Marko Latva Nevala

Med en blandning av psykologi, filosofi och en stor dos med humor vill Marko vara med och utveckla de han möter till att bättre förstå vad som driver oss till olika handlingar, som exempelvis att sälja - och att köpa. Detta gör han framför allt i sin roll som Key Account Manager hos Tre Kronor Försäkring AB där han åker land och rike runt och pushar klienterna till framgång via sina föreläsningar. Marko tar nytta av sin bakgrund som säljare i försäkrings- och bankbranschen, som pedagog inom skolans värld - och som pappa! Att han även är Certifierad Mental Training Master, eller som han själv säger - Diplomerad Rövkickare - gör allt mer intressant!
Marko Latva Nevala

Skorpionen och grodan

Publicerat den 19 juni 2017 kl. 10:09

Skorpionen och grodan

”Det var en gång en skorpion och en groda som möttes vid en flod.
”Kan inte jag få lifta med dig på din rygg över floden?” undrade skorpionen.
”Men du kommer ju sticka ihjäl mig då?” svarade grodan skrämt.
”Nej, det ska jag inte, då drunknar ju även jag, och det borde ju dumt.” sa skorpionen.

Sagt och gjort, skorpionen hoppade upp på grodans rygg och de började simma över. Men halvvägs över floden så stack skorpionen sin giftiga gadd i grodan, som genast började dö en plågsam död.

”Men varför stack du mig, nu dör vi ju båda två?” sa grodan förtvivlat.
”För att jag är en skorpion, och det ligger i min natur…” svarade skorpionen.”

Denna lilla fabel ger upphov till många tolkningar. Bland annat att om vi tror att vi är något, så kommer vi agera utifrån det, även när det är till vår egen nackdel. Vår tro om oss själva skapar våra tankar och beteenden. Var varsam vilka valda sanningar du har om dig – och är de destruktiva – sluta med det.

Den visar också att vi faktiskt har möjlighet att välja våra handlingar, för inget är konstant. Vår ”natur” är inget annat än de val vi väljer, och de är påverkbara i större grad än vi tror. En rökare röker ju inte 24/7, en knarkare tar ju inte droger varje sekund, en alkoholist tar inte en klunk i minuten – och elaka människor är inte elaka hela tiden. De flesta agerar ju ”gott” och hälsosamt majoriteten av sin tid – vilket bevisar att de har den kapaciteten – det gäller bara att skapa det tillstånden ännu oftare…

Du behöver inte vara skorpionen som begår våld mot dig och andra – var som grodan och lev på hoppet…

När jobbet kom på besök…

Publicerat den 12 juni 2017 kl. 22:14

”Om inte Muhammed kan komma till berget, får berget komma till Muhammed…” är ju ett välbekant citat och uttryck. Idag fick jag verkligen uppleva det empiriskt, med mig själv som formen av ”Muhammed” och chefen samt mina kollegor som ”berget”. Vi skulle ha planeringsmöte, och istället för att stänga in oss i ett trångt arbetsrum eller påkostat konferensrum bjöd jag hem dem till mig! Jag ställde fram juice, alldeles nypressad ur saftiga apelsiner, sedan rykande färska frallor, kokt ägg, ost, skinka, grönsaker och kaffe när de anlände till mitt inbjudande näste. Dialogen satte fart så fort den sista tuggan var svald, och förmiddagen avlöpte med mer kaffe och samtal innan det var dags att brassa igång lunchen – min specialare Symöteslåda – som är en pastagratäng med bland annat kassler – riktigt gott som vanligt! Efter det tog vi nästa kaffe på altanen där vi fortsatte planeringen under eftermiddagen – en givande dag på många sätt…

Detta sätt att mötas är ett prisvärt, gemytligt,personligt, trevligt och inkluderande alternativ som vi oftare borde anamma. Vi måste våga bryta normer, vi måste kasta oss ur ekorrhjulet, vi måste testa nya vägar som kan bli framtida goda vanor. Alldeles för ofta går vi på slentrian, vi gör som vi alltid gjort och följer en redan utstakad väg in i samma resultat som vi alltid fått. Detta är bara ett litet och enkelt exempel på hur man kan göra något lite annorlunda för att göra livet lite mera roligt, lite mera omväxlande, lite mera berikande. Vi behöver variation. Vi behöver rubba våra invanda cirklar. Vi behöver puttas ur kurs – och finna nya sätt att mötas, tänka och agera. Jag är övertygad om att det både får oss att må och prestera bättre – och vem vill inte uppnå det?

Vi måste inte alltid vara på jobbet, ibland kan jobbet komma hem till oss. Våga testa, våga pröva – du kommer gilla mycket av det…

Vem bestämmer över vad du ska sörja och hata?

Publicerat den 4 juni 2017 kl. 14:04

Nu har det hänt inom loppet av några dagar – terrorn visar sitt fula tryne, oskyldiga får ta smällen. De har de senaste åren varit otaliga vanvettiga attacker som drabbat tusentals oskyldiga, ond bråd död och skadade inräknat. Skräcken och ondskan får sin obehagliga stund i rampljuset. Tragiskt – människan kan verkligen vara det otäckaste djuret på denna planet ibland…

De som utför dessa radikala gärningar är ofta extremister i sin vidrigaste form. Media uppmärksammat detta, vilket leder till ännu större rädsla, ännu större fördomar, ännu större sprickor – och tyvärr är väl det precis vad just dessa vettvillingar eftersträvar…

Många använder dessa exempel som slagträn och brandfacklor för eget tyckande och åsikt. De drar gärna alla över en kam och använder promillen av individers gärningar för att skuldbelägga hela grupper i sin egen version av ”-ism”. Detta skapar ännu mer åtskildhet och oförstående samt rädsla bland oss. Och detta är för de allra flesta helt obefogat, för de allra flesta jag möter på vilken gata som helst i världen är goda och varmhjärtade. Rent statistiskt är det egna hemmet vanligaste platsen att råka ut för brott på – men det glömmer vi snabbt när media pumpar ut skräckpropagandan – den valda propagandan…

Missförstå mig rätt, allt hemskt som drabbar folk är ett för mycket. Det finns inget försvar mot det, och jag är totalt emot allt våld, även sådant våld som är sanktionerat av omvärlden. Det jag kan tycka är märkligt och skrämmande fascinerande – är hur styrda vi är i vårt tyckande av media. Visst finns nätet tillgängligt för de allra flesta idag, där vi har miljarder ”reportrar” som kan bevaka det som sker i stort och smått, men även den skaran färgas av medias makt…

Några exempel, inte för att slå dåd mot varandra, mer för att belysa det jag menar: De flesta av oss känner till 9/11, dåden i Paris, London, Oslo och Stockholm. Några känner till sprängningarna i Bali. Men vilka känner till att det dödats över sju hundratusen under Irakkriget? Vilka vet om alla de över tiotusen västerländska soldater som dött i Afghanistan och Irak senaste 15 åren? Den halva miljon döda i Syrien och över två miljoner skadade? De femtusen döda och dryga miljonen flyktingar i kriget i Ukraina? Och detta är mer eller mindre sanktionerade mord där omvärlden tittar på för öppen ridå…

Fler exempel: Två veckor före Parisdåden 2015, där 130 människor dog, sprängdes ett ryskt passagerarplan ner i Egypten, och alla ca 230 ombord, mestadels ryska turister, omkom – och det blev knappt en notis i de stora medierna. De senaste fyra dagarna har över hundra människor dödats av bilbomber i Kabul – helt obemärkt för majoriteten av oss. Inga ”Pray for Kabul”, inga flaggor på sociala media, inga extrasändningar på TV – inget alls. Bara en notis på text-TV. Vem bestämmer sånt?

Orsaken till detta är flera. När saker sker ofta trubbas vi av, även av det mest hemska (vilket överlevare från Förintelsen och krig bekräftat). Vi slutar bry oss, vi slutar förvånas. När saker sker ”lång bort”, i avstånd, kultur eller annat, så är vi inte lika benägna att ta till oss det – oftast i vart fall. Är det mediala trycket stort kan vi engagera en hel värld i vad som helst – allt från instängda gruvarbetare i Chile till vänsterprasslande kändisar eller nyfödda noshörningar. Vi har även en tendens att bry oss mer om det vi känner oss bekanta med, det som är nära oss, är ”som vi”, och avskärmar oss från olikheter (vilket i sig är fascinerande, då vi människor till väldigt större dem är lika varandra än olika). Krigsmakten, och många andra institutioner, har just detta som strategi – att ”avhumaniserar motståndaren”. Vi känner mer när någon vi kan se oss själv i råkar ut för något än om någon annan från en annan samhällsklass, struktur eller land/världsdel gör det. Empatins radie sträcker sig inte överallt. Slutligen kanske den störste orsaken av dem alla – media. Det de väljer att rapportera om, att fokusera på, att bevaka och lyfta – det skapar vår bild av sanningen. Och eftersom de bara lyfter och vinklar en självvald strimma ut livet, så är den strimman högst tillfällig och enormt färgad. Det är bara en sida av en bok med miljoner sidor, ett strå ur en stor stack. Och ur den strimman, den sidan, det strået – formar sådana som du och jag vår verklighetsbild, vår valda sanning…

Som jag sagt flera gånger – skit är skit oavsett var det sker och träffar, var bara medveten om att de stänk av skit du upplever – bara är just stänk, hur illa de än må stinka. Världen är större än lite skvätt – så var noga med vilken skvätt du låter träffa dig i hjärtat…

Jag vill tro att vi alla en dag kan få leva i full frihet, kärlek och harmoni, tills dess kan vi i vart fall vidga vår blick lite mer, och gemensamt sträva efter att se helheten mer, det tror jag ger gott på många plan…

”Pray, and stand up, for the world…”

Marko Latva-Nevala

Är du en bitter flygmyra?

Publicerat den 28 maj 2017 kl. 20:02

”Det var en gång en väldigt flitig liten myra, som hade bestämt sig för en livsuppgift – att alla i stacken skulle må lite bättre. Den lilla myran, som hette Tip, var övertygad om att när vi mår bättre så kommer vi prestera bättre och även vara mer krya, glada och vara allmänt bättre myror, i stackens sysslor, privat som yrkesmässigt. Vägen till välmående var, enligt Tips vision, att börja se och bekräfta alla andra myror, samt lyfta deras unika egenskaper och förmågor. Förr om åren hade man, för att ”inspirera och motivera” stackens medborgare, bland dragit dit externa konsulter från någon annan stack, ibland från en helt annan djurgrupp, som elefanter eller snokar. Det är förvisso inte helt fel att skapa sig influenser utifrån andra, men många gånger var dessa beslut om vad som ska motivera och inspirera tagna högt ovanför huvudet på stackens invånare, vilket innebar att de inte kände sig delaktiga och inkluderade – och dessutom så frågade sig många varför man la stora pengar på externa gäster istället för att söka kompetens och all potential inom den egna stackens alla myror…

Nåväl, detta ville Tip ändra på. Han visste att det grodde så mycket oanvända resurser i de andra myrorna i stacken. Tip anade all den kapacitet som låg och bara väntade på att få sin stund i rampljuset. Tip ville vara tändstickan som gav bränslet till all den glöd som pyrde in-house, och när den väl antändes skulle det fullkomligen explodera i sköna livsberättelser, det skulle koka av kloka tankar och idéer, och fler av stackens invånare skulle få ta del av den samlade kunskapen och visdomen alla unika myror hade. Det skulle lyfta myrorna, de skulle bli sedda, mer bekräftade och de skulle få stoltsera med just sin passion i livet till andra. Det skulle bygga starkare och mer välmående myror!

Sagt och gjort, Tip kontaktade stackens tusentals invånare via deras interna nätverk. Han ville i det utskicket, utöver annan allmän information, att de som ville förmedla om just sina kunskaper, oavsett var det var för kunskaper och erfarenheter – bara det fick dem och andra att växa, så skulle de visa sitt intresse. För att förtydliga budskapet gav Tip exempel på hur han själv bidrog till sitt och andras växande i olika former. Det tog inte lång tid innan svaren började rulla in. Invånare som hade otroliga kompetenser hörde av sig och ville delta i detta, talanger som varit dolda för massan men nu fick chansen att lysa upp och spridas till flera dök upp, och många visade sitt intresse att ta de av Tips egna aktiviteter för att de verkade fungera. Så alla var nöjda – nästan…

Av alla tusentals mottagare fanns en som inte alls gillade detta – flygmyran. Hon blev till och med så provocerad så hon skrev en arg lapp och putade in under dörren drottningen i myrstacken. På lappen stod att läsa att den bittra och sura flygmyran tyckte det var hemskt att Tip ens vågade ta upp sina egna små färdigheter och tankar, för de var ju bara flum, tyckte hon. Hon hade visserligen aldrig läst eller tillämpat dem, men hon visste att de var flum ändå, en fascinerande förmåga i sig kan tyckas. Drottningen såg detta meddelande och började fundera ifall flygmyran kunde ha rätt. Men så tänkte hon ett steg längre och förstod var det egentliga problemet var – och arbetet med att finna berikande resurser ur stackens invånare gick vidare i full takt. Numera hade stacken ofta tillställningar där invånarna fick berätta om sina färdigheter och erfarenheter – vilket inspirerade och motiverade många andra. Idag är stacken en betydligt mer välmående skara – och alla mår och fungerar bättre – till och med flygmyran…”

Denna historias budskap är helt sann, även om den i verkligheten inte handlar om myrstackar och flygmyror – den existerar i många delar av våra liv. Tyvärr slutar den inte alltid gott som i exemplet ovan, allt för ofta lyssnar vi till ”flygmyrans” klagan, och låter en tiondels promille utgöra det vi fokuserar på, och låta den ynka delen utgöra grunden för våra beslut, istället för att tillvarata den betydligt större massans glädje och mervärde de fått. I samhället i stort ger vi rätt ofta kritikerna och ”felen” i livet onödigt stor bäring, näring och kraft. Vi skapar lagar och regler utifrån en promille av fel, vi bryter beteenden bara för att några enstaka misstycker, vi spärrar in oss i rädslor för att det någon gång tokar till sig – enligt någon sur och bitter ”flygmyra”…

Det är en feg och farlig väg att vandra. Gör inte så. Trotsa ”flygmyran”. Låt inte bitterhet och rädsla påverka dig. Sträva vidare. Låt dig aldrig tystas av inkompetens, dårskap eller feghet. Fortsätt framåt. Fokusera hellre på den klick eller massa som faktisk vill och har nytta av det du gör och förespråkar. Den majoritet som förstår att uppskatta det. Alla måste inte hålla med eller älska budskapet och tankarna, men de kan då välja att bara avstå. Ändra aldrig beteende bara för att en sur fan har motsatt åsikt. Nån gång kanske du behöver tar ett steg tillbaka, men inte för att ge upp – utan för att ta mer sats…

Konstvandringen du aldrig glömmer

Publicerat den 22 maj 2017 kl. 12:08

”Det var dags för konstvandring för arbetsgruppen. Jag var inte så sugen, ty mitt intresse för gamla statyer, draperier, tavlor och de moderniserade kontorslokalerna i enlighet med nutida populism var högst måttliga. Inte ens de antika möblerna i styrelserummet eller alla påhittiga namn i besöksrummen pockade på min nyfikenhet och uppmärksamhet. Så det var inte med de mest studsande steg jag kom till samlingsplatsen – men ack vad jag skulle få äta upp min inställning…

Det var inte den närmsta chefen som skulle hålla i vandringen, det var inte personalchefen heller, för denne hade inte de anställda i sin prio. Det var istället en kollega från en annan avdelning som stod längst fram och började tala med en behaglig röst. Hon berättade med passion om arbetsglädjen de hade i sin gruppering. Det var med brinnande entusiasm och genuin närvaro hon förklarade hur alla drog åt samma mål, ibland på olika tillvägagångssätt. Det var med stolthet hon nämnde att de verkligen lyfte varandra, dagligen. Och det var med ett barns lyster i ögonen hon tog med oss på en helt annorlunda konstvandring… 

Det var inte skulpturer, tavlor eller lokaler vi skulle kika på. Nä, denna konstvandring var inriktad på de mest värdefulla som fanns i lokalerna – nämligen de statyer som bar både kött och blod och var högst levande – personalen. Vi fick träffa Harry på lagret som berättade om sin betydelsefulla uppgift. Vi såg Sonja från städavdelningen, vi mötte Charbel från restaurangen, vi lyssnade på Peter från bokföringen, vi fick höra och träffa så många – Anna från IT, Muhammed från supporten, Seija från receptionen, Elaine från marknad – ja, från alla enheter fick vi äran att bekanta oss med dess eldsjälar – där alla med stolthet i rösten och rakryggat höll låda om just sin vikt i firman…

Detta var de bästa konstvandring jag gått på – och tyvärr den enda hitintills – för den skedde bara i min dröm. Men jag kommer agera för att detta ska bli en dröm som förvekligas – för den konstvandringen är en bristvara än så länge…”

Jag borde skrivit en ”arg lapp” tidigare…

Publicerat den 20 maj 2017 kl. 16:03

Jag har ett kontor vid Skanstull i Stockholm, där jag även har en p-plats avsedd för enkom min bil. Jag är inte på nämnda plats så ofta, men de senaste tre fyra gångerna jag varit där, så har en bil stått på min p-plats. Den första gången tänkte jag att någon ställt sig fel, och eftersom jag inte ville göra samma sak, dvs ta någon annans plats, så löste jag parkeringen på annat sätt. Den andra gången likaså. Men den tredje gången tänkte jag att jag i vart fall bör påtala att det är min plats. Jag steg ur min bil, gick fram till den andra bilen för att se om det fanns något igenkännande i den – och såg jag den – parkeringstillståndet…

Min plats har nummer 221, och denna bil hade tillstånd för att stå på plats 220. Eftersom plats 220 var tom, så tog jag helt sonika den, och antog att bilen bara ställt sig fel, medvetet eller omedvetet. När scenariot upprepade sig nästa gång gjorde jag samma sak – och det funkar att lösa det den vägen…

Jag kom på mig själv att om jag varit en grinigare och mer klagomedveten individ, hade jag nog redan vid första tillfället klivit ur min bil för att skriva en ”arg lapp” och satt på rutan. Då hade jag insett ”misstaget” omgående och kunnat löst båda de två första gångerna smidigare. Men å andra sidan så hade nog det beteendet betydligt oftare varit en destruktiv last vill jag tro…

Vad kan jag lära mig av detta? Jo, att allt inte är som vi tror alla gånger. Det vi kan störa oss på kan ha en naturlig förklaring. Och är vi villiga att söka lösningar, så kan vi finna dem snabbt, ibland ur platsen intill ”problemet”…

Lev livet förstående – med eller utan arga lappar…

 

”Du är inte rätt person för jobbet…”

Publicerat den 15 maj 2017 kl. 09:54

Om jag skulle anställa folk, skulle jag ta in sökande efter sökande och ställa denna fråga; ”Berätta varför du är rätt person för jobbet”. När de sedan börjar prata kommer jag, oavsett vad de säger, stoppa dem efter max 30 sekunder och säga ”Nej tack, jag tror inte att du är rätt person för jobbet, tack för din tid…”

Detta skulle jag alltså sagt till ALLA, vad de än sa. De flesta skulle då tacka för sig och lämna rummet, och då skulle deras chans ryka där och då. Men när någon står på sig, inte godtar mitt svar, som vill tjata sig kvar – DÅ skulle jag gå vidare i intervjun…

 

Varför då detta upplägg? Jo, för att kontrollera hur folk tar sig an hinder och motgångar. Genom att dissa alla i början, sållar jag agnarna från vetet snabbt. De som godtar mitt avvisande, de lär alltid ge upp när de springer på patrull. De som inte ger upp, de som kämpar och står på sig – de visar att de har hunger, envishet, drivkraft och kan ta ett Nej. De har – kort sagt – rätt attityd. Och det är attityd och uthållighet vi ska anställa – allt annat kan vi lära oss efteråt…

 

Så våga säga nej till sökande, och om de ger upp – släpp dem. Men om de vägrar att ge sig – anställ dem!

 

Ingvar Kamprads testamente

Publicerat den 7 maj 2017 kl. 12:48

Såg dokumentären om Ingvar Kamprad häromdagen. En härlig betraktelse om en man som byggt ett imperium – från hundra askar tändstickor för 88 öre till mångmiljardindustrin det är idag. Imponerande, berörande, häftigt. Ingvar har författat några teser som idag är grunden för IKEA:s värderingar, från vd till den timanställde sommarjobbaren. Skriften kallas ”En möbelhandlares testamente” och fungerar som managementbok där och har även delvis plagierats av många andra företag. Här följer några utdrag ur dessa teser.

Lika värde: Alla, oavsett titel, är lika betydelsefulla. Även de högsta chefen ska kunna sopa golvet, sälja glassen, köra truck och kunna lasta på en pall gods. Alla bär ansvar för att skapa en entusiastisk och engagerad miljö. Hjälpa varandra och inspirera varandra.
Ansvar: Alla sa känna till sitt gemensamma ansvar. Det gäller allt ifrån att fatta beslut, vara kostnadsmedveten och att med små medel nå stora vinster. Dyra lösningar är oftast signerade av medelmåttor. Slöseri med resurser är mänsklighetens största sjukdom. Se till att varje person är tillägnad sina uppgifter. Fatta beslut, och när de är tagna ska allt fokus vara på genomförandet, ingen energi ska läggas på att analysera eller motarbeta beslutet efteråt.
Enkelhet: Komplicerade regler förlamar. Byråkrati förlamar. Enkla regler är slagkraftiga. Egna beslut är slagkraftiga.
Var annorlunda: Det är ok att sticka ut. Det är ok att göra fel i sin strävan att förbättra. Endast den som sover gör inga fel. Våga hitta nya vägar. Våga göra på annat sätt. Stanna aldrig nöjd.
Varuhusen: De ska alltid ligga nära verkligheten. Det är i vardagen bland folk våra öden ligger, därför ska vi alltid finnas bland dem.
Vi-känsla: Det ska alltid finnas tid för ett handslag, en kram, ett samtal. Vi är en gemenskap, en familj där alla ska känn sig hemma. Om vi glömmer den viktigaste resursen – människorna bakom anställningsnumret – så tappar vi vår själ

Detta är bara ett axplock ur denna lilla men mycket fungerande skrift. Självklarheter kan tyckas, och bevisligen mycket framgångsrikt. Då är det fascinerande att se hur många andra företag som, trots liknande värdeord, agerar i helt motsatt riktning i praktiken. Hierarkin är stenhård, gud nåde dig om du klampar över någons rang. Finns inte på kartan att chefen skulle ta sig an svabben eller ta ett kundsamtal. Stuprörsmentaliteten när den är som sämst. De slösas med resurser, det betalas dyrt i ena ändan och läcker som såll i den andra. De har inga klara riktlinjer, i vart fall inte förankrade och förstådda i hela organisationen. Beslut fattas över huvudet på folk, som sedan motarbetas under lång tid. Byråkrat, regelverk och föreskrifter blir viktigare än att göra nytta för kund och medarbetare. Saker kompliceras så mycket att de till slut inte blir gjorda alls. Egna beslut tillåts inte, ingen ska gå utanför den utfasade mallen. Fel kritiseras direkt, och rädslan för att begå misstag bakbinder allas potential. Verksamheten flyttar längre och längre ifrån kunden, och riktlinjerna dras av folk som aldrig stött på en medarbetare eller kund. Alla personalbefrämjande aktiviteter dras in, även julklappar och annan uppskattning för goda insatser försvinner. Det goda exemplen belönas aldrig, vilket hämmar engagemanget och entusiasmen, därmed också resultatet och välmåendet. Många företag och organisationer skulle tjäna massor på att läsa ”En möbelhandlare testamente” – och även leva de värderingarna i praktiken, inte bara låta vision och värdeord bli hycklande tusch på papper utan förankring…

Skulle du ge tusan i att hjälpa ditt barn?

Publicerat den 3 maj 2017 kl. 10:12

”Det var en gång Familjen Myra. De bodde tillsammans i sin stack. Mamma, pappa, en massa barn. Mor- och farföräldrar, släktingar i mängder. Alla jobbade de efter bästa förmåga och delade på allt de fick in så alla fick mat på bordet och tak över huvudet. Mamma Myra organiserade allt, skötte logistiken, styrde familjen med en bestämd, varsam och kärleksfull hand. Barnen lekte mest, lärde sig all om livet, utforskade nuet för att bli ännu bättre i framtiden. Givetvis fick även de hjälpa till utifrån sin kapacitet. Enklare hushållssysslor, sköta syskonen, rå om sig själva. Pappa myra arbetade och slet var dag för att dra in sitt strå till stacken. Hans anletes svett var det som drog in maten och virket till boendet. Något han var kapabel till tack vare markservicen på hemmaplan. De något äldre i familjen fick också hjälpa till med vad de kunde bidra med.  Överföra kunskap och kompetens genom generationerna. Laga mat. Passa de små. Hugga i där det behövdes. Alla hade sin syssla och sitt värde, utifrån sin unika förmåga. 

Men en dag hände något. Egoismens vind svepte in över stacken. Alla började rå om sig själva. Alla började kräva sitt kapital utifrån sin insats. Ingen ville dela med sig, alla fick klara sig själva, och själva ombesörja sitt leverne. Pappan tyckte att han drog in all mat och virke så han ville behålla allt, och gjorde så. Han badade i lyx, konsumtion och överflöd. Mamman ville heller inte dela med sig av sitt, så allt hon fick tag på behöll hon för eget bruk. De äldre började nu bli hungriga och svaga, men fick klara sig på egen hand. Och barnen, de stackars barnen. De något äldre lyckades knapra fram något att stoppa i sig för att med nöd och näppe klara dagen, men de minsta satt hjälplösa och kunde inget annat än tyna bot – och till slut dö en efter en…”

Låter detta hemskt? Låter det tragiskt? Sjukt? Att inte hjälpa sin familj, eller kräva att alla ska betala priset utifrån sin förmåga och insats? Det tycker iv art fall jag. Och det värsta är att denna stack existerar. I din omedelbara närhet. Vi kan kalla det Arbetsplatsen. Vi kan kalla det Försäkringar. Vi kan kalla det Kommuner. Vi kan kalla det Länder. Vi kan kalla det Kön, Ursprung och Sexuell läggning. Vi kan kalla det Oliktänkande och Hudfärg. Vi kan kalla det Ålder. Vi kan kalla det Tellus. För vi går åt ett håll där de som har får i överflöd, och de som litet ha blir av med det de har – ett bibelcitat använt i dess sämsta variant…

Vi har förbättrat effektiviteten hundra gånger om de senaste hundra åren, men vi jobbar mer än förr. Vart har de vinsterna tagit vägen? Kapitalismen. Det är några få procent som står för majoriteten av tillgångar i världen, de drunknar i lyx medan andra svälter. Vi bor i slott och unnar inte ens någon ett tält på ”vår” mark (som för övrigt inte är vår, det är bara något vi fått för oss). Vi individualiserar samhället, vilket gör att alla mer och mer får bära sin egen ”risk”, ett beslut som i slutändan gör att de som har det bra lever bättre och billigare, och de som verklige behöver samhällets skyddsnät inte har råd att få det. All form av individanpassad ösning i kollektiva gemenskaper är ett stort avsteg från försäkringens grundpelare – att mångas ringa insats hjälper de som behöver…

Vi går mot ett kallare samhälle inom vissa fronter, en kylslagen prognos – men exakt är, exakt idag, exakt nu står vi vid ett vägskäl – ska vi låta dagens prognos bli en sann diagnos – eller ska vi ändra riktning mot ett humanare samhälle nu..?

Jobbar du på 1900-talet?

Publicerat den 2 maj 2017 kl. 14:23

Du tillhör kanske en av de som varje dag vaknar runt sextiden. Du väcker barnen, ger dem frukost, tar en macka i språnget, skyndar att lämna dem till förskolan före en given tidpunkt, tar dig sedan till jobbet (som ligger centralt i kvadratmeterdyra lokaler) hopträngd med likasinnade på buss, tunnelbana och tåg eller i kö i trafiken med din bil, där du förstås sitter själv i den.  Senast 8.00 måste du vara på plats (att du sedan inte gör någon större nytta väl på plats är inte det viktiga, närvaron räknas mest). Halvtio är det fika för alla, klockan tolv är det lunch, klockan tre fika igen och alla slutar klockan fem. Inte alltför sällan har ni styrda kalendrar som fylls av möten där bara en bråkdel av deltagarna egentligen behöver närvara. Största delen av ditt arbete sitter du fjättrad vid en telefon eller en skärm, ibland i eget rum, i bland i öppna kontorslandskap. Din interaktion med kollegorna är i bästa fall minimala i vilket fall som helst. Ibland har ni träffar då ni på kommando ska vara ”kreativa och innovativa”, just den timmen i den trånga möteslokalen. Efter att ha köat hemåt igen så hämtar du hem barnen, med andan i halsen, för du får inte vara en minut senare än du angett i schemat. Kastar sen ihop en middag, hinner slänga ett öga på läxor eller annat, för att sedan lägga kidsen och sen duna in själv – och dagen därpå samma sak igen, och igen, och igen…

Tänk om du istället kunde kliva upp när det passar dig. Lämna barnen när det passar dig – om de måste lämnas över huvud taget. Du tar en frukost i lugn och ro, behöver inte åka vare sig kommunalt eller med bil till något kontor, vilket spar både tid, pengar miljö, kontorsyta samt minskar köerna. Du behöver inte bo nära ”stan”, du kan bo i mindre orter eller på landet, vilket ger mer livskvalitet för pengarna. Du kopplar upp datan och telefonen, och kan på ett ögonblick vara online och ”i tjänst” för att klara av dagens uppgifter. Det som måste skötas vissa tider, möten och annat, sker på distans, ibland via weblänk. Allt annat gör du när det passar dig bäst, från den plats det passar dig bäst, om det nu är hemmakontoret, köksbordet, altanen, stranden, Korsika eller stugan i fjällen. Du kan varva hushållssysslor och annat med arbetstimmarna. Kanske ta en siesta på dagen i solen och fortsätta jobba framåt kvällningen. Du eller barnen kan även vara småsjuka men ändå kan arbetet skötas från där du befinner dig. Du kan fylla på din kreativa och innovativa ådra på sånt som verkligen ger energi – som en skogspromenad eller en stund i poolen. Du äter och fikar när du känner för det. Middagen lagas i god tid, och du får mer tid åt din familj, och troligen även mer gjort på dagarna. Du mår och fungerar bättre, och sjuktal och stress är ett minne blott. Varje dag, varje dag, varje dag…

Båda dessa varianter är möjliga. Det förstnämnda är än idag det mest vanliga. Det sistnämnda är idag fullt möjligt, kanske inte fullt ut för alla, kanske inte alla dagar, men betydligt oftare änv ad som idag är ett faktum. Många av de vanor, normer och rutiner vi har idag, inte minst i skola och på våra arbetsplatser, är baserade på uråldriga förutsättningar. Dagens teknik och ny kunskap har gett oss nya möjligheter, som vi dessvärre inte applicerat i vår moderna” miljö. Vi sätter upp regelverk och arbetsbeskrivningar ur ett analogt tänkande när vi befinner oss i en digital värld. Det är så fel, så gammalmodigt, så 1900-tal…

Vi borde egentligen göra tvärtom – utgå från det enklaste, bästa och njutbaraste sättet att leva och få saker gjorda. Inte se när vi kan jobba hemifrån, mer fråga oss när vi egentligen måste vara på ett kontor. Inte titta på närvaro, titta på vad som blir gjort. Inte fastna i schemalagda timmar, fokusera på uppgifterna istället. Om du fick jobba exakt hur du ville – hur skulle du jobba då? Utgå från det, så kommer du märka att det går att komma närmare det än du idag gör…