Bankdirektören som blev presidentkandidat

Före detta bankmannen Emmanuel Macron kan bli Frankrikes president. Valkampanjens stjärnskott lockar många »i brist på bättre«. Finansliv har träffat hans supportrar.

– Välvilligheten. Det gillar jag. Att vi ska vara vänligt inställda till våra motståndare.

Victor som är i 30-årsåldern förklarar viskande varför han är här.

»Här« är en bar i Metz i nord­östra Frankrike, och jag har knappt golvyta för mina båda fötter. Victor har lyckats klämma sig ner i en skinnsoffa. Han berättar att han arbetar med att skapa datasystem åt banker på ett företag i Luxemburg. För första gången engagerar han sig politiskt.

– Det här helt känns rätt. Man tar det som är bäst från vänster och bäst från höger.

En kvinna bredvid förklarar att hon är fackombud och tjänsteman på en finansmyndighet.

– Han är den ende som talar mycket om EU, säger hon.

Just den här dagen har deras kandidat Emmanuel Macron presenterat ett 300 sidor långt valmanifest på nationell nivå.

– Ni måste behärska de stora linjerna, säger en man som lutar sig mot ett högt kafébord. Han förklarar att medlemmarna i stödkommittén ska få spela rollspel för att lära sig att argumentera när de knackar dörr eller delar ut flygblad på torget. Eller organiserar aperitifer.

– Att samla ihop sina grannar och bjuda på en flaska vin är en bra idé.

Flera personer kring mig är uppenbara noviser på området politisk retorik.

Men de är knappast här »i brist på annat«.

Emmanuel Macron har också regelrätt stöd från en del politiker både från höger och vänster med »mitten-av-den-politiska-skalan-tendenser«. För andra är han mest en räddningsplanka för att Frankrike ska slippa en president som heter Le Pen.

Årets valkampanj är som ett utdraget psykodrama. De politiska partier som har regerat i landet under flera decennier riskerar att gå sönder. Republikanernas, alltså högerns, François Fillon drar sig inte tillbaka, trots att han anklagas för att ha använt offentliga medel för att betala ut en hög lön till sin fru för ett obefintligt jobb.

Socialistpartiets Benoît Hamon har andra svårigheter. Han står i opposition mot partikamraten och den sittande presidenten François Hollande, och lyckas nu inte heller få ihop det med Vänsterfrontens Jean-Luc Melenchon.

En av valets mest framstående kandidater är alltså Marine Le Pen.

Front National-chefen anklagas visserligen för flera brott, som att hon ska ha låtit EU-parlamentet betala lön för personer som i verkligheten jobbar för partiet.

Men hon vägrar att svara på frågor från polisen och skyller på att hon är utsatt för en komplott. Detta verkar gå hem hos en invånargrupp som är mottaglig för konspirationsteorier, och hon tycks ha ett stadigt grepp om en fjärdedel av väljarna, vilket gör henne till den person som kan få flest röster i den första omgången av valet.

Om nu inte Emmanuel Macron lyckas tränga sig förbi.

Han föddes för snart 40 år sedan i norra Frankrike, som son till två läkare. Själv valde han de »mjuka vetenskaperna«, och har läst filosofi på universitetet, statsvetenskap på Sciences Po i Paris och gått igenom ENA i Strasbourg, där man utbildar toppchefer inom offentlig förvaltning (och även en och annan president).

Hans första chefsjobb gick ut på att granska franska statens finanser. Men 2008 handplockades han av affärsbanken Rothschild & Cie, där han redan efter två år blev delägare och direktör.

Hans mentor på banken, François Henrot, har sagt till tidningen rue 89, att Emmanuel Macron hade blivit en av de bästa bankmännen i Frankrike »utan tvivel också i Europa« om han hade blivit kvar. Ja, på grund av en exceptionell arbetskapacitet, ett snabbt intellekt och sin stora charm.

Men 2012 byter han bana igen, för att arbeta på Elyséepalatset, och 2014 utses han till ekonomiminister i socialistregeringen. Där ger han namn åt ett lagpaket som ska göra arbetsmarknaden mer flexibel, bland annat med fler söndagsöppna butiker.

Förra året startar han ett alldeles eget race. Franska folket får lära känna fru Brigitte Trogneux-Macron, makens före detta fransklärare på gymnasiet, som också lovordar sin före detta ovanligt begåvade elev.

Emmanuel Macron skapar rörelsen En Marche! »På gång!« som samlar in förslag från tiotusentals franska medborgare, och som nu har förvandlats till ett politiskt parti.

Analytiker säger att han är »social­liberal«, med ett program som innebär ökad flexibilitet på arbetsmarknaden och sänkta sociala avgifter, men med ett bibehållet trygghetssystem.

Från vänster anklagas han för att vara storföretagens och bankernas kandidat, medan högern påstår att han egentligen är Socialist och kommer att trampa på i François Hollands spår. Han är också de högerextremistiska näthatarnas favoritmål.

Själv påstår han alltså att han varken är höger eller vänster, utan i stället modernitetens kandidat gentemot konservatismen.

– Han inger hopp. Det behöver vi i Frankrike, säger 40-åriga Véronique, som jag pratar med på väg ut från mötet på baren i Metz. Hon skakar resolut på huvudet åt kritiken.

– Att han är före detta bankman är bara positivt. Han har yrkeserfarenhet, vilket inte är fallet med andra politiker.

TEXT: Anna Trenning-Himmelsbach, frilansjournalist Frankrike