Hundratals döda i terrordåd i Kina

Publicerat den 24 maj 2014 kl. 10:25

Under torsdagen plöjde två jeepar plötsligt rätt ni i folkmassorna under morgonrusningen vid en marknad i provinsen Xinjiangs huvudstad Urumqi. De körde urskiljningslöst över kunderna, medan sprängmedel kastades ut genom de nervevade rutorna. Till slut krockade och exploderade båda bilarna, med 39 dödsoffer och minst 90 skadade som följd.

För bara några veckor sedan dödades tre personer och cirka 80 skadades, efter att två självmordsbombare utrustade med knivar ställt till ett helvete vid stadens järnvägsstation. Ännu värre var kaoset i början av mars vid en annan järnvägsstation, i staden Kunming, där 29 människor dödades efter att flera knivmän utan förvarning gick bärsärkagång.

Detta är bara ett axplock av den senaste tidens våldsdåd som chockat Kina. Myndigheterna kallar dem – med rätt eller orätt – för terrordåd, eftersom förövarna i samtliga fall kommer från den etniska minoriteten uigur; en muslimsk folkgrupp som i flera århundraden har befolkat Kinas västra provins Xinjiang.

Många uigurer känner sig i dag marginaliserade av det allt större kinesiska inflytandet, som innebär att lokala seder och bruk långsamt kvävs. Exempelvis prioriteras mandarin och inte uigurernas eget språk vid skolor och arbetsplatser runtom i provinsen, samtidigt som kinesiska myndigheter infört restriktioner på allt från långa skägg till besök vid moskéer.

Missnöjet tog sig de våldsammaste yttringarna hittills år 2009, då cirka 200 personer dog efter etniska upplopp i provinshuvudstaden Urumqi. Innan upploppen var större våldsamheter i Xinjiang sällsynta, men de senaste åren har något hänt. Våldsamma attacker mot lokala polisstationer sker nu nästan varje månad, ofta med dussintals dödsoffer som följd. Det har nu alltså blivit allt vanligare med våldsdåd öven på allmänna platser, särskilt marknader och transporthubbar.

Under det senaste året har våldsdåd utförda av uigurer skördat dödsoffer från Himmelska fridens torg i Peking i norr, ända ner till järnvägsstationen i sydkinesiska Guangzhou. Sammantaget har långt fler människor dött som en följd av denna nya våg av våldsamheter, än under de etniska upploppen 2009.

Kinesiska myndigheter har valt att hantera situationen med hårdhandskarna. Varje våldsdåd följs av otaliga arresteringar, förhör och hårdare kulturella restriktioner. Polisen i Xinjiang ägnar sig även åt husrannsakan och häktningar i förberedande syfte, mot släktingar till våldsverkare eller andra individer som av olika anledningar misstänks hysa agg mot myndigheterna. Man kan väl anta att denna behandling ytterligare spär på missnöje och frustration bland uigurerna.

Det hela leder en obehaglig spiral av våld som det i dagsläget till synes inte finns något slut på. Dessutom har många kineser – och inte minst statlig kinesisk media – en i grunden rasistisk världsåskådning, vilket exempelvis har lett till att flera oskyldiga uigurer här i Peking vräkts från sina hem eller tvingats stänga sina restauranger på grund av allehanda förföljelser.

Kinas myndigheter för vidare en politik som går ut på att ”kinesifiera” landet, genom att påtvinga uppmuntra etniska minoriteter att anamma kinesisk kultur och språk. Den som inte lär sig mandarin eller följer myndigheternas uppmaningar gällande diverse levnadsregler, riskerar att bli utfryst från arbetsmarknaden och den radikala samhällsförvandlingen som den snabba invandringen av etniska kineser till dessa områden innebär.

Etniska våldsamheter av samma karaktär har de senate åren märkts också på fler platser i Kina, särskilt Tibet och inre Mongoliet. Liksom Xinjiang är dessa provinser stora och geografiskt viktiga, samtidigt som de sitter på enorma reserver av naturtillgångar. Kinas ledning exploaterar tar nu tillvara på dessa genom statliga gruv- och oljebolag, vars aktiviteter skapar nya affärsmöjligheter som fått miljontals etniska kineser att (ofta på uppmaning av myndigheterna) utvandra till dessa provinser.

Kinesiska myndigheter försvarar denna utveckling med faktumet att man skapar ekonomisk tillväxt som kommer lokalbefolkningen till gagn. Stora investeringar har gjorts i infrastruktur, utbildning och sjukvård. Och till viss del stämmer denna argumentation. Innan Tibet invaderades införlivades i kommunistkina, var området de facto ett slavsamhälle styrt av en lika brutal som kompromisslös religiös elit. Xinjiangs BNP har de senaste åren vuxit snabbare än de flesta delar av Kina, vilket inneburit ett rejält uppsving i bland annat läskunnighet och medellivslängd.

Men missnöjet puttrar icke desto mindre under ytan, särskilt som de etniska minoriteterna menar att den ekonomiska utvecklingen främst kommer invandrade etniska kineser till gagn, medan fattigdomen fortsätter vara ett bestående problem bland minoritetsfolken. Korruption och diskriminering flödar, samtidigt som miljön förstörs och tusenåriga traditioner hotas. För många invånare i dessa områden är det därför svårt att definiera sig med termen ”kines”, utan de känner sig istället främst som en ”uigur” eller en ”tibetan”.

Medan tibetanerna har svarat på missnöjet främst genom att sätta eld på sig själva, verkar delar av det uigiuriska samhället målmedvetna om att genom våld sätta skräck i Kina.

Särskilt gäller det de rörelser som vill att Xinjiang ska bli självständigt under namnet ”Östra Turkestan”, en republik som existerade innan den sögs upp i kommunistkina 1949. Enligt kinesiska myndigheter tränar dessa rörelser nu uiguriska terrorister i läger i bland annat Pakistan och Afghanistan. Det hävdas även att såväl al-Qaeda som USA bistår med finansiering i kampen för ett självständigt Östra Turkestan.

Till viss del har denna skräcktaktik också lyckats. Många av mina kinesiska vänner framhåller att de nu inte tänker resa till vare sig Kunming eller Xinjiang, på grund av risken för terrordåd. Likaledes är det säkert fler etniska kineser som tvekar inför en flytt till Xinjiang. På tunnelbanan och flygplatsen här i Peking – liksom över hela Kina – är bevakningen och säkerhetsåtgärderna fler än på länge. Vid min lokala tunnelbanestation finns nu en apparat där man måste trycka in sin eventuella flaska med dryck i, för att bevisa att den inte innehåller sprängmedel eller nervgas.

Man kan argumentera till döds huruvida det är kinesiska myndigheters eller extrema islamistiska organisationers fel att Kina nu har fått ett terroristproblem på halsen. Men för de avlidnas familjer och för de som bor i utsatta områden spelar det ingen roll ”vems fel” det är, faran och skräcken är redan verklighet. Jämförelser görs i bland annat New York Times med situationen i Irak – fast värre:

“Afghanistan, Iraq, Egypt, the countries of North Africa, all of them regard Islamist extremism as a major social threat, but none have been able to get rid of it,” Mr. Yang said.

In China, he added, the divisions between Han and Uighur make the challenge that much more daunting. “For Islamist extremists in China, there’s also this issue of ethnic identity, and that adds to the extremist hatred,” he said.

Förutom att minoritetsbefolkningarna upplever restriktioner i utövningen av sin religion, förtrycks de även på etniska grunder. Detta sker såväl i Xinjiang som i Tibet och inre Mongoliet. Enligt devisen ”våld föder våld” är det svårt att se hur oron skulle kunna lägga sig.

Det mest konstruktiva hade givetvis varit en dialog mellan parterna. Men Kinas myndigheter är vana att lösa inhemska konflikter med våld. Någon historia av kompromisser eller tillmötesgående mot oliktänkande finns knappast. Man kommer tvärtom gå särskilt hårt fram i just detta fall, eftersom det finns en uttalad vilja från motståndarnas sida att dela den kinesiska nationen.

Det stora sorgen är givetvis att myndigheternas åtgärder förutom motståndarna även drabbar oskyldiga uigurer och tibetaner. Kinas uigurer är i dag endast drygt 10 miljoner till antalet, alltså mindre än 1 procent av Kinas befolkning. Det är redan en minoritet i såväl sin egen provins som i provinshuvudstaden Urumqi. Kanske gör det att myndigheterna tror att uigurerna lätt skulle vika sig under trycket från kinesiska pengar och kinesisk kultur.

Men det är förmodligen en stor missberäkning. Kinas politik vänder snarare en allt större del av uigurerna mot myndigheterna. Den våg av våldsdåd vi nu ser kommer med all sannolikhet fortsätta, och riskerar även sprida sig till andra grupper som känner sig marginaliserade i ett allt mer ojämlikt och hårdfört Kina.

  • tomas__86

    Det här kommer fortsätta under lång tid framöver. Det räcker med att slå en blick på Kinas retorik och uttalanden gentemot munkar i Tibet eller Uigurer – vilken är så hatisk och aggressiv att man nästan börjar hejja på ”terroristerna”.