Tagg: Kina

Kina blir Volvos tillverkningshubb för global export

Publicerat den 29 november 2016 kl. 10:52

Då den kinesiska biltillverkaren Geely köpte Volvo 2010 var fanns inte möjligheten att tillverka bilar i Kina som höll tillräcklig kvalitet för global export. Därför lovades tidigt att tillverkningen vid Volvos två fabriker i Europa skulle bestå, och garantier gavs för att inga massavskedningar skulle äga rum i vare sig Torslanda eller Gent.

Löftena har hittills bestått. Men Volvos nya affärsplan, som presenterades tidigare denna månad, ringer eventuellt vissa varningsklockor. Planens grundbult är att Kina ska bli Volvos hubb för tillverkning inte bara till den inhemska marknaden, utan även för global export.

Under fjolåret blev Volvo den första tillverkaren någonsin att skeppa en bil byggd i Kina för export till den amerikanska marknaden, då några tusen bilar av modellen S60 som satts ihop vid fabriken i Chengdu såldes i USA. Enligt den nya affärsplanen ska nu även hybridbilen S60L börja tillverkas i Chengdu för export till USA, liksom modellen XC60 som ska exporteras till en rad asiatiska länder och Australien.

Vidare ska produktionen av premiumbilen S90 flyttas från Torslanda till Volvos fabrik i Daqing i nordöstra Kina. Såväl senredan populära sedanmodellen som en ny lyxmodell vid namn S90 Excellene ska tillverkas i Daqing för global export.

I detta nu byggs också en helt ny fabrik i Luqiao, 35 mil utanför Shanghai, där Volvos 40-serie ska byggas sida vid sida med bilar från ägaren Geely. Därmed kommer Volvo ha tre fabriker i Kina; en för vardera serie som företaget tillverkar.

Den högkvalitativa tillverkningen i Kina möjliggörs av det gemensamma produktionssystemet Volvo Cars Manufacturing System (VCMS), som ska säkerställa att teknologi och tillverkningsprocess är densamma vid Volvos fabriker i Kina som i Europa. Vidare jobbar Volvo även med en särskild skalbar plattform vid namn Scalable Platform Architecture (SPA), som används för att kunna tillverka flera olika modeller vid samma fabrik.

VCMS och SPA har utvecklats i Europa, och överförs nu till fabrikerna i Kina med blixtens hastighet. Vid fabriken i Chengdu inkorporerades VCMS redan då produktionen startade 2013. Enligt Volvos eget sätt att mäta har graden av VCMS i tillverkningen vid fabriken i Chengdu ökat från 17 procent 2014 till 73 procent i år, vilket är nivåer liknandes de i Europa.

Enligt intervjuer som jag genomförde med personal vid Volvos fabrik i Chengdu förra veckan, så beror de snabba framstegen på utbildning från Europa, särskilt samarbete med Volvos Lean Learning Academy. Under 2017 ska en helt ny SPA installeras i Chengdu som gör att man kan bygga alla modeller från 60-serien där.

Jag fick det också berättat för mig från personal i Daqing att tillverkningen av S90 är möjlig endast tack vare den standardisering och kvalitetskontroll som VCMS innebär. Under årets gång har 470 anställda i Daqing fått utbildning från Lean Learning Academy, inklusive ett två veckor långt besök av VCMS-specialister från fabriken i Gent som utbildade sina kinesiska kollegor i såväl praktik som teori.

Vidare ska Volvos fabrik i Daqing vid årets slut påbörja ett samarbete med en lokal yrkesskola i form av en yrkesutbildning som introducerar konceptet VCMS för studenterna på ett tidigt stadium. (Ett liknande samarbeten sker redan vid Volvos motorfabrik i Zhangjiakou, som har lett till praktik och anställning av hundratals lokala förmågor.)

Affärsplanens expansiva karaktär beror helt enkelt på ökad efterfrågan av Volvos bilar i såväl Europa som USA och delar av Asien. Den nuvarande målsättningen är att sälja 800 000 bilar om året till år 2020, varav 200 000 i Kina som nu är Volvos största enskilda marknad med en försäljning som tredubblats under de senaste tre åren.

Vid sidan av expansionen i Kina bygger Volvo även en fabrik i USA som ska tillgodose delar av den växande efterfrågan där. Inga nya investeringar av denna storleksordning sker i Europa, så vilken roll kommer Torslanda och Gent spela för Volvo i framtiden?

I samband med den nya affärsplanen garanterade en talesperson för Volvo att strategin i Kina inte kommer gå ut över jobben i Torslanda:

”Vi kommer att introducera många nya modeller de kommande två åren, några av dessa kommer att byggas i Torslanda. Så det är därför vi flyttar S90 till Daqing för att göra plats för de andra modellerna”, säger Volvo Cars talesperson. ”Så om du frågar om det här innebär negativa konsekvenser för Torslanda är svaret ett tydligt nej.”

Det är alltså sagt att produktion av nya modeller kommer äga rum i Torslanda framöver efter flytten av S90 till Daqing i Kina. Men det finns i dagsläget ingen mer information om vare tidsplan eller vilka framtida modeller som kan komma att tillverkas i Torslanda.

Volvo har gått genom en imponerande utveckling sedan Geely blev ägare, i alla fall vad gäller antalet sålda bilar per år och inte minst de högt satta ambitionerna. Samtidigt har Geely även tagit en stor del av kostnaderna vad gäller nya investeringar.

Om det går bra för Volvo så kommer säkert jobben i Torslanda och Gent bli kvar, även om Volvos framtida investeringar främst kommer sker i Kina och USA. Men om det skulle bli grus i maskineriet – vart skulle då besparingarna äga rum först?

Sanktioner mot Kina efter kidnappad svensk?

Publicerat den 22 november 2016 kl. 06:51

Som jag tidigare skrivit här på Finansliv (länk) så har inte bara en utan två svenskar under årets gång setts avge bisarra framtvingade erkännanden på statlig kinesisk tv.

Peter Dahlin tvingades vid årets början ”erkänna” att han hotat Kinas nationella säkerhet genom att driva en NGO som bland annat utbildade advokater och erbjöd rättslig hjälp till utsatta kinesiska medborgare.

Dahlin utvisades sedan ur Kina, men kvar i kinesisk fångenskap är förläggaren Gui Minhai som kidnappades i sin semesterlägenhet i Thailand i oktober i fjol. På grund av att svenskens böcker inte föll Kinas kommunistparti på läppen har Gui nu suttit inlåst i över ett år. Han har två gånger dykt upp på kinesisk tv, där han (under hot) sagt sig vilja överge sitt svenska medborgarskap.

Två är även antalet gånger som svenska tjänstemän tillåtits träffa Gui i hans cell i Peking. Svenska Utrikesdepartementet säger sig konstant ta upp Guis situation med kinesiska tjänstemän på hög nivå; men icke desto mindre har Sveriges hanteringen av fallet lett till internationell kritik.

Svenska myndigheter vill själva inte använda termen ”tyst diplomati”, även fast det är precis vad det handlar om. Senast i raden att kritisera Sveriges tystnad i frågan är PEN America, i form av en rapport som innehåller kommentarer från såväl Gui Minhais dotter Angela Gui som Peter Dahlin och mig själv.

I rapporten ger PEN America en rad råd till svenska myndigheter. Man efterlyser mer kraftfulla uttalanden från högt uppsatta svenska politiker samt en öppen diskussion om fallet i Sveriges riksdag, med överväganden om politiska åtgärder om Kina fortsätter hålla Gui incommunicado utan rättegång eller konsulär hjälp.

Svenska myndigheter i allmänhet och utrikesminister Margot Wallström i synnerhet har dock varit ovilliga att ge Guis fall den prioritet som behövs, i alla fall utåt sett. Paradoxalt nog hänger bristen på skarpa uttalanden eller politiska åtgärder sannolikt samman med rädslan att Kina ska använda sin ekonomiska tyngd för att hämnas på Sverige.

Då är det mer stake i senator Marco Rubio, som var en av Donald Trumps konkurrenter till att bli Republikanernas presidentkandidat. Han lade förra veckan fram ett förslag om sanktioner mot kinesiska tjänstemän på grund av kidnappningen av Gui Minhai och hans fyra kollegor.

Rubio vill se att USA inför reseförbud för de kinesiska tjänstemän som kan relateras till kidnappningarna och fryser deras tillgångar, skriver bland annat The Guardian:

Legislation introduced by Senators Marco Rubio and Tom Cotton would require the US president to list those responsible for “the surveillance, abduction, detention, or forced confessions” of the book publishers, freeze any US-based assets and deny them entry to the US.

Rubio lade fram förslaget efter att ha träffat aktivisten och politikern Joshua Wong, som var en av förgrundsfigurerna under demokratiprotesterna i Hongkong 2014. Efter mötet passade Rubio även på att kritisera Kina för att kraftigt underminera de demokratiska rättigheterna i Hongkong i stort.

Rubio gör rätt, Sverige gör fel. Det duger inte längre att inbilla sig att Kina blir mer öppet tack vare ekonomiskt utbyte med omvärlden. Tidigare denna månad skrev jag här på Finansliv om hur Kina inte blir friare politiskt som ett resultat av ökad handel – snarare tvärtom!

Och i en utmärkt artikel i The Atlantic med rubriken ”China’s Great Leap Backward” som alla borde läsa, skriver den långtida Kina-korrespondenten James Fallows hur Kina under de senaste åren de facto har använt sin ekonomiska makt för att öka repressionen såväl inom som utanför landets gränser.

Fallows menar att varje amerikansk president sedan Richard Nixon har eftersträvat närmare ekonomiska relationer med Kina i tron om att landet kommer blir mer politiskt liberalt av globalisering, tillväxt och modernisering:

For a long period, the assumption held. Despite the ups and downs, the China of 2010 was undeniably richer and freer than the China of 2005, which was richer and freer than the China of 2000, and so on.

Men samtidigt fastslår Fallows – och detta är själva huvudpunkten! – att Kina år 2016 är ”mer repressivt och kontrollerat” än vad Kina var för fem eller tio år sedan.

Hur vi hanterar Kina måste därmed förändras. Det duger inte heller att från svenskt håll blunda, och inte ställa krav på Kina av rädsla för att på kort sikt skada svenska företag eller andra intressen. Det är istället dags att inse att ju mer vi viker oss för ett allt mer aggressivt Kina, ju större friheter kommer landets regim att ta.

Och samtidigt: Är det inte riktigt pinsamt att en amerikansk senator ska vara den som föreslår sanktioner mot kinesiska tjänstemän efter att en svensk kidnappats och hålls inlåst av Kina?!

Trump, Asien och handelsavtalen

Publicerat den 16 november 2016 kl. 04:38

Förra veckan skrev jag här på Finansliv om att Donald Trump är en amerikansk drömpresident för Kina. Detta för att Trump själv inte respekterar mänskliga rättigheter eller yttrandefrihet, samt att han under sin valkampanj ifrågasatte de militära allianser som USA länge haft med flera av Kinas grannländer.

I sin valkampanj talade Trump även ofta om Kina i negativa ordalag vad gäller handelsavtal och ekonomiskt samarbete med Asien i allmänhet och Kina i synnerhet.

Han sade upprepade gånger att Kina lurar USA på miljontals jobb, och lovade bringa ett slut på den kinesiska ”våldtäkten” av amerikansk ekonomi. Han anklagade vidare Kina för att manipulera värdet på sin valuta och hotade flera gånger med en straffskatt på 45 procent för kinesiska exportvaror.

Detta vore en katastrof för Kina, som redan upplever stora problem med tillväxten och vars tröga exportindustri skulle drabbas hårt av amerikanska strafftullar. Kinesiska tjänstemän och statlig media har dock i stort avfärdat Trumps retorik som ”orealistisk”.

Folkets Dagblad kallade Trumps uttalande för ”kampanjretorik”, och framhåller handel och ekonomiskt samarbete som det allra viktigaste i relationen mellan Kina och USA.

Också Kinas utrikesministerium var snabbt med att påpeka hur relationerna med USA vad gäller ekonomi och handel de facto gagnar båda länderna, och att eventuella problem eller motsättningar kan lösas inom existerande ramverk.

Men samtidigt noterar Washington Post att Trump i själva verket kan ta i med hårddanskarna vad gäller just handel. Om Trump vill visa prov på styrka under sina första 100 dagar som president, så vore det betydligt enklare att ta åtgärder inom detta område än att exempelvis bygga en mur mot Mexico eller skrota Obamacare.

En viss nervositet märks också från Kinas håll. Global Times, som är en del av Folkets Dagblad, har skrivit flera ledarartiklar med illa förtäckta hot om kinesisk hämnd mot straffskatter eller andra drastiska åtgärder från Trump:

China can use the WTO’s rules to protect its interests. However, if Washington takes the lead in breaking prevailing rules and even provokes a trade war, China will not hesitate to take countermeasures and establish trade barriers for American imports. China is now a vital overseas market for American firms like Apple Inc, and in 2015 China’s imports of goods from the US reaching $149 billion, based on Chinese customs data. There is no doubt that the American economy would suffer a severe blow if China were in turn to impose a 45 percent tariff on US-made goods.

Tidningen menar att Kina har gott om verktyg för att ”förhandla” med USA, och att man behöver utveckla en plan i syfte att förbereda sig för ett handelskrig.

Samtidigt kan Kina faktiskt även dra nytta av Trumps ambivalens genom att själva utöka sitt ekonomiska inflytande i närområdet på USA:s bekostnad. Under sin valkampanj ifrågasatte Trump i synnerhet Trans-Pacific Partnership (TPP), ett frihandelsavtal mellan ett dussintal länder som låg Barack Obama varmt om hjärtat och innehöll den uttalade ambitionen att ”sätta regelverket för handel i Asien innan Kina hinner göra det”.

Men Trump menar istället att TPP vore ”dödsstöten” för amerikansk ekonomi, och har lovat att skrota avtalet som ett steg i ledet att bygga upp USA:s ekonomi.

Kina har å sin sida länge sneglat avundsjukt på TPP, särskilt eftersom USA inte hade tänkt inkludera kineserna i avtalet. Som svar på detta började Kina istället designa egna frihandelsavtal med namn som Free Trade Area of the Asia Pacific (FTAAP) och Regional Comprehensive Economic Partnership (RCEP).

Då det nu till helgen hålls ett APEC-möte i Peru (som skulle blivit en del av TPP) väntas Kina trycka på och söka stöd för sina egna avtal. Med hjälp av dem kan man alltså stärka sitt ekonomiska inflytande i Stilla havs-regionen på USA:s bekostnad.

Kinas president Xi Jinping kommer medverka personligen vid APEC-mötet, och efter dess slut resa runt i Latinamerika en vecka för att träffa några av regionens ledare.

Så kommer Trumps tvivelaktiga inställning till frihandel att leda till ett handelskrig med Kina, samt faktumet att asiatiska länder hamnar i en större ekonomisk beroendeställning gentemot Kina på bekostnad av USA? (Vilket Kina givetvis skulle älska.)

Den enda konstanta faktorn med Trump är att ingen vet vart han egentligen står, eller vilka rådgivare han kommer samarbeta med vad gäller Asien och global realpolitik.

I en lång artikel i The Guardian finns exempelvis farhågor bland analytiker att Trump de facto kommer närma sig hårdhänta regimer som Kina och Ryssland, genom att ingå ekonomiska eller andra avtal utan respekt för mänskliga rättigheter.

Men i samma artikel påpekas även att flera av Trumps potentiella rådgivare har gjort starka uttalanden såväl om hur Kina utnyttjar USA som det kinesiska kommunistpartiets ”brutala metoder” inom en rad områden.

Trump har ofta sagt att en man vid namn Peter Navarro är den han litar mest på vad gäller fakta och sanning om Kina. Navarro, som kallat Kinas handelspolitik för ”våldtäktsmässig”, har bland annat skrivit böcker med talande titlar som ”Death by China” och ”The Coming China Wars”.

Kort sagt kommer Trump hålla Asiens ledare på helspänn, inte bara vad gäller militärallianser utan även handel och ekonomiskt samarbete.

Trump – det bästa som kunde hända Kina

Publicerat den 9 november 2016 kl. 17:03

Media världen över har i dag varit fyllda till bredden med bevakning av USA:s presidentval. Men inte i Kina. Exempelvis var det helt tyst om valet under hela dagen på landets största nyhetskanal CCTV 13.

Först under den halvtimmeslånga kvällsbulletinen – Kinas största nyhetsprogram – nämndes Trumps seger. Och detta då inte som huvudnyhet, utan först i 26:e minuten.

För kinesiska myndigheter är det på förväg givetvis komplicerat hur man ska bevaka demokratiska val. Å ena sidan vill man inte detaljerat gå in på vilka rättigheter invånarna i USA har då det gäller rösträtt eller transparens. Å andra sidan vill man gärna framhålla de element av kaos och polarisering som demokratiska kan ge upphov till.

Därför gav Kinas censurmyndighet direktivet till landets medier att ”begränsa liverapporteringen och fokusera på skandaler” i valrapporteringen, skriver bland annat South China Morning Post:

The authorities tried to limit coverage of polling day, ordering mainland websites to steer clear of live coverage or broadcasts and to avoid “excessive” reporting of the story, according to a source briefed on directives from mainland censors.

Mainland media were also told by censors to report “in a timely manner” on any scandals during the presidential election and to criticise “in depth” political abuses, according to the source.

Beijing Foreign Studies University communications professor Qiao Mu said Beijing was trying to dictate the media narrative about the US election to discredit the process.

“They want to make the Chinese people believe that Western democracy is bad,” Qiao said.

Detta ledde helt enkelt till tystnad i kinesiska medier, eftersom många journalister och redaktörer av rädsla att förlora jobbet eller värre hellre inte uttrycker sig alls än uttrycker sig fel.

De redan hunsade internetportalerna nöjde sig under dagen med korta, nästan undangömda notiser om valet, medan ett tal av president Xi Jinping dominerade toppnyheterna. Till och med de främsta partimedierna som Folkets Dagblad och nyhetsbyrån Xinhua rapporterade sparsamt från valet under dagen.

Men då det stod klart att Donald Trump vunnit var de största statliga medierna dock snabba att beskriva valutgången som ett misslyckande för demokratin och en ”känga mot konventionell amerikansk politik”.

Enligt Global Times, som tillhör Folkets Dagblad, bevisade valet att USA:s elit aldrig stått längre från låg- och medelklassen. (Något som, givetvis, Kinas politiska elit ofta själva får kritik för.)

Beijing News å sin sida påpekade att USA nu valt en president som helt saknar politisk erfarenhet och ofta sviker sitt ord. Detta gör det svårt att uppfatta USA:s ställning i betydelsefulla frågor vilket kan orsaka stor oro i världsekonomin, menade tidningen.

Men samtidigt är Kina internationellt den kanske allra största vinnaren på att Trump nu valts till president. I en artikel med rubriken ”China Just Won The U.S. Election” skriver Foreign Policy att en amerikansk president som själv inte har mänskliga rättigheter, pressfrihet eller globalt amerikanskt ledarskap som högsta prioritet är en perfekt president från Kinas perspektiv.

Exempelvis har Trump under sin valkampanj ofta i bekymrade ordalag talat om de ”dyra allianser” USA har med länder som Japan, Sydkorea och Taiwan. Dessa allianser går i princip ut på att USA garanterar att försvara dessa länder mot Kina, bland annat med hjälp av stationerad trupp och generös försäljning av militär utrustning.

Vad gäller utrikespolitik hade Hillary Clinton utan tvekan varit tuffare än Trump och sannolikt även tuffare än Obama. Hon har ett gediget track record att stå upp för militära allianser och fruktar varken hård retorik eller våldsamma handlingar.

Trump menar istället att USA:s allierade borde betala för det militära skydd de länge åtnjutit. Denna hållning kommer sannolikt även få länder som Vietnam, Filippinerna och Burma att se på USA som en opålitlig bundsförvant och därmed se sig tvingade till allt större eftergifter gentemot Kina.

Överlag har Trump ofta talat om en mindre aktiv amerikansk utrikespolitik, vilket sannolikt gör USA mindre benäget att kritisera Kinas beteende i frågor som Hongkong eller Xinjiang och Tibet.

Vidare kommer USA i fortsättningen inte heller ha lika stor hävstång vad gäller att kritisera övergrepp mot mänskliga rättigheter i Kina. Och kanske har Trump inte ens önskan att så göra; han har ju tidigare uttryckt beundran för diktatorer som Saddam Hussein och Vladimir Putin.

Men med en president som inte ens vill visa upp sina egna skattepapper vore det svårt för USA att klaga på bristande transparens vad gäller Kinas politiska system eller militärbudget. Likaledes blir det svårare för Trump än Clinton att gå hårt fram mot Kina då det gäller press- och yttrandefrihet.

Och vad gäller media kan Kina förresten nu även – med visst belägg – hävda att västerländsk media är oärlig, oetisk och styrd av eliten eftersom man på ett tydligt vis favoriserat Clinton genom hela valprocessen. Det passar ju bra som svar på den kritik som kommunistpartiet ofta får angående mediaklimatet i Kina.

Vidare kan Kina också framhålla att det västerländsk demokrati inte bara splittrar samhället, utan även kan leda till valet av en president helt utan politisk erfarenhet. I Kina skulle något liknande vara otänkbart. Där går ledarna genom årtionden av politiskt nagelfarande – låt vara att detta sker i ett slutet och ofta korrupt politiskt system.

Av ungefär samma anledningar har det amerikanska valresultatet även välkomnats av andra ”strongmen” som Vladimir Putin och Filippinernas nya president Rodrigo Duterte. Putin var de facto den första presidenten att via telegram gratulera Trump till segern tidigare i dag.

Kanske kommer vi nu få se en slags ohelig allians mellan auktoritära ledare i USA, Kina, Ryssland, Filippinerna och Nordkorea. Men vem ska de i så fall vända sig mot?

Kina blir INTE mer öppet av handel

Publicerat den 8 november 2016 kl. 08:56

För exakt ett årtionde sedan släppte författaren James Mann en uppmärksammad bok vid namn ”The China Dream: How Our Leaders Explain Away Chinese Repression”. Två år senare kom den uppdaterade versionen ”The China Dream: Why Capitalism Will Not Bring Democracy to China”.

Bokens huvudtes är – som undertitlarna hintar – hur länder och företag som handlar med Kina inte bör förvänta sig demokratiska framsteg per automatik.

Detta var exempelvis tankegångarna hos de amerikanska presidenter som föregick boken. ”Handla fritt med Kina, och tiden är på vår sida” sade George W. Bush, samtidigt som Bill Clinton beskrev ett uppöppnande av Kinas politiska system som ”oundvikligt, precis lika oundvikligt som berlinmurens fall”.

Liksom otaliga andra statsöverhuvuden och företagsledare vid sekelskiftet trodde de båda alltså – eller åtminstone vill de båda tro – att handel, utländska direktinvesteringar och ökat välstånd även skulle föra politisk liberalisering till Kina.

Men presidenterna hade fel, och författaren hade rätt. I en artikel i New York Times förra veckan kunde James Mann nämligen med rätta fastslå att Kinas ekonomiska utveckling snarare lett till större politisk repression och ett mindre transparent politiskt system.

Dagens Kina är ju rikare och mer integrerat i världshandeln än någonsin tidigare. Dess BNP per capita har aldrig varit högre, och landet har aldrig handlat mer med omvärlden än vad som är fallet i dag. Men samtidigt har den politiska situationen ändå förvärrats betydligt sedan Xi Jinping blev president 2013:

Indeed, over the past two years the Chinese government has been moving in new ways against people and institutions that might, even indirectly, provide support for independent political activity. It has tightened the rules for nongovernmental organizations. More recently, it has been arresting Chinese lawyers. It has also been staging televised confessions, a practice reminiscent of Stalin’s show trials.

Why is it that trade and investment have led to a Chinese regime that represses dissent more than it did five, 10 or 20 years ago? The answer, put simply, is that the regime thinks it needs to do so, can do so and has fewer outside constraints inhibiting it from doing so.

I sin artikel utvecklar Mann varför och hur Kinas myndigheter kan vara mer repressiva i dag än tidigare, den ekonomiska utvecklingen till trots. Kinas säkerhetsapparat har i dag nämligen större resurser och bättre teknik än någonsin tidigare.

Resurserna har kommit genom att Kina blivit rikt på handel, och tekniken har kommit på grund av att utländska företag och myndigheter i jakt på profit knappt ställt några krav på vad importerad högteknologi bör eller inte bör användas till.

Det finns gott om exempel på detta – även flera svenska – vilket jag även tidigare skrivit om här på Finansliv. Svenska Axis har försett Kinas myndigheter med övervakningskameror till bland annat Himmelska fridens torg, och förvarat affären med att man ”inte sätter sig till doms över något annat land”.

Just i detta nu håller svenska Cybaero på att exportera obemannade helikoptrar som med största sannolikhet kommer användas för att övervaka såväl den egna befolkningen som de omstridda kustlinjerna i Sydkinesiska havet. Affären blev möjlig efter särskilt exporttillstånd från svenska myndigheter, och Cybaero har även fått hjälp av svensk militär att visa upp drönarnas förmåga för de kinesiska kunderna.

Men framför allt har Kinas växande ekonomiska betydelse gjort utländska myndigheter rädda att stöta sig med landets regim, med risk för att egna företag eller direktinvesteringar kan påverkas ofördelaktigt. På många vis har handelsutbytet med Kina de facto gjort utländska regeringar mindre snarare än mer villiga att ställa politiska krav på Kina.

På 1990-talet hade USA eller andra enstaka länder större hävstång över Kina än vad som är fallet i dag. Då var sanktioner från enskilda länder fortfarande kännbara för Kina, och möjligheten fanns att påverka landets politiska utveckling i en mer liberal riktning.

Men i takt med att Kinas ekonomi vuxit, har landet också blivit starkt nog att kunna avfärda allt ekonomiskt utbyte som även inkluderar politiska motkrav. Det är nu snarare Kina som kan ställa politiska krav på sin bilaterala handelspartners!

Denna utveckling har varit relativt lätt att förutse. I min senaste bok ”Det nya Kina” beskriver jag dessa förhållanden redan i förordet:

I många kretsar existerar en stark övertygelse om att reformer och utveckling på det ekonomiska området i en enpartistat per automatik även för med sig politiska förändringar. På detta vis har flera utländska aktörer – inklusive svenska politiker och representanter från näringslivet – motiverat sina ofta ekonomiskt väldigt lönsamma affärer med Kina. Men Kinas president Xi Jinping har bevisat att så nödvändigtvis inte är fallet.

För samtidigt som Xi öppnat upp Kinas ekonomi för att attrahera investeringar och rädda tillväxten, så har han med andra handen slagit ner hårdare mot partiets meningsmotståndare än någon annan kinesisk ledare vågat göra sedan efterdyningarna av massakern vid Himmelska fridens torg 1989. Xi har också på kort tid och med bryska metoder tillförskansat sig större personlig makt än någon av sina föregångare sedan Mao Zedong, och börjat bygga en personkult som Kina inte sett maken av sedan kulturevolutionens dagar.

I boken listar jag sedan flera exempel på svenska och utländska myndigheter eller företag som i jakt på profit lägger allt vad moral och principer heter åt sidan. Hur Stefan Löfven undviker att kalla Kina för diktatur i svensk media, men gladeligen talar sig varm om de goda relationerna med Kina på samma statliga kinesiska tv-kanal där två svenskar tvingats ”erkänna” sina brott bara i år.

Men det värsta misslyckandet i denna fråga torde faktiskt utgöras av Europeiska Unionen som helhet.

EU grundades ju främst av två anledningar. Unionen var dels ett fredsprojekt med syfte att förhindra ett nytt storskaligt krig i Europa. Vidare var tanken med EU även att sprida värderingar som demokrati och mänskliga rättigheter med större tyngd genom att alla medlemsländer tillsammans skulle tala med en röst. Men vad gäller Kina så är EU i denna fråga ett enormt misslyckande.

För snarare än att gå samman och kritisera de senaste årens politiska utveckling i Kina unilateralt, så har snart sagt varje medlemsstat gjort sitt bästa för att skapa en så bra bilateral relation till Kina som möjligt i syfte att slå mynt av landets ekonomiska utveckling. Snarare än att ställa politiska motkrav har man gömt sig bakom fina formuleringar som att ökat ekonomiskt utbyte gör Kina mer öppet.

Verkligheten ser dock ut så här: Varje nytt handelsavtal som kommer till stånd på detta vis må stärka Kinas ekonomi och därmed potentiellt även gagna dess befolkning; men framför allt stärker detta slags utbyte Kinas myndigheter och ger det styrande partiet ytterligare möjlighet att rättfärdiga samt försvara sitt maktmonopol.

Just liksom James Mann påpekade i sin artikel i New York Times förra veckan, så är det viktigt att myndigheter i demokratiska länder världen över står upp för sina värderingar även vad gäller Kina, på egen hand såväl som tillsammans:

What we can do is to keep expressing as forcefully as possible the values of political freedom and the right to dissent. Democratic governments around the world need to collaborate more often in condemning Chinese repression — not just in private meetings but in public as well. We should also find new ways to single out and penalize individual Chinese officials involved in repression. Why should there be a one-way street in which Chinese leaders send their own children to America’s best schools, while locking up lawyers at home?

Men eftersom detta inte sker varnar nu Mann för att Kina rentav blivit en politisk modell som andra auktoritära regimer som Ryssland, Turkiet eller Egypten kan ta efter. Så länge man erbjuder bra affärsklimat för utländska aktörer så spelar det ingen roll till vilken grad man ägnar sig åt repression på hemmaplan. Är det verkligen så vi vill ha det?

För den som är mer intresserad av samma ämne skrev jag förra hösten här på Finansliv ett inlägg med rubriken ”Kan företag eller myndigheter påverka Kina, Iran och Nordkorea?

Där finns fler exempel på hur svenska och utländska tjänstemän och företag, med hjälp av fina formuleringar som att vara ”inkluderande”, lurar såväl sig själva som sin omgivning vad gäller Kina och Iran. Och som Aftonbladet i dag påpekar så är detta fenomen inte begränsat till dessa länder. Vår näringsminister Mikael Damberg befinner sig denna vecka i Filippinerna för att närvara vid invigningen av Sveriges nya ambassad där.

Men snarare än att uttrycka oro över nya presidenten Rodrigo Dutertes dödspatruller och godtyckliga avrättningar i bästa gatuparlament-stil, så talar sig Damberg istället varm om hur pass viktigt Filippinerna är som handelspartner och marknad för svenska företag. Samma visa gällde då Damberg nyligen var i Saudiarabien.

Medan myndigheter och företag alltid är ute efter profit så måste vi på en personlig nivå ifrågasätta detta. För när våra folkvalda gör affärer med diktaturer utan motkrav, så gynnar det främst diktaturernas politiska ledning och inte befolkningen eller det politiska klimatet där, oavsett vad politiker och företagsledare säger.

Kina är utan tvekan det tydligaste exemplet på hur ett förbättrat ekonomiskt välstånd och en ökad ekonomisk integration inte alls innebär politiska liberaliseringar per automatik. Att göra affärer med diktaturer på diktaturernas villkor kommer i det långa loppet bara förvärra situationen.

Kineser vill fortfarande bara ha ett barn

Publicerat den 1 november 2016 kl. 19:47

Vad är det största hotet mot tillväxten i Kina – och en rad andra asiatiska länder – under de kommande årtiondena? Svaret är varken miljöproblem eller förlorade industrijobb, utan demografin!

Flera asiatiska länder brottas nämligen med en åldrande befolkning och låga födelsetal. I Kina är situationen särskit ogynnsam efter nästan 40 år av enbarnspolitik.

Grunden till Kinas demografiska problem lades när kommunistpartiet tog makten 1949. Då uppmanade Mao Zedong alla kineser att föda många barn så att Kina skulle kunna växa sig starkt. Politiska slogans flödade, preventivmedel förbjöds och befolkningen nästan fördubblades under Mao Zedongs tid vid makten, från drygt 500 miljoner 1949 till nästan en miljard 1976.

Men istället för att Kina under den framlidne diktatorns tid vid makten växte sig starkt, innebar en stor befolkning tillsammans med flera misslyckade politiska kampanjer snarare främst svält och fattigdom.

För att råda bot på en till synes helt okontrollerbar befolkningstillväxt införde landets nya ledning därför enbarnspolitiken 1979. Beslutet har enligt kinesiska myndigheter hindrat över 400 miljoner födslar, vilket säkert har varit fördelaktigt för landets utveckling på många plan.

Men samtidigt har Kinas medianålder stigit från 20 år 1979 till över 35 år i dag, och beräknas 2050 vara 49 år. I storstäder som Shanghai är nästan en tredjedel av invånarna över 60 år gamla, och enligt FN kommer denna åldersgrupp i Kina att växa till 360 miljoner människor.

Detta betyder alltså att en minskande arbetsstyrka måste se efter allt fler pensionärer; faktum är att antalet kineser i arbetsför ålder började minska redan för ett par år sedan.

Givetvis har de kinesiska myndigheterna länge varit medvetna om problemet, och stegvis luckrat upp den från början så kompromisslösa enbarnspolitiken. Exempelvis tilläts par på landsbygden tidigt föda ett andra barn om det första var en flicka eller på något visst sjukt.

Senare tilläts föräldrar som båda själva är ensambarn att skaffa ett andra barn, och 2013 fick även par där endast en av makarna är ensambarn tillåtelse till en andra födsel.

Från och med januari 2016 skrotades så Kinas enbarnspolitik helt och hållet; samtliga kinesiska par har nu möjlighet att föda minst två barn. Den demografiska situationen har nämligen blivit så akut att myndigheterna rent av återigen försöker sporra befolkningen till fler födslar.

För att åstadkomma detta erbjuds kvinnor nu flera månaders längre mammaledighet än de 98 dagar som tidigare varit praxis, men ändå sällan följts i realiteten.

Vidare har politiska slogans gjort comeback. På väggar och broar i städer och landsbygd ses banderoller och affischer som uppmanar till fler födslar, skriver Washington Post:

“Train your body, build up strength, get ready for the second baby!” one slogan said, according to reports in an online forum. “Get to sleep early, stop playing cards, work hard to produce a child!” exhorted another.

“No fines, no arrests. Go ahead and have a second child if you want one!”

Statlig media har även rapporterat om fullbokade vårdcentraler och ”baby-boom” i Peking och andra storstäder. Men verkligheten är en annan, vilket syns tydligt i statistiken.

När enbarnspolitiken övergavs förväntade sig Kinas myndigheter 2,5 miljoner extra födslar under helåret 2016. Men under det första halvåret var ökningen i antalet födslar endast 6,9 procent eller 800 000.

Dagens unga kineser är inte längre lika lyhörda inför politikernas uppmaningar om vad som borde ske i deras sovrum. Det kunde exempelvis ses när tjänstemän i staden Yichang nyligen skickade ut ett offentligt brev till partimedlemmarna där med uppmaningar om att ”leva upp till kommunistpartiets önskan” genom att ”fullständigt implementera tvåbarnspolitiken”.

Brevet möttes snart av en kritikstorm online. ”Människor är inte grisar”, skrev en internetanvändare, med referens till det omänskliga i att myndigheterna försöker diktera när det är dags att föda barn och inte.

Vidare har det i dagens Kina blivit såväl accepterat som bekvämt att bara föda ett barn. Lättnaderna av enbarnspolitiken 2013 gav 11 miljoner par möjlighet till en andra födsel. Men endast 18 procent av dessa ansökte om det tillstånd som behövs från myndigheterna för att föda.

En av anledningarna är att Kina blivit ett modernare samhälle där befolkningen – likt Japan eller Sydkorea – i stor utsträckning flyttat till städer med höga levnadskostnader. Nya värderingar gör att ungdomar gifter sig senare än tidigare, eller inte alls.

Ytterligare en anledning till att framför allt Kinas kvinnor inte vill föda fler barn är ren och skär diskriminering. På många fronter är Kina förvisso relativt jämställt, inte minst när det gäller kvinnornas roll i näringslivet som entreprenörer.

Men icke desto mindre hamnar Kina på plats 99 av 144 nationer vad gäller jämställdhet mellan könen i en färsk rapport från World Economic Forum. Kina får där dåligt betyg vad gäller bland annat kvinnors skolgång och politiska makt.

I majoriteten av de kinesiska hemmen är det dessutom fortfarande kvinnorna som står för lejonparten av hushållsarbetet, vilket i kombination med ökat deltagande i arbetslivet helt enkelt innebär att många kvinnor inte anser sig ha tid med ett andra barn.

Rapporten från World Economic Forum pekar även ut faktumet att Kina – fortfarande – har världens största obalans mellan könen vid födslar. Under fjolåret föddes 113,5 pojkar på 100 flickor.

Denna siffra är dock lägre än tidigare. 2004 föddes det exempelvis i Kina 121,1 pojkar på 100 flickor, och för hela perioden 2000-2010 var förhållandet 118,6 gentemot 100. Cirka 30 miljoner kinesiska män kommer inte kunna gifta sig under de kommande två årtiondena eftersom det helt enkelt inte finns nog med kvinnor i landet.

World Economic Forum pekar ut den åldrande befolkningen tillsammans med det stora överskottet som extra förrädiskt vad gäller befolkningstillväxten. Det kan också ses genom FN:s uppskattningar om Kinas befolkningsmängd, som kommer nå sin höjdpunkt med 1,4 miljarder invånare år 2027 för att sedan minska till blott 941 miljoner år 2100, och då innehålla en större andel pensionärer än tidigare.

Om Kina verkligen vill göra något åt sin mörka demografiska framtidsutsikt så verkar inte skrotandet av enbarnspolitiken i kombination med politiska slogans vara nog.

Det krävs även ökade åtgärder för jämställdhet, arbetskraftsinvandring och ett mer utvecklat välfärdssystem. Men frågan är om det inte redan är för sent, och Kina verkligen hinner bli gammalt innan det blir rikt.

Kinas företag förvärvar nu mer utländska tillgångar än USA

Publicerat den 25 oktober 2016 kl. 20:04

Vissa saker är svåra att hålla koll på. ”Kina kommer köpa upp hela världen” är uttryck som många slänger sig med lite lättvindigt. Få vet dock något om vad kinesiska företag egentligen köper, vart de genomför sina förvärv eller i vilken utsträckning detta sker.

Bloomberg gör ett försök att analysera detta med big data; genom finurlig grafik som dessutom uppdateras varje vecka går det faktiskt att hålla (någorlunda) koll på kinesiska företags förvärv i utlandet.

Bland annat går det att konstatera hur kinesiska företag i år – för första gången någonsin – de facto köpt eller genom sammanslagningar förvärvat utländska tillgångar till ett större värde än amerikanska företag.

Under 2016 har kinesiska företag nämligen förvärvat utländska tillgångar till ett värde på över 200 miljarder dollar, vilket är en ökning med 212 procent jämfört med samma period i fjol.

Ännu intressantare blir det om man analyserar statistiken; det går då att se hur förändringar i Kinas ekonomiska politik även speglar av sig på de ofta statliga kinesiska företagens utlandsförvärv.

Då kinesiska företag började köpa upp utländska tillgångar handlade det främst om jakt på råmaterial för att hålla igång produktionen av stål och betong och fabriker på hemmaplan. Tillväxten utgjordes då främst av den i Kina så kallade ”gamla ekonomin”, baserad på en stark exportindustri och enorma statliga byggprojekt.

En klar brytpunkt går att urskönja år 2013. Innan dess utgjordes hälften av de utländska förvärven av energi och råvaror, som järnmalm i Australien eller koppargruvor i Afrika.

Men nu har dessa affärer ändrat karaktär. Statliga företag har i allt större utsträckning börjat förvärva utländska företag inom sektorer som teknologi eller sjukvård. Samtidigt har allt fler privata kinesiska företag börjat köpa upp amerikanska filmstudios, franska modehus eller italienska fotbollslag.

Allt detta ligger givetvis i fas med den ”nya ekonomin” som Kina nu eftersträvar, baserad på service och konsumtion.

En fingervisning av förändringens omfattning märks genom en närmare titt på det dryga dussintals segment som Bloomberg delar upp kinesiska förvärv i. Kategorin ”traditional energy” har sjunkit från drygt 30 miljarder dollar 2012 till blott 1,5 miljard dollar i år.

Samtidigt har kategorin ”internet/software” har gått åt andra hållet; från 6,5 miljarder dollar i fjol till nästan 24 miljarder dollar hittills i år. ”Health”, ”entertainment” och ”retail/wholeslae” är andra kategorier där värdet av de kinesiska förvärven mångdubblats under de sensate åren.

Det går även att se hur kinesiska företag – i takt med omställningen till den ”nya ekonomin” – även förvärvar från andra delar av världen än tidigare. Antalet köp av tillgångar från Nordamerika och västra Europa har ökat dramatiskt.

Årets största affär var China National Chemical Corporations förvärv av det schweiziska bolaget Syngenta AG för drygt 43 miljarder dollar. Andra stora förvärv under årets gång innefattar såväl finska mjukvarutillverkare som amerikanska uthyrningsföretag av flygplan.

Det ligger således faktiskt ett uns av sanning i att ”Kina köper upp hela världen”. Från att ha främst ha varit ute efter afrikanska gruvor, förvärvar kinesiska företag nu en rad olika slags tillgångar från världens alla hörn – till ett större värde än USA.

Kanske än viktigare ställer sig Bloomberg frågan huruvida Kina kan fortsätta förvärva utländska tillgångar i denna takt. Det korta svaret är ”ja”, även om en del risker och potentiella hinder finns.

Den snabba ökningen har nämligen väckt frågetecken och tveksamheter såväl i Kina som i utlandet. Amerikanska myndigheter har stoppat några transaktioner inom teknologiska industrier som man anser riskerar hotat den nationella säkerheten. Även i Tyskland och Storbritannien har politiker uttryckt tveksamheter över kinesiska förvärv av stora företag.

Men Bloomberg pekar samtidigt på en större risk att inhemska kinesiska faktorer skulle kunna sätta stopp för förvärven. Bland annat har kinesiska myndigheter redan nu insett att många utländska förvärv sker främst för att den inhemska aktören vill göra en ny börsintroduktion till ett större värde än tidigare; något som myndigheterna gör sitt bästa för att stoppa.

Vidare är kinesiska myndigheter måna om att stoppa den pågående kapitalflykten. Detta gör man genom att försena eller helt enkelt stoppa överföringar av stora summor pengar till utlandet i samband med förvärv, eller genom att de statliga bankerna inte lånar ut pengar till utländska förvärv.

Vidare finns även risken att Kinas valuta kan sjunka i värde, vilket utan tvekan skulle minska de kinesiska företagens köplusta i utlandet.

Men tack vare Bloombergs ”big data” inom området går det nu att fastslå att kinesiska företag – må vara för första gången någonsin i år – nu förvärvar mer utländska tillgångar än företag i något annat land.

Japan och Taiwan vill locka utländsk arbetskraft

Publicerat den 26 september 2016 kl. 10:16

Japan har länge gjort allt som stått i landets makt för att undvika invandring. Men nu kommer helt motsatta signaler från myndigheterna, vilket främst torde bero på den snabbt sjunkande befolkningen.

Antalet japaner i arbetsför ålder har minskat med tre miljoner under de senaste tre åren. Över en fjärdedel av befolkningen är nu 65 år eller äldre. Som helhet väntas invånarantalet sjunka från nästan 127 miljoner i dag till under 100 miljoner år 2060.

Förra veckan hintade därför två av premiärminister Shinzo Abes närmaste rådgivare att Japan nu ska försöka locka till sig utländsk arbetskraft i större utsträckning än tidigare. Parlamentsmedlemmen Masahiko Shibayama, som står Abe mycket nära, sade i fredags att planer finns på att rentav dubbla den utländska arbetsstyrkan.

Enligt Shibayama ska flera olika ”strategier” implementeras under de kommande åren för att uppnå denna målsättning. Ytterligare en av Abes rådgivare vid namn Yasutoshi Nishimura sade vidare att myndigheterna förbereder att vidareutveckla det särskilda traineeprogram som ger arbetstagare rätt att vistas i Japan i tre år på särskilda uppehållstillstånd.

Tiden ska nu utökas till fem år, och reglerna ska även lättas genom att skrota regler om att endast en låg procent av arbetsstyrkan i inhemska företag får utgöras av utlänningar. Detta traineeprogram ska utökas till fler arbetsområden, och Nishimura sade även att myndigheterna överväger nya visumkategorier för att fylla ut sektorer där det råder brist på arbetskraft.

Exempel som gavs var arbetare inom teknologisektorn från Indien och Vietnam, samt anställda inom den blommande turistindustrin. Just den ökande turismen har varit en viktig faktor för att lätta på det motstånd som länge funnits mot invandring i det konservativa Japan, sade Shibayama.

Också på Taiwan, där jag nu befinner mig, har flera åtgärder tagits på senare år för att öka storleken på den utländska arbetsstyrkan. Taiwan lider de facto av ännu lägre födelsetal än Japan, vilket borgar för att en allt mindre arbetsstyrka kommer få försörja allt fler pensionärer i framtiden.

Taiwans nya regering vil dessutom göra sig mindre ekonomiskt beroende av ett Kina som blir allt mer aggressivt utrikespolitiskt, och har därför lättat på visumkrav för såväl turister arbetare.

Exempelvis har landets lagstiftande församling har nyligen tillsatt en ”Talent Recruitment Policy Committee” med uppgift att attrahera såväl white collar som specialiserade blue collar workers att flytta till Taiwan för att arbeta.

För några år sedan införde myndigheterna även ett särskilt kort ”4-i-1-kort” vid namn Employment PASS Card som innebär en strömlinjeformad process för ansökning av inresetillstånd, arbetstillstånd, uppehållstillstånd samt Alien Residential Card för utlänningar bosatta i Taiwan.

Tidigare var man tvungen att ansöka om alla dessa var för sig i någon slag överdimensionerad byråkratisk mardröm – nu kan alla fås på en och samma gång med en handläggningstid på under två veckor.

Vidare har även ett särskilt uppehållstillstånd för individer med ”särskilda” kunskaper eller egenskaper som kan bidra positivt till Taiwans utveckling. De dussintals olika kategorierna innefattar allt från universitetsprofessorer till tidigare olympiska guldmedaljörer.

Taiwan har länge hamnat i skymundan av Kina bland utländska entreprenörer och företag. DEt försöker man nu kompensera med enklare handläggning och bra livsförhållanden för utländska arbetare. Liksom jag skrev här på Finansliv tidigare denna månad, så utsågs Taiwan tidigare i år till världens bästa land för expats av organisationen Internations.

Just Kina är förresten ytterligare ett land där arbetsstyrkan sedan ett par år tillbaka har börjat minska. Faktumet att allt färre kommer behöva se efter allt fler kan här potentiellt ställa till med ännu större problem på grund av det underutvecklade välfärdssystemet.

Kinas myndigheter har försökt komma till rätta med problemet genom att skrota den enbarspolitik som orsakat de demografiska problemen. Men få tecken finns på att kinesiska kvinnor i dag är villiga att föda ”tillräckligt” med barn ändå.

Samtidigt har kinesiska myndigheter på senare år försvårat arbetsklimatet för utlänningar inom många områden. Nyligen infördes en landsomfattande lag mot utländska NGO:s, som förbjuder finansiering utifrån och utsätter personalen för flera säkerhetsrisker.

Syftet är, givetvis, att underminera organisationer som potentiellt kan bidra till att blottlägga de många orättvisor som finns i det kinesiska samhället. Ökad nationalism, miljöproblem och minskad rättssäkerhet är andra faktorer som fått flera expats att lämna Kina de senaste åren; särskilt ofta välbetalda chefer med barn och familj.

Tidigare i september kom vidare rapporter om ett nytt pilotprogram som från och med 1 november ska dela upp utlänningar i kategorierna A, B och C i samband med utfärdandet av arbetsvisum. Indelningen görs på basis av bland annat utbildning, arbete, ålder och språkkunskaper.

På grund av Östasiens snabba samhällsutveckling står många av regionens länder nu inför stora demografiska utmaningar. Det återstår att se vilken som är den bästa lösning: Att vara välkomnande mot utländsk arbetskraft som Japan och Taiwan. Eller att misstänkliggöra utlänningar genom att skylla många av de inhemska problemen på ”utländska krafter” som Kina.

På grund av den snabba samhällsutvecklingen i Asien står många länder inför demografiska utmaningar. Det återstår att se om det lönar sig att vara vänlig mot utländsk arbetskraft, eller misstänkliggöra och skicka hem dem.

Kina gör sanktioner mot Nordkorea verkningslösa

Publicerat den 18 september 2016 kl. 17:05

Förra veckan genomförde Nordkorea ett i raden av sina kärnvapenprov, som dessutom var det största hittills och påvisar tydliga ”framsteg” i landets kärnvapenprogram. Det är nu sannolikt att regimen kan utrusta missiler med kärnvapenladdningar och hotet mot grannländerna är nu större än någonsin tidigare.

Vad kan omvärlden egentligen göra åt saken? Inte särskilt mycket, i alla fall inte om man ska fortsätta förlita sig på ekonomiska sanktioner. Redan 2006 infördes sådana sanktioner mot Nordkorea, och efter ett kärnvapenprov i mars i år antogs de mest omfattande sanktionerna hittills.

Även Kina – som tidigare alltid motsatt sig sanktioner mot Nordkorea – antog då de sanktioner som FN:s säkerhetsråd lade fram på bordet och lovade heligt att även implementera dem.

Det var ett framsteg. För att sanktioner mot Nordkorea ska ha någon som helst verkan måste nämligen Kina vara med på tåget. Landet står för en stor majoritet av all handel som sker med Nordkorea. Kineserna förser bland annat sina grannar med 90 procent av allt bränsle och 50 procent av all mat.

Vad gäller utrikespolitik finns dock ofta en diskrepans mellan vad Kina lovar och egentligen gör. Så även i detta fall. Redan senare samma månad visade rapporter att Kina inte följde de sanktioner som man skrivit under i FN:s säkerhetsråd. Och under 2016 har kinesernas handel med Nordkorea de facto ökat, vilket även gäller material som är nödvändigt för byggnationen av kärnreaktorer.

Förutom Kina så har även Ryssland utökat sitt ekonomiska utbyte med Nordkorea. Nu i veckan påpekade Japan Times att aktiviteten i frihandelszonen Rason är i full gång; denna hamnstad i nordöstra Nordkorea används bland annat som transit för kol från Sibirien som lastas om och skeppas vidare till Kina.

Detta är särskilt nödvändigt under vintertid då många av hamnarna i Sibirien fryser. Enligt nordkoreanska tjänstemän planerar ryssarna att föra en miljon ton kol genom Rason i år, vilket vore en ökning med 300 000 ton från i fjol.

Som ett resultat ökar den ekonomiska aktiviteten vilket ses på de nya hotell som byggs i gränsområdet mellan Nordkorea, Kina och Ryssland. Japan Times citerar nordkoreanska tjänstemän som menar att sanktionerna därför inte varit särskilt kännbara:

But they also note that thanks largely to China and Russia, the sanctions have hardly been a death knell. That holds for North Korea in general — its GNP is believed to be growing slightly and signs of economic improvements such as more goods available, more taxis and traffic on the streets and more people frequenting markets, particularly in the capital, Pyongyang, are noticeable.

Trots att de hårdaste sanktionerna till dags datum godkändes av ett enigt säkerhetsråd tidigare i år så växer alltså Nordkoreas ekonomi, och med den även de resurser som landet kan använda till att utveckla sina kärnvapen. Många frågar sig varför Kina agerar på det här viset; en fråga som det finns flera svar på.

Till att börja med så är Nordkorea det enda landet som Kina har en formell allians med. De båda ländernas gemensamma revolutionära historia går längre tillbaka än koreakriget; koreanska förband var en starkt bidragande orsak till att Kinas kommunistparti kunde vinna inbördeskriget mot nationalisterna och ta makten över Kina 1949.

Men förutom revolutionär romantik finns även flera praktiska anledningar till att Kina håller Nordkorea under armarna. Om regimen där skulle falla så sker en återförening av Koreahalvön ofrånkomligen på sydkoreanska villkor. Då skulle Kina få en ny gräns mot ett land allierat med USA, där det dessutom redan i dag finns drygt 30 000 amerikanska trupper.

Vidare skulle miljontals nordkoreanska flyktingar sannolikt bege sig över gränsen till Kina. Det skulle vara särskilt illa nu, då den kinesiska tillväxten vacklar vilket är särskilt påtagligt i provinserna i ”rostbältet” som gränsar till Nordkorea. Här finns redan enorma problem med miljontals kinesiska arbetare som förlorat sina jobb inom statliga industrier där överkapacitet råder.

Just denna överkapacitet är ytterligare en anledning till den växande handeln mellan länderna. Exempelvis har stålimporten från Kina till Nordkorea ökat betydligt, vilket beror på att det inte längre finns en lika stor efterfrågan på stål i Kina.

För att hålla hjulen snurrande exporterar kinesiska företag stål till Nordkorea; i utbyte får de råvaror och järnmalm som förvandlas till nytt stål i Kina som därmed på kort sikt sparar tusentals arbetstillfällen inom den krisande stålsektorn.

Men det råder inte precis harmoni mellan de båda kommunistländerna. Diktatorn Kim Jong Un kom till makten ungefär samtidigt som Kinas president Xi Jinping, och under de knappt fyra åren som de båda ledarna suttit vid rodret har relationen försämrats märkbart.

Kina är främst ute efter ”status quo” i Nordkorea; man vill absolut inte se kärnvapenprover destabilisera regionen. Särskilt inte eftersom de driver Sydkorea och Japan närmare såväl varandra som USA. Ett tydligt exempel på detta kom i somras då Sydkorea annonserade att man med USA:s hjälp ska uppföra ett stort försvarssystem vid namn THAAD som skydd mot nordkoreanska missiler.

Enligt de båda länderna är missillskölden ett direkt svar på Nordkoreas allt längre framskridna kärnvapenutveckling, samtidigt som Kina kritiserar initiativet som ett steg i ledet att ”omringa” Kina i Stilla havs-området.

Vart Kinas lojalitet finns märktes tydligt genom att man kritiserade THAAD med mycket skarpare ordalag än Nordkoreas senaste kärnvapenprov, som inte ens nämndes i kinesiska nyhetssändningar trots att det gav ifrån sig ett skalv som kändes i landets nordöstra provinser.

Sammanfattningsvis så kommer Kina och Ryssland alltid föra en bilateralt utrikespolitik gällande Nordkorea som syftar till att tillfredsställa de egna behoven, även om det sker på bekostnad av vad man har ”lovat” i unilaterala sammanhang.

Samma mönster kan ses i det Sydkinesiska havet. Där motarbetar Kina alla försök att lösa de territoriella tvisterna unilateralt genom internationella domstolar eller regionala organisationer som ASEAN. Istället vill man dra nytta av sin storlek och ”förhandla” med varje land var för sig.

Det finns ingen anledning att tro att Kina kommer agera annorlunda vad gäller Nordkorea. Nu har man till och med slutat låtsas; omedelbart efter de senaste kärnvapenprovet sade landets utrikesminister Wang Yi att man motsätter sig så kallade ”verkningslösa” unilaterala sanktioner mot Nordkorea.

Till saken hör ju att sanktionerna är verkningslösa just därför att Kina – och i viss mån Ryssland – ignorerar dem. Och Nordkorea är så pass isolerat att man inte behöver ta hänsyn till några internationella sanktioner så länge det ekonomiska utbytet fortgår med Kina.

Därför är det värdelöst att i FN:s säkerhetsråd och andra sammanhang slösa tid och energi på att få genom nya sanktioner. Vill världssamfundet verkligen lösa frågan med Nordkoreas kärnvapenprov så måste man tänka ut en lösning som inte inkluderar Kina.

Kinas privata företag vägrar investera

Publicerat den 16 september 2016 kl. 17:51

Innan sommaren skrev jag här på Finansliv om Kinas växande skuldkris. Landets skuldnivå närmar sig nu 300 procent av BNP, och i veckan citerade Wall Street Journal en finansanalytiker i Peking säga att Kinas skuldsituation har ”lämnat solsystemet” och befinner sig bortre rymden.

Tidigare denna månad skrev jag även ett långt uppslag om skuldkrisen för tidningen Affärsvärlden. De personer jag då intervjuade uttryckte alla en särskild oro för avmattningen i investeringar i fasta tillgångar av privata företag; ett tydligt tecken på att det saknas förtroende för myndigheternas ekonomiska politik.

Nu i veckan kom också nya siffror som bekräftade detta: Under årets åtta första månader ökade de privata företagens investeringar i fasta tillgångar med bara 2,1 procent vilket är den lägsta ökningen sedan denna slags statistik började föras 2005.

För att kunna hålla liv i tillväxten har de statliga företagen därför behövt vara desto mer aktiva; deras investeringstakt ökade under samma period med hela 21,4 procent vilket nästan är en fördubbling jämfört med fjolåret.

Även fast Kinas ekonomi i mångt och mycket domineras av statliga företag så utgör detta ett enormt problem. De privata företagen är nämligen långt mer effektiva än de korrupta och förlegade statliga jättarna som suger upp det mesta av lånen från de statliga bankerna.

Under det senaste årtiondet har Kinas privata företag exempelvis stått för 60 procent av landets ekonomiska tillväxt och cirka två tredjedelar av alla investeringar. Dessutom står den privata sektorn nu, enligt The Economist, för cirka 80 procent av alla Kinas arbetstillfällen.

Att denna del av ekonomin nu nästan slutar växa är givetvis en mardröm för politikerna i Peking. Men vad beror det då på?

Från myndigheternas håll skylls utvecklingen på vikande global efterfrågan av kinesiska exportvaror. Men det finns många bedömare som istället pekar på en politisk åtstramning i kombination med den sjunkande kinesiska tillväxten.

Privata företag har inom flera sektorer länge trängts undan av privilegierade statliga konkurrenter. De stora statliga bankerna har alltid fördragit att låna ut kapital till statliga jättebolag, vilket har tvingat privata företag att vända sig till den informella banksektorn. (Alltså de så kallade ”skuggbankerna” som jag tidigare skrivit närmare om här.)

Men på senare tid har myndigheterna slagit ner mot denna halvt olagliga informella banksektorn och därför har de privata företagen haft allt svårare att få några lån alls. På grund av den minskande tillväxten har de också allt svårare att få hög avkastning på sitt kapital.

För som exempelvis Zhu Haibin vid JP Morgan Chase säger så är det många privata företag som har kapital men ändå väljer att inte investera. På grund av de statliga bolagens fördelaktiga behandling – och den överkapacitet som råder inom många sektorer – så har avkastningen på investerat kapital sedan 2011 fallit med en tredjedel till cirka 7 procent. Det är nästan samma nivå som bankens utlåningsränta på 5,25 procent; därför håller många privata företag i sina pengar i väntan på bättre tider.

De statliga företagen saknar å sin sida ofta vinstkrav och har dessutom lätt med finansieringen. Därför kan investeringarna öka även om inte avkastningen och till och med intäkterna minskar.

Myndigheterna har försökt råda bot på detta. 2014 sade president Xi Jinping att privata företag ska uppmuntras att investera i statliga projekt. Sedan dess har man utlyst planer på tusentals så kallade PPP (public-private partnership), där statliga och privata företag kan investera tillsammans inom områden där statliga bolag traditionellt åtnjuter monopol eller skyddad ställning.

Men de privata företagen har visat svalt intresse för dessa projekt, eftersom de ofta sker i mindre städer eller är av mindre lönsam karaktär. De riktigt stora och prestigefyllda projekten roffar de statliga företagen fortfarande åt sig på egen hand, skriver The Economist:

Local governments are reluctant to cede their most promising projects to private investors. Many officials are suspicious of private firms. Beijing municipality recently signed a PPP agreement for a new highway, and picked China Railway Construction Corp, a mammoth state-owned enterprise, as its partner. The official in charge suggested that private companies had neither the ability nor the capital necessary.

Och inom flera områden som öppnats upp för privata företag på sistone – låt säga sjukvård och infrastruktur – så måste de privata aktörerna icke desto mindre konkurrera med statliga bolag som har mycket bättre förutsättningar.

Myndigheterna har nu insett att det är bråttom med att frigöra de privata företagens kapital för investeringar. Denna sommar har arbetslag skickats till 18 av landets 31 provinser för att undersöka varför de privata investeringarna uteblir, och tidigare i september utfärdade Kinas kabinett en rad åtgärder i syfte att skapa förändring.

Bland annat har man lovat att behandla privata företag mer fördelaktigt när de investerar i industrier som sjukvård och utbildning och man har – ännu en gång – uppmanat banker att låna ut mer till privatföretagen. Myndigheterna lovar även att starta fler PPP-projekt där de privata företagen ska få mer lukrativa kontrakt och åtnjuta statliga subventioner som hittios varit förunnat de statliga företagen.

Men mer skulle kunna och behöva göras för att få de privata företagens investeringar i fasta tillgångar att öka på riktigt. Man skulle kunna ge privata företag tillgång till lukrativa branscher som finans och infrastruktur vilka i dag är helt under statligt monopol. Detta skulle kunna ske genom att bryta ner och minska de statliga jättarnas storlek och inflytande – men de senaste åren har precis det motsatta skett med större och mer konsoliderade statliga bolag.

Trenden med minskade privata investeringar visar dock tydligt att även Kina måste följa marknadsekonomins regler. för hur mycket myndigheterna än vill att de privata företagen ska investera så kan de inte tvinga dem; man måste först erbjuda bättre villkor.

För får Kina inte igång de privata företagens investeringar mycket snart så krävs ännu större kreditexpansioner och lån till de ineffektiva statliga företagen för att kunna hålla igång tillväxten. Och det innebär i sin tur att skuldnivån skulle försvinna ännu ett steg längre bort i yttre rymden.