»Vi måste skapa mer drama i branschen!«

Ibland förvånas jag över hur förändringsobenägna, ja tröga, vi är i branschen. Det skrevs förvisso redan för trettio år sedan långa och kunniga analyser över hur tröga våra kunder är, så egentligen borde man inte vara förvånad. Vi har kanske bara anpassat oss? Och så har kunderna anpassat sig till oss igen, och så har vi dragit ned varandra i en spiral av sömnighet.

Ibland uppstår en trend av något slag, man ska byta från högavgiftsfonder till lågavgift-indexfonder, man ska pruta på bolånen … och sedan dör intresset igen.

Kanske har du sett HBO-serien »Billions«? Den har blivit en världssuccé och om du inte sett den ännu, vill jag i ärlighetens namn be dig sluta läsa denna krönika och återkomma till läsningen när du åtminstone plöjt den första säsongen.

Vi förmår uppenbarligen inte klä våra åsikter i känsloväckande ord, att dra igång raserikampanjer.

Ty det var när jag såg det senaste avsnittet – samtidigt som jag funderade över varför alla till exempel små­gnäller på Riksbanken samtidigt som ingen gör någonting ordentligt åt det – som det slog mig: Vi är för dåliga på att skapa drama i finansbranschen! Vi förmår uppenbarligen inte klä våra åsikter i känsloväckande ord, att dra igång raserikampanjer.

Inte så konstigt, kanske. Många av oss rekryteras som skärpta gymnasister eller högskoleekonomer, vana att analytiskt bena ut det ena och det andra – men verkligen ta för oss, högröstat torgföra vår talan? Det är någonting för mäkleri och säljavdelning det. Fast även de kör ju alltmer med hjärn-argument snarare än känslomässiga argument. Rationellt och kvantifierbart som man gör.

Men är det så smart egentligen?

Fram till för tio år sedan, ägnade jag ju i stort sett all min vakna tid åt finansbranschen. Därefter slutade jag vara anställd och gled undan för undan in i kultursvängen. Och låt mig berätta en sak från den här sidan av Kungsträdgården: i kultur­branschen, där kan man ställa till drama om det mesta!

Låt oss återgå till Riksbanken som exempel. Där sitter en direktion med ett långt förordnande och sköter sig på ett sätt som uppenbarligen inte uppskattas snart sagt någonstans.

Vad gör vi? Infama ledarstick i Dagens Industri, förlupna kommentarer under fredagsölen på Riche, någon debatt ibland. Ganska tandlöst och absolut inte verkningsfullt om det är engagemang och förändring man vill ha.

Kanske behöver man inte gå till kontoret i knytblus, kanske räcker det med att använda lite mer dramaturgi a la »Billions« för att göra våra röster hörda.

Vad skulle kultursvängen gjort? Behöver jag säga »Knytblusuppror« och »-manifestation«? Fyratusen irriterade, vältaliga personer i hastigt koordinerade demonstrationer och tiotusentals stödröster över hela det sociala mediasverige.

Kanske behöver man inte gå till kontoret i knytblus, kanske räcker det med att använda lite mer dramaturgi a la »Billions« för att göra våra röster hörda, öka förändringstrycket och få saker att hända.

Vad tror du? Jag förväntar mig dramaaatiska reaktioner på dessa tankar.