Tagg: Kina

Japan och Taiwan vill locka utländsk arbetskraft

Publicerat den 26 september 2016 kl. 10:16

Japan har länge gjort allt som stått i landets makt för att undvika invandring. Men nu kommer helt motsatta signaler från myndigheterna, vilket främst torde bero på den snabbt sjunkande befolkningen.

Antalet japaner i arbetsför ålder har minskat med tre miljoner under de senaste tre åren. Över en fjärdedel av befolkningen är nu 65 år eller äldre. Som helhet väntas invånarantalet sjunka från nästan 127 miljoner i dag till under 100 miljoner år 2060.

Förra veckan hintade därför två av premiärminister Shinzo Abes närmaste rådgivare att Japan nu ska försöka locka till sig utländsk arbetskraft i större utsträckning än tidigare. Parlamentsmedlemmen Masahiko Shibayama, som står Abe mycket nära, sade i fredags att planer finns på att rentav dubbla den utländska arbetsstyrkan.

Enligt Shibayama ska flera olika ”strategier” implementeras under de kommande åren för att uppnå denna målsättning. Ytterligare en av Abes rådgivare vid namn Yasutoshi Nishimura sade vidare att myndigheterna förbereder att vidareutveckla det särskilda traineeprogram som ger arbetstagare rätt att vistas i Japan i tre år på särskilda uppehållstillstånd.

Tiden ska nu utökas till fem år, och reglerna ska även lättas genom att skrota regler om att endast en låg procent av arbetsstyrkan i inhemska företag får utgöras av utlänningar. Detta traineeprogram ska utökas till fler arbetsområden, och Nishimura sade även att myndigheterna överväger nya visumkategorier för att fylla ut sektorer där det råder brist på arbetskraft.

Exempel som gavs var arbetare inom teknologisektorn från Indien och Vietnam, samt anställda inom den blommande turistindustrin. Just den ökande turismen har varit en viktig faktor för att lätta på det motstånd som länge funnits mot invandring i det konservativa Japan, sade Shibayama.

Också på Taiwan, där jag nu befinner mig, har flera åtgärder tagits på senare år för att öka storleken på den utländska arbetsstyrkan. Taiwan lider de facto av ännu lägre födelsetal än Japan, vilket borgar för att en allt mindre arbetsstyrka kommer få försörja allt fler pensionärer i framtiden.

Taiwans nya regering vil dessutom göra sig mindre ekonomiskt beroende av ett Kina som blir allt mer aggressivt utrikespolitiskt, och har därför lättat på visumkrav för såväl turister arbetare.

Exempelvis har landets lagstiftande församling har nyligen tillsatt en ”Talent Recruitment Policy Committee” med uppgift att attrahera såväl white collar som specialiserade blue collar workers att flytta till Taiwan för att arbeta.

För några år sedan införde myndigheterna även ett särskilt kort ”4-i-1-kort” vid namn Employment PASS Card som innebär en strömlinjeformad process för ansökning av inresetillstånd, arbetstillstånd, uppehållstillstånd samt Alien Residential Card för utlänningar bosatta i Taiwan.

Tidigare var man tvungen att ansöka om alla dessa var för sig i någon slag överdimensionerad byråkratisk mardröm – nu kan alla fås på en och samma gång med en handläggningstid på under två veckor.

Vidare har även ett särskilt uppehållstillstånd för individer med ”särskilda” kunskaper eller egenskaper som kan bidra positivt till Taiwans utveckling. De dussintals olika kategorierna innefattar allt från universitetsprofessorer till tidigare olympiska guldmedaljörer.

Taiwan har länge hamnat i skymundan av Kina bland utländska entreprenörer och företag. DEt försöker man nu kompensera med enklare handläggning och bra livsförhållanden för utländska arbetare. Liksom jag skrev här på Finansliv tidigare denna månad, så utsågs Taiwan tidigare i år till världens bästa land för expats av organisationen Internations.

Just Kina är förresten ytterligare ett land där arbetsstyrkan sedan ett par år tillbaka har börjat minska. Faktumet att allt färre kommer behöva se efter allt fler kan här potentiellt ställa till med ännu större problem på grund av det underutvecklade välfärdssystemet.

Kinas myndigheter har försökt komma till rätta med problemet genom att skrota den enbarspolitik som orsakat de demografiska problemen. Men få tecken finns på att kinesiska kvinnor i dag är villiga att föda ”tillräckligt” med barn ändå.

Samtidigt har kinesiska myndigheter på senare år försvårat arbetsklimatet för utlänningar inom många områden. Nyligen infördes en landsomfattande lag mot utländska NGO:s, som förbjuder finansiering utifrån och utsätter personalen för flera säkerhetsrisker.

Syftet är, givetvis, att underminera organisationer som potentiellt kan bidra till att blottlägga de många orättvisor som finns i det kinesiska samhället. Ökad nationalism, miljöproblem och minskad rättssäkerhet är andra faktorer som fått flera expats att lämna Kina de senaste åren; särskilt ofta välbetalda chefer med barn och familj.

Tidigare i september kom vidare rapporter om ett nytt pilotprogram som från och med 1 november ska dela upp utlänningar i kategorierna A, B och C i samband med utfärdandet av arbetsvisum. Indelningen görs på basis av bland annat utbildning, arbete, ålder och språkkunskaper.

På grund av Östasiens snabba samhällsutveckling står många av regionens länder nu inför stora demografiska utmaningar. Det återstår att se vilken som är den bästa lösning: Att vara välkomnande mot utländsk arbetskraft som Japan och Taiwan. Eller att misstänkliggöra utlänningar genom att skylla många av de inhemska problemen på ”utländska krafter” som Kina.

På grund av den snabba samhällsutvecklingen i Asien står många länder inför demografiska utmaningar. Det återstår att se om det lönar sig att vara vänlig mot utländsk arbetskraft, eller misstänkliggöra och skicka hem dem.

Kina gör sanktioner mot Nordkorea verkningslösa

Publicerat den 18 september 2016 kl. 17:05

Förra veckan genomförde Nordkorea ett i raden av sina kärnvapenprov, som dessutom var det största hittills och påvisar tydliga ”framsteg” i landets kärnvapenprogram. Det är nu sannolikt att regimen kan utrusta missiler med kärnvapenladdningar och hotet mot grannländerna är nu större än någonsin tidigare.

Vad kan omvärlden egentligen göra åt saken? Inte särskilt mycket, i alla fall inte om man ska fortsätta förlita sig på ekonomiska sanktioner. Redan 2006 infördes sådana sanktioner mot Nordkorea, och efter ett kärnvapenprov i mars i år antogs de mest omfattande sanktionerna hittills.

Även Kina – som tidigare alltid motsatt sig sanktioner mot Nordkorea – antog då de sanktioner som FN:s säkerhetsråd lade fram på bordet och lovade heligt att även implementera dem.

Det var ett framsteg. För att sanktioner mot Nordkorea ska ha någon som helst verkan måste nämligen Kina vara med på tåget. Landet står för en stor majoritet av all handel som sker med Nordkorea. Kineserna förser bland annat sina grannar med 90 procent av allt bränsle och 50 procent av all mat.

Vad gäller utrikespolitik finns dock ofta en diskrepans mellan vad Kina lovar och egentligen gör. Så även i detta fall. Redan senare samma månad visade rapporter att Kina inte följde de sanktioner som man skrivit under i FN:s säkerhetsråd. Och under 2016 har kinesernas handel med Nordkorea de facto ökat, vilket även gäller material som är nödvändigt för byggnationen av kärnreaktorer.

Förutom Kina så har även Ryssland utökat sitt ekonomiska utbyte med Nordkorea. Nu i veckan påpekade Japan Times att aktiviteten i frihandelszonen Rason är i full gång; denna hamnstad i nordöstra Nordkorea används bland annat som transit för kol från Sibirien som lastas om och skeppas vidare till Kina.

Detta är särskilt nödvändigt under vintertid då många av hamnarna i Sibirien fryser. Enligt nordkoreanska tjänstemän planerar ryssarna att föra en miljon ton kol genom Rason i år, vilket vore en ökning med 300 000 ton från i fjol.

Som ett resultat ökar den ekonomiska aktiviteten vilket ses på de nya hotell som byggs i gränsområdet mellan Nordkorea, Kina och Ryssland. Japan Times citerar nordkoreanska tjänstemän som menar att sanktionerna därför inte varit särskilt kännbara:

But they also note that thanks largely to China and Russia, the sanctions have hardly been a death knell. That holds for North Korea in general — its GNP is believed to be growing slightly and signs of economic improvements such as more goods available, more taxis and traffic on the streets and more people frequenting markets, particularly in the capital, Pyongyang, are noticeable.

Trots att de hårdaste sanktionerna till dags datum godkändes av ett enigt säkerhetsråd tidigare i år så växer alltså Nordkoreas ekonomi, och med den även de resurser som landet kan använda till att utveckla sina kärnvapen. Många frågar sig varför Kina agerar på det här viset; en fråga som det finns flera svar på.

Till att börja med så är Nordkorea det enda landet som Kina har en formell allians med. De båda ländernas gemensamma revolutionära historia går längre tillbaka än koreakriget; koreanska förband var en starkt bidragande orsak till att Kinas kommunistparti kunde vinna inbördeskriget mot nationalisterna och ta makten över Kina 1949.

Men förutom revolutionär romantik finns även flera praktiska anledningar till att Kina håller Nordkorea under armarna. Om regimen där skulle falla så sker en återförening av Koreahalvön ofrånkomligen på sydkoreanska villkor. Då skulle Kina få en ny gräns mot ett land allierat med USA, där det dessutom redan i dag finns drygt 30 000 amerikanska trupper.

Vidare skulle miljontals nordkoreanska flyktingar sannolikt bege sig över gränsen till Kina. Det skulle vara särskilt illa nu, då den kinesiska tillväxten vacklar vilket är särskilt påtagligt i provinserna i ”rostbältet” som gränsar till Nordkorea. Här finns redan enorma problem med miljontals kinesiska arbetare som förlorat sina jobb inom statliga industrier där överkapacitet råder.

Just denna överkapacitet är ytterligare en anledning till den växande handeln mellan länderna. Exempelvis har stålimporten från Kina till Nordkorea ökat betydligt, vilket beror på att det inte längre finns en lika stor efterfrågan på stål i Kina.

För att hålla hjulen snurrande exporterar kinesiska företag stål till Nordkorea; i utbyte får de råvaror och järnmalm som förvandlas till nytt stål i Kina som därmed på kort sikt sparar tusentals arbetstillfällen inom den krisande stålsektorn.

Men det råder inte precis harmoni mellan de båda kommunistländerna. Diktatorn Kim Jong Un kom till makten ungefär samtidigt som Kinas president Xi Jinping, och under de knappt fyra åren som de båda ledarna suttit vid rodret har relationen försämrats märkbart.

Kina är främst ute efter ”status quo” i Nordkorea; man vill absolut inte se kärnvapenprover destabilisera regionen. Särskilt inte eftersom de driver Sydkorea och Japan närmare såväl varandra som USA. Ett tydligt exempel på detta kom i somras då Sydkorea annonserade att man med USA:s hjälp ska uppföra ett stort försvarssystem vid namn THAAD som skydd mot nordkoreanska missiler.

Enligt de båda länderna är missillskölden ett direkt svar på Nordkoreas allt längre framskridna kärnvapenutveckling, samtidigt som Kina kritiserar initiativet som ett steg i ledet att ”omringa” Kina i Stilla havs-området.

Vart Kinas lojalitet finns märktes tydligt genom att man kritiserade THAAD med mycket skarpare ordalag än Nordkoreas senaste kärnvapenprov, som inte ens nämndes i kinesiska nyhetssändningar trots att det gav ifrån sig ett skalv som kändes i landets nordöstra provinser.

Sammanfattningsvis så kommer Kina och Ryssland alltid föra en bilateralt utrikespolitik gällande Nordkorea som syftar till att tillfredsställa de egna behoven, även om det sker på bekostnad av vad man har ”lovat” i unilaterala sammanhang.

Samma mönster kan ses i det Sydkinesiska havet. Där motarbetar Kina alla försök att lösa de territoriella tvisterna unilateralt genom internationella domstolar eller regionala organisationer som ASEAN. Istället vill man dra nytta av sin storlek och ”förhandla” med varje land var för sig.

Det finns ingen anledning att tro att Kina kommer agera annorlunda vad gäller Nordkorea. Nu har man till och med slutat låtsas; omedelbart efter de senaste kärnvapenprovet sade landets utrikesminister Wang Yi att man motsätter sig så kallade ”verkningslösa” unilaterala sanktioner mot Nordkorea.

Till saken hör ju att sanktionerna är verkningslösa just därför att Kina – och i viss mån Ryssland – ignorerar dem. Och Nordkorea är så pass isolerat att man inte behöver ta hänsyn till några internationella sanktioner så länge det ekonomiska utbytet fortgår med Kina.

Därför är det värdelöst att i FN:s säkerhetsråd och andra sammanhang slösa tid och energi på att få genom nya sanktioner. Vill världssamfundet verkligen lösa frågan med Nordkoreas kärnvapenprov så måste man tänka ut en lösning som inte inkluderar Kina.

Kinas privata företag vägrar investera

Publicerat den 16 september 2016 kl. 17:51

Innan sommaren skrev jag här på Finansliv om Kinas växande skuldkris. Landets skuldnivå närmar sig nu 300 procent av BNP, och i veckan citerade Wall Street Journal en finansanalytiker i Peking säga att Kinas skuldsituation har ”lämnat solsystemet” och befinner sig bortre rymden.

Tidigare denna månad skrev jag även ett långt uppslag om skuldkrisen för tidningen Affärsvärlden. De personer jag då intervjuade uttryckte alla en särskild oro för avmattningen i investeringar i fasta tillgångar av privata företag; ett tydligt tecken på att det saknas förtroende för myndigheternas ekonomiska politik.

Nu i veckan kom också nya siffror som bekräftade detta: Under årets åtta första månader ökade de privata företagens investeringar i fasta tillgångar med bara 2,1 procent vilket är den lägsta ökningen sedan denna slags statistik började föras 2005.

För att kunna hålla liv i tillväxten har de statliga företagen därför behövt vara desto mer aktiva; deras investeringstakt ökade under samma period med hela 21,4 procent vilket nästan är en fördubbling jämfört med fjolåret.

Även fast Kinas ekonomi i mångt och mycket domineras av statliga företag så utgör detta ett enormt problem. De privata företagen är nämligen långt mer effektiva än de korrupta och förlegade statliga jättarna som suger upp det mesta av lånen från de statliga bankerna.

Under det senaste årtiondet har Kinas privata företag exempelvis stått för 60 procent av landets ekonomiska tillväxt och cirka två tredjedelar av alla investeringar. Dessutom står den privata sektorn nu, enligt The Economist, för cirka 80 procent av alla Kinas arbetstillfällen.

Att denna del av ekonomin nu nästan slutar växa är givetvis en mardröm för politikerna i Peking. Men vad beror det då på?

Från myndigheternas håll skylls utvecklingen på vikande global efterfrågan av kinesiska exportvaror. Men det finns många bedömare som istället pekar på en politisk åtstramning i kombination med den sjunkande kinesiska tillväxten.

Privata företag har inom flera sektorer länge trängts undan av privilegierade statliga konkurrenter. De stora statliga bankerna har alltid fördragit att låna ut kapital till statliga jättebolag, vilket har tvingat privata företag att vända sig till den informella banksektorn. (Alltså de så kallade ”skuggbankerna” som jag tidigare skrivit närmare om här.)

Men på senare tid har myndigheterna slagit ner mot denna halvt olagliga informella banksektorn och därför har de privata företagen haft allt svårare att få några lån alls. På grund av den minskande tillväxten har de också allt svårare att få hög avkastning på sitt kapital.

För som exempelvis Zhu Haibin vid JP Morgan Chase säger så är det många privata företag som har kapital men ändå väljer att inte investera. På grund av de statliga bolagens fördelaktiga behandling – och den överkapacitet som råder inom många sektorer – så har avkastningen på investerat kapital sedan 2011 fallit med en tredjedel till cirka 7 procent. Det är nästan samma nivå som bankens utlåningsränta på 5,25 procent; därför håller många privata företag i sina pengar i väntan på bättre tider.

De statliga företagen saknar å sin sida ofta vinstkrav och har dessutom lätt med finansieringen. Därför kan investeringarna öka även om inte avkastningen och till och med intäkterna minskar.

Myndigheterna har försökt råda bot på detta. 2014 sade president Xi Jinping att privata företag ska uppmuntras att investera i statliga projekt. Sedan dess har man utlyst planer på tusentals så kallade PPP (public-private partnership), där statliga och privata företag kan investera tillsammans inom områden där statliga bolag traditionellt åtnjuter monopol eller skyddad ställning.

Men de privata företagen har visat svalt intresse för dessa projekt, eftersom de ofta sker i mindre städer eller är av mindre lönsam karaktär. De riktigt stora och prestigefyllda projekten roffar de statliga företagen fortfarande åt sig på egen hand, skriver The Economist:

Local governments are reluctant to cede their most promising projects to private investors. Many officials are suspicious of private firms. Beijing municipality recently signed a PPP agreement for a new highway, and picked China Railway Construction Corp, a mammoth state-owned enterprise, as its partner. The official in charge suggested that private companies had neither the ability nor the capital necessary.

Och inom flera områden som öppnats upp för privata företag på sistone – låt säga sjukvård och infrastruktur – så måste de privata aktörerna icke desto mindre konkurrera med statliga bolag som har mycket bättre förutsättningar.

Myndigheterna har nu insett att det är bråttom med att frigöra de privata företagens kapital för investeringar. Denna sommar har arbetslag skickats till 18 av landets 31 provinser för att undersöka varför de privata investeringarna uteblir, och tidigare i september utfärdade Kinas kabinett en rad åtgärder i syfte att skapa förändring.

Bland annat har man lovat att behandla privata företag mer fördelaktigt när de investerar i industrier som sjukvård och utbildning och man har – ännu en gång – uppmanat banker att låna ut mer till privatföretagen. Myndigheterna lovar även att starta fler PPP-projekt där de privata företagen ska få mer lukrativa kontrakt och åtnjuta statliga subventioner som hittios varit förunnat de statliga företagen.

Men mer skulle kunna och behöva göras för att få de privata företagens investeringar i fasta tillgångar att öka på riktigt. Man skulle kunna ge privata företag tillgång till lukrativa branscher som finans och infrastruktur vilka i dag är helt under statligt monopol. Detta skulle kunna ske genom att bryta ner och minska de statliga jättarnas storlek och inflytande – men de senaste åren har precis det motsatta skett med större och mer konsoliderade statliga bolag.

Trenden med minskade privata investeringar visar dock tydligt att även Kina måste följa marknadsekonomins regler. för hur mycket myndigheterna än vill att de privata företagen ska investera så kan de inte tvinga dem; man måste först erbjuda bättre villkor.

För får Kina inte igång de privata företagens investeringar mycket snart så krävs ännu större kreditexpansioner och lån till de ineffektiva statliga företagen för att kunna hålla igång tillväxten. Och det innebär i sin tur att skuldnivån skulle försvinna ännu ett steg längre bort i yttre rymden.

Taiwan bäst för expats, Sverige i botten

Publicerat den 9 september 2016 kl. 13:12

För er läsare som inte redan känner till det så har jag blivit utsparkad från Kina och istället flyttat till Taiwan, vilket sannolikt beror på innehåller i min bok ”Det nya Kina” som publicerades i veckan.

Men det kanske inte var så illa ändå. För i en årlig undersökning av Internations som publicerades förra veckan, utnämndes Taiwan till världens bästa land att bo i för utlänningar.

Samtidigt föll Kina tio placeringar till plats 48 av de 67 länder som ingick i undersökningen. Den största anledningen till missnöje var – som väntat – luftföroreningar och miljö. Men även långa arbetstimmar och en dålig ”work life balance” bidrog till fallet.

Även Hongkong fortsatte falla på rankingen. År 2014 låg staden på plats tio, men i år återfinns Hongkong först på plats 48. Den största anledningen är den dramatiska prisökningen på fastighetsmarknaden. Hongkong har flera gånger sagts ha den minst prisvärda bomarknaden i hela världen.

Vad är det då som gör Taiwan så bra för utlänningar? Över en tredjedel av alla expats i Taiwan är ”fullständigt nöjda” med sina arbeten, vilket är mer än en dubbelt så hög andel som det globala genomsnittet.

Tvärtemot Hongkong och Kina så är 30 procent också ”entusiastiska” över den ”work life balance” som Taiwan erbjuder. I samband med undersökningen intervjuar Forbes en svensk chef vid IKEA som bott länge i Taiwan och ger sina synpunkter:

Martin Lindström, general manager of Ikea in Taiwan and originally from Sweden, has lived on the island for almost a decade.

“Taiwan is one of the best hidden gems of the Asia Pacific,” he told me. “It is very easy to feel at home here.”

He pointed to the beautiful countryside with “scenic mountains and great opportunities for hiking or biking,” as well as the island’s local cuisine and amazing coffee shops。

Men framför allt framhåller Lindström – och Internations – landets vänliga befolkning som en bidragande faktor. Taiwan kommer på första plats av alla länder i kategorin ”vänlighet”, vilket jag själv kan skriva under på då jag tidigare rest runt i landet flera gånger.

Invånarna är trevliga, hjälpsamma, ärliga, öppna och har förstått att ett leende varken kostar pengar eller särskilt mycket energi. Något våldsbrottslighet existerar knappt alls.

Hur gick det då för Sverige i rankingen? Liksom Kina och Hongkong föll Sverige och återfinns nu på plats 42 av 67. Och den största anledningen till fallet är svenskarna själva.

För samtidigt som Sverige rankas relativt högt inom områden som utbildning och miljö, så är det precis tvärtom i kategorin ”vänlighet”. Eller som The Local skriver:

A total of 60 percent said they did not find it easy to make Swedish friends. Some 33 percent of expats in Sweden rated the general friendliness of the population negatively and around one in four (26 percent) rated the attitude of Swedes towards foreigners negatively.

(…)

”Expats have a hard time feeling welcome in this country; they perceive the local population as unfriendly and distant, and they have trouble finding new friends, especially Swedish ones. So perhaps international companies should make sure that their expat employees feel welcome right from the start and help them settle in their new social life as well,” he added.

Enligt Internations svarsunderlag – som är baserat på över 14 000 intervjuer – så är befolkningen i såväl Qatar som Ryssland vänligare än i Sverige. Också banken HSBC utsåg i fjol Sverige till det sämsta landet i världen för expats att skaffa sig vänner.

Så om vi svenskar verkligen vill locka till oss kompetens och talanger från utlandet är det av största vikt att skaka av oss den ofta kalla, tråkiga och blyga svenska mentaliteten. Det är helt enkelt dags att lära sig av Taiwans vänliga invånare!

Förklaring av Kinas ”skuggbanker”

Publicerat den 29 augusti 2016 kl. 09:13

Innan sommaren skrev jag två inlägg här på Finansliv om Kinas växande skuldkris (här och här). Då nämnde jag Kinas så kallade ”skuggbanker” som under årets gång har gett upphov till en växande oro för hela den kinesiska ekonomins tillstånd. Nu tänkte jag närmare utveckla vad detta fenomen egentligen handlar om.

Skuggbanker är ett begrepp för Kinas informella banksektor, som innefattar allt från privata investeringsfonder till rena lånehajar. I och med internet har det även blivit allt bekvämare med lån mellan privatpersoner (P2P) eller företag (B2B), eller en mix av dessa genom tjänster som kopplar ihop privatpersoner med företag.

Alla dessa lån har gemensamt att de sker utanför den statliga banksektorn, vilket är något helt nytt i Kina. Så sent som vid sekelskiftet så stod landets statliga banker för nästan all utlåning i hela Kina; på senare år har andelen sjunkit till tre femtedelar.

Skuggbanksverksamheten växer nu snabbare än någonsin tidigare. Den ökar med 30 procent årligen och i fjol stod skuggbankerna för cirka hälften av Kinas totala utlåning. Enligt The Economist har lånen inom Kinas informella banksektor fyrfaldigats sedan 2010 och uppgår nu till 50 000 miljarder kronor, vilket är två tredjedelar av landets BNP.

Något annat som dessa lån har gemensamt är att så gott som alla är oförsäkrade. De sker ofta genom så kallade ”wealth management products”, en slags ompackad form av lån inte helt olik de amerikanska subprimelån som skapade stora rubriker i USA 2007. Lånen ges dessutom vid många banker och finansinstitut, men är samtidigt uppbyggda på så vis att bankerna inte har något ansvar om lånen förfaller.

Och förfalla kommer många av dem att göra. I augusti varnade Internationella valutafonden (IMF) för att hälften av alla lån inom Kinas informella banksektor kan vara dåliga lån. Följderna kan bli dramatiska inte bara för det finansiella systemet, utan även för privatpersoner och därmed Kinas viktiga konsumtion.

Skuggbankerna uppstod som en biprodukt av myndigheternas policy att enkelt och billigt låna ut pengar till stora statliga företag. Mindre företag och entreprenörer har dock alltid haft svårt att få lån då de vänt sig till de statliga bankerna. Då Kinas BNP länge vuxit snabbare än såväl inflation som sparränta har de mindre aktörerna varit desperata att låna till högre ränta och därför vänt sig till skuggbankerna.

Men på senare tid har även privatpersoner i allt större utsträckning blivit en del av skuggbanksektorn, i jakt på högre ränta och snabbare avkastning. New York Times gav nyligen ett exempel i form av ett företag i Shanghai som erbjuder sina privatkunder en årlig avkastning på 10 procent för insatser så låga som en dryg hundralapp.

Företaget i fråga uppgav att investeringarna är bundna till ett byggprojekt med lyxlägenheter i Shanghai, men vägrade samtidigt ge några detaljer om projektet eller ens adressen där de avsedda lägenheterna är tänkta att byggas. New York Times menar att många av den snabbt växande mängden av denna sorts lån är kopplade till industrier eller områden med överkapacitet, vilket kan vara ödesdigert för investerarna:

Li Wenyuan, a doctor in Beijing, says she invested almost $140,000 last year in a wealth management product linked to a steel company. After the company ran into difficulty, she was repaid less than $2,000. She had planned to use the entire original amount to send her son to a high school in Canada, where the air is cleaner and he would have a chance to improve his English.

“It’s quite a big loss for my family,” she said. “We are still able to provide for ourselves. Still, it’s a lot of money and I doubt I will ever get it back. I am worried.”

Om en stor del av lånen förfaller – vilket IMF alltså varnar för – riskerar flera hushåll stå fattiga efter att ha täckt upp dåliga lån i stålföretag snarare än att ha spenderat pengarna inom konsumtionssektorn.

Och då det handlar om så pass stora summor som två tredjedelar av Kinas BNP kan följderna även bli dramatiska för hela finanssystemet. Det är ofta mindre banker ute i provinserna som erbjudit ”wealth management products” eftersom lokala politiker pressar dem till att hålla uppe tillväxten genom att erbjuda finansiering till större företag.

Många av bankerna har samtidigt använt dessa produkter för att kringgå reservkraven och IMF varnar för att många av Kinas mindre banker har en exponering mot dessa ljusskygga produkter som överstiger hela dess kapitalreserv.

Faktumet att den informella banksektorn drar åt sig allt mer pengar hotar också de stora statliga bankernas penningreserver som hittills har givit myndigheterna större svängrum och handlingsutrymme för att hantera landets skuldkris. På en makroekonomisk nivå var det hushållens höga sparkvot – pengar som i regel gick rakt in Kinas fyra största banker på vanliga sparkonton – som gjorde att Kina kunde rida ut stormen av såväl den asiatiska finanskrisen 1997-1998 som den senaste globala finanskrisen 2008-2009.

I dag är landets mindre banker nästan lika stora som de fyra jättarna tillsammans, och då de erbjuder produkter med högre avkastning så måste även de statliga jättarna erbjuda allt mer avancerade och lukrativa sparalternativ än tidigare. Kort sagt så måste de statliga bankerna nu kämpa om de kunder man tidigare fick gratis.

Skuggbankernas produkter med en avkastning på 10 procent årligen eller mer har bidragit till Kinas höga skuldnivå och blåst bubblor inom fastighetssektorn och andra områden. Lån har utfärdats med antagandet att tillväxten ska vara fortsatt lika hög.

Men när tillväxten nu avtar vet ingen riktigt hur detta berg med oreglerade och oförsäkrade lån ska hanteras, vem som kommer få ta smällen eller hur otäckt det kommer bli. Men räkna inte med att staten kommer gå in och täcka upp för alla banker, företag eller privatpersoner som är aktiva i den fortsatt växande informella banksektorn.

Kinas hav och floder nästan helt utfiskade

Publicerat den 19 augusti 2016 kl. 13:48

Kinesisk statlig media skrev denna vecka att delar av Östkinesiska havet är helt tömt på fisk, på grund av föroreningar och överfiske. Likaledes har fiskbeståndet i det omstridda Sydkinesiska havet fallit med cirka 95 procent sedan 1950-talet.

Anledningen till detta är Kinas ökade ekonomiska välstånd och därmed aptit på mat från havet. Under fjolåret konsumerade Kina 35 procent av all mat från havet globalt; landet är nu såväl världens största konsument som största exportör av mat från havet.

Bloomberg skrev denna vecka att Kinas fiskeflotta (av motoriserade båtar) har ökat från 55 225 till 694 905 enheter sedan 1979 till i dag. Sammanlagt finns nu fler än en miljon fiskebåtar i Kina.

Antalet anställda inom fiskeindustrin har vidare ökat från drygt 2 till över 14 miljoner personer; inte så lustigt med tanke på att medellönen för denna yrkesgrupp under samma period mer en hundrafaldigats. Den växande fiskeindustrin utgör i dag cirka tre procent av Kinas BNP.

Men frågan är hur länge till. Förutom de angränsande haven så är läget även illa för Kinas floder. Enligt statlig media står Yangtzefloden för 60 procent av all sötvattenfångst i hela Kina – men samtidigt dras mindre än en fjärdedel så mycket fisk upp i dag jämfört med 1954.

Anledningen till detta är inte sparsamt fiske, utan systematiskt överfiske i kombination med allvarliga föroreningar. Statliga media påpekar även att det finns 370 olika fiskarter i Yangtze, varav 170 endast finns där och ingen annanstans i hela världen. Men i dag är så gott som alla av dessa allvarligt utrotningshotade.

I takt med att Yangtze och andra floder fiskats ut så har den kinesiska fiskeflottan alltså i större utsträckning vänt sig till haven. Även landets statliga media medger att Kinas fiskare i dag överfiskar landets territorialvatten med minst 30 procent mot de redan generöst tagna kvoterna. Mycket av det som dras upp är småfisk, vilket sätter ytterligare käppar i hjulet för reproduktionen.

Expansionen ut till de öppna haven möjliggörs av kinesiska myndigheter, som subventionerar landets fiskeindustri med cirka 50 miljarder kronor om året. Ungefär hälften av dessa pengar går till bränsle, vilket gör att kinesiska fiskare kan ta sig allt längre bort för att dra upp sin fångst.

Tidigare i veckan sprängde Indonesien sönder flera kinesiska fiskefartyg som man beslagtagit från kinesiska fiskare vilka upptäckts i närheten av indonesiska kusten, hundratals mil från Kina. För två år sedan sköt sydkoreansk kustvakt ihjäl en kinesisk fiskare som vägrade lämna koreanska vatten.

Givetvis har Kinas militär ett finger med i spelet. Som Bloomberg påpekar så hjälper militären de kinesiska fiskebåtarna med allt från att fylla på med is till att förse dem med GPS:

Worse, the Chinese military has openly abetted those efforts by subsidizing everything from ice to GPS on Chinese fishing boats. The goal: to solidify China’s claim to ”historical fishing rights” in the vast and deeply contested South China Sea.

Fiskarna används alltså som någon slags frontlinje för Kinas territoriella anspråk i de omkringliggande haven. Att militären verkar ha mer inflytande än de civila myndigheterna över landets fiskeflotta är givetvis oroande ur ett biologiskt perspektiv.

Jag har själv tidigare skrivit om hur Kinas militär förstör befintliga korallrev genom sin byggnation av konstgjorda öar, samt hur fiskare medvetet förstör korallrev i Sydkinesiska havet i jakt på musslor under militärens beskydd.

De civila myndigheterna har de facto tidigare infört en rad restriktioner: 1999 kom ett säsongsmässigt förbud på fiske i Sydkinesiska havet, och 2002 infördes ett likadant förbud i delar av Yangtze. Denna vecka har förslag också framförts gällande ett tio år långt fiskeförbud i de viktigaste delarna av Yangtze, samt en betydlig minskning av storleken på Kinas fiskeflotta.

Men faktumet att tidigare förbud inte varit effektiva inger föga hopp om framtiden. Enligt Bloomberg är den viktigaste åtgärden snarare att avmilitarisera Kinas fiskeflotta samt upphöra med subventioner av bränsle – som även de ibland sker via militären – för att någon ändring ska kunna ske.

Senast för ett par veckor sedan sågs ett tydligt exempel i Östkinesiska havet på hur militär använde kinesiska fiskebåtar som ursäkt för att ta sig in på japanskt vatten i en maktdemonstration:

This year, on Aug. 5, Xinhua reported that Liu Yunshan, the fifth-highest member of the Communist Party, ”met with 56 scientists and experts enjoying a state-sponsored summer vacation at Beidaihe.”

On that very same day, the Japan Coast Guard detected new activity in the East China Sea. Some 200 to 300 Chinese fishing boats were in the seas around the Senkaku Islands, and they, along with Chinese government ships, were in Japanese territorial waters. Over a span of eight days, there were 28 intrusions by government ships and 72 by fishing boats.

Under militärens inflytande kommer geopolitik ges högre prioritet än ekologisk hållbarhet, och delar av haven i östra Asien allt längre bort från Kina även de att utfiskas helt. Miljömedvetandet i Kina är ännu inte särskilt högt, och ingen plats ges åt civilsamhället som skulle kunna informera om eller organisera mot det överfisk som pågår i Kinas floder och hav innan det är för sent.

WeChat – herre på täppan på Kinas internet

Publicerat den 8 augusti 2016 kl. 16:53

Förra veckan skrev jag här på Finansliv om hur Uber tvingades lämna Kina med miljardförluster efter att man inte lyckats ta några större marknadsandelar från den inhemska konkurrenten Didi Chuxing.

En del av anledningen till Ubers återtåg var myndigheternas favorisering av Didi Chuxing. Men tvärtemot vad många tror, så består inte Kinas internetföretag enbart av aktörer som kopierar koncept från utlandet och skyddas mot utländska konkurrenter. Det pågår faktiskt en helt del inhemsk innovation på Kinas internet, och det största exemplet på det är chatt-appen WeChat.

WeChat har seglat upp som herren på täppan bland kinesiska appar och chattprogram, med 700 miljoner månatliga användare i dag. WeChat, som är en app från internetföretaget Tencent, hade under fjolåret intäkter på 1,8 miljarder dollar, vilket är 35 gånger mer än WhatsApp och Facebooks Messenger tillsammans. Banken HSBC värderar WeChat till 80 miljarder dollar, vilket är mer än Uber.

WeChat har inte blivit herre på täppan enbart tack vare myndigheternas skydd; exempelvis är WhatsApp inte blockerat utan kan användas fritt i Kina. WeChat har de facto besegrat såväl WhatsApp som en rad andra utländska och inhemska konkurrenter genom innovation och användarvänlighet.

Förutom ”vanligt” chattande så erbjuder WeChat fria videosamtal, gruppchatt, enkel delning av stora filer, näthandel, betalning vid handel i fysiska butiker, betalning av el- och vattenräkningar, betalning av taxi- och restaurangnota, köp av bio- eller flygbiljetter och bokning av sjukhusbesök. Den gamla traditionen att dela ut sitt visitkort ersätts sakta men säkert av att man nu skannar varandras QR-kod på WeChat.

Inte konstigt att kineserna i dag spenderar cirka en tredjedel av all sin mobiltid på just WeChat. En jättesiffra i ett land med 800 miljoner användare av mobilt internet och där hälften av all näthandel nu sker via mobila plattformar.

Smidigheten har gjort att över hälften av WeChats användare kopplat sina bankkort till appen, även det en jättesiffra i ett land där förtroende är en sällsynt vara och hackare blir allt mer aktiva. Snapchat och WhatsApp har inte lyckats få sina kunders förtroende på denna punkt, och inte heller Line (Japan) eller KakaoTalk (Sydkorea) kommer i närheten av andelen synkade bankkort trots sina satsningar på näthandel.

Tencent har också lagt fokus på att WeChat inte bara ska vara enkelt, utan även roligt att använda. Man exempelvis skaka sin telefon för att lägga till en slumpvis utvald potentiell ”kompis”, eller rikta den mot en tv-apparat för att få reda på vad programmet heter och kunna börja chatta med användare som ser på samma show.

Under det kinesiska nyårsfirandet är det också möjligt att skaka på telefonen för att få små summor pengar i virtuella röda kuvert från Tencent eller statliga tv-nätverket CCTV. Under CCTV:s nyårsshow ägde inte mindre än 11 miljarder ”skakningar” rum, men 810 miljoner skakningar som rekord på en minut.

Dessa virtuella röda kuvert fungerar även för användare att skicka digitala pengar till familj eller vänner under nyåret, istället för den gamla traditionen att ge kontanter i ett inköpt rött kuvert. Under nyårsfirandet tidigare i år skickade 400 miljoner användare sammanlagt 32 miljarder sådana digitala kuvert.

Och så var det det där med WeChats höga intäkter. Samtidigt som de flesta tjänsterna är helt gratis att använda, så är det just användarnas stora exponering som gör appen så lukrativ för annonsörer. Ingen chatt-app vet så mycket om kinesiska konsumenters beteende som WeChat. Det gör att BMW och Adidas gärna betalar lite extra för att annonsera ut lyxbilar eller sneakers till rätt målgrupp.

Näthandel är en annan snabbt stigande inkomstkälla; en tredjedel av WeChats användare handlar nu regelbundet från någon av plattformens 10 miljoner butiker. Inköpet sker givetvis genom WeChat Wallet snarare än att man varje gång måste skriva in detaljerna på sitt bankkort. (Över hälften av WeChats intäkter kommer dock fortfarande från onlinespel där moderföretaget Tencent är Kinas största aktör.)

WeChats alla funktioner och dess snabbt ökande intäkter har fått många utländska internetföretag att snegla mot Tencent för att utveckla sina egna produkter. Det finns de facto ingen app utanför Kina som erbjuder en lika stor omfattning av tjänster skriver The Economist, och fortsätter:

As a result, the flow of ideas between China and the West is now two-way. Facebook’s efforts to incorporate payments and commerce into its Messenger app are inspired by WeChat, as is Snapchat’s expansion from a messaging app into a media portal, and the sudden enthusiasm of Google, Facebook and Microsoft for bots (smart software that chats with customers). Western consumers are having their experience of the mobile internet shaped by a Chinese success story. Companies that want a glimpse of the future of mobile commerce should look not just to Silicon Valley but also to the other side of the Pacific.

David Marcus, som är chef för Facebooks Messenger, har flera gånger kallat WeChat för ”inspirerande” och planerar själv att förvandla Messenger till en plattform där användare kan kommunicera med företag och enkelt genomför näthandel.

Sammanfattningsvis har WeChat alltså inte blivit herren på täppan i Kina på grund av myndigheternas beskydd, utan tack vare att man genom innovation löst de många problem som mobila internetanvändare tidigare haft i Kina och fortfarande har i väst. Problemen innefattar att behöva använda olika appar för olika tjänster och därmed öka antalet notifikationer och identifikationer och uppdateringar och lösenord och gud vet vad.

Men WeChats främsta löfte och bekvämlighet är utvecklingen mot ett inte bara kontantlöst utan även bankkortslöst samhälle. Appens användare kan nu utan problem ta sig genom de flesta dagarna utan såväl kontanter som betalkort.

Varför Uber lämnar Kina med gigantiska förluster

Publicerat den 5 augusti 2016 kl. 20:18

Uber värderas i nuläget till cirka 68 miljarder dollar, efter att ha lockat investeringar från såväl Microsoft som Saudiarabiens myndigheter, vilket enligt Financial Times var den största enskilda investeringen någonsin i ett privatföretag.

Då man ännu inte genomfört någon börsnotering räknas Uber i dag som världens högst värderade privata företag, och rankas dessutom som det 48:e mäktigaste företaget i hela USA.

Men alla dessa framgångar visade sig inte vara till någon större nytta för verksamheten i Kina. Sedan 2014 har Uber spenderat cirka två miljarder dollar på att försöka ta marknadsandelar på den kinesiska marknaden, men ändå var företaget vid den senaste mätningen tio gånger mindre än den inhemska rivalen Didi Chuxing. (Uber stod för en miljon resor om dagen jämfört med elva miljoner för Didi.)

Det var inte så lustigt med tanke på att Didi var långt mer tillgängliga och fanns i över 300 kinesiska städer jämfört med Uber som bara fanns i 60 och dessutom var frånvarande från några av landets största sociala medier. Detta som ett resultat av lokalanpassning och favorisering från myndigheter, vilket tidigare även fällt jättar som eBay och Google i Kina.

När Uber etablerade sig i Kina oktober 2014 fanns det redan två konkurrerande kinesiska taxiappar på marknaden; Didi Dache och Kuaidi Dache. De båda vände sig dock till ”vanliga” taxis, medan Uber var först med att introducera körningar med privatförare vilket gav dem många nya användare. Uber lyckades även dra till sig en investering från Kinas största sökmotor Baidu.

Men de lokala utmanarna hade fördelar som skulle visa sig vara ännu viktigare. Didi Dache var inbäddat i den stora inhemska chattappen WeChat med 400 miljoner användare. Kuaidi Dache i sin tur backades upp av näthandelsföretaget Alibaba, långt mäktigare än Baidu vad gäller både kontakter och digital infrastruktur.

I februari 2015 slogs de två inhemska konkurrenterna dessutom samman och bildade Didi Chuxing. Detta tilläts av Kinas regleringsmyndigheter, trots att det nya företaget hade 99 procent av marknaden för anropning av ”vanliga” taxibilar. Som många hade förutsett så introducerade Didi i april i fjol också anropning av privatbilar och kriget med Uber var i full gång.

Myndigheterna favoriserade tidigt den inhemska aktören. En statlig kinesisk fond investerade stora belopp i Didi, samtidigt som de statliga bankerna erbjöd företaget tiotals miljarder kronor i fördelaktiga lån.

Och i augusti i fjol så sparkades Uber helt sonika ut från WeChat, vars 400 miljoner användare nu inte kunde hitta företaget med sökningar eller ta del av deras rabattkuponger. Tryck på länkar eller QR-koder relaterade till Uber bemöttes oftast med ett felmeddelande.

WeChat ägs nämligen av Tencent som har ekonomiska intressen i Didi Chuxing. Dessutom måste Tencent i egenskap av kinesiskt internetföretag även hörsamma krav från landets myndigheter, och det kan givetvis inte uteslutas att myndigheterna hade ett finger med i spelet vad gäller relationen mellan Uber och WeChat.

För Uber återstod i princip endast att konkurrera med hjälp av ännu större rabatter och subventioner till sina kunder, vilket givetvis kostade företaget mer pengar. Vidare så har både Uber och Didi stundtals stött på problem från lokala myndigheter eftersom anropning av privattaxi de facto aldrig varit lagligt i Kina då det konkurrerar med de statliga taxibolagen.

Men förra veckan gjorde kinesiska myndigheter plötsligt anropning av privata taxibilar lagligt, på villkoret att företagen som tillhandahåller tjänsten inte får erbjuda några rabatter eller subventioner. Därmed försvann Ubers sista chans till att utöka sin marknadsandel i Kina.

I början av denna vecka meddelade Uber Global att Didi Chuxing förvärvar Uber China för en miljard dollar. Vid en första anblick ger affären naturligtvis intrycket av Uber som en jätteförlorare tvingad att fly Kina efter miljardförluster. Men samtidigt får Uber en 20 procent stor andel i det nya företaget som värderas till 35 miljarder dollar av Bloomberg, och dessutom tar cheferna i Uber och Didi plats i varandras styrelse.

Affären var nämligen fördelaktig för båda; Uber må ha bränt två miljarder dollar på två åt i rabatter för att locka nya kunder och utöka sin marknadsandel. Men mycket tyder på att Didi har bränt ännu mer.

Med Uber ute ur leken kan Didi sluta bränna pengar och istället börja göra vinst – en vinst som Uber åtminstone får en liten del i tack vare sin andel i det företag som nu uppstår då Didi förvärvar Uber China. Uppgörelsen ser därmed långt bättre ut än situationen de redan nämnda aktörerna eBay och Google, eller för den delen Amazon eller Facebook, som trots målmedvetna och kostsamma försök nu inte har en enda pinal att tjäna på den starka utvecklingen för Kinas internet.

Ubers tillvägagångssätt har i media kallats ”om du inte kan slå dem, gå samman med dem”. Affären frigör nu energi och kapital för företaget att spendera på andra marknader, och dessutom har Uber i och med uppgörelsen tagit ett steg närmare en framgångsrik börsintroduktion.

Många analytiker pekade nämligen på förlusterna i Kina som en stor nagel i ögat för Ubers väntade notering. Uber är i dag lönsamt i såväl USA som Kanada och expanderar fort på flera tillväxtmarknader.

Det finns alltså flera lärdomar att dra av Uber i Kina. I tidigare inlägg som ”Apple typexempel för farorna med den kinesiska marknaden” och ”Kina ställer politiska krav på utländska företag” har jag uppmärksammat hur det blir allt svårare för utländska aktörer att tävla mot inhemska konkurrenter, på grund av såväl politiska som ekonomiska anledningar.

Inom e-handel, betaltjänster, sociala medier, anropning av taxi eller andra områden där det vanligtvis kvarstår endast en eller ett par herrar på täppan är det som utländskt företag nästan alltid dödsdömt att försöka ta marknadsandelar med hjälp av stora investeringar eller subventioner. Det är en strid som inhemska aktörer alltid kommer gå vinnande ur.

För att lyckas nå kinesiska konsumenter krävs i dag att man har en unik produkt att erbjuda, alternativt att man är otroligt användarvänlig eller kostnadseffektiv utan att för den sakens skull gå med förlust.

Kinesisk turism slår nya rekord

Publicerat den 29 juli 2016 kl. 01:57

Mängden pengar som kinesiska turister spenderar under sina utlandssemestrar kommer öka med 86 procent fram till år 2025, från 137 till 255 miljarder dollar. Detta enligt en rapport från Oxford Economics och kreditkortsföretaget Visa.

Redan under fjolåret spenderade kinesiska turister mer pengar utomlands än turister från USA. Men om ett årtionde beräknas de spendera nästa dubbelt så mycket som amerikanska turister, och mer än alla utlandsbesökare från Tyskland, Storbritannien och Ryssland tillsammans.

Rapporten från Oxford Economics och Visa är enligt Jing Daily dessutom i underkant, eftersom den exempelvis inte räknar med kostnaderna för flygbiljetter:

Estimates by previous organizations that include airline ticket purchases have been even higher—a report by the London-based nonprofit World Travel and Tourism Council released in March this year states that Chinese tourists spent a total of $215 billion overseas travel in 2015, while a report by China Luxury Advisors and the Fung Business Intelligence Centre says that overseas travel spending by Chinese tourists actually reached $229 billion last year and will hit $422 billion by 2020.

Alla bedömare är dock överens om att såväl antalet kinesiska turister som intäkterna från deras resor kommer öka lavinartat. 2014 var första året någonsin som fler än 100 miljoner kineser reste utomlands. Banken HSBC uppskattar att antalet kommer uppgå till 242 miljoner år 2024.

En växande medelklass är givetvis den största faktorn till kinesernas ökande resande. En annan stor drivkraft är så kallad medicinsk turism. Stora mängder kinesiska besökare tar sig redan nu till Sydkorea, USA, Japan eller vissa länder i Europa för bland annat sjukvård, plastikoperationer och konstbefruktning.

Anledningen är en djupt rotad misstro mot det inhemska sjukvårdssystemet, som inte alls utvecklats i samma takt som landets ekonomi och därmed inte klarar av att möta befolkningens allt högre krav. Samtidigt varnar rapporten från Oxford Economics och Visa för att den skakiga ekonomiska tillväxt vis ser i Kina i dag kan innebära en stagnation i kinesisk utlandsturism.

Andra hot är landets ambivalenta börsmarknad samt risken för en värdeminskning av den kinesiska valutan yuan. Men under fjolåret ökade samtidigt antalet kinesiska utlandsturister med 13 procent samtidigt som den ekonomiska tillväxten backade något.

Och som alltid är fallet med Kina så finns det också en politisk risk, vilken bäst exemplifieras genom Taiwan. 2008 utgjorde kineser endast 8 procent av det totala antalet utlandsbesökare till Taiwan. Men efter åtta år med en relativt Kina-vänlig regering så var motsvarande andel under fjolåret 40 procent och antalet kinesiska turister över fyra miljoner.

Men sedan Democratic Progressive Party med president Tsai Ing-wen vann valet på Taiwan tidigare i år har antalet kinesiska turister till ön minskat kraftigt och beräknas att minska med nästan en tredjedel i år.

Detta beror i alla fall delvis på ett medvetet försök från kinesiska myndigheter att sätta ekonomisk press på Taiwans nya regering, som ju redan hunnit hamna i politiskt trångmål med Kina på flera områden, skriver bland annat Taipei Times:

Since president-elect Tsai Ing-wen (蔡英文) won the presidential election on Jan. 16, there have been reports of China sending fewer tourists to Taiwan as a type of “political boycott” of the incoming Democratic Progressive Party administration that is to be sworn in on May 20.

Chinese travel agents told their Taiwanese counterparts that the number of Chinese visitors to Taiwan would drop 30 percent in the three-month period between March 20 and June 30, according to a statement in January by the Travel Agent Association of the Republic of China, Taiwan.

Bland annat Bloomberg skriver att detta sätter stor press på Taiwans nya president som nu försöker vända tre kvartals ekonomisk tillbakagång. Såväl kinesiska som taiwanesiska flygbolag har tvingats minska antalet avgångar mellan länderna.

En liknande utveckling ses i Hongkong, och under förstamajveckan i år var varken Hongkong eller Taiwan på topp-tre-listan av de destinationer som lockade flest kinesiska turister under ledigheten.

De tre främsta destinationerna var istället Sydkorea, Thailand och Japan. Detta beror mycket på enklare visering för kinesiska turister som vill besöka dessa länder.

Även Sverige har tagit vara på tillfället genom att tidigt i år offentliggöra etableringen av nya visumkontor i tio kinesiska städer, vid sidan av Peking och Shanghai som tidigare varit de enda alternativen för kineser som vill ordna visum till Sverige. Antalet kinesiska turister i Sverige har följaktligen slagit rekord och beräknas i år uppgå till närmare 200 000, vilket nästan är en fördubbling jämfört med 2009.

Men inte ens Sverige är immunt mot den politiska risken. Under våren upphörde plötsligt och utan förklaring visumansökningarna från kinesiska turistgrupper, vilket kan ha att göra med ett uttalande om mänskliga rättigheter som Sveriges ambassadör i Peking ställde sig bakom.

Vad är det då kontentan av allt detta? Jo, kinesiska turisters köpkraft kommer sannolikt öka med en närmast otrolig snabbhet under de kommande tio åren. Länder som vill locka dem gör bäst i att erbjuda enkel visering och dessutom hålla sig på politisk god fot med Kina.

Samtidigt finns en annan sida av myntet – hur många kinesiska turister vill man egentligen locka? 200 000 om året till Sverige är säkert inga problem. Men i Taiwan och Hongkong är det många invånare som menar att pengar inte är allt och de facto gläds över att antalet kinesiska besökare minskar.

Kinesiska turister har nämligen ett rykte om sig att vara högljudda, ohövliga och skräpa ner. Till och med Kinas egna myndigheter för en snabbt växande svartlista med invånare som inte längre tillåts semestra utomlands på grund av sitt dåliga beteende.

Jag har med egna ögon sett hur buffliga turister fått taiwanesiska butiksbiträden att börja storgråta. Jag har även träffat flera guider på Okinawa som understryker vikten av ”en lagom nivå” med just kinesiska turister, eftersom de slänger skräp i naturen och skrämmer bort såväl djur som andra utländska besökare.

Den bästa långsiktiga lösningen för varje lands turistnäring är säkerligen att inte lägga alla ägg i samma korg, utan istället försöka hitta en bra balans utan att anpassa infrastruktur och utbud för just kinesiska besökare.

Bistånd med kinesiska förtecken

Publicerat den 24 juli 2016 kl. 16:45

Kina gav nyligen ett biståndspaket värt 600 miljoner dollar till Kambodja, vilket ska användas till bland annat utbildning och sjukvård. Biståndet gavs bara ett par dagar efter att Kambodja satt käppar i hjulet för ett gemensamt uttalande från ASEAN gällande Haagtribunalens dom om att Kina är fel ute med sina territoriella anspråk i Sydkinesiska havet.

Förra månaden repatrierade Kambodja även 39 misstänka brottslingar till Kina varav 25 de facto var taiwanesiska medborgare. Kina gör ju som bekant anspråk på Taiwan, även fast landet har egen regering och rättssystem. Någon som kan urskilja orsak och handling här? Det kan i alla fall inte det kinesiska utrikesministeriets talman Lu Kang, som i veckan bedyrade att biståndet ges helt utan politiska motkrav och välkomnas av Kambodjas invånare.

Men givetvis rör det sig om en noggrant utstuderad diplomatisk taktik från Kinas håll. ASEAN, som består av tio sydostasiatiska länder, är regionens svar på EU. Men Kina har lyckats försvaga den konsensusbaserade organisationen genom att köpa över Kambodja – samt i viss mån även Laos och Burma – på sin sida.

Redan 2012 hade ASEAN konflikten i Sydkinesiska havet uppe på agendan. Då misslyckades organisationen för första gången på 45 år att utfärda ett gemensamt utlåtande efter ett toppmöte, eftersom Kambodja i egenskap av värdland motsatte sig alla uttalanden som nämnde själva konflikten vid namn.

Då själva konflikten var bortom förnekelse hindrade Kambodja 2014 istället att ASEAN skulle nämna Kina vid namn i samband med konflikten. Istället uppmanades ”alla inblandade parter” att hålla sig lugna i Sydkinesiska havet. Inför dessa möten lovades Kambodja fördelaktiga lån och bidrag, just som alltså var fallet denna månad.

När Kambodja tidigare i år ville köpa två krigsfartyg från Kina så passade man på att påminna om hur landet står på Kinas sida i Sydkinesiska havet. Just år har det också blivit tydligt till vilken längd Kambodja är redo att gå för att blidka Kina.

I juni – just innan Haagrtibunalens dom – gjorde ASEAN ett ovanligt skarpt utlåtande angående oron i Sydkinesiska havet, där landfyllning och konstgjorda öar nämndes som särskilt allvarliga problem. Men bara efter tre timmar drogs skrivelsen tillbaka eftersom Kambodja lagt in sitt veto efter press från Kina.

Proceduren upprepades alltså förra veckan efter att Haagtribunalens dom väl fallit. Nu i helgen skriver exempelvis Reuters att ASEAN befinner sig i ett ”dödläge” då Kambodja fortsätter blockera potentiella gemensamma uttalanden om Haagtribunalens dom.

Redan vid slutet av Hu Jintaos presidentskap, som kom till sin ända 2013, talade Kina i termer som att politik inte bara bör användas för ekonomiska ändamål, utan att ekonomi också borde användas för politiska ändamål. 2009 indikerade även premiärminister Wen Jiabao att handel, investeringar och utländskt bistånd bör användas som diplomatiska vapen.

Detta har dragits till sin spets under president Xi Jinping och märks allra tydligast vad gäller Sydkinesiska havet. I juni tackades Kenya och Sierra Leone av kinesisk statlig media som de senaste länderna att visa stöd för Kina i Sydkinesiska havet.

Kina knåpade nyligen ihop en lista med över länder som sägs stödja de kinesiska kravs i Sydkinesiska havet, även om flera av dessa nationer aldrig uttalat sitt stöd och istället krävt att de ska tas bort från listan.

Det är de facto bara cirka tio länder som offentligt har gett sitt stöd till Kina i frågan. Bland dessa märks Afghanistan, Gambia, Togo, Niger, Sudan, Leshoto och Vanuatu. Alltså nationer som förutom att de geografiskt ligger långt från Sydkinesiska havet även råkar ha gemensamt att de är stora mottagare av kinesiskt bistånd.

Många av nationerna har också gemensamt att de är afrikanska. Afrika har nämligen varit ett stor destination för allehanda ekonomiskt fördelaktiga behandlingar från Kina. Bara under 2000-talet har Kina skrivit av lån till kontinenten till ett sammanlagt värde på över 25 000 miljarder kronor. Ytterligare hundratals miljarder har lovats i form av bistånd och fördelaktiga lån.

Förutom stöd i Sydkinesiska havet – och en redan ökänd exploatering av kontinentens råvaror – har den kinesiska biståndspolitiken i Afrika även möjliggjort Kinas första utländska militärbas. För bara några månader sedan blev det klart att Kinas ska etablera en bas med flygplats i den gamla franska kolonin Djibouti, för att kunna ”bidra till fred och stabilitet i regionen”. Uppgifterna kom efter att Kina i december 2015 lovat 60 miljarder dollar i förmånliga lån och exportkrediter till afrikanska länder.

Den kinesiska biståndspolitikens kärna är att ”inte blanda sig i” mottagande länders ”inre angelägenheter”. Det må låta ödmjukt, men är främst en harrang som visar att man inte heller tänker tolerera synpunkter utifrån mot den diktatur som de facto råder i Kina. Vidare kritiseras ofta Kinas engagemang i Afrika för att göda korruption och gynna auktoritära regimer.

Bistånd kommer alltid utgöra en viktig del av världsekonomin, men samtidigt är det viktigt att syna ett sådant kraftigt verktyg i sömmarna. Västvärlden har knappast något bra track record i Afrika själva; kolonialisering följt av en biståndspolitik som satte många afrikaner i en beroendeställning.

Det kinesiska biståndet å sin sida kommer – oavsett vad landets utrikesministerium säger – tillsammans med mer eller mindre uttalande krav om diplomatiska eftergifter. Särskilt effektivt är detta givetvis i diktaturer eller icke fungerande demokratier, vilket ju är det skick som lejonparten av mottagarna befinner sig i.

Och än så länge ser Kina ut att skörda vissa framgångar med sin biståndspolitik. Man har i alla fall lamslagit ASEAN, lagt vantarna på stora mängder råvaror och byggt sin första utländska militärbas.