»Hållbart, visst, men vad fan får jag för det?«
Krönika »För finansbranschen är hållbarhet något bra att ha och viktigt att visa för kunden. I grunden är dock allt som det ska, nämligen ohållbart och med kortsiktig avkastning. Men vi kan i alla fall säga att vi är »på väg«.« skriver Finanslivs krönikör Sasja Beslik.
Hållbarhetsinflationen har slagit till i alla branscher och sektorer i Sverige och internationellt. Allt ska vara hållbart, från toapapper till kärnkraft. Symboliska uttalanden från några år sedan om »hållbarhetstrenden« har bytts ut mot målsättningar och åtaganden som är numera både publika och stundtals nästan religiösa. Det ska vara »100 procent fossilfritt« och »100 procent hållbart«. Politikerna lovar och näringslivet hänger på, konsumenterna vill ha det! Du och jag, vi de vanliga människorna kan genom våra köpbeslut påverka och rädda planeten!
Detta är revolutionerande inte minst med tanke på att vi inte ändrat något. Absolut ingenting i det underliggande ekonomiska systemet och följaktligen inte mycket i det finansiella systemet har justerats, så hur kan vi vara mer hållbara nu än för tio år sedan?
Absolut ingenting i det underliggande ekonomiska systemet och följaktligen inte mycket i det finansiella systemet har justerats, så hur kan vi vara mer hållbara nu än för tio år sedan?
I dag i Sverige och globalt finns få, om några, hållbara affärsmodeller. Det finns få, om några, börslistade företag vars ledning har som uppdrag och incitament för (läs bonusar) att först och främst ändra sina affärsmodeller så de blir hållbara på riktigt och det finns få finansaktörer som på riktigt investerar hållbart när de väl gör det.
Vi idkar kvartalskapitalism och sjunger hållbarhetspsalmer. Det går liksom inte ihop och vi vet det men likförbannat så känns det bra. Vi kan gå hem till barnen och berätta och somna utan ont i magen – tro försätter berg.
Sedan 2003 när jag började arbeta i finanssektorn med på den tiden ytterst marginaliserade schatteringar av ansvar i relation till investeringar har branschen vuxit både i relation till antal människor som jobbar med »hållbarhet« och antal produkter som finns på marknaden. Det finns numera inte någon förvaltare eller kapitalägare värd namnet som inte har en »ESG process« eller som jobbar med »engagemang« eller har »integrerat klimat« i alla sina investeringsbedömningar. Och det är bra, eftersom finanssektorn genom sin funktion och sin globala närvaro verkligen kan påverka genom att om allokera kapitalflödena.
Men, hur kommer det sig att vi i finansbranschen investerar kundernas hårt intjänade pengar i företag och produkter som vi vet, redan i dag, inte kommer hålla? Hur kommer det sig att vi vet att hållbara investeringar innebär att investeringshorisonten måste vara minst 7 år och inte 1 år som i dag? Hur kommer det sig att vi betalar och utvärderar våra portföljförvaltare på en ettårs basis och samtidigt berättar om att fonden har långsiktig horisont?
Finansvärldens främsta mantra är att kunderna vill ha avkastning, hållbarhet i all ära men avkastning är viktigast. Till och med nyexade finansvalpar kan rapa upp detta över en öl på Sture P medan de drömmer sexsiffrigt och blickar mot Strandvägen.
Vad vill finanssektorn med hållbarhet egentligen? Vet vi vad det betyder egentligen? Är vi beredda att ändra på de mest grundläggande mekanismerna för våra finansiella produkter för att kunna leverera hållbarhet, det som kan ge avkastning till våra kunder om 20–30 år?
Hur kommer det sig att trots att alla finansaktörer »integrerat hållbarhet« i förvaltningen, så ökar koldioxid-utsläppen, inkomstskillnaderna, den sociala otryggheten, och vi finansierar varje dag företag vars grundläggande affärsmodeller inte är hållbara? För oss är hållbarhet fortfarande något bra att ha och viktigt att visa för kunden. Men i grunden är allt som det ska, nämligen ohållbart men med kortsiktig avkastning. Men vi kan i alla fall säga att vi är »på väg«.
Jag är väl medveten om att jag också är en del av finansbranschen men brottas med frustrationen över att vi inte gör allt vi faktiskt kan.
Nyligen träffade jag ett gäng ungdomar som efter mycket om och men accepterade att jag från finansbranschen kunde jobba med ansvar och hållbarhet. Deras frågor till mig var enkla, men den som hänger kvar och fortfarande gör ont är; »Hållbarhet i finansbranchen, visst, men vad fan får vi?«
