Tagg: occupy

Kinas inflytande hotar Hongkongs status som finanscentrum

Publicerat den 9 juli 2014 kl. 06:26

Den kortlivade rörelsen ”Occupy Wall Street” fick för ett par år sedan stor uppmärksamhet i svensk media, trots att den ledde till få konkreta resultat. Som vanligt i Sverige, så skrevs det mycket om detta just för att det pågick i USA.

Till stor del har media dock missat en ännu större och kanske viktigare rörelse som nu kämpar för uttalade mål inom räckhåll; nämligen ”Occupy Central” i Hongkong.

Denna rörelse började samtidigt som den amerikanska motsvarigheten, men har sedan i fjol återuppstått och pågår nu med större kraft än någonsin. Occupy Central har nämligen blivit själva frontlinjen för en politisk kamp mellan Kinas kommunistparti och aktörer som värnar om Hongkongs demokrati.

Kampen hotar också Hongkongs status som finanscentrum. För ett par dagar sedan sänkte HSBC sin utsikt för Hongkongs börsindex med anledning av oroligheterna kring Occupy Central. Direkt utfärdade även Barclays en varning för stadens fastighetsmarknad på samma grund. Banken menar att ”oväntade chocker” kan sätta igång prisras som potentiellt tar flera år att återhämta sig från.

Occupy Central blir nämligen allt mer högljudda med sina hot om att genom fredliga protester lamslå de centrala delarna av Hongkong, om Peking inte lever upp till de löften man tidigare givit staden gällande demokrati och rösträtt.

Med historiskt perspektiv kan man lätt påstå att Hongkong nu upplever sin största politiska kris sedan 1997, då Margret Thatcher lämnade över den forna kronkolonin till Kinas högsta ledare Deng Xiaoping.

I samband med överlämningen utarbetades en så kallad ”Joint Declaration”, som blev en del av Hongkongs konstitution ”Basic Law”. Där lovade Peking att bevara en rad friheter som inte finns på fastlandet; bland annat skulle Hongkong fortsätta ha demonstrationsfrihet, pressfrihet och ett självständigt rättssystem. Tack vare dessa garantier flydde inte utländska investerare och företag en massé, och Hongkong kunde behålla sin position som Asiens ledande finanscenter.

Men de senaste åren har Kinas inflytande över Hongkong ökat fort, och många invånare känner sig redan delvis berövade på dessa rättigheter. Frustrationen märktes den 4 juni i år, då det var dags för den årliga manifestationen till minne av massakern vid Himmelska fridens torg. Över 100 000 invånare tog sig då till Victoria Park, vilket beräknades vara fler än under något annat år.

Detta sågs förmodligen av Peking som ett rent hot. Bara någon vecka senare utfärdade nämligen Kinas kabinett en vitbok i vilken man på ett aggressivt vis klargjorde att Hongkong inte åtnjuter sina särskilda rättigheter tack vare något internationellt avtal, utan helt enkelt för att kommunistpartiet på nåder tillåter dessa rättigheter att fortsätta vara kvar.

Samma månad varnade även höga kinesiska politiker att kommunistpartiet kunde förklara undantagstillstånd i Hongkongs centrala delar och placera ut trupper där, ifall Occupy Central hotar områdets funktionalitet. Ett skamlöst uttalande med syfte att skrämmas genom klara paralleller till massakern vid Himmelska fridens torg.

Vitboken och varningarna beskrevs som ”en bomb”, vilket gjorde många av Hongkongs invånare ännu mer uppretade och istället skänkte Occupy Central mer bränsle. Det kunde tydligt ses den 1 juli, då så många som 500 000 människor tog till gatorna i en årlig demokratidemonstration på årsdagen av stadens överlämning från Storbritannien till Kina.

Detta år blev också demonstrationen våldsammare än tidigare; över 500 personer arresterades av polis, sedan de företagit sig en sittdemonstration för att värna om allmän rösträtt. Occupy Central sade sig visserligen inte ligga bakom sittdemonstrationen, men sade sig ”respektera” handlingen.

Sittdemonstrationen skedde nämligen på grund av den fråga som även Occupy Central just nu har högst på dagordningen; rättigheten för Hongkongs invånare att välja sin egen borgmästare.

Denna borgmästare (Chief Executive) är i teorin Hongkongs högsta politiker, och till nästa val som sker 2017 har Kina tidigare garanterat att allmänheten ska få välja denne, snarare än en samling politiker vilket är fallet i dag.

Men kommunistpartiet är som bekant mästare på att slänga sig med löften för att sedan vrida paragraferna. Medan aktivisterna i Occupy Central ser det som en självklarhet att allmänheten själva ska kunna bestämma kandidaterna till borgmästarvalet, menar Peking att dessa måste utses av en särskild kommitté.

Dessutom måste borgmästarkandidaterna ”älska Kina”, vilket oftast är ett kodord för lojalitet mot kommunistpartiet. Således fruktar många Hongkong-bor att de kommer välja endast mellan två eller flera kandidater som alla är lojala mot kommunistpartiet.

Och det är där vi står i dag. En demokratirörelse med hundratusentals sympatisörer som hotar bringa stadens centrum till ett stillestånd om inte riktigt röstfrihet ges. Och ett kommunistparti som hotar med våld om demonstranterna inte flyttar på sig.

Tack vare sin ekonomiska och politiska makt har kommunistpartiet vunnit över stora delar av stadens finans- och affärsvärld. Rapporterna är många om chefer som ”uppmanar” sina anställda att hålla sig borta från alla slags demonstrationer.

De fyra stora globala revisionsföretagen (Deloitte, PwC, KPMG och Ernst & Young) har tillsammans också motsatt sig alla pro-demokratiska rörelser, på grund av oro om hur det påverkar affärer och finans. Occupy Central bedöms nämligen redan ha kostat Hongkong flera miljarder kronor innan den ens påbörjat en eventuell lamslagning av stadens centrum.

Och det är just denna inställning som irriterar många Hongkong-bor. Den avskilda ekonomiska och politiska elit beskylls nu för att för egen vinnings skull blott ha bytt ut lojaliteten till brittiska kolonialister, mot en likartad lojalitet till kinesiska kommunister.

För även om aktivister och demonstranter trycker extra hårt på frågan om rösträtt, så bottnar missnöjet i en rad olika faktorer. Staden har redan större klassklyftor än något land i hela den industrialiserade världen. Det snabba influxet av kinesiskt kapital gör att allt färre Hongkong-bor ens kan drömma om att köpa en egen lägenhet.

Vidare har den stora mängden kinesiska turister – med rätt eller orätt – väckt sådan ilska genom att skräpa ner och vara allmänt ohyfsade, att Hongkongs myndigheter för att lugna allmänheten nu överväger en övre gräns på antalet turister från Kina. En purfärsk rapport visar dessutom att det står sämre till med pressfriheten än på flera årtionden.

Kort sagt så fruktar stora delar av Hongkongs befolkning att stadens maktstrukturer, kultur och institutioner håller på att förändras bortom igenkännlighet. Invånarna är mycket väl medvetna vad som väntar vid ökat kinesiskt inflytande; år 2012 gick de man ur huse för att tvinga myndigheterna att skrota införandet av ”nationell utbildning” i grundskolan, vars syfte var att framställa kommunistpartiet i lika god dager som vid de kinesiska skolorna.

Det kommer dock bli svårare för demonstranterna att påverka rösträtt och politisk utveckling, än den enskilda frågan om nationell utbildning. Turerna kring valet av borgmästare har blivit en principfråga för båda parter, och det mesta tyder på att det värsta fortfarande ligger framför oss och fler konflikter är att vänta.

I värsta fall kan Hongkongs olycka bli dubbel. Dels kan dess rättigheter och demokratiska institutioner komma att försvagas på bekostnad av Peking. Det skulle samtidigt få utländska investerare och internationella företag att undvika Hongkong.

Mina bilder från Occupy Hong Kong

Publicerat den 28 november 2011 kl. 09:32

Landade i Hongkong i går och gav mig ut för ett par intervjuer i stadens centrala affärsdistrikt.

Sprang då på rörelsen ”Occupy Hong Kong”, vilket liksom i många andra städer är en form av protest mot kapitalism, banksystem och finansmarknader.

Men till skillnad mot många andra platser så har denna rörelse i Hongkong kännetecknats av lugn, och trots att man hållit till i staden centrala delar sedan mitten av oktober, så har rörelsen aldrig dragit mer än några tiotal personer.

Då jag var där satt tiotalet personer – mestadels ungdomar – och läste eller surfade på internet. Någon äldre man lagade mat i ett provisoriskt kök.

Faktum är att rörelsen överskuggades att hembiträden från Filippinerna, Indonesien och andra sydostasiatiska länder.

Varje söndag samlas hembiträdena på sin lediga dag i stadens centrala delar, för att äta, koppla av och dela skvaller/nyheter.

En av samlingsplatserna råkar vara vid HSBC:s centrala kontor; samma plats där Occupy-rörelsen har satt upp sina tält och skyltar.

Det gjorde att Occupy-rörelsen försvann mitt bland hundratals glada hembiträden, och hade det inte varit för de (tomma) tälten hade de inte synts alls.

Tycker å andra sidan det är märkligt att denna rörelse inte växt sig större i Hongkong, främst av två anledningar:

1) Politisk aktivism är mycket vanlig i Hongkong, och hundratusentals ger sig ut på gatorna varje år för att protestera mot Kinas växande inflytande över stadens politik och ekonomi.

2) Hongkong är enligt FN världens mest ojämna i-land, där en halv miljon arbetare tjänar under 30 kronor i timmen, och omkring hälften av befolkningen bor i subventionerade bostäder.

Dessa två faktorer skulle ju kunna utgöra en krutdurk av värsta slag. Oro har också uttryckts från regeringen i Peking, och enligt rapporter står polisen beredd att använda våld, vilket man ofta gjort vid andra demonstrationer.

Fast det blir väl knappast nödvändigt.

Om rörelsen inte vuxit alls sedan mitten av oktober, är det nämligen svårt att se hur den ska kunna göra det nu, då det dessutom vintern närmar sig (hongkong-bor är livrädda för kyla).

Så då ni läser om hur Occupy-rörelsen ”sprider sig över hela världen”, tänk på att den i Hongkong blott är en svag parantes.

”Occupy China” bemöts med censur och aggressiva poliser

Publicerat den 29 oktober 2011 kl. 07:11

”Occupy-rörelsen” började ju som bekant på Wall Street.

Självsäkra och skadeglada kinesiska tidningar kallade den då för ”anti-kapitalistiska protester” och ”USA:s arabiska vår”.

Man var dessutom fräck nog att anklaga USA för en ”mediabläcka”, och menade att amerikanska ledare försökte undangömma fakta om protesterna för sina medborgare(!)

”It is a shame that most so-called mainstream media outlets have miserably failed to inform the public over the past two weeks,” stod att läsa i landets största engelska nyhetstidning.

Kinesiska myndigheters inställning till rörelsen skulle dock komma att ändras i takt med dess geografiska spridning.

För ett par veckor sedan tog nämligen likartade protester form i Seoul, Tokyo och Taipei.

Obehagligheterna kröp ännu närmare Kina när ”Occupy Hong Kong” blev ett faktum, då en grupp demonstranter satte upp ett läger mitt i finansparadisets centrala affärsdistrikt.

Protesterna väckte sympatier hos flera kineser i alla åldrar.

Från att ha hyllat rörelsen, förstod nu myndigheterna i Kina att den utgjorde ett hot.

Det handlade inte främst om ”anti-kapitalistiska protester”, utan om att ventilera sin ilska mot klassklyftor och ojämn inkomstfördelning.

Och dessa förhållanden är än värre i Kina än i USA.

Svaret blev därför fort och kraftfullt: Genast censurerades alla sökningar på världens största mikroblogg Sina Weibo, som innehöll ordet ”ockupera” på engelska eller kinesiska.

Video och texter om occupy-rörelsen i andra länder togs bort från internet.

Journalister förbjöds att rapportera i frågan, och de skadeglada nyhetssändningarna på den statliga televisionen upphörde prompt.

Kinesisk polis har också fått order om att uppmärksamma eventuella hot, och har även frågat runt bland utlänningar huruvida de har något att göra med rörelsen eller inte.

Gränsen för ärlighet och skam verkar tvetydig då nervösa makthavare ska till att skydda egna privilegier och integritet.