriken ”China’s Great Leap Backward” som alla borde läsa, skriver den långtida Kina-korrespondenten James Fallows hur Kina under de senaste åren de facto har använt sin ekonomiska makt för att öka repressionen såväl inom som utanför landets gränser.

Fallows menar att varje amerikansk president sedan Richard Nixon har eftersträvat närmare ekonomiska relationer med Kina i tron om att landet kommer blir mer politiskt liberalt av globalisering, tillväxt och modernisering:

For a long period, the assumption held. Despite the ups and downs, the China of 2010 was undeniably richer and freer than the China of 2005, which was richer and freer than the China of 2000, and so on.

Men samtidigt fastslår Fallows – och detta är själva huvudpunkten! – att Kina år 2016 är ”mer repressivt och kontrollerat” än vad Kina var för fem eller tio år sedan.

Hur vi hanterar Kina måste därmed förändras. Det duger inte heller att från svenskt håll blunda, och inte ställa krav på Kina av rädsla för att på kort sikt skada svenska företag eller andra intressen. Det är istället dags att inse att ju mer vi viker oss för ett allt mer aggressivt Kina, ju större friheter kommer landets regim att ta.

Och samtidigt: Är det inte riktigt pinsamt att en amerikansk senator ska vara den som föreslår sanktioner mot kinesiska tjänstemän efter att en svensk kidnappats och hålls inlåst av Kina?!

Trump, Asien och handelsavtalen

Publicerat den 16 november 2016 kl. 04:38

Förra veckan skrev jag här på Finansliv om att Donald Trump är en amerikansk drömpresident för Kina. Detta för att Trump själv inte respekterar mänskliga rättigheter eller yttrandefrihet, samt att han under sin valkampanj ifrågasatte de militära allianser som USA länge haft med flera av Kinas grannländer.

I sin valkampanj talade Trump även ofta om Kina i negativa ordalag vad gäller handelsavtal och ekonomiskt samarbete med Asien i allmänhet och Kina i synnerhet.

Han sade upprepade gånger att Kina lurar USA på miljontals jobb, och lovade bringa ett slut på den kinesiska ”våldtäkten” av amerikansk ekonomi. Han anklagade vidare Kina för att manipulera värdet på sin valuta och hotade flera gånger med en straffskatt på 45 procent för kinesiska exportvaror.

Detta vore en katastrof för Kina, som redan upplever stora problem med tillväxten och vars tröga exportindustri skulle drabbas hårt av amerikanska strafftullar. Kinesiska tjänstemän och statlig media har dock i stort avfärdat Trumps retorik som ”orealistisk”.

Folkets Dagblad kallade Trumps uttalande för ”kampanjretorik”, och framhåller handel och ekonomiskt samarbete som det allra viktigaste i relationen mellan Kina och USA.

Också Kinas utrikesministerium var snabbt med att påpeka hur relationerna med USA vad gäller ekonomi och handel de facto gagnar båda länderna, och att eventuella problem eller motsättningar kan lösas inom existerande ramverk.

Men samtidigt noterar Washington Post att Trump i själva verket kan ta i med hårddanskarna vad gäller just handel. Om Trump vill visa prov på styrka under sina första 100 dagar som president, så vore det betydligt enklare att ta åtgärder inom detta område än att exempelvis bygga en mur mot Mexico eller skrota Obamacare.

En viss nervositet märks också från Kinas håll. Global Times, som är en del av Folkets Dagblad, har skrivit flera ledarartiklar med illa förtäckta hot om kinesisk hämnd mot straffskatter eller andra drastiska åtgärder från Trump:

China can use the WTO’s rules to protect its interests. However, if Washington takes the lead in breaking prevailing rules and even provokes a trade war, China will not hesitate to take countermeasures and establish trade barriers for American imports. China is now a vital overseas market for American firms like Apple Inc, and in 2015 China’s imports of goods from the US reaching $149 billion, based on Chinese customs data. There is no doubt that the American economy would suffer a severe blow if China were in turn to impose a 45 percent tariff on US-made goods.

Tidningen menar att Kina har gott om verktyg för att ”förhandla” med USA, och att man behöver utveckla en plan i syfte att förbereda sig för ett handelskrig.

Samtidigt kan Kina faktiskt även dra nytta av Trumps ambivalens genom att själva utöka sitt ekonomiska inflytande i närområdet på USA:s bekostnad. Under sin valkampanj ifrågasatte Trump i synnerhet Trans-Pacific Partnership (TPP), ett frihandelsavtal mellan ett dussintal länder som låg Barack Obama varmt om hjärtat och innehöll den uttalade ambitionen att ”sätta regelverket för handel i Asien innan Kina hinner göra det”.

Men Trump menar istället att TPP vore ”dödsstöten” för amerikansk ekonomi, och har lovat att skrota avtalet som ett steg i ledet att bygga upp USA:s ekonomi.

Kina har å sin sida länge sneglat avundsjukt på TPP, särskilt eftersom USA inte hade tänkt inkludera kineserna i avtalet. Som svar på detta började Kina istället designa egna frihandelsavtal med namn som Free Trade Area of the Asia Pacific (FTAAP) och Regional Comprehensive Economic Partnership (RCEP).

Då det nu till helgen hålls ett APEC-möte i Peru (som skulle blivit en del av TPP) väntas Kina trycka på och söka stöd för sina egna avtal. Med hjälp av dem kan man alltså stärka sitt ekonomiska inflytande i Stilla havs-regionen på USA:s bekostnad.

Kinas president Xi Jinping kommer medverka personligen vid APEC-mötet, och efter dess slut resa runt i Latinamerika en vecka för att träffa några av regionens ledare.

Så kommer Trumps tvivelaktiga inställning till frihandel att leda till ett handelskrig med Kina, samt faktumet att asiatiska länder hamnar i en större ekonomisk beroendeställning gentemot Kina på bekostnad av USA? (Vilket Kina givetvis skulle älska.)

Den enda konstanta faktorn med Trump är att ingen vet vart han egentligen står, eller vilka rådgivare han kommer samarbeta med vad gäller Asien och global realpolitik.

I en lång artikel i The Guardian finns exempelvis farhågor bland analytiker att Trump de facto kommer närma sig hårdhänta regimer som Kina och Ryssland, genom att ingå ekonomiska eller andra avtal utan respekt för mänskliga rättigheter.

Men i samma artikel påpekas även att flera av Trumps potentiella rådgivare har gjort starka uttalanden såväl om hur Kina utnyttjar USA som det kinesiska kommunistpartiets ”brutala metoder” inom en rad områden.

Trump har ofta sagt att en man vid namn Peter Navarro är den han litar mest på vad gäller fakta och sanning om Kina. Navarro, som kallat Kinas handelspolitik för ”våldtäktsmässig”, har bland annat skrivit böcker med talande titlar som ”Death by China” och ”The Coming China Wars”.

Kort sagt kommer Trump hålla Asiens ledare på helspänn, inte bara vad gäller militärallianser utan även handel och ekonomiskt samarbete.

Trump – det bästa som kunde hända Kina

Publicerat den 9 november 2016 kl. 17:03

Media världen över har i dag varit fyllda till bredden med bevakning av USA:s presidentval. Men inte i Kina. Exempelvis var det helt tyst om valet under hela dagen på landets största nyhetskanal CCTV 13.

Först under den halvtimmeslånga kvällsbulletinen – Kinas största nyhetsprogram – nämndes Trumps seger. Och detta då inte som huvudnyhet, utan först i 26:e minuten.

För kinesiska myndigheter är det på förväg givetvis komplicerat hur man ska bevaka demokratiska val. Å ena sidan vill man inte detaljerat gå in på vilka rättigheter invånarna i USA har då det gäller rösträtt eller transparens. Å andra sidan vill man gärna framhålla de element av kaos och polarisering som demokratiska kan ge upphov till.

Därför gav Kinas censurmyndighet direktivet till landets medier att ”begränsa liverapporteringen och fokusera på skandaler” i valrapporteringen, skriver bland annat South China Morning Post:

The authorities tried to limit coverage of polling day, ordering mainland websites to steer clear of live coverage or broadcasts and to avoid “excessive” reporting of the story, according to a source briefed on directives from mainland censors.

Mainland media were also told by censors to report “in a timely manner” on any scandals during the presidential election and to criticise “in depth” political abuses, according to the source.

Beijing Foreign Studies University communications professor Qiao Mu said Beijing was trying to dictate the media narrative about the US election to discredit the process.

“They want to make the Chinese people believe that Western democracy is bad,” Qiao said.

Detta ledde helt enkelt till tystnad i kinesiska medier, eftersom många journalister och redaktörer av rädsla att förlora jobbet eller värre hellre inte uttrycker sig alls än uttrycker sig fel.

De redan hunsade internetportalerna nöjde sig under dagen med korta, nästan undangömda notiser om valet, medan ett tal av president Xi Jinping dominerade toppnyheterna. Till och med de främsta partimedierna som Folkets Dagblad och nyhetsbyrån Xinhua rapporterade sparsamt från valet under dagen.

Men då det stod klart att Donald Trump vunnit var de största statliga medierna dock snabba att beskriva valutgången som ett misslyckande för demokratin och en ”känga mot konventionell amerikansk politik”.

Enligt Global Times, som tillhör Folkets Dagblad, bevisade valet att USA:s elit aldrig stått längre från låg- och medelklassen. (Något som, givetvis, Kinas politiska elit ofta själva får kritik för.)

Beijing News å sin sida påpekade att USA nu valt en president som helt saknar politisk erfarenhet och ofta sviker sitt ord. Detta gör det svårt att uppfatta USA:s ställning i betydelsefulla frågor vilket kan orsaka stor oro i världsekonomin, menade tidningen.

Men samtidigt är Kina internationellt den kanske allra största vinnaren på att Trump nu valts till president. I en artikel med rubriken ”China Just Won The U.S. Election” skriver Foreign Policy att en amerikansk president som själv inte har mänskliga rättigheter, pressfrihet eller globalt amerikanskt ledarskap som högsta prioritet är en perfekt president från Kinas perspektiv.

Exempelvis har Trump under sin valkampanj ofta i bekymrade ordalag talat om de ”dyra allianser” USA har med länder som Japan, Sydkorea och Taiwan. Dessa allianser går i princip ut på att USA garanterar att försvara dessa länder mot Kina, bland annat med hjälp av stationerad trupp och generös försäljning av militär utrustning.

Vad gäller utrikespolitik hade Hillary Clinton utan tvekan varit tuffare än Trump och sannolikt även tuffare än Obama. Hon har ett gediget track record att stå upp för militära allianser och fruktar varken hård retorik eller våldsamma handlingar.

Trump menar istället att USA:s allierade borde betala för det militära skydd de länge åtnjutit. Denna hållning kommer sannolikt även få länder som Vietnam, Filippinerna och Burma att se på USA som en opålitlig bundsförvant och därmed se sig tvingade till allt större eftergifter gentemot Kina.

Överlag har Trump ofta talat om en mindre aktiv amerikansk utrikespolitik, vilket sannolikt gör USA mindre benäget att kritisera Kinas beteende i frågor som Hongkong eller Xinjiang och Tibet.

Vidare kommer USA i fortsättningen inte heller ha lika stor hävstång vad gäller att kritisera övergrepp mot mänskliga rättigheter i Kina. Och kanske har Trump inte ens önskan att så göra; han har ju tidigare uttryckt beundran för diktatorer som Saddam Hussein och Vladimir Putin.

Men med en president som inte ens vill visa upp sina egna skattepapper vore det svårt för USA att klaga på bristande transparens vad gäller Kinas politiska system eller militärbudget. Likaledes blir det svårare för Trump än Clinton att gå hårt fram mot Kina då det gäller press- och yttrandefrihet.

Och vad gäller media kan Kina förresten nu även – med visst belägg – hävda att västerländsk media är oärlig, oetisk och styrd av eliten eftersom man på ett tydligt vis favoriserat Clinton genom hela valprocessen. Det passar ju bra som svar på den kritik som kommunistpartiet ofta får angående mediaklimatet i Kina.

Vidare kan Kina också framhålla att det västerländsk demokrati inte bara splittrar samhället, utan även kan leda till valet av en president helt utan politisk erfarenhet. I Kina skulle något liknande vara otänkbart. Där går ledarna genom årtionden av politiskt nagelfarande – låt vara att detta sker i ett slutet och ofta korrupt politiskt system.

Av ungefär samma anledningar har det amerikanska valresultatet även välkomnats av andra ”strongmen” som Vladimir Putin och Filippinernas nya president Rodrigo Duterte. Putin var de facto den första presidenten att via telegram gratulera Trump till segern tidigare i dag.

Kanske kommer vi nu få se en slags ohelig allians mellan auktoritära ledare i USA, Kina, Ryssland, Filippinerna och Nordkorea. Men vem ska de i så fall vända sig mot?

Kina blir INTE mer öppet av handel

Publicerat den 8 november 2016 kl. 08:56

För exakt ett årtionde sedan släppte författaren James Mann en uppmärksammad bok vid namn ”The China Dream: How Our Leaders Explain Away Chinese Repression”. Två år senare kom den uppdaterade versionen ”The China Dream: Why Capitalism Will Not Bring Democracy to China”.

Bokens huvudtes är – som undertitlarna hintar – hur länder och företag som handlar med Kina inte bör förvänta sig demokratiska framsteg per automatik.

Detta var exempelvis tankegångarna hos de amerikanska presidenter som föregick boken. ”Handla fritt med Kina, och tiden är på vår sida” sade George W. Bush, samtidigt som Bill Clinton beskrev ett uppöppnande av Kinas politiska system som ”oundvikligt, precis lika oundvikligt som berlinmurens fall”.

Liksom otaliga andra statsöverhuvuden och företagsledare vid sekelskiftet trodde de båda alltså – eller åtminstone vill de båda tro – att handel, utländska direktinvesteringar och ökat välstånd även skulle föra politisk liberalisering till Kina.

Men presidenterna hade fel, och författaren hade rätt. I en artikel i New York Times förra veckan kunde James Mann nämligen med rätta fastslå att Kinas ekonomiska utveckling snarare lett till större politisk repression och ett mindre transparent politiskt system.

Dagens Kina är ju rikare och mer integrerat i världshandeln än någonsin tidigare. Dess BNP per capita har aldrig varit högre, och landet har aldrig handlat mer med omvärlden än vad som är fallet i dag. Men samtidigt har den politiska situationen ändå förvärrats betydligt sedan Xi Jinping blev president 2013:

Indeed, over the past two years the Chinese government has been moving in new ways against people and institutions that might, even indirectly, provide support for independent political activity. It has tightened the rules for nongovernmental organizations. More recently, it has been arresting Chinese lawyers. It has also been staging televised confessions, a practice reminiscent of Stalin’s show trials.

Why is it that trade and investment have led to a Chinese regime that represses dissent more than it did five, 10 or 20 years ago? The answer, put simply, is that the regime thinks it needs to do so, can do so and has fewer outside constraints inhibiting it from doing so.

I sin artikel utvecklar Mann varför och hur Kinas myndigheter kan vara mer repressiva i dag än tidigare, den ekonomiska utvecklingen till trots. Kinas säkerhetsapparat har i dag nämligen större resurser och bättre teknik än någonsin tidigare.

Resurserna har kommit genom att Kina blivit rikt på handel, och tekniken har kommit på grund av att utländska företag och myndigheter i jakt på profit knappt ställt några krav på vad importerad högteknologi bör eller inte bör användas till.

Det finns gott om exempel på detta – även flera svenska – vilket jag även tidigare skrivit om här på Finansliv. Svenska Axis har försett Kinas myndigheter med övervakningskameror till bland annat Himmelska fridens torg, och förvarat affären med att man ”inte sätter sig till doms över något annat land”.

Just i detta nu håller svenska Cybaero på att exportera obemannade helikoptrar som med största sannolikhet kommer användas för att övervaka såväl den egna befolkningen som de omstridda kustlinjerna i Sydkinesiska havet. Affären blev möjlig efter särskilt exporttillstånd från svenska myndigheter, och Cybaero har även fått hjälp av svensk militär att visa upp drönarnas förmåga för de kinesiska kunderna.

Men framför allt har Kinas växande ekonomiska betydelse gjort utländska myndigheter rädda att stöta sig med landets regim, med risk för att egna företag eller direktinvesteringar kan påverkas ofördelaktigt. På många vis har handelsutbytet med Kina de facto gjort utländska regeringar mindre snarare än mer villiga att ställa politiska krav på Kina.

På 1990-talet hade USA eller andra enstaka länder större hävstång över Kina än vad som är fallet i dag. Då var sanktioner från enskilda länder fortfarande kännbara för Kina, och möjligheten fanns att påverka landets politiska utveckling i en mer liberal riktning.

Men i takt med att Kinas ekonomi vuxit, har landet också blivit starkt nog att kunna avfärda allt ekonomiskt utbyte som även inkluderar politiska motkrav. Det är nu snarare Kina som kan ställa politiska krav på sin bilaterala handelspartners!

Denna utveckling har varit relativt lätt att förutse. I min senaste bok ”Det nya Kina” beskriver jag dessa förhållanden redan i förordet:

I många kretsar existerar en stark övertygelse om att reformer och utveckling på det ekonomiska området i en enpartistat per automatik även för med sig politiska förändringar. På detta vis har flera utländska aktörer – inklusive svenska politiker och representanter från näringslivet – motiverat sina ofta ekonomiskt väldigt lönsamma affärer med Kina. Men Kinas president Xi Jinping har bevisat att så nödvändigtvis inte är fallet.

För samtidigt som Xi öppnat upp Kinas ekonomi för att attrahera investeringar och rädda tillväxten, så har han med andra handen slagit ner hårdare mot partiets meningsmotståndare än någon annan kinesisk ledare vågat göra sedan efterdyningarna av massakern vid Himmelska fridens torg 1989. Xi har också på kort tid och med bryska metoder tillförskansat sig större personlig makt än någon av sina föregångare sedan Mao Zedong, och börjat bygga en personkult som Kina inte sett maken av sedan kulturevolutionens dagar.

I boken listar jag sedan flera exempel på svenska och utländska myndigheter eller företag som i jakt på profit lägger allt vad moral och principer heter åt sidan. Hur Stefan Löfven undviker att kalla Kina för diktatur i svensk media, men gladeligen talar sig varm om de goda relationerna med Kina på samma statliga kinesiska tv-kanal där två svenskar tvingats ”erkänna” sina brott bara i år.

Men det värsta misslyckandet i denna fråga torde faktiskt utgöras av Europeiska Unionen som helhet.

EU grundades ju främst av två anledningar. Unionen var dels ett fredsprojekt med syfte att förhindra ett nytt storskaligt krig i Europa. Vidare var tanken med EU även att sprida värderingar som demokrati och mänskliga rättigheter med större tyngd genom att alla medlemsländer tillsammans skulle tala med en röst. Men vad gäller Kina så är EU i denna fråga ett enormt misslyckande.

För snarare än att gå samman och kritisera de senaste årens politiska utveckling i Kina unilateralt, så har snart sagt varje medlemsstat gjort sitt bästa för att skapa en så bra bilateral relation till Kina som möjligt i syfte att slå mynt av landets ekonomiska utveckling. Snarare än att ställa politiska motkrav har man gömt sig bakom fina formuleringar som att ökat ekonomiskt utbyte gör Kina mer öppet.

Verkligheten ser dock ut så här: Varje nytt handelsavtal som kommer till stånd på detta vis må stärka Kinas ekonomi och därmed potentiellt även gagna dess befolkning; men framför allt stärker detta slags utbyte Kinas myndigheter och ger det styrande partiet ytterligare möjlighet att rättfärdiga samt försvara sitt maktmonopol.

Just liksom James Mann påpekade i sin artikel i New York Times förra veckan, så är det viktigt att myndigheter i demokratiska länder världen över står upp för sina värderingar även vad gäller Kina, på egen hand såväl som tillsammans:

What we can do is to keep expressing as forcefully as possible the values of political freedom and the right to dissent. Democratic governments around the world need to collaborate more often in condemning Chinese repression — not just in private meetings but in public as well. We should also find new ways to single out and penalize individual Chinese officials involved in repression. Why should there be a one-way street in which Chinese leaders send their own children to America’s best schools, while locking up lawyers at home?

Men eftersom detta inte sker varnar nu Mann för att Kina rentav blivit en politisk modell som andra auktoritära regimer som Ryssland, Turkiet eller Egypten kan ta efter. Så länge man erbjuder bra affärsklimat för utländska aktörer så spelar det ingen roll till vilken grad man ägnar sig åt repression på hemmaplan. Är det verkligen så vi vill ha det?

För den som är mer intresserad av samma ämne skrev jag förra hösten här på Finansliv ett inlägg med rubriken ”Kan företag eller myndigheter påverka Kina, Iran och Nordkorea?

Där finns fler exempel på hur svenska och utländska tjänstemän och företag, med hjälp av fina formuleringar som att vara ”inkluderande”, lurar såväl sig själva som sin omgivning vad gäller Kina och Iran. Och som Aftonbladet i dag påpekar så är detta fenomen inte begränsat till dessa länder. Vår näringsminister Mikael Damberg befinner sig denna vecka i Filippinerna för att närvara vid invigningen av Sveriges nya ambassad där.

Men snarare än att uttrycka oro över nya presidenten Rodrigo Dutertes dödspatruller och godtyckliga avrättningar i bästa gatuparlament-stil, så talar sig Damberg istället varm om hur pass viktigt Filippinerna är som handelspartner och marknad för svenska företag. Samma visa gällde då Damberg nyligen var i Saudiarabien.

Medan myndigheter och företag alltid är ute efter profit så måste vi på en personlig nivå ifrågasätta detta. För när våra folkvalda gör affärer med diktaturer utan motkrav, så gynnar det främst diktaturernas politiska ledning och inte befolkningen eller det politiska klimatet där, oavsett vad politiker och företagsledare säger.

Kina är utan tvekan det tydligaste exemplet på hur ett förbättrat ekonomiskt välstånd och en ökad ekonomisk integration inte alls innebär politiska liberaliseringar per automatik. Att göra affärer med diktaturer på diktaturernas villkor kommer i det långa loppet bara förvärra situationen.

Kineser vill fortfarande bara ha ett barn

Publicerat den 1 november 2016 kl. 19:47

Vad är det största hotet mot tillväxten i Kina – och en rad andra asiatiska länder – under de kommande årtiondena? Svaret är varken miljöproblem eller förlorade industrijobb, utan demografin!

Flera asiatiska länder brottas nämligen med en åldrande befolkning och låga födelsetal. I Kina är situationen särskit ogynnsam efter nästan 40 år av enbarnspolitik.

Grunden till Kinas demografiska problem lades när kommunistpartiet tog makten 1949. Då uppmanade Mao Zedong alla kineser att föda många barn så att Kina skulle kunna växa sig starkt. Politiska slogans flödade, preventivmedel förbjöds och befolkningen nästan fördubblades under Mao Zedongs tid vid makten, från drygt 500 miljoner 1949 till nästan en miljard 1976.

Men istället för att Kina under den framlidne diktatorns tid vid makten växte sig starkt, innebar en stor befolkning tillsammans med flera misslyckade politiska kampanjer snarare främst svält och fattigdom.

För att råda bot på en till synes helt okontrollerbar befolkningstillväxt införde landets nya ledning därför enbarnspolitiken 1979. Beslutet har enligt kinesiska myndigheter hindrat över 400 miljoner födslar, vilket säkert har varit fördelaktigt för landets utveckling på många plan.

Men samtidigt har Kinas medianålder stigit från 20 år 1979 till över 35 år i dag, och beräknas 2050 vara 49 år. I storstäder som Shanghai är nästan en tredjedel av invånarna över 60 år gamla, och enligt FN kommer denna åldersgrupp i Kina att växa till 360 miljoner människor.

Detta betyder alltså att en minskande arbetsstyrka måste se efter allt fler pensionärer; faktum är att antalet kineser i arbetsför ålder började minska redan för ett par år sedan.

Givetvis har de kinesiska myndigheterna länge varit medvetna om problemet, och stegvis luckrat upp den från början så kompromisslösa enbarnspolitiken. Exempelvis tilläts par på landsbygden tidigt föda ett andra barn om det första var en flicka eller på något visst sjukt.

Senare tilläts föräldrar som båda själva är ensambarn att skaffa ett andra barn, och 2013 fick även par där endast en av makarna är ensambarn tillåtelse till en andra födsel.

Från och med januari 2016 skrotades så Kinas enbarnspolitik helt och hållet; samtliga kinesiska par har nu möjlighet att föda minst två barn. Den demografiska situationen har nämligen blivit så akut att myndigheterna rent av återigen försöker sporra befolkningen till fler födslar.

För att åstadkomma detta erbjuds kvinnor nu flera månaders längre mammaledighet än de 98 dagar som tidigare varit praxis, men ändå sällan följts i realiteten.

Vidare har politiska slogans gjort comeback. På väggar och broar i städer och landsbygd ses banderoller och affischer som uppmanar till fler födslar, skriver Washington Post:

“Train your body, build up strength, get ready for the second baby!” one slogan said, according to reports in an online forum. “Get to sleep early, stop playing cards, work hard to produce a child!” exhorted another.

“No fines, no arrests. Go ahead and have a second child if you want one!”

Statlig media har även rapporterat om fullbokade vårdcentraler och ”baby-boom” i Peking och andra storstäder. Men verkligheten är en annan, vilket syns tydligt i statistiken.

När enbarnspolitiken övergavs förväntade sig Kinas myndigheter 2,5 miljoner extra födslar under helåret 2016. Men under det första halvåret var ökningen i antalet födslar endast 6,9 procent eller 800 000.

Dagens unga kineser är inte längre lika lyhörda inför politikernas uppmaningar om vad som borde ske i deras sovrum. Det kunde exempelvis ses när tjänstemän i staden Yichang nyligen skickade ut ett offentligt brev till partimedlemmarna där med uppmaningar om att ”leva upp till kommunistpartiets önskan” genom att ”fullständigt implementera tvåbarnspolitiken”.

Brevet möttes snart av en kritikstorm online. ”Människor är inte grisar”, skrev en internetanvändare, med referens till det omänskliga i att myndigheterna försöker diktera när det är dags att föda barn och inte.

Vidare har det i dagens Kina blivit såväl accepterat som bekvämt att bara föda ett barn. Lättnaderna av enbarnspolitiken 2013 gav 11 miljoner par möjlighet till en andra födsel. Men endast 18 procent av dessa ansökte om det tillstånd som behövs från myndigheterna för att föda.

En av anledningarna är att Kina blivit ett modernare samhälle där befolkningen – likt Japan eller Sydkorea – i stor utsträckning flyttat till städer med höga levnadskostnader. Nya värderingar gör att ungdomar gifter sig senare än tidigare, eller inte alls.

Ytterligare en anledning till att framför allt Kinas kvinnor inte vill föda fler barn är ren och skär diskriminering. På många fronter är Kina förvisso relativt jämställt, inte minst när det gäller kvinnornas roll i näringslivet som entreprenörer.

Men icke desto mindre hamnar Kina på plats 99 av 144 nationer vad gäller jämställdhet mellan könen i en färsk rapport från World Economic Forum. Kina får där dåligt betyg vad gäller bland annat kvinnors skolgång och politiska makt.

I majoriteten av de kinesiska hemmen är det dessutom fortfarande kvinnorna som står för lejonparten av hushållsarbetet, vilket i kombination med ökat deltagande i arbetslivet helt enkelt innebär att många kvinnor inte anser sig ha tid med ett andra barn.

Rapporten från World Economic Forum pekar även ut faktumet att Kina – fortfarande – har världens största obalans mellan könen vid födslar. Under fjolåret föddes 113,5 pojkar på 100 flickor.

Denna siffra är dock lägre än tidigare. 2004 föddes det exempelvis i Kina 121,1 pojkar på 100 flickor, och för hela perioden 2000-2010 var förhållandet 118,6 gentemot 100. Cirka 30 miljoner kinesiska män kommer inte kunna gifta sig under de kommande två årtiondena eftersom det helt enkelt inte finns nog med kvinnor i landet.

World Economic Forum pekar ut den åldrande befolkningen tillsammans med det stora överskottet som extra förrädiskt vad gäller befolkningstillväxten. Det kan också ses genom FN:s uppskattningar om Kinas befolkningsmängd, som kommer nå sin höjdpunkt med 1,4 miljarder invånare år 2027 för att sedan minska till blott 941 miljoner år 2100, och då innehålla en större andel pensionärer än tidigare.

Om Kina verkligen vill göra något åt sin mörka demografiska framtidsutsikt så verkar inte skrotandet av enbarnspolitiken i kombination med politiska slogans vara nog.

Det krävs även ökade åtgärder för jämställdhet, arbetskraftsinvandring och ett mer utvecklat välfärdssystem. Men frågan är om det inte redan är för sent, och Kina verkligen hinner bli gammalt innan det blir rikt.