Tagg: Kina

Kinas statistikproblem

Publicerat den 27 januari 2016 kl. 16:28

Då Kina nyligen rapporterade en ekonomisk tillväxt på 6,9 procent för 2015 var det – som vanligt – många som uttryckte tvivel om siffrans autenticitet.

Dessa tvivel blev inte mindre denna vecka, då det offentliggjordes att Wang Baoan, ordförande vid Kinas nationella statistikbyrå, nu befinner sig under utredning misstänkt för korruption.

Myndigheterna gav inga detaljer om anledningen till utredningen. Det är oklart om de eventuella förseelserna skett under de nio månader som Wang har varit ordförande för statistikbyrån, eller de sjutton år som han innan dess arbetade vid Kinas finansministerium. Dock har en särskild inspektionsgrupp undersökt just statistikbyrån noggrant med början i oktober i fjol.

Dessutom annonserades utredningen bara en vecka efter det att Wang inför media försvarat tillförlitligheten i Kinas ekonomiska statistik, genom att kalla siffrorna ”genuina och trovärdiga”.

Wang underströk att Kinas metodologi lever upp till ”global standard”, och att statistikbyrån har 20 000 välutbildade utredare i ett team som lyckats förbättra kvalitén på landets siffror.

Men trots att tillväxten på 6,9 procent under 2015 var Kinas lägsta på 25 år, så var det redan tidigare många som inte trodde på den nu korruptionsmisstänkta Wangs garantier. Detta dels eftersom siffran återigen är kusligt nära myndigheternas målsättning på ”cirka 7 procent”, men främst eftersom flera andra indikatorer pekar på en mycket lägre tillväxt.

I ett tal som senare läckte ut till allmänheten sade Kinas premiärminister Li Keqiang för flera år sedan att landets BNP-siffror är konstgjorda, och att man för att få en uppfattning av tillväxten istället främst bör titta på tre andra faktorer: Energikonsumtion, järnvägsfrakt och utbetalning av lån.

Och under 2015 sjönk Kinas energiframställning med 0,2 procent, vilket var den första nedgången sedan 1968 då kulturrevolutionen rasade. Dessutom minskade volymen av fraktat gods på landets järnvägar med 11,9 procent.

Vidare noterar Wall Street Journal att produktionen av nästan hälften av 60 viktiga industriprodukter som stål och järnmalm de facto föll under årets första elva månader.

I december i fjol rapporterade statliga media att lokala tjänstemän i landets tre nordöstra provinser fuskat med siffror rörande investeringar och tillväxt under flera års tid.

Sammantaget har allt detta fått ekonomer vid bland annat Capital Economics, Barclays Bank, Conference Board och Oxford Economics att bedöma Kinas riktiga tillväxt någonstans i trakterna 4-6 procent.

Detta är också i linje med faktumet att 96 procent av alla ekonomer som i september i fjol svarade på en undersökning av Wall Street Journal ansåg att Kinas BNP-siffror inte reflekterade landets ekonomiska tillstånd på ett tjänligt vis.

Xu Dianqing, ekonomiprofessor vid Beijing Normal University och University of Western Ontario, stämde i veckan in i kören genom sin uppskattning om att Kinas ekonomi 2015 växte mellan 4,3 och 5,2 procent.

Han nådde denna intervall genom att skriva ner myndigheternas tillväxtsiffra på 6 procent för industriell produktion, vilken enligt Xu måste ifrågasättas oavsett hur man går tillväga för att räkna ut den. Xu menar att Kinas industri- och byggsektor under 2015 steg med max 2 procent, men är fortfarande tveksam till om dessa sektorer i fjol växte över huvudtaget.

I sin uträkning håller Xu fast vid de officiella siffrorna för tillväxt inom servicesektor (8,3 procent) och jordbruk (3,9 procent). Även om han tror att även dessa siffror kan vara lägre, så menar Xu att de absolut inte är högre än vad myndigheterna uppger.

Resultatet av denna ekvation blir att Kinas BNP ökade med max 5,2 procent under 2015, och kanske så lite som drygt 4 procent.

Det är fortfarande viktigt att framhålla hur svårt det är att få fram denna slags statistik i Kina, där ekonomin har vuxit mycket snabbare än landets institutioner har hunnit utvecklas.

Medan det är relativt lätt att mäta hur mycket som produceras i en fabrik, så är det svårare att få en exakt bild av service och konsumtion. Därför släpper Kinas statistikbyrå heller inte särskilt detaljerade rapporter över dessa sektorer.

I mer utvecklade ekonomier kan faktorer som löneutveckling eller arbetslöshetssiffror användas för att uppskatta tillståndet inom dessa områden. Men i Kina är även denna statistik inte värd att lita på; enligt officiella siffror har arbetslösheten legat på 4 procent i ett par årtionden, trots stora svängningar vad gäller den ekonomiska tillväxten.

Det enda som alla tycks vara säkra på är att Kinas ekonomiska statistik inte är att lita på. Och att siffrorna vad gäller ekonomisk tillväxt bör korrigeras minst ett par procentenheter nedåt.

Nevs miljardaffär med Panda New Energy

Publicerat den 22 januari 2016 kl. 09:59

Under januari har jag spenderat en del tid med efterforskningar om det kinesiska företaget Panda New Energy och deras jätteorder på 250 000 elbilar från Nevs. I veckan publicerades slutligen mitt reportage i ett av Sveriges största affärsmagasin, och därför tänkte jag nu dela med mig lite av mina reflektioner över affären här på Finansliv.

Nevs (National Electric Vehicle Sweden) är alltså det företag som 2012 köpte en majoritetsandel i Saab:s konkursbo. Året därpå fortsatte produktionen av Saab 9-3 i Trollhättan under Nevs regi, med uppbackning av den kinesiska staden Qingdao som ville gå in som delägare med 22 procent.

Qingdao drog sig dock plötsligt ur affären, och våren 2014 upphörde produktionen i Trollhättan på grund av likviditetsbrist. Nevs begärdes i konkurs samma höst.

Företaget lyckades dock rädda sig kvar genom att ansöka om rekonstruktion. Leverantörsskulder på 300 miljoner kronor skrevs av under våren 2015, och samma år blev istället nordkinesiska staden Tianjin delägare i Nevs med en andel på 30 procent.

Nevs grundades 2012 av svensk-kinesiska entreprenören Kai Johan Jiang, och det har alltså stormat ordentligt kring företaget under de knappa fyra år som det funnits till. Men den största överraskningen och de största rubrikerna kom i mitten av december, då ett okänt kinesiskt företag vid namn Panda New Energy lade en beställning på 250 000 elbilar värd 100 miljarder kronor.

Jätteordern är värd mer än dubbelt så mycket som de 36 JAS-plan som Brasilien nyligen beställde, och innebär enligt Nevs ett hundratal nya arbetstillfällen i Trollhättan. Tanken är nämligen att bilarna till största delen ska byggas i Trollhättan, eftersom Nevs ännu inte har någon fabrik i Kina.

Men i samband med och under veckorna efter ordern så uppstod en rad frågetecken, bland annat:

1) Ingen i Sverige hade någonsin hört talas om Panda New Energy. Det var inte lustigt, eftersom företagets registrering godkändes först 16 december i fjol, alltså dagen innan samma företag lade ordern värd 100 miljarder kronor(!) Hur kan ett så pass nytt företag ha dessa pengar, och vart kommer i så fall dessa pengar från?

2) Sveriges radio avslöjade att den adress som Panda New Energy uppgett för Pekings företagsregister var falsk. Den ledde till ett logement för fabriksarbetare i Pekings utkanter, och var dessutom felaktig i och med att själva rumsnumret inte ens existerade.

3) Hur ska Nevs klara av att leverera 250 000 bilar fram till år 2020? Meningen är att bilarna ska monteras vid en fabrik i Tianjin som just har börjat byggas och kan stå klar tidigast år 2017.

4) Kina ligger i framkant vad gäller produktion och försäljning av elbilar. Med flera inhemska etablerade aktörer som redan har logistik och produktionsfaciliteter igång, varför valde Panda New Energy att lägga sin enorma order hos just Nevs?

5) Vad innebär denna order egentligen för Trollhättan? Kommer produktionen där gå på högtryck i flera år framöver nu, eller får vi se en förflyttning av tillverkningen till Kina?

Till att börja med så bildades Panda New Energy av en kinesisk finansgrupp vid namn Hasun Asset och ytterligare två investmentbolag som är baserade i Peking. Panda New Energys ordförande och vd är båda knutna till Hasun Asset, som enligt Nevs är ett ”välrenommerat företag” med flera bolag på börsen.

Nevs har enligt uppgift fört en lång dialog med Panda New Energy och gjort bedömningen att företaget har de finansiella resurser som krävs för en order av denna storlek. Mycket är dock oklart vad gäller själva betalningsplanen. Nevs säger sig inte kunna redogöra för denna publikt, men ska ha fått en handpenning av Panda New Energy på 100 miljoner kronor.

Men enligt Sun Wei, vd för Panda New Energy, så ska företaget betala Nevs för de 250 000 bilarna med de intäkter man räknar med att få genom att hyra ut fordonen inom de närmsta fem åren. (Panda New Energys affärsidé är nämligen biluthyrning, ofta med chaufför, vilket blir allt populärare i Kina.)

Pengarna ska alltså komma dels från Hasun asset, men också från de intäkter som Panda New Energy räknar med. Det verkar från Sun Weis citat som att en del av betalningen de facto kommer ske efter att Nevs levererat bilarna.

Leveransen ska nämligen ske till år 2020. Det kan tyckas vara en djärv tidsplan, med tanke på att Nevs började bygga sin Kina-fabrik för bara några veckor sedan, och att produktionen där kan komma igång först 2017.

Analytiker som jag talat med anser det vara i stort sett omöjligt att bygga så många fordon på bara tre år, särskilt utan en redan existerande logistikkedja. Vidare har Nevs även tagit en order värd 8,5 miljarder kronor från rymdteknikbolaget China Volant Industry, som förutom elmotorer även inkluderar 20 000 elbilar.

Kai Johan Jiang är dock optimistisk – hans mål är att karosserna i Trollhättan ska börja byggas redan denna höst, och att en fabrik med kapacitet på 200 000 elbilar ska stå klar i Tianjin redan vid slutet av 2016. Där ska de första bilarna sedan börja monteras i början av 2017.

Pengarna till nyinvesteringarna kommer bland annat från staden Tianjin, som redan har betalat 200 miljoner dollar för en 30 procent stor andel i Nevs. Här verkar samarbetet gå bättre än med staden Qingdao som alltså för ett par år sedan plötsligt lämnade Nevs i sticket, på randen till konkurs.

Om man sedan kollar närmare på själva ordern, så innefattar den 150 000 elbilar baserade på plattformen för Saab:s modell 9-3. Övriga 100 000 fordon är minibussar och transportbilar, som kommer tillverkas helt i Kina med andra partners till Nevs.

Det är alltså ”bara” 150 000 fordon som ”till största del” ska tillverkas i Trollhättan i form av målade karosser. Dock kommer batteripacket att produceras i Kina, och även slutmonteringen ska ske i Tianjin.

Därför vore det fel att säga att Trollhättan har räddats av denna order. Det är långt ifrån klart hur mycket av produktionen som kommer äga rum där. Kai Johan Jiang menar förvisso att Trollhättan har en särskild plats i hans hjärta – men har samtidigt påpekat att är mer ”kostnadseffektivt” att slutmontera elbilarna i Tianjin.

Hur mycket kommer detta ”hjärta” att räknas då Nevs snart har en fabrik i Tianjin med en kapacitet på 200 000 elbilar om året, om alla orders kommer från Kina? Det verkar svårare för Nevs att få orders i Europa, eftersom man inte har samma kontaktnät där.

Det är nämligen detta kontaktnät som, enligt Nevs, delvis ligger till grund för att Panda News Energy väljer att lägga sin order hos företaget. Ägaren Kai Johan Jiang sägs ha goda kontakter med Kinas ledning, bland annat efter att ha byggt upp världens största biomassföretag i Kina.

Vidare har Panda New Energy sagt sig vara glada över att samarbeta med ett innovativt företag som dessutom har ett rikt arv och en svensk kvalitetsstämpel. Nevs understryker att produktionsanläggningen i Trollhättan fortfarande är konkurrenskraftig.

En sak är i alla fall lovande – ordern ligger helt rätt i tiden. För att motverka landets luftföroreningar har Kinas myndigheter börjat satsa hårt på elbilar med hjälp av subventioner och signalpolitik.

Det är förvisso sant att bilförsäljningen i Kina har stagnerat något, och att såväl Volkswagen som General Motors minskade sin produktion i Kina under hösten. Men elbilarnas försäljning överglänser som sagt bilmarknaden som helhet.

2011 såldes knappt 9 000 elbilar i Kina; i fjol var antalet över 330 000 vilket för första gången var mer än i USA. I år beräknas försäljningen dessutom stiga till cirka 700 000 fordon. Detta beror till stor del på monetära subventioner för kunder som köper elbilar, vilka är långt mycket generösare än samma slags subventioner i USA.

En av de populäraste modellerna är ZD D2 från den inhemska tillverkaren Xindayang, som efter statliga subventioner bara kostar drygt 80 000 kronor vilket är ungefär halva grundpriset. Detta kan jämföras med 600 000 kronor för Tesla Model S.

Xindayang sålde under fjolåret 35 000 bilar bara i Kina, vilket är nästan lika mycket som Teslas globala försäljning. I år siktar Xindayang på att sälja 100 000 bilar.

Också Volvos ägare Geely har uppfattat myndigheternas signalpolitik, och presenterade i november målsättningen att elbilar ska utgöra 90 procent av deras försäljning till år 2020. Geely har nyss börjat sälja sin första elbil vars grundpris är cirka 300 000 kronor, men bara cirka hälften så mycket efter subventioner.

Kinesiska myndigheters mål är att fem miljoner elbilar ska finna på landets gator senaste år 2020. För att uppnå detta pågår nu en frenetisk utbyggnad an infrastruktur i from av laddningsstationer, samt andra fördelar för elbilsägare i form av gratis parkering, fri registrering och subventionerade försäkringar.

Det råder alltså inget tvivel om att Panda New Energys jätteorder till Nevs ligger i fas med de politiska beslut som tas i Peking just nu. Men tidsplanen är oerhört optimistisk, och betalningsplanen verkar knappast ideal.

Om något skulle gå fel så vore det inte heller första gången som vare sig Nevs eller kinesiska myndigheter missar sina målsättningar.

Kinas svarta start på året

Publicerat den 12 januari 2016 kl. 07:32

Börsen i Kina jämförs ofta med ett kasino. Men enligt den kinesiska ekonomen Wu Jinglian är denna jämförelse orättvis mot kasinon. Där gäller nämligen samma konstanta regler för alla spelare, medan kinesiska myndigheter i sina försök att kontrollera marknaden ständigt inför nya regler för olika aktörer.

För att hindra de kraftiga och plötsliga fall som blev signifikant för Kinas börser vid slutet av fjolåret, infördes till i år automatiska handelsstopp vid rörelser på nivåerna 5 och 7 procent. Tanken var att vid 5 procent aktivera ett 15 minuters långt handelsstopp för att investerare ska få tid att ”lugna ner sig”, och vid 7 procent stoppa handeln för dagen.

Men det visade sig att denna åtgärd istället fick motsatt effekt och gav investerare större anledning till oro. Under årets första handelsvecka fick Kinas börs stänga två gånger, efter att ha sjunkit med 7 procent.

Under förra torsdagen tog det bara tretton minuter innan breda index CSI 300 föll med 5 procent. Efter att handeln stoppades tillfälligt i en kvart, tog det bara ytterligare en minut innan fallet utökades till 7 procent och handeln stoppades för dagen.

Anledningen är enkel; en kvarts väntan efter ett fall på fem procent gör investerare nervösa snarare än lugna. Ingen vill sitta med svarte petter och lägger därför in säljorders så fort det bara är möjligt, eftersom inget under denna korta paus tyder på att börsen ska vända.

Bland annat The Economist talar om att myndigheterna med sin nervösa klåfingrighet har skapat en ”magneteffekt” på Kinas börser, som tycks börja redan vid 4 procent och sedan sätter in med full kraft då nedgången når 5 procent.

Liknande mekanismer finns förvisso på plats även i USA, men då handlar det om långt större intervaller. Där stoppas handeln om S&P 500 sjunker med 7, 13 och 20 procent. Då är dessutom den amerikanska börsen mer mogen och rör sig ytterst sällan med ens 7 procent under en handelsdag.

Sammantaget har Kinas börsindex fallit med 14,4 procent under årets första handfull handelsdagar, vilket också har fått stor inverkan på de globala marknaderna. I Hongkong stängde index i går för första gången på nästan tre år på under 20 000 punkter.

Också Dow Jones sjönk under årets första handelsvecka med över 6 procent, vilket är den sämsta starten sedan indexets etablering.

Analytiker talar nu om ”China scare” som ett nytt normaltillstånd, där världens börser i allt större utsträckning reagerar på vad som sker i Kina.

Den kraftiga nedgången i Kina beror på stora frågetecken angående landets tillväxt och allmänna ekonomiska tillstånd. Året började med klen statistik angående tillverkning och inköpsindex. UBS uppskattar att Kinas tillväxt kan sjunka från den nuvarande nivån på 7 procent till 4 procent om de statliga investeringarna, Kinas traditionella tillväxtmotor, slutar växa.

Fitch Ratings är ännu mer negativa och varnar för att Kinas tillväxt kan komma att bli så låg som 2,3 procent under de kommande tre åren, då utländska investeringar kan sjunka med upp till 40 procent samtidigt som landets dåliga lån ökar och valutan sjunker.

För den som vill veta mer utförligt om hur Kinas olika sektorer presterar, och vad detta betyder för den ekonomiska tillväxten som helhet, skrev Business Insider i veckan en utförlig artikel med grafik på detta ämne.

Under helgen vägtes även nya farhågor om deflation, sedan det visat sig att inflationen under december månad endast var 1,6 procent och index för producentpris var ner med 5,9 procent. Vidare landade inflationen för hela 2015 på 1,4 procent – långt under myndigheternas mål på 3 procent.

Men den kanske viktigaste faktorn till den dåliga starten på Kinas börs sägs vara oro inför landets valuta. Kinas yuan befinner sig under hård press och har bara under årets första veckor fallit med över en procent mot dollarn. Under fjolåret sjönk yuanen mot dollarn med 4,5 procent.

Det verkar som att den kinesiska centralbanken vill sänka värdet på sin valuta för att stimulera landets exportindustri och öka utländska aktörers motivation att investera och anställa i Kina.

Men samtidigt är denna metod en tveeggat svärd; en fallande valuta innebär samtidigt att inhemska företag och privatpersoner kommer försöka föra ut pengar ur Kina för att investera till bättre återkastning i utlandet. Alltså innebär en fallande valuta att humöret på Kinas börser sannolikt blir ännu sämre.

Och dessutom har Kinas myndigheter gjort mycket för att förhindra ett sådant fall. Enligt The Economist har Kina spenderat 300 miljarder dollar av sin utländska valutareserv bara det senaste halvåret för att stabilisera yuanens värde.

Räkna alltså med fortsatt volatilitet i Kina – och hoppas på att det inte ger alltför stort avtryck på omvärldens börser och finansmarknader.

Kinas framtida vision för globalt internet är inte särskilt vacker

Publicerat den 21 december 2015 kl. 19:57

Förra veckan hölls ett evenemang vid namn World Internet Conference i den gamla kanalstaden Wuzhen på Kinas östkust. Den påkostade och ambitiösa konferensen rönte stor uppmärksamhet i såväl kinesisk som utländsk media, främst på grund av ett oroande tal från Kinas president Xi Jinping.

Xi lade nämligen fram sin och därmed även Kinas framtida vision om ett globalt internet som bygger på begreppet ”cybersuveränitet” (cyber sovereignty), vilket innebär att varje land har rätt att sätta egna regler för sitt internet, och att övriga nationer och aktörer ska respektera dessa regler.

Liksom ett eko från Kinas utrikespolitik menar Xi Jinping att cybersuveränitet handlar om principen att inte ”blanda sig i andra länders inre angelägenheter”, eftersom detta riskerar ”underminera säkerheten” för den nation som ifrågasätts.

Något förenklat kan man alltså säga att Xi inte bara vill att omvärlden ska acceptera utan även omfamna Kinas internetcensur – och att Kina i utbyte kommer försvara andra länder som i sin tur censurerar och kontrollerar sitt internet.

Med tanke på detta budskap var det kanske inte lustigt att den dryga handfull statsöverhuvuden som närvarade vid konferensen kom från länder som Ryssland, Pakistan, Kazakstan och Uzbekistan.

Mer uppseendeväckande var det i så fall att flera chefer från västerländska internetföretag fanns på plats vid konferensen, såväl som publik och talare. Netflix och Airbnb hör till de företag vars vd:ar höll tal. Deltog gjorde också beslutsfattare från bland annat Facebook, Wikipedia, Microsoft, IBM, Apple och Linkedin.

Det är inte svårt att förstå syftet med detta – respektive företag vill givetvis hålla sig på god fot med Kinas myndigheter för att få tillgång till landets digitala jättemarknad. Men samtidigt riskerar de västerländska cheferna att skänka legitimitet åt Kinas hårdhänta kontroll av internet, som har ökat betydligt sedan Xi Jinping blev president i början av 2013.

Denna risk blev Wikipedias grundare Jimmy Wales varse om då han under en paneldiskussion framförde åsikten om att tekniska framgångar inom automatiserad översättning kan göra det omöjligt för myndigheter världens över i framtiden kontrollera informationsflödet på internet.

Då transkriberingen av diskussionen publicerades på konferensens hemsida hade arrangörerna helt sonika ändrat på Jimmy Wales citat. Det påstods istället att Wales hade sagt att den automatiserade översättningen kommer hjälpa myndigheterna att analysera information på internet, snarare än att försvåra kontrollen av densamma.

Detta var bara en av många oegentligheter och grodor som präglade konferensen. Kinas ”internettsar” Lu Wei sade exempelvis i ett tal att det inte alls förekommer någon internetcensur i Kina, utan att myndigheterna blott ”reglerar” vissa delar av innehållet. Ordvalet syftar givetvis återigen till att rättfärdiga och legitimera det globala internetsystem som Kina förespråkar, där varje land är herre över sitt eget intranät internet med omvärldens samtycke.

Särskilt absurt var Lu Weis tal med tanke på att konferensen ägde rum samma vecka som rättegången mot människorättsadvokaten Pu Zhiqiang hölls i Peking; Pu riskerar åtta års fängelse för sju stycken sarkastiska tweets.

Även inbjudningslistan var en balansgång. För samtidigt som Kinas myndigheter vill uppmärksamma omvärlden på kongressen och dess innehåll, så bannlystes flera västerländska medier som New York Times och Washington Post helt och hållet från evenemanget.

World Internet Conference kan ses som ett slags nytt och ambitiöst instrument skapat av Kina för att rättfärdiga den censur, kontroll och de arresteringar som blivit allt vanligare på landets internet de senaste åren.

Och precis samma vision som Xi Jinping och Lu Wei förespråkade inför utländska statsöverhuvuden och företagsledare i Wuzhen, har kinesiska diplomater under det senaste halvåret försökt implementera som global politik i FN.

New York Times skrev förra veckan om de förhandlingar som skett i FN över formuleringarna i ett dokument vid namn ”Ten-Year Review of the World Summit on the Information Society”, som drar upp globala riktlinjer för hur internet ska skötas i framtiden, samt vilka aktörer som ska få inflytande över internet på en global nivå.

Till många västerländska regeringars, människorättsgruppers och näringslivsföreträdares förtret lyckades Kina få in ordet ”multilateralt” i det slutgiltiga dokumentet. ”Multilateralt” är enligt förhandlare som medverkat i processen ett kodord för att statliga myndigheter ska tilldelas ett större inflytande innehållet på internet.

Kina försökte gå ännu längre och ville stryka formuleringar som ”freedom of expression” och ”demokratiskt” från det slutgiltiga dokumentet. Men det lyckades man inte med, och samtidigt nämns ordet ”multilateralt” endast en gång. Icke desto mindre verkar Kina vara nöjda över att ha varit med och påverkat:

Still, China appears satisfied that the document recognized “a leading role” for governments in cybersecurity matters relating to national security — one of China’s top objectives — and that it refers to the United Nations Charter, which enshrines principles of state sovereignty and nonintervention by the United Nations in domestic affairs.

“We think those principles apply to Internet communication technologies,” said one of the Chinese negotiators, who asked not to be identified because he was not authorized to speak publicly. “We found that the outcome document is in China’s interest.”

Och mycket riktigt skriver New York Times att Kina även försökte inkludera termen ”sovereign right of states” i dokumentet. Där tog det dock stopp då flera länder hotade med att genast dra sig ur förhandlingarna om denna formulering inkluderades.

Men World Internet Conference och förhandlingarna i FN utgör bara början på Kinas långsiktiga ambition att forma det globala internet efter sin egen vision. Internettsaren Lu Wei har det senaste halvåret varit upptagen med att resa till jordens alla hörn för att marknadsföra den kinesiska idén om flera stycken åtskilda intranät snarare än ett fritt, globalt internet.

Då Lu Wei i september i år var i USA så infann sig grundare och vd:ar från bland annat Facebook, Apple, Microsoft och Amazon för att skaka hans hand och ställa upp en enorm gruppbild.

Kina vet vad dom vill, och ytterligare en amerikan som medverkade i kohandeln angående FN-dokumentet säger att kineserna är ”fantastiska på att förhandla”. Han menar att de kinesiska delegaterna jobbar enligt en lång tidsplan med klara målsättningar och inte behöver vinna allt på en gång.

Är det början till slutet på drömmen om ett fritt internet som vi nu ser?

Ofattbar expansion av kärnkraft bakom Kinas klimatlöften

Publicerat den 8 december 2015 kl. 10:35

I dag är första gången någonsin som en ”röd varning” utlyses för luftföroreningar i Peking. Det betyder att stadens skolor uppmanas hålla stängda – luften är för skitig för att barnen ska kunna lämna hemmet och utbilda sig.

Vidare uppmanas företag och arbetsgivare att införa ”flexibel arbetstid” under de cirka tre dagar som den röda varningen väntas ligga kvar. Flera fabriker tvingas minska eller helt upphöra med sin produktion.

Dessutom har närmare hälften av alla stadens bilar belagts med körförbud. Myndigheterna råder också att ”storskaliga utomhusaktiviteter” ska undvikas.

Resultatet är en spökstad; då jag nyss var ute och köpte grönsaker var det nästintill tomt på de annars så livliga gatorna. I det grå diset syntes endast silhuetterna av höghus och skyskrapor som står bara några kvarter bort. Brevbärare, sophämtare och det fåtal andra arbetare som skymtades bar ansiktsmask och stirrade ner i marken med tomma blickar.

Trots detta – och trots att en röd varning utfärdats – så var luften i Peking ännu smutsigare under förra veckan. Då nådde värdet av partiklarna PM 2,5 i luften upp till 700, medan de i dag ”bara” ligger kring 300. Som en jämförelse rekommenderar Världshälsoorganisationen att medelvärdet under ett dygn inte bör överstiga 25. På Hornsgatan i Stockholm är det sällan värdet överstiger 10.

En röd varning utfärdades inte förra veckan för att de ansvariga inte vågade så göra. Det hade varit pinsamt, och dessutom har stadens borgmästare lovat att avgå om han inte kan bringa luftföroreningarna under kontroll tills 2017. På internet cirkulerade bilder av människor på gator och torg som fick många att dra paralleller till en zombiefilm.

Att dessa två enorma smogtäcken uppstår just nu är givetvis extra pinsamt för Kina, eftersom Xi Jinping befinner sig vid klimatkonferensen Paris där han försöker övertyga världens ledare om hur långt kineserna kommit då det gäller att minska koldioxidutsläppen.

Också statlig media jobbar hårt för att bygga upp en stabil bild av Kinas ambition inom området, vilket i dag fick bland annat Reuters att påpeka det bisarra i situationen:

Still, the ruling Communist Party’s official People’s Daily, without a hint of irony, praised China’s contribution to fighting climate change in a commentary on Tuesday, written to coincide with the Paris climate talks.

”People everywhere are looking forward to China’s continuous progress on the road to green development, acting as a model for the world to tackle the challenge of climate change.”

Om hela världen skulle se på Kina som en modell för att tackla jordens klimatförändringar genom grön utveckling, ja då skulle vi ligga riktigt illa till.

För utan större inhemsk debatt eller lyhördhet inför omvärldens oro, har Kina sedan år 2000 stått för två tredjedelar av den globala ökningen av koldioxidutsläpp.

Men med det sagt så har faktiskt en viss attitydförändring skett i Kina på detta område under de senaste åren.

Fram tills 2012 genomförde Kina över huvudtaget inga officiella mätningar av sin luft, och landets miljödepartement hade ingen politiskt makt alls innan 2008. Luftföroreningar kallades ofta för ”dimma” i statlig media.

Det är en stor skillnad mot den senaste tidens kinesiska löften om att minska utsläppen senast år 2030, och införa ett nationellt system för utsläppshandel senaste år 2017, som jag skrev om här på Finansliv förra månaden.

Det finns flera anledningar till att Kinas regering nu faktiskt på allvar vill minska landets utsläpp. Enligt The Economist vill landets nya ledning använda miljön som argument för att genomföra en rad reformer vilka har stött på motstånd inom Kina.

Det handlar om svåra reformer inom mäktiga sektorer med stora egenintressen. Vare sig korrupta tjänstemän eller arbetare reagerar särskilt glatt på nedslängda kolgruvor eller kraftverk – men om myndigheterna kan använda ett bindande globalt klimatavtal som argument, så blir det svårt även för den mest hängivna planekonomen eller kolfanatikern att protestera.

Men den främsta anledningen är att landet nu ser hälsoeffekterna av åratal med skitig luft, och att detta riskerar social oro och missnöje med landets ledning.

I en studie från augusti i år visade Berkley Earth, en NGO som forskar om klimatförändringar, att 1,6 miljoner kineser årligen dör på grund av luftföroreningar. Det är över 4 000 om dagen – närmare en femtedel av alla dödsfall i hela Kina.

Likaledes visar ny forskning på en stor ökning missbildade barn i områden intill kolkraftverk, samt att Kinas luftföroreningar kostar från 5 upp till 13 procent av landets BNP.

Det finns alltså såväl sociala som ekonomiska anledningar för Kinas ledare att minska landets utsläpp. Nyckeln till detta är att minska användningen av kol, som står för cirka 70 procent av Kinas energiframställning. (Kina förbrukar i dagsläget lika mycket kol som resten av världen tillsammans.)

Mycket riktigt har Kina också i år halverat sin kolimport, och under fjolåret sjönk de facto andelen (men inte mängden) kol som landet brände för energiframställning med 1,6 procent. Också under 2015 års fyra första månader var Kinas kolanvändning 8 procent lägre än samma period i fjol.

Men samtidigt som Kina tvingas minska sin kolanvändning, så måste landets ekonomi fortsätta växa i nästan samma takt som tidigare. Olja och naturgas kommer ersätta en del av kolet, liksom grön energi. Kina är nu det land i världen med flest installerade solpaneler, och passerade i fjol USA även vad gäller installerad vindkraft.

Dock skyltar man inte lika mycket med en annan otroligt snabb expansion – nämligen den av kärnkraften. I dagsläget har Kina 30 kärnkraftreaktorer i bruk och ytterligare 21 under konstruktion. Men i förra veckan skrev statlig media att landet planerar ha hela 110 kärnkraftverk i bruk till år 2030, vilka då ska stå för 10 procent av Kinas energibehov, jämfört med bara 2,5 procent i dag.

Denna statligt ledda expansion sker närmast i tystnad, men väcker stor oro bland de som följer den. Anledningen till oro är givetvis att kinesiska myndigheter inte direkt gjort sig kända för transparens, noggrannhet, säkerhet eller ärlighet.

Planerna som presenterades förra veckan fick William Pesek, redaktör för Barron’s i Japan, att minnas Fukushima-katastrofen 2011. Osäkerheten, slarvet och de allvarliga efterdyningarna. Att detta kunde ske i Japan, menar Pesek, borde vara en varning för expansionen som nu äger rum i Kina:

I retrace Japan’s March 2011 because it’s as clear and cautionary a tale as Beijing will find as it goes nuclear in a hurry. The number 100, China’s ranking on Transparency International’s corruption perceptions index, tells the story. If a developed, tech-savvy, safety-obsessed nation like Japan – corruption ranking 15 – can avoid a nuclear disaster only by the skin of its teeth, what hope for a Communist China notorious for lax safety procedures, weak oversight and rampant graft? It’s a question officials arriving in Paris this week for the United Nations’ COP21 climate talks should ask early and often.

Hur ska Kina kunna klara av att driva alla dessa kärnkraftverk utan att en allvarlig olycka förr eller senare inträffar? Många av nybyggena sker dessutom i inlandet, där tillgången på vatten redan är låg.

Ett skrämmande exempel är givetvis hanteringen av industriolyckan i Tianjin tidigare i år, där minst 170 personer dog i en serie explosioner efter slarv vid ett varulager. Media förbjöds rapportera från händelsen som bagatelliserades av lokala tjänstemän. Information var svårtillgänglig, utredningen hemlig och kritik tilläts endast mot de aktörer som myndigheterna själva kritiserade.

Vilka konsekvenser skulle denna katastrofhantering få vid en kärnkraftsolycka? Hur många människor i Kinas tätbefolkade inland skulle då äta giftig fisk eller ovetande stanna i strålningszoner till det är för sent?

En förvarning på detta kom i våras, då den franska myndigheten för kärnkraftsäkerhet varnade för kvalitén på stål som importerats till franska reaktorer från en kinesisk underleverantör. En stor andel kol hade hittats i det stål som skulle hålla upp en viktig del av reaktorn.

Den franska myndigheten varnade även för att samma underleverantör levererat samma stål till en liknande reaktor som håller på att färdigställas i södra Kina. Givetvis vägrade den kinesiska leverantören eller företaget ansvarigt för reaktorbygget i södra Kina att ge intervjuer eller svara på frågor.

Så visst, absolut, det är viktigt med ett bindande globalt avtal för att minska världens koldioxidutsläpp. Och det är fullständigt nödvändigt att Kina är en del av avtalet, och minskar sina utsläpp betydligt.

Men om ett sådant avtal nu kommer till stånd i Paris, glöm då inte bort att den okontrollerade och icke-transparenta kinesiska expansionen av kärnkraft som verkar vara en av konsekvenserna!

Oroande tystnad då svensk kidnappas av Kinas myndigheter

Publicerat den 4 december 2015 kl. 11:28

Är nyss hemkommen från Hongkong, där jag talat med flera individer inom olika yrkesgrupper som oroar sig för Kinas ökande inflytande över staden. Hongkong lämnades ju över från Storbritannien till Kina 1997, med en garanti om självstyre fram till år 2047.

I strid med konstitutionen har dock Kina flera gånger begränsat detta utlovade självstyre, vilket ledde till proteströrelsen Occupy Central i oktober i fjol. Men efter att hundratusentals invånare gett sig ut på gatan för att demonstrera, så har regeringen i Peking inte svarat med kompromisser eller tillmötesgående. Som väntat har Kina istället ökat trycket mot stadens demokratiska krafter.

Och mitt i allt detta finns en svensk huvudrollsinnehavare, som ironiskt nog väldigt få svenskar känner till.

Svensken, som bedriver förlagsverksamhet i Hongkong, kidnappades av kinesiska myndigheter i mitten av oktober då han befann sig på semester i Thailand. Anledningen tros vara att hans förlag publicerar böcker som är kritiska mot Kinas politiska ledning, och innehåller detaljer om såväl tjänstemännens älskarinnor som maktkamp och intriger inom partitoppen.

Kidnappningen borde ha blivit en toppnyhet i svenska medier, i stil med Dawit Isaak eller Martin Schibbye och Johan Persson. Men första gången svenska medier skrev om fallet var 11 november, alltså cirka tre veckor efter att svensken förts bort.

Då publicerade Dagens industri en artikel, efter att tidningen varit i kontakt med svenska utrikesdepartementet som bekräftade att en svensk medborgare misstänkts ha frihetsberövats i Thailand och att man från svenskt håll ”utreder” fallet.

Men sedan dess har endast en dryg handfull svenska medier bemödat sig med att ens skriva om saken, och faktumet att den svenska medborgaren fortfarande är kidnappad av kinesiska myndigheter är således i stort sett okänt i Sverige.

Detta väckte stor förvåning bland många av mina vänner. Redan förra veckan, innan jag åkte till Hongkong, kontaktade en dansk journalistkollega här i Peking mig angående fallet. Han undrade varför detta inte uppmärksammats mer i Sverige, och kontaktade sedan svenska ambassaden i Peking.

I en mailkonversation så bekräftade ambassadens presstalesman att en svensk medborgare mycket riktigt försvunnit i Thailand, men underströk flera gånger att personen i fråga varit utvandrad från Sverige i flera år.

Vidare sade ambassaden att man har möjlighet att ge konsulär hjälp till utvandrade medborgare, om ”särskilda grunder” föreligger. Ambassaden svarade heller inte på den danska journalistens fråga huruvida man kontaktat kinesiska myndigheter om fallet.

Då Svenska dagbladet sedan skrev om det hela så kontaktade tidningen utrikesdepartementet, som reagerade på exakt samma vis. UD:s presstjänst sade till SvD att en svensk medborgare frihetsberövats i Thailand och att ambassaderna i Peking och Bangkok ”undersöker ärendet”.

Samtidigt var UD noga med att understryka hur mannen varit utvandrad från Sverige i flera år, och svarade heller inte på SvD:s frågor om de kontaktat Kinas myndigheter och vad de i så fall har sagt.

Det torde finnas främst två anledningar till att svenska myndigheter och media inte prioriterar detta fall lika högt som exempelvis Dawit Isaak eller Martin Schibbye och Johan Persson.

Till att börja med så heter den kidnappade svensken Gui Minhai, och är av kinesiskt ursprung. Han utvandrade till Sverige efter massakern vid Himmelska fridens torg 1989, men flyttade sedan till Hongkong i början av 2000-talet för att starta förlagsverksamhet.

Vidare så är Kina oerhört känsliga för andra länder som kommenterar vad man kallar ”inre angelägenheter”. Eftersom mannen är av kinesiskt påbrå och skriver om Kina, så ser kinesiska myndigheter med största sannolikhet fallet som en kinesisk angelägenhet.

Kort sagt: Hade Gui hetat Persson i efternamn hade media säkert plockat upp fallet i större utsträckning. Hade kidnappningen skett i Eritrea (som var fallet med Dawit Isaak) så hade risken för konsekvenser vad gäller ekonomi och handel varit mindre än då fallet som nu utspelar sig i Kina.

Det vore såväl oroande som ryggradslöst om svenska myndigheter ignorerade kidnappningen av Gui Minhai. Då Maya Wang vid Human Rights Watch i Hongkong kommenterade fallet i Dagens industri, menade hon att svenska myndigheter måste reda ut vad som skett genom att kontakta thailändska och kinesiska myndigheter, och sedan åberopa den svenska medborgarens juridiska rättigheter.

Om Gui Minhais arrestering har att göra med förlagsverksamheten eller skett på andra politiska grunder, så måste Sverige enligt Maya Wang genast kräva Gui Minhais omedelbara frigivning.

Då jag tidigare i veckan talade om fallet med en journalistkollega i Hongkong som jobbar på lokal media där, blev han väldigt överraskad över att svenska myndigheter inte gjort mer åt saken. ”Jag trodde Sverige stod för frihet och mänskliga rättigheter”, sade han förvånat.

I onsdags pratade jag även om det hela med en anställd vid Tysklands ambassad här i Peking som jobbar särskilt med mänskliga rättigheter. Han blev också mållös, och berättade att Tyskland genom upprepade påtryckningar nyss fått Kina att korta ner en fängelsedom mot journalisten Gao Yu.

Gao Yu är inte ens tysk medborgare, men jobbade tidigare för tidningen Deutsche Welle. Eftersom hon fängslats i arbetet kände tyska myndigheter ändå ett ansvar för henne, och även Angela Merkel tog flera gånger upp fallet på högsta nivå.

Vilken tur för Gao Yu att hon jobbade för tysk media och inte för svensk. För svenska myndigheter verkar inte ens våga eller vara beredda att sätta någon som helst diplomatisk press på Kina ens då det gäller våra egna medborgare.

Fallet Gui Minhai väcker flera viktiga frågor. Erbjuder svenska myndigheter mindre skydd till invånare som (liksom mig själv) har utvandrat från Sverige, eller invånare som har ett efternamn vilket inte klingar svenskt? Kan vi räkna med mindre skydd från svenska myndigheter om vi hamnar i trubbel i Kina jämfört med exempelvis Eritrea eller Danmark?

Vad får detta i så fall för följder? Blir vi mindre benägna att ta risker? Törs lokala talanger som Gao Yu jobba för svenska företag, eller bara för tyska?

Men den största frågan av dem alla är givetvis; vad kommer hända med Gui Minhai? Ska svenska myndigheter fortsätta ignorera hans fall? Hoppas innerligt att svenska myndigheter verkligen ”utreder ärendet” på riktigt, och att ett fördömande snart kommer mot denna Kinas kidnappning av en utländsk medborgare på utländsk mark.

Nytt rekord i kinesisk konsumtion

Publicerat den 13 november 2015 kl. 10:00

I Kina finns det inte bara alla hjärtans dag utan även ”singlarnas dag”, vilken infaller 11 november eftersom datumet den dagen ju är 11/11.

Under singlarnas dag uppmanas kinesiska konsumenter att köpa något till sig själva, eller kanske till någon man är hemligt förälskad i men inte vågar uttrycka sin förtjusning inför.

Kort sagt är singlarnas dag ett datum då den kinesiska konsumtionen skjuter i höjden, eftersom butiker och återförsäljare under denna dag tävlar om kundernas gunst med olika rabatter och erbjudanden.

Den allra största aktören är självklart Alibaba, som i år återigen spräckte rekordet för försäljning under 24 timmar. På Alibabas plattformar såldes varor för inte mindre än 14,3 miljarder dollar – eller 125 miljarder svenska kronor – under 11 november.

På bara en minut – närmare bestämt en minut över midnatt 11 november – köptes varor för en miljard dollar på Alibabas plattformar. Under hela dygnet mottog Alibaba sedan i genomsnitt 120 000 orders per minut.

Alibabas försäljning var på dessa 24 timmar större än Facebooks inkomster för helåret 2014, och även större än hela Laos BNP. Men betydligt viktigare som måttstock så var Alibabas försäljning också över förväntningarna och 60 procent större än under samma dag förra året; det tog bara tolv timmar innan företaget överträffade fjolårets hela 11 november.

Denna privatkonsumtion på 125 miljarder kronor under en enda dag blir givetvis ännu större om man räknar in Alibabas konkurrenter, såväl online som fysiska butiker. Det enorma beloppet kan komma som en överraskning för de som på senaste tiden tagit del av de krisartade rapporter om Kinas vikande ekonomiska tillväxt som media pumpat ut på sistone.

Det är förvisso sant att Kinas ekonomiska tillväxt sjunker. I början av november sade landets president att Kina kommer uppleva en tillväxt på i snitt 6,5 procent perioden 2016-2020. Det är betydligt lägre siffror än vad vi vant oss vid de senaste årtiondena; så sent som 2007 var Kinas tillväxt 14,7 procent.

Men det är samtidigt viktigt att förstå att faktumet att Kinas tillväxt sjunker inte nödvändigtvis betyder alla sektorer inom ekonomin backar. För Kina är nämligen samtidigt i färd med att ställa om sin ekonomi från statliga investeringar till inhemsk konsumtion.

Samtidigt växer användningen av internet så det knakar; landet nådde 667 miljoner internetanvändare denna sommar, vilket är långt fler än vad det finns invånare i hela EU. Sammantaget fick detta kinesiska konsumenter att spendera 450 miljarder dollar online i fjol, en siffra som förväntas mer än dubblas till 1 000 miljarder dollar redan år 2018.

Detta var något som jag tryckte på i artikeln ”Alibaba första offret för Kinas vikande ekonomi” här på Finansliv i september i år. Där skrev jag om hur den ansedda tidningen Barron’s just prytt sin framsida med en varning om att Alibabas aktie – som då just gått under sitt introduktionspris på 68 dollar – riskerade rasa ytterligare 50 procent. (Rapporten bidrog även till att Forbes sänkte sin värdering av aktien.)

Barron’s pekade i sin rapport på stagnationen för Kinas ekonomiska utveckling, och ifrågasatte samtidigt sanningshalten i Alibabas egna tillväxttal efter som de skilde sig väsentligt från kinesiska myndighetsstatistik. Jag vände mig redan i artikeln 18 september emot Barron’s rapport, eftersom tidningen inte verkar förstå dynamiken i Kinas ekonomi:

Det finns flera läxor att lära av Alibabas utveckling. Till att börja med är det tydligt att Kinas skakiga ekonomiska tillväxt kan komma att drabba många aktier som är beroende av landets ekonomi.

Men det finns även en tendens att bedöma de delar av ekonomin (här näthandel och konsumtion) som går bra, på ett vis som istället överensstämmer med den trista framtidssynen som helhet.

Kinas ekonomi står utan tvekan inför stora utmaningar. Men det finns fortfarande aktörer verksamma inom rätt områden som kan fortsätta slå mynt även om tillväxten avtar något. Därför kommer Alibabas aktie inte sjunka med ytterligare 50 procent.

Singlarnas dag visar med all tydlighet att det inte råder någon kris hos kinesiska konsumenter, trots att Kinas tillväxttal minskar något. Alibabas aktie letade sig också över 80 dollars-strecket i början av november, och har därmed alltså stigit betydligt sedan Barron’s illavarslande rapport.

Statistiken från singlarnas dag blottlägger även mycket annat intressant om den kinesiska marknaden. Vilket jag också skrivit här på Finansliv tidigare, så är det mobilt internet som växer absolut snabbast i Kina. Hela 68 procent av alla orders som Alibaba mottog 11 november gjordes inte från en dator, utan från en mobil plattform.

Många kineser – exempelvis min flickvän – äger inte ens en dator utan sköter all sin shopping alla sina ärenden via mobiltelefon eller platta.

Vidare blir det också allt tydligare för utländska företag och märken att det är mer effektivt att sälja sin varor genom inhemska plattformar, snarare än att sätta upp egna nätbutiker.

Och störst av alla dessa plattformar är Alibaba, som stod för 80 procent av försäljningen online i Kina under singlarnas dag.

Det finns nu över 40 000 återförsäljare som säljer 30 000 märken från 25 olika länder på Alibabas plattformar i Kina. Företaget siktar på att öka antalet under nästa år.

Det ojämlika Kina har nu fler dollarmiljardärer än USA

Publicerat den 24 oktober 2015 kl. 14:58

Trots sjunkande ekonomisk tillväxt och börskrasch så har nu Kina för första gången i modern fler dollarmiljardärer än USA. Det konstaterar Hurun Report, som under sjutton års tid kartlagt Kinas rikaste individer.

Genom sin årligen uppdaterade China Rich List 2015 konstaterar Hurun Report att antalet dollarmiljardärer på det kinesiska fastlandet nu uppgår till 596, vilket är en dramatisk ökning från fjolårets 292 stycken.

Det är också fler än de 537 dollarmiljardärer som finns i USA. Räknar man dessutom in Hongkong, Macao och Taiwan i bilden så finns det hela 715 ”kinesiska” dollarmiljardärer.

De två största anledningarna till den växande skaran kinesiska miljardärer – enligt Hurun Report den största ökningen på sjutton år – sägs vara en värdeökning på landets aktiemarknader och ett växande antal entreprenörer inom tekniksektorn.

Kinas börsindex ökade som bekant dramatiskt under året fram till juni 2015, för att sedan tappa en stor del av ökningen under sommaren. Trots sommarens krasch så ligger Kinas börser fortfarande på rejält plus jämfört med nivåerna för ett år sedan.

Rapporten bygger på data från mitten av augusti, då en betydande del av börsfallet redan inträffat, och Kinas valuta dessutom tappat i värde gentemot dollarn – ändå är antalet miljardärer större än i USA.

Den andra faktorn är av kanske ännu större betydelse. Antalet individer på China Rich List 2015 som kommer från internet- och tekniksektorn är nämligen 43 procent större än i fjol.

China Rich List består sammanlagt av 1 877 individer som alla är goda för minst två miljarder yuan, vilket motsvarar drygt 2,5 miljarder kronor eller 310 miljoner dollar. Det är 606 personer fler än som lyckades ta sig in på samma lista i fjol.

Av dessa är dessutom 1 611 nu rikare än i fjol, och 200 personer har lyckats fördubbla sin förmögenhet.

Dock tappade Jack Ma från Alibaba förstaplatsen till Wang Jianling som är verksam inom fastighets- och underhållningsbranschen, och främst känd för sina jättelika biografkomplex med tillhörande shoppingcentrum. (Se komplett topplista här.)

95 procent av individerna på China Rich List har tjänat sina pengar på egen hand, medan bara fem procent har ärvt sin förmögenhet. Därmed, menar Hurun Report, är China Rich List en av de listor i sitt slag i världen med den största andelen entreprenörer som tjänat sina pengar själva.

Med detta dock inte sagt att Kina saknar klassklyftor och ojämlikhet – anledningen är snarare att landets ekonomi började växa först i början av 1980-talet.

Tvärtom är trenden med fler miljardärer samtidigt som ekonomin saktar in ett kvitto på att de ekonomiska skillnaderna ökar. Många av de rika har dessutom nära kopplingar till landets politiska ledare.

Då nationella folkkongressen och folkets rådgivande kongress höll sitt årliga sammanträde i Peking mars 2015, konstaterade Hurun Report att 203 av Kinas 1 271 rikaste individer satt med i något av dessa två politiska organ. De 203 hade också en kombinerad nettoförmögenhet på 463,8 miljarder dollar vilket var mer än Sydafrikas BNP.

Kinas tio rikaste lagstiftare var då goda för 184 miljarder dollar, vilket kan jämföras med de tio rikaste individerna i den amerikanska kongressen som samtidigt hade en samlad förmögenhet på 1,9 miljarder dollar. Denna siffra har med största sannolikhet också ökat inför nästa års kongress.

Enligt en rapport från institutionen för samhällsvetenskap vid Peking University sommaren 2014 ägde den rikaste procent av Kinas befolkning en tredjedel av landets förmögenhet, samtidigt som den fattigaste fjärdedelen endast hade en procent.

Tyvärr är det svårt att dra en jämförelse av den ekonomiska olikheten i Kina enligt det internationellt vedertagna måttet gina-koefficienten. Denna skala börjar på 0 (exakt jämlik fördelning inom landet) och sträcker sig till 1 (en person äger alla tillgångar).

Då Kina påbörjade sina ekonomiska reformer 1978 var landets gini 0,30. År 2000 hade den stigit till 0,41 varpå Kinas myndigheter upphörde att offentliggöra landets gini. Statlig media uppgav dock 2014 att siffran hade stigit till hela 0,73 – det bör dock sägas att många internationella organisationer inte tror att den kan vara så hög.

Som jämförelse har USA högst gini inom G7 med 0,39 och i Sverige ligger motsvarande siffra på 0,25.

Money talks då Kinas president besöker USA

Publicerat den 4 oktober 2015 kl. 14:26

I början av denna vecka avslutade Kinas president Xi Jinping sitt första och sex dagar långa statsbesök i USA. Besöket ägde rum vid en tidpunkt då relationen mellan de två supermakterna är sämre än någonsin sedan efterdyningarna av massakern vid Himmelska fridens torg.

Sedan Xi blev president vid början av 2013 har spänningarna ökat mellan Kina och USA ökat särskilt vad gäller cybersäkerhet, mänskliga rättigheter och territoriella konflikter i Sydkinesiska havet.

Men vem bryr sig väl om sådana petitesser när pengar och profit står på spel? I alla fall inte USA:s största företagsledare, som villigt ställde upp sig för fototillfällen med Xi Jinping då han vid början av resan besökte Microsofts campus vid Redmond i delstaten Washington.

Fototillfället ägde rum efter en konferens om internet, där Xi bland annat försökte stävja amerikanska teknikföretags växande oro för att kinesiska aktörer ska stjäla deras intellektuella rättigheter.

Det var till en början inte känt vilka som skulle närvara vid fototillfället efter. Microsoft hade inte velat ge en gästlista, och uppslutningen på konferensen var inte särskilt imponerande i form av deltagande höga chefer. Men så plötsligt, skriver New York Times, anlände hela toppskiktet av USA:s företagsledare inom tekniksektorn:

Suddenly, the chief executives of America’s top 10 technology companies – market value about $2.5 trillion – accompanied by the heads of more than a dozen Chinese tech companies, arrived. They lined up in three rows.

These executives are not accustomed to being beckoned – they turn down invitations to business summits, the World Economic Forum and more. But Mr. Xi beckoned, and they came.

The allure of being in Mr. Xi’s orbit was clearly too tantalizing for the executives to miss.

After they arrived, the executives cooled their heels for more than 10 minutes, waiting for Mr. Xi to finish his tour of Microsoft.

It was hard to imagine these execs waiting idly for 10 minutes anywhere else.

Närvarande fanns de högsta cheferna från bland annat Apple, IBM och Alibaba. Innan fotot så talade Xi Jinping även som hastigast med Mark Zuckerberg, vars Facebook fortfarande är blockerat i Kina.

Zuckerberg – vars fru har kinesiskt ursprung – böjde på huvudet, log och talade på kinesiska med Xi. Han passade också på att fråga om Xi kunde komma med förslag på ett namn till hans ännu ofödda barn; presidenten avböjde dock med motiveringen att det var ett ”för stort ansvar”.

Efter fotot så talade Xi Jinping i sex minuter och lämnade sedan platsen. Enligt New York Times utgjorde detta det kanske viktigaste ögonblicket på hela resan – ett foto med Xi Jinping och tjänstemän från Kinas censurmyndighet, omgärdade av tiotals leende chefer från USA:s teknikföretag. Inga besvärliga frågor, inga som hest missnöjesyttringar.

Xi Jinping spenderade ett par dagar på USA:s västkust med att sprida kinesiska pengar omkring sig. Bland annat beställde han 300 flygplan i samband med ett besök vid Boeings huvudkontor i Seattle. Kostnad: cirka 300 miljarder kronor.

Nästa stopp var huvudstaden Washington där Xi första dagen höll ett tre timmar långt informellt möte med sin motpart Barack Obama, och dagen därpå välkomnades med all tänkbar pompa och ståt inklusive 21 kanonsaluter vid vita huset. Förutom Obama åt Xi även lunch med vicepresident Joe Biden och utrikesminister John Kerry.

Även i möten med landets översta ledarskikt lyckades Xi Jinping undvika eller vifta bort begärliga frågor. Vad gäller Sydkinesiska havet så nöjde sig Xi med att ljuga om att det inte alls pågår någon kinesisk militär upprustning i dessa vatten, och fortsatte sedan genom att återupprepa och försvara Kinas territoriella krav i området.

Vad gäller cybersäkerhet och den allt vanligare stölden av intellektuella rättigheter, så diskuterades denna fråga mer uttömmande mellan de båda parterna. The Diplomat återger vad de kom överens om:

The two sides also agreed to expand their cooperation on the investigation of cyber crimes, which Obama called “significant progress.” According to the White House, both sides agreed to cooperate “with requests to investigate cybercrimes, collect electronic evidence, and mitigate malicious cyber activity emanating from their territory,” and provide updates on those investigations.

There was no full-blown cyber arms deal, a possibility raised by media reports ahead of the summit, but the White House said both the U.S. and China “welcome the July 2015 report of the UN Group of Governmental Experts in the Field of Information and Telecommunications in the Context of International security,” which laid out some principles for cyber norms.

Liksom tidigare är man alltså på pappret överens om att samarbeta, men det återstår att se vilka förändringar som kommer ske rent praktiskt. Det hela försvåras givetvis av att Xi Jinping upprepade gånger sagt att Kina inte gjort sig skyldiga till några omfattande eller regelbundna cyberattacker.

Xi avslutade sedan sin resa i New York där han bland annat talade inför FN:s generalförsamling. Också här var han frikostig med plånboken och lovade att donera över åtta miljarder kronor till FN i form av en särskild ”freds- och utvecklingsfond”.

Vid sidan av detta sade presidenten att Kina skulle grunda en permanent fredsstyrka på 8 000 man och dessutom utbilda 5 000 soldater från andra länder till dessa fredsstyrkor under de kommande fem åren. Särskilt stort var intresset för Afrika, dit Kina ska skicka en helikopterbataljon för fredsuppdrag och dessutom bistå med över 800 miljoner kronor för att skapa en insatsstyrka för krissituationer.

Detta hänger givetvis samman med Kinas ökade investeringar på den afrikanska kontinenten. Exempelvis är man den den största utländska investeraren i oljefält i Sydsudan, och redan i april i år skickade Kina en bataljon på 700 soldater till landet vilket också var de första kinesiska soldaterna någonsin i utlandet under FN:s flagg.

Med anledning av att antalet nu ska mer än tiodubblas, då skriver The Economist en artikel om hur Kina genom sin plånbok spelar en allt större roll i FN medan många västländer tvingas dra tillbaka sina bidrag och ansvarsområden i ekonomiskt kärva tider.

Sammanlagt lovade Xi denna gång ekonomisk hjälp på närmare 70 miljarder kronor till olika projekt och initiativ inom ramen för FN:s verksamhet. Bland annat höll han i ett särskilt möte angående kvinnors rättigheter, och skänkte nästan 100 miljoner kronor för att förbättra dessa globalt.

Här stötte dock Xi Jinping på patrull eftersom flera feminister det senaste året har frihetsberövats i Kina, då de genom olika slags kampanjer försökt påvisa kinesiska kvinnors ofta utsatta situation.

Den mest pinsamma och uppmärksammade arresteringen ägde rum i mars i år – just innan den internationella kvinnodagen – då fem feminister arresterades och hölls inspärrade i upp till över en månad för att de planerat dela ut informationsblad om sexuella trakasserier i kollektivtrafiken.

Bland annat Hillary Clinton twittrade om det ”skamlösa” i att Xi Jinping i FN talar sig varm om kvinnors rättigheter, men på hemmaplan förtrycker exakt precis detsamma. (De fem kvinnor som arresterades i mars sitter fortfarande i husarrest eller lever under hård bevakning.)

Liksom all annan kritik så borstade Xi Jinping bort detta genom att låta en talesman ifrågasätta huruvida Hillary Clinton kan tala för kinesiska kvinnor (”låt kinesiska kvinnor själva bedöma..”), varpå Clinton sedan jämfördes med Donald Trump i kinesisk media.

Sammantaget är Xi säkerligen riktigt nöjd med sin resa till USA. Tack vare sin plånbok kunde han – utan några större obekvämligheter, eftergifter eller konkreta löften – inför hemmapubliken framstå som en stor och inflytelserik ledare i FN. Innan det hade han också fått ett mer än värdigt mottagande i vita huset, samt charmat USA:s högsta företagsledare inom tekniksektorn. (Bilden på Xi och de leende cheferna har spridits flitigt av Kinas statliga medier.)

Just som The Diplomat påpekar, så ledde Xi Jinpings sex dagar i USA till nästan ingenting konkret över huvudtaget:

The two presidents both stressed that the U.S.-China relationship is doing just fine, thank you. Obama began his prepared remarks by declaring that “our cooperation is delivering results”; Xi said that China considers developing a “new type major country relationship” with the United States to be “a priority in China’s foreign policy.”

That’s nothing we haven’t heard before from the two leaders. The question now is how the relationship progresses now that the big summit is over. Without the intense pressure to keep ties steady and ensure a successful visit for Xi, where will the relationship go now?

Klimatfrågan utgör ett litet men viktigt undantag, där vissa framsteg faktiskt gjordes. Men det kommer jag skriva mer om lite närmare den kommande klimatkonferensen i Paris.

Storbritanniens finansministers fjäsk för Kina väcker ilska

Publicerat den 25 september 2015 kl. 15:10

Under veckan har Storbritanniens finansminister George Osborne spenderat fem dagar i Kina, och satsat otroligt hårt på att öka handeln och det ekonomiska samarbetet mellan länderna.

Arbetet hat gett resultat – Osborne kunde i veckan presentera inte mindre än 53 nya avtal, varav det mest uppmärksammade rörde konstruktionen av en ny kärnkraftreaktor vid Hinkey point. Det är ett statligt kinesiskt kärnkraftföretag som – tillsammans med ett franskt – ska bygga den nya reaktorn till en kostnad av drygt 350 miljarder kronor.

I samband med att detta offentliggjordes så välkomnade Osborne framtida kinesiska investeringar i brittisk kärnkraft, särskilt i en ny planerad reaktor vid Essex. De båda länderna ska även starta ett gemensamt forskningscenter för kärnkraft i Storbritannien vilket kostar 640 miljoner kronor att etablera.

Vidare kommer kinesiska banker nu kunna utfärda obligationer i Kinas valuta yuan i London, vilket blir den första staden utanför Kina där detta är möjligt. Osborne talade även varmt om att de båda ländernas finansinstitutioner bör komma närmare varandra, och sade även att en integrering av börsindexen i London och Shanghai vore något som båda parter tjänar på i det långa loppet.

Avtalen innehåller också incitament för kinesiska företag att investera i Storbritannien – främst i de ekonomiskt eftersatt norra delarna – samt ett utökat ekonomiskt utbyte mellan länderna. Osborne uppmuntrade också statliga företag i Kina att bjuda på kontraktet om den planerade sträckan för höghastighetståg norrut från London, till ett värde av 150 miljarder kronor.

Superlativen som kommit ur finansministerns mun under veckans gång har inte vetat något slut. Osborne sade bland annat att Storbritannien vill bli ”Kinas främsta partner i väst” och att de båda länderna ska ”dela ett gyllene årtionde” tillsammans. Vidare sade han att Kina och Storbritannien ska ”hålla tillsammans i vått och torrt”, och talade bildligt om att ”bygga en bro” mellan Kina och London.

Vad gäller de kinesiska bankernas möjligheter att nu utfärda yuan-obilgationer i London, uttryckte Osborne ”starkt stöd för Kinas ambition att öka den internationella användningen av yuan”, samt att Storbritannien ska bli ”en naturlig västerländsk hubb för handel med yuan”. Obligationerna ska ”cementera Londons position som Kinas bro till finansmarknaderna i väst”.

I ett försök att ytterligare visa välvilja inför de kinesiska ledarna sade Osborne till och med att Storbritannien och Kina är ”två nationer vars kulturer har gjort mer för att forma omvärlden än nästan alla andra länder”.

Det råder alltså inga tvivel om att Storbritanniens regering vill närma sig Kina – inte minst på det ekonomiska planet. Men finansministerns ogenerade hyllningar till och vurmande för Kina har resulterat i omfattande kritik, inte minst på hemmaplan. Kritiken rör såväl Osbornes metoderna som samarbetets omfattning.

En ilsken ledare i The Guardian konstaterar att Osborne beter sig som Bambi i Kina; storögd och ute på hal is, ovetande om farorna i den omgärdande skogen. Ledarna menar jämför sedan de nya avtalen med prostitution, där Storbritannien ger upp såväl ekonomiska som säkerhetsmässiga intressen till ett land vars värderingar står stick i stäv med den brittiska öppenheten.

Vad gäller kärnkraftverket så ska Storbritannien själva bidra med drygt 25 miljarder kronor, trots att det blir Kina som kommer driva kärnkraftreaktorn efter att byggnationen avslutats. The Guardian kommenterar angående sundheten i detta:

Chinese state-owned companies are a byword, not least in China, for inefficiency, loss-making and politicisation of decision-making. The party has wrestled for a generation with the reality that these companies, designed by Mao to embody the communist dream of uniting economic and social obligations, abolishing worker exploitation and spearheading modernisation, are sclerotic economic duds.

The state-owned nuclear power companies are at its heart. Last week, Transparency International declared that China’s companies were the least transparent of any it surveyed. The Chinese nuclear industry is a black box unpenetrated by independent Chinese scrutiny, let alone foreigners.

Många är de tidningar och politiker som i veckan frågat sig hur klokt det egentligen är att bjuda in en enpartistat att ansvara för en stor del av den brittiska energiinfrastrukturen? Kontrasten är slående mot USA: Medan amerikanarna jobbar övertid med att hålla Kina ute från sin kärnkraftsektor genom ökad säkerhet mot cyberspionage, så bjuder britterna i kontrast in kineserna att bygga och driva en reaktor på brittisk mark.

Man hjälper också kineserna att exportera mer kärnkraft. Trots Kinas uttalade försök av denna export, så har man hittills endast lyckas sälja kärnkraftreaktorer till Pakistan och Rumänien. Då kineserna nu kan ha med en reaktor på brittisk mark i sin marknadsföring så ökar sannolikheten att fler länder kommer acceptera import av kärnkraft från Kina.

Samarbetet kommer också utökas inom andra högteknologiska områden, vilket ökar risken för kinesiska cyberintrång, särskilt som brittiska företagsledare då de reser till Kina i dag råds använda en ny laptop på sin resa för att hindra stöld av viktigt material.

Vidare så särbehandlas de kinesiska bankerna på så vis att de inte behöver backa upp sin verksamhet i Storbritannien med eget kapital, som alla andra utländska banker måste göra. Detta undantag infördes för att Osborne vill säkerställa London som ett centrum för kinesisk finansverksamhet i väst, men kritik kommer också för att särbehandlingen liknar ren desperation.

Frågetecken har också väckts över hur säkert det är att satsa så mycket på ett kort genom att utöka samarbetet med Kina till den grad som Osborne förespråkar. Viss ekonomisk oro råder i Kina som under sommaren brottats med börskrasch, sjunkande tillväxt och svag statistik för såväl industriproduktion som handel.

Men förutom tveksamheten för själva avtalen och för Kinas ekonomiska situation väcks också kritik för det rent moraliska i Osborne och premiärminister David Camerons odelat positiva approach mot Kina. Kommer Storbritanniens liberala image få sig en törn av det utökade samarbetet med Kina, eller visar regeringens vurmande för kommuniststaten att Storbritannien redan tappat värderingar som demokrati och humanism?

Av de artiklar jag läst i brittisk press så är det framför allt två stycken som tar upp denna frågeställning på ett särskilt oroande vis. Den första har rubriken ”George Osborne’s flirtation with China is a high-stakes gamble for liberal Britain” och publicerades i veckan i The Guardian.

Där citeras Osborne i sitt tal i Shanghai som hastigast göra en referens till Storbritannien som en demokrati, men att statsskicken är en ”kulturell skillnad mellan vänner” som ska behandlas med ”ömsesidig respekt”. Är det auktoritära Kina en pålitlig eller moralisk försvarbar partner samt intressent i brittiska företag? Detta, menar The Guardian, diskuteras knappt, samtidigt som Kinas investeringar knappast sker av ren välvilja.

Det är också troligt att Osborne kommer bli partiledare och premiärminister kandidat i Storbritannien år 2020, och därför är det troligt att han vill stärka sin legitimitet genom att säkra kinesiska investeringar till varje pris.

Den andra artikeln är från The Spectator och har den dramatiska rubriken ”Cameron and Osborne’s epic kowtow to China”. (Kowtow är ett ord för den bugning som i gamla tider var obligatorisk att göra inför Kinas kejsare.) Där beskrivs Storbritanniens ”nya utrikespolitik” som nästan enbart fokuserar på handel och ekonomisk vinst:

How things have changed. Now China is far richer and Britain is anxious, sometimes embarrassingly so, to have a slice of that new wealth. From the start of his premiership, David Cameron has been explicit about this. ‘I want to refresh British foreign policy to make it much more focused on the commercial,’ he said. ‘I want to be much more focused on winning orders for British business overseas.’ Diplomats received new orders: promote the interest of businesses, help the recovery. Britain had a new message for the rest of the world: we want your money.

Vidare kallas George Osbornes resa i Kina för ”ett världsrekordförsök för längsta kowtow i diplomatins historia”, samt att kineserna sällan må ha sett maken av liknande fjäsk.

Detta är en stor kontrast mot för bara tre år sedan, då premiärminister David Cameron träffade Dalai Lama. I flera årtionden har brittiska premiärministrar, från John Major till Tony Blair, tagit emot Dalai Lama vid regeringskontoren på 10 Downing Street och sedan med ro och rak rygg även tagit emot kritiken från Kina efter varje möte.

Med Cameron var mötet annorlunda; det skedde i St Paul’s Cathedral snarare än vid Downing Street, vilket enligt Camerons rådgivare skulle minimera den kinesiska irritationen. Men Kinas reaktion blev ändå stark; kineserna ställde in en resa för höga politiker till Storbritannien och sade åt Cameron att ”sluta stödja separatistiska krav på tibetansk självständighet”.

En kort tid efter incidenten blev Xi Jinping Kinas president och Kinas position vad gäller Dalai Lama hårdnade ytterligare. Xi Jinping besökte flera länder under sin inledande tid vid makten, och ännu fler ledare kom till Peking för att besöka den nya presidenten. Men Xi åkte inte till Storbritannien, och Cameron var heller inte välkommen i Peking.

Detta fram till en uppgörelse mellan de båda länderna, som fick David Cameron att offentligöra att han ”inte hade några planer på att träffa Dalai Lama igen”. Efter detta fick Cameron och Osborne tillgång till Kina, och för att försäkra att man är en trogen partner som inte vill hamna i frysboxen är man alltså noga med fjäsk signalpolitik.

The Spectator drar också en jämförelse med USA, där Kinas president Xi Jinping nu är på statsbesök och kommer få obekväma frågor om allt från mänskliga rättigheter till cyberspionage. (Barack Obama har också flera gånger träffat Dalai Lama i vita huset.)

Nästa månad kommer Xi göra ett statsbesök även i Storbritannien, och The Spectator spår syrligt att Kinas president då snarare kommer mottagas med det inställsamma fjäsk som han är van vid på hemmaplan: ”Allt han behöver göra är att skriva några checkar, lösa ut de av Osbornes projekt som upplever ekonomiska problem – och sedan bara förundras över hur billigt britterna säljer sig själv”.

Dalai Lama kommenterade också i veckan Osbornes besök till Kina på följande vis: ”Pengar, pengar, pengar. Det är vad det handlar om. Men vart är moralen?”

Detta är en allvarlig balansgång som vi måste tänka på själva. På senare tid har stor avsky riktats mot Ungern för att de inte vill ta emot nog med flyktingar; på bokmässan i Göteborg i dag var protesterna mot den ungerska regeringen så hårda att flera representanter för densamma ställde sig upp och lämnade mässan i fråga. Också Ryssland har utsatts för allehanda ekonomiska sanktioner sedan förtrycket där har ökat och en väpnad konflikt inletts i östra Ukraina.

Men Kina är ett land som gör sig skyldigt till mycket, mycket större övergrepp än Ungern och Ryssland tillsammans. Ändå finns ingen debatt över den moraliska aspekten i att exempelvis låta ett statligt kinesiskt företag bygga snabbtåg i Sverige, eller ens då svenska företag säljer övervakningskameror till regimen. Och som jag skrev på Finansliv tidigare denna månad då näringsminister Mikael Damberg besökte Peking, så är det väldigt sällan som svenska politiker tar upp obekväma frågor angående mänskliga rättigheter i Kina.

I takt med att Kinas ekonomiska och politiska roll i omvärlden ökar, och statliga kinesiska företag i allt större utsträckning kommer försöka exportera såväl kärnkraft som snabbtåg och annan teknik, så är det dags även för oss att välja sida. Ska vi bara ta hänsyn till eventuella ekonomiska fördelar likt Storbritanniens nya regering – eller ska vi vara rakryggade nog att som amerikanerna våga ta upp de övergrepp som en världens mest brutala regimer regelbundet gör sig skyldig till?

Uppdatering: Just efter att jag skrivit färdigt detta inlägg kom jag över en artikel från BBC, som påpekar att statlig kinesisk media berömt George Osborne för att vara ”den första västerländska tjänstemännen” som under de senaste åren ”inte har pratat om mänskliga rättigheter” på sin resa i Kina!