Gå direkt till textinnehållet
Bankerna är på väg att byta ut snack mot verkstad i sitt hållbarhetsarbete. När kreditgivningen anpassas efter klimatpåverkan blir effekten omedelbar. Men går det tillräckligt snabbt?
Bankerna är på väg att byta ut snack mot verkstad i sitt hållbarhetsarbete. När kreditgivningen anpassas efter klimatpåverkan blir effekten omedelbar. Men går det tillräckligt snabbt?

Du sköna nya värld – kan bankerna rädda klimatet?

Bankerna är på väg att byta ut snack mot verkstad i sitt hållbarhetsarbete. När kreditgivningen anpassas efter klimatpåverkan blir effekten omedelbar. Men går det tillräckligt snabbt?

Isabelle Dobbs-Higginson tittar nyfiket på från sin plats i morfars knä, när han plockar upp pennan och börjar skriva på pappret i den tjocka pärmen på bordet framför dem. Med ena handen kramar hon hela tiden om morfars mörkblåa kavajärm, men blicken är stadigt framåt, med det speciella allvaret hos en djupt koncentrerad tvååring.

Det är fredagen den 22 april 2016 och USA:s utrikesminister John Kerry har just undertecknat det nya klimatavtal som förhandlades fram i Paris i december, och som ska ersätta Kyotoprotokollet från 1997. Ledare från över 170 länder är samlade i FN:s generalförsamling på Manhattan i New York, för att underteckna avtalet som ska minska utsläppen av växthusgaser över hela jorden – världens försök att bromsa utvecklingen med stigande temperaturer, höjda vattennivåer och andra effekter av den globala uppvärmningen.

Dagen är fylld av högtidliga utsagor: ”Eran av konsumtion utan konsekvenser är över”, fastslår FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon. Sveriges representant, dåvarande vice statsminister Åsa Romson, säger i sitt tal att ”framtida generationer kommer att komma ihåg Parisavtalet som det avtal som räddade världen som vi känner den”.
Självklart nämner Ban Ki-moon även dagens mest kraftfulla symboler – Isabelle och de andra196 barnen som närvarar vid ceremonin, och som alla representerar länder som sagt ja till överenskommelsen i Paris:
”Dessa unga är vår framtid. Detta är våra barns och barnbarns dag, liksom alla framtida generationers.”

10 år efter Al Gores film En obekväm sanning – som skakade om världen med sina starka bilder på smältande glaciärer på världens bergstoppar, sjok av isberg som rasade ner i havet, uttorkade landområden och hotande stormar – har världens ledare till slut kommit överens om en åtgärdsplan.
Men det är bråttom. Nya vetenskapliga mätningar har visat att även de mål världens länder inför Parismötet pratade om att jobba mot, kommer att vara otillräckliga för att hålla världens temperaturökning under 2 grader jämfört med förindustriell tid.
Tiden för symboltyngda tal är över – nu krävs handling. Och det gäller inte bara världens politiker; för att målen ska nås måste näringslivet med på tåget.
”Styrkan i den här överenskommelsen är det som kommer släppa loss kraften i den privata sektorn”, menade John Kerry i FN.

Och ingen sektor har en större roll att spela än finanssektorn. För ett år sedan slog Swedwatch i sin rapport fast att svenska folkets totala fondsparande bidrog till nästan lika mycket koldioxidutsläpp som de tre stora klimatbovarna – biffen, bilen och bostaden – tillsammans.
Så hur axlar då branschen det ansvaret? Enligt samma Swedwatch-rapport: inte så bra. Den visade att finanssektorns klimatarbete ännu inte var tillräckligt utvecklat och transparent för att kunna granskas på ett tillförlitligt sätt.
Under året som gått har en hel del hänt. Många aktörer har skrivit på FN-initiativet Montreal Carbon Pledge och därmed börjat redovisa sina fonders koldioxidavtryck. Men fortfarande finns frågetecken kring hur sådana mätningar ska göras och om de också kommer leda till mätbara mål för förbättringar. Kanske kommer frågetecknen att rätas ut något av den vägledning för att samordna redovisningen av koldioxidavtrycken, som Fondbolagens förening precis presenterade.

Klart är att det är ett arbete som trots allt utvecklats mycket på senare år. Sedan 20 år tillbaka har man pratat om etiska fonder, som klassiskt sett har undvikit bolag som kan kopplas till tobak, vapen, porr, eller miljöförstöring. Ett fint och behjärtansvärt nischalternativ, men som länge inte sågs som något för den som ville ha avkastning för sina pengar.
Men alltmer börjar ordet etiskt bytas mot hållbart, och dessa fonders innehåll tar allt oftare hänsyn till även frågor som klimat, mänskliga rättigheter och korruption. Begreppsändringen innebär också en förflyttning från att andas moralfrågor till något mycket mer konkret och affärsmässigt. Till ett språk som finansmarknaden förstår; nu handlar det om pengar – och risken att förlora stora summor.

Bankernas hållbarhetsarbete var tills för bara några år sedan fortfarande väldigt inriktat på dels speciella gröna fonder, dels den egna, lokala miljöpåverkan eller det lokala samhällsengagemanget. I årsredovisningar redovisades avfall, återvinning, pappers-, vatten- och energiförbrukning.
Att som svar om sitt hållbarhetsarbete i bank i dag hänvisa till en framgångsrik sopsortering, resepolicy, eller jobb mot mobbning på den lokala orten, skulle inte passera, utan avfärdas som försök till greenwashing. Responsen från omvärlden skulle bli ”jättebra att ni gör det, men hur kommer hållbarheten in i kärnaffären?”
Inte ens att peka på ett antal hållbarhetsfonder räcker, utan nu krävs att banken visar hur den ska hantera hela sitt fondinnehav.

Och till sist har strålkastarljuset även hamnat på bankernas absoluta kärnverksamhet – krediterna.
För några år sedan fanns inte på kartan att säga nej till krediter till ett företag för att dess verksamhet i alltför hög grad bidrog till växthuseffekten: ”Har ett företag de tillstånd som krävs för verksamheten så agerar inte vi någon extra miljöpolis”, uttryckte Handelsbankens dåvarande kreditansvariga i Finansvärlden 2008.
Men något har hänt i bankernas inställning.
– Tidigare var hållbarhet något som specialister och några eldsjälar diskuterade. Nu är det glasklart att det ska in i den centrala affären. Det är alla överens om – såväl kunder som anställda och ledning i banken, säger Klas Eklund, nyutnämnd hållbarhetsekonom i SEB.
– Det som hänt är att kraven från omvärlden har skärpts, på grund av finanskrisen, miljöpolitiken och reglering, men också från anställda och kunder. Kraven har höjts på att vi måste vara goda medborgare – det räcker inte med att bara följa lagen, fortsätter han.

Även Swedbanks hållbarhetschef Amanda Jackson menar att det är mycket som händer i branschen just nu, och att det är ett väldigt fokus på kreditgivning.
– Jag tror att samma utveckling som vi sett på fondsidan senaste åren kommer till kreditsidan, säger hon.
För att förstå vilken påverkan bankerna kan ha genom sin kreditverksamhet, kan exemplet nämnas att en bank som Swedbank har nästan dubbelt så mycket pengar i sin utlåningsverksamhet som i fondförvaltningen.

En kontroversiell produkt som kärnvapen har under de senaste knappt tre åren uteslutits av alla storbanker, även om deras policies är olika långtgående. Swedbank var först ut hösten 2013 med att förbjuda alla finansiella tjänster till bolag som producerar kärnvapen. Nu börjar även klimatfrågan tydligare påverka kreditgivningen. Swedbank har till exempel nyligen bestämt att minska sin exponering mot kolindustrin. Bolag som till mer än 30 procent av sin omsättning utvinner eller producerar kol utesluts från investeringar, och samma bolag kommer heller inte att beviljas lån.
SEB har i sin tur beslutat att inte inleda nya affärsrelationer med företag med ”stor” verksamhet i kolbrytning eller i kolkraftverk.

Det var förra året som hållbarhetsarbetet tog fart på riktigt, menar både Amanda Jackson och Klas Eklund.
– Vi nådde en tipping point; hela branschen tog ett kvalitativt språng i förståelsen av hållbarhetsfrågorna, säger Klas Eklund.
Parismötet, och dessförinnan andra deklarationer kring klimat och fossilt bränsle från G20- och G7-länderna, är förstås den stora faktorn bakom den nya förståelsen.
– Slutsatsen av alla dessa signaler är att vi måste börja räkna om, och räkna in klimat- och miljörisker i kreditportföljerna på ett helt annat sätt än tidigare, säger Klas Eklund.

Helt krasst så har insikten slagit igenom brett att fossila tillgångar kan bli ”stranded assets”, det vill säga hindras från att tas upp ur marken. Den så kallade koldioxidbubblan bygger på att finansmarknaden i dag har värderat fossila företag utifrån att de reserver som finns utvinns och drar in vinster på marknaden. Bland annat Bank of Englands Marc Carney har varnat för att en finansiell systemrisk riskerar att stå för dörren den dag olje-, gas- och kolindustrin tvingas skriva ner sina balansräkningar.

En undersökning av Fair Finance Guide i slutet av förra året visade att de sju största svenska bankerna totalt hade investeringar på över 60 miljarder kronor i bolag som finns med på listan över de 100 kolbolag och de 100 olje-och gasbolag som har världens största fossila reserver. Störst summa investerad i sådana bolag har Nordea med 17,9 miljarder kronor, följt av Swedbank med 17,2 miljarder.
Fair Finance Guide, som är ett internationellt samarbete, drog igång i Sverige i fjol. Organisationen undersöker hur väl bankernas policies lever upp till internationella principer, och gör också stickprovsstudier för att se om företagen håller vad de lovar.
Projektledaren Jakob König konstaterade i samband med rapporten om kolinvesteringar att ambitionsnivån i bankerna ser väldigt olika ut, och att flera banker bara har tagit ställning mot kolutvinning, inte mot kolkraft:
– Många inom rörelsen för ett fossilfritt samhälle menar att man åtminstone inte bör investera i företag som har mer än 30 procent av oönskad verksamhet som kol, har de mer än så är det intre trovärdigt att banken ska kunna påverka som investerare.

Finansinspektionen tog i en rapport i mars i år upp vikten av att utveckla kunskapen om hur klimatrelaterade risker kan slå på finansföretagen och det finansiella systemet. Företagen måste utveckla stresstester och scenarieanalyser av sina kreditportföljer, för att kunna sätta in förebyggande åtgärder, menar FI.
Inspektionen har tidigare varit kritiska mot att småsparare har svårt att veta vad deras pengar lånas ut till. Här har branschen också regeringens ögon på sig – efter FI:s granskning av bankernas kreditgivning har finansmarknadsministern, miljöpartisten Per Bolund, haft samtal med alla de stora bankerna och andra branschföreträdare.
Därefter har också ett samarbete bankerna emellan dragit igång i Bankföreningens regi, där målet är att ta fram en gemensam modell för hur hållbarhetsaspekter ska integreras i kreditgivningen och transparensen mot spararna öka.

Att det politiska trycket i frågorna har ökat är tydligt. Regeringen har satt upp nytt mål för finansmarknadsfrågorna om att finansbranschen ska bidra till utvecklingen av ett hållbart samhälle.
– Vi ska vara ett av världens första fossilfria länder. Det ger en stark fingervisning om vilka investeringar som kommer att behövas under de närmaste årtiondena, säger Per Bolund.
– Här gäller det för finansbranschen att både satsa på den förnybara sektorn och att vara med och investera i teknikutvecklingen, som kommer vara helt central för att lösa utmaningarna på hållbarhetsområdet. Det finns stora vinster att göra för den som vågar satsa på nya teknikföretag, som får snabbt genomslag, fortsätter han.

Ministern har det senaste året inte missat en enda chans som getts till att delta i paneldebatter eller föredrag om hållbarhet i finansbranschen. Och efter en serie rundabordssamtal med företrädare för fondbranschen förra våren, ska han i dagarna ha uppföljningsmöte med dem, för att se hur långt branschen kommit med arbetet att ta fram en standard för att redovisa koldioxidavtryck.
– Det ser jag verkligen fram emot. Jag tror tiden är mogen att kunna ta steget och ge kunderna den här informationen, så att både institutioner och privatpersoner kan bedöma sina investeringar. När vi kan få tydlig sådan information när vi köper en bil, så borde vi kunna få motsvarande information när vi ibland investerar mycket mer pengar i en investeringsfond, säger Per Bolund.
Fondutredningen, som levererar sin rapport i sommar, har redan avslöjat att de kommer att föreslå ett krav på alla fondbolag att redovisa hur de jobbar med hållbarhet. Däremot är det fortfarande oklart om utredningen kommer att föreslå mått för just koldioxidavtryck.
Per Bolund säger att han är glatt överraskad över branschens engagemang för hållbar utveckling.
– Jag trodde att jag skulle mötas av ett rätt ljumt intresse, men tvärtom har jag sett att det finns en insikt i branschen om att detta är centrala frågor.

Däremot sätter han frågetecken kring utvecklingstakten.
– Där kan jag ärligt talat vara lite oroad och tycker branschen ibland reagerar lite för långsamt. Jag tror det är många som missbedömt frågan med strandade tillgångar, och som nu ser att det man trodde låg långt bort i framtiden inte gör det, utan sker här och nu.
Branschen måste bli bättre på att analysera omvärlden när det gäller hållbarhetsfrågor, och fundera över vilken kompetens man har att bedöma de risker som nu snabbt kan uppstå, menar han.
– Det är väldigt många som jobbar med compliance, men ganska få som analyserar forskningsläget och utvecklingen inom internationella förhandlingar, liksom inom svensk politik, på klimatområdet.
– Sverige har tagit på sig att vara ledande i den här utvecklingen, så min bedömning är att det kommer gå snabbare här än på många andra marknader, säger Per Bolund.

Frågan är hur lång tid finansbranschen har på sig att lösa sina utmaningar på hållbarhetsområdet, innan politikerna gör det åt dem. Både Finansinspektionen och regeringen är tydliga med att de helst vill se självreglering i branschen, eftersom de tror att en sådan lösning kan skapa förändring snabbare och mer effektivt.
”Branschinitiativ skulle ge utrymme för en fortsatt kontinuerlig anpassning och utveckling, vilket kan vara nödvändigt givet att synen på hållbarhet ständigt utvecklas”, skriver Finansinspektionen i sin rapport om kreditgivningen till företag.
Men myndigheten är i nästa mening lika tydlig med att reglering kan behöva övervägas om branschinitiativen skulle utebli, eller vara otillräckliga. Per Bolund uttrycker sig likadant.
– Jag är en stark vän av självreglering och kommer i första hand att försöka nå fram i samverkan med branschen. Men samtidigt ser vi att andra länder gått vägen via lagstiftning. Om vi inte kommer fram genom branschinitiativ så är det klart att det blir en fråga vi måste titta på, säger han.

Hur jobbar då finansföretagen konkret för att de fina orden i hållbarhetsdeklarationer ska omvandlas till något som verkligen påverkar världen i en bättre riktning? Hur når kunskaperna ut till dem som faktiskt möter kunderna?
En bank som jobbat mycket under de senaste två åren med att utbilda sina medarbetare i hållbarhet är Swedbank. Banken har tagit fram sektorriktlinjer, som ska ge rådgivarna stöd när de ska bedöma risker och hjälp att ställa rätt frågor till kunderna. Hållbarhetsanalys ska göras för alla företagskrediter i Sverige över fem miljoner kronor.
2011 bildade banken ett etik- och hållbarhetsråd, dit samtliga affärsområden kan skicka vidare hållbarhetsrelaterade frågor som är svåra att avgöra.
Amanda Jackson har inte sett någon stor ökning av antalet ärenden till rådet, men hon märker att fler medarbetare kontaktar henne för att bolla frågor. Tidigare var hon tvungen att knacka på mer och påminna om hållbarhetsarbetet.
– Nu är det snarare så att jag inte räcker till för alla som vill prata med mig, och det är ju positivt, säger hon.

Inom SEB är en del av kompetensutvecklingen att banken lanserar dilemman på intranätet, som fungerar som case-studier utan självklara svar. Det kan till exempel handla om hur man ska se på att ge krediter till ett företag som i sin tur har samarbete med företag som gör vapen. Eller vilka krav på rening och förnybart i produktmixen som banken bör ställa på ett energibolag som sysslar med kolproduktion.
– För ett par år sedan handlade hållbarhetsarbetet när det gäller krediter att vi gav särskilda villkor till vissa produkter och tjänster, så kallade gröna krediter, till exempel lägre ränta till den som köpte en miljöbil.
– I dag är det borta – i stället försöker vi se till att kreditportföljen i sin helhet blir hållbarare. Vi har en dialog med de företag som vill låna, för att försöka säkerställa att de har samma syn som vi, och inte använder pengarna till smutsig verksamhet, säger Klas Eklund.

Det är gemensamt för alla storbankerna, att de föredrar dialog framför att utesluta företag från krediter och investeringar.
– Jag tycker att vi kan stödja företag om de visar att de har en bra strategi att själva röra sig bort från fossila bränslen, säger Klas Eklund
– En del tycker inte att man ska ha att göra med energibolag om de har så mycket som en lillfingernagel i kol. Men det är en omöjlig utopisk dröm att finansmarknaden bums skulle klippa alla band med hela den fossila sektorn. Det här är en reformistisk process, inte revolutionär, fortsätter han.

Det har hänt att banken sagt nej av hållbarhetsskäl till företag som velat ha krediter, säger Klas Eklund. Han vill dock inte svara på om det är fler som får nej i dag än förr.
– Men det kan du gissa själv kanske, säger han.
På fondsidan har bankens förvaltare utifrån big data-statistik försökt urskilja de företag och verksamheter som skött sig på hållbarhetsområdet, och sedan sett vilken avkastning de gett. Genom komplexa matematiska modeller menar de nu att de kan identifiera portföljer som är mer hållbara och samtidigt ger bättre avkastning.
– Hittills har det gått väldigt bra, men det är inte så många fonder som gått igenom den statistiska ekluten. Men planen är att konceptet rullas ut över allt fler fonder. Det pågår ett omfattande utvecklingsarbete, säger Klas Eklund.

Kommer då finansbranschen att klara den hållbara omvandlingen i den takt som krävs? I vart fall kommer inte trycket att minska på bankerna att, som Naturskyddsföreningens generalsekreterare uttrycker det, städa upp sitt svarta samvete. Snarare tvärtom. Med nya verktyg som Morningstars att mäta fonders hållbarhet, med fortsatta granskningar från Fair Finance Guide – som hittills fått 6 000 kunder att skicka brev till sin bank – och dessutom en kommande Svanenmärkning i höst, lär konsumenternas medvetenhet och möjlighet att ställa krav på banker och fondbolag bara öka.
Fair Finance Guide i Sverige kommer dessutom nästa år att utöka sin granskning till pensionsfonder och fondförvaltare. Om några år kan även försäkringsbolag rankas, något som redan systerorganisationen i Holland gör.

Och trycket på bankerna kommer som sagt inte bara utifrån. Intresset och medvetenheten har även ökat hos de anställda.
– Vi ser en enorm förändring i de anställdas inställning, många är genuint miljö- och klimatintresserade. Det finns en frustration hos många, som säger ”Man vågar inte säga längre att man jobbar på bank”. De vill vara stolta över sitt jobb och se att banken är en god samhällsmedborgare – därför finns det än glädje hos dem att se att vi tar tag i de här frågorna, säger Klas Eklund.
Och där halkar diskussionen in på något som även Per Bolund är inne på – behovet av en djupgående samtal inom branschen om hur man ser på sin verksamhet och sin roll i samhället.
– Hur vill man bli uppfattad och hur agerar man för att skapa det förtroende man behöver för att verka på finansmarknaderna? Det är ju uppenbart att förtroendet har skadats djupt av den typ av avslöjanden som kommit senaste tiden, säger Per Bolund.

Skuggan från Panama-skandalen ligger fortfarande tung över branschen. 54 procent av svenskarna svarar i en Sifo-undersökning att de inte litar på bankerna när de säger att de inte hjälper kunder med skatteflykt. Samtidigt säger två av tre i undersökningen att etik och hållbarhet är viktigt när de väljer bank.
SEB har tagit en ny hederskod internt, berättar Klas Eklund. Den kan i princip sammanfattas i frågorna ”Kan du stå för beslutet, och se barnen i ögonen när du tagit det? Har du bidragit till något du är stolt över?”.

Om de bankanställda verkligen ställer de frågorna, finns chansen att branschen i framtiden av Isabelle Dobbs-Higginson och hennes generationskamrater ses som den som möjliggjorde den hållbara utvecklingen.
Våren 2016 är det en bit kvar tills dess.

Text: Åsa Berner
Illustration: Björn Öberg

Mest läst

Finansförbundets krönika

"Jag kommer att gå och rösta den 9e juni, och jag kommer välja ett parti som tror på partsmodellen och står upp för demokratin. Genom ett högt valdeltagande ökar vi i Sverige vårt inflytande i viktiga samhällsfrågor", skriver Ulrika Boëthius.
»Gör dig redo för EU-valet«
»Varje bransch som står utan en fackförbundstidning är mer sårbar för korruption, oegentligheter och missförhållanden«, skriver Finanslivs chefredaktör Axel Andén.
Några slutord