Tagg: Kina

Apple typexempel för farorna med den kinesiska marknaden

Publicerat den 28 april 2016 kl. 14:54

Många västerländska konsumentföretag har på senare tid satsat stort på den kinesiska marknaden. Ett typexempel är Apple, vars telefoner sedan några år tillbaka är en självklar statuspryl för Kinas medelklass.

Under sista kvartalet 2014 stod Kina för 22 procent av Apples globala försäljning, och i fjol rapporterades att Kina övertagit USA som världens största marknad för iPhones.

Under fjolårets andra kvartal ökade försäljningen av Apples telefoner med 70 procent i Kina, och under det tredje kvartalet ökade Apples totala intäkter från regionen ”Greater China” (som även inkluderar Hongkong och Taiwan) med hela 120 procent.

Under det kvartal som omfattade jul- och nyårshelgen 2014-2015 samt det kinesiska nyåret stod Apple för över en fjärdedel av alla smartphones som såldes i Kina, trots dyrare priser än många konkurrenter. Vid fjolårets början var iPhone 6 den mest sålda telefonen i hela Kina, och på tredje plats återfanns iPhone 6S.

Men Apples senaste kvartalsrapport ger vid handen att företaget inte längre kan förlita sig på Kina. Under första kvartalet 2016 rasade nämligen Apples försäljning på den kinesiska marknaden med 26 procent. Företagets andel för sålda smartphones i Kina sjönk till 12 procent från 18 procent samma kvartal året innan.

Utvecklingen i Kina tvingade de facto Apple att rapportera sitt första negativa kvartal på 13 år, då företagets globala intäkter sjönk med 13 procent januari-mars i år. Den kinesiska marknaden stod för 58 procent av minskningen.

Apples kinesiska besvikelse beror på flera faktorer, som alla västerländska konsumentföretag bör beakta innan de storsatsar i eller förlitar sig på Kina:

1 – En vikande marknad: Ingen vet riktigt hur det egentligen står till med den kinesiska ekonomin. Under fjolåret ökade landets BNP ”bara” med 6,9 procent vilket var den lägsta tillväxten på 25 år. Prognosen för 2016 ligger på mellan 6,5 och 7 procent.

Men som jag skrivit här på Finansliv tidigare, så tror många bedömare att tillväxten redan nu är mycket lägre än så. Viktiga faktorer som elförbrukning och tågfrakt indikerar att den kinesiska ekonomin under fjolåret bara växte med ett par procent.

Oron späddes på ytterligare då Liaoning, hem åt 45 miljoner kineser, som första provins på sju år rapporterade en negativ ekonomisk tillväxt på 1,3 procent för första kvartalet 2016.

Ekonomins tillstånd speglar av sig på marknaden för smartphones som helhet. Så sent som 2013 så växte försäljningen av smartphones i Kina med 50 procent årligen. I fjol var tillväxten dock bara 2,5 procent enligt analysfirman IDC, som räknar med att försäljningen av smartphones i Kina kommer stagnera ytterligare i år och ligga på omkring 2 procent.

2 – Starkare inhemsk konkurrens: Samtidigt som Apples rasade i Kina under årets första kvartal så ökade Huawei sin försäljning av smartphones med 50 procent till 16 miljoner enheter. Det innebar att den inhemska tillverkaren passerade Apple, då antalet sålda iPhones samma kvartal sjönk från 16 till 13 miljoner.

Oppo, Vivo och Xiaomi är andra kinesiska tillverkare som tar marknadsandelar från Apple inte bara i Kina utan även globalt; flera av dem har ökat sin totala försäljning med över 100 procent sedan fjolårets första kvartal.

Anledningen är helt enkelt att kinesiska tillverkare nu har en brantare teknisk utvecklingskurva, och kan erbjuda produkter med lika stor skärm och samma finesser som Apple till ett mycket lägre pris. Dessutom har de en stor fördel på den inhemska marknaden vad gäller lokalanpassning och digital marknadsföring.

3 – Myndigheternas oförutsägbarhet: Under förra veckan blockerades iTunes och iBooks i Kina. Det skedde plötsligt och helt utan förklaring. Än i dag har myndigheterna inte gett någon motivering till censuren eller huruvida tjänsterna kan komma att bli tillgängliga i Kina igen.

Media i Hongkong tror att blockeringen hänger samman med att den i Kina förbjudna filmen ”Ten Years” finns tillgänglig på iTunes. Spelfilmen skildrar ett Hongkong som i framtiden blivit allt mer likt det kinesiska fastlandet på grund av Pekings ökande makt och inflytande över staden.

Andra kopplar samman blockeringen med att Apple vägrat dela sin källkod med kinesiska myndigheter trots upprepade förfrågningar under två års tid. Oavsett anledning så utgör detta ännu ett bevis på hur utelämnade utländska aktörer är inför Kinas oförutsägbara makthavare, som ofta favoriserar inhemska företag eftersom de är lättare att kontrollera.

Samtliga trender återspeglas även inom bilindustrin där försäljningen i Kina för bara någon handfull år sedan växte lavinartat; 2009 med 38,8 procent och året därpå med 32,4 procent. En slö tillväxt kombinerat med en börskrasch innebar dock att bilförsäljningen i Kina bara ökade med omkring 4 procent i fjol.

Dessutom brottas många utländska tillverkare med strängare kinesiska krav angående utsläpp och bränsleeffektivitet. Detta fick Toyota att föregående helg – inför Beijing Auto Show – erkänna svårigheten med sin målsättning att sälja två miljoner bilar om året i Kina senast 2025.

För att hantera den plötsliga omställningen på Kinas marknad ska Toyota nu fokusera på mindre bilar och på plug-in-hybrider.

Samtidigt kungjorde Volkswagens Kinachef investeringar på närmare 40 miljarder kronor i sitt kinesiska samriskbolag i år, trots att företagets försäljning här sjönk med 3,4 procent under fjolåret. Pengarna ska användas till satsningar på elbilar, hybrider och SUV:s.

Vad gäller Apple så är det nu istället den indiska marknaden som levererar några av företagets högsta tillväxtsiffror. Försäljningen av iPhones i Indien ökade med hela 56 procent under årets första kvartal; en utveckling som hjälptes av lanseringen av den billiga modellen iPhone SE.

Även om försäljningen av såväl iPhones som bilar i Indien ännu bara utgör en bråkdel av dito i Kina, så är det nog här och i andra asiatiska länder som västerländska konsumentföretag får leta efter tvåsiffrig tillväxt i framtiden.

En våg av strejker skakar Kina

Publicerat den 4 april 2016 kl. 10:21

Börjar detta inlägg med en kaskad av siffror: 2013 skedde 656 strejker och arbetarprotester i Kina enligt China Labor Bulletin, en NGO baserad i Hongkong.

År 2014 ägde 1 378 sådana protester rum och under fjolåret ökade antalet till 2 726. Bara under de två månader som ledde fram till kinesiska nyåret februari 2016 hölls nästan 800 strejker.

Förutom att öka till antalet har protesterna även bytt skepnad. Tidigare handlade de främst om för låga löner eller för långa arbetstimmar. Nu handlar de allt oftare om att arbetarna inte har fått några löner över huvudtaget.

Detta får också strejkerna att bli allt våldsammare. I mars – samtidigt som den nationella folkkongressen sammanträde i Peking – protesterade tusentals arbetare utanför gruvjätten Longmays kontor i nordöstra Kina.

Deras plakat läste bland annat: ”Vi vill leva – vi behöver äta” samt ”Kommunistpartiet, ge oss våra pengar tillbaka!” Anledningen till missnöjet var att det statliga gruvföretaget inte betalat ut löner på två månader samt planerade att avskeda över 100 000 arbetare.

Inom en vecka förklarade myndigheterna strejkerna som ”olagliga” och hotade med böter och fängelse. Hundratals poliser tog sig in i gruvjättens lokaler för att slita ner affischer och beordra arbetarna tillbaka till jobbet.

Efter sammandrabbningar med polis så tvingades dock lokala politiker lova finansiellt stöd samt utbetalning av löner till arbetarna, samtidigt som Longmays chefer fick bära hundhuvudet för att ha hemlighållit viktig information.

Riktigt lika väl gick det inte för de demonstranter som på samma gång protesterade av samma orsak i provinsen Sichuan på andra sidan landet. Där dömdes åtta migrantarbetare till mellan sex och åtta års fängelse i en stor offentlig rättegång.

I scener som sägs ha påmint om kulturrevolutionen så bevakades varje migrantarbetare av två poliser vardera medan de stirrade ut över ett folkhav med hundratals människor och stora banderoller vars texter fördömde brott som ”störa den administrativa ordningen” och uppmanade åskådarna att använda sig av ”rationella metoder” för att få försenade löner utbetalda.

Vissa arbetare väljer dock mer drastiska metoder då hoppet rinner ut. I januari satte en migrantarbetare i provinsen Ningxia eld på en buss efter bråk med sin arbetsgivare, vilket ledde till att minst 17 personer miste livet.

Strejker och arbetarprotester är ett relativt nytt påfund i Kina. Enligt China Labor Bulletin ägde bara 185 sådana rum under hela 2011.

Innan dess skedde liknande protester nästan aldrig. Det var sommaren 2010 som de första moderna strejkerna inleddes i södra Kina, efter att en 23-årig arbetare vid en av Hondas fabriker vågade höja rösten mot dåliga arbetsvillkor mitt under pågående skift. Han fick flera kollegor med sig, och samma sommar ägde flera strejker rum som gav arbetare såväl bättre löner som ökat inflytande.

Den stora ökningen av antalet strejker beror dels på Kinas stagnerande ekonomi i kombination med en vikande exportmarknad som drabbat den traditionella produktionsindustrin i södra Kina hårt. Bara i provinsen Guangzhou rapporterades i fjol en strejk om dagen.

Men strejker är vid det här laget inte längre något isolerat problem. Under fjolåret noterades strejker och arbetarprotester i samtliga av Kinas drygt 30 provinser, varav de flesta skedde inom produktions- och byggsektorn.

Även om det stora flertalet protester under fjolåret drabbade privata arbetsgivare så alltså gruvjätten Longmay statlig. Detta är en trend som kan komma att bli allt vanligare. Förra månaden skrev jag här på Finansliv hur upp till sex miljoner statliga arbetare kan komma att förlora sina jobb inom de närmaste tre åren, främst i norra Kina då överkapaciteten inom sektorer som stål och kol ska hanteras.

Trenden gör politikerna nervösa. Under nationella folkkongressen förra månaden kritiserade finansminister Luo Jiwei de rådande arbetslagarna vilka han sade var ”överbeskyddande” mot arbetarna, bland annat genom att göra det svårt för arbetsgivare att avskeda anställda som inte jobbar effektivt nog.

Luo menade att detta gör arbetsgivare motvilliga att skapa nya jobb eller ge sina anställda utbildning. Även Yin Weimin, minister för social säkerhet, sade att Kinas arbetslagar har skapat en dålig flexibilitet på arbetsmarknaden med höga kostnader för arbetsgivarna.

China Labor Bulletin menar tvärtom att strejkerna beror på att kinesiska arbetsgivare under lång tid inte tillgodosett sina anställda fundamentala rättigheter som tidsenlig löneutbetalning och grundläggande förmåner.

En anledning till att så kunnat ske är myndigheternas kontroll över fackföreningarna. Det allsmäktiga All-China Federation of Trade Unions (ACFTU) är världens största fackliga organisation, men var aldrig menad att fungera som en ”riktig” fackförening.

Arbetarna väljer nästan aldrig sina egna representanter, och de flesta av fackföreningens tjänstemän har ingen erfarenhet eller vetskap om att organisera arbetare eller ens vara anställd inom låglönesektorn. Som många andra kinesiska organisationer plågas ACFTU även av korruption.

Icke desto mindre har ACFTU enligt lag förhandlingsmonopol. Varje försök av arbetare att förhandla utanför fackföreningens ramar ses i det närmaste som en attack mot myndigheterna.

Detta sammanfaller med att Kinas arbetare i allt snabbare takt nu utbildas av såväl inhemska som utländska fackaktivister, och därmed blir mer måna om sina rättigheter och sin potentiella slagkraft. Myndigheterna har som väntat svarat med hårdhandskarna; bara i december anhölls 18 arbetsrättsaktivister i södra Kina och ytterligare ett par dussin förhördes.

I december arresterades även den kända arbetsrättsaktivisten Zeng Feiyang, varpå han utsattes för en smutskastningskampanj i media där han anklagades för att ha köpt prostituerade och samarbetat med ”utländska fientliga aktörer”.

NGO:s och andra fristående grupper som försöker värna om arbetsrätten förföljs allt hårdare under president Xi Jinping. Redan i dag måste en NGO med finansiering från utlandet ansöka om tillstånd från myndigheterna innan de kan ta emot pengarna.

Dessutom ligger ett nytt lagförslag på bordet som i det närmaste ger myndigheterna total kontroll över varje NGO:s hela verksamhet, struktur och finansieringsmodell. Den hårt kritiserade lagen skulle göra det nästan omöjligt att alls organisera sig utanför ACFTU utan tuffa legala följder.

Kontrollera informationsflödet är ytterligare ett steg i ledet för att stävja antalet strejker. Många protester – särskilt de som uppstår hos privata och utländska arbetsgivare – rapporteras förvisso i kinesisk media. Men en majoritet uppmärksammas aldrig utanför sitt geografiska område, vilket gör demonstranterna omedvetna om det stora antalet missnöjda arbetare landet över.

Tack vare kontroll över både traditionella och sociala medier väcker protesterna heller inte den solidaritet och politiska reaktion bland allmänheten som den har potential att göra. Även i utländsk media är det oftast protester i Hongkong eller Tibet som får uppmärksamhet – trots att arbetarprotester är fler såväl till antalet som storleken.

Det finns heller inget som tyder på att antalet strejker och arbetarprotester kommer bli färre. Tvärtom ökar antalet – samtidigt som det blir svårare för myndigheterna att slå vakt om informationsmonopolet och hålla arbetarna ovetande om sina rättigheter.

Det allt fler protesterna i kombination med Kinas ekonomiska stagnation är redan nu ett av ledarskapets största och potentiellt mest farliga problem.

Kinas nya ekonomiska femårsplan

Publicerat den 21 mars 2016 kl. 06:22

Som jag skrev här på Finansliv för en dryg vecka sedan så avslutades precis den nationella folkkongressen i Peking. Kongressens sammanträde är den största årliga politiska händelsen i Kina, och i år spelade mötet större roll än vanligt eftersom den trettonde ekonomiska femårsplanen (2016-2020) antogs.

Annorlunda från tidigare femårsplaner var att den ekonomiska tillväxttakten nu sattes i en intervall. Under de kommande fem åren ska Kinas BNP växa med mellan 6,5 och 7 procent årligen.

Mer information om hur detta ska gå till gavs av premiärminister Li Keqiang under den presskonferens som avslutade kongressens tolv dagar långa sammanträde.

Li talade bland annat om nya reformer som ska minska myndigheternas inblandning i näringslivet och affärsvärlden samt göra landets finanssystem mer marknadsanpassat. Vidare ska även den höga skuldsättningen hos lokala myndigheter och statliga företag minskas, samtidigt som de statliga företagen även ska effektiviseras.

Tidigare denna månad skrev jag även här på Finansliv om hur sex miljoner statliga arbeten kan komma att försvinna i Kina, främst inom tunga industriella sektorer som kol och stål där det i dagsläget råder stor överkapacitet.

Li Keqiang bekräftade i veckan att många arbeten kommer gå förlorade som en konsekvens av att de statliga företagen ska reformeras, men sade även samtidigt – något motsägelsefullt – att det inte kommer ske några storskaliga jobbförluster och att tio miljoner nya jobb ska skapas varje år.

(Just garantin om inga storskaliga jobbförluster var extra viktig. Samtidigt som den nationella folkkongressen gick av stapeln ägde nämligen stora protester rum i nordöstra Kina där tusentals arbetare inom tunga industrier inte fått sin lön på länge – denna oroande trend med allt fler strejker och arbetarprotester i Kina kommer jag skriva mer om i mitt nästa inlägg här på Finansliv.)

Premiärministern försäkrade vidare att Kina inte kommer behöva erfara någon ekonomisk ”hårdlandning”, samt att ”vi” har fullt förtroende för den kinesiska ekonomins ljusa framtid.

Det är dock oklart vilka han menade med ”vi”. Under årets upplaga av folkkongressen var det nämligen svårare än på länge för reportrar att tala med politiker eller tjänstemän. Jag talade med en gammal klasskamrat som bevakat de senaste handfull kongresserna på plats, och sade att man nu tagit bort en slags lobby som tidigare alltid funnits utanför möteslokalerna där deltagare kunnat mingla med varandra och med media.

Min klasskamrat sade även att allt färre delegater vågade uttala sig om politiska beslut ens på tu man hand, vilket också bekräftades av bland annat New York Times reportrar. Det var snarare praxis bland delegaterna att fly intervjuer med ursäkter som att de hade bråttom till bussen.

Samtidigt fanns inte tillfälle för någon djuplodande utfrågning av premiärminister Li Keqiang, som under sin två timmar långa presskonferens knappt nämnde den oroliga fastighetsmarknaden eller de tiotals biljoner kronor som gått förlorade sedan Kinas börs kraschade i fjol.

Kort sagt så gick presskonferensen ut på att försäkra omvärlden om den kinesiska ekonomins goda tillstånd. Detta återupprepades av vice premiärminister Zhang Gaoli som under helgen sade att de ekonomiska framgångarna nästa år kommer bli ”lika gränslösa som himlen och havet”, då Kina har rett ut strukturella problem och hindrat kapitalflykten.

Vad gäller själva femårsplanen så bjöds inte på några större överraskningar, och just de strukturella omdaningarna stod som väntat i centrum. Bland annat ska serviceindustrins andel av Kinas ekonomi ska växa från 50,5 procent i dag till 56 procent år 2020.

Den kvarvarande produktionsindustrin ska utvecklas mot högkvalitativa områden som robotar, halvledare, flygplansdelar och satelliter. Klättringen på den industriella innovationsstegen går hand i hand med ytterligare ett mål i femårsplanen, nämligen att minska utsläppen.

Enligt femplanen ska Kinas utsläpp per producerad BNP-enhet till år 2020 minska med 18 procent från 2015 års nivåer, vilket samtidigt i så fall innebär en minskning med 48 procent från 2005. Det vore även en god bit på vägen för att uppnå löftet som Kina avgav i Paris gällande utsläpp per producerad BNP-enhet; en minskning med 60-65 procent till år 2030 från 2005 års nivåer.

För första gången någonsin innehöll femårsplanen också ett tak på själva energikonsumtionen; Kina ska inte konsumera mer energi än motsvarande fem miljarder ton kol om året.

Internationella valutafondens ordförande Christine Lagarde välkomnade femårsplanen och sade att den utgick från ONE-principen.

Med ONE berömmer Lagarde Kinas ledare för att vilja öppna upp den kinesiska ekonomin (Open) och göra den mer marknadsdriven samt anpassad till globala förhållanden.

Vidare pekar hon på ambitionen att minska (Narrow) gapet mellan rika och fattiga, stad och landsbygd samt ett större fokus på grön energi. Sista bokstaven får Lagarde genom den planerade expansionen (Expand) av entreprenörskap och innovation samt investeringar i forskning och utveckling som nya tillväxtmotorer.

Det finns dock främst två problem med en odelat positiv syn på planen likt Lagardes. Till att börja med så innehåller ONE-principen egentligen inget nytt; tvärtom har Kinas kommunistparti alltid utgett sig för att bekämpa fattigdom och minska klyftorna.

I över ett decennium har myndigheterna nu även sagt att man vill öka innovationen och driva genom marknadsmässiga reformer. Men trots denna retorik har varken reformer eller utjämningar av klassklyftor skett så fort som de borde, vilket bland annat Forbes påpekar:

The rhetoric from the NPC and FYP will doubtless be encouraging on this front, but the rhetoric was encouraging in 2013. Expect lots of talk about the centrality of the market, reforming SOEs, empowering the private sector, deregulation and innovation. Plenty of positive, tangible steps are occurring, and the topic of “supply side structural reform” has emerged as a hot topic in official media in recent months (decoded, it suggests a revival of intent to tackle thorny problems such as industrial overcapacity and local government debt). Still, in most key areas walk is definitely lagging talk – again, it’s implementation.

(…)

Rather, there is actually increased confusion about economic policy and authority, as seen in the fumbling and reversals on stock market and fiscal reform.

Lägg därtill problemet att det samtidigt nu blivit svårare att få sanningsenlig information från Kina, eller ens ställa frågor till delegaterna under kongressens sammanträde.

Ekvationen påminner snarare om en mörkare epok i Kinas moderna historia – en epok då myndigheterna gjorde allt för att försäkra att det står väl till i Kina, och de som ifrågasätter denna sanning eller myndigheternas ambitioner riskerar att råka mycket illa ut.

En hint gavs av faktumet att femårsplanen antogs med 2 778 röster för, 53 emot och 25 nedlagda röster. Det var en större marginal än någonsin, vilket kinesisk media menar tyder på att delegaterna står enade bakom kommunistpartiets ledarskap. Samtidigt tyder det givetvis även på att allt färre individer vågar motsätta sig eller ifrågasätta detta ledarskap.

Liksom Internationella valutafonden så välkomnade även Europeiska handelskammaren Kinas målsättningar att öka innovationen och minska utsläppen. Men samtidigt var man mer realistisk i sin framtoning, och sade att detta endast kan ske om Kina tillåter sina marknader agera öppet.

Handelskammaren påpekade att det behövs större skydd för immaterialrätt och respekt för företagshemligheter för utländska aktörer som verkar i Kina. Man efterlyser samtidigt en marknad som utformas efter kundernas efterfrågan snarare än efter politikernas planer och önskan.

För all fin retorik och alla försäkringar till trots, så har Kinas ekonomin och marknader under Xi Jinping utvecklats i motsatt riktning.

Att avskeda sex miljoner statligt anställda

Publicerat den 9 mars 2016 kl. 08:54

Just har Kinas parlament, den nationella folkkongressen, sitt årliga sammanträde i Peking där cirka 3 000 av landets mäktigaste politiker samlas under en vecka. I år är detta av särskild vikt därför att nästa ekonomiska femårsplan (2016-2020) ska presenteras.

Redan förra veckan offentliggjordes målet för den ekonomiska tillväxten 2016, som sattes på 6,5 till 7 procent. Detta ska ske samtidigt som Kina planerar avskeda sex miljoner statligt anställda.

Ni läste rätt; sex miljoner kineser som i dag har staten som arbetsgivare ska enligt myndighetskällor frigöras från sina jobb inom de kommande 2-3 åren.

Anledningen till dessa krafttag är att komma till rätta med den industriella överkapacitet som råder i Kina, och samtidigt även bekämpa landets luftföroreningar.

Det är främst kol och stål som kommer drabbas av nedskärningarna; planer finns redan för att minska den årliga produktionen av kol med 500 miljoner ton och stål med 150 miljoner ton inom de kommande åren.

Bara inom dessa två industrier kommer 1,8 miljoner arbetare att behöva lämna sina jobb. Det sade Yin Weimin, minister för social stabilitet, för någon vecka sedan även om han inte gav någon exakt tidsram för detta.

Källor gör gällande att krafttag mot industriell överkapacitet kommer äga rum <a href="http://En annan källa menar att Kina ska ta till krafttag mot överkapacitet inom inte mindre än sju sektorer inklusive cement, glas och skeppsvarv. Dock sägs det att solkraft ska skonas eftersom det finns en stor tillväxtpotential där.”>inom sammanlagt sju industrier inklusive tillverkningen av cement, glas och fartyg.

Dock ska solkraft skonas trots att där även finns en överkapacitet, eftersom detta område anses ha ljusa framtidsutsikter i och med en växande efterfrågan.

Dessa nedskärningar ses som en av de viktigaste punkterna under den pågående folkkongressen. Som jag skrev här på Finansliv för en månad sedan så har överkapaciteten inom Kinas stålindustri väckt starka känslor och protester i omvärlden, då den innebär prisdumpning av kinesiskt stål som lett till tusentals förlorade arbetstillfällen inom stålindustrin i andra länder.

Men för ledarna i Peking är dessa protester inte lika viktiga anledningar till nedskärningarna som faktumet att överkapaciteten påverkar Kinas ekonomi negativt i det långa loppet. Redan i december i fjol lät premiärminister Li Keqiang veta att en av myndigheternas största prioriteringar är att många så kallade ”zombieföretag” nu ska gå ”under kniven”.

”Zombieföretagen” är stora och uteslutande statliga företag inom industrier där det råder överkapacitet, som skonats från marknadsmässiga reformer på grund av risk för social oro i samband med förlorade arbetstillfällen.

Som en konsekvens av detta går exempelvis Kinas stålverk i dag på cirka 70 procents kapacitet, vilket är långt från de minst 80 procent som krävs för att ett stålverk ska göra vinst. Hälften av landets 500 största ståltillverkare gick följaktligen med förlust i fjol.

Just efter premiärministerns uttalande uppskattade Li Xinchuang, ordförande vid China Metallurgical Industry Planning and Research Institute, att cirka 400 000 jobb inom kort kommer gå förlorade inom stålindustrin, samt att nedskärningarna till stor del kommer ske i Kinas nordöstra rostbälte där det blir svårt att skapa många nya jobbtillfällen inom servicesektorn.

För hur avskedar man egentligen sex miljoner människor inom bara ett par år utan att riskera protester och social oro?

Just innan nationella folkkongressen tog sin början meddelade vice industriminister Feng Fei att Kians centralregering har öronmärkt drygt 120 miljarder kronor för att hantera avskedade arbetare inom kol- och stålsektorn under de kommande två åren.

Dessutom har Kinas statliga företag tidigare genomgått ännu större stålbad (pun intended) då hela 28 miljoner arbetare avskedades under de stora omstruktureringarna 1998-2003. Då utbetalades avskedsvederlag på närmare 100 miljarder kronor, samtidigt som många arbetare kunde hitta jobb i den snabbt växande privata sektorn.

Denna gång kan det bli knepigare. Dels växer varken den privata sektorn eller servicesektorn lika fort som vid början av 2000-talet, och dels finns en viss oro för ”zombieföretagens” skulder. Analytiker menar att de kan slå hårt mot landets banker om de inte hanteras på rätt vis, eftersom många av företagen även är skyldiga andra företag och lokala myndigheter enorma summor i dåliga lån.

Jag kommer hålla koll på vad som sker inom detta område, och nästa vecka även skriva en sammanfattning av den nya ekonomiska femårsplanen och den nationella folkkongressen som når sitt slut i morgon 10 mars.

På förhand kan det vara värt att nämna att Kinas nationella folkkongress inte riktigt fungerar som de parlament vi är vana vid i väst. Snarare än att debattera lagförslag så anklagas parlamentet ofta för att inte verka självständigt; detta bekräftas av att Kinas nationella folkkongress aldrig någonsin röstat ner en lag som Kinas myndigheter föreslagit.

2014 sades visserligen att Kina avsåg förbättra folkkongressens metoder vad gäller att överse myndigheternas arbete – men samtidigt finns i konstitutionen uppmaningar till folkkongressen att ”följa och åtlyda kommunistpartiets ledarskap”.

Hongkong förlorar HSBC på grund av Kinas politik

Publicerat den 19 februari 2016 kl. 11:33

Hong Kong and Shanghai Banking Corporation (HSBC) är Europas största och världens femte största bank. Från 1865 till 1993 hade banken sitt högkvarter i Hongkong, där den grundades och än i dag får in största delen av sin vinst.

Men 1993 flyttade HSBC sitt högkvarter till London. En bidragande orsak till flytten var massakern vid Himmelska fridens torg 1989, och den politiska oro som denna händelse skapade i såväl Kina som Hongkong.

Sedan dess har banken tagit upp platsen för sitt högkvarter till omprövning var tredje år, och inför årets beslut har en rad faktorer fått rykten att uppstå om att en flytt tillbaka till Hongkong nu vore aktuell.

Viss oro har nämligen uppstått för den folkomröstning som sker senare i år i Storbritannien huruvida landet ska stanna i EU. Samtidigt står den snabbväxande asiatiska marknaden nu för två tredjedelar av HSBC:s vinst.

Vidare införde Storbritannien i fjol hårdare regleringar och högre skatter för landets banksektor. Allt detta, tillsammans med Hongkongs omtalat låga skatter, har fått analytiker att uppskatta att HSBC skulle spara över 100 miljarder kronor genom en flytt till Hongkong.

Således påbörjade HSBC en utvärdering i april i fjol, vilken ledde till ett två dagar långt styrelsemöte vid slutet av januari följt av en omröstning och ett offentligt beslut i februari.

Nu i veckan kom dock beslutet att HSBC kommer ha kvar sitt högkvarter i London. En stor anledning till beslutet bedöms vara den ökade repressionen i Kina under president Xi Jinping och oron som detta skapar även i Hongkong. Bland annat Quartz skriver:

But the Chinese government, which under president Xi Jinping has conducted a brutal crackdown on free speech, human rights, and his political opponents, appears to have spooked the bank’s board yet again.

A bank spokesman would not elaborate on how much of a factor Beijing’s influence on Hong Kong played in the decision, but HSBC’s board reportedly enlisted former US secretaries of state Henry Kissinger and Condoleezza Rice for advice—a sign that politics, not the nitty-gritty of tax savings or employee recruiting played a big factor.

Beijing’s growing control over Hong Kong was certainly considered by the board, an unnamed HSBC “insider” told Reuters last month. “The situation in Hong Kong appears to be getting worse. You have to wonder if the city will remain a suitable base for an independent-minded, top global financial institution.”

Sedan Hongkong överlämnades till Kina från Storbritannien 1997 har staden i teorin styrts enligt konceptet ”ett land, två system” som garanteras i Hongkongs egen grundlag Basic Law.

Bland många andra rättigheter garanterar denna lag ett fristående rättsväsende, vilket sedan 1997 varit en förutsättning för många av de internationella företag som valt vara kvar i eller nyetablera sig i Hongkong.

Men det senaste årets förtryck i Kina mot civilsamhälle i allmänhet och advokater i synnerhet har skapat djup oro för Hongkongs framtid. Det hela förvärrades betydligt av de fem förläggare baserade i Hongkong som kidnappades med början förra hösten för att sedan dyka upp i Kina.

En av dem var svensken Gui Minhai, som tvingades erkänna påhittade brott i kinesisk tv tidigare i år.

Ytterligare en av de kidnappade förläggarna är Lee Bo, som är brittisk medborgare, och till skillnad från de övriga förläggarna kidnappades på öppen gata i själva Hongkong för att sedan föras till Kina utan gränspolisens vetskap.

Även Hong Kong Free Press citerar källor från banken som medger liknande information:

HSBC’s board meets on Wednesday to consider moving headquarters to Hong Kong, and concerns about China’s increasing influence over the financial hub and its independent status may be a factor in the decision, said a senior source at the bank.

“The situation in Hong Kong appears to be getting worse. You have to wonder if the city will remain a suitable base for an independent-minded, top global financial institution,” said an HSBC insider, who asked not to be named due to the sensitivity of the matter.

Vidare tar HSBC även med ”långsiktig stabilitet” som en av elva huvudfaktorer i sitt beslut för högkvarterets geografiska position.

Och eftersom Basic Law bara gäller fram till 2047, så vet ingen vad som kommer ske med Hongkongs rättsystem eller andra institutioner om bara 31 år.

Samtidigt har stadens politiker redan nu närmat sig regimen i Peking snarare än att röra sig bort från Kina. Under demokratiprotesterna Occupy Central hösten 2014 följde Hongkongs regeringschef Kinas linje, och stadens makthavare har även omfamnat kinesiska jätteprojekt som den nya sidenvägen, vilket ökar integrationen med fastlandet.

För Hongkong är beslutet ett bakslag som betyder uteblivna skatteintäkter och förlorade jobbtillfällen, som utan tvekan skulle behövts i skenet av den ekonomiska stagnation som Kina och därmed även Hongkong i nuläget upplever.

Beslutet visar främst på två saker. Dels håller Hongkong på att förlora sitt rykte som attraktivt asiatiskt finanscentrum på grund av kommunistpartiets ökade inflytande över staden. Dessutom ökar omvärldens – i alla fall näringslivets – tilltro till Kina i takt med den allt mer repressiva politik som myndigheterna där har börjat föra.

Kina, stål och allmän industriell överkapacitet

Publicerat den 14 februari 2016 kl. 20:49

Redan sommaren 2012 skrev jag här på Finansliv ett inlägg med rubriken ”Överskott av stål i Kina drabbar SSAB m.fl.”, efter att SSAB just hade släppt en svag kvartalsrapport.

Rapporten sammanföll med en stagnation inom Kinas byggsektor, som fram tills dess gått på högvarv i nästan tio år. Utvecklingen hade gett upphov till en enorm utbyggnad av kinesiska stålverk, men redan 2012 fanns tecken på att allt inte stod rätt till:

Då statliga investeringar i landets byggsektor minskar, finns ingenstans att göra av stålet förutom att exportera det.

Bloomberg skriver i dag om hur ”en kinesisk flod av stål” påverkar ståljättar som ArcerolMittal och US Steel.

Detta för att Kina nu exporterar en större andel av sitt stål än på två år: 8,7 procent av vad som tillverkas i Kina skeppas nu ut på transport.

En advokat för USA:s största stålproducent säger: ”Ökad kinesisk export tar försäljning direkt från amerikanska tillverkare. Det är högst troligt att det handlar om prisdumpning gällande en rad stålprodukter på export från Kina”.

Trots detta så meddelade Kina samma år satsningar på ytterligare 150 miljarder kronor för att bygga nya stålverk. Under en tid av ekonomisk stagnation var detta helt enkelt ett vis för den kinesiska regeringen att skapa nya arbetstillfällen.

Redan 2012 rådde alltså en överproduktion av stål i Kina, samtidigt som den inhemska efterfrågan stagnerade och nya stålverk byggdes. Det var självklart att överskottet skulle komma att gå på export.

Kina har nu insett den egna överproduktionen inom stålsektorn, och under 2015 minskade faktiskt landets produktion av stål med 2,3 procent vilket var första nedgången sedan 1981. Men expansionen under det senaste årtiondet har gått så fort att Kina redan producerar långt mer stål än resten av världen tillsammans.

Detta faktum, tillsammans med en vikande efterfrågan, gjorde att Kinas stålexport ökade med 20 procent under 2015 trots att produktionen alltså minskade. Kina exporterade under fjolåret 112 miljoner ton stål vilket var nästan dubbelt så mycket som 2013, och dessutom mer än den sammanlagda produktionen i USA, Kanada och Storbritannien.

Det är därför knappast någon överraskning att SSAB:s nya kvartalsrapport – den för fjärde kvartalet 2015 som släpptes förra veckan – var minst lika dyster som den sommaren 2012. Kvartalsförlusten uppgick till 878 miljoner kronor jämfört med förväntade 793 miljoner.

Samtidigt har man påbörjat förhandlingar om att säga upp 465 anställda inom den nordiska verksamheten, framför allt i Oxelösund och Borlänge.

Kopplingen mellan SSAB:s kräftgång och Kinas exportfrenesi är uppenbar. Samtidigt har flera stålföretag drabbats av denna händelse betydligt hårdare än SSAB.

Därför kommer drygt 3 000 anställda inom den europeiska stålsektorn samlas i Bryssel under måndagen för att protestera vad man menar är kinesisk prisdumpning av stål. Enligt Eurofor, den europeiska branschorganisationen för stål, hotas upp till tre miljoner jobb.

Anledningen är att EU överväger att släppa Kinas export av stål helt fri efter 2016, vilket skulle innebära slutet på möjligheten till tillfälliga antidumpingåtgärder för att kompensera statliga stöd och dumpade priser från kinesisk sida.

Tolv personer från Sverige åker för att medverka vid protesten; Nio fackliga representanter från SSAB, Sandvik, Ovako och Outokumpu, samt tre personer från den svenska stålindustrins branschorganisation Jernkontoret.

En av dem intervjuas på Jernkontorets hemsida. Han menar att det vore fel av EU att klassa Kina som en marknadsekonomi, eftersom det statliga stödet till stålindustrin är så uppenbart. Inte ens Världshandelsorganisationen klassar i dag Kina som en marknadsekonomi; om EU skulle gå före med denna klassificering riskeras ännu fler jobb och företag att slås ut i Europa.

Tidigare i februari uppmanade också EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström Kina att minska överkapaciteten inom sin stålsektor, och lät kineserna veta att tre nya utredningar om prisdumpning ska inleddas som eventuellt kommer resultera i straffskatter.

Det är här viktigt att notera att stålsektorn inte är ensam om att drabbas av kinesisk överproduktion. Då Kinas byggsektor växte som allra snabbast investerade dess regering ofattbara summor inom sektorer som cement, aluminium, glas, fartyg och kol. Enligt Wall Street Journal minskade Kinas produktion av nästan hälften av 60 av de viktigaste industriprodukterna under 2015.

Det betyder alltså att Kina har uppfattat sin överproduktion och försöker minska överskottet av dessa varor i takt med att den inhemska efterfrågan sjunker. Gott så. Men inom många områden råder samma tillstånd som i stålsektorn; att expansionen gått så fort att överproduktionen redan är enorm.

Förutom företag, så kan Kinas kombination av överproduktion och ekonomisk stagnation även drabba hela nationer. Exempelvis gick en tredjedel av hela Australiens samlade export till Kina under 2014, av vilken tre fjärdedelar var naturresurser med fokus på järnmalm.

Då Kinas efterfrågan på järnmalm nu dyker så riskerar inte bara de 5 600 australiensiska företag som exporterar till landet att behöva avskeda arbetare; hela Australiens ekonomiska tillväxt kommer dessutom påverkas negativt.

Tidigare under det gångna året har termen ”China Scare” etablerats. Den innebär att ett nytt normaltillstånd där börsindex världen över reagerar på de ofta volatila rörelserna i Kina. För bara några år sedan var index i Shanghai ointressant för många; i dag är samma index det första som investerare från London till New York kollar på då de vaknar.

Samma ”China Scare” gäller nu även för länder med stor råvaruexport till Kina, eller till och med företag som verkar inom en industri där Kinas oproportionerliga utveckling skapat överproduktion som går på export.

Kinas statistikproblem

Publicerat den 27 januari 2016 kl. 16:28

Då Kina nyligen rapporterade en ekonomisk tillväxt på 6,9 procent för 2015 var det – som vanligt – många som uttryckte tvivel om siffrans autenticitet.

Dessa tvivel blev inte mindre denna vecka, då det offentliggjordes att Wang Baoan, ordförande vid Kinas nationella statistikbyrå, nu befinner sig under utredning misstänkt för korruption.

Myndigheterna gav inga detaljer om anledningen till utredningen. Det är oklart om de eventuella förseelserna skett under de nio månader som Wang har varit ordförande för statistikbyrån, eller de sjutton år som han innan dess arbetade vid Kinas finansministerium. Dock har en särskild inspektionsgrupp undersökt just statistikbyrån noggrant med början i oktober i fjol.

Dessutom annonserades utredningen bara en vecka efter det att Wang inför media försvarat tillförlitligheten i Kinas ekonomiska statistik, genom att kalla siffrorna ”genuina och trovärdiga”.

Wang underströk att Kinas metodologi lever upp till ”global standard”, och att statistikbyrån har 20 000 välutbildade utredare i ett team som lyckats förbättra kvalitén på landets siffror.

Men trots att tillväxten på 6,9 procent under 2015 var Kinas lägsta på 25 år, så var det redan tidigare många som inte trodde på den nu korruptionsmisstänkta Wangs garantier. Detta dels eftersom siffran återigen är kusligt nära myndigheternas målsättning på ”cirka 7 procent”, men främst eftersom flera andra indikatorer pekar på en mycket lägre tillväxt.

I ett tal som senare läckte ut till allmänheten sade Kinas premiärminister Li Keqiang för flera år sedan att landets BNP-siffror är konstgjorda, och att man för att få en uppfattning av tillväxten istället främst bör titta på tre andra faktorer: Energikonsumtion, järnvägsfrakt och utbetalning av lån.

Och under 2015 sjönk Kinas energiframställning med 0,2 procent, vilket var den första nedgången sedan 1968 då kulturrevolutionen rasade. Dessutom minskade volymen av fraktat gods på landets järnvägar med 11,9 procent.

Vidare noterar Wall Street Journal att produktionen av nästan hälften av 60 viktiga industriprodukter som stål och järnmalm de facto föll under årets första elva månader.

I december i fjol rapporterade statliga media att lokala tjänstemän i landets tre nordöstra provinser fuskat med siffror rörande investeringar och tillväxt under flera års tid.

Sammantaget har allt detta fått ekonomer vid bland annat Capital Economics, Barclays Bank, Conference Board och Oxford Economics att bedöma Kinas riktiga tillväxt någonstans i trakterna 4-6 procent.

Detta är också i linje med faktumet att 96 procent av alla ekonomer som i september i fjol svarade på en undersökning av Wall Street Journal ansåg att Kinas BNP-siffror inte reflekterade landets ekonomiska tillstånd på ett tjänligt vis.

Xu Dianqing, ekonomiprofessor vid Beijing Normal University och University of Western Ontario, stämde i veckan in i kören genom sin uppskattning om att Kinas ekonomi 2015 växte mellan 4,3 och 5,2 procent.

Han nådde denna intervall genom att skriva ner myndigheternas tillväxtsiffra på 6 procent för industriell produktion, vilken enligt Xu måste ifrågasättas oavsett hur man går tillväga för att räkna ut den. Xu menar att Kinas industri- och byggsektor under 2015 steg med max 2 procent, men är fortfarande tveksam till om dessa sektorer i fjol växte över huvudtaget.

I sin uträkning håller Xu fast vid de officiella siffrorna för tillväxt inom servicesektor (8,3 procent) och jordbruk (3,9 procent). Även om han tror att även dessa siffror kan vara lägre, så menar Xu att de absolut inte är högre än vad myndigheterna uppger.

Resultatet av denna ekvation blir att Kinas BNP ökade med max 5,2 procent under 2015, och kanske så lite som drygt 4 procent.

Det är fortfarande viktigt att framhålla hur svårt det är att få fram denna slags statistik i Kina, där ekonomin har vuxit mycket snabbare än landets institutioner har hunnit utvecklas.

Medan det är relativt lätt att mäta hur mycket som produceras i en fabrik, så är det svårare att få en exakt bild av service och konsumtion. Därför släpper Kinas statistikbyrå heller inte särskilt detaljerade rapporter över dessa sektorer.

I mer utvecklade ekonomier kan faktorer som löneutveckling eller arbetslöshetssiffror användas för att uppskatta tillståndet inom dessa områden. Men i Kina är även denna statistik inte värd att lita på; enligt officiella siffror har arbetslösheten legat på 4 procent i ett par årtionden, trots stora svängningar vad gäller den ekonomiska tillväxten.

Det enda som alla tycks vara säkra på är att Kinas ekonomiska statistik inte är att lita på. Och att siffrorna vad gäller ekonomisk tillväxt bör korrigeras minst ett par procentenheter nedåt.

Nevs miljardaffär med Panda New Energy

Publicerat den 22 januari 2016 kl. 09:59

Under januari har jag spenderat en del tid med efterforskningar om det kinesiska företaget Panda New Energy och deras jätteorder på 250 000 elbilar från Nevs. I veckan publicerades slutligen mitt reportage i ett av Sveriges största affärsmagasin, och därför tänkte jag nu dela med mig lite av mina reflektioner över affären här på Finansliv.

Nevs (National Electric Vehicle Sweden) är alltså det företag som 2012 köpte en majoritetsandel i Saab:s konkursbo. Året därpå fortsatte produktionen av Saab 9-3 i Trollhättan under Nevs regi, med uppbackning av den kinesiska staden Qingdao som ville gå in som delägare med 22 procent.

Qingdao drog sig dock plötsligt ur affären, och våren 2014 upphörde produktionen i Trollhättan på grund av likviditetsbrist. Nevs begärdes i konkurs samma höst.

Företaget lyckades dock rädda sig kvar genom att ansöka om rekonstruktion. Leverantörsskulder på 300 miljoner kronor skrevs av under våren 2015, och samma år blev istället nordkinesiska staden Tianjin delägare i Nevs med en andel på 30 procent.

Nevs grundades 2012 av svensk-kinesiska entreprenören Kai Johan Jiang, och det har alltså stormat ordentligt kring företaget under de knappa fyra år som det funnits till. Men den största överraskningen och de största rubrikerna kom i mitten av december, då ett okänt kinesiskt företag vid namn Panda New Energy lade en beställning på 250 000 elbilar värd 100 miljarder kronor.

Jätteordern är värd mer än dubbelt så mycket som de 36 JAS-plan som Brasilien nyligen beställde, och innebär enligt Nevs ett hundratal nya arbetstillfällen i Trollhättan. Tanken är nämligen att bilarna till största delen ska byggas i Trollhättan, eftersom Nevs ännu inte har någon fabrik i Kina.

Men i samband med och under veckorna efter ordern så uppstod en rad frågetecken, bland annat:

1) Ingen i Sverige hade någonsin hört talas om Panda New Energy. Det var inte lustigt, eftersom företagets registrering godkändes först 16 december i fjol, alltså dagen innan samma företag lade ordern värd 100 miljarder kronor(!) Hur kan ett så pass nytt företag ha dessa pengar, och vart kommer i så fall dessa pengar från?

2) Sveriges radio avslöjade att den adress som Panda New Energy uppgett för Pekings företagsregister var falsk. Den ledde till ett logement för fabriksarbetare i Pekings utkanter, och var dessutom felaktig i och med att själva rumsnumret inte ens existerade.

3) Hur ska Nevs klara av att leverera 250 000 bilar fram till år 2020? Meningen är att bilarna ska monteras vid en fabrik i Tianjin som just har börjat byggas och kan stå klar tidigast år 2017.

4) Kina ligger i framkant vad gäller produktion och försäljning av elbilar. Med flera inhemska etablerade aktörer som redan har logistik och produktionsfaciliteter igång, varför valde Panda New Energy att lägga sin enorma order hos just Nevs?

5) Vad innebär denna order egentligen för Trollhättan? Kommer produktionen där gå på högtryck i flera år framöver nu, eller får vi se en förflyttning av tillverkningen till Kina?

Till att börja med så bildades Panda New Energy av en kinesisk finansgrupp vid namn Hasun Asset och ytterligare två investmentbolag som är baserade i Peking. Panda New Energys ordförande och vd är båda knutna till Hasun Asset, som enligt Nevs är ett ”välrenommerat företag” med flera bolag på börsen.

Nevs har enligt uppgift fört en lång dialog med Panda New Energy och gjort bedömningen att företaget har de finansiella resurser som krävs för en order av denna storlek. Mycket är dock oklart vad gäller själva betalningsplanen. Nevs säger sig inte kunna redogöra för denna publikt, men ska ha fått en handpenning av Panda New Energy på 100 miljoner kronor.

Men enligt Sun Wei, vd för Panda New Energy, så ska företaget betala Nevs för de 250 000 bilarna med de intäkter man räknar med att få genom att hyra ut fordonen inom de närmsta fem åren. (Panda New Energys affärsidé är nämligen biluthyrning, ofta med chaufför, vilket blir allt populärare i Kina.)

Pengarna ska alltså komma dels från Hasun asset, men också från de intäkter som Panda New Energy räknar med. Det verkar från Sun Weis citat som att en del av betalningen de facto kommer ske efter att Nevs levererat bilarna.

Leveransen ska nämligen ske till år 2020. Det kan tyckas vara en djärv tidsplan, med tanke på att Nevs började bygga sin Kina-fabrik för bara några veckor sedan, och att produktionen där kan komma igång först 2017.

Analytiker som jag talat med anser det vara i stort sett omöjligt att bygga så många fordon på bara tre år, särskilt utan en redan existerande logistikkedja. Vidare har Nevs även tagit en order värd 8,5 miljarder kronor från rymdteknikbolaget China Volant Industry, som förutom elmotorer även inkluderar 20 000 elbilar.

Kai Johan Jiang är dock optimistisk – hans mål är att karosserna i Trollhättan ska börja byggas redan denna höst, och att en fabrik med kapacitet på 200 000 elbilar ska stå klar i Tianjin redan vid slutet av 2016. Där ska de första bilarna sedan börja monteras i början av 2017.

Pengarna till nyinvesteringarna kommer bland annat från staden Tianjin, som redan har betalat 200 miljoner dollar för en 30 procent stor andel i Nevs. Här verkar samarbetet gå bättre än med staden Qingdao som alltså för ett par år sedan plötsligt lämnade Nevs i sticket, på randen till konkurs.

Om man sedan kollar närmare på själva ordern, så innefattar den 150 000 elbilar baserade på plattformen för Saab:s modell 9-3. Övriga 100 000 fordon är minibussar och transportbilar, som kommer tillverkas helt i Kina med andra partners till Nevs.

Det är alltså ”bara” 150 000 fordon som ”till största del” ska tillverkas i Trollhättan i form av målade karosser. Dock kommer batteripacket att produceras i Kina, och även slutmonteringen ska ske i Tianjin.

Därför vore det fel att säga att Trollhättan har räddats av denna order. Det är långt ifrån klart hur mycket av produktionen som kommer äga rum där. Kai Johan Jiang menar förvisso att Trollhättan har en särskild plats i hans hjärta – men har samtidigt påpekat att är mer ”kostnadseffektivt” att slutmontera elbilarna i Tianjin.

Hur mycket kommer detta ”hjärta” att räknas då Nevs snart har en fabrik i Tianjin med en kapacitet på 200 000 elbilar om året, om alla orders kommer från Kina? Det verkar svårare för Nevs att få orders i Europa, eftersom man inte har samma kontaktnät där.

Det är nämligen detta kontaktnät som, enligt Nevs, delvis ligger till grund för att Panda News Energy väljer att lägga sin order hos företaget. Ägaren Kai Johan Jiang sägs ha goda kontakter med Kinas ledning, bland annat efter att ha byggt upp världens största biomassföretag i Kina.

Vidare har Panda New Energy sagt sig vara glada över att samarbeta med ett innovativt företag som dessutom har ett rikt arv och en svensk kvalitetsstämpel. Nevs understryker att produktionsanläggningen i Trollhättan fortfarande är konkurrenskraftig.

En sak är i alla fall lovande – ordern ligger helt rätt i tiden. För att motverka landets luftföroreningar har Kinas myndigheter börjat satsa hårt på elbilar med hjälp av subventioner och signalpolitik.

Det är förvisso sant att bilförsäljningen i Kina har stagnerat något, och att såväl Volkswagen som General Motors minskade sin produktion i Kina under hösten. Men elbilarnas försäljning överglänser som sagt bilmarknaden som helhet.

2011 såldes knappt 9 000 elbilar i Kina; i fjol var antalet över 330 000 vilket för första gången var mer än i USA. I år beräknas försäljningen dessutom stiga till cirka 700 000 fordon. Detta beror till stor del på monetära subventioner för kunder som köper elbilar, vilka är långt mycket generösare än samma slags subventioner i USA.

En av de populäraste modellerna är ZD D2 från den inhemska tillverkaren Xindayang, som efter statliga subventioner bara kostar drygt 80 000 kronor vilket är ungefär halva grundpriset. Detta kan jämföras med 600 000 kronor för Tesla Model S.

Xindayang sålde under fjolåret 35 000 bilar bara i Kina, vilket är nästan lika mycket som Teslas globala försäljning. I år siktar Xindayang på att sälja 100 000 bilar.

Också Volvos ägare Geely har uppfattat myndigheternas signalpolitik, och presenterade i november målsättningen att elbilar ska utgöra 90 procent av deras försäljning till år 2020. Geely har nyss börjat sälja sin första elbil vars grundpris är cirka 300 000 kronor, men bara cirka hälften så mycket efter subventioner.

Kinesiska myndigheters mål är att fem miljoner elbilar ska finna på landets gator senaste år 2020. För att uppnå detta pågår nu en frenetisk utbyggnad an infrastruktur i from av laddningsstationer, samt andra fördelar för elbilsägare i form av gratis parkering, fri registrering och subventionerade försäkringar.

Det råder alltså inget tvivel om att Panda New Energys jätteorder till Nevs ligger i fas med de politiska beslut som tas i Peking just nu. Men tidsplanen är oerhört optimistisk, och betalningsplanen verkar knappast ideal.

Om något skulle gå fel så vore det inte heller första gången som vare sig Nevs eller kinesiska myndigheter missar sina målsättningar.

Kinas svarta start på året

Publicerat den 12 januari 2016 kl. 07:32

Börsen i Kina jämförs ofta med ett kasino. Men enligt den kinesiska ekonomen Wu Jinglian är denna jämförelse orättvis mot kasinon. Där gäller nämligen samma konstanta regler för alla spelare, medan kinesiska myndigheter i sina försök att kontrollera marknaden ständigt inför nya regler för olika aktörer.

För att hindra de kraftiga och plötsliga fall som blev signifikant för Kinas börser vid slutet av fjolåret, infördes till i år automatiska handelsstopp vid rörelser på nivåerna 5 och 7 procent. Tanken var att vid 5 procent aktivera ett 15 minuters långt handelsstopp för att investerare ska få tid att ”lugna ner sig”, och vid 7 procent stoppa handeln för dagen.

Men det visade sig att denna åtgärd istället fick motsatt effekt och gav investerare större anledning till oro. Under årets första handelsvecka fick Kinas börs stänga två gånger, efter att ha sjunkit med 7 procent.

Under förra torsdagen tog det bara tretton minuter innan breda index CSI 300 föll med 5 procent. Efter att handeln stoppades tillfälligt i en kvart, tog det bara ytterligare en minut innan fallet utökades till 7 procent och handeln stoppades för dagen.

Anledningen är enkel; en kvarts väntan efter ett fall på fem procent gör investerare nervösa snarare än lugna. Ingen vill sitta med svarte petter och lägger därför in säljorders så fort det bara är möjligt, eftersom inget under denna korta paus tyder på att börsen ska vända.

Bland annat The Economist talar om att myndigheterna med sin nervösa klåfingrighet har skapat en ”magneteffekt” på Kinas börser, som tycks börja redan vid 4 procent och sedan sätter in med full kraft då nedgången når 5 procent.

Liknande mekanismer finns förvisso på plats även i USA, men då handlar det om långt större intervaller. Där stoppas handeln om S&P 500 sjunker med 7, 13 och 20 procent. Då är dessutom den amerikanska börsen mer mogen och rör sig ytterst sällan med ens 7 procent under en handelsdag.

Sammantaget har Kinas börsindex fallit med 14,4 procent under årets första handfull handelsdagar, vilket också har fått stor inverkan på de globala marknaderna. I Hongkong stängde index i går för första gången på nästan tre år på under 20 000 punkter.

Också Dow Jones sjönk under årets första handelsvecka med över 6 procent, vilket är den sämsta starten sedan indexets etablering.

Analytiker talar nu om ”China scare” som ett nytt normaltillstånd, där världens börser i allt större utsträckning reagerar på vad som sker i Kina.

Den kraftiga nedgången i Kina beror på stora frågetecken angående landets tillväxt och allmänna ekonomiska tillstånd. Året började med klen statistik angående tillverkning och inköpsindex. UBS uppskattar att Kinas tillväxt kan sjunka från den nuvarande nivån på 7 procent till 4 procent om de statliga investeringarna, Kinas traditionella tillväxtmotor, slutar växa.

Fitch Ratings är ännu mer negativa och varnar för att Kinas tillväxt kan komma att bli så låg som 2,3 procent under de kommande tre åren, då utländska investeringar kan sjunka med upp till 40 procent samtidigt som landets dåliga lån ökar och valutan sjunker.

För den som vill veta mer utförligt om hur Kinas olika sektorer presterar, och vad detta betyder för den ekonomiska tillväxten som helhet, skrev Business Insider i veckan en utförlig artikel med grafik på detta ämne.

Under helgen vägtes även nya farhågor om deflation, sedan det visat sig att inflationen under december månad endast var 1,6 procent och index för producentpris var ner med 5,9 procent. Vidare landade inflationen för hela 2015 på 1,4 procent – långt under myndigheternas mål på 3 procent.

Men den kanske viktigaste faktorn till den dåliga starten på Kinas börs sägs vara oro inför landets valuta. Kinas yuan befinner sig under hård press och har bara under årets första veckor fallit med över en procent mot dollarn. Under fjolåret sjönk yuanen mot dollarn med 4,5 procent.

Det verkar som att den kinesiska centralbanken vill sänka värdet på sin valuta för att stimulera landets exportindustri och öka utländska aktörers motivation att investera och anställa i Kina.

Men samtidigt är denna metod en tveeggat svärd; en fallande valuta innebär samtidigt att inhemska företag och privatpersoner kommer försöka föra ut pengar ur Kina för att investera till bättre återkastning i utlandet. Alltså innebär en fallande valuta att humöret på Kinas börser sannolikt blir ännu sämre.

Och dessutom har Kinas myndigheter gjort mycket för att förhindra ett sådant fall. Enligt The Economist har Kina spenderat 300 miljarder dollar av sin utländska valutareserv bara det senaste halvåret för att stabilisera yuanens värde.

Räkna alltså med fortsatt volatilitet i Kina – och hoppas på att det inte ger alltför stort avtryck på omvärldens börser och finansmarknader.

Kinas framtida vision för globalt internet är inte särskilt vacker

Publicerat den 21 december 2015 kl. 19:57

Förra veckan hölls ett evenemang vid namn World Internet Conference i den gamla kanalstaden Wuzhen på Kinas östkust. Den påkostade och ambitiösa konferensen rönte stor uppmärksamhet i såväl kinesisk som utländsk media, främst på grund av ett oroande tal från Kinas president Xi Jinping.

Xi lade nämligen fram sin och därmed även Kinas framtida vision om ett globalt internet som bygger på begreppet ”cybersuveränitet” (cyber sovereignty), vilket innebär att varje land har rätt att sätta egna regler för sitt internet, och att övriga nationer och aktörer ska respektera dessa regler.

Liksom ett eko från Kinas utrikespolitik menar Xi Jinping att cybersuveränitet handlar om principen att inte ”blanda sig i andra länders inre angelägenheter”, eftersom detta riskerar ”underminera säkerheten” för den nation som ifrågasätts.

Något förenklat kan man alltså säga att Xi inte bara vill att omvärlden ska acceptera utan även omfamna Kinas internetcensur – och att Kina i utbyte kommer försvara andra länder som i sin tur censurerar och kontrollerar sitt internet.

Med tanke på detta budskap var det kanske inte lustigt att den dryga handfull statsöverhuvuden som närvarade vid konferensen kom från länder som Ryssland, Pakistan, Kazakstan och Uzbekistan.

Mer uppseendeväckande var det i så fall att flera chefer från västerländska internetföretag fanns på plats vid konferensen, såväl som publik och talare. Netflix och Airbnb hör till de företag vars vd:ar höll tal. Deltog gjorde också beslutsfattare från bland annat Facebook, Wikipedia, Microsoft, IBM, Apple och Linkedin.

Det är inte svårt att förstå syftet med detta – respektive företag vill givetvis hålla sig på god fot med Kinas myndigheter för att få tillgång till landets digitala jättemarknad. Men samtidigt riskerar de västerländska cheferna att skänka legitimitet åt Kinas hårdhänta kontroll av internet, som har ökat betydligt sedan Xi Jinping blev president i början av 2013.

Denna risk blev Wikipedias grundare Jimmy Wales varse om då han under en paneldiskussion framförde åsikten om att tekniska framgångar inom automatiserad översättning kan göra det omöjligt för myndigheter världens över i framtiden kontrollera informationsflödet på internet.

Då transkriberingen av diskussionen publicerades på konferensens hemsida hade arrangörerna helt sonika ändrat på Jimmy Wales citat. Det påstods istället att Wales hade sagt att den automatiserade översättningen kommer hjälpa myndigheterna att analysera information på internet, snarare än att försvåra kontrollen av densamma.

Detta var bara en av många oegentligheter och grodor som präglade konferensen. Kinas ”internettsar” Lu Wei sade exempelvis i ett tal att det inte alls förekommer någon internetcensur i Kina, utan att myndigheterna blott ”reglerar” vissa delar av innehållet. Ordvalet syftar givetvis återigen till att rättfärdiga och legitimera det globala internetsystem som Kina förespråkar, där varje land är herre över sitt eget intranät internet med omvärldens samtycke.

Särskilt absurt var Lu Weis tal med tanke på att konferensen ägde rum samma vecka som rättegången mot människorättsadvokaten Pu Zhiqiang hölls i Peking; Pu riskerar åtta års fängelse för sju stycken sarkastiska tweets.

Även inbjudningslistan var en balansgång. För samtidigt som Kinas myndigheter vill uppmärksamma omvärlden på kongressen och dess innehåll, så bannlystes flera västerländska medier som New York Times och Washington Post helt och hållet från evenemanget.

World Internet Conference kan ses som ett slags nytt och ambitiöst instrument skapat av Kina för att rättfärdiga den censur, kontroll och de arresteringar som blivit allt vanligare på landets internet de senaste åren.

Och precis samma vision som Xi Jinping och Lu Wei förespråkade inför utländska statsöverhuvuden och företagsledare i Wuzhen, har kinesiska diplomater under det senaste halvåret försökt implementera som global politik i FN.

New York Times skrev förra veckan om de förhandlingar som skett i FN över formuleringarna i ett dokument vid namn ”Ten-Year Review of the World Summit on the Information Society”, som drar upp globala riktlinjer för hur internet ska skötas i framtiden, samt vilka aktörer som ska få inflytande över internet på en global nivå.

Till många västerländska regeringars, människorättsgruppers och näringslivsföreträdares förtret lyckades Kina få in ordet ”multilateralt” i det slutgiltiga dokumentet. ”Multilateralt” är enligt förhandlare som medverkat i processen ett kodord för att statliga myndigheter ska tilldelas ett större inflytande innehållet på internet.

Kina försökte gå ännu längre och ville stryka formuleringar som ”freedom of expression” och ”demokratiskt” från det slutgiltiga dokumentet. Men det lyckades man inte med, och samtidigt nämns ordet ”multilateralt” endast en gång. Icke desto mindre verkar Kina vara nöjda över att ha varit med och påverkat:

Still, China appears satisfied that the document recognized “a leading role” for governments in cybersecurity matters relating to national security — one of China’s top objectives — and that it refers to the United Nations Charter, which enshrines principles of state sovereignty and nonintervention by the United Nations in domestic affairs.

“We think those principles apply to Internet communication technologies,” said one of the Chinese negotiators, who asked not to be identified because he was not authorized to speak publicly. “We found that the outcome document is in China’s interest.”

Och mycket riktigt skriver New York Times att Kina även försökte inkludera termen ”sovereign right of states” i dokumentet. Där tog det dock stopp då flera länder hotade med att genast dra sig ur förhandlingarna om denna formulering inkluderades.

Men World Internet Conference och förhandlingarna i FN utgör bara början på Kinas långsiktiga ambition att forma det globala internet efter sin egen vision. Internettsaren Lu Wei har det senaste halvåret varit upptagen med att resa till jordens alla hörn för att marknadsföra den kinesiska idén om flera stycken åtskilda intranät snarare än ett fritt, globalt internet.

Då Lu Wei i september i år var i USA så infann sig grundare och vd:ar från bland annat Facebook, Apple, Microsoft och Amazon för att skaka hans hand och ställa upp en enorm gruppbild.

Kina vet vad dom vill, och ytterligare en amerikan som medverkade i kohandeln angående FN-dokumentet säger att kineserna är ”fantastiska på att förhandla”. Han menar att de kinesiska delegaterna jobbar enligt en lång tidsplan med klara målsättningar och inte behöver vinna allt på en gång.

Är det början till slutet på drömmen om ett fritt internet som vi nu ser?