Dags för planekonomi?

”Allt jag vill ha är planekonomi”, heter Sara Granér i sin nya bok. Jag fick boken som farsdagspresent. Hennes samhällskritik kan nog många hålla med om. Men det är mest vrede utan idéer.

Sara Granérs kritik är massiv. Hon är emot miljöpolitik, gubbar, kärnkraft, vinster, låga löner i Bangladesh, hetronormer, rasism, riskkapital, vd-bonusar, privatiseringar, Bildt… Och i första anblicken är det lätt att hålla med.

Men boken blir lätt en klagovisa. Mot slutet finns en idé: ”Vi ska inte vara som normen”. Det är ett ställningstagande. Men knappast ett svar. Att inte göra som alla andra låter praktiskt, men hur ska det fungera? Granér lyfter fram fakta som att kvinnor är mindre våldsbenägna, mindre rasistiska mm. Och det borde förstås vara bra förebilder. Men hur tar vi dessa goda tankar till verkligheten?

Granér talar om ”missriktade engagemang”. Och visst kan vi tycka att det märkligt med folk som tillägnar sitt liv islamofobi eller datorspel. Men vad ska vi fokusera på? Jag tycker skolorna i utvecklingsländerna är en nyckelfråga. De lär förändra vår värld. Sedan måste också folk få lägga sitt engagemang på vardagstingen; att välja el, smart kylskåp eller bättre sparränta. Alla kan knappast jobba i FN, vilket tycks vara Granérs motto.

Jag blir ändå nyfiken på Granér. Har författarinnan slutat köpa billiga kläder (från Sydostsien) tackat nej till privat sjukvård och skola för att bara använda vattenel? Då tar Granér ställning. Själv köper jag visst från Sydostasien för jag tror på internationell handel, jag har opererade knät på Sofia Hemmet för 350 kronor och använder grönel. Och väljer konto med lägre skatt.

Sedan uppfattar jag att vi redan lever i en blandekonomi där planekonomin (statens styrning) är påtaglig i vår marknadsekonomi (företagens/konsumentens styrning). Och statens roll växer nu. Det behövs särskilt för spararen mot bankerna. Om Granér gillar det, är osäkert.

/claes hemberg