Marko Latva Nevala

Med en blandning av psykologi, filosofi och en stor dos med humor vill Marko vara med och utveckla de han möter till att bättre förstå vad som driver oss till olika handlingar, som exempelvis att sälja - och att köpa. Detta gör han framför allt i sin roll som Key Account Manager hos Tre Kronor Försäkring AB där han åker land och rike runt och pushar klienterna till framgång via sina föreläsningar. Marko tar nytta av sin bakgrund som säljare i försäkrings- och bankbranschen, som pedagog inom skolans värld - och som pappa! Att han även är Certifierad Mental Training Master, eller som han själv säger - Diplomerad Rövkickare - gör allt mer intressant!
Marko Latva Nevala

Konstvandringen du aldrig glömmer

Publicerat den 22 maj 2017 kl. 12:08

”Det var dags för konstvandring för arbetsgruppen. Jag var inte så sugen, ty mitt intresse för gamla statyer, draperier, tavlor och de moderniserade kontorslokalerna i enlighet med nutida populism var högst måttliga. Inte ens de antika möblerna i styrelserummet eller alla påhittiga namn i besöksrummen pockade på min nyfikenhet och uppmärksamhet. Så det var inte med de mest studsande steg jag kom till samlingsplatsen – men ack vad jag skulle få äta upp min inställning…

Det var inte den närmsta chefen som skulle hålla i vandringen, det var inte personalchefen heller, för denne hade inte de anställda i sin prio. Det var istället en kollega från en annan avdelning som stod längst fram och började tala med en behaglig röst. Hon berättade med passion om arbetsglädjen de hade i sin gruppering. Det var med brinnande entusiasm och genuin närvaro hon förklarade hur alla drog åt samma mål, ibland på olika tillvägagångssätt. Det var med stolthet hon nämnde att de verkligen lyfte varandra, dagligen. Och det var med ett barns lyster i ögonen hon tog med oss på en helt annorlunda konstvandring… 

Det var inte skulpturer, tavlor eller lokaler vi skulle kika på. Nä, denna konstvandring var inriktad på de mest värdefulla som fanns i lokalerna – nämligen de statyer som bar både kött och blod och var högst levande – personalen. Vi fick träffa Harry på lagret som berättade om sin betydelsefulla uppgift. Vi såg Sonja från städavdelningen, vi mötte Charbel från restaurangen, vi lyssnade på Peter från bokföringen, vi fick höra och träffa så många – Anna från IT, Muhammed från supporten, Seija från receptionen, Elaine från marknad – ja, från alla enheter fick vi äran att bekanta oss med dess eldsjälar – där alla med stolthet i rösten och rakryggat höll låda om just sin vikt i firman…

Detta var de bästa konstvandring jag gått på – och tyvärr den enda hitintills – för den skedde bara i min dröm. Men jag kommer agera för att detta ska bli en dröm som förvekligas – för den konstvandringen är en bristvara än så länge…”

Jag borde skrivit en ”arg lapp” tidigare…

Publicerat den 20 maj 2017 kl. 16:03

Jag har ett kontor vid Skanstull i Stockholm, där jag även har en p-plats avsedd för enkom min bil. Jag är inte på nämnda plats så ofta, men de senaste tre fyra gångerna jag varit där, så har en bil stått på min p-plats. Den första gången tänkte jag att någon ställt sig fel, och eftersom jag inte ville göra samma sak, dvs ta någon annans plats, så löste jag parkeringen på annat sätt. Den andra gången likaså. Men den tredje gången tänkte jag att jag i vart fall bör påtala att det är min plats. Jag steg ur min bil, gick fram till den andra bilen för att se om det fanns något igenkännande i den – och såg jag den – parkeringstillståndet…

Min plats har nummer 221, och denna bil hade tillstånd för att stå på plats 220. Eftersom plats 220 var tom, så tog jag helt sonika den, och antog att bilen bara ställt sig fel, medvetet eller omedvetet. När scenariot upprepade sig nästa gång gjorde jag samma sak – och det funkar att lösa det den vägen…

Jag kom på mig själv att om jag varit en grinigare och mer klagomedveten individ, hade jag nog redan vid första tillfället klivit ur min bil för att skriva en ”arg lapp” och satt på rutan. Då hade jag insett ”misstaget” omgående och kunnat löst båda de två första gångerna smidigare. Men å andra sidan så hade nog det beteendet betydligt oftare varit en destruktiv last vill jag tro…

Vad kan jag lära mig av detta? Jo, att allt inte är som vi tror alla gånger. Det vi kan störa oss på kan ha en naturlig förklaring. Och är vi villiga att söka lösningar, så kan vi finna dem snabbt, ibland ur platsen intill ”problemet”…

Lev livet förstående – med eller utan arga lappar…

 

”Du är inte rätt person för jobbet…”

Publicerat den 15 maj 2017 kl. 09:54

Om jag skulle anställa folk, skulle jag ta in sökande efter sökande och ställa denna fråga; ”Berätta varför du är rätt person för jobbet”. När de sedan börjar prata kommer jag, oavsett vad de säger, stoppa dem efter max 30 sekunder och säga ”Nej tack, jag tror inte att du är rätt person för jobbet, tack för din tid…”

Detta skulle jag alltså sagt till ALLA, vad de än sa. De flesta skulle då tacka för sig och lämna rummet, och då skulle deras chans ryka där och då. Men när någon står på sig, inte godtar mitt svar, som vill tjata sig kvar – DÅ skulle jag gå vidare i intervjun…

 

Varför då detta upplägg? Jo, för att kontrollera hur folk tar sig an hinder och motgångar. Genom att dissa alla i början, sållar jag agnarna från vetet snabbt. De som godtar mitt avvisande, de lär alltid ge upp när de springer på patrull. De som inte ger upp, de som kämpar och står på sig – de visar att de har hunger, envishet, drivkraft och kan ta ett Nej. De har – kort sagt – rätt attityd. Och det är attityd och uthållighet vi ska anställa – allt annat kan vi lära oss efteråt…

 

Så våga säga nej till sökande, och om de ger upp – släpp dem. Men om de vägrar att ge sig – anställ dem!

 

Ingvar Kamprads testamente

Publicerat den 7 maj 2017 kl. 12:48

Såg dokumentären om Ingvar Kamprad häromdagen. En härlig betraktelse om en man som byggt ett imperium – från hundra askar tändstickor för 88 öre till mångmiljardindustrin det är idag. Imponerande, berörande, häftigt. Ingvar har författat några teser som idag är grunden för IKEA:s värderingar, från vd till den timanställde sommarjobbaren. Skriften kallas ”En möbelhandlares testamente” och fungerar som managementbok där och har även delvis plagierats av många andra företag. Här följer några utdrag ur dessa teser.

Lika värde: Alla, oavsett titel, är lika betydelsefulla. Även de högsta chefen ska kunna sopa golvet, sälja glassen, köra truck och kunna lasta på en pall gods. Alla bär ansvar för att skapa en entusiastisk och engagerad miljö. Hjälpa varandra och inspirera varandra.
Ansvar: Alla sa känna till sitt gemensamma ansvar. Det gäller allt ifrån att fatta beslut, vara kostnadsmedveten och att med små medel nå stora vinster. Dyra lösningar är oftast signerade av medelmåttor. Slöseri med resurser är mänsklighetens största sjukdom. Se till att varje person är tillägnad sina uppgifter. Fatta beslut, och när de är tagna ska allt fokus vara på genomförandet, ingen energi ska läggas på att analysera eller motarbeta beslutet efteråt.
Enkelhet: Komplicerade regler förlamar. Byråkrati förlamar. Enkla regler är slagkraftiga. Egna beslut är slagkraftiga.
Var annorlunda: Det är ok att sticka ut. Det är ok att göra fel i sin strävan att förbättra. Endast den som sover gör inga fel. Våga hitta nya vägar. Våga göra på annat sätt. Stanna aldrig nöjd.
Varuhusen: De ska alltid ligga nära verkligheten. Det är i vardagen bland folk våra öden ligger, därför ska vi alltid finnas bland dem.
Vi-känsla: Det ska alltid finnas tid för ett handslag, en kram, ett samtal. Vi är en gemenskap, en familj där alla ska känn sig hemma. Om vi glömmer den viktigaste resursen – människorna bakom anställningsnumret – så tappar vi vår själ

Detta är bara ett axplock ur denna lilla men mycket fungerande skrift. Självklarheter kan tyckas, och bevisligen mycket framgångsrikt. Då är det fascinerande att se hur många andra företag som, trots liknande värdeord, agerar i helt motsatt riktning i praktiken. Hierarkin är stenhård, gud nåde dig om du klampar över någons rang. Finns inte på kartan att chefen skulle ta sig an svabben eller ta ett kundsamtal. Stuprörsmentaliteten när den är som sämst. De slösas med resurser, det betalas dyrt i ena ändan och läcker som såll i den andra. De har inga klara riktlinjer, i vart fall inte förankrade och förstådda i hela organisationen. Beslut fattas över huvudet på folk, som sedan motarbetas under lång tid. Byråkrat, regelverk och föreskrifter blir viktigare än att göra nytta för kund och medarbetare. Saker kompliceras så mycket att de till slut inte blir gjorda alls. Egna beslut tillåts inte, ingen ska gå utanför den utfasade mallen. Fel kritiseras direkt, och rädslan för att begå misstag bakbinder allas potential. Verksamheten flyttar längre och längre ifrån kunden, och riktlinjerna dras av folk som aldrig stött på en medarbetare eller kund. Alla personalbefrämjande aktiviteter dras in, även julklappar och annan uppskattning för goda insatser försvinner. Det goda exemplen belönas aldrig, vilket hämmar engagemanget och entusiasmen, därmed också resultatet och välmåendet. Många företag och organisationer skulle tjäna massor på att läsa ”En möbelhandlare testamente” – och även leva de värderingarna i praktiken, inte bara låta vision och värdeord bli hycklande tusch på papper utan förankring…

Skulle du ge tusan i att hjälpa ditt barn?

Publicerat den 3 maj 2017 kl. 10:12

”Det var en gång Familjen Myra. De bodde tillsammans i sin stack. Mamma, pappa, en massa barn. Mor- och farföräldrar, släktingar i mängder. Alla jobbade de efter bästa förmåga och delade på allt de fick in så alla fick mat på bordet och tak över huvudet. Mamma Myra organiserade allt, skötte logistiken, styrde familjen med en bestämd, varsam och kärleksfull hand. Barnen lekte mest, lärde sig all om livet, utforskade nuet för att bli ännu bättre i framtiden. Givetvis fick även de hjälpa till utifrån sin kapacitet. Enklare hushållssysslor, sköta syskonen, rå om sig själva. Pappa myra arbetade och slet var dag för att dra in sitt strå till stacken. Hans anletes svett var det som drog in maten och virket till boendet. Något han var kapabel till tack vare markservicen på hemmaplan. De något äldre i familjen fick också hjälpa till med vad de kunde bidra med.  Överföra kunskap och kompetens genom generationerna. Laga mat. Passa de små. Hugga i där det behövdes. Alla hade sin syssla och sitt värde, utifrån sin unika förmåga. 

Men en dag hände något. Egoismens vind svepte in över stacken. Alla började rå om sig själva. Alla började kräva sitt kapital utifrån sin insats. Ingen ville dela med sig, alla fick klara sig själva, och själva ombesörja sitt leverne. Pappan tyckte att han drog in all mat och virke så han ville behålla allt, och gjorde så. Han badade i lyx, konsumtion och överflöd. Mamman ville heller inte dela med sig av sitt, så allt hon fick tag på behöll hon för eget bruk. De äldre började nu bli hungriga och svaga, men fick klara sig på egen hand. Och barnen, de stackars barnen. De något äldre lyckades knapra fram något att stoppa i sig för att med nöd och näppe klara dagen, men de minsta satt hjälplösa och kunde inget annat än tyna bot – och till slut dö en efter en…”

Låter detta hemskt? Låter det tragiskt? Sjukt? Att inte hjälpa sin familj, eller kräva att alla ska betala priset utifrån sin förmåga och insats? Det tycker iv art fall jag. Och det värsta är att denna stack existerar. I din omedelbara närhet. Vi kan kalla det Arbetsplatsen. Vi kan kalla det Försäkringar. Vi kan kalla det Kommuner. Vi kan kalla det Länder. Vi kan kalla det Kön, Ursprung och Sexuell läggning. Vi kan kalla det Oliktänkande och Hudfärg. Vi kan kalla det Ålder. Vi kan kalla det Tellus. För vi går åt ett håll där de som har får i överflöd, och de som litet ha blir av med det de har – ett bibelcitat använt i dess sämsta variant…

Vi har förbättrat effektiviteten hundra gånger om de senaste hundra åren, men vi jobbar mer än förr. Vart har de vinsterna tagit vägen? Kapitalismen. Det är några få procent som står för majoriteten av tillgångar i världen, de drunknar i lyx medan andra svälter. Vi bor i slott och unnar inte ens någon ett tält på ”vår” mark (som för övrigt inte är vår, det är bara något vi fått för oss). Vi individualiserar samhället, vilket gör att alla mer och mer får bära sin egen ”risk”, ett beslut som i slutändan gör att de som har det bra lever bättre och billigare, och de som verklige behöver samhällets skyddsnät inte har råd att få det. All form av individanpassad ösning i kollektiva gemenskaper är ett stort avsteg från försäkringens grundpelare – att mångas ringa insats hjälper de som behöver…

Vi går mot ett kallare samhälle inom vissa fronter, en kylslagen prognos – men exakt är, exakt idag, exakt nu står vi vid ett vägskäl – ska vi låta dagens prognos bli en sann diagnos – eller ska vi ändra riktning mot ett humanare samhälle nu..?

Jobbar du på 1900-talet?

Publicerat den 2 maj 2017 kl. 14:23

Du tillhör kanske en av de som varje dag vaknar runt sextiden. Du väcker barnen, ger dem frukost, tar en macka i språnget, skyndar att lämna dem till förskolan före en given tidpunkt, tar dig sedan till jobbet (som ligger centralt i kvadratmeterdyra lokaler) hopträngd med likasinnade på buss, tunnelbana och tåg eller i kö i trafiken med din bil, där du förstås sitter själv i den.  Senast 8.00 måste du vara på plats (att du sedan inte gör någon större nytta väl på plats är inte det viktiga, närvaron räknas mest). Halvtio är det fika för alla, klockan tolv är det lunch, klockan tre fika igen och alla slutar klockan fem. Inte alltför sällan har ni styrda kalendrar som fylls av möten där bara en bråkdel av deltagarna egentligen behöver närvara. Största delen av ditt arbete sitter du fjättrad vid en telefon eller en skärm, ibland i eget rum, i bland i öppna kontorslandskap. Din interaktion med kollegorna är i bästa fall minimala i vilket fall som helst. Ibland har ni träffar då ni på kommando ska vara ”kreativa och innovativa”, just den timmen i den trånga möteslokalen. Efter att ha köat hemåt igen så hämtar du hem barnen, med andan i halsen, för du får inte vara en minut senare än du angett i schemat. Kastar sen ihop en middag, hinner slänga ett öga på läxor eller annat, för att sedan lägga kidsen och sen duna in själv – och dagen därpå samma sak igen, och igen, och igen…

Tänk om du istället kunde kliva upp när det passar dig. Lämna barnen när det passar dig – om de måste lämnas över huvud taget. Du tar en frukost i lugn och ro, behöver inte åka vare sig kommunalt eller med bil till något kontor, vilket spar både tid, pengar miljö, kontorsyta samt minskar köerna. Du behöver inte bo nära ”stan”, du kan bo i mindre orter eller på landet, vilket ger mer livskvalitet för pengarna. Du kopplar upp datan och telefonen, och kan på ett ögonblick vara online och ”i tjänst” för att klara av dagens uppgifter. Det som måste skötas vissa tider, möten och annat, sker på distans, ibland via weblänk. Allt annat gör du när det passar dig bäst, från den plats det passar dig bäst, om det nu är hemmakontoret, köksbordet, altanen, stranden, Korsika eller stugan i fjällen. Du kan varva hushållssysslor och annat med arbetstimmarna. Kanske ta en siesta på dagen i solen och fortsätta jobba framåt kvällningen. Du eller barnen kan även vara småsjuka men ändå kan arbetet skötas från där du befinner dig. Du kan fylla på din kreativa och innovativa ådra på sånt som verkligen ger energi – som en skogspromenad eller en stund i poolen. Du äter och fikar när du känner för det. Middagen lagas i god tid, och du får mer tid åt din familj, och troligen även mer gjort på dagarna. Du mår och fungerar bättre, och sjuktal och stress är ett minne blott. Varje dag, varje dag, varje dag…

Båda dessa varianter är möjliga. Det förstnämnda är än idag det mest vanliga. Det sistnämnda är idag fullt möjligt, kanske inte fullt ut för alla, kanske inte alla dagar, men betydligt oftare änv ad som idag är ett faktum. Många av de vanor, normer och rutiner vi har idag, inte minst i skola och på våra arbetsplatser, är baserade på uråldriga förutsättningar. Dagens teknik och ny kunskap har gett oss nya möjligheter, som vi dessvärre inte applicerat i vår moderna” miljö. Vi sätter upp regelverk och arbetsbeskrivningar ur ett analogt tänkande när vi befinner oss i en digital värld. Det är så fel, så gammalmodigt, så 1900-tal…

Vi borde egentligen göra tvärtom – utgå från det enklaste, bästa och njutbaraste sättet att leva och få saker gjorda. Inte se när vi kan jobba hemifrån, mer fråga oss när vi egentligen måste vara på ett kontor. Inte titta på närvaro, titta på vad som blir gjort. Inte fastna i schemalagda timmar, fokusera på uppgifterna istället. Om du fick jobba exakt hur du ville – hur skulle du jobba då? Utgå från det, så kommer du märka att det går att komma närmare det än du idag gör…

Styrs du av vädret eller av almanackan?

Publicerat den 18 april 2017 kl. 11:04

I mitten av februari tog jag fram mina utemöbler. På min altan är det lä, och jag kunde sitta och njuta av solen i bara shorts redan då och grillen fick premiär för säsongen. Men jag lovar, jag var rätt ensam om att göra just detta, inte en soldyrkande granne eller annan grilldoft så långt ögat och näsborren sträckte sig…

I skrivande stund är påsk. Mitten på april. Snart valborg. Temperaturen är närmare tio minusgrader på natten och det råder snöbyar. Folk undrar närmast panikartat – var är våren? Det är fascinerande hur styrda vi är av almanackan, dygnsrytm och annat ”påhittat”. Varför inte leva mer efter omständigheterna, och göra det bästa av dem? Bada när vädret tillåter det, även om det står ”oktober” i kalendern. Sola i bara mässingen när eldklotet tittar fram, även en februaridag. Ta fram skidor och pulka även en snöig majdag. Klä dig inte i mössa och vantar i femton plusgrader bara för att det är december. Ta på långkalsongerna om det är minusgrader i april. Skit i datumet – titta ut i verkligheten!

Själv tänker jag åka skidor inom kort, och tittar solen fram och värmer min altan, då kan jag nästa sekund sitta i shorts och knäppa på grillen…

Är du en Ledare – eller en Reagerare?

Publicerat den 10 april 2017 kl. 13:32

Det finns de som agerar. De som står för sina val och beslut – även när det stormar. De regerar. De låter inte omvärlden bestämma riktningen de valt. Kort sagt – de leder, de är starka och kraftfulla ledare. Det finns även andra som agerar mer klent. Mer fegt. Mer ynkligt. De tar beslut, men backar så fort det kommer en liten bris av motgång. Ena dagen slår de sig i bröstet för sin praktfullhet, nästa dag stoppar de huvudet i sanden och viker ner sig. Det de försvarar på morgonen kan de totalt förkasta på kvällen, inte sällan drivet av utomstående ögons intresse eller tyckande. De leder inte. De regerar inte. De reagerar…

Reagerare – jag har lite till övers för sånt beteende. Det är en feg utväg. Det är att vända kappan efter vinden. Det är hyckleri, speciellt när de sekunden innan vajade stolt med moralens flagga – men genast hissade ner den till halv stång så fort en vindpust av granskande och nyfikna ögon passerade…

Då ser jag mer upp till de som vågar stå för sina beslut, hur mycket det än blåser. De som tar både ansvar och konsekvenserna för sina val, även när de sticker i ögonen på någon. De som står upp, rakryggat, för det de tror på. Ledare som regerar även i utmanande tider – sånt respekterar jag…

Hur vill du vara? En Ledare som leder – eller en defensiv Reagerare..?

”Sköt dig själv och skit i andra!”

Publicerat den 3 april 2017 kl. 11:05

För många år sedan satt jag och fikade med några bekanta. Med i sällskapet fanns en man, Anders, som började berätta om sin kollega. Den kollegan var så slö, tyckte Anders. Smet ifrån, gick och rökte, gjorde annat. Anders störde sig enormt på det där, så han började klocka tiden varje gång kollegan var borta. Dagligen bokförde Anders hur många minuter mannen var borta varje tillfälle. Efter ett par veckor konfronterade Anders mannen med uppgifterna…

Vid det läget i berättelsen var jag tvungen att ställa Anders en fråga. ”Så du menar att du satt lika lång tid och klockade mannen som han var borta? Det måste betyda att nu var det inte bara han som var ineffektiv, nu var även du det, stämmer det?”

Anders nickade stolt, jag tror inte han förstod min baktanke med frågan. Jag fortsatte. ”Är det din uppgift att hålla koll på kollegan, eller är det chefens? Är det bättre att två slösar sin tid än en? Varför låter du någons, i ditt tycke, lathet göra även dig själv lågproduktiv? Varför låter du över huvud taget något du egentligen inte har med att göra påverka dig och ditt sinne?”

Anders kunde inte svara på dessa frågor, och hans beteende är tyvärr långt ifrån unikt…

Vi alla har stött på personer och situationer i livet som vi kan ha åsikter om. De där vi stör oss på. Det där vi retar oss på. De lata. Glidarna. Det ofungerande. De finns. Det finns. Men om vi låter andras ineffektivitet påverka oss så vi själva blir ineffektiva – det är idioti. Om vi låter sådant som vi inte kan, eller ens ska, påverka störa oss – det är idioti. Om vi låter det yttre ruinera vårt inre – det är idioti. Alla får förstås göra sina egna val – men jag vill i vart fall inte vara någon idiot. Då är det bättre att sköta sig själv och skita i andra. Livet är fyllda med syltburkar som inte behöver ha besök av mina fingrar. Jag vill inte låta andra eller annat slösa bort mitt liv…

Vad väljer du?

Är det ok att inte skaka hand?

Publicerat den 29 mars 2017 kl. 12:58

Jag skakar sällan hand med andra människor. Inte med mina vänner. Inte med flyktiga bekanta. Inte ens med främmande människor jag träffar för första gången. Jag skakar inte hand – jag kramas…

Jag kramas när vi ses. Jag kramas när vi går. Ibland en puzz på vardera kinden, inspirerad av mina mer sydliga själar. Jag kramas konstant. Hjärtligt. Varmt. Nära. Äkta.

Detta gör ibland folk ställda. Speciellt när man träffar någon för första gången och de omfamnas av mig. 99 procent tar det positivt. Någon enstaka kan tycka att man kliver innanför deras säkerhetszon. Innanför deras sköld, deras försvar. Jag kan förstå det, men betyder inte att jag kommer att kommer sluta kramas i tid och otid för det. Min kram är vänskapligt menad. Min kram är genuin. Min kram är mitt sätt att verkligen se och bekräfta den jag möter och träffar. Min kram är enbart avsedd ur en positiv bemärkelse och syfte. Och de allra allra flesta tar emot den med glädje, om än kryddad med lite förvåning och häpnad. Så jag kramas, och kommer fortsätta med det.

Jag kommer inte låta droppen av ovilja hos någon hindra mig från att skapa en ocean av kramar. Och min tes är följande – om kramen är ”problemet” för en promille av de omfamnade – så är kramen inte problemet egentligen – det ligger djupare än så…

Våga vägra skaka vand – krama skiten och rädslan ur folk – dig själv inkluderad… ❤