Tagg: New York

Anpassning till nya omständigheter i New York – att vinna eller försvinna

Publicerat den 27 februari 2014 kl. 04:58

Håller på med ett antal projekt för närvarande, men framför allt med ett, som känns aningen överväldigande. Nya människor, ny kultur då de flesta är japaner, och en rad andra faktorer som jag inte helt har koll på. Har faktiskt förlorat kontrollen och tankarna går mest i riktningen att det är endast är ytterligare några veckor innan projektet är slut. Då klockan ringer varje morgon är i princip den första tanken att även den här dagen kommer ha ett slut. Låter nästan lite deprimerande, men då gäller det om möjligt att finna det positiva, jag kan lära mig, det är snart slut, du måste göra ditt bästa, det är spännande och utvecklande. I realiteten är jag dock helt slut, jag vill inte längre brottas med nya utmaningar, jag vill helst bara fortsätta med det jag kan, vara bekväm och inte behöva anpassa mig till de nya verkligheterna inom den amerikanska finansiella sektorn.

Då gäller det att ta ett djupt andetag och inse att om man vill vara med i leken, gäller det att snabbt anpassa sig till efterfrågan. Det är dock inte helt enkelt att lära en gammal hund sitta och jag är helt slut hela tiden. Det är en tid av stora förändringar här i New York. Jag har under mina drygt 15 år i New York aldrig fått så många frågor från folk som letar efter nya möjligheter, nya jobb, nya karriärer. Fick under kvällen ett email från en person som fått ett toppjobb på JP Morgan Chase, samtidigt som jag pratade med en yngre kille som precis fått lämna Google. Lyckan kommer, lyckan går. Det är nästa lite kalabalik på markanden, med en stor våg av avskedanden och med en ny slags desperation bland de arbetssökande. Det gäller att bli expert inom ett väl valt område och det har blivit allt tydligare att det är bra att vara på sidan som sitter på pengarna, the buy-side, betydligt bättre än att vara på den andra sidan, the sell-side. Kanske ingen nyhet, men det är tydligare än tidigare.

Spenderade nyligen en halv dag med en leasingfinanseringsexpert, som berättade att han varit intresserad av leasing sedan han var ett barn. Jag blev ovanligt trött under halvdagen med leasingmannen. Ofantligt trist. Jag drömde mig bort till Sverige och undrade hur det kom sig att att jag hamnat här med leasingmannen. Borde nog ha blivit svensk poet. Jag minns den ljuva tiden, jag minns den som igår. I grund och botten handlar det om att utnyttja sina kunskaper och bygga på sin passion, om det så handlar om leasing. Inte minst då marknaden fundamentalt skakas om med nya krav, då även nya möjligheter skapas. Det går inte längre att arbeta med strategiska frågor om man inte känner till det ofantligt komplicerade nya regelverken, vad som påverkas och vilken effekt det har på intäkterna och vinsterna. Det krävs helt enkelt betydligt mer möda för att kunna förstå vad som egentligen händer, de gamla enkla tiderna är förbi, och det krävs betydligt mer för att man överhuvudtaget skall vara relevant.

Jag började förra veckan att läsa en ny viktig regel, drygt 400 sidor lång, som berörde utändska bankers nya regler för verksamhet här i USA. Det gick helt enkelt inte. Orkade inte ta mig igenom det hela, så frågan är då hur jag utan den kunskapen skall kunna veta hur framtiden för de utländska aktörerna skall se ut, vilka produkter som bör prioriteras, hur framtida marginaler kommer se ut, hur man bäst skall kunna genomföra en omorganisation och vilka nya möjligheter som finns. Bläddrade förstrött igenom dokumentet, tog en promenad istället och njöt av den friska luften i central park, funderade på om jag skulle kunna åka på semester under våren och undrade om jag skulle köpa nya tennisskor eller ej. Önskade jag vore en hund eller fågel. Tog några djupa andatag och insåg att jag egentligen inte skulle orka sitta och läsa igenom eländet. Gav upp helt sonika. Kanske dags att bli en så kallad motivational speaker som alla andra som inte längre vet vad de skall göra. Finn dig själv eller Gud, överkom svårigheter, bli fri, bli lycklig. Nu visade det sig att några andra faktiskt orkat läsa igenom materialet och jag fick ett dokument på tre sidor som summerade allting på ett klart sätt. Därmed fortfarande anställd, fortfarande efterfrågad och jag lät osedvanligt intelligent då jag förklarade vad regeln innebär. Tänk vad jag kan, tänkte nog de andra som satt och bläddrade i det svårbegripliga 400-sidorsdokumentet.

Det här är helt enkelt den nya realiteten. Nu vore det egentligen inte helt omöjligt att faktiskt ta sig igenom sidorna, men orken tynade. Åldertecken kanske? Det är klart att om man nu skaffar sig en specifik kunskap inom ett område, vad det nu än må vara, en kunskap som inte är helt enkel, men begärlig, så kommer man ha en fördel och helt enkelt vara efterfrågad. Så det gäller att finna sin lilla nisch. Mars månad kommer bli min nischmånad, målet är att identifiera en sektor eller kunskap som man kan föra fram till markanden, något som är eftertrakat och som kan skapa en bas för de kommande åren. Investeringar, integrationer, derivata produkter, förtagsfinansiering, uppköp och restructuring. Listan kan göras lång och det finns i alla dessa områden stora möjligheter här i New York. Allt som behövs är energi och passion.

Det är en tid för omgruppering och anpassning och det ger även möjligheter, i alla fall i den förändrade markanden här i New York. Det går inte längre att vara plain vanilla, det gäller att finna sitt område och göra sig till en expert inom det gebitet. Inte helt enkelt, men i grund och botten finns det inget val längre. Det handlar om att vinna eller försvinna, svårt är det, men det finns också stora möjligheter i det amerikanska myllret. Som sagt, mars är en månad för eftertänksamhet, för att om möjligt försöka finna en ny väg framåt mot nya mål och nya möjlighet.

Känner redan viss ångest över morgondagen, men skall försöka anpassa mig till den japanska miljön, vara positiv och göra vad jag kan. En dag i taget. Att hjälpa en utländsk bank omstrukturera verksamheten här i USA är givetvis någonting värdefullt som kan generera stora möjligheter då det finns många andra utländska banker här. Vem hade kunnat ana att det var så pass jobbigt att jobba? Borde nog öppnat en blomsterbutik i södra Sverige eller satsat på svensk poesi, men å andra sidan, det är nog inte så enkelt det heller. Sökandet går vidare, carpe diem.

Att om möjligt finna den rätta vägen…

Publicerat den 26 september 2013 kl. 18:59

En minst sagt rörig vecka här på östra sidan Manhattan den här veckan då FN håller sitt årliga möte för en rad statschefer. Försöker hålla lugnet och vara inställd på att det kommer ta lite längre tid att ta sig fram i myllret. Hastade tidigare idag förbi Dag Hammarskjold Plaza och tänke då på svensken som var FNs generalsekreterare mellan 1953 och fram tills hans död, eller mord, i Afrika i september 1961. Åren går…Läste precis en bok av Robert Lipsey om Hammarskjöld, högst läsvärd, och återkommer senare till en med ingående diskussion om den kände svensken, som för övrigt kanske inte är så känd numera.

Den korta intensiva höstperioden, i år från den 9e september då skolarna började, fram tills den 27 november, dagen före Thanksgiving, är i princip den mest intensiva och krävande perioden på året här i New York, inte minst inom banking, då alla bonusarna sätts under den perioden. Det är lite World Cup varje dag. Stressen är kännbar och det är samtidigt en period då allting återgår till den normala, stadens barn är tillbaka i skolorna, sportaktiviteterna har dragit igång igen, alla är tillbaka, vädret börjar bli lite mildare och det känns som en positiv fas under året, ägnad åt arbete, vardaglighet, läsning och ett mer struktererat liv. Ordning och reda, villket på klassiskt lutherskt svenskt maner känns tryggt och befriande.

Det känns dock också som om det är lugnet före stormen, borgmästarval stundar, budget och skuldkris i Washington DC, och en ökad press på arbetsplatserna att prestera mera, att jobba mer och smartare. Hade ett par möten under veckan med anställda från en investment bank och de kände trycket, det är numera kotym att jobba hela arbetsdagen och sedan fortsätta arbeta under kvällen hemifrån och dessutom arbeta under helgen. Det verkar numera handla om 24/7 och verkar bara bli värre och värre. Inom bankerna har de i alla fall numera en regel som innebär att man måste ha två veckors semester och man är under den period inte tillåten att vara involverad i firmans arbete, så med andra ord äntligen en verklig semester, om än påtvingad av staten.

Det är intressant att följa trenderna på arbetsmarkanden och under de senaste åren har vi sett en enorm ökning av konsulter inom den finansiella sektorn. Bankerna sparar pengar genom att inte behöva anställa sin egna personal, och de flesta konsultfirmorna har kraftigt expanderat. Ernst & Young officiella mål att att växa från en omsättning på 25 miljarder dollar i dagsläget till 50 miljarder dollar i 2020. Trenden med konsulter verkar fortsätta, men det har också börjat växa en ny kategori av anställda, som jag tror kommer öka ytterligare. Kategorin skulle kunna betecknas som kontraktsanställda. Det innebär att personen antingen arbetar för sig själv eller en headhunter eller en rekryteringsfirma och får ett kontrakt på en viss bestämd tid, ofta tre eller sex månader. Personen i fråga står själv för alla försäkringar och allt annat som skulle kunna betecknas som administration. Då den finansiella sektorn är under konstant tryck att skära kostanderna ytterligare för att förbättra marginalen, kommer trenden med nedskärningar, outsourcing, konsulter, förrvissa dyra, men billigare än anställda, och framför allt, med kontraktsantällda fortsätta under de kommande åren. Kostaderna kan därmed pressas ytterligare. Den kontraktsanställda är dock ganska utsatt då sjukvårdsförsäkringar och andra trygghetsfaktorer är väldigt dyra, och att det helt enkelt inte finns någon säkerhet. Många hävdar dock att detta är den nya modellen, för det ger också den kontraktsanställde personlig frihet, där man kan jobba under en period, därefter resa eller bara ta det lugnt och därmed finna andra mer moderna vägar för självförverkligande. Stressen kommer samtidigt finnas där, men det är kanske inte mer än stressen för en privat företagare?

Jobbmarkanden är dock stommen för de flesta, att gå till jobbet, att känna att man har en mening i samhället, att ha en inkomst så man kan ha en dräglig bostad och ett drägligt liv. Här i USA kan man genom jobbet vinna respekt, vänner och inte minst en förmögenhet som ger frihet och valmöjligheter. För många har den kroniska pressen tagit över livet och det är just en kamp på liv och död. Det finns inte längre någon lojalitet, utan det handlar om att ta sig fram sig på egen hand i djungeln. På något sätt har allting blivit mer komplicerat, mer komplext, och mer krävande. Arbetslösheten fortsätter ligga runt 8% här i USA, precis som i Sverige, men i alla fall här i USA är den verkligen betydligt högre, det beräknas ligga runt 14-15%, mest med folk som är deltidsanställda men söker heltid, studenter som hellre skulle arbete, folk som gett upp och de som helt enkelt inte vill jobba. Det är svårt att se hur trenden skall brytas och att fler arbeten skall kunna skapas. Det krävs en långsiktig strategi, som bygger på utbildning, satsningar på nya och växande industrier och med skattelättnader för företag som anställer. I grund och botten borde det vara alla mäniskors rätt att ha ett arbete, men det är lättare sagt än gjort i dagens marginfokuserade realitet.

En god ide är att konstant fortsätta ta kurser och lära sig mer och också få den kunskapen dokumenterad. Själv har jag konstant karriärsmöten,även om jag måste erkänna att jag efter alla åren här i New York känner en viss matthet. Det är den enda vägen dock. Hjälpte för ett par veckor sedan en ung person från Washington DC att få de rätta kontakterna här i New York och bli inbjuden till intervjuer. Fick precis reda på att det resulterade i ett jobberbjudande. Känns alltid bra att kunna hjälpa och man kan aldrig ha för många vänner.

Strukturen på arbetsmarkanden är hur som helst i en fas av förändring och ekvationen heltidsanställda, konsulter och kontraktsantällda kommer förändras under de kommande åren, men en reduktion av heltidsanställda. Det innebär att det krävs än mer fokusering på networking, att ha en gedigen resume, att vara positiv och energisk och att försöka vara steget före hela tiden.

Det har helt enkelt blivit jobbigare att jobba, jobbigare att ta sig fram inom den snåriga marknaden och jobbigare få allting att gå ihop. Inte vidare muntra ord kanske, men i realiteten gäller det just att vara steget före och se till att allting vad gäller liv och jobb är välorganiserat och att det finns en bakomliggande positiv och realistisk strategi vad gäller nästa steg, vad man vill och hur man skall kunna fortsätta vara relavant och efterfrågad. Jobbigt, ja, men i grund och botten finns det väl inga alternativ, eller? Väl värt att fundera på då det handlar om vad man egentligen vill göra, vad man vill arbeta med och hur man vill leva. Helt klart är dock att om man vill leva på Manhattan och vara med i leken, ja då gäller det verkligen att se till att vara steget före…

Sommarlunk i New York

Publicerat den 25 juni 2013 kl. 02:29

Minst sagt märkligt hur den långa kyliga vintern har förbytts till olidlig hetta, men extremerna gör onekligen staden mer tilltagande och speglar stadens sanna själ. Helt klart är att tempot i New York blivit långsammare sedan Memorial Day weekend. Det är den bästa tiden på året att networka, och hålla liv vid goda affärskontakter och att skapa nya bekantskaper. Under sommaren lägger man grunden till nästa fas av intensitet, som inleds då sommaren är slut, efter Labor Day weekend, den första helgen i september. I år fallen faktiskt en av de största judiska helgerna, Rosh Hashanah, just den veckan, och staden är därmed mer eller mindre tom. Till och med stadens skolor öppnar inte förran veckan efter, den 9 september. Så en lång sommar är här.

Förutom gamla kända kontakter använder jag numera också flitigt linkedin för att hitta nya och hittills har sommaren varit mycket god från ett networking perspektiv. Juli och fram tills mitten av augusti brukar dessutom vara ännu bättre för networking. Många europeiska bolag brottas fortfarande med denna möjlighet att växa affärsportföljen här i USA, då de är bortresta. Tror inte de har insett värdet av att vara här under sommaren. De kommer hit i mitten av augusti igen, men då är de amerikanska nyckelpersonerna inte här och sedan har de oftast inte tid att träffas under den korta och intensiva höstsäsongen.

Sommaren i New York är speciell med en minst sagt levande stad med uteserveringar, rooftops, vattenfestivaler, filmevenemang utomhus och en rad andra intressanta göromål i det fria. Själv håller jag mest på med tennis och allmänt beskådande av människor, som verkligen är överallt hela tiden. Lugnet mitt i vimlet gör dock att det finns en form av sommareftertänksamhet, då reflektioner över ditt och datt, över livet och valen, gör att det är en intressant period av året rent tankemässigt.

Till min förvåning fick jag ett riktigt brev av en riktig människa förra veckan. Jag har för länge sedan slutat hämta posten på kontoret, då det helt enkelt inte kommer någon post. Av någon anledning, kanske sommarstädningstankar, tog jag trots allt en extra runda för att se om jag fått någon post. Döm av min förvåning då jag såg ett vitt kuvert på botten av postboxen. Nästan chockerande. Det var adresserat till mig. Öppnade brevet och det var en jobbansökan från en svensk boendes här i USA. Först blev jag nästan lite förbannad, för det är verkligen inte hur man söker jobb numera, i alla fall inte om man är yngre än 70, men när jag väl satte mig ner kändes det som en svunnen tid kom tillbaka, tiden då man i lugnets trygga vrå läste ett brev.

Satt och tittade ut över folkmyllret på Times Square och började sakta läsa…Dear Mr. Johansson…personen i fråga sökte anställning i New York och hade fått mitt namn av en annan svensk. Brevet var dessutom förvirrande nog skrivit på engelska, men det är väl det globala språket, även om det är lite märkligt att använda det svenskar emellan, men det kanske man gör numera. Vad vet jag? Läste det några gånger och minnena kom farande från alla brevvänner och mina tidiga jobbsökarbrev, och hur läsandet av det svenska brevet på engelska än kändes, måste jag erkänna att jag kände saknad över den svunna tiden, så nära, men på något vis så fjärran. Kom att tänka på mina otroligt korkade första stapplande steg för att få mitt första jobb här i New York. Skrev brev efter brev. Ringde oavbutet för att kontrollera om de fått brevet och vad de tyckte och om de ville träffas. Visste ingenting om stadens banker, visste dessutom inte vad jag ville, och framstod troligen som en helt förvirrad svensk för de som intervjuade mig. Det gick verkligen inte bra inledningsvis.

Listan på hur man misslyckas på en intervju skulle kunna göras lång, men man lär sig av misstagen. Får lite ångest då jag tänker på en del intervjuer. En på den tiden betydelsefull CFO frågade om jag ville satsa på accounting eller finance och mitt svar var ”What do you think?” Fick inte det jobbet. En annan frågade varför jag ville ha jobbet och jag svarade ”Because my girlfriend is pregnant”. Fick inte det jobbet heller.

Hade slutligen fått nog av att läsa brevet från brevskrivarsvensken och såg en email adress på brevet, så jag svarade på det moderna sättet medelst dator, och inom 10 minuter hade jag ett svar, och ett par dagar senare hade vi ett telefonsamtal. Vi får väl se. Jag hade genom brevet fått lite mer klarhet om att det handlar om staplande steg inledningsvis och om jag kan hjälpa en enda svensk här i New York, är det en god gärning. Fånga dagen.

Det är väl just det som är charmen med sommaren, de små sakerna som händer i vardagligheten, som man normalt inte se eller ta sig tid att se, blir lite mer synbara under sommaren, då det är ett slags lugn i luften och i sinnet. Det är dags att se över sitt hus och fundera över den egna privata strategin för nästa steg och vad som skulle kunna göra allting ännu intressantare. Att söka passionen är ett gott tidsfördrivning under sommaren, att fråga sig om jobbet är tillräcklig bra för den du är, och att fördjupa och utöka nätverket. Det är faktiskt den bästa tiden på året här i New York, möjligheternas stad.

Det amerikanska semesterdilemmat

Publicerat den 6 juni 2013 kl. 02:17

En god vän från Grekland stod på gatan på the Upper West Side under helgen och eurofilosoferade. Hur blev allting såhär? Visst vad det bättre förr, då det finns ett slags lugn, en trygghet och ett lugn i tillvaron, på den tiden då ingen pratade globalisering, konsolidering, rationalisering, effektivisering och pressade marginaler. Vi resonerade ett tag och ingen kom fram till något vettigt, men jag yrade något om hur bra det var då Volvo och SAAB var svenska bilmärken, då arbetslösheten låg på 2%, alla tycktes stillsamma och det inte ens fanns en bro mellan Skåne och Danmark. Inte helt klart hur det var relevant, men fick in det i konversation likafullt.

Greken ringde mycket lycklig under min smörgårdsbordslunch på Scandinavian House på Park Avenue tidgare idag och meddelade att han kommit på den perfekta lösningen för att finna harmoniskt lugn och köpt en hund. Har inte pratat mer med honom sedan lunchen och vi hann inte fördjupa oss vidare då hunden i fråga skällde i bakgrunden. Kände mig mest förvirrad och beställde extra senapssill för att få ordning på mina tankar. Kanske är det lösningen, för en hund borde väl i princip vara opåverkad av de globala ekonomiska trenderna och därmed kunna vara en konstant lugn faktor. Hade inte tänkt på det. Verkar samtidigt inte vidare vettigt och framåt efterrätten, prinsesstårta, blev slutsatsen snarare att det är inte undra på att den grekiska ekonomin är turbulent.

Stressen och pressen har verkligen blivit värre dock, inte minst här i New York, sedan jag kom hit 1998. Juni har äntligen kommit och då gäller det att undvika S-ordet. Det finns en del polititisk laddade ord och just Semester har blivit ett av dessa ord. Frågade en kollega idag och han skulle ta någon semester under sommaren och han blev omgående likblek. Kanske en fredag i juli blev svaret. Viskandes. Kände att det är bäst att förtrycka svensken inom mig och meddelade att jag själv funderat på att ta ett par dagars ledighet (undvek klipskt S-ordet) någon gång runt jul, men kom då på att C-ordet är på listan som inte kan användas (Christmas), så bytte då raskt till i december och arbetade sedan tyst vidare. Började dock dagdrömma och hittade “Mitt Sommarlov“ med Anita Hegerland på Youtube och kände mig plötsligt otroligt gammal och smått sinnesförvirrad. Dagen rullade på helt enkelt.

Faktum är dock att arbetsmarknaden här i New York har blivit tuffare och det är betydligt högre prestationskrav och mer stress. Dels är det i princip förväntat att man alltid skall vara anträffbar, dels gäller det att hela tiden eftersträva bättre resultat. Amerikanerna arbetar mycket rent kvantitativt och det handlar ofta om facetime. Europa låter från ett amerikanskt perspektiv väldigt annorlunda, de flesta tar långa semestrar och det verkar som om förtyskandet av EU har inneburit nya svårigheter för ekonomierna som helt enkelt inte har exportproduktion. I den typen av ekonomi handlar det ofta om att hanka sig fram, dels på bidrag, dels på ströjobb, men det är ju ingen hållbar långsiktig lösning. Problemet är dock att med den nuvarande ekonomiska politiken inom EU kommer trenden troligtvis fortsätta och klyftorna mellan de som har och de som inte har fortsätta att öka. Det finns helt enkelt inte längre något lugn. Effektiviseringskraven kommer fortsätta, produktionen förläggas till billigare länder, så då gäller det att främja framtidsindustrier och ta vara på de resurser och tillgångar som landet i fråga besitter. Från ett mer personligt plan gäller det att ständigt networka, att bygga nya relationer, att hålla sig relevant på marknaden och att försöka vara steget före arbetsmarkandens lieman. Det går faktiskt. Det kan handla om digitala lösningar, finansrådgivning, ekologiska produkter, nya tjänster, ny teknologi, nya life science och biotech produkter, bättre sjukvård, smartare äldrevård och listan fortsätter.

Här i USA finns det en optimism och en framåtanda som gör att den enorma ekonomin ständigt finner nya lösnignar och nya infallsvinklar och det är just detta som driver ekonomin vidare och sätter fart på ekonomin. Vet inte om den typen av optimisk finns i en rad sydeuropeiska länder, men det tvivlar jag på. Sverige borde dock vara väl rustat för utmaningen. Personligen lägger jag ner mycket tid och energi åt networking och strategiskt planerande, inte bara för att om möjligt hitta nästa jobb, men att därigenom hålla mig ajour med den humana efterfrågan och därmed om möjligt ligga steget före. Det är stressigt, men stressen har definitivt reducerats genom försöket att leva i framtiden. Åldern har dessutom mindre betydelse här i USA, där man är intressant på markanden oavsett ålder, medan det ofta verkar som om livet och karriären i Europa i princip börjar sin färd mot ålderdomshemmet redan på 50-årsfesten. Vet inte om det är helt korrekt, men jag har fått det intrycket. Tankarna går till greken och hans hund. Kanske är det faktiskt en god ide trots allt då en hund fortfarande är en hund. Stablitet, frid. Det gäller väl att finna sina egna ramar och gränser. Min smörgåsbordslunchvän hade precis gått med i Facebook, men valt att minimera antalet vänner till en enda person. Kan verka extremt, men visst lever vi i extrema tider… Funderar vidare på min sommar S, måste ha lite S…visst kan man lämna Sverige, men svensken kan inte lämna…

Brooklyn

Publicerat den 17 mars 2013 kl. 04:45

Det tog nog sju eller åtta år i New York innan jag tog mig till Brooklyn för första gången, en kort tur till Brooklyn Heights för att ta kort på Manhattans skyline. Ytterligare ett besök följde till samma område ett år senare. Det verkade alltid onödigt att åka ut till Brooklyn då man lever i Manhattan, och döm av min förvåning då jag efter runt 10 år på Manhattan fick frågan ”Vill du flytta till Park Slope i Brooklyn?” Jag minns den dagen som om det vore igår. Jag tittade djupt i hennes mörkbruna ögon. Total tystnad följde. På något märkligt vis tror jag att hon hypnotiserade mig och signalerna i min hjärna som ville kommunicera ”Are you out of your mind?” förvandlades till ”I would love to” och flyttlastet gick några veckor senare. Funderar fortfarande på vad som egentligen hände. Tänkte på Karl-Oskar och Kristina och ångesten var enorm.

Det blev dock 18 lyckliga månader i Park Slope innan flyttlastet av praktiska skäl gick tillbaka till Manhattan. Det blev faktiskt en fantastiskt period precis vid vackra Prospect Park. Det tar ett tag att vänja sig vid att känna att Brooklyn är navet i hjulet, men efter ett tag började jag undvika Manhattan under helgerna och dessutom börja köpa tröjor och kepsar med logon Brooklyn. Vet egentligen inte varför, men sakta men säkert kommer en slags stolthet smygande. Vet fortfarande inte varför det blev så, men många har erfarit samma känsla av samhörighet med stadsdelen. Jag har under åren mött otaliga personer som helt enkelt inte kan sluta prata om Brooklyn och framför allt om the Dodgers, det legendariska baseballaget som spelade på Ebbets Field vid Flatbush precis vid Prospect Park från 1913 tills laget flyttade till Los Angeles 1958. Brooklyn mörkaste dag, sägs det. Faktum är att det verkar sant, känslorna som uppkommer då de numera äldre personerna berättar om Dodgers och dåtidens Brooklyn är verkligen gripande. Stadsdelens stolthet försvann. Larry King berättade nyligen på TV om sin barndom i Brooklyn och sorgen då laget försvann. Många brustna hjärtan som faktiskt är lite svårt att förstå helt och hållet. Larry King återvände dock nyligen till det första laget sedan Dodgers dagar med ett Brooklyn namn, Brooklyn Nets, det gamla basketballaget från New Jersey. Han tyckte att det kändes som att komma hem igen efter alla åren sedan 1958.

Ett ny arena har byggt, vid Flatbush, och den kallas Barclays Center, och är modern, vacker och perfekt för de 18103 platserna, byggt till en kostnad av nära fem miljarder dollar. Det visar också det nya Brooklyn, där det investeras, dit folk flyttar, och där det efter många långa svåra år nu återigen finns en stolthet och ett lag som cementerar stadsdelen. Nu har det förvisso inte gått så bra för the Nets och basketball är inte lika populärt som baseball, men det är likafullt början på en ny era. Listan på kända personer från Brooklyn kan göras lång och några namn är Mel Brooks, Al Capone, Rudy Giuliani, Michael Jordan, Mike Tyson, Danny Kaye, Norman Mailer, Mickey Rooney, Barbra Streisand, Mae West, Walt Whitman och i princip alla av de mest berömda rappers.

Själv åker jag ibland till Brooklyn, till Park Slope för middag, till stränderna vid Coney Island eller Brighton Beach, eller till det nybyggda IKEA för att äta köttbullar. Det finns ett slags lugn i Brooklyn, som jag lärde mig uppskatta då jag bodde där. Vet inte vart mina tröjar och kepsar med Brooklyn namnet har tagit vägen, men faktum är att man kan lämna Brooklyn, men Brooklyn lämnar en aldrig riktigt på något märkligt vis. Om ni funderar på att flytta dit av någon anledning, våga ta chansen, det är en ny spännande upplevelse och det är någonting ogreppbart, djupt tillfredsställande med livet där och det finns en slags känsla av närhet och välbefinnade. Samtidigt vet man innerst inne att det är temporärt, det är som en kärlekshistoria, som man vet kommer ta slut en dag. Någonting man alltid minns, någonting man alltid kommer bry som om, som alltid kommer uppskattas och som man stolt kan blicka tillbaka på. Brooklyn, jo det var faktiskt tider det…

Dow 20000?

Publicerat den 6 mars 2013 kl. 04:42

Få eller ingen som är intresserad av marknaden och investeringar kan väl ha missat at Dow slog nytt historiskt rekord idag och börsen stängde på nivån 14254.

Jag tar nu tillfället i akt och sticker ut hakan och säger att 15000 kommer passeras snart, mycket snart, och att det finns stora chanser att Dow kommer närma sig betydligt högre höjder, kanske till och med magiska 20000. Så om valet är att sälja eller köpa, tror jag fortfarande att det finns ytterst goda investeringsmöjligheter. Om man tittar närmare på enskilda aktier, finns det överlag en känsla av att flera aktier är värderat relativt lågt och att det finns utrymme för högre kurser, i vissa fall betydligt högre kurser.

Många av de större amerikanska bolagen genomgår numera också betydande effektiviseringsåtgärder och har börjat tjäna mer och mer pengar under det senaste året. Intressant är också att notera att bolagen har byggt upp enorma likviditetsreserver. Verkligen enorma reserver. Det mest extrema företaget är Apple, som just nu sitter på runt 137 miljarder dollar i cash on hand. De skulle i princip kunna köpa en rad företag för att expandera verksamheten, men det råder osäkerhet över hur kapitalet skall hanteras. Förr eller senare kommer flera företag inom det finansiella sektorn sannolikt börja använda reservpengarna, genom uppköp eller utlåning, och det kommer också sätta fart på den amerikanska ekonomin.

Så det finns mycket som talar för en positiv utveckling för den amerikanska börsen. Företagen är överlag hälsosamma och har inlett aggressiva åtgärder som bottnar i förändrade operationella modeller. Den främsta anledningen till att Dow har gått från 6594 i början av mars 2009 till 14254 idag endast fyra år senare är dock att miljard efter miljard har pumpats in i det amerikanska monetära systemet. Visst har många företag verkligen förändrats och förbättrats under de fyra gångna åren, men faktum är att det fortfarande finns väldigt mycket att göra. Vad som däremot fortsätter med oförminskad skala är likviditetstillskottet från centralbanken, the federal reserve bank. Svaghetet i den amerikanska ekonomin har lett och leder till fortsatta monetära lättnader och enorma obligationsuppköp från the Federal Bank. Den höga likviditeten på markanden är den drivande kraften bakom Dows uppgång och med tanke på att det inte finns någonting som tyder på en förändrad ekonomisk politik, kommer Dow fortsätta uppgången.

Korrelationen kan verka störande, men faktum är att ju svagare de fundamentala nyckeltalen i den amerikanska ekonomin är, desto starkare är börsen beroende på den kapitalinriktade monetära politiken och det enorma kapitalinflödet till marknaden från the Fed. Monetära lättnader har skapat en artificiellt hög nivå på Dow, men med tanke på att det inte finns planer på en förändrad ekonomisk politik, finns det heller inte anledning att tro att börsen kommer falla, eller inte ens går ner. Tvärtom tror jag att börsen kommer gå till nya tidigare oanade höjder.

Det finns otaliga undervärderade aktier från ett rent finansiellt perspektiv, och det finns därutöver en ny slags optimism och kreativitet, mycket tack vara företagens förbättrade lönsamhet. Framförallt lever vi dock i Obamas USA, en ekonomisk fantasivärld, där pengar trycks så folk kan köpa mer, där skulder ökar och där det spenderas som aldrig förr. Det är mer eller mindre lördag hela veckan. Så länge Obama och the Fed har en politik som byggs på mer eller mindre gratis pengar, är börsen det bästa stället att placera pengarna och det kommer inte förändras hur högt än kursen går. Det kan med andra ord dröja ett tag innan vi ser ett rejält kursras, det kommer inte ske förrän någon försöker ta tag i landets problem med skulderna, budgetunderskottet, och att försöka få bukt med de allt högre statliga kostnaderna. Med tanke på att det kan ta år, tror jag att vi kommer se 15000 inom de närmaste veckorna, 16000 innan sommaren, 17000 vid jultid och att det är möjligt att 20000 kommer nås inom de närmaste åren.

20000 kan verka galet, men i dagens USA är det mesta galet och faktum är att jag aldrig tidigare har sett så pass mycket likviditet, inte bara inom företagen, men också bland privatpersoner. Alla tycks ha mer pengar än någonsin, och jag ser inget slut på vansinnesfärden. Då den lösa monetära politiken förr eller senare kommer förändras och någon slags insikt över hur svårt det kommer vara att lösa statsskulderna, kommer en ny vettig ekonomisk politik vara nödvändig. Då gäller det att vara beredd och inte minst att hålla i hatten, för då kommer börsraset bli historiskt. Tills dess, köp smart och håll kvar aktierna för de kommer gå upp kraftigt under de kommande åren…

Arbetslöshetens fortsatta dilemma

Publicerat den 25 februari 2013 kl. 23:44

Det ser verkligen inte ljust ut på arbetshorisonten här i USA. Oron har av någon anledning ökat sedan valet och för ett par veckor sedan använde president Obama i sitt State of the Union tal ordet ”jobs” hela 45 gånger. Jämfört med Europa förefallet arbetslösheten på runt 8% inte vara vidare hög här i USA, men som alla som varit arbetslösa känner till, finns det inget som är mer stressigt och oroväckande än just att vara utan jobb, att inte veta hur privatekonomin skall gå ihop, och att inte veta om man kommer hitta ett nytt meningsfullt arbete inom en överskådlig framtid.

Antalet långtidsarbetslösa har emellertid ökat och på något vis har en ny slags depression smugit sig in i det amerikanska samhället, ett problem som redan tycks finnas till även högre grad i Europa. Här i USA är det i princip helt omöjligt att leva på arbetslöshetsersättningen som ligger på runt $425 per vecka, och allt fler har blivit tvingade att söka foodstamp och andra bidrag som är mer relaterade till boende och fattigdom, istället för just arbetslöshetsersättningen. Problem ligger dock inte på ersättningssidan eller inte ens på jobbskapandet, utan det handlar mer om det förändrade ekonomiska globala realiteten. Länder med ekonomin baserat på produktion och export har kommit under allt mer press vad gäller vinst och marginaler. Med tanke på de ofta relativt höga lönerna och associerade anställningskostnaderna, är det svårt att lägga produktionen i mer avancerade länder som USA och Europa och få den finansiella ekvationen att gå ihop. Produktionen förläggs i allt högre grad i länder med betydligt lägre kostnadsstrukturer. Trenden fortsätter och har blivit intensivare under de gångna åren och frågan är hur arbetslösheten skall kunna bekämpas under de premisserna. Antingen borde ju då lönerna logiskt sänkas eller får man se till att skapa nya arbetstillfällen i nya kreativa områden.

Då sänkta löner inte förefaller troligt, vare sig här i USA eller i Europa, återstår således ett mer långsiktigt satsande på nya lösningar. Det är med andra ord inte vidare positiva ord för de som just nu är arbetslösa. Tvärtom fortsätter de flesta bolagen med effektiviseringsåtgärder, investeringar i nya teknologilösningar och en modernisering i största allmänhet. Dessutom har lönenivån stagnerat då utbud och efterfrågan helt enkelt har gjort att det är ett överflöd på kvalificerad arbetskraft. Det innebär att om ingenting görs kommer arbetslösheten under rådande omständigheter att öka. Här i USA är nu drygt 12 miljoner officiellt arbetslösa och runt 48 miljoner på food stamps, även om en intressantare siffra är arbetssiffran som just nu är 132 miljoner mot 139 miljoner anställda under 2007. Läser en del andra analyser och det anses att den verkliga arbetslöshetssiffran ligger på 14.5%. Det innefattar då de som är deltidsanställda men skulle vilja vara heltidsanställda, de som helt enkelt har gett upp och de som sporadiskt försöker hitta jobb, men är inte registrerade som arbetslösa. Sedan har vi givetvis en hel del som studerar som alternativ till att jobba med förhoppning om att hitta någonting efter studietiden och därmed köper sig tid mer eller mindre.

Om problematiken består och förvärras, vad kan vi då göra åt situationen? Det gäller först och främst att diversifiera sig och bygga upp ett nätverk av värdefulla kontakter. Det finns dessutom sektorer som faktiskt växer, exempelvis life science, delar av energisektorn och det behövs alltid folk som har specifika kunskaper som kan användas av konsultföretag, numera framför allt med förgreningar till det röriga regelverket, säg risk, lividitet, effektiv finansering, och mycket som har med teknlogiska förbättringar och effektiviseringar. Dessutom växer finansiell rådgivning och för de som har ett gott nätverk av investeringsvilla individer, finns det goda möjligheter inom just den sektorn. I grund och botten handlar det om att försöka vara ett steg före utveckligen och vara beredd att ta en risk eller två under färden.

Den gamla goda tiden då man var säker i sitt jobb och kunde spendera hela sitt liv inom ett företag är ett minne blott och det är kanske just den ovissheten som gör det hela så pass utmattande i dagens arbetsliv, i alla fall här i USA. Hotet är alltid där, hotet att bli inkallad till personalavdelningen och att få gå hem från jobbet för gott. Det gäller att försöka vara positiv, att se jobbet som en daglig utmaning och göra sitt bästa och dessutom fundera mer långsiktigt på vad man egentligen skulle vilja göra och fundera på i vilken riktning arbetsmarkanden går. Sjalv ser jag med min bakgrund inom finans, strategi och operationell effektivisering goda fortsatta goda möjligheter inom konsultverksamheten och inom private equity, men vi alla har olika bakgrunder och erfarenheter. Inledningsvis kan det vara bra med en analys av ens egna styrkor och att försöka se hur det passar in i den förändrade arbetsmarkanden. Jag tror också det är värt att investera i en kvällskurs och fortsatt utbildning, för att på så vis bygga ut sin resume och sina kunskaper för att kunna markandsföra sig mer effektivt på arbetsmarknaden. Stressen kommer nog inte bara bestå, utan öka, så det är nu dags att ta tag i karriärsplanerandet och staka ut målen för de kommande åren och sedan göra sitt bästa för att om möjligt ta sig fram i den snåriga arbetsmarkandsskogen. Lycka till!!!

Fallet Heinz

Publicerat den 18 februari 2013 kl. 19:46

Satt precis och funderade på om jag borde hällt på lite ketchup på pastan i den ganska flotta italienska restaurangen. Vågade inte fråga servitören efter ketchup med tanke på att produkten är en synd för italienarna, men jag hade lite finurligt tagit med ett par plastförpackningar med ketchup som jag tagit på en diner tidigare under dagen. Lärde mig detta knep för många år sedan, då en svensk, en svenska för att vara exakt, besökte mig i Bologna, och jag bjöd ut henne på en ganska förnäm restaurant. Då den hemmagjorda pastan serverades under måltiden kom, till servitörens fasa, de små ketchupförpackningarna fram ur hennes handväska. I samma andetag som han skulle säga någonting, tog svenskan också fram en liten burk med lingon. Hon placerade metodiskt lite lingon på tallriken med pastan. Servitören chockades, förstummades, försvann helt likblek till köket och vi avnjöt måltiden lugnt och stilla. Måste säga att jag fortfarande tänker på svenskan, pasta, ketchup, lingon kombinationen i Bologna då och då utan att komma fram till en egentlig dom. Fel eller rätt? Var i alla fall ganska komiskt.

Faktum är att svenskar numera konsumerar mest ketchup i världen per person. Antar att detsamma gäller för lingon för den delen. Den största leverantören i världen av ketchup är det amerikanska bolaget H. J. Heinz Company. Vi känner väl alla till Heinz och hur ohyggligt komplicerat det kan vara att få ut ketchupen ur glasflaskan, med det brukar ju ordna sig efter viss frustration. Vet inte om Felix eller Slotts längre finns kvar i Sverige, men jag hoppas det. Under veckan såldes det gamla anrika bolaget Heinz, som för övrigt grundades redan 1869, till en kombination av Warren Buffetts Berkshire Hathaway Inc. och den brasilianska private equity firman 3G Capital, som skall sköta den operationella verksamheten. Heinz har drygt 10 miljader dollar i årlig omsättning och runt 30000 anställda. Trenden vad gäller private equity bolags uppköp av företag har accelererat kraftig under de senaste åren och just den operationella aspekten har blivit alltmer betydande för private equity företagen. Uppköpet av Heinz kan för många tyckas oroväckande. Heinz skuld kommer fördubblas till 12 miljarder dollar, vilket kraftigt kommer försämra deras kassaflöde och likviditet, samtidigt som affärens struktur i princip innebär att kostandsnedskärningar är en förutsättning. I fallet med Heinz med 30000 anställda, kommer det med andra ord betyda avskedanden. Anledningarna till uppköpet är enkelt, Berkshire Hathaway och 3G kommer privatisera bolaget, effektivisera och omorganisera Heinz för att helt enkelt tjäna mer pengar med högre marginal framöver.

Det finns i alla bolag en möjlighet att kraftigt reducera kostnaderna och förbättra marginalen, det gäller bara att kombinera dessa åtgärder med en fundamentalt hälsosam strategi. Vad gäller 3G känner nog många Heinz anställda en enorm oro, och det är säkert befogat. Välkommen till dagens globala brutala värld. Det var länge sedan det rådde fridfullhet och allting löstes med lugn och förståelse för de anställda. Vi ser detta i alla slags företagssituationer, nyligen också i den intressanta American Airlines och US Airways sammanslagningen. Konsolidering och globalisering gäller numera på alla nivåer och det går helt enkelt inte längre att överleva om affärsverksamheten går sin egna lilla lugna gång. Den utvecklingen ser ut att fortsätta och förstärkas. Då 3G tog över Burger King under 2010, avskedades hälften av alla på huvudkontoret i Miami redan under första veckan och alla kostnader ifrågasattas, varje dollar analyserades. Då Burger King redovisade sitt senaste kvartalsresultat den senaste veckan har kassaflödet kraftigt förbättrats, vinsten fördubblats och operating costs reducerats med 30%. Vi kan förvänta oss stormiga tider på Heinz, men om det är vad som krävs för att fortsätta växa bolaget och vara med i leken framöver är jag för private equity bolag och viss brutalitet. Tyvärr är det så att endast de starka överlever i dagens globala affärsklimat och då gäller det att se över finansiering, strategi, kostnader och hur man skall kunna förbättra marginalen och samtidigt växa verksamheten. Enkelt är det inte, men faktum är att det går. Så även om det kommer bli några omtumlande år för Heinz tror jag på många framgångrika och vinstrika år framöver. Jag ser dessutom fram emot att smuggla in lite Heinz ketchup och kanske även lite lingon då jag åker till Italien nästa gång…

Ingentingheten lockar

Publicerat den 12 februari 2013 kl. 03:21

Dagarna har för många blivit i det närmaste överfyllda med förpliktelser från tiden då klockan ringer på morgonen tills kroppen rasar i säng vid det lider och därefter följer samma mönster dagen efter och dagen efter. Så är tillvaron för många och de verkar allt fler, i alla fall här i New York. Jag hamnar nog också i den kategorin, även om jag är noga med att sätta under tid för reflektioner under dagen, gärna en hel timme, men minst en halvtimme, och dessutom, olikt amerikanerna här, försöker unna mig en ordentlig lunch, gärna med någon trevlig eller någon relevant person för affärerna, eller om möjligt en kombination av trevlig och relevant, vilket ibland kan vara en utmaning. Idag hade jag lunch med en senior executive för en europeisk bank som faktiskt uppfyller såväl kriterium ett som två. Låtom oss kalla honom Mannen.

Mannen är förutom en arbetsnarkoman dessutom besatt av hans fysik. Banken är italiensk, say no more…mannens dag inleds vid 3.45 på morgonen med en lätt frukost, oftast en banan eller dylikt, tåg till Manhattan, på gymet vid fem, på kontoret vid sju. Jobb hela dagen, om han har förpliktelser som jobbmiddag eller annat på kvällen klämmar han in ytterligare ett träningspass runt halv sex på kvällen och sikta in sig på att komma hem till familjen runt tio. Om han kan åka direkt hem efter arbetsdagen, tränar han först i sitt avancerade hemgym för att sedan umgås med familjen efter pass nummer två. Läggdags 10.45pm. Samma rutin varje dag under arbetsveckan, långträning mellan tre och fyra timmar på lördagen och söndagen är vilodag. Lyssnade på hans berättelse under lunchen och kände mig mattare och mattare. Beställde en extra stor hamburgare och han såg vettskrämd ut (han beställde en sallad utan dressing), så jag åt den ganska fort för att hinna med en efterrätt också. Mannen såg nästan sjuk ut på min cheesecake kom in. Han orkade faktiskt inte titta då han avslutade måltiden med en kopp örtte.

Nu träffas vi en gång per kvartal och har gjort så länge, men efter dagens lunch kändes det som om det här verkar ju inte riktigt klokt. I realiteten var det dock samma diskussion som vanligt. Lite business och sedan träning. Kanske mina perspektiv håller på att förändras? Varför springa ihjäl sig och till vilken nytta? Börjar fundera på hur det kommer sig att motion överhuvudtaget existerar och vem som kom på detta fenomen och hur det kommer sig att under de senaste åren verkar man vara en ynkrygg om man inte springer ett maraton eller se till att träna och äta hälsosamt. Ganska ensamt också, i alla fall om man nu springer långa distanser. Funderade efter lunchen lite rebelliskt på att börja röka, men det verkar ju inte vettigt. Behöver nog få lite perspektiv och distans till dagens lunch för visst är det bra att hålla sig frisk. En sund själ i en sund kropp. Lagom är dock bäst. Själv är jag nu mest fokuserad på att äntligen kunna äta semlor under veckan, då de säljs på några platser här i New York. Det är då svenskheten kommer smygande och minnena från barndomens frosseri i fastlagsbullar klarnar. Har i och för sig för mig att det bara åts under en enda dag, då så många som möjligt. Lunchen gör sig åter påmind och visst måste även jag fundera på balansen mellan det osunda och sunda för att om möjligt kunna finna en lycklig väg. Det är viktigt att få balans på tillvaron, lagom är bäst, att lyckas kombinera det som inte är så kul, oftast förknippat med förpliktelser, med det som är kul. Vad som nu egentligen är kul, för det är nog viktigt att definera. Ägnar mig ibland åt listan “det jag tycker är kul”, men det är nog dags för modifikation.

Jag brukade definitivt ägna mer tid åt just ingenting då jag först flyttade till New York. Andades stadens spännande luft med nyfikenhet och gjorde just ingenting. Vad är då ingenting? Vandra omkring, sitta på en parkbänk, gå på musuem, sitta och hänga på ett kafe och titta på folk eller läsa en tidning eller bok, åka buss eller tunnelbana. Det var innan tidevarvet med emails och texting, så det fanns på den tiden fortfarande en chans att förbli ostörd och faktiskt bara kunna göra just ingenting i en slags bubbla. Sedan kom kommunikationseran då man kunde nås varsomhelst, närsomhelst. Nu har man ju förvisso ett val, kan kan ju faktiskt lämna telefonen hemma, men det är faktiskt i princip omöjligt. Kanske har jag blivit miljöskadad, men jag tror faktiskt att det gäller de flesta. Kan man lämna hemmet utan telefonen? Inte så säker. Då jag nu reflekterar på allt och inget, känner jag en saknad av den tysta ingentingheten som fanns i min lilla bubbla. Min egna lilla tysta privata bubbla. Det framstår som en svunnen epok. Tänker igen på lunchen och undrar om mannen motionerar nu. Troligen. Tror att jag återigen skall börja söka mig till platser där tiden bara står stilla, där iakttagelserna tyst fångas och absorberas och ingenting sägs, där det finns ett slags anti-lutherskt lugn, där man faktiskt inte behöver göra någonting produktivt varje förbannade minut….ingentinghetens förtjänster lockar här i New York…en lugn själ i en lugn kropp…

I am sitting
In the morning
At the diner
On the corner

I am waiting
At the counter
For the man
To pour the coffee

And he fills it
Only halfway
And before
I even argue

He is looking
Out the window
At somebody
Coming in

”It is always
Nice to see you”
Says the man
Behind the counter

To the woman
Who has come in
She is shaking
Her umbrella

And I look
The other way
As they are kissing
Their hellos

I’m pretending
Not to see them
And Instead
I pour the milk

I open
Up the paper
There’s a story
Of an actor

Who had died
While he was drinking
He was no one
I had heard of

And I’m turning
To the horoscope
And looking
For the funnies

When I’m feeling
Someone watching me
And so
I raise my head

There’s a woman
On the outside
Looking inside
Does she see me?

No she does not
Really see me
Cause she sees
Her own reflection

And I’m trying
Not to notice
That she’s hitching
Up her skirt

And while she’s
Straightening her stockings
Her hair
Is getting wet

Oh, this rain
It will continue
Through the morning
As I’m listening

To the bells
Of the cathedral
I am thinking
Of your voice…

And of the midnight picnic
Once upon a time
Before the rain began…

I finish up my coffee
It’s time to catch the train

Ed Koch 1924 – 2013

Publicerat den 5 februari 2013 kl. 00:17

Super Bowl XLVII mellan Baltimore Ravens och San Francisco 49ers spelades igår kväll inför vad som tydligen var den största TV publiken i USAs historia. Det är verkligen big business och en slags hysteria inför matchernas match varje år. Även jag tittade, även om jag måste erkänna att jag hade svårt att engagera mig i endera laget och somnade mitt i matchen. Har förvisso varit i såväl Baltimore som San Fransicso så jag kände viss tillhörighet, men tydligen inte tillräckligt. Faktiskt skönt att spektaklet äntligen är över. Har fått alltför många frågor likt ”Are you for Ravens or 49ers?”. I tystnaden som följer undrar jag om det verkligen är en allvarlig fråga, det känns som “är du för Brommapojkarna eller Mjällby”, men då den förväntansfulla tystnaden helt enkelt måste fyllas med ord brukar jag kallt svara ”The Rangers”. Då blir de antingen arga eller är det tvärt slutet på konversationen och endast iskall tystnad följer. Jag kan då återgå till andra spörsmål, även om jag givetvis blir idiotförklarad och stämplad som utlänning som inte förstå sig på fotboll. Måhända sant. Amerikansk fotboll. Nu är det i alla fall frid och fröjd tills nästa år, då Super Bowl XLVIII för övrigt spelas här i New York, well faktiskt i New Jersey, på Giant Stadium, eller MetLife Stadium, som det numera heter i en era där varje sportarenas namn köps av ett företag. Kanske får jag se till att vara lite mer entusiastisk nästa år med tanke på att matchen faktiskt spelas här, vilket förvisso inte verka klokt med tanke på hur kallt det är i februari.

Vad som fått enorm uppmärksamhet här i New York, men även nationellt, är Ed Kochs död. Demokraten Koch var länge i representanthuset i Washington DC och sedan borgmästare i New York, under 12 dramatiska år från 1977, då staden i princip var dödsdömd, körd i botten finansiellt och moraliskt, fram tills New York hade fått tillbaka självförtroendet, mycket tack vare Koch, och hade inlett sitt återtåg till en stad där faktiskt familjer kunde och ville bo och där man återigen kunde gå omkring på gatorna och känna sig trygg. New York blev också en ekonomisk boom stad under Koch, som helt omorganiserade stadens budget och finanser. Koch blev 88 år gammal och räknas till en av de mest betydelsefulla borgmästarna i stadens historia. Han vann ett val med 75% av rösterna, ett annat val med 78%.

Själv kom jag till New York post Koch, 1994 för första gången, och sedan med hela flyttlastet 1998 för gott (?), i Rudy Giulianis era då det stod polis och militär i varje gathörn och staden vad det led slutligen lyckades besegra våldet. Koch fascinerar, inte minst för att han verkligen är en klassiskt ur New Yorkare, född i det gamla judiska Bronx, numera ett minne blott, som inledde sin politiska karriär nere i Greenwich Village. Koch hade alltid en vitalitet och optimism och en ifrågasättande nyfikenhet och livlighet som man finner just bland den äldre generationen New Yorkare. Jag har haft förmånen att under årens lopp lära känna en del av just denna energiska kategori och det är som om livet är oändligt dramatiskt, intressant och spännande, där allting måste ventileras och diskuteras. Har genom åren haft många middagar med min vän Sid Bernstein, mannen som var Beatles promotor här i USA då det begav sig, numera 94 år gammal, även han född i the Bronx för övrigt, och middagsdiskussionerna verkar aldrig ta slut. Sverige känns ganska fjärran då.

Vad gäller Ed Koch kan man säga att ha levde livet till sitt fulla och lite till. Han var fortfarande verksam i TV, radio, som skribent och debattör tills hans sista vecka i livet. Han valde att bli begravd här på Manhattan för att han som han sa aldrig ville lämna New York. Då kistan med Koch bars ut ur det enorma Temple Emanu-El på femte avenyn tidigare idag spelades Frank Sinatras “New York, New York” till stående ovationer från alla gästerna som var församlade. Mannen som gav New York hopp, nytt liv med smarta finansiella lösningar var verkligen the quintessential New Yorker ses fortfarande som Mister Mayor bland alla andra borgmästarna. Som nuvarande borgmästaren Bloomberg sa igår “When we were down, Ed Koch picked us up. When we were worried, he gave us confidence. When somebody needed a good kick in the rear, he gave it to them”. Hur man än vrider och vänder på det, så var Ed Koch en sann legend redan i sin livstid och en riktig Mensch…Må han vila i frid…