Tagg: Kina

Är vi redo att sälja oss själva till Kinas kommunistparti?

Publicerat den 23 juni 2016 kl. 11:54

I fredags höll jag på att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. I Svenska dagbladet fanns nämligen en helsida med rubriken ”Sanningen om problemet i Sydkinesiska havet”, där Kinas ambassadör i bästa propagandastil rättfärdigade landets territoriella anspråk i detta hav samt argumenterade för landets rätt att köra över Haagtribunalen.

För att göra en lång historia kort så gör Kina anspråk på cirka 90 procent av detta fiskrika hav, där hälften av världens handelsfartyg passerar och som dessutom tros innehålla stora reserver av olja och gas.

Peking menar att vatten som ligger tio mil utanför Borneos kust men 1 500 kilometer bort från Kinas fastland är kinesiska. Anspråken görs med luddiga historiska referenser samt en rad konstgjorda öar som Kinas de senaste åren har byggt på olika platser i havet, och försett med såväl luftvärnsmissiler som landningsbanor för militära flygplan.

2012 körde Kina bort filippinska fiskare från en ögrupp vid namn Scarborough Shoal, som ligger 800 kilometer från Kina men bara 200 kilometer utanför Filippinernas kust. Enligt UNCLOS – FN:s havsrättskonvention som Kina själva ratificerat – ligger ögruppen väl inom Filippinernas så kallade ”exklusiva ekonomiska zon”.

Men Kina menar att UNCLOS inte gäller i just detta fall och har sedan 2012 ockuperat Scarborough Shoal. Det fick Filippinerna att ta fallet till Haagtribunalen, som väntas komma med sin dom senare denna sommar.

Kina är medvetna om att Filippinerna med störst sannolikhet kommer vinna fallet i den internationella skiljedomstolen, och har därför satt igång en propagandakampanj för att rättfärdiga sin ståndpunkt. Man har köpt vissa länders sympatier, ljugit om andra länders medhåll men framför allt spridit sitt budskap via såväl inhemska som utländska medier.

Det är alltså mot denna bakgrund som Kinas ambassad kommer till SvD med stora plånboken och tillåts köpa en annons där man påstår sig ha rätt att ignorera de internationella lagar man själv förbundit sig till, samt argumentera för landets territoriella expansion i allmänhet.

Lyckligtvis blev reaktionerna på Kinas annons starka. Bland annat skrev jag själv ett blogginlägg om annonsen som fick 150 delningar och långt fler läsare. På sociala medier undrade erfarna journalister hur publiceringen var möjlig och det ropades på granskning från P1:s program Medierna.

Kritiken blev de facto så omfattande att Fredric Karén, chefredaktör och ansvarig utgivare på SvD, redan senare samma dag utfärdade en ”förklaring” till varför tidningen alls tog in annonsen:

Allmänt har SvD inga restriktioner mot någon speciell annonsör, vare sig det är ett land eller kommersiellt bolag. I första hand bedömer jag alltid annonser utifrån om budskapet bryter mot några av våra grundlagar som reglerar tryck- och yttrandefriheten, dvs förtal eller hets mot folkgrupp för att nämna ett par.
Vid en genomläsning av den här annonsen såg jag inga sådana hinder. Vi var också tydliga med att utformningen skulle vara tydlig så att det inte går att ta miste på att detta är en annons med ett budskap som inte har något med SvD:s redaktionella profil att göra.

Rent juridiskt har Karén givetvis rätt i att SvD får välja vilka annonsörer de vill. Men i mina ögon är argumentationen svag. Skulle man exempelvis låta utländska terrororganisationer annonsera så länge innehållet inte bryter mot svenska grundlagar?

Eller en ännu mer relevant jämförelse; skulle Karén även godkänna en annons från ryska ambassadören om denne ville använda SvD för att rättfärdiga Rysslands territoriella krav i Ukraina? Om svaret är nej, vad anser man skillnaden mot den kinesiska annonsen vara?

Jag frågade faktiskt själv Karén om just detta via såväl Twitter som mail men fick aldrig något svar. Då branschtidningen Dagens Media kontaktade Karén så upprepade han samma argument med grundlag och yttrandefrihet. Han valde även att tona ner spänningarna i Sydkinesiska havet som en ”helt oblodig” konflikt där ”flera länder, Kina, Filippinerna med flera tvistar om gränsdragningarna”.

Vi har alltså en av Sveriges största tidningar som tar emot pengar av en kommunistisk diktatur, och en chefredaktör som sedan spelar ner allvaret av konflikten som dikturen är inblandad i genom felaktiga historiska påståenden då annonsen ifrågasätts.

Då Kina 1988 ockuperade ögruppen Paracel strök nämligen minst 74 vietnamesiska sjömän med. Sommaren 2014 härjade stora anti-kinesiska upplopp över hela Vietnam med fyra döda och 120 skadade som följd. Anledningen var att Kina flyttat en oljerigg nära den vietnamesiska kusten.

Faktum är att incidenter med skottväxlingar uppstår regelbundet i Sydkinesiska havet; senast förra veckan fick en allvarligt skadad kinesisk fiskare evakueras till Kina sedan indonesisk kustjakt skjutit på kinesiska fiskebåtar vid omstridda vatten. Som läget ser ut i dag är det bara en tidsfråga innan något riktigt allvarligt sker.

Jag tror – och hoppas – att SvD och Fredrik Karén accepterade annonsen av ren okunskap om vad som egentligen sker i Sydkinesiska havet. Som jag skrivit flera gånger tidigare här på Finansliv så innebär svensk medias bristande rapportering om Kina att många helt enkelt inte känner till vad som egentligen sker där, och således blir mer mottagliga för kinesisk propaganda likt annonsen i SvD.

Detta gör risken för snedsteg så mycket större. I min kommande bok ”Det nya Kina” som släpps i september ger jag flera exempel på hur svenska aktörer sopar moralen under mattan. Axis har sålt bevakningskameror som sitter vid Himmelska fridens torg. Ambassadens tidigare kulturråd Eva Ekeroth har skrivit artiklar om en ”uppmuntrande kulturpolitik” i Kina trots en växande repression sedan Xi Jinping tog över makten 2013. Anledning? Ekeroth har själv startat ett förlag som översätter kinesisk litteratur till svenska och har därmed egenintresse av att kulturutvecklingen som blomstrande..

Inte hade väl Axis kommit undan med att sälja utrustning till Putin, och inte hade väl ett tidigare kulturråd i Moskva kunnat beskriva Rysslands pågående kulturella utveckling som ”uppmuntrande”? Detta trots att Kina är långt mer repressivt än Ryssland. Det handlar helt enkelt om okunskap.

Med detta sagt måste alla – företag som politiker – göra sin hemläxa och ställa sig kritiska frågor då Kina lockar med pengar eller andra fördelar. I vilken utsträckning är vi beredda att sälja oss till en av världens värsta diktaturer?

Särskilt allvarligt är det ju såklart när media – som ju ska granska diktaturer! – säljer helsidor till den kinesiska regimen.

I det långa loppet får man väl hoppas att misstag som detta även påverkar förtroendet för inblandade tidningar. Enligt devisen ”bit inte den hand som föder dig” – blir det inte svårare att tro på analyser från SvD Näringsliv om man vet att Kinas kommunistparti delvis föder tidningen med annonspengar?

Kina ställer politiska krav på utländska företag

Publicerat den 14 juni 2016 kl. 15:09

För att förbättra sin försäljning i Hongkong utlyste kosmetikaföretaget Lancome, som ägs av franska L’Oreal, nyligen en konsert med den populära lokala sångerskan Denise Ho.

Men det gillades inte av Kinas myndigheter. Denise Ho är nämligen känd för sitt deltagande under demokratiprotesterna i Hongkong hösten 2014, och har dessutom postat en bild på sig själv med Dalai Lama på Facebook.

Detta räckte för att dagstidningen Global Times, som Kinas kommunistparti styr över, skulle kalla Denise Ho för ett ”gift” som stödjer frihetsrörelser i såväl Hongkong som Tibet. Tidningen uppmanade vidare sina läsare att kommentera på Lancomes val av sångerska till sin konsert, varav flera ropade på en bojkott och retoriskt frågade om Lancome ville ha någon försäljning alls i Kina i framtiden.

Med tanke på den kinesiska marknadens betydelse – Kinas är L’Oreals största marknad efter USA – fick Lancome snabbt kalla fötter och ställde in konserten av ”säkerhetsskäl”. Detta trots att Denise Ho de facto aldrig har uttryckt något officiellt stöd för ett fritt eller på annat vis självständigt Tibet.

Plötsligt riskerade Lancome och L’Oreal istället en bojkott i Hongkong, där flera invånare på sociala medier beskyllde det franska företaget för självcensur. Ett tiotal av stadens politiska grupper iscensatte förra veckan en protest utanför Lancomes butiker och krävde en offentlig ursäkt, med hot om att åtgärderna annars skulle trappas upp. Flera av butikerna tvingades stänga medan protesterna pågick.

Flera upprop startades på internet med krav på att Lancome skulle genomföra konserten. Det största uppropet ägde rum på Facebook där en lärare från Paris vid namn Beatrice Desranges samlade över 80 000 underskrifter i ändamålet.

Denise Ho försökte samtidigt utan framgång att kontakta Lancome, som nöjde sig med att erbjuda sångerskan ekonomisk kompensation för den uteblivna konserten. Men Denise Ho var inte intresserad av några pengar, utan krävde istället att Lancome ska motivera sitt beslut på ett mer ärligt vis.

Incidenten blåstes upp så pass att Stephen Mosley, chef för L’Oreal i Hongkong, nu tvingas avgå i slutet av juni. Detta efter att flera politiska grupper i staden manat till bojkott inte bara av Lancome utan samtliga L’Oreals produkter.

De politiska grupperna gav ut ett gemensamt utfärdande där de såg det som extra ironiskt att just ett franskt märke ”bugar sig för Kina”, med tanke på Frankrikes långa historia av frihetsrörelser mot totalitära krafter.

Denise Ho menade att ”kommersiell censur” blivit en allt vanligare företeelse bland aktörer som känner sig tvungna att tillmötesgå den kinesiska regimens allt strängare politiska krav. Hon nämnde särskilt hur en taiwanesisk sångerska vid namn Chou Tzu-yu nyligen tvingades be om ursäkt till Kina sedan hon råkat vifta med en taiwanesisk flagga i ett tv-program. Annars riskerade hon gå miste om försäljning och liveframträdanden i Kina.

Det finns en lång rad exempel på politiker som länge försökt blidka Kina genom att se mellan fingrarna på de övergrepp mot mänskliga rättigheter som landets makthavare rutinmässigt gör sig skyldiga till.

I Sverige kan detta ses i att vare sig statsminister Stefan Löfven eller utrikesminister Margot Wallström vågar kalla Kina för ”diktatur” då media frågar, trots att man gärna använder benämningen för exempelvis Saudiarabien. (I fjol kunde Löfven dessutom ses på Kinas statliga tv-nätverk CCTV tala varmt om ”65 års goda diplomatisk relationer” med Kina, och belysa de båda ländernas ”nyttiga handelsutbyte” samt avlägga en nyårshälsning på kinesiska.)

Storbritannien gick under fjolåret ännu längre, då handelsminister George Osborne under en resa till Kina framhöll sin önskan om att de båda länderna ska ”hålla ihop i vått och torrt” samt dela ”ett gyllene årtionde” tillsammans. Under fem dagar lyckades Osborne tecken 53 nya avtal med Kina och fick även beröm av landets media för att inte ha ”dragit upp” mänskliga rättigheter under sitt besök.

Men på senare år har även kommersiella aktörer i form av företag eller hela industrier börjat rätta sig efter kinesiska myndigheters krav för att få tillgång till landets marknad. Flera Hollywood-filmer har på senare år anpassat innehållet till Kina genom att ta bort eller lägga till scener – produktioner som Transformers och Iron Man har till och med spelat in särskilda delar med kinesiska skådespelare som endast har visats på biograferna i Kina.

Och då ska vi inte ens börja tala om internetföretag som Linkedin eller Facebook, som censurerar delar av sitt innehåll eller på andra vis går Kinas regim till mötes för att få tillgång till landets över 720 miljoner internetanvändare.

Fallet med Lancome visar på den fina linje som många aktörer måste beakta för att hålla sig på god fot med Kina och samtidigt undvika att stöta sig med andra potentiella konsumenter. New York Times intervjuade med anledning av detta professor Fu King-wa vid min gamla fakultet för journalistisk vid University of Hong Kong:

Fu King-wa, an associate professor at the Journalism and Media Studies Center at the University of Hong Kong, said the episode involving Ms. Ho would be a lesson in the need to better understand local culture and to formulate better communications strategies.

“I don’t know what happened, maybe some miscommunication between headquarters and local branch,” Dr. Fu said.

“International brands, if they want to do business in China, that always has certain kinds of risk,” he added. “If you choose to stay in this market, either you pay attention to all these kinds of politically sensitive issues, or you just follow Google” and leave the market.

Företag som vill lyckas i Asien måste alltså hålla bättre koll på det allt mer komplicerade politiska läget i regionen. Samtidigt måste de också ställa sig själva den rent moraliska frågan om till vilken utsträckning de vill tillmötesgå politiska krav från en enpartistat.

Förutom Lancome fördömde Global Times i samma artikel även Listerine för att samarbeta med Denise Ho och uppmanade sina läsare att rasa även mot munvattnet. Listerna meddelar dock att de tänker fortsätta sitt samarbete med Denise Ho.

Taiwan rör sig bort från Kina, politiskt och ekonomiskt

Publicerat den 8 juni 2016 kl. 19:33

Hundratals miljoner potentiella kunder och en bottenlös törst på råvaror har fått företag och myndigheter världen över att i det närmaste tävla för att stärka sina affärsutsikter och ekonomiska band med Kina.

Men Taiwans nya regering gör nu precis tvärtom. President Tsai Ing-wen, som tillträdde förra månaden, uttalade nyligen sin ambition om att minska affärsutbytet med Kina skriver bland annat Wall Street Journal:

The new president expressed Taiwan’s desire to be included in free-trade negotiations, including the second round of talks for the Trans-Pacific Partnership and the China-led Regional Comprehensive Economic Partnership. She also highlighted a new “go south” policy, promoting investment in the Association of Southeast Asian Nations and India, and “bidding farewell” to Taiwan’s “overreliance on a single market.”

In a meeting with foreign delegates the next day, Ms. Tsai stressed the importance of continuing the Trade and Investment Framework Agreement talks with the U.S. She implied that pivoting from a focus on Taiwan’s bilateral relationship with China to strengthening multilateral and bilateral ties to the rest of the world would be central to Taiwan becoming a vibrant and sustainable economic powerhouse again, with political values aligned with market democracies.

Under de åtta år som Taiwans förre president Ma Ying-jeou satt vid makten så ökade utbytet med Kina betydligt. Handeln mellan de två länderna uppgick 2014 till 130 miljarder dollar; det kan jämföras med en handel på 79 miljarder dollar mellan Taiwan och ASEANS:s tio medlemsländer, eller 6 miljarder dollar mellan Taiwan och Indien. Kina är dessutom den i särklass störst destinationen för taiwanesiska direktinvesteringar.

Bakom den allt närmare ekonomiska relationen med Kina ligger bland annat 23 handelsavtal som ingicks under Mas tid som president för att underlätta handeln mellan de båda länderna. Dessa avtal och utvecklingen i stort har dock gjort Taiwan ekonomiskt beroenden av Kina. Tsai vill nu alltså balansera denna beroendeställning genom att öka handeln med bland annat Sydostasien, Indien, Japan och USA.

De avtal som redan tecknats mellan länderna kommer fortsätta att gälla – åtminstone för stunden – men sannolikt kommer inga nya liknande överenskommelser att ingås. Bland annat Forbes skrev i veckan om hur förhandlingarna över ett omfattande avtal med skattelättnader på tusentals produkter och tjänster som diskuterades precis då Ma lämnade över makten till Tsai nu har avbrutits.

Tsais parti Democratic Progressive Party (DPP) är överlag mycket mer tveksamt till att närma sig Kina ekonomiskt och politiskt än Mas parti Kuomintang (KMT). För många av Taiwans väljare har utvecklingen i Hongkong fungerat som ett avskräckande exempel; Kina lovade att staden skulle få behålla sitt självstyre till år 2047 men det kinesiska inflytandet över såväl politik som ekonomi är redan nu skrämmande.

Rädslan för en liknande utveckling på Taiwan var den största anledningen till att Tsai vann en jordskredsseger i presidentvalet i januari samtidigt som DPP med bred marginal fick egen majoritet i parlamentet.

Kina har reagerat starkt på valresultatet, särskilt som Tsai vägrar att ställa sig bakom ”1992 års konsensus”. Detta konsensus ingicks 1992 av KMT och Kinas regim i syfte att åsidosätta politiska meningsskiljaktigheter för att kunna öka det ekonomiska samarbetet. Dess ihåliga formulering går ut på en överenskommelse om att det bara finns ett Kina, men att båda sidor är fria att själva definiera vad detta Kina utgörs av.

Kina sade redan innan presidentvalet i januari att Taiwans nya regering måste acceptera 1992 års konsensus för att de två sidorna ska kunna fortsätta samarbeta. Men Tsai förkastar alltså detta konsensus. Dels för att det ingicks mellan två diktaturer utan att Taiwans folk tillfrågades – Taiwan började nämligen hålla val först 1996.

Men ännu mer för att den taiwanesiska befolkningen i dag motsätter sig 1992 års konsensus. En undersökning från Taiwan Indicators Survey Research visade 2015 att endast 27,4 procent av invånarna stödjer överenskommelsen. Istället ansåg 69 procent att formuleringen ”ett land på var sida av sundet” bör användas för att beskriva Taiwans relation med Kina.

Kinas kommunistparti anser återföreningen med Taiwan på Kinas villkor som en slags helig uppgift och gör sitt bästa för att smutsa ner Tsais rykte. En av Kinas ledande ”experter” skrev för ett par veckor sedan i statlig media att Tsai är oförmögen att leda Taiwan eftersom hon är kvinna och singel utan barn. Detta civilstånd sades göra henne ”extrem” och ”känslomässig”, och vidare går det heller inte att lita på någon som har så pass ”onormala värderingar”.

Sedan Tsai och DPP vann valet i januari har antalet kinesiska turister till Taiwan minskat med cirka 30 procent, bland annat eftersom Kinas myndigheter varit mindre villiga att låta sina egna medborgare få visum till Taiwan. Enligt Reuters besökte 4,2 miljoner kinesiska turister Taiwan i fjol, vilket bidrog med nästan sju miljarder dollar till Taiwans servicesektor.

Vidare har rykten uppstått om att Kina avser avbryta eller i alla fall kraftigt minska det akademiska utbytet med Taiwan. Enligt Apple Daily har Taiwan Affairs Office i Peking beordrat ett stopp på alla utbytesprogram mellan de två länderna så länge Tsai har makten. Det skulle slå hårt mot Taiwans universitet eftersom de cirka 10 000 kinesiska studenter som nu pluggar där utgör hälften av alla utländska studenter i hela Taiwan.

Snarare än att som Ma och KMT gå Kina till mötes så planerar Tsai och DPP istället att öka antalet turister och studenter från andra länder. Visumlättnader är att vänta för länder i Sydostasien, samtidigt som Taiwans utbildningsministerium nyligen har lämnat ett förslag till den lagstiftande församlingen om att utfärda fler stipendium och praktikplatser åt studenter från andra länder än Kina.

Avståndstagandet från Kina innebär utan tvivel stora utmaningar för Taiwans ekonomi. Myndigheterna sänkte nyligen tillväxtprognosen för 2016 till 1,1 procent, samt utsikterna för landets exportsektor till minus 3,65 procent från tidigare minus 2,78 procent.

Men vad gäller Taiwans ekonomi så har Tsai andra parametrar i sikte än rena tillväxttal. För liksom i Hongkong så har det växande ekonomiska utbyte med Kina lett till växande klassklyftor och skenande fastighetspriser. En stor anledning till att Ma och KMT förlorade valet tidigare i år var kritik mot handelsavtalen med Kina, som sades främst gynna Taiwans överklass och storföretag på bekostnad av arbetarklass och mindre entreprenörer vilka utsattes för svår kinesisk konkurrens.

På Tsais agenda står nu istället att förbättra det sociala skyddsnätet, stärka arbetsrätten, minska inkomstklyftorna samt prioritering av en ekologiskt hållbar utveckling. Dessutom ska hundratusentals allmännyttiga bostäder byggas åt de många unga som inte har råd med de höga fastighetspriser som inflödet av kinesiska pengar lett till.

Kina kommer givetvis göra sitt bästa för att sätta käppar i Tsais hjul. Redan i dag står Taiwan utanför flera internationella organisationer och frihandelsavtal på grund av kinesiskt veto. Kina arbetar aktivt för att minimera samarbetet mellan Taiwan och Kinas 170 ”allierade” nationer – det är i dag bara 22 nationer som har formella diplomatiska relationer med Taiwan som ett land.

Innan Tsais valseger i januari tillät Kina ett visst utökat handelsutbyte mellan sina ”allierade” nationer och Taiwan. Men efter valet har man visat tecken på att vilja förvärra Taiwans isolation igen. I mars köpte Kina till sig diplomatiska relationer med Gambia, som tidigare erkänt Taiwan som en självständig nation.

Med morot och piska har Kina även sett till att 67 taiwanesiska invånare misstänkta för brott i utlandet har utvisats till Kina istället för Taiwan. Vidare har Kina just hållit en stor militärövning vid sin sydöstra kust, som i allt väsentligt påminde om förberedelserna för en invasion av Taiwan.

Som svar på detta vill Tsai öka Taiwans politiska betydelse i regionen. På senaste tiden har hon föreslagit gemensam utvinning av naturresurser på omstridda geografiska platser i Syd- och Östkinesiska havet med bland annat Japan och Indonesien.

Det politiska spelet mellan Kina och Taiwan kommer utan tvivel förvärras de närmaste åren. Vid sidan av politiken ska det bli intressant att följa det taiwanesiska experimentet med att medvetet minska det ekonomiska utbytet med Kina, ett land som många andra aktörer fortfarande sätter sin tilltro till vad gäller handel och tillväxt.

Har ”Made in China” blivit coolt?

Publicerat den 27 maj 2016 kl. 16:43

Då Kina nu har som uttalad ambition att ställa om sin ekonomi från statliga investeringar till konsumtion och service, är det många utländska konsumtionsföretag som sätter allt större tilltro till den kinesiska marknaden.

Dock kommer de som förlitar sig på Kina stöta på problem i allt större utsträckning. Detta inte bara för att omställningen går långsammare än planerat, utav även för att inhemska företag blir allt mer tilltalande för kinesiska konsumenter.

Ett tydligt exempel är smartphones. Så sent som 2011 stod Apple, Samsung och Nokia för 70 procent av försäljningen av smarta telefoner i Kina. Då var det många av mina vinner liksom flera status- och modemedvetna kineser som aldrig kunde tänka sig att ses med en inhemsk smartphone. Det var nästintill pinsamt.

Men under fjolåret var åtta av tio av de bäst säljande märkena av smartphones i Kina inhemska. I toppen återfanns innovativa Xiaomi och Ericssons ständiga konkurrent Huawei.

En förklaring till den ökade efterfrågan av kinesiska varor är ren och skär patriotism. En ny rapport från McKinsey visar att 62 procent av Kinas konsumenter nu föredrar kinesiska märken framför utländska, om kvalité och pris är precis likvärdiga. De är en betydligt större andel än för bara några år sedan.

Sedan president Xi Jinping tog över makten har nationalism präglat såväl media som hela den kulturella sfären. En tydlig inspirationskälla är hans populära fru Peng Liyuan, som gjort en stor grej av att endast bära kläder av kinesiskt snitt och gärna från kinesiska tillverkare.

Forbes skrev i veckan om denna effekt samt om hur många kinesers inställning till inhemska konsumtionsvaror förändrats snabbt:

Tanner explained that in October 2012, World Luxury Association found that 86% of Chinese consumers refused to buy domestic luxury products because of their country’s reputation for cheap goods. Then, just 18-months later, after what has been dubbed the “Peng Liyuan effect,” this number fell to 9%, according to research by Added Value.

“If we look back to 2011, 31% of Chinese consumers wanted to support Chinese companies by buying Chinese goods,” Tanner said. “Just a year later, it was 43%. It is representative of how fast Chinese consumers are maturing.”

Vidare verkar den växande kinesiska kulturella sektorn i allt större utsträckning till inhemska konsumtionsvarors fördel. Forbes framhåller biofilm som exempel. Under de senaste åren har biografmarknaden vuxit explosionsartat i Kina och är nu världens största, men spås snart passera även USA.

Samtidigt har andelen inhemska filmer på landets biografer ökat från 47,6 procent 2012 till 62 procent i fjol. I dessa filmer framhävs kinesiska produkter på samma vis som Hollywood har verkat för göra exempelvis Starbucks och Nike populära.

Lägg sedan även till att inhemska produkter har en stor fördel vad gäller lokalanpassning och marknadsföring genom kinesiska kanaler. Tack vare användningen av kinesiska och koreanska kändisar i sina reklamfilmer samt effektiva säljkanaler ökade en mobiltillverkare vid namn Oppo sin försäljning med 67 procent i Kina i fjol och sålde där fler smartphones än Apple.

Utländska märken som Apple eller Starbucks är heller inte längre de nya och exotiska statusmarkörer som de tidigare var i Kina, utan snarare bara ett alternativ bland många liknande produkter. Detta blir särskilt tydligt i kombination med att kinesiska produkter faktiskt håller allt högre kvalité.

För att fortsätta på ämnet smartphones så visar ny statistik även att sju av världens tio största tillverkare av smarta telefoner nu är kinesiska. Detta beror på att de tagit stora utländska marknadsandelar; Huawei är nu näst störst i Europa och trea i världen.

Redan nämnda Xiaomi började för fem år sedan som ett uttalat billigt alternativ till konsumenter som inte hade råd att köpa Apple eller Samsung. Nu utmanar man istället de utländska jättarna med egna dyra lyxmodeller.

Samma trend gäller allt från vitvaror till mode och livsmedel. En blandning av patriotism, lokalkännedom och allt bättre produkter gör att många utländska företag kommer få det svårt i Kina oavsett hur mycket ekonomin växer.

”Made in China” är inte längre enbart förknippat med billiga skitprodukter av kass kvalité. Därför behöver Kinas omställning till konsumtion och service inte behöva betyda guld och gröna skogar för västerländska konsumtionsföretag.

Kinas ofattbara skuldkris, del 2

Publicerat den 26 maj 2016 kl. 13:21

Förra veckan skrev jag här på Finansliv om hur ofattbart hög Kinas skuldnivå har blivit och hur den har kommit till. I dag kommer jag förklara vad Kina kan göra för att lösa denna kris vad konsekvenserna kan bli om man inte vidtar nödvändiga åtgärder.

Kinas har nu alltså en skuldnivå på omkring 280 procent av landets BNP. Historiskt sett har inget land kunnat ligga på sådana nivåer utan grava konsekvenser för ekonomin och det finansiella systemet.

Ett tillvägagångssätt för att få skuldnivån att minska – eller i alla fall växa långsammare – vore att bankerna minskade sin utlåning. Medan detta kanske skulle fungera i Europa så är det inte möjligt i Kina, där alla banker är statliga och får direktiv av myndigheterna om hur mycket de ska låna ut i syfte att hålla igång tillväxten.

Ytterligare en skillnad mot väst är att Kinas skuldkris främst är en inhemsk affär. Statsskulden är låg eftersom landet är en nettoutlånare; den stora faran ligger i den växande bördan av dåliga lån som landets banker har gett till företag och lokala myndigheter.

En ny rapport från The Economist menar att Kina i stort sett har tre olika alternativ för att hantera bankernas dåliga lån.

Det första alternativet – som är det lättaste och mest lockande – är att gömma och förneka problemet. Detta är den mest skadliga metoden i det långa loppet, men icke desto mindre det vanligaste alternativet under de senaste fem åren.

Under dessa år har landets banker nämligen regelbundet använt sig av metoder som att klassificera dåliga lån som ”investeringar”, eller skjuta på lånen i all oändlighet genom att ge dem status som ”försenade” snarare än dåliga lån. Det är också vanligt att bankerna ånyo finansierar dåliga lån i hopp om att låntagarens verksamhet ska förbättras – något som bara gör saken värre då detta ofta inte sker.

Det andra alternativet vore att myndigheterna går in och rensar upp bland de dåliga lånen, vilket Kina redan gjort en gång:

In the late 1990s two-fifths of loans in China had gone bad and banks were technically bust. The finance ministry pumped fresh capital into the banks, which carved off large chunks of their dud loans and sold them at par to “bad banks”. The effect was salubrious, freeing the banks to resume lending and preparing them for stockmarket listings.

Det finns tecken på att Kina försöker med något liknande nu. De senaste två åren har licenser beviljats till över 20 nya regionala ”dåliga banker”, samtidigt som tusentals miljarder kronor i dåliga lån har bytts mot säkra obligationer mellan olika banker.

Men, påpekar The Economist, att lösa ut bankerna på detta vis är mer problematiskt nu än för femton år sedan. Då belades hushåll med extra skatter som sedan gick in i bankerna – men samtidigt ökade lönerna fort i och med en snabb tillväxt som dessutom minskade de dåliga lånens relativa storlek.

I dag växer ekonomin långsammare samtidigt som Kina försöker ställa om sin ekonomi till att bygga mer på inhemsk konsumtion och service. Men att införa extra skatter skulle drabba konsumtionen, och det handlar i dag om större reella summor än tidigare.

Det tredje alternativet vore att bankerna själva inser och tar itu med sina dåliga lån på egen hand. Detta skulle vara en smärtsam process till att börja med, men samtidigt förmodligen bäst i det långa loppet.

Detta har också redan börjat ske i liten skala; The Economist ger exempel på ett stålföretag som förklarats bankrupt och fått sina tillgångar sålda via auktion av banken som varit utlånare. Vissa banker har även börjat bunta ihop flera dåliga lån till nya värdepapper för att snabba på deras utgång.

Kinas banker är dock inte under lika stor press som sina kollegor i väst, eftersom staten förser dem med pengar att låna ut. Detta är givetvis fördelaktigt för de kinesiska bankerna, men betyder samtidigt inte att Kinas system på något vis är immunt mot problem.

Oavsett om lånebubblan spricker eller pyser så kommer såväl värdet på tillgångar som ekonomins tillväxt att drabbas. Många drar jämförelser med Japan, där dåliga lån och klumpiga investeringar ledde till en två årtionden lång deflationsspiral som ännu består. Men The Economist tror att Kinas kris kam bli mer plötsligt än så:

Some worry that China will look like Japan in the 1990s, slowly grinding towards stagnation. But its financial system is more chaotic, with more pressure for capital outflows, than was Japan’s; a Chinese crisis is likely to be sharper and more sudden than Japan’s chronic malaise.

Fitch Ratings varnade också nyligen för att Kinas tillväxt kan bli så låg som 2,3 procent under de kommande tre åren och att inkommande investeringar från utlandet kan sjunka med 40 procent.

Hur illa det egentligen kan gå råder det delade meningar om. Vissa investmentbanker som uppskattar att de dåliga lånen i värsta fall ”bara” utgör 1 500 miljarder dollar, samt att den höga nationella sparkvoten på nästan 50 procent ger bankerna gott om kapital och tid att tanter situationen.

Bland olyckskorparna finns Kyle Bass, grundare av hedgefonden Hayman Capital, som uppskattar att Kina behöver skjuta till cirka 10 000 miljarder dollar till sina banker för att lösa skuldkrisen. Det är ungefär 100 procent av landets BNP. Det finn också uppskattningar som gör gällande att hälften av bankernas alla lån är dåliga lån, vilket de facto var fallet i Kina på 1990-talet.

Och även fast Kinas skuldkris alltså mestadels är en inhemsk affär så kommer konsekvenserna även att kännas i omvärlden. Kina är som bekant världens andra största ekonomi och har även världens största banksektor – världens fyra största banker är nu kinesiska, medan endast två av världens tio största banker är amerikanska.

Trots fjolårets turbulens så är Kinas börsmarknad näst störst i världen efter USA i värde. Obligationsmarknaden är världens tredje största och bland de snabbast växande.

Kinas ringa storlek ledde till breda nedgångar på börserna världen över då landet nyligen devalverade sin valuta med bara två procent mot dollarn – tänk då vad en större kris kan innebära! Och då har vi inte ens börjat tala om alla utländska företag som säljer råvaror till eller på annat vis är beroende av Kinas tillväxt..

Det finns en allmän uppfattning om att Kinas myndigheter på något magiskt vis för alltid kommer kunna lösa ut sina stora banker, låntagare och insättare. Men detta är inte nödvändigtvis fallet. På senare år har faktiskt de statliga jättebankerna utsatts för en växande konkurrens.

För bara ett årtionde sedan utgjorde Kinas ”fyra stora” banker 54 procent av alla tillgångar i banksektorn. I dag är deras andel mindre än 40 procent.

Istället har mindre banker och lokala alternativ utökat sin andel genom att helt enkelt bli mer attraktiva. Samtidigt har även internetföretag som Tencent och Alibaba tillåtits lansera egna sparalternativ och utfärda mikrolån.

I fjol påbörjades en viss liberalisering av låneränta vilket kommer att göra det svårare för de stora statliga bankerna att behålla samma vinstmarginaler som tidigare. En bra början, men problemen inom Kinas finansiella sektor är inte begränsade till själva bankerna.

Landets hela finansiella system är i behov av modiga marknadsmässiga reformer. På kort sikt skulle detta innebära ett stort antal konkurser – särskilt bland statliga företag – samt större förluster för bankerna och en stor oro inom skuggbankssektorn.

Men om man inte jämför vidlyftiga reformer så kommer ekonomin på lång sikt oundvikligen att förlora momentum, eftersom all ineffektivitet måste sugas upp av subventioner och andra sorters statligt stöd. Myndigheterna har flera gånger visat reformvilja, men så fort problem uppstått har de klivit in med nya regleringar och utökad kontroll.

Även om Xi Jinping ofta och gärna talar om ekonomiska reformer så har de stora statliga företagen kunna stärka sin position under den nya presidenten. Som jag skriver i min nya bok (publiceras september 2016) så ligger en del av förklaringen i Xi Jinpings ideologi.

Tvärtemot den ekonomiskt reformsinnade premiärministern Li Keqiang, så anser Xi Jinping att kommunistpartiet förutom militären även måste kontrollera en betydande del av landets ekonomi för att slå vakt om sitt maktmonopol. Xi litar helt enkelt inte på privata aktörer inom nyckelområden som finans, transport, telekommunikation eller infrastruktur. Därför får subventionerade statliga företag fortsätta kontrollera dessa industrier med hjälp av generösa lån.

De reformer som Xi Jinping satsar på att genomföra är snarare av sådan art att de inte hotar kommunistpartiets kontroll över ekonomin, som att göra börserna mer tillgängliga för utländska investerare och trycka på för att internationalisera Kinas valuta.

En sak är dock säker: Ju längre Kina skjuter upp problemen med sin skuldkris och förhalar viktiga finansiella reformer, desto allvarligare kommer konsekvenserna att bli.

Kinas ofattbara skuldkris, del 1

Publicerat den 18 maj 2016 kl. 13:29

Rubriken till detta inlägg är dubbeltydig; dels syftar den på Kinas ofattbara skuldsättning. Dels syftar den på hur svårt det är att förstå mekanismerna bakom och farorna med denna skuldkris, eftersom Kinas finansiella system är så annorlunda än det i väst.

Kinas skuldkris är ett så pass omfattande och komplext ämne att det är bäst att dela upp det på två inlägg. Här i första inlägget tänker jag skriva om hur stor Kinas skuld egentligen är och hur den har uppstått. Mitt nästa inlägg kommer fokusera på vad Kina kan göra för att lösa skuldkrisen, och vad som kan bli följderna om man inte vidtar nödvändiga åtgärder.

Goldman Sachs uppskattade i år att Kinas skuld i relation till BNP ligger på 270 procent, vilket kan jämföras med Japans skuldnivå på 176 procent innan bubblan sprack där 1990. Inget land har någonsin nått en så pass hög skuldnivå utan stora negativa effekter på den ekonomiska utvecklingen.

Även McKinsey bedömde nyligen att Kinas skuldnivå ligger på 282 procent, vilket konsultföretaget menar är fyra gånger så mycket som 2007:

Fueled by real estate and shadow banking, China’s total debt has nearly quadrupled, rising to $28 trillion by mid-2014, from $7 trillion in 2007. At 282 percent of GDP, China’s debt as a share of GDP, while manageable, is larger than that of the United States or Germany. Three developments are potentially worrisome: half of all loans are linked, directly or indirectly, to China’s overheated real-estate market; unregulated shadow banking accounts for nearly half of new lending; and the debt of many local governments is probably unsustainable.

Anledningen till att Kinas skuldnivå började öka just 2007 var den globala finanskrisen. För att rädda tillväxten i samband med denna kris lanserade Kinas myndigheter ett stimulanspaket på cirka 4 000 miljarder kronor.

Lejonparten av pengarna var lån från de statliga bankerna som gick rakt in i statliga företag vilka sedan framför allt byggde bostäder och infrastruktur för pengarna.

Resultatet sågs under krisåret 2009. Då backade USA:s ekonomi med nästan 3 procent och Japans med över 5 procent, samtidigt som Kinas BNP ökade med drygt 9 procent och året därpå med mer än 10 procent.

The Economist – som uppskattar Kinas skuldnivå till minst 240 procent – skriver i en ny specialrapport att det var rätt av Kina att ”vrida på lånekranen” i samband med den globala finansrisen. Dock påpekar tidningen att det också var fel att sedan inte stänga av denna kran.

Kina har nämligen fortsatt elda på sin tillväxt med billiga och enkla banklån, varpå landets skuldsättning har ökat ungefär lika mycket de senaste två åren som under de två åren omedelbart efter den globala finanskrisen.

The Economist påpekar att det vore omöjligt för så mycket kapital att allokeras på rätt vis under så kort tid; korruption eller dåliga investeringar kommer obönhörligen att uppstå som en konsekvens.

Särskilt gäller detta i Kina där media och domstolar kontrolleras av kommunistpartiet. Dessutom ställdes inga höga krav på låntagarna; de statliga bankerna beordrades de facto att låna ut stora summor av myndigheternas pengar bara för att hålla tillväxten igång. Många av låntagarna har därför nu svårt att betala tillbaka.

Dessa låntagare är inte privatpersoner. Skuldsättningen ser nämligen väldigt annorlunda ut i Kina än i Japan, USA eller andra västländer. Hushållens skulder är relativt små eftersom sparkvoten i Kina fortfarande är hög. Merparten av skulderna kommer istället från lokala myndigheter eller – ofta statliga – företag.

Faktumet att staten äger såväl bankerna som de största låntagarna ger förvisso mer tid och flexibilitet att lösa problemen. Men det betyder inte att problemen helt försvinner, eller att de statliga bankerna i all evighet kan låna ut pengar utan att få tillbaka dem.

Internationella jämförelser visar att andelen dåliga lån är låg i Kina. Men detta är enligt officiella siffror, som visar att denna andel ligger på 1,7 procent. Liksom är fallet med mycket annan ekonomisk statistik i Kina så är det få om ens någon som tror på detta låga tal.

The Economist påpekar att en typ av lån kallad ”särskilda lån” också har ökat i Kina, vilka i realiteten är lån som bedöms vara bara något bättre än de dåliga lånen. Tillsammans med dåliga lån utgör dessa särskilda lån 5,5 procent av Kinas totala banklån vilket är dubbelt mycket som för två år sedan.

Men sannolikt är andelen högre ändå. Vid en konferens i Shanghai nyligen bedömdes andelen till 10 procent. The Economist påpekar vidare hur kinesiska banker gör allt för att hålla nere den officiella siffran av andelen dåliga lån genom att bland annat skjuta dem framåt i tiden:

Methods include booking loans as investments or classifying them as “overdue but not impaired” for months on end. The most widespread practice—and one not confined to China—is to refinance bad loans with new ones in the faint hope that business might improve. If it does not, this “extend-and-pretend” banking only makes the debt burden worse.

Högt skuldsatta företag skapar redan stora problem för Kinas ekonomi. Ungefär två femtedelar av nya lån går till att betala ränta på företagens redan existerande lån. Under 2014 var 16 procent av Kinas 1 000 största företag var skyldiga mer i ränta än vad de tjänade innan skatt.

I dag behövs därför fyra kronor i nya lån för att generera en kronas BNP-ökning, jämfört med just över en krona innan den globala finanskrisen. Om inget görs för att sänka skuldnivån så kommer denna trend givetvis att bli värre.

Kinas myndigheter har länge haft en stor fördel av sin befolknings fruktsamhet och flit. Den stora befolkningen har alltid sparat sina hårt intjänade pengar på statliga banker med låg ränta – främst för att det länge inte funnits något annat alternativ. Myndigheterna har sedan kunnat fördela dessa pengar till statliga företag via de statliga bankerna.

Vid början av 2000-talet stod Kinas statliga banker för nästan all utlåning i hela Kina. I dag är situationen annorlunda; deras andel har bara under de senaste fem åren sjunkit till tre femtedelar.

Vid dess sida har en sektor av så kallade ”skuggbanker” vuxit fram, vars utlåning i dag står för cirka 50 000 miljarder kronor. Dessa skuggbankers verksamhet motsvarade 2012 endast 4 procent av de statliga bankernas utlåning; i fjol var motsvarande andel 16 procent och dessutom växer denna sektor med 30 procent årligen.

Skuggbanker utgörs av allt från rena lånehajar till privata investeringsfonder och företag vars affärsidé är att koppla samman privata långivare med privata låntagare. De har möjlighet att – förvisso till högre ränta – ge snabbare lån till mindre aktörer som de statliga bankerna ofta förbiser.

Detta hotar bankernas penningreserver och har också fått bankerna att erbjuda allt mer avancerade – och potentiellt mer farliga – investeringsalternativ än tidigare. Kort sagt så måste de statliga bankerna nu kämpa om de kunder man tidigare fick gratis.

Skuggbankssektorn är en biprodukt av myndigheternas policy att enkelt och billigt låna ut pengar till stora statliga aktörer. Då BNP växer snabbare än inflationen blir mindre aktörer villiga att låna till högre ränta, och vänder sig därför till skuggbankerna.

Denna sektor har utan tvivel bidragit till Kinas höga skuldnivå eftersom den med sina höga räntor har fungerat väl så länge tillväxten varit hög. Den har även blåst upp fastighetsbubblan och bidragit till att myndigheternas järngrepp om ekonomin avtagit.

Det finns många tecken på att kinesiska myndigheter börjar förlora kontrollen över stora delar av ekonomin. Bara under det senaste året har Kina spenderat 1 600 miljarder kronor på att rädda bössmarknaderna, över 500 miljarder kronor i dåliga inhemska lån har annullerats och cirka 200 miljarder har försvunnit i diverse svindlar. Dessutom har nästan 5 000 miljarder kronor lämnat landet på mer eller mindre olaglig väg.

Att skuldnivån ökar samtidigt som Kinas myndigheter förlorar kontrollen över delar av ekonomin är knappast betryggande. Då försvinner ju nämligen de fördelar staten tidigare haft i egenskap av nästan ensam utlånare och nästan ensam låntagare. Samtidigt måste man givetvis öppna upp finansmarknaderna för att skapa en hållbar och naturlig tillväxt – myndigheterna har dock inte vågat sig på inte vågat ta till dessa reformer ännu verkar nu resultera i en lånesektor i lagens gråzon.

När Kinas nationella folkkongress sammanträdde i mars i år försäkrade premiärminister Li Keqiang att det inte blir tal om någon ekonomisk ”hårdlandning” för Kina. Han menade att landets underliggande fundament för tillväxt är utmärkta och lovade en rad reformer som ska öppna upp Kinas finansiella system.

Samma månad sänkte dock Moody’s Kinas kreditvärdering från “stabil” till “negativ”. Kreditvärderingsinstitutet uppgav den allt högre skuldsättningen som främsta orsak, vid sidan av en minskad pengareserv och osäkerhet om myndigheternas faktiska förmåga att genomföra utlovade reformer.

I mitt nästa inlägg kommer jag skriva om vilka åtgärder Kina kan ta till för att sänka sin skuldnivå och förbättra sitt finansiella system, samt orsakerna till att dessa reformer inte införs och vad de eventuella följderna kan bli om man inte tar itu med problemen.

Apple typexempel för farorna med den kinesiska marknaden

Publicerat den 28 april 2016 kl. 14:54

Många västerländska konsumentföretag har på senare tid satsat stort på den kinesiska marknaden. Ett typexempel är Apple, vars telefoner sedan några år tillbaka är en självklar statuspryl för Kinas medelklass.

Under sista kvartalet 2014 stod Kina för 22 procent av Apples globala försäljning, och i fjol rapporterades att Kina övertagit USA som världens största marknad för iPhones.

Under fjolårets andra kvartal ökade försäljningen av Apples telefoner med 70 procent i Kina, och under det tredje kvartalet ökade Apples totala intäkter från regionen ”Greater China” (som även inkluderar Hongkong och Taiwan) med hela 120 procent.

Under det kvartal som omfattade jul- och nyårshelgen 2014-2015 samt det kinesiska nyåret stod Apple för över en fjärdedel av alla smartphones som såldes i Kina, trots dyrare priser än många konkurrenter. Vid fjolårets början var iPhone 6 den mest sålda telefonen i hela Kina, och på tredje plats återfanns iPhone 6S.

Men Apples senaste kvartalsrapport ger vid handen att företaget inte längre kan förlita sig på Kina. Under första kvartalet 2016 rasade nämligen Apples försäljning på den kinesiska marknaden med 26 procent. Företagets andel för sålda smartphones i Kina sjönk till 12 procent från 18 procent samma kvartal året innan.

Utvecklingen i Kina tvingade de facto Apple att rapportera sitt första negativa kvartal på 13 år, då företagets globala intäkter sjönk med 13 procent januari-mars i år. Den kinesiska marknaden stod för 58 procent av minskningen.

Apples kinesiska besvikelse beror på flera faktorer, som alla västerländska konsumentföretag bör beakta innan de storsatsar i eller förlitar sig på Kina:

1 – En vikande marknad: Ingen vet riktigt hur det egentligen står till med den kinesiska ekonomin. Under fjolåret ökade landets BNP ”bara” med 6,9 procent vilket var den lägsta tillväxten på 25 år. Prognosen för 2016 ligger på mellan 6,5 och 7 procent.

Men som jag skrivit här på Finansliv tidigare, så tror många bedömare att tillväxten redan nu är mycket lägre än så. Viktiga faktorer som elförbrukning och tågfrakt indikerar att den kinesiska ekonomin under fjolåret bara växte med ett par procent.

Oron späddes på ytterligare då Liaoning, hem åt 45 miljoner kineser, som första provins på sju år rapporterade en negativ ekonomisk tillväxt på 1,3 procent för första kvartalet 2016.

Ekonomins tillstånd speglar av sig på marknaden för smartphones som helhet. Så sent som 2013 så växte försäljningen av smartphones i Kina med 50 procent årligen. I fjol var tillväxten dock bara 2,5 procent enligt analysfirman IDC, som räknar med att försäljningen av smartphones i Kina kommer stagnera ytterligare i år och ligga på omkring 2 procent.

2 – Starkare inhemsk konkurrens: Samtidigt som Apples rasade i Kina under årets första kvartal så ökade Huawei sin försäljning av smartphones med 50 procent till 16 miljoner enheter. Det innebar att den inhemska tillverkaren passerade Apple, då antalet sålda iPhones samma kvartal sjönk från 16 till 13 miljoner.

Oppo, Vivo och Xiaomi är andra kinesiska tillverkare som tar marknadsandelar från Apple inte bara i Kina utan även globalt; flera av dem har ökat sin totala försäljning med över 100 procent sedan fjolårets första kvartal.

Anledningen är helt enkelt att kinesiska tillverkare nu har en brantare teknisk utvecklingskurva, och kan erbjuda produkter med lika stor skärm och samma finesser som Apple till ett mycket lägre pris. Dessutom har de en stor fördel på den inhemska marknaden vad gäller lokalanpassning och digital marknadsföring.

3 – Myndigheternas oförutsägbarhet: Under förra veckan blockerades iTunes och iBooks i Kina. Det skedde plötsligt och helt utan förklaring. Än i dag har myndigheterna inte gett någon motivering till censuren eller huruvida tjänsterna kan komma att bli tillgängliga i Kina igen.

Media i Hongkong tror att blockeringen hänger samman med att den i Kina förbjudna filmen ”Ten Years” finns tillgänglig på iTunes. Spelfilmen skildrar ett Hongkong som i framtiden blivit allt mer likt det kinesiska fastlandet på grund av Pekings ökande makt och inflytande över staden.

Andra kopplar samman blockeringen med att Apple vägrat dela sin källkod med kinesiska myndigheter trots upprepade förfrågningar under två års tid. Oavsett anledning så utgör detta ännu ett bevis på hur utelämnade utländska aktörer är inför Kinas oförutsägbara makthavare, som ofta favoriserar inhemska företag eftersom de är lättare att kontrollera.

Samtliga trender återspeglas även inom bilindustrin där försäljningen i Kina för bara någon handfull år sedan växte lavinartat; 2009 med 38,8 procent och året därpå med 32,4 procent. En slö tillväxt kombinerat med en börskrasch innebar dock att bilförsäljningen i Kina bara ökade med omkring 4 procent i fjol.

Dessutom brottas många utländska tillverkare med strängare kinesiska krav angående utsläpp och bränsleeffektivitet. Detta fick Toyota att föregående helg – inför Beijing Auto Show – erkänna svårigheten med sin målsättning att sälja två miljoner bilar om året i Kina senast 2025.

För att hantera den plötsliga omställningen på Kinas marknad ska Toyota nu fokusera på mindre bilar och på plug-in-hybrider.

Samtidigt kungjorde Volkswagens Kinachef investeringar på närmare 40 miljarder kronor i sitt kinesiska samriskbolag i år, trots att företagets försäljning här sjönk med 3,4 procent under fjolåret. Pengarna ska användas till satsningar på elbilar, hybrider och SUV:s.

Vad gäller Apple så är det nu istället den indiska marknaden som levererar några av företagets högsta tillväxtsiffror. Försäljningen av iPhones i Indien ökade med hela 56 procent under årets första kvartal; en utveckling som hjälptes av lanseringen av den billiga modellen iPhone SE.

Även om försäljningen av såväl iPhones som bilar i Indien ännu bara utgör en bråkdel av dito i Kina, så är det nog här och i andra asiatiska länder som västerländska konsumentföretag får leta efter tvåsiffrig tillväxt i framtiden.

En våg av strejker skakar Kina

Publicerat den 4 april 2016 kl. 10:21

Börjar detta inlägg med en kaskad av siffror: 2013 skedde 656 strejker och arbetarprotester i Kina enligt China Labor Bulletin, en NGO baserad i Hongkong.

År 2014 ägde 1 378 sådana protester rum och under fjolåret ökade antalet till 2 726. Bara under de två månader som ledde fram till kinesiska nyåret februari 2016 hölls nästan 800 strejker.

Förutom att öka till antalet har protesterna även bytt skepnad. Tidigare handlade de främst om för låga löner eller för långa arbetstimmar. Nu handlar de allt oftare om att arbetarna inte har fått några löner över huvudtaget.

Detta får också strejkerna att bli allt våldsammare. I mars – samtidigt som den nationella folkkongressen sammanträde i Peking – protesterade tusentals arbetare utanför gruvjätten Longmays kontor i nordöstra Kina.

Deras plakat läste bland annat: ”Vi vill leva – vi behöver äta” samt ”Kommunistpartiet, ge oss våra pengar tillbaka!” Anledningen till missnöjet var att det statliga gruvföretaget inte betalat ut löner på två månader samt planerade att avskeda över 100 000 arbetare.

Inom en vecka förklarade myndigheterna strejkerna som ”olagliga” och hotade med böter och fängelse. Hundratals poliser tog sig in i gruvjättens lokaler för att slita ner affischer och beordra arbetarna tillbaka till jobbet.

Efter sammandrabbningar med polis så tvingades dock lokala politiker lova finansiellt stöd samt utbetalning av löner till arbetarna, samtidigt som Longmays chefer fick bära hundhuvudet för att ha hemlighållit viktig information.

Riktigt lika väl gick det inte för de demonstranter som på samma gång protesterade av samma orsak i provinsen Sichuan på andra sidan landet. Där dömdes åtta migrantarbetare till mellan sex och åtta års fängelse i en stor offentlig rättegång.

I scener som sägs ha påmint om kulturrevolutionen så bevakades varje migrantarbetare av två poliser vardera medan de stirrade ut över ett folkhav med hundratals människor och stora banderoller vars texter fördömde brott som ”störa den administrativa ordningen” och uppmanade åskådarna att använda sig av ”rationella metoder” för att få försenade löner utbetalda.

Vissa arbetare väljer dock mer drastiska metoder då hoppet rinner ut. I januari satte en migrantarbetare i provinsen Ningxia eld på en buss efter bråk med sin arbetsgivare, vilket ledde till att minst 17 personer miste livet.

Strejker och arbetarprotester är ett relativt nytt påfund i Kina. Enligt China Labor Bulletin ägde bara 185 sådana rum under hela 2011.

Innan dess skedde liknande protester nästan aldrig. Det var sommaren 2010 som de första moderna strejkerna inleddes i södra Kina, efter att en 23-årig arbetare vid en av Hondas fabriker vågade höja rösten mot dåliga arbetsvillkor mitt under pågående skift. Han fick flera kollegor med sig, och samma sommar ägde flera strejker rum som gav arbetare såväl bättre löner som ökat inflytande.

Den stora ökningen av antalet strejker beror dels på Kinas stagnerande ekonomi i kombination med en vikande exportmarknad som drabbat den traditionella produktionsindustrin i södra Kina hårt. Bara i provinsen Guangzhou rapporterades i fjol en strejk om dagen.

Men strejker är vid det här laget inte längre något isolerat problem. Under fjolåret noterades strejker och arbetarprotester i samtliga av Kinas drygt 30 provinser, varav de flesta skedde inom produktions- och byggsektorn.

Även om det stora flertalet protester under fjolåret drabbade privata arbetsgivare så alltså gruvjätten Longmay statlig. Detta är en trend som kan komma att bli allt vanligare. Förra månaden skrev jag här på Finansliv hur upp till sex miljoner statliga arbetare kan komma att förlora sina jobb inom de närmaste tre åren, främst i norra Kina då överkapaciteten inom sektorer som stål och kol ska hanteras.

Trenden gör politikerna nervösa. Under nationella folkkongressen förra månaden kritiserade finansminister Luo Jiwei de rådande arbetslagarna vilka han sade var ”överbeskyddande” mot arbetarna, bland annat genom att göra det svårt för arbetsgivare att avskeda anställda som inte jobbar effektivt nog.

Luo menade att detta gör arbetsgivare motvilliga att skapa nya jobb eller ge sina anställda utbildning. Även Yin Weimin, minister för social säkerhet, sade att Kinas arbetslagar har skapat en dålig flexibilitet på arbetsmarknaden med höga kostnader för arbetsgivarna.

China Labor Bulletin menar tvärtom att strejkerna beror på att kinesiska arbetsgivare under lång tid inte tillgodosett sina anställda fundamentala rättigheter som tidsenlig löneutbetalning och grundläggande förmåner.

En anledning till att så kunnat ske är myndigheternas kontroll över fackföreningarna. Det allsmäktiga All-China Federation of Trade Unions (ACFTU) är världens största fackliga organisation, men var aldrig menad att fungera som en ”riktig” fackförening.

Arbetarna väljer nästan aldrig sina egna representanter, och de flesta av fackföreningens tjänstemän har ingen erfarenhet eller vetskap om att organisera arbetare eller ens vara anställd inom låglönesektorn. Som många andra kinesiska organisationer plågas ACFTU även av korruption.

Icke desto mindre har ACFTU enligt lag förhandlingsmonopol. Varje försök av arbetare att förhandla utanför fackföreningens ramar ses i det närmaste som en attack mot myndigheterna.

Detta sammanfaller med att Kinas arbetare i allt snabbare takt nu utbildas av såväl inhemska som utländska fackaktivister, och därmed blir mer måna om sina rättigheter och sin potentiella slagkraft. Myndigheterna har som väntat svarat med hårdhandskarna; bara i december anhölls 18 arbetsrättsaktivister i södra Kina och ytterligare ett par dussin förhördes.

I december arresterades även den kända arbetsrättsaktivisten Zeng Feiyang, varpå han utsattes för en smutskastningskampanj i media där han anklagades för att ha köpt prostituerade och samarbetat med ”utländska fientliga aktörer”.

NGO:s och andra fristående grupper som försöker värna om arbetsrätten förföljs allt hårdare under president Xi Jinping. Redan i dag måste en NGO med finansiering från utlandet ansöka om tillstånd från myndigheterna innan de kan ta emot pengarna.

Dessutom ligger ett nytt lagförslag på bordet som i det närmaste ger myndigheterna total kontroll över varje NGO:s hela verksamhet, struktur och finansieringsmodell. Den hårt kritiserade lagen skulle göra det nästan omöjligt att alls organisera sig utanför ACFTU utan tuffa legala följder.

Kontrollera informationsflödet är ytterligare ett steg i ledet för att stävja antalet strejker. Många protester – särskilt de som uppstår hos privata och utländska arbetsgivare – rapporteras förvisso i kinesisk media. Men en majoritet uppmärksammas aldrig utanför sitt geografiska område, vilket gör demonstranterna omedvetna om det stora antalet missnöjda arbetare landet över.

Tack vare kontroll över både traditionella och sociala medier väcker protesterna heller inte den solidaritet och politiska reaktion bland allmänheten som den har potential att göra. Även i utländsk media är det oftast protester i Hongkong eller Tibet som får uppmärksamhet – trots att arbetarprotester är fler såväl till antalet som storleken.

Det finns heller inget som tyder på att antalet strejker och arbetarprotester kommer bli färre. Tvärtom ökar antalet – samtidigt som det blir svårare för myndigheterna att slå vakt om informationsmonopolet och hålla arbetarna ovetande om sina rättigheter.

Det allt fler protesterna i kombination med Kinas ekonomiska stagnation är redan nu ett av ledarskapets största och potentiellt mest farliga problem.

Kinas nya ekonomiska femårsplan

Publicerat den 21 mars 2016 kl. 06:22

Som jag skrev här på Finansliv för en dryg vecka sedan så avslutades precis den nationella folkkongressen i Peking. Kongressens sammanträde är den största årliga politiska händelsen i Kina, och i år spelade mötet större roll än vanligt eftersom den trettonde ekonomiska femårsplanen (2016-2020) antogs.

Annorlunda från tidigare femårsplaner var att den ekonomiska tillväxttakten nu sattes i en intervall. Under de kommande fem åren ska Kinas BNP växa med mellan 6,5 och 7 procent årligen.

Mer information om hur detta ska gå till gavs av premiärminister Li Keqiang under den presskonferens som avslutade kongressens tolv dagar långa sammanträde.

Li talade bland annat om nya reformer som ska minska myndigheternas inblandning i näringslivet och affärsvärlden samt göra landets finanssystem mer marknadsanpassat. Vidare ska även den höga skuldsättningen hos lokala myndigheter och statliga företag minskas, samtidigt som de statliga företagen även ska effektiviseras.

Tidigare denna månad skrev jag även här på Finansliv om hur sex miljoner statliga arbeten kan komma att försvinna i Kina, främst inom tunga industriella sektorer som kol och stål där det i dagsläget råder stor överkapacitet.

Li Keqiang bekräftade i veckan att många arbeten kommer gå förlorade som en konsekvens av att de statliga företagen ska reformeras, men sade även samtidigt – något motsägelsefullt – att det inte kommer ske några storskaliga jobbförluster och att tio miljoner nya jobb ska skapas varje år.

(Just garantin om inga storskaliga jobbförluster var extra viktig. Samtidigt som den nationella folkkongressen gick av stapeln ägde nämligen stora protester rum i nordöstra Kina där tusentals arbetare inom tunga industrier inte fått sin lön på länge – denna oroande trend med allt fler strejker och arbetarprotester i Kina kommer jag skriva mer om i mitt nästa inlägg här på Finansliv.)

Premiärministern försäkrade vidare att Kina inte kommer behöva erfara någon ekonomisk ”hårdlandning”, samt att ”vi” har fullt förtroende för den kinesiska ekonomins ljusa framtid.

Det är dock oklart vilka han menade med ”vi”. Under årets upplaga av folkkongressen var det nämligen svårare än på länge för reportrar att tala med politiker eller tjänstemän. Jag talade med en gammal klasskamrat som bevakat de senaste handfull kongresserna på plats, och sade att man nu tagit bort en slags lobby som tidigare alltid funnits utanför möteslokalerna där deltagare kunnat mingla med varandra och med media.

Min klasskamrat sade även att allt färre delegater vågade uttala sig om politiska beslut ens på tu man hand, vilket också bekräftades av bland annat New York Times reportrar. Det var snarare praxis bland delegaterna att fly intervjuer med ursäkter som att de hade bråttom till bussen.

Samtidigt fanns inte tillfälle för någon djuplodande utfrågning av premiärminister Li Keqiang, som under sin två timmar långa presskonferens knappt nämnde den oroliga fastighetsmarknaden eller de tiotals biljoner kronor som gått förlorade sedan Kinas börs kraschade i fjol.

Kort sagt så gick presskonferensen ut på att försäkra omvärlden om den kinesiska ekonomins goda tillstånd. Detta återupprepades av vice premiärminister Zhang Gaoli som under helgen sade att de ekonomiska framgångarna nästa år kommer bli ”lika gränslösa som himlen och havet”, då Kina har rett ut strukturella problem och hindrat kapitalflykten.

Vad gäller själva femårsplanen så bjöds inte på några större överraskningar, och just de strukturella omdaningarna stod som väntat i centrum. Bland annat ska serviceindustrins andel av Kinas ekonomi ska växa från 50,5 procent i dag till 56 procent år 2020.

Den kvarvarande produktionsindustrin ska utvecklas mot högkvalitativa områden som robotar, halvledare, flygplansdelar och satelliter. Klättringen på den industriella innovationsstegen går hand i hand med ytterligare ett mål i femårsplanen, nämligen att minska utsläppen.

Enligt femplanen ska Kinas utsläpp per producerad BNP-enhet till år 2020 minska med 18 procent från 2015 års nivåer, vilket samtidigt i så fall innebär en minskning med 48 procent från 2005. Det vore även en god bit på vägen för att uppnå löftet som Kina avgav i Paris gällande utsläpp per producerad BNP-enhet; en minskning med 60-65 procent till år 2030 från 2005 års nivåer.

För första gången någonsin innehöll femårsplanen också ett tak på själva energikonsumtionen; Kina ska inte konsumera mer energi än motsvarande fem miljarder ton kol om året.

Internationella valutafondens ordförande Christine Lagarde välkomnade femårsplanen och sade att den utgick från ONE-principen.

Med ONE berömmer Lagarde Kinas ledare för att vilja öppna upp den kinesiska ekonomin (Open) och göra den mer marknadsdriven samt anpassad till globala förhållanden.

Vidare pekar hon på ambitionen att minska (Narrow) gapet mellan rika och fattiga, stad och landsbygd samt ett större fokus på grön energi. Sista bokstaven får Lagarde genom den planerade expansionen (Expand) av entreprenörskap och innovation samt investeringar i forskning och utveckling som nya tillväxtmotorer.

Det finns dock främst två problem med en odelat positiv syn på planen likt Lagardes. Till att börja med så innehåller ONE-principen egentligen inget nytt; tvärtom har Kinas kommunistparti alltid utgett sig för att bekämpa fattigdom och minska klyftorna.

I över ett decennium har myndigheterna nu även sagt att man vill öka innovationen och driva genom marknadsmässiga reformer. Men trots denna retorik har varken reformer eller utjämningar av klassklyftor skett så fort som de borde, vilket bland annat Forbes påpekar:

The rhetoric from the NPC and FYP will doubtless be encouraging on this front, but the rhetoric was encouraging in 2013. Expect lots of talk about the centrality of the market, reforming SOEs, empowering the private sector, deregulation and innovation. Plenty of positive, tangible steps are occurring, and the topic of “supply side structural reform” has emerged as a hot topic in official media in recent months (decoded, it suggests a revival of intent to tackle thorny problems such as industrial overcapacity and local government debt). Still, in most key areas walk is definitely lagging talk – again, it’s implementation.

(…)

Rather, there is actually increased confusion about economic policy and authority, as seen in the fumbling and reversals on stock market and fiscal reform.

Lägg därtill problemet att det samtidigt nu blivit svårare att få sanningsenlig information från Kina, eller ens ställa frågor till delegaterna under kongressens sammanträde.

Ekvationen påminner snarare om en mörkare epok i Kinas moderna historia – en epok då myndigheterna gjorde allt för att försäkra att det står väl till i Kina, och de som ifrågasätter denna sanning eller myndigheternas ambitioner riskerar att råka mycket illa ut.

En hint gavs av faktumet att femårsplanen antogs med 2 778 röster för, 53 emot och 25 nedlagda röster. Det var en större marginal än någonsin, vilket kinesisk media menar tyder på att delegaterna står enade bakom kommunistpartiets ledarskap. Samtidigt tyder det givetvis även på att allt färre individer vågar motsätta sig eller ifrågasätta detta ledarskap.

Liksom Internationella valutafonden så välkomnade även Europeiska handelskammaren Kinas målsättningar att öka innovationen och minska utsläppen. Men samtidigt var man mer realistisk i sin framtoning, och sade att detta endast kan ske om Kina tillåter sina marknader agera öppet.

Handelskammaren påpekade att det behövs större skydd för immaterialrätt och respekt för företagshemligheter för utländska aktörer som verkar i Kina. Man efterlyser samtidigt en marknad som utformas efter kundernas efterfrågan snarare än efter politikernas planer och önskan.

För all fin retorik och alla försäkringar till trots, så har Kinas ekonomin och marknader under Xi Jinping utvecklats i motsatt riktning.

Att avskeda sex miljoner statligt anställda

Publicerat den 9 mars 2016 kl. 08:54

Just har Kinas parlament, den nationella folkkongressen, sitt årliga sammanträde i Peking där cirka 3 000 av landets mäktigaste politiker samlas under en vecka. I år är detta av särskild vikt därför att nästa ekonomiska femårsplan (2016-2020) ska presenteras.

Redan förra veckan offentliggjordes målet för den ekonomiska tillväxten 2016, som sattes på 6,5 till 7 procent. Detta ska ske samtidigt som Kina planerar avskeda sex miljoner statligt anställda.

Ni läste rätt; sex miljoner kineser som i dag har staten som arbetsgivare ska enligt myndighetskällor frigöras från sina jobb inom de kommande 2-3 åren.

Anledningen till dessa krafttag är att komma till rätta med den industriella överkapacitet som råder i Kina, och samtidigt även bekämpa landets luftföroreningar.

Det är främst kol och stål som kommer drabbas av nedskärningarna; planer finns redan för att minska den årliga produktionen av kol med 500 miljoner ton och stål med 150 miljoner ton inom de kommande åren.

Bara inom dessa två industrier kommer 1,8 miljoner arbetare att behöva lämna sina jobb. Det sade Yin Weimin, minister för social stabilitet, för någon vecka sedan även om han inte gav någon exakt tidsram för detta.

Källor gör gällande att krafttag mot industriell överkapacitet kommer äga rum <a href="http://En annan källa menar att Kina ska ta till krafttag mot överkapacitet inom inte mindre än sju sektorer inklusive cement, glas och skeppsvarv. Dock sägs det att solkraft ska skonas eftersom det finns en stor tillväxtpotential där.”>inom sammanlagt sju industrier inklusive tillverkningen av cement, glas och fartyg.

Dock ska solkraft skonas trots att där även finns en överkapacitet, eftersom detta område anses ha ljusa framtidsutsikter i och med en växande efterfrågan.

Dessa nedskärningar ses som en av de viktigaste punkterna under den pågående folkkongressen. Som jag skrev här på Finansliv för en månad sedan så har överkapaciteten inom Kinas stålindustri väckt starka känslor och protester i omvärlden, då den innebär prisdumpning av kinesiskt stål som lett till tusentals förlorade arbetstillfällen inom stålindustrin i andra länder.

Men för ledarna i Peking är dessa protester inte lika viktiga anledningar till nedskärningarna som faktumet att överkapaciteten påverkar Kinas ekonomi negativt i det långa loppet. Redan i december i fjol lät premiärminister Li Keqiang veta att en av myndigheternas största prioriteringar är att många så kallade ”zombieföretag” nu ska gå ”under kniven”.

”Zombieföretagen” är stora och uteslutande statliga företag inom industrier där det råder överkapacitet, som skonats från marknadsmässiga reformer på grund av risk för social oro i samband med förlorade arbetstillfällen.

Som en konsekvens av detta går exempelvis Kinas stålverk i dag på cirka 70 procents kapacitet, vilket är långt från de minst 80 procent som krävs för att ett stålverk ska göra vinst. Hälften av landets 500 största ståltillverkare gick följaktligen med förlust i fjol.

Just efter premiärministerns uttalande uppskattade Li Xinchuang, ordförande vid China Metallurgical Industry Planning and Research Institute, att cirka 400 000 jobb inom kort kommer gå förlorade inom stålindustrin, samt att nedskärningarna till stor del kommer ske i Kinas nordöstra rostbälte där det blir svårt att skapa många nya jobbtillfällen inom servicesektorn.

För hur avskedar man egentligen sex miljoner människor inom bara ett par år utan att riskera protester och social oro?

Just innan nationella folkkongressen tog sin början meddelade vice industriminister Feng Fei att Kians centralregering har öronmärkt drygt 120 miljarder kronor för att hantera avskedade arbetare inom kol- och stålsektorn under de kommande två åren.

Dessutom har Kinas statliga företag tidigare genomgått ännu större stålbad (pun intended) då hela 28 miljoner arbetare avskedades under de stora omstruktureringarna 1998-2003. Då utbetalades avskedsvederlag på närmare 100 miljarder kronor, samtidigt som många arbetare kunde hitta jobb i den snabbt växande privata sektorn.

Denna gång kan det bli knepigare. Dels växer varken den privata sektorn eller servicesektorn lika fort som vid början av 2000-talet, och dels finns en viss oro för ”zombieföretagens” skulder. Analytiker menar att de kan slå hårt mot landets banker om de inte hanteras på rätt vis, eftersom många av företagen även är skyldiga andra företag och lokala myndigheter enorma summor i dåliga lån.

Jag kommer hålla koll på vad som sker inom detta område, och nästa vecka även skriva en sammanfattning av den nya ekonomiska femårsplanen och den nationella folkkongressen som når sitt slut i morgon 10 mars.

På förhand kan det vara värt att nämna att Kinas nationella folkkongress inte riktigt fungerar som de parlament vi är vana vid i väst. Snarare än att debattera lagförslag så anklagas parlamentet ofta för att inte verka självständigt; detta bekräftas av att Kinas nationella folkkongress aldrig någonsin röstat ner en lag som Kinas myndigheter föreslagit.

2014 sades visserligen att Kina avsåg förbättra folkkongressens metoder vad gäller att överse myndigheternas arbete – men samtidigt finns i konstitutionen uppmaningar till folkkongressen att ”följa och åtlyda kommunistpartiets ledarskap”.