Marko Latva Nevala

Med en blandning av psykologi, filosofi och en stor dos med humor vill Marko vara med och utveckla de han möter till att bättre förstå vad som driver oss till olika handlingar, som exempelvis att sälja - och att köpa. Detta gör han framför allt i sin roll som Key Account Manager hos Tre Kronor Försäkring AB där han åker land och rike runt och pushar klienterna till framgång via sina föreläsningar. Marko tar nytta av sin bakgrund som säljare i försäkrings- och bankbranschen, som pedagog inom skolans värld - och som pappa! Att han även är Certifierad Mental Training Master, eller som han själv säger - Diplomerad Rövkickare - gör allt mer intressant!
Marko Latva Nevala

Styrs du av vädret eller av almanackan?

Publicerat den 18 april 2017 kl. 11:04

I mitten av februari tog jag fram mina utemöbler. På min altan är det lä, och jag kunde sitta och njuta av solen i bara shorts redan då och grillen fick premiär för säsongen. Men jag lovar, jag var rätt ensam om att göra just detta, inte en soldyrkande granne eller annan grilldoft så långt ögat och näsborren sträckte sig…

I skrivande stund är påsk. Mitten på april. Snart valborg. Temperaturen är närmare tio minusgrader på natten och det råder snöbyar. Folk undrar närmast panikartat – var är våren? Det är fascinerande hur styrda vi är av almanackan, dygnsrytm och annat ”påhittat”. Varför inte leva mer efter omständigheterna, och göra det bästa av dem? Bada när vädret tillåter det, även om det står ”oktober” i kalendern. Sola i bara mässingen när eldklotet tittar fram, även en februaridag. Ta fram skidor och pulka även en snöig majdag. Klä dig inte i mössa och vantar i femton plusgrader bara för att det är december. Ta på långkalsongerna om det är minusgrader i april. Skit i datumet – titta ut i verkligheten!

Själv tänker jag åka skidor inom kort, och tittar solen fram och värmer min altan, då kan jag nästa sekund sitta i shorts och knäppa på grillen…

Är du en Ledare – eller en Reagerare?

Publicerat den 10 april 2017 kl. 13:32

Det finns de som agerar. De som står för sina val och beslut – även när det stormar. De regerar. De låter inte omvärlden bestämma riktningen de valt. Kort sagt – de leder, de är starka och kraftfulla ledare. Det finns även andra som agerar mer klent. Mer fegt. Mer ynkligt. De tar beslut, men backar så fort det kommer en liten bris av motgång. Ena dagen slår de sig i bröstet för sin praktfullhet, nästa dag stoppar de huvudet i sanden och viker ner sig. Det de försvarar på morgonen kan de totalt förkasta på kvällen, inte sällan drivet av utomstående ögons intresse eller tyckande. De leder inte. De regerar inte. De reagerar…

Reagerare – jag har lite till övers för sånt beteende. Det är en feg utväg. Det är att vända kappan efter vinden. Det är hyckleri, speciellt när de sekunden innan vajade stolt med moralens flagga – men genast hissade ner den till halv stång så fort en vindpust av granskande och nyfikna ögon passerade…

Då ser jag mer upp till de som vågar stå för sina beslut, hur mycket det än blåser. De som tar både ansvar och konsekvenserna för sina val, även när de sticker i ögonen på någon. De som står upp, rakryggat, för det de tror på. Ledare som regerar även i utmanande tider – sånt respekterar jag…

Hur vill du vara? En Ledare som leder – eller en defensiv Reagerare..?

”Sköt dig själv och skit i andra!”

Publicerat den 3 april 2017 kl. 11:05

För många år sedan satt jag och fikade med några bekanta. Med i sällskapet fanns en man, Anders, som började berätta om sin kollega. Den kollegan var så slö, tyckte Anders. Smet ifrån, gick och rökte, gjorde annat. Anders störde sig enormt på det där, så han började klocka tiden varje gång kollegan var borta. Dagligen bokförde Anders hur många minuter mannen var borta varje tillfälle. Efter ett par veckor konfronterade Anders mannen med uppgifterna…

Vid det läget i berättelsen var jag tvungen att ställa Anders en fråga. ”Så du menar att du satt lika lång tid och klockade mannen som han var borta? Det måste betyda att nu var det inte bara han som var ineffektiv, nu var även du det, stämmer det?”

Anders nickade stolt, jag tror inte han förstod min baktanke med frågan. Jag fortsatte. ”Är det din uppgift att hålla koll på kollegan, eller är det chefens? Är det bättre att två slösar sin tid än en? Varför låter du någons, i ditt tycke, lathet göra även dig själv lågproduktiv? Varför låter du över huvud taget något du egentligen inte har med att göra påverka dig och ditt sinne?”

Anders kunde inte svara på dessa frågor, och hans beteende är tyvärr långt ifrån unikt…

Vi alla har stött på personer och situationer i livet som vi kan ha åsikter om. De där vi stör oss på. Det där vi retar oss på. De lata. Glidarna. Det ofungerande. De finns. Det finns. Men om vi låter andras ineffektivitet påverka oss så vi själva blir ineffektiva – det är idioti. Om vi låter sådant som vi inte kan, eller ens ska, påverka störa oss – det är idioti. Om vi låter det yttre ruinera vårt inre – det är idioti. Alla får förstås göra sina egna val – men jag vill i vart fall inte vara någon idiot. Då är det bättre att sköta sig själv och skita i andra. Livet är fyllda med syltburkar som inte behöver ha besök av mina fingrar. Jag vill inte låta andra eller annat slösa bort mitt liv…

Vad väljer du?

Är det ok att inte skaka hand?

Publicerat den 29 mars 2017 kl. 12:58

Jag skakar sällan hand med andra människor. Inte med mina vänner. Inte med flyktiga bekanta. Inte ens med främmande människor jag träffar för första gången. Jag skakar inte hand – jag kramas…

Jag kramas när vi ses. Jag kramas när vi går. Ibland en puzz på vardera kinden, inspirerad av mina mer sydliga själar. Jag kramas konstant. Hjärtligt. Varmt. Nära. Äkta.

Detta gör ibland folk ställda. Speciellt när man träffar någon för första gången och de omfamnas av mig. 99 procent tar det positivt. Någon enstaka kan tycka att man kliver innanför deras säkerhetszon. Innanför deras sköld, deras försvar. Jag kan förstå det, men betyder inte att jag kommer att kommer sluta kramas i tid och otid för det. Min kram är vänskapligt menad. Min kram är genuin. Min kram är mitt sätt att verkligen se och bekräfta den jag möter och träffar. Min kram är enbart avsedd ur en positiv bemärkelse och syfte. Och de allra allra flesta tar emot den med glädje, om än kryddad med lite förvåning och häpnad. Så jag kramas, och kommer fortsätta med det.

Jag kommer inte låta droppen av ovilja hos någon hindra mig från att skapa en ocean av kramar. Och min tes är följande – om kramen är ”problemet” för en promille av de omfamnade – så är kramen inte problemet egentligen – det ligger djupare än så…

Våga vägra skaka vand – krama skiten och rädslan ur folk – dig själv inkluderad… ❤

 

 

Det är svårare att göra slut med ett namn än en titel…

Publicerat den 27 mars 2017 kl. 10:02

Digitalisering i alla ära, men det kan vara en farlig och kostsam väg att vandra, om man inte ser upp. När allt blir mer och mer styrt åt ettor och nollor, när allt går åt att avhumanisera relationerna, när vi mer och mer gör affärer på egen hand utan en fysisk kontakt – då blir vi också utbytbara lättare…

När ”Kalle” och ”Lisa” bytts ut mot ett tangentbord eller en dator, så faller den personliga kontakten. När vi inte längre vet namnet på vår kontakt, när den bytts ut mot en tillfällig titel bakom anonymitetens skygglappar – ja, då faller ett av de största argumenten att välja just en viss butik eller ett visst företag. Visst finns det en massa fördelar med den nya tekniken, det underlättar en massa, men då måste vi skapa andra fundament att binda fast relationen i. Gör vi inte det, riskerar kassakon vi nyss hade i båset att smita iväg fortare än vi anar…

Jag tror att vi kommer se en massa etablerade företag gå i graven just för att de inte tänkt på detta. Och det kan gå snabbt. Det finns redan en massa bevis på hur välkända varumärken försvunnit i en hast när de inte hängt med den tekniska revolutionen – eller helt förlitat sig till den, och detta är bara starten. Världen snurrar fortare och fortare, det som förr kunde ge relationer under decennier kan idag raderas ut på timmar – ifall något annat roligare och enklare dyker upp…

Häng gärna med tekniken, men glöm inte att det är svårare att göra slut med ett välbekant namn och ett ansikte än med en tillfällig nätflirt…

Tänk om slutet vore början?

Publicerat den 20 mars 2017 kl. 12:48

Jag var ute och åkte skidor i veckoslutet som var. Trevliga dagar i backe och tillhörande afterski samt umgänget med vänner i stugan. Dagarna passerade i skrattets tecken, till slut så kommer vi till den sista skiddagen och den sista kvällen innan alla splittras från gemenskapen för denna gång – och den känslan går ofta lite i moll, lite avslagen, lite nedtrappande…

Ordet ”moll” användas oftast i en negativ klang, som sorg, vrede, smärta – även längtan. Men precis som moll även kan användas i positiva ordalag (längtan kan ju vara en härlig del av en upplevelse och ”moll” betyder ju egentligen ”mjuk”), så kan även slutet bli början – bara vi ser på det ur en annan vinkel…

Tänk om den sista dagen och kvällen egentligen var den första? Att man ”bara” skulle där ett dygn? Då skulle ju det vi nyss upplevde som slutet vara starten, början på ett härligt äventyr – och då skulle vi absolut inte hålla igen! Det betyder att det inte är de yttre betingelserna eller ”fakta” som avgör hur vi upplever något – det är bara våra tankar kring det, vilket i sin tur skapar våra känslor, tillstånd, ageranden och resultat…

När du känner att något är på upphällningen, gå in i det med en annan attityd. Tänk istället att det är starten. När du är inne på sluttampen, vänd det till att det är en ny början. När du stå där på semesterns sista dag, resans sista kväll, timmarna innan hemgång – känn att du precis anlänt och att det är först nu det kickar igång. Detta tankesätt fungera ofta, och gör att du suger ut varje liten god droppe av dina upplevelser utan att göra dem beska i förtid. Inget är över förrän den tjocka damen tagit ton, så lev fullt ut till sista klockslaget och andetaget!

Jag var i Lindvallen i veckan som gick – och valde att njuta av varje sekund på plats, för att skapa en ännu starkare längtan tills nästa gång vi möts. Sedan är ju det roliga som väntar på hemmaplan också något att längta till, livet är till för att inlevas och upplevas – inte bara levas…

”Män får oftare förkylning än kvinnor”

Publicerat den 10 mars 2017 kl. 14:22

Hur tolkar du texten ovan? De flesta kanske tänker ”Det stämmer, män är oftare förkylda än kvinnor, dessutom gnäller de som tusan när de får det…” med en skämtsam ton. Men finns det fler tolkningar? En annan kan vara ”Jo, när män får en förkylning är det en lindrigare sådan…”, vilket också är en tolkning ur exakt samma fras och meningsföljd. En tredje tolkning, min favvo, är att ”Män har lättare att få en förkylning än kunna få en kvinna…”. En mening – tre helt olika tolkningar!

Så funkar vi i livet, vi säger  och gör saker och har en avsikt med det, och någon annan kan tolka det helt annorlunda än vår tanke var. Frågan är vem som bär ansvar för vad? Det är nog båda parter – den som uttalar sig och agerar i någon form har förstås ett ansvar för sin del. Även att INTE uttala sig, att INTE agera – är en ”handling” som man får ta ansvar för. Och så har såklart mottagaren ansvar för sin tolkning av orden eller gärningen. Inte alltid en lätt balansgång, och konflikter och gnissel kan uppstå just på grund av detta – vi hör inte alltid det den andra menar…

Ett sätt att hantera detta är att fundera på vilken nytta min gärning eller mina ord gör för andra. Hur de kan tas emot och tolkas. Ett annat sätt, som går att göra i samklang med det första, är att alltid söka den positiva avsikten i någons handling och budskap. Tro och tänka snällt om någons intention. Då tror jag att vi oftare kan skapa förståelse för andras ”till synes konstiga” utspel, och mer se vad de egentligen menar. För faktum är, att de flesta människor ändå säger saker i tron att de gör gott – och ibland måste vi leta länge för att finna deras ljuspunkt bara…

Män får kanske lättare förkylning än kvinnor – men låt inte en snorig tolkning förstöra en bra relation…

Media – vår tids diktator?

Publicerat den 3 mars 2017 kl. 10:31

De säger att Facebook inte är en sann bild av världen. Att det är en förljugen bild, där bara rosa moln och exotiska stunder visas upp för omvärlden, men att bakom denna lyckliga fasad finns ett mörker och ett haveri av stora lass. Det må vara sant i vissa fall, frågan är vad som vi vill skylta med i offentlighetens sken…

Enligt mig är Facebook en strimma av en sanning, som förvisso innehåller även en massa andra delar av både bra som dåliga slag. Så är mycket i livet – bakom varje framgång döljer sig ett berg av motgångar. Bakom varje medalj gömmer sig en ocean av svett, blod och lidelsefulla träningstimmar. Vid varje lyckad matbild finns såklart en massa vidbrända rätter också. Varje röd matta och balklänning har sin dos av griniga och snoriga barn. Bakom varje leende Instagram-selfie finns såklart floder av tårar och sorg. Och även en massa opublicerade lyckotillfällen också. Jag förstår det, jag fattar det, så är det även för mig – frågan är vad jag vill stoltsera med…

Jag vill se mitt publika inslag som ett galleri, där jag ställer ut de verk jag är mest stolt över. Givetvis finns det en drös fula skapelser under resans gång, men det är inte de jag ställer ut till allmän beskådan. Jag vill visa höjdpunkterna, det som är möjligt, det växande. Allt det andra är såklart en del av mitt liv, men inget jag behöver fokusera blint på och göra större än vad det är. Och jag fattar att andra gör på samma sätt, visar blott ett strå av sin stack – oavsett om det strået är av positiv eller negativ karaktär…

Det fascinerande blir när andra tror att strimman de ser är en större sanning. När de börjar tro att andras inlägg är hela deras liv. Och det skrämmande blir när vi börjar tro på den ensidiga bilden världens största diktator levererar – media…

Jag läser sällan dagspressen. Jag ser sällan på nyheter. Detta av den enkla anledningen att de, enligt mig, vinklar allt ur ett alltför felaktigt och negativt perspektiv. Men visst springer jag på media ibland. Dömer, reflekterar, ifrågasätter och förundras…

Skulle jag tro på vad media i olika former säger, skulle jag tro på vissa personers ensidiga åsikter – skulle världen vara på väg att rasa, fängelser vara överfulla med kriminella, vid varje trottoarplatta stod det langare, utsatta, våldsverkare och pyromaner som bara letade efter nästa bil att fjutta eld på. I varje främling bodde en potentiell odåga och terrorist – och med tanke på all regelverk samt säkerhetskontroll skulle jag få visionen om att varenda kotte bara hade ett enda uppgift – att lura och skada sig själv och andra…

Men hur ser det egentligen ut i världen? Visst, hemskheter finns än, men i stort? Svälten har i princip upphört, Fattigdom, analfabetism, barnarbete och spädbarnsdödlighet är mer sällsynt än någonsin i mänsklighetens historia. Färre dör i sjukdomar, vi blir äldre och äldre – och risken att dö i en naturkatastrof, hamna i krig eller underkastas en diktatur är mindre än någonsin. Det är typ tusen gånger vanligare att råka ut för brott av en från sitt umgänge än en främling eller terrorist – ändå räds vi de sistnämnda tusen gånger mer. Det sitter ca 4 200 människor på anstalt idag – vilket innebär att det finns nästan 10 miljoner som sköter sig exemplariskt generellt sett. Men vad väljer vi att tro, vad väljer vi att se..?

I dagarna skrivs det mycket om det dödliga våldet, inte sällan interna uppgörelser mellan kriminella element. Varje dödsfall är ett för mycket och ska såklart motverkas – men vi glömmer att samtidigt begås det 15 gånger så fler självmord bara i Sverige varje år. Den sociala ohälsan är således ett mycket större problem som bör tas på allvar j större skala – och den har ofta en grund i vår upplevelse av världen – den skeva strimman av verklighet nyheterna och andra sociala medier översvämmat oss med…

Fokuserar vi på rätt utmaningar idag..?

Shit happens

Publicerat den 27 februari 2017 kl. 08:14

Shit happens.
Inatt var det Oscarsutdelning. När de skulle utse den mest prestigefyllda vinnaren, Bästa film, så blev det lite fel – namnet de läste upp var inte de riktiga vinnarna, ett misstag de uppmärksammade först efter att de ”felaktiga” vinnarna fått sin staty och hållit sitt tacktal. En miss av rang – men shit happens…

Shit happens.
Den otroligt favorittippade Stina Nilsson skulle ro hem segern i sprinten i längd-VM. I sista kurvan under semifinalen tränger hon in ryskan, så de båda ramlar. Stina inte bara tappade sin ”givna” plats för vidare avancemang (?), hon lyckades även få med sig Matvejeva i fallet – så även hon missade sin chans att gå vidare – men shit happens…

Shit happens.
Norge ledde herrarnas teamsprintfinal, men Iivo Niskanen gör en makalös sista sträcka, går ifrån storfräsarna från Ryssland och Italien och siktar in sig mot norrmannen. Med mycket högre fart i sista kurvan så byter norrmannen Iversen spår och båda han och Iivo faller. Ett givet guld och silver åt dessa nationer blir nu ett brons åt Finland – men shit happens…

Shit happens.
Saker och ting kommer att toka till sig. Oturen kommer grina oss i ansiktet. Fadäser, missar och klavertramp kommer med jämna mellanrum hälsa på i våra liv. Shit happens. Men i de allra flesta fall är det inte livsviktigt. Ingen dör. Ingen får livsvariga sjukdomar. Det är inga katastrofer. Det är lite otur. Shit happens. Svär åt det, skratta åt det, sura över det – ett tag, men gå sen vidare. Livet går vidare. Solen går upp imorrn igen. Nya utmaningar väntar bakom hörnet. Gör som Sami Jauhojärvi sa riktat till Iversen efter sprintstafetten för att trösta honom – ”Vi har bastu i våra lokaler. Kom in och värm dig och dina tankar – och ta med cider…”

Shit happens – och det är helt ok…

Tänka positivt – vad är det?

Publicerat den 19 februari 2017 kl. 21:29

Jag har mer än en gång i mitt liv fått höra ord som ”Lättare sagt än gjort…” och liknande fraser, vars enda syfte oftast är att dissa ett budskaps betydelse och mening. De som uttalar dessa ord är ofta mer problemfokuserade och motgångsmedvetna än de som är mer positivt lagda. Innebär det då att de som är mer åt det optimistiska hållet har haft det lättare än pessimisterna genom livet? Betyder det att man är glad på grund av avsaknaden av hinder och motgångar av olika rang? Mitt svar på de frågorna är ett RUNGANDE NEJ!

Visst, vi har inte varit med om samma händelser i livet, men alla vi har gått våra egna mil i våra egna skor och haft vår beskärda del av förslitningar. Vad vi sedan ser som motgångar kan variera – för någon är det döden, sjukdomar och inget tak över huvudet – för andra är det att inte få välja bästa rummet på kontoret eller att inte kunna få den senaste mobilen som skapar förtvivlet. Olika anledningar – men samma kemiska cocktail som skapas i kroppen och orsakar vissa känslor. Vi behöver inte slåss med nyanser av misärer som svärd, det räcker med att acceptera att alla vi har upplevt motgångar och framgångar i våra liv som på något sätt påverkat oss…

Jag kan ta mig själv som exempel. Jag är en sann livsnjutare. Jag vill må bra hellre än må dåligt. Och för att nå dit har jag gjort vissa livsval. Jag vill inte jobba ihjäl med tråkiga ting för att sedan njuta på helgen eller semestern, jag vill njuta varje dag, i arbetet som privat. Jag vill fokusera på det ljusa och goda i livet mer än det mörka och sura. Jag vill skölja bort livets smuts genom att överdosera av livets renhet. Jag vill fokusera på det positiva och släppa det negativa. Jag vill älska mer än hata. Jag vill förstå mer än missförstå. Jag vill inkludera mer än exkludera. Jag vill förlåta mer än bära på missunnsamhet och klä mig i offerkoftor. Jag vill ha perspektiv till livets händelser. Jag vill kunna känna tacksamhet. Jag vill känna tillit, jag vill tolka andras agerande positivt, jag vill ha makten att välja mitt tillstånd – för ingen ska kunna sänka mig utan mitt medgivande (om någon däremot gör mig glad tänker jag inte analysera ihjäl mig över det, ride with the flow…). Därför är jag mer lagd åt det positiva i livet…

Funkar det? ABSOLUT! För det första märker jag att det många andra stör sig på av våra i-landsproblem inte bekommer mig alls (och de flesta problem är av den karaktären), så mitt tänkande hjälper mig att ignorera livets banala gruskorn. Dessutom hjälper det mig även i de mer tuffa slagen som träffar rakt i solar plexus. Jag har mött döden ”för tidigt” fler gånger än jag orkar räkna på nära och kära. Jag har stött på sjukdomar med dödlig utgång . Jag har haft min beskärda del av smällar. Jag har levt under tuffa förhållanden – guldsked kan jag knappt stava till. Så mitt positiva tänk är inte en effekt tack vare att jag sluppit livets plågor – det är snarare tvärtom – jag har mitt optimistiska lynne TACK VARE lidelser jag mött genom åren. Och det funkar för mig!

Så till dig som säger ”Lätt för dig att säga…” och annat trams – jag har aldrig påstått att mina ord hjälper dig, jag bara säger att de hjälper mig, och kan säkert funka för fler. Men om du inte tror på dem – så är mitt råd till dig följande – följ dem inte, hitta på egna som funkar för dig! Men en sak vet jag – om du envist biter dig fast vid dina hinder och stirrar blint på mörkret – så kommer mörkret titta tillbaka på dig och hålla dig kvar…