10 oktober 2014
demokrati

Varför Hongkong är splittrat, och hur det hotar stadens framtid

Förra helgen skrev jag här på Finansliv om demonstrationerna i Hongkong, med fokus på själva händelseförloppet och mina egna upplevelser av vad som skedde på gatorna.

Ockupationen av stadens centrala delar fortsätter alltjämt, även om antalet demonstranter har minskat betydligt och protesterna över huvudtaget lugnat ner sig. Det finns inte längre några poliser som brukar våld på gatorna – och likaledes har demonstranterna öppnat små tunnlar i de ockuperade områdena så att stadens tjänstemän kan komma till jobbet vid myndigheternas högkvarter.

Båda sidor har alltså kompromissat i sina handlingar. Men vad gäller ställning och uppfattning så har ingen av parterna backat en tum.

Demonstranterna kräver fortfarande regeringschefens avgång samt utökad demokrati, medan myndigheterna fortsätter vidhålla att protesterna är olagliga och nu under torsdag kväll prompt avslutade en dialog med demonstrerande studenter med motiveringen att deras hållning ”strider mot allmänhetens intressen och politisk etik”.

Vi befinner oss alltså i ett dödläge. Det är svårt att sia om vad som kommer ske härnäst, förutom faktumet att ingen av parterna kommer ge upp sin hållning. I detta inlägg vill jag försöka förklara varför denna situation har uppstått – vad är det som orsakar dessa allvarliga splittringar dels mellan Hongkongs befolkning och myndigheter, men även mellan olika delar av själva befolkningen?

Det finns ekonomiska anledningar som bottnar i att Hongkong har de i särklass största klassklyftorna och inkomstskillnaderna av alla industrialiserade länder i hela världen. Ojämlikheten har blivit ännu större sedan Hongkong lämnades över till Kina från Storbritannien 1997, vilket delvis beror på kinesiska pengar som drivit upp fastighetspriserna.

Men den ekonomiska aspekten tänkte jag behandla i mitt nästa inlägg här på Finansliv. I dag vill jag istället skriva om en ännu viktigare anledning till splittringarna i Hongkong, nämligen den kulturella aspekten och stadens starka vilja att bevara sin unika kulturella identitet.

Sedan Kina tog över Hongkong har Peking medvetet fört en politik som ska fostra stadens invånare att bli kinesiska patrioter, med respekt och trohet mot myndigheterna på fastlandet. Det kan exemplifieras bland annat genom att myndigheterna 2012 försökte ändra curriculum vid Hongkongs grundskolor till att inkludera ”moralisk och patriotisk utbildning”, med klasser som skulle lära eleverna att älska kommunistpartiet.

Denna sommar utfärdade Kinas kabinett likväl dokument med uppmaningar om att Hongkongs alla domare och annan juridisk personal måste möta det politiska kravet att ”älska landet” – en kodslogan för att underkasta sig de kinesiska myndigheternas direktiv och önskan.

Dessa båda försök att ändra på utbildning och rättsväsende mötte dock motstånd och misslyckande. Tusentals protesterande elever och föräldrar fick myndigheterna att 2012 lägga planerna om patriotisk utbildning på hyllan. Vidare samlades hundratals svartklädda advokater och domare i Hongkongs centrala delar för att visa sitt missnöje med idén att skrota ett fritt rättsväsende till förmån för den kinesiska modellen.

En stor andel av Hongkongs invånare tolererar helt enkelt inte inskränkningar likt dessa vad gäller frihet, civilsamhälle och kultur. Särskilt inte med argumentet om att staden nu är kinesisk och därmed bör lyssna på Kina. Vad som fick människor att i hundratusental gå ut på Hongkongs gator för en dryg vecka sedan var nämligen främst önskan och målmedvetenheten om att bevara en kulturell identitet som i allt väsentligt skiljer sig från Kina.

Denna känsla beskrivs väl av en ung man som förra veckan sade till New York Times: ”Jag anser inte att jag negligerar min kinesiska identitet, för jag har aldrig känt mig kinesisk till att börja med”.

En annan arg demonstrant sade: ”Vi vill inte förknippas med kommunistkina, för de har förstört den kinesiska kulturen”.

Ytterligare en demonstrant – iklädd en tröja med brittiska flaggan på bröstet – sade: ”Vi föredrar att styras av ett demokratiskt land – inte av en diktatur som massakrerar sin egen befolkning”, med anspelning på massakern vid Himmelska fridens torg som redan 1989 satte stor oro i Hongkongs befolkning.

Det är förvisso sant att Hongkong inte var någon demokrati heller under brittiskt styre. Men staden åtnjöt icke desto mindre yttrandefrihet, akademisk frihet, mötesfrihet, pressfrihet, ett fristående rättsväsende och fritt kulturellt utbyte med omvärlden. Allt detta är rättigheter som kommunistpartiet i Kina motsätter sig – och som stadens invånare nu känner hotas i allt större utsträckning.

Hongkongs fria klimat har inte bara skapat några av världens bästa universitet och mest stabila juridiska institutioner – det har också gett upphov till en dynamisk populärkultur med framgångsrika filmregissörer, tv-serier och kantonesisk pop som konsumeras av utlandskineser världen över. Det är en stor kontrast från det kinesiska fastlandet där kommunistpartiet eftersöker monopol på kulturen, och hårda ideologiska tumskruvar finns på såväl media som läroinstitutioner och filmregissörer.

Ett stående argument för att Hongkong nu ska rätta sig efter diktaturens pipa är alltså att staden sedan 1997 formellt är kinesisk, samt att kommunistpartiet genom att låta invånarna 2017 välja sin egen regeringschef tillåter ett större mått av demokrati än vad britterna någonsin gjorde.

Det var just det omtalade valet av ny regeringschef som utlöste förra veckans demonstrationer i Hongkong; Kina hade lovat ”fria, allmänna val” till 2017, men ändrade sig sedan och sade att befolkningen endast skulle få välja mellan kandidater som kommunistpartiet utsåg. Det ansåg Peking vara nog demokratiskt med tanke på Hongkongs koloniala historia.

Men dessa argument biter inte på stadens befolkning. För många är frågan så enkel som att Kina lovade allmänna val och sedan svek sitt löfte. Särskilt gäller det de yngre invånarna, som själva inte vuxit upp under brittiskt styre, och inte ser en forna kolonialmakt som någon måttstock för sina egna framtida rättigheter.

Man förstår inte varför ens rättigheter ska begränsas av en regim i Peking som man inte har några känslor för eller känner sig ha något gemensamt med. ”Varför ska några korrupta gubbar i norra Kina bestämma vilka filmer jag får se på, eller förbjuda mig att använda Facebook?”

University of Hong Kong – mitt gamla universitet – genomför varje halvår sedan 1997 en opinionsundersökning där stadens invånare får svara på hur de kategoriserar sig själva. De sex svarsmöjligheterna innefattar: ”hongkongbo”, ”asiat”, ”global medborgare”, ”kines från ett etniskt perspektiv”, ”kines” samt ”medborgare av kinesiska folkrepubliken”.

De två svaren som myndigheterna i Peking helst skulle se att befolkningen svarade är givetvis: ”kines” och ”medborgare av kinesiska folkrepubliken”. Men andelen som vi senaste undersökningen svarade något av dessa två alternativ var lägre än någonsin förutom vid två tillfällen 1997 och 2007.

Samtliga andra fyra svarsalternativ nådde en högre andel, och obestridligt först kom kategorin ”hongkongbo”.

För många innefattar begreppet ”hongkongbo” också att man som invånarna genom globalisering, språkkunskaper och resor är med och formar en helt annan stad än vad som går att hitta på fastlandet. Det ligger något i det, vilket kan exemplifieras av min flickvän, som är född och uppvuxen i Peking och för första gången besökte Hongkong nu för några veckor sedan.

Som en stolt pekingbo hade hon inte särskilt höga förväntningar inför resan, men efter en vecka var hon lyrisk över hur ”sofistikerat” invånarna här betedde sig. Hon förvånades över hur de stod i kö, slängde skräp i papperskorgen, inte spottade på gatan, bad om ursäkt om de gick in i varandra, inte kastade sig genom dörren på tunnelbanan i jakt efter en sittplats samt hur de faktiskt tackade varandra då de handlade eller frågade om hjälp. Sådant som vi skulle kalla för vanligt hyfs, och som av flera anledningar är mycket sällsynt på det kinesiska fastlandet.

Detta är också en del av den kulturella identitet som många hongkongbor är rädda kommer försvinna i takt med Kinas ökande inflytande. Det stora influxet av kinesiska turister och deras beteende här har redan orsakat stort ramaskri bland lokalbefolkningen. Man störs över kinesernas själviska högljuddhet, samt hur den annars kliniskt rena tunnelbanan råkat ut för såväl skamlös nedskräpning som barn som pissar på golvet.

Upprördheten över allt detta verkar vara störst bland stadens unga befolkning, vilket kan ses av att det främst är ungdomar som tagit över gatorna under de senaste veckornas demonstrationer och aktivism.

Opinionsundersökningar har även visat att det var en stor majoritet av åldersgruppen 15-24 som motsatte sig det kinesiska beslutet att Peking skulle nominera kandidaterna vid valet av nästa regeringschef, medan den äldre delen av befolkningen de facto stödde förslaget.

Likaledes var det en betydligt större andel av den yngre befolkningen som stödde ockupationen av stadens centrala delar innan den påbörjats, jämfört med den lägre grad av sympatier som fanns bland den äldre befolkningen.

Denna splittring mellan unga och gamla förklaras väl i en artikel av Wall Street Journal, där reportern besöker en familj som intervjuas om sina olika uppfattningar angående demonstrationerna. Sonen i familjen som själv deltog i protesterna uttrycker vikten av demokrati och rädslan för kommunistpartiets metoder. Hans dröm är att bli fotograd trots den låga lön som detta yrke i regel innebär.

Pappan i familjen kom hit från Kina med två tomma händer. Till en början delade han rum med flera främlingar under fattiga förhållanden. I dag äger han en jadebutik och är omåttligt stolt över att ha kunnat köpa en lägenhet här samt bekostat sin sons universitetsstudier. För pappan är politik något ointressant – det viktigaste är att tjäna pengar och han är nu djupt besviken på sonens vägval.

En enkel förklaringsmodell till detta är givetvis att dagens ungdomar är mer idealistiska än sina föräldrar. De har aldrig gått med hungriga magar, och har från början åtnjutit en materiell status som gjort självförverkligande mycket viktigare än självändamålet att tjäna pengar. De är beredda att offra karriär och delar av inkomsten för utökad demokrati och rättigheter.

Således kan man spekulera i hur kommunistpartiet i Kina inte har hängt med i den snabba samhällsutveckling som Hongkong genomgått. Stadens invånare har alltid haft rykte om sig att vara mer intresserade av att tjäna pengar än ägna sig åt politik. Den nya generationen visar motsatta tendenser, särskilt som själva grundpelaren i demonstrationerna har varit motstånd till kinesiska myndigheter och de värderingar som dagens Kina står för.

Hongkong är även en så pass globaliserad stad där fri media och fritt internet innebär att särskilt den yngre befolkningen inte kan luras med myndigheternas historier om hur ”utländska krafter” ligger bakom de senaste veckornas tumult – vilket är versionen som spritts bland alla folklager på det kinesiska fastlandet.

Hur det än må vara med anledningarna, så tjänar faktumet att det främst är unga hongkongbor som står upp mot det ökade kinesiska inflytandet till att ytterligare tydliggöra Kinas misslyckande att fostra stadens befolkning till goda kinesiska patrioter.

Det innebär tvärtom att den första generationen av Hongkongs invånare som vuxit upp under Pekings styre, är de som tydligast tar avstånd från kommunistpartiet. Under motdemonstrationer i Mongkok förra veckan skrek studenter till och med åt irriterade turister och inhyrda ligister att ”sticka tillbaka till Kina”.

Detta faktum är givetvis särskilt oroande för kinesiska myndigheter, eftersom ungdomen är stadens framtid. Efter två veckor av tårgas, arresteringar, våld och förödmjukelse är det heller inte mycket som pekar på att stadens unga kommer bli mer kompromissvilliga eller vänligt inställda till Kina. En lokal krönikör sade att Hongkong aldrig kommer bli sig likt igen efter dessa protester.

Att Hongkong nu också urholkas på alla de rättigheter som gjort staden till ett framgångsrikt unikum, kan också betyda att man dräneras på talanger. Kinas ökande inflytande över stadens lärosäten och institutioner har redan fått många utländska studenter och företag att tänka till en extra gång innan man investerar tid och pengar i staden.

Dräneringen kommer även märkas bland lokalbefolkningen. Då jag tidigare i veckan var ute och fotade i ett bostadsområde, kom en kvinna i min egen ålder fram och frågade på perfekt engelska vad jag gjorde i Hongkong. Hon var på väg hem från protesterna där hon varit för att ”stötta demonstranterna”, och berättade samtidigt att hon bodde i San Francisco och bara var i Hongkong tillfälligt för att besöka sina föräldrar.

Hon jobbade till vardags på ett it-företag och gav ett väldigt intellektuellt intryck. Vi började prata om protesterna, och jag frågade kvinnan om hon inte saknade Hongkong. Hon svarade: ”Jag älskar verkligen Hongkong, men jag har inget hopp för stadens framtid”.

Hon menade att friheten och alla de värden som Hongkong alltid stått för nu är allvarligt hotade. Därför håller hennes arbetsgivare på att ordna ett amerikanskt green card till henne som räknas vara klart nästa år. Och då det är färdigt planerar kvinnan ordna så att hela hennes familj kan flytta med henne till USA.

ad
4 oktober 2014
demokrati

Tårgas, gatuslagsmål och splittringar i Hongkong

Det har varit en dramatisk och känslosam vecka i Hongkong. Då jag landade förra helgen hade studenter precis drabbat samman med polis just utanför myndigheternas högkvarter i stadens centrala delar. Medborgarrörelsen Occupy Central uttalade då sitt stöd för studenterna, och uppmanade sina deltagare att göra gemensam sak med dem.

Kvällen efter åkte jag för första gången och bevittnade sammanstötningarna. Då jag klev ur taxin möttes jag av en frän doft; tårgas som avfyrats av kravallpolis för att hålla demonstranterna stången. Taxin ville inte åka längre och efter ett par minuters promenad förstod jag varför. Finansdistriktet påminde om inget mindre än en krigszon.

En linje tungt utrustade kravallpoliser stod bara några meter bort från den ilskna folkmassa som för full hals skrek ”förtryckare” och uppmanade dem att gå i strejk. Då jag tog mig upp på en bro blev jag genast bortkörd – tillsammans med dussintals andra – av en handfull kravallpoliser med sköldar och gasmasker som bildade en kedja och gick emot oss.

Det pågick under kvällen en katt-och-råtta-lek mellan poliser med tårgas och batonger å en sidan, och demonstranter med simglasögon och blöta handdukar runt munnen å andra sidan. Visa av dem hade till och med virat in sina armar och huvuden i plast som skydd mot tårgasen, vilken avfyrades cirka 80 gånger under föregående helg.

Det var starka känslor samt mycket rop och skrik från demonstranterna. Men till skillnad från polisen så använde de sig inte av våld en enstaka gång. Med uthållighet och smartphones dirigerades olika grupper av demonstranter mellan olika platser, för att undvika konfrontation med polisen men samtidigt inte lämna de viktiga gator man var ute efter att ockupera.

En student jag träffade förklarade att målet med Occupy Central och dessa demonstrationer är att lamslå viktiga delar av staden för att tvinga myndigheterna till politiska samtal. Som jag tidigare utförligt skrivit om här på Finansliv, så vill man genom dessa protester uppnå utökad demokrati och rätten för stadens invånare att välja sin egen ledare.

Metoden är alltså att visa sitt missnöje och tvinga fram dialog genom fredliga protester. Och då man genom stark disciplin lyckades hålla demonstrationerna fredliga, samtidigt som polisen använde sig av bryska metoder, svängde allmänhetens sympatier snabbt över på demonstranternas sida.

Opinionsundersökningar visade just innan sammandrabbningarnas början att en knapp majoritet av befolkningen var emot en ockupation av stadens centrala delar. Men under de kommande dagarna hjälpte folk i alla åldrar, samhällsklasser och yrkesgrupper till att förse demonstranterna med livsmedel och andra förnödenheter.

Kravallpolisen drog sig tillbaka i början av veckan, och den fredliga ockupationen inte bara fortsatte utan spred sig till andra delar av Hongkong. Jag åkte runt och kollade in läget i shoppingområden som Causeway Bay, samt tätbefolkade luggslitna stadsdelar som Mongkok i norra Hongkong bara drygt ett par mil från gränsen till Kina.

Kulmen för demonstrationerna kom 1 oktober, som är Kinas nationaldag och tillika helgdag även i Hongkong. Bara i stadens centrala delar befann sig över 100 000 demonstranter på några av de största och viktigaste gatorna. I andra stadsdelar tiotusentals fler. Allt sköttes fredligt; demonstranterna sopsorterade och gjorde till och med sina läxor. Överallt leenden och motiverande tal.

Men de senaste dagarna har situationen tagit en dramatisk vändning. Stadens hatade regeringschef Leung Chun-ying skålade under nationaldagsfirandet med kinesiska tjänstemän och sjöng Kinas nationalsång. Det är klart att hans lojalitet är med ledarna i Peking, som till varje pris vill undvika att de pågående demonstrationerna röner någon framgång.

Myndigheterna i såväl Kina som Hongkong förhöll sig trots protesternas storlek obevekliga i sin ställning. Man upprepade flera gånger att vad ockupationen av gatorna är olaglig och krävde att demonstranterna ska gå hem. Genom att i mitten veckan ”bjuda in till samtal” lyckades man köpa tid och minska antalet protesterande som efter ledigheten återgick till arbetet.

Sedan under gårdagen hände något riktigt obehagligt. Efter att folkmassorna minskat i antal och tropiska regnskurar ytterligare försvårat situationen för de som valt att sova utomhus, attackerades demonstranterna plötsligt av hundratals motdemonstranter. Värst var det i Mongkok, där dussintals personer slogs blodiga och många fördes till sjukhus. Liknande scener har inte utspelat sig i Hongkong sedan Kina drog igång Kulturrevolutionen 1966.

Spekulationer uppstod genast om vad som var i görningen. Det är känt att många hotell- och butiksägare är starkt emot ockupationen av gatorna eftersom det försämrar deras affärer. Så det verkade först som att arga folksamlingar av dessa yrkesgrupper tog tillfället i akt att köra i väg demonstranterna.

Det var också tal om att våldsverkarna hyrts in av myndigheterna, vilket är en vanlig metod för att få bukt med liknande lokala protester i Kina. Mycket riktigt visade det sig senare under kvällen att flera av de arresterade och mest våldsamma anti-demokrati-demonstranterna tillhörde södra Kinas triader och med största sannolikhet fått betalt för att attackera de fredliga protesterna.

Ända sedan demonstrationernas början har en viss orolighet funnits för att Kina ska blanda sig i leken, kanske till och med genom militära då man redan har militära styrkor på plats i Hongkong. Studenter som jag talade med i går var modfällda, då det nu istället verkade som att Kina hyrt in civila ligister. ”Hongkong håller på att försvinna” sade en av dem hopplöst.

Under dagen har dock demonstranterna med fredliga metoder tagit tillbaka delar av Mongkok och Causeway Bay. Protesterna kommer fortsätta, men stor risk finns för att demonstranterna på grund av våld förlorar mark och ”bara” kommer kunna hålla stadens centrala delar. Mycket rykten florerar, och det är svårt att vet vad såväl myndigheter som demonstranter planerar att göra härnäst. Dessutom är demonstranterna splittrade i olika grupper; det finns grupper med bara studenter, grupper med andra aktivister och så demonstranter som säger inte tillhöra någon grupp alls.

Det är ungefär där vi står nu. En röra av protester, våldsamheter, fula knep och osäkerhet. Detta inlägg blir relativt kort och utan länkar till relevanta nyhetskällor för nu ska jag slänga kameran på axeln och bege mig ner till Mongkok för att se hur händelseförloppet utspelar sig.

De närmsta dagarna kommer jag fortsätta skriva ett par inlägg här om situationen i Hongkong. Bland annat hur demonstrationerna blottar de stora splittringar som finns i Hongkongs samhälle; såväl mellan gammal och ung som rika och fattiga.

Kommer även skriva om hur detta påverkar Hongkongs speciella status som asiatiskt finanscentrum och länk till Kina. Ni kommer även framöver få se en längre rapport om detta i tryck i magasinet Finansliv.

20 september 2014
central

Snart exploderar det i Hongkong

I början av sommaren skrev jag här på Finansliv ett inlägg med titeln ”Kinas inflytande hotar Hongkongs status som finanscentrum”. Det handlade om faktumet att Kinas inflytande i Hongkong bara ökar, med fara för bland annat mänskliga rättigheter, demokrati och yttrandefrihet.

Rörelsen Occupy Central har uppstått som en slags motståndsrörelse mot denna utveckling, och har länge hotat med att genom fredliga protester ockupera Hongkongs centrala finansdistrikt om regimen i Peking inte håller tidigare löften om att hongkongborna ska få rösta fram sin nästa borgmästare år 2017 enligt principen ”en man, en röst”.

Rörelsen har från sin början fått utstå hot från kommunistpartiet bland annat om risken för undantagstillstånd och armétrupper i Hongkongs centrala delar om dessa protester skulle bli verklighet. Den spända situationen ledde bland annat till att cirka en halv miljon av Hongkongs invånare deltog i en demokratidemonstration 1 juli.

Och sedan jag skrev om detta ämne här på Finansliv i juli så har situationen i Hongkong blivit mycket värre, och insatserna ökat från alla inblandade parter.

Efter en nervös sommar lät Kinas regim till slut hongkongborna veta att de inte alls kommer få välja sin egen borgmästare 2017. Visserligen kommer ”en man, en röst” att gälla då den nya borgmästaren tillträder, men valet kommer bara stå mellan ett par kandidater som på förhand godkänts av kommunistpartiet.

Detta ”förslag” offentliggjordes av regimen i Peking den 31 augusti, och ska antas eller nobbas av Hongkongs lagstiftande församling i början av nästa år. Det är knappast ett förslag som är öppet för förhandlingar: Kina uttryckte tydligt att alternativet till förslaget är ingen omröstning över huvudtaget..

Tillkännagivandet av planerna skapade uppståndelse redan samma kväll, då polis använde tårgas mot demonstranter som försökte bryta sig genom kravallstaket till den byggnad där kommunistpartiets tjänsteman läst upp förslaget.

Som ett svar på förslaget bestämde sig Occupy Central för att förbereda en ”civil olydnads-kampanj” som ska börja tidigt i oktober. Anledningen till detta är att potentiella aktivister ska få tid att tänka över sitt deltagande i kampanjen, men också att det ska ges tid till att träna och organisera sig. Occupy Central har under de senaste veckorna köpt bland annat tält och 40 mobila utedass. Under träningssessioner har deltagarna fått lära sig att stå emot såväl vattenkanoner som tårgas.

I samband med att kommunistpartiet lade fram förslaget om valproceduren för nästa borgmästare, sågs också minst fyra bepansrade fordon från Kinas armé med monterade vapen åka runt på gatorna i de centrala områdena Yau Ma Tei och Jordan. Utvecklingen har fått jämförelserna med förspelet till massakern vid Himmelska fridens torg 1989 att bli allt fler och tydligare.

Det känns nu i luften att oktober börja närma sig: Förra helgen hölls en tyst protestmarsch med tusentals svartklädda deltagare i Hongkong. De höll plakat och banderoller som uttryckte besvikelse mot Pekings beslut att svika sina löften om utökad demokrati i Hongkong, men också uppmaningar till civil olydnad och bojkott av klasser vid stadens universitet.

Studentaktivister ska börja bojkotta lektioner från och med 22 september (alltså nu på måndag), vilket flera universitetslärare också uttryckt sitt stöd för.

Och just det här med vilket stöd Occupy Central respektive ökat kinesiskt inflytande har i Hongkong är svårbedömt. I mitt förra inlägg tidigare i somras skrev jag att kommunistpartiet tack vare sin ekonomiska och politiska makt har vunnit över stora delar av Hongkongs finans- och affärsvärld på sin sida. Också fyra stora globala revisionsföretag (Deloitte, PwC, KPMG och Ernst & Young) motsatte sig i ett tydligt gemensamt ställningstagande alla pro-demokratiska rörelser och protester i staden.

Men nu har även en grupp vid namn ”Finance and Banking Professionals in Support of Occupy Central With Peace and Love” skapats. Den består av ett 80-tal anställda inom bank och finans, som nu i veckan offentliggjorde att de satt igång en internationell mediakampanj i syfte att uppmärksamma kampen för demokrati i Hongkong.

Gruppen har bland annat betalat för annonser i New York Times och Wall Street Journal med en direkt uppmaning till Kinas president Xi Jinping att respektera Hongkongs önskan för demokrati, samt att inte ”återupprepa [massakern vid] Himmelska fridens torg” i Hongkong eftersom ”hela världen nu ser på”.

En medlem av gruppen vid namn Edward Chin läste upp detta meddelande under ett event i centrala Hongkong nu i veckan. Han sade vidare att rörelsen Occupy Central är viktig inte för själva tanken om ockupation, men för att den för med sig ett nödvändigt moraliskt uppvaknande.

Dessutom menar Edward Chin att ökat kinesiskt inflytande i det långa loppet innebär ett sämre affärsklimat i Hongkong, eftersom man då i framtiden måste dras med korruption och regleringar från Peking. Det är stick i stäv mot många andra affärsmän och de ovanstående revisionsföretagen, som istället ser Occupy Centrals aktiviteter som det största hotet mot deras verksamhet.

Undersökningar från media och universitet har visat att en knapp majoritet är emot Occupy Centrals planer på att ockupera finansdistriktet. Men samtidigt är hongkongborna också emot ökad kinesisk inblandning i politiken, eftersom halva stadens befolkning vill att den lagstiftande makten ska nobba det kinesiska förslaget angående valproceduren av nästa borgmästare, medan bara drygt 30 procent är för förslaget och 13 procent osäkra eller ointresserade.

En stor undersökning som nyligen genomfördes av South China Morning Post gav vid handen att ju yngre och mer välutbildade de svarande var, ju mer negativa var de angående såväl kommunistpartiet som Hongkongs framtid i stort.

En majoritet av befolkningen säger sig vara mot protesterna, men också en växande del är emot Peking(?). Samtidigt är det också fler som vill att politikerna ska nobba förslaget än anta det. Undersökningen visar även att de yngre och bättre utbildade är större motståndare till kommunistpartiet, men även mer pessimistiska om framtiden.

Vad gäller förslaget om valproceduren så finns en stor risk att det kommer röstas ner, eftersom de så kallade ”pan-demokraterna” har en tillräckligt stor andel ledamöter i den lagstiftande församlingen för att på egen hand kunna fälla förslaget, som ju de facto innebär en omöjlighet för någon med en demokratisk agenda att bli borgmästare i Hongkong.

Men frågan är om det alls lönar sig att rösta ner förslaget. Regimen i Peking är extremt tydlig att vare sig ett nedröstat förslag eller omfattande gatuprotester kommer leda till större demokratiska rättigheter till Hongkong. Man vidhåller också att det oavsett vilket aldrig kommer på fråga med en borgmästare i Hongkong som motsätter sig regeringen i Peking eller enpartisystemet som sådant.

En aspekt som är viktig och inte kan underskattas är att majoriteten av Hongkongs sju miljoner invånare utgörs av kineser som själva flytt Kina undan politiskt förtryck, eller barn till dessa politiska flyktingar. Särskilt under 1950- och 60-talen flydde miljontals kineser undan svält och förföljelse till Hongkong med livet som insats. Dessa invånare kommer kämpa hårt mot att samma kommunistparti nu ständigt ökar sitt inflytande över Hongkong.

Det är alltså upplagt för bråk mellan målmedvetna aktivister och en auktoritär regim. Under oktober månad kommer det börja hända saker på allvar i Hongkong. Kom ihåg vart ni läste det först.

13 september 2014
akademisk frihet

Kinas dyra men totalt misslyckade export av kultur

De senaste veckorna har jag spenderat med att skriva och fotografera till min nya bok, vilket lett till inaktivitet här på Finansliv. Det ska det bli ändring på nu, då jag i förrgår äntligen lämnade materialet till förläggaren.

Under dessa veckor har Alibabas börsnotering krypit närmare, och president Xi Jinpings anti-korruptionskampanj intensifierats ytterligare.

Men först tänkte jag som hastigast tala om en annan sak, nämligen Kinas problem att sprida sin kultur och utöka sin ”soft power”.

Kultur och soft power må vara abstrakta begrepp som kan tyckas vara svåra att koppla ihop med ekonomi och finans. Men man ska inte underskatta betydelsen av dessa på marknaden.

Under efterkrigstiden hade Japan allt från mystifiering till manga att tacka för den exportboom som gjorde landet till ett av världens rikaste. Utländska kunder litade på japansk teknik, eftersom landet visade sig kreativt och uppfinningsrikt på så många olika plan.

Som svensk i utlandet märker jag även hur Sveriges rykte bidrar till framgångar för såväl IKEA som Volvo. Skandinaviska möbler och säkra svenska bilar är ett mantra som få motsätter sig. Nyligen såg jag till och med en av Pekings finaste drinkbarer använda IKEA:s flädersaft i sina drinkar – knappast någon exklusiv saft, men det hänger säkert ihop med att svenska matprodukter (till skillnad från kinesiska) anses vara nyttiga och säkra.

Kina har motsatt bekymmer – kunder i utlandet undviker ofta köpa exempelvis telefoner och bilar enkom för att de kommer från kinesiska tillverkare. Detta beror delvis på ren rasism – ”made in China” är billigt skit, etc – men grundar sig även i faktumet att kinesiska teknologiföretag ännu inte kommit särskilt långt vad gäller ”after sales”.

Faktum är att olika undersökningar visat att Kina överlag får allt sämre rykte i utlandet. Det beror på allt från brist på mänskliga rättigheter och yttrandefrihet, till miljöförstöring och en allt mer aggressiv utrikespolitik.

Landets ledning är givetvis medvetna om detta, och har försökt ändra på bilden av Kina med hjälp av hundratals så kallade ”Konfucius-institut”.

Dessa skolor finansieras av Kinas myndigheter, med det uttalade syftet att sprida Kinas språk och kultur till omvärlden. Förutom ren språkundervisning pågår här även en rad kurser, seminarier och föreläsningar som vid varje annan akademisk avdelning. Instituten sponsrar även ”kulturella event”.

De samarbetar med lokala universitet och lärosäten, och har välkomnats med öppna armar i och med ökad efterfrågan på undervisning i kinesiska. Där många skolor inte har haft personal eller resurser för att lära ut språket, så har Kina klivit in med såväl pengar som lärare.

Särskilt stort har intresset varit då instituten även säger sig vilja öka handel och ekonomiskt samarbete med de berörda länderna.

Vid slutet av fjolåret fanns det 440 Konfucius-institut världen över, som sammanlagt undervisade 850 000 registrerade elever. Bara i USA finns över hundra Konfucius-institut och i Europa ännu fler varav fyra stycken i Sverige; Stockholm, Luleå, Karlstad och Karlskrona.

Konfucius-institutet som öppnade i Stockholm 2005 var det första i Europa och det andra utanför Kina. Spridningen av dessa gick särskilt fort i samband med finanskrisen, då måna lärosäten i väst upplevde en brist på pengar. Plötsligt hade det alltså uppstått en perfekt möjlighet för kapitalstinna Kina att exportera sin kultur.

Men smekmånaden mellan Konfucius-instituten och västerländska universitet blev kort. Med början för ett par år sedan har kritiken ökat mot instituten för att föra en politisk agenda. De har anklagats över allt från spioneri till censur och att hota akademisk frihet.

Det sistnämnda är ett faktum, eftersom det vid instituten råder förbud att diskutera ”tre T” – det vill säga Tibet, Taiwan och Tian’anmen (det engelska namnet på himmelska fridens torg, där en massaker genomfördes 1989).

Dessutom ställer instituten krav på att de anställda inte får ha någon bakgrund i Falun Gong eller andra av Kina bannlysta organisationer. Det bryter direkt mot de diskrimineringslagar som finns i de flesta europeiska och nordamerikanska länder.

Och det var just i Nordamerika, närmare bestämt i Kanada, som det tydliga motståndet uppenbarade sig först. Ett av landets universitet motsade sig etableringen av ett Konfucius-institut redan 2011 av uttalad rädsla för politisk censur.

I fjol stängde ytterligare ett kanadensiskt universitet ner sitt institut, och ytterligare ett universitet meddelade i december i fjol att man kommer nedmontera Konfucius-institutet på sitt campus.

Starka uttalanden har kommit från bland annat chefer vid lärarnas fackförbund i Kanada, som menar att Konfucius-instituten är de kinesiska myndigheternas förlängda arm och att den inskränkning som de innebär för akademisk frihet och öppna samtal ”inte hör hemma vid landets universitet”.

Och i veckan uppmärksammade The Economist att denna oro nu även fått fäste i USA:

In America the Confucius programme has been widely welcomed by universities and school districts, which often do not have enough money to provide Chinese-language teachers for all who need them. But critics like Mr May believe China’s funding comes at a price: that Confucius Institutes (as those established on university campuses are known) and school-based Confucius Classrooms restrain freedom of speech by steering discussion of China away from sensitive subjects.

Den citerade Mr May är historiker vid University of Oregon som kräver att hans universitet ska avsluta samarbetet med institutet. Nyligen kom även fackförbundet för amerikanska universitetsprofessorer med ett uttalande som upprepade misstankarna från Kanada; alltså att Konfucius-instituten är den kinesiska statens förlängda arm in i västerländska universitet.

Liknande klagomål har ägt rum vid flera amerikanska universitet:

Earlier this year more than 100 members of the faculty at the University of Chicago complained that Confucius Institutes were compromising academic integrity. In an article published in 2013 by Nation magazine, one of the university’s academics, Marshall Sahlins, listed cases in several countries involving what appeared to be deference to the political sensitivities of Confucius Institutes. These included a couple of occasions when universities had invited the Dalai Lama to speak and then either cancelled the invitation or received him off-campus.

Försöket att genom dessa institut sprida kinesisk kultur har vidare varit väldigt kostsamt. Varje campus berräknas kosta kinesiska myndigheterna minst en miljon om året, och under 2013 spenderades sammantaget cirka två miljarder kronor på Konfucius-instituten vilket var sex gånger mer än 2006.

En fjärdedel av dessa Konfucius-instut finna alltså i USA, men ändå har Kinas popularitet där de senaste åren inte ökat – tvärtom uppger Pew Research Center att 42 procent av det amerikanska folket hade en positiv syn på Kina 2007, jämfört med bara 37 procent i fjol.

Det finns alltså anledning att tro att dessa institut på sina håll snarare har försämrat bilden av Kina, med hjälp av metoder som bryter mot den akademiska frihet och de diskrimineringslagar som hålls högt i demokratiska länder.

Om så vore fallet, så är instituten inte det enda misslyckade fallet att sprida kinesisk kultur och soft power. I Afrika lånar Kina nu årligen ut mer pengar än Världsbanken, och en rädsla fanns länge för att det så kallade ”Beijing Consensus” – ett namn på det nya Kinas politisk-ekonomiska modell – skulle utgöra ett hot mot spridningen av demokrati i Afrika.

Men på senare år har kineserna istället blivit allt mer avskydda bland den afrikanska allmänheten på grund av rasism, miljöförstöring, brott mot lokala lagar, korruption, utnyttjande av billig arbetskraft och stöd till lokala diktatorer. Howard French, författare till en ny bok om Kina i Afrika, konstaterar syrligt att Kina ”inte kommer någon vart” vare sig kulturellt eller ideologiskt i Afrika.

Samma mönster kan ses vad gäller filmer och tv-serier, där myndigheterna har lagt enorma resurser på produktioner med ambition att vinna såväl Oscars som popularitet i utlandet. Men censur och kontroll har istället lett till att många yngre kineser per definition föraktar statligt stödda produktioner och mycket hellre ser på filmer från USA och tv-serier från Japan eller Sydkorea.

Det går med andra ord inte alls bra för Kinas myndigheter att sprida kultur och soft power. Samtidigt innebär en allt tuffare utrikespolitik och ett allt större förtryck mot minoriteter, media och regimkritiker inne i Kina att de positiva effekter som dessa satsningar potentiellt skulle kunna föra med sig effektivt utraderas.

Och nu en sista tanke angående Konfucius-instituten: Förutom Kanada och USA som nämns ovan, så har skarp kritik framkommit mot dessa institut i bland annat Storbritannien, Australien, Österrike, Portugal och Israel. När kommer vi få höra något om detta i Sverige, som ju ofta slår sig på bröstet angående akademisk frihet?

En enkel googling på ”konfuciusinstitut” ger inte mycket vid handen. En artikel i DN från december 2012 konstaterar att en utredare fem år tidigare rekommenderade att Konfucius-institutet borde flytta från Stockholms universitet med anledning av propagandaspridning och hot mot den akademiska friheten.

I artikeln kommer Bengt Novén som är dekanus vid humanistiska fakulteten till tals, liksom Torbjörn Lodén. De båda uttrycker en viss oro respektive totalt oförstående för att instituten skulle hota akademisk frihet i Sverige.

Torbjörn Lodén – ett känt och aktat namn i svenska Kinakretsar – är nämligen föreståndare för Konfucius-institutet i Stockholm. I en artikel i SvD från 2011 säger han:

Jag är för min del övertygad om att Stockholms Konfuciusinstitut snarare bidrar, om än i blygsam skala, till Kinas fortsatta integration i världen, vilket i sin tur bidrar till utvecklingen mot ett öppnare samhälle, än till att stärka förtrycket i Kina.

Det är bara att konstatera att många av hans kollegor i andra delar av världen inte håller med. Samt att det i ljuset av ett allt kaxigare och mer oförsonligt Kina kan vara värt att kolla närmare på Konfucius-institutens egentliga inflytande.

12 augusti 2014
ekonomi

Kinas största anti-korruptionsvåg någonsin når nya höjder

Då Kinas president Xi Jinping formellt tog makten i mars i fjol sade han sig aktivt vilja bekämpa landets epidemiska korruption.

Redan innan tillträdet på presidentposten höll han flera tal som bland annat handlade om vikten av att sätta dit ”såväl flugor som tigrar”, vilket är en kinesisk metafor för lägre (flugor) och högre (tigrar) tjänstemän.

Uttalanden som dessa är dock mer eller mindre ett pliktskyldigt mantra bland kinesiska ledare. Så jag själv och många med mig lade inte något större hopp vid att Xi Jinping skulle gå särskilt djupt för att rensa upp i de egna leden.

Men det skulle visa sig vara fel – till skillnad från sina föregångare så menade Xi Jinping på fullaste allvar vad han sade. Under hans första 20 månader vid makten har nämligen över 200 000 politiker och tjänstemän straffats av kommunistpartiets disciplinnämnd.

Många av dessa är givetvis ”flugor” utan större politisk makt, som ofta åkte fast även innan Xi Jinping tillträde. Det som främst utmärker Xi och den pågående anti-korruptionsvågen är att även ”tigrarna” nu sätts dit.

Sedan mars i fjol har nämligen minst 36 tjänstemän med en rank viceminister eller högre åkt fast för korruption, vilket är långt fler än vad förre presidenten Hu Jintao satte dit under sin första tre år vid makten.

Och det handlar inte om vilka tigrar som helst: I sin egenskap av vice ordförande i Kinas centrala militärkommission var ex-generalen Xu Caihou länge en av de högsta tjänstemännen inom Kinas mäktigas militär.

Men det hindrade inte beväpnad polis från att hämta Xu från sjukhussängen vid ett armésjukhus i Peking, då utredningen mot honom för att ha sålt befattningar inom militären började i juli i år.

Just innan dess åkte Xu Yongsheng, chef vid den nationella energiadministrationens, dit för korruption. I hans hem hittades motsvarande över 100 miljoner kronor i kontanter, som sammanlagt vägde ett ton och om de hade staplats på hög nått en höjd på över 100 meter.

Detta är tjänstemän som man länge vetat varit korrupta, men som ingen tidigare vågat sätta dit på grund av rädsla för politiska repressalier. Men anti-korruptionsvågen absoluta kulmen nåddes för bara någon dryg vecka sedan, då det offentliggjordes att Zhou Yongkang är anhållen och utreds för korruption.

Zhou är ingen dussinpolitiker, utan tvärtom den största tiger man kan tänka sig. Han var en av de som satt i politbyråns ständiga utskott fram till 2012, och var därmed en av Kinas nio mäktigaste politiker.

Zhous position som ”nationell säkerhetschef” gav honom kontrollen över polis, säkerhetsstyrkor, domstolar, fängelse och övervakningsteknik, och fick bland annat Financial Times att kalla Zhou för ”Kinas mäktigaste man” just innan hans avgång.

Som chef för den interna säkerheten förfogade nämligen Zhou över en budget större än militärens, och dessutom hade han genom familjemedlemmar och affärspartners byggt upp ett regelrätt imperium med enorma marknadsandelar inom områden som oljeproduktion, fastighetsutveckling och energi.

Enligt Reuters så hade Zhou Yongkang och hans familj skaffat sig tillgångar på över 90 miljarder kronor.

Zhous otroliga makt gjorde honom länge orörbar, och dessutom gavs extra säkerhet genom hans position i politbyråns ständiga utskott. Det finns nämligen en oskriven regel inom kinesisk politik mot att utreda personer som suttit i denna landets högsta politiska enhet; det har inte skett sedan Maos utrensningar under Kulturrevolutionen.

Men Xi Jinping tvekade inte att bryta mot denna regel. Undersökningen mot Zhou Yongkang tros ha pågått i flera månader, och redan innan den offentliggjordes förra veckan så har dussintals av den tidigare säkerhetschefens familjemedlemmar (inklusive son och fru) och politiska allierade hamnat under utredning eller ”försvunnit”.

Nu är det läge att bromsa upp och dra en parallell för att förstå hur stort detta egentligen är: New York Times gör en jämförelse med att Barack Obama under sitt första år som president skulle ha häktat sin tidigare partikamrat Al Gore med familj samt hundratals affärsmän som stod Gore nära, och sedan beslagtagit alla deras tillgångar, från bostäder ner till bilar och konstföremål.

Utrensningen av Zhou Yongkang visar alltså verkligen vilken stor makt Xi Jinpings har – eller i alla fall hoppas att han har.

För att ge sig på mäktiga politiker och militärer som Zhou Yongkang och Xu Caihou är naturligtvis farligt. Det varnas nu högljutt om en maktkamp inom partiet, och att den mer ljusskygga falangen planerar slå tillbaka mot Xi.

Anledningen är givetvis att det efter årtionden av systematisk korruption vuxit fram stora intressegrupper som inte har något intresse att dela med sig av varken makt eller rikedomar. Det handlar om tjänstemän som själva skulle gå samma öde till mötes om de utreddes för korruption – och därför ser nödvändigheten i att slå till först.

Enligt bedömare och folk med insyn i Kinas politik är kampen mellan Xi och dessa intressegrupper redan glödhet. Även presidenten själv ska ha förstått att detta är en kamp som handlar om ”allt eller inget”.

Men trots de stora riskerna har Xi Jinping inga planer att slå ner på takten. I ett tal till politbyrån som läckte ut förra veckan, sade Xi att han i kampen mot korruption varken brydde sig om ”liv, död eller sitt personliga rykte”.

Talet ska ha varit chockerande starkt (särskilt för att vara i Kinas konsensus- och mygelbaserade politiska värld) och bland annat beskrev presidenten det ”dödläge” som uppstått mellan ”armén för korruption och armén mot korruption”. Han sade vidare att inga metoder är otänkbara för honom då det gäller att för kampanjen vidare.

Det är alltså tydligt att Xi Jinping kommer fortsätta med denna ofattbart våghalsiga kamp anti-korruptionskampanj, men vad är egentligen hans syfte?

Cyniker menar att presidentens mål är att konsolidera sin egna makt genom att slå till mot sina politiska fiender. Xi har även vidtagit andra åtgärder för att stärka sin egen makt: Han tog genast över som ordförande i den viktiga centrala militärkommissionen i samband med presidentskapet, tvärtemot förre presidenten Hu Jintao som väntade i två år med att ta kontroll över kommissionen för att blidka militärerna.

Xi Jinping har vidare också gett sig själv ordförandeposten i en särskild arbetsgrupp för finans och ekonomi, som annars vanligtvis leds av premiärministern. Därmed får Xi en närmast oinskränkt makt över Kinas ekonomiska politik.

Och så här efter Zhou Yongkangs fall kallas Xi Jinping för den starkaste ledaren i kinesisk politik på flera årtionden. En like med Deng Xiaoping, långt mäktigare än de två senaste presidenterna Hu Jintao och Jiang Zemin.

Ytterligare ett av Xi Jinpings främsta motiv till detta är enligt cynikerna ren och skär fåfänga. Xi beundrar Deng Xiaoping djupt, och sägs vilja ta en plats bredvid honom i kommunistpartiets historia som ”en av de stora”.

Men cynikerna har långsamt fått ge vika för allt fler mer hoppfulla åskådare, som menar att Xi Jinping i själva verket genomför denna anti-korruptionskampanj för att han känner att kommunistpartiet är inne i en genuin kris, och har tappat det kinesiska folkets förtroende.

Xi Jinping skulle kunna valt en ”enkel väg” som sin föregångare Hu Jintao, och suttit av sina tio år som president utan att skapa några riskfyllda inre motsättningar. Men allt fler menar nu att Xi känner en känsla av ansvar att reparera den skada som skett genom de senaste årtiondenas vanstyre, och därmed säkra Kinas framtid (och samtidigt givetvis även kommunistpartiets maktmonopol).

Det är förvisso sant att Xi Jinping har satt sina egna politiska allierade på många av de platser som blivit lediga i spåren av den pågående anti-korruptionsvågen. Men för att visa att han inte enbart är ute efter sina fiender, skickade han nyligen även särskilda team av kontrollanter till Shanghai och Zhejiang, där Xi tidigare har arbetat som partichef och tros ha sin politiska maktbas.

Chen Dingding, biträdande professor vid University of Macao, gav nyligen sin syn på saken i en artikel i tidningen The Diplomat, där han främst tryckte på fyra punkter vad gäller anti-korruptionskampanjen:

* Den kommer inte att upphöra inom den närmsta framtiden
* Det handlar inte blott om en maktkamp inom partiet
* Det handlar om fundamentala reformer snarare än endast korruption
* Den kommer inte skada Kinas ekonomiska tillväxt

Därmed kan Chen Dingdings åsikter sägas vara typiska för lägret som har en positiv bild av anti-korruptionsvåg. Chen är tydlig med att om Xi vill gå till historien som en av Kinas stora politiker, så måste han utföra ekonomiska och helst även politiska reformer.

Men för att göra det krävs det först att han konsoliderar sin politiska makt. Att sätta dit korrupta politiker som samtidigt är meningsmotståndare, är enligt Chen det första steget i Xi Jinpings uttänkta väg mot genomförandet av reformer. För det är först efter att de korrupta strukturerna försvinner minskar som betydande ekonomiska reformer kan bli verklighet.

Att installera sina allierade på viktiga poster, ses alltså helt enkelt som en metod av Xi Jinping att bereda väg för ekonomiska reformer. Först efter det blir det i sin tur möjligt med sociala reformer, och till slut även kanske politiska reformer.

Det är förvisso sant att anti-korruptionskampanjen kortsiktigt skadat vissa sektorer av Kinas ekonomi. Fastighetsmarknaden ser mer stabil ut än på länge, samtidigt som en kraftig minskning av flotta banketter och dyra gåvor slagit mot delar av Kinas tjänstesektor.

Men i det långa loppet är Chen Dingding – liksom väl nästan alla vettiga akademiker – överens om att en rejäl minskning av korruptionen är något bra för Kinas ekonomi. Bara genom att utvidga det sociala skyddsnätet kan man få igång den konsumtion som krävs för en hållbar tillväxt och ”mogen ekonomi” som inte fastnar i den för utvecklingsländer så fruktade medelinkomstfällan.

Själv har jag bytt ståndpunkt från att ha varit en cyniker, till att nu se mer positivt på Xi Jinping och hans anti-korruptionskampanj. Tillslag mot tigrar som Xu Caihou och Zhou Yongkang visar att det verkligen är allvar denna gång. Det är tecken på att stora förändringar kan vara på gång i Kina.

Låt oss bara hoppas att Xi Jinping och hans ”armé mot korruption” vinner maktkampen mot ”armén för korruption” som nu tveklöst har brakat loss innanför de avspärrade ledarkomplexet Zhongnanhais höga, röda murar.

30 juli 2014

Olyckligt att olyckor (och media) skrämmer folk att flyga

I förra numret av Finansliv skrev jag en artikel om försäkringar vad gäller flygolyckor, efter att Malaysia Airlines flight nummer MH 370 i mars försvunnit spårlöst med 239 befarade dödsoffer. Artikeln kan även läsas i sin helhet på webben.

Det finns nu anledning att återkomma till ämnet, i och med att Malaysia Airlines ju nyligen drabbades av ytterligare en tragedi för en dryg vecka sedan, då dess flight MH 17 sköts ner över Ukraina, med 298 dödsoffer som följd.

Malaysia Airlines hade i flera år haft problem med finanserna, och efter olyckan med MH 370 i mars talades det om risk för konkurs. Aktiens värde mer än halverades jämfört med förra årsskiftet.

Och efter den nya olyckan med MH 17 är så klart företagets framtid ännu mer osäker. Yahoo skriver:

Malaysia Airlines flies approximately 37,000 passengers on 250 flights per day to 80 destinations and has won numerous awards for safety and general excellence. A review by airlineratings.com earlier this year gave the airline a safety rating of five stars out of seven.

But, consumer perception has nothing to do with the airline’s actual safety record or whether or not the airline is officially to blame for the incidents.

“People are going to avoid Malaysia Airlines, rightly or wrongly,” says Alastair Rosenschein, an aviation consultant and former Boeing 747 pilot for British Airways. “They have lost two 777s in fairly quick succession. That is an appalling record for an airline. Who hasn’t heard of Malaysia Airlines now?”

Då tonen i såväl traditionella som sociala medier förenar Malaysia Airlines med livsfara, spelar det alltså mindre roll att flygbolaget har ett utmärkt track record och en lång historia av (relativ) säkerhet.

Lokala analytiker bedömer att Malaysia Airlines nu förlorar över en miljon dollar dagligen, och kan hålla sig flytande max ett halvår utan ett rejält räddningsingrepp från landets myndigheter.

Oro uttrycks även från företagsledningen, som givetvis visserligen är positiva, men medger att det kanske är nödvändigt att till och med byta namn för att få bort olycksstämpeln och kunna överleva krisen.

Samma oro kan ses över hela branschen. Förra veckan ägde nämligen ytterligare två dödsolyckor rum; 23 juli kraschade flight ATR 72 från TransAsia Airlines vid ögruppen Penghu, i vad som blev Taiwans dödligaste flygolycka på över ett årtionde. Av de 58 personer som befann sig ombord undkom bara 10 med livet behåll.

Dagen efter var det dags igen, när det bara blev smådelar kvar av såväl flygplan som de 116 personer som befann sig på Air Algeries flight AH 5017 över norra Mali.

Därmed är antalet dödsoffer vid flygolyckor i år uppe i 680, vilket analytiker tror kommer drabba hela flygindustrin:

These days, how consumers perceive a brand has much more to do with persistent media coverage and social media quarterbacking. Airline tragedies have now dominated the 24-hour news cycle for the past four months.

”There is a huge concern for the industry as a whole. The typical person doesn’t differentiate among airlines when we have this level of crisis,” said Rachel Davis Mersey, an expert on consumer insight and associate professor at Northwestern University.

”Even well-educated people are right to be spooked right now. I believe the airline industry will absolutely take an immediate hit while these tragedies are top of mind,” Mersey said.

Även professor Mersey i citats här ovanför pekar alltså också på att det är rapporteringen i traditionella medier tillsammans med uppmärksamheten i sociala medier som får folk att nu tänka två gånger innan de tar flyget.

För faktum är att det fortfarande är långt mycket säkrare att ta flyget än bilen. Och inte bara det – det har faktiskt blivit mycket, mycket, mycket säkrare att flyga under de senaste åren.

South China Morning Post publicerade i helgen en utmärkt infografik, som med statistik och teckningar visar hur antalet dödsolyckor inom flygindustrin minskat betydligt på 2000-talet, samtidigt som antalet flygavgångar ju ökat dramatiskt.

Det värsta året var 1972, då passagerartrafiken upplevde 71 stycken dödsolyckor med 2 375 dödsoffer som följd. År 1960-2000 var det ytterst ovanligt med färre än 1 000 dödsoffer om året, medan snittet sedan år 2000 ligger en bra bit under 1 000.

Värst sedan sekelskiftet var år 2005, med 1 073 döda i 39 olyckor. På så vis är det inte ens säkert att 2014 kommer bli det värsta året under 2000-talet, eftersom över halva året har gått med drygt hälften så många avlidna som 2005.

Men det här är det givetvis ingen som skriver om. Rubrikerna ger närmast sken av en total urspårning av allt vad säkerhet heter inom flygindustrin, med plan som såväl försvinner spårlöst som flyger över krigszoner. Synd att sådan skev rapportering ska behöva drabba en viktig industri som redan är i kris.

Särskilt påtagligt och synd är detta i Kina, av flera anledningar. Det är nämligen Asia-Pacific, med Kina i spetsen, som står för lejonparten av flygindustrins tillväxt.

Enligt Bloomberg ökade den civila flygtrafiken i Kina 24 gånger under åren 1992-2012. Fram till 2032 kommer här behövas ytterligare 200 000 piloter och 12 800 flygplan.

Allianz konstaterar vidare att Kina redan 2010 stod Kina för 20 procent av alla de nya passagerarflygplan som levererades globalt, och att Kinas flygindustri kommer växa med 7,9 procent årligen under de kommande 20 åren. Asia-Pacific kan då komma att utgöra 31 procent av den globala flygindustrin.

Redan i dag är Beijing International Airport världens näst största flygplats, och tros snart passera Jackson-Hartfield i Atlanta för att ta förstaplatsen. Detta mycket tack vare av att Kina nu har fler utländska turister än något annat land – över 100 miljoner om året.

Men alla dessa siffror och analyser kom innan raden av olyckor i år, som med all sannolikhet kommer slå hårdare mot flygindustrin i Asia-Pacific än i andra delar av världen. Detta inte bara för att Malaysia Airlines drabbats av två olyckor, utan även för att asiater är mycket vidskepliga.

Efter olyckan med MH 370 var det många som här undvek att boka en flight med samma eller liknande avgångsnummer. Men efter de tre följande olyckorna dök det i mina feeder på olika kinesiska sociala medier upp diverse långsökta kalkyleringar om vilka flygavgångar man bör undvika eller vilka datum man inte bör flyga.

Då var nämligen så att det tre senaste flygolyckorna hände inom loppet av 7 dagar från och med 17 juli (7/17). Av de plan som kraschat i år finns två Boeing 777 och ett Boeing 717. Siffran 7 fanns vidare även med i samtliga fyra avgångsnumer (MH 370, MH 17, ATR 72 och AH 5017). Siffran 7 blev därmed utsedd till universal olyckssiffra inte bara i Kina, utan flera delar av Sydostasien.

Sedan dess har resenärer i regionen inte bara avbokat avgångar inte bara med Malaysia Airlines, utan med siffran 7 i avgångsnumret. Också Financial Times intervjuar analytiker som menar att: ”i denna del av Asien är folk mer vidskepliga, vilket är ett problem [för flygbolagen]”.

Man kan hoppas att effekten av detta blir kortvarig. Men inte Kina finns även långvariga problem med flygtrafiken, framför allt landets flygvapen. Här är det militären som dikterar villkoren över luftrummet – den civila trafiken tillåts endast tillgå cirka 20 procent av landets himmel, vilket tvingar flygbolagen att trängas och ta onödiga omvägar.

Detta blir särskilt tydligt under vissa tidsperioder. Exempelvis de två senaste veckorna, då mängder av avgångar försenats eller ställts in helt, efter att militären med kort varsel tagit sig för en stor övning i landets sydvästra delar.

Samtidigt har Kina de senaste åren byggt världens största nät av snabbtåg, vars avgångar aldrig är försenade och vars biljettpriser är kraftigt subventionerade. South China Morning Post skriver i dag:

On Monday, the Civil Aviation Administration of China forewarned Shanghai airports that capacity would be cut by 75 per cent yesterday afternoon.

Eight airports across Shandong and Jiangsu provinces were closed for landings, while nine in Jiangxi , Fujian and Zhejiang provinces were only cleared for a limited number of take-offs for northbound flights.

Amid continuing disruption from military drills and from what authorities said was bad weather, more travellers turned to high-speed trains.

Man kan alltså konstatera att onödigt olycksalig rapportering skapar ännu större problem för en industri som redan är i kris. Särskilt allvarliga är problemen vad gäller Kina. Dels för att en stor andel av industrins framtida tillväxtmöjligheter finns här, men även för att vidskeplighet, snabbtåg och militären utgör ytterligare utmaningar.

Förutom att detta drabbar Malaysia Airlines och flygplanstillverkare som Boeing och Airbus, som förlorar även berörda ländernas ekonomier på utvecklingen. Malaysia, Singapore och Thailand såg en minskning i antalet kinesiska turister under andra kvartalet i år. Samtidigt växte antalet kinesiska utlandsturister såväl globalt, som i flera länder i nordöstra Asien.

BONUS: För er som är nyfikna på statistiken angående dödsolyckor kopplade till flygbolag, så är Korean Air varit det mest olycksdrabbade flygbolaget med 687 dödsoffer i 9 olyckor sedan 1983.

Räknat relativt till antal kilometer och passagerare så kommer Korean Air dock först femma från botten. Allra sämst hamnar China Airlines, med 755 döda på 8 olyckor (de har alltså flygt mer timmar än Korean Air) sedan 1983.

Nio internationella flygbolag har sedan 1983 klarat sig helt utan olyckor där flygplanets skrov gått förlorat. Bland dessa finns Cathay Pacific och Finnair, men även kinesiska Hainan Airlines.

De två dödsolyckorna som Malaysia Airlines har drabbats av i år gör inte ens att företaget hamnar bland de tio sämsta i statistiken. Det är för närvarande SAS som tar upp tionde platsen, med 110 döda i fem olyckor sedan 1983.

19 juli 2014
alibaba

Plagiatörer, reformister och playboys – lär känna cheferna vid Kinas största internetföretag

I Kinas näringsliv brukar cheferna i regel hålla en något lägre profil än i väst. Statliga aktörer har ju länge dominerat företagsvärlden här, med ledare vars hjärntvättade monotona och gråa framtoning knappast väckt något intresse hos allmänheten.

Dessutom har ju Kinas största företag per hävd alltid varit kopplade till kommunistpartiet, vilket effektivt hindrat utmärkande utspel från chefer som alla har en liknande agenda att följa.

Steve Jobs, Bill Gates och Sergey Brin är ju exempel på det hur grundare och vd:ar av stora privata företag i väst ofta blir kända allmänna profiler.

Liknande chefer har alltså saknats i Kina – fram tills nu. För i och med en ny våg av privata företag som växer sig allt större och mäktigare i Kina, har en ny slags kinesisk ledare uppenbarat sig. En sort som formar sin egen profil och tar egna initiativ, och därmed även väcker allmänhetens intresse och nyfikenhet.

Och eftersom just internet och teknik är sektorer där de privata företagen varit som mest framgångsrika i Kina, så är det inom dessa områden som en rad dynamiska chefer vuxit fram även i Kina, liksom exemplen med Jobs och Buffet här ovan.

För att ta reda på hur cheferna inom de största företagen lyckats med att forma sin egen profil, gav sig Tech in Asia ut på Pekings gator för att intervju något dussintal personer om vilka som är deras entreprenörsförebilder, samt hur man ser på dessa.

Svaren sammanfattas här nedan. Som vill alla vet så avspeglas ju också en ledares stil i själva företagets produkter och framtoning. Jag har därför också själv lagt till en liten del i varje stycke om vilket avtryck respektive ledare gett i sitt företag, vars verksamhet samtidigt också beskrivs.

Jack Ma, Alibaba: ”Visionär, knäppo, bra med media”

Jack Ma är den otvivelaktigt mest kända av kanske alla kinesiska chefer, såväl privata som statliga företag. Han är också den mest frispråkiga och den som hanterar media allra bäst. Han ses som en rättfram tänkare med långsiktiga planer, och förmågan att se möjligheter där ingen annan kan. Jack Ma tvekar vidare inte att ta fasta på dessa möjligheter, även om han inte är väl förberedd. Vidare sägs han vara skicklig på att övertala och manipulera, och styra Alibaba lite som en sektledare. Hans egenskaper som säljare beskrivs som ”legendariska”; Jack Ma sägs till och med kunna sälja något som ännu inte finns. På grund av att han är excentrisk och ser lustig ut, beskrivs han även som knäpp och ”utomjording från mars”. Men sofistikerad, målmedveten och envis förverkligar han icke desto mindre sina drömmar genom egen kraft och en tro på att allt är möjligt.

Kommentar: Alibaba är, som väl alla vet vid det här laget, är världens största e-handelsföretag som är aktuella i och med en stundande börsnotering i USA. Under Jack Ma har Alibaba kommit med flera banbrytande produkter och tjänster, men samtidigt även behållit en långsiktig strategi som fått företaget att utvecklas mot vad som påminner om ett konglomerat.

Lei Jun, Xiaomi: ”Reformist, försäljare, sen i utvecklingen”

På ytan ger Lei Jun en bild av att vara jordnära affärsman. Han håller varken låg eller hög profil, men har främst gjort sig känd genom att vara en skicklig försäljare. Innan han grundade Xiaomi var dock Lei Jun i stort sett helt okänd. Eftersom detta skedde först 2010, då han var väl över 40 år gammal, så är han känd för att vara en man som lyckats först väldigt sent i livet. De som känner Lei Jun närmare vet dessutom att han är en av Kinas främsta mentorer och ”affärsänglar” (riskkapitalist som satsar monetärt och intellektuellt kapital i nya företag) i teknikbranschen. Han är inte bara en innovatör, utan även en reformist som ofta går emot oskrivna regler. Hans beundrare kallar honom därmed geni, medan hans meningsmotståndare ger honom etiketten ”skamlös”.

Kommentar: Trots att Xiaomi grundades först 2010, sålde man i fjol 19 miljoner smartphones har gått om Apple på den inhemska marknaden. I år siktar man på att dubbla denna försäljning ytterligare, och även etablera sig på utländska marknader som USA, Ryssland och Indien. Xiaomi ses som det största kinesiska hotet för redan etablerade globala försäljare av smartphones. Detta har skett genom att Lei Jun lanserat en rad lågprismodeller som är långt mer prisvärda än Apple och Samsungs produkter.

Pony Ma, Tencent: ”Praktiker, strateg, plagiatör”

Alla i Kina har hört talas om Tencent, men få känner till dess vd Pony Ma, som föredrar att hålla låg profil. Han beskrivs mycket riktigt som ”tystlåten” och ”beräknande”, samt helt ointresserad av vad allmänheten tycker om honom, så länge de gillar hans produkter. Vidare beskrivs Pony Ma som praktiker och skicklig strateg, om än något kortsiktig. Han har nämligen rykte om sig att vara en plagiatör, som sällan själv lanserar en ny produkt, utan snarare bygger vidare på och förbättrar framgångsrika koncept som hans konkurrenter redan sjösatt. Det gör att han som beskrivs som tålmodig snarare än aggressiv. Som chef gillar Pony Ma att vara enkel och effektiv, med nyckelord som ”stabilitet” och ”prestation” vad gäller såväl ledarstil som produkter.

Kommentar: Tencent är att av Kinas största och mest etablerade internetföretag, som sedan länge varit listat på Nasdaq i New York, där dess värde mångdubblats och närmat sig Facebooks nivåer. Alla dess populäraste produkter är dock kopior; QQ med över 800 miljoner användare är en rip off av ICQ. WeChat med 300 miljoner användare påminner om WhatsApp. Tencent ligger också i krig med Alibaba, då Lei Jun på senare år försökt efterhärma företaget i allt från onlinebetalningar till näthandel och appar för att beställa taxi.

Robin Li, Baidu: ”Ingenjör, amerikaniserad, trädgårdsmästare”

Epitet ”smart efter böckerna” var det vanligaste som Robin Li fick från den kinesiska allmänheten. Trots att han är utbildad i USA så tros han nämligen ha många mäktiga vänner Kinas kommunistparti, och har därmed lyckats bra i två skilda världar. Han ses inte som särskilt aggressiv och tycker inte om att visa upp sig. Han beskrivs mer som en akademiker än som en säljare, och är väl medveten om de tekniska aspekterna som ligger bakom Baidus framgångar. En välkänd anekdot bland kineserna är att Robin Li grundade Baidu först efter uppmaningar från sin fru. Medan Robin Li var nöjd med att vara ”vanlig anställd” i ett större företag och ägna mycket tid åt sin trädgård där hemma, hotade frun att lämna honom om han inte gjorde något bättre av sitt liv. Hans fru sägs ännu i dag ha mycket inflytande bakom kulisserna i Baidu.

Kommentar: Baidu är Kinas största sökmotor, som i dag är världens femte största internetsida före exempelvis Wikipedia och Twitter. Också Baidu är sedan länge listat på Nasdaq, där dess värde mångdubblats de senaste åren. Framgångarna har kommit just efter att företaget kunnat navigera sig fram med kompromisser, i en värld där censur och myndighetskontroll spelar en avgörande roll för tjänster som sökmotorer.

Zhou Hongyi, Qihoo: ”Gerilla, aggressiv, slagskämpe”

Medan Zhou Hongyi i väst ofta ses som en brutal översittare, beskriver kineserna honom snarare främst som en ”krigare”. Han använder sig ofta av fula knep och är inte heller särskilt mån om att försöka dölja dessa. Han beskrivs vidare som extremt aggressiv och energisk, men även en sofistikerad affärsman vars karisma smittar av sig på omgivningen. Zhou Hongyi ska ha ett dåligt temperament, men samtidigt också veta hur man hanterar konflikter. Han anser oftast att ändamålen helgar medlen och är främst intresserad av kortsiktiga vinster. En intervjuad kallade honom även för ”tjuv”. Hans etik är ofta ifrågasatt, och han kan även manipulera media för att attrahera kunder.

Kommentar: Qihoo är ett framgångsrikt antivirus-företag, som byggt sin framgång på en användarbas av 450 miljoner kineser varav majoriteten inte betalar något för företagets tjänster. Man har därmed en databas som man kan utsätta för reklam och onlinespel, samt sälja information om. Frågetecken har dock väckts om hur korrekta data från Qihoo i själva verket är, eftersom den skiljer sig ganska mycket från exempelvis Baidu. Dessutom har man fått kritik för att lämna ut användares privata uppgifter. Icke desto mindre går företagets aktie bra på Dow Jones, och man planerar expandera med samma modell till flera andra länder.

Charles Zhang, Sohu: ”Extravagant, playboy, supermodell”

Charles Zhang är den i skaran som såväl utmärker som skiljer sig mest från övriga, i och med ett privatliv som tycks vara taget ur en tabloid. Han började sin karriär som modell i underhållningsindustrin, och blev på så vis en känd figur på Kinas internet. Han beskrivs vidare som en young-at-heart playboy med en elitistisk bakgrund och nära relationer till många filmstjärnor. Charles Zhang är dessutom den enda av alla dessa chefer som fortfarande en singel, något som är mycket ovanligt över huvudtaget för män i hans ålder i det kinesiska samhället. Under en tid genomgick han en djup depression och överlämnade tillfälligt vd-posten till en annan av Sohus chefer, men nu är Charles Zhang själv tillbaka som ledare igen. Han är en perfektionist ut i fingerspetsarna som hade perfekta betyg i skolan, och jämfördes av de tillfrågade med bland annat Richard Branson.

Kommentar: Liksom Charles Zhang privatliv, har internetportalen Sohus aktiekurs åkt berg-och-dalbana på Nasdaq de senaste åren. Svårigheten med att etablera någon riktigt vass och marknadsledande tjänst har gett företaget en stämpel som ”lillebror” till portalen Sina och andra företag. Verkar liksom sin vd ha svårt att fokusera.

Charles Chao, Sina: ”Bokförare, revisor, lugn”

I och med mikrobloggen Sina Weibo torde Sina vara ett av de mest omtalade internetföretagen i Kina, men dess vd Charlse Chao är samtidigt en av de minst kända bland dessa chefer. Det beror delvis på att han tillträtt på posten relativt nyligen, och ännu inte hunnit bygga upp något särskilt rykte kring sig. De som känner till honom väl menar dock att han är en ”bokförare och revisor” som inte vet särskilt mycket om strategi eller ledarskap. Han beskrivs som lugn, professionell och praktisk, med när band till myndigheterna.

Kommentar: Eftersom Sina Weibo upprepade gånger haft stora problem med myndigheterna vad gäller frågor om censur av innehåll på den livliga mikrobloggen Sina Weibo, har företaget nu valt att tillsätta en tillbakadragen och noggrann vd med nära band till kommunistpartiet. Återstår att se vad det innebär för bloggens användarvänlighet.

Fler inlägg om: , , , , , ,
9 juli 2014
demonstrationer

Kinas inflytande hotar Hongkongs status som finanscentrum

Den kortlivade rörelsen ”Occupy Wall Street” fick för ett par år sedan stor uppmärksamhet i svensk media, trots att den ledde till få konkreta resultat. Som vanligt i Sverige, så skrevs det mycket om detta just för att det pågick i USA.

Till stor del har media dock missat en ännu större och kanske viktigare rörelse som nu kämpar för uttalade mål inom räckhåll; nämligen ”Occupy Central” i Hongkong.

Denna rörelse började samtidigt som den amerikanska motsvarigheten, men har sedan i fjol återuppstått och pågår nu med större kraft än någonsin. Occupy Central har nämligen blivit själva frontlinjen för en politisk kamp mellan Kinas kommunistparti och aktörer som värnar om Hongkongs demokrati.

Kampen hotar också Hongkongs status som finanscentrum. För ett par dagar sedan sänkte HSBC sin utsikt för Hongkongs börsindex med anledning av oroligheterna kring Occupy Central. Direkt utfärdade även Barclays en varning för stadens fastighetsmarknad på samma grund. Banken menar att ”oväntade chocker” kan sätta igång prisras som potentiellt tar flera år att återhämta sig från.

Occupy Central blir nämligen allt mer högljudda med sina hot om att genom fredliga protester lamslå de centrala delarna av Hongkong, om Peking inte lever upp till de löften man tidigare givit staden gällande demokrati och rösträtt.

Med historiskt perspektiv kan man lätt påstå att Hongkong nu upplever sin största politiska kris sedan 1997, då Margret Thatcher lämnade över den forna kronkolonin till Kinas högsta ledare Deng Xiaoping.

I samband med överlämningen utarbetades en så kallad ”Joint Declaration”, som blev en del av Hongkongs konstitution ”Basic Law”. Där lovade Peking att bevara en rad friheter som inte finns på fastlandet; bland annat skulle Hongkong fortsätta ha demonstrationsfrihet, pressfrihet och ett självständigt rättssystem. Tack vare dessa garantier flydde inte utländska investerare och företag en massé, och Hongkong kunde behålla sin position som Asiens ledande finanscenter.

Men de senaste åren har Kinas inflytande över Hongkong ökat fort, och många invånare känner sig redan delvis berövade på dessa rättigheter. Frustrationen märktes den 4 juni i år, då det var dags för den årliga manifestationen till minne av massakern vid Himmelska fridens torg. Över 100 000 invånare tog sig då till Victoria Park, vilket beräknades vara fler än under något annat år.

Detta sågs förmodligen av Peking som ett rent hot. Bara någon vecka senare utfärdade nämligen Kinas kabinett en vitbok i vilken man på ett aggressivt vis klargjorde att Hongkong inte åtnjuter sina särskilda rättigheter tack vare något internationellt avtal, utan helt enkelt för att kommunistpartiet på nåder tillåter dessa rättigheter att fortsätta vara kvar.

Samma månad varnade även höga kinesiska politiker att kommunistpartiet kunde förklara undantagstillstånd i Hongkongs centrala delar och placera ut trupper där, ifall Occupy Central hotar områdets funktionalitet. Ett skamlöst uttalande med syfte att skrämmas genom klara paralleller till massakern vid Himmelska fridens torg.

Vitboken och varningarna beskrevs som ”en bomb”, vilket gjorde många av Hongkongs invånare ännu mer uppretade och istället skänkte Occupy Central mer bränsle. Det kunde tydligt ses den 1 juli, då så många som 500 000 människor tog till gatorna i en årlig demokratidemonstration på årsdagen av stadens överlämning från Storbritannien till Kina.

Detta år blev också demonstrationen våldsammare än tidigare; över 500 personer arresterades av polis, sedan de företagit sig en sittdemonstration för att värna om allmän rösträtt. Occupy Central sade sig visserligen inte ligga bakom sittdemonstrationen, men sade sig ”respektera” handlingen.

Sittdemonstrationen skedde nämligen på grund av den fråga som även Occupy Central just nu har högst på dagordningen; rättigheten för Hongkongs invånare att välja sin egen borgmästare.

Denna borgmästare (Chief Executive) är i teorin Hongkongs högsta politiker, och till nästa val som sker 2017 har Kina tidigare garanterat att allmänheten ska få välja denne, snarare än en samling politiker vilket är fallet i dag.

Men kommunistpartiet är som bekant mästare på att slänga sig med löften för att sedan vrida paragraferna. Medan aktivisterna i Occupy Central ser det som en självklarhet att allmänheten själva ska kunna bestämma kandidaterna till borgmästarvalet, menar Peking att dessa måste utses av en särskild kommitté.

Dessutom måste borgmästarkandidaterna ”älska Kina”, vilket oftast är ett kodord för lojalitet mot kommunistpartiet. Således fruktar många Hongkong-bor att de kommer välja endast mellan två eller flera kandidater som alla är lojala mot kommunistpartiet.

Och det är där vi står i dag. En demokratirörelse med hundratusentals sympatisörer som hotar bringa stadens centrum till ett stillestånd om inte riktigt röstfrihet ges. Och ett kommunistparti som hotar med våld om demonstranterna inte flyttar på sig.

Tack vare sin ekonomiska och politiska makt har kommunistpartiet vunnit över stora delar av stadens finans- och affärsvärld. Rapporterna är många om chefer som ”uppmanar” sina anställda att hålla sig borta från alla slags demonstrationer.

De fyra stora globala revisionsföretagen (Deloitte, PwC, KPMG och Ernst & Young) har tillsammans också motsatt sig alla pro-demokratiska rörelser, på grund av oro om hur det påverkar affärer och finans. Occupy Central bedöms nämligen redan ha kostat Hongkong flera miljarder kronor innan den ens påbörjat en eventuell lamslagning av stadens centrum.

Och det är just denna inställning som irriterar många Hongkong-bor. Den avskilda ekonomiska och politiska elit beskylls nu för att för egen vinnings skull blott ha bytt ut lojaliteten till brittiska kolonialister, mot en likartad lojalitet till kinesiska kommunister.

För även om aktivister och demonstranter trycker extra hårt på frågan om rösträtt, så bottnar missnöjet i en rad olika faktorer. Staden har redan större klassklyftor än något land i hela den industrialiserade världen. Det snabba influxet av kinesiskt kapital gör att allt färre Hongkong-bor ens kan drömma om att köpa en egen lägenhet.

Vidare har den stora mängden kinesiska turister – med rätt eller orätt – väckt sådan ilska genom att skräpa ner och vara allmänt ohyfsade, att Hongkongs myndigheter för att lugna allmänheten nu överväger en övre gräns på antalet turister från Kina. En purfärsk rapport visar dessutom att det står sämre till med pressfriheten än på flera årtionden.

Kort sagt så fruktar stora delar av Hongkongs befolkning att stadens maktstrukturer, kultur och institutioner håller på att förändras bortom igenkännlighet. Invånarna är mycket väl medvetna vad som väntar vid ökat kinesiskt inflytande; år 2012 gick de man ur huse för att tvinga myndigheterna att skrota införandet av ”nationell utbildning” i grundskolan, vars syfte var att framställa kommunistpartiet i lika god dager som vid de kinesiska skolorna.

Det kommer dock bli svårare för demonstranterna att påverka rösträtt och politisk utveckling, än den enskilda frågan om nationell utbildning. Turerna kring valet av borgmästare har blivit en principfråga för båda parter, och det mesta tyder på att det värsta fortfarande ligger framför oss och fler konflikter är att vänta.

I värsta fall kan Hongkongs olycka bli dubbel. Dels kan dess rättigheter och demokratiska institutioner komma att försvagas på bekostnad av Peking. Det skulle samtidigt få utländska investerare och internationella företag att undvika Hongkong.

26 juni 2014
Fotboll

Fotboll och Kina

Eftersom Östen förra veckan här på Finansliv publicerade ett intressant inlägg om fotboll och USA, blev jag lite lockad att skriva lite mer ingående vad gäller fotbollens tillstånd och status även i Kina.

Något som är spännande med fotboll är att trots statusen som världens största sport, så är världens största länder inte alls i närheten av världstoppen.

Ingen av världens fyra största länder (Kina, Indien, USA, Indonesien) har krönt några stora internationella framgångar, och om man räknar bort Brasilien så har inget av världens 10 största länder någonsin tagit sig till semifinal i ett världsmästerskap.

Men precis som Östen påpekar är fallet med USA, så har fotboll på senare år blivit fruktansvärt populärt också här i Kina.

En betydande skillnad är dock att de kinesiska framgångarna har uteblivit helt och hållet. Landet har bara tagit sig till VM en enda gång, nämligen 2002 då man klarade kvalet eftersom värdnationerna Sydkorea och Japan inte deltog. Väl under världsmästerskapet slutade Kina i den absoluta botten, med tre förluster i gruppspelet och 0-9 i målskillnad.

Tvärtom verkar Kinas fotbollslandslag ha blivit sämre de senaste åren. I fjol nåddes ett nytt lågvattenmärke då man förlorade tre matcher på nio dagar, bland annat mot ett reservbetonat Thailand, som bedöms vara ett av världens allra sämsta fotbollsnationer.

Förlusterna kom trots de senaste årens stora satsningar på att utveckla den inhemska fotbollen, samt ett dyrt kontrakt med den välmeriterade tränaren Jose Antonio Camacho, som tidigare basat över såväl Benfica som Real Madrid och Spaniens landslag.

De alltid lika besvikna kinesiska fotbollsfansen fick nu nog. De attackerade spelarbussen och ställde till med upplopp som resulterade i minst 100 skadade personer. Internet svämmade över av meddelanden om att spelarna var ”landsförrädare” och att landslaget genast borde upplösas.

Det är förvisso inget nytt att fotbollsfans världen över är besvikna på sina egna landslags prestationer. Men i Kina finns en djupt rotad misstänksamhet mot hela organisationen bakom fotboll, som spär på missnöjet ytterligare en nivå.

Det var nämligen så sent som 2010 som 39 personer på höga poster inom den kinesiska fotbollen fälldes för korruption och läggmatcher. Tidigare vice ordförande för landets fotbollsförbund dömdes till 10 års fängelse, och landets domarbas fick ett nästan lika hårt straff.

Det var ingen tvekan om att olaglig vadslagning hade förekommit, och att tjänstemän på höga positioner var mer intresserade av att tjäna pengar än av fotbollens utveckling. Posterna tillsattes på politisk grund; flera inflytelserika personer i Kinas fotbollsförbund erkände exempelvis senare att de aldrig ens sett en hel fotbollsmatch.

Fotbollen ses därmed som ett förkroppsligande av allt som är fel i det kinesiska samhället; korrupta tjänstemän som nått höga poster med hjälp av svågerpolitik och nu utnyttjar sina positioner för egen vinning. Detta sker hela tiden inom kinesisk politik – men då det drabbar fotbollen drar det skam över landet på ett vis som supportrar helt enkelt inte kan acceptera.

Men intresset för internationell fotboll är emellertid stort. Flera av mina kinesiska vänner kan inte namnge de bästa kinesiska spelarna – men har stenkoll på vilka klubbar och länder de största spelarna hör hemma i.

Många fans sitter nu trots tidskillnaden uppe långt in på nätterna och ser på fotbolls-VM i Brasilien – minst tre kineser har under turneringen dött av sömnbrist.

Det är också vanligt att fotbollsintresserade kineser slaviskt följer tabellen i Premier League, men inte ens minns vilka som vann den inhemska ligan förra säsongen. Kort sagt kan man säga att intresset för bra fotboll är lika stort som förtroendet för det inhemska förbundet och landslaget är litet.

Trenden och det ökade fotbollsintresset intresset kan även tydligt ses på tillströmningen av pengar och publik som den inhemska ligan upplevt de senaste åren, i takt med att ligan de senaste 2-3 åren internationaliserats. Under fjolåret låg publiksnittet i kinesiska högstaligan på 18 571, jämfört med 7 527 i Allsvenskan.

Vidare är det många spelare som nu tagit steget från Allsvenskan till Kina. Vår landslagsstjärna Tobias Hysén spelar med början denna säsong i Shanghai East Asia, där han gjort succé 11 mål på 13 matcher. Även Niklas Backman flyttade inför denna säsong från AIK till nordkinesiska Dalian Aerbin.

Och för bara några dagar sedan blev det också klart att Allsvenskans skyttekung Imad Khalili lämnar Helsingborg för att blir klubbkamrat med Tobias Hysén. Övergångssumman var helt enkelt ”för bra att säga nej till” enligt källor inom Helsingborg.

Även på sidlinjen finner vi svenskar. Sven-Göran Eriksson tränar sedan en tid tillbaka Guangzhou R&F, och säger sig nu sikta på att värva engelska landslagsmannen Frank Lampard. Andra välbetalda betalda världstränare i Kina är Marcelo Lippi (tidigare Juventus och Italiens landslag) samt Jose Camacho (tidigare Real Madrid och Spaniens landslag).

Pengar saknas alltså inte inom den kinesiska fotbollen. Huvudstadslaget Beijing Guoan värvade 2012 franska landslagsspelaren Frederic Kanoute. Rivalerna Shanghai Shenhua lade samma år beslag på två riktiga världsstjärnor i Didier Drogba som Nicolas Anelka; kontrakt på över två miljoner kronor i veckan gjorde dem båda till några av världens bäst betalda fotbollsspelare.

Med tränare, spelare och publiksnitt som många europeiska ligor bara kan drömma om, finns det alltså mycket pengar i kinesisk fotboll. Det har många av landets miljarder snappat upp, som nu investerar i sporten som aldrig förr.

Den under senaste tiden hyperaktuella Jack Ma – grundare och ägare till näthandelsjätten Alibaba – skapade just innan VM rubriker efter att ha köpt 50 procent av mästarlaget Guangzhou Evergrande för drygt 1,2 miljarder kronor. Det innebar en stor vinstaffär för de fastighetsmagnater som bara fyra år tidigare köpt hela laget för cirka 100 miljoner kronor.

Precis som i andra länder, så är det fotbollens popularitet som gör att även de kinesiska lagen värderas till så höga summor, skriver Wall Street Journal:

A soccer team can be a powerful marketing tool. As in most of the world, soccer in China has the highest marketing revenue and most TV viewers of any sport. Soccer matches accounted for half of all the sports games broadcast on China Central Television in 2013. Investments in a club help build government relations, because Beijing is keen to promote sports.

”It is no coincidence that three of China’s 10 richest people are all investing in football,” said Rupert Hoogewerf, publisher of the Hurun China Rich List. ”There is an element of ego, and there is an element of business sense.”

Fotbollen i Kina är alltså redan en miljardindustri, främst tack vare intresset hos landets unga befolkning. Jag spelar själv fotboll i två olika ”korpligor” i Kina, och på någon handfull år har de kinesiska lagen och spelarna blivit såväl fler som bättre.

Men på grund av misstro efter alla muthärvor och läggmatcher så minskar paradoxalt nog antalet licensierade spelare. Enligt Folkets dagblad har antalet registrerade ungdomsspelare sjunkit från 650 000 under tidigt 1980-tal, till färre än 100 000 i dag.

Att satsa på fotboll anses meningslöst. För ett par år sedan träffade jag en kinesisk spelare som varit proffs i Europa, och öppnade en restaurang i mitt grannskap då han av personliga skäl flyttade tillbaka till Kina. Han hade utan tvekan kunnat ta en plats i Kinas högstaliga, men sammanfattade sitt öde med en axelryckning: ”Du vet, kinesisk fotboll är så korrupt så jag startade en restaurang istället”.

En kinesisk bekant jämförde fotboll med vin: ”Allt fler kineser älskar att avnjuta en god flaska vin, men vi dricker helst importerat vin eftersom våra egna viner inte är goda nog”.

Och det dröjer nog ett tag innan de fotbollstokiga kinesiska fansen får möjlighet att njuta av sitt eget landslag i VM. I skrivande stund återfinns Kina först på plats 103 på FIFA:s världsranking. Och i kvalet till årets världsmästerskap i Brasilien åkte Kina ut redan i en tidig utslagsomgång, där man kom trea i en grupp där Irak och Jordanien tog sig vidare.

Fler inlägg om: , , , , ,
20 juni 2014
demonstrationer

25 år sedan massakern vid Himmelska fridens torg, del 2

Tidigare denna månad inföll 25-årsdagen av massakern på Himmelska fridens torg i Peking, där hundratals eller tusentals civila miste sina liv 4 juni 1989. För att läsa i detalj om hur och varför massaker ägde rum, läs gärna mitt inlägg här på Finansliv för ett par veckor sedan.

I denna del kommer jag – som utlovat – skriva om händelsen med utgångspunkt i dagens Kina.

Ofta får jag frågan om huruvida kineser i dag känner till massakern vid Himmelska fridens torg. Svaret är att den stora majoriteten fortfarande inte har en aning om vad som egentligen skedde för 25 år sedan, även om många hört talas om händelsen vid namn.

Jag kan några exempel på hur mycket personer i min närhet har vetat om massakern:

Min studiekamrat: Då jag pluggade på universitet i Peking 2007, berättade jag om massakern för en vän jämnårig vän på biblioteket. Han bodde i Peking då detta skedde – men hade aldrig hört talas om någon massaker. Då han trodde att jag hittade på så bad jag honom gå hem och fråga sina föräldrar. Nästa dag kom han storögt tillbaka till biblioteket och sade att föräldrarna bekräftat att folk dött på torget 1989, men inte velat berätta några detaljer.

Min granne: En kvinna på drygt 40 år som själv var med nere på torget då det begav sig. Efter att jag frågat så sade hon att hon skjutsat folk till sjukhuset på cykelkärra. Hon hade dock ingen aning om hur många som hade dött, eller att det samtidigt varit protester även i andra delar av Kina. Likaledes var hon helt ovetande om det politiska spelet som ledde fram till massakern. Då jag sedan visade en fotobok så kunde hon inte ens läsa klart den; hon mådde illa eftersom hon inte sett liknande bilder efter själva massakern och det fick henne att tänka tillbaka.

Min flickvän: Min flickvän bodde också i Peking då massakern inträffade, må vara att hon bara var ett par år gammal vid tillfället. Liksom min studiekamrat så hade hon aldrig tidigare hört talas om detta. Då jag lånade ut ovannämnda fotobok till henne så tog hon hem den att visa sin far, och det var första gången han sade något om det som skett. Men främst var han mån om att snabbt få ut boken från huset, så jag fick hämta den redan samma kväll. Då jag sedan visade en dokumentärfilm för min flickvän så trodde hon först att scenerna i den var falska.

Ovanstående har alla gemensamt att de kommer från Peking. Flera vänner och bekanta som inte har växt upp här i staden och aldrig hört talas om massakern vid Himmelska fridens torg, har heller inga föräldrar som kan bekräfta vad som skett.

Hur reagerar då de kineser som får höra talas om detta? Givetvis är reaktionerna annorlunda från person till person. De dominerande känslorna bland såväl min studiekamrat som flickvän var överraskning/chock, följt av en touch av skam. Särskilt då det gick upp för min flickvän att alla utlänningar visste om massakern – varför kände inte hon till den, som själv är kines?

Ilska och nyfikenhet är två andra vanliga reaktioner. Min bästa kinesiska vän, som också är uppvuxen i Peking, blev vansinnig och förvirrad över att inte veta om vad som skett i hans egen stad. Han kände sig lurad och förbannad för att bli förd bakom ljuset.

För min lärarinna som varje vecka kommer hem och lär mig kinesiska, öppnades liksom en ny värld då jag lånade henne en dokumentärfilm om Himmelska fridens torg. Sedan dess frågar hon alltid om böcker och filmer, och vill mycket hellre diskutera historia och samhälle än att undervisa. Även hon känner sig grundlurad och sviken.

Det finns därför anledning att fortsätta mörklägga händelsen. Det är ju samma parti som massakrerade demonstranterna som styr landet i dag, och många av dagens höga politiker har blod på sitt samvete. Skulle man tillåta en diskussion om Himmelska fridens torg, riskerar man dessutom att sätta igång en kedjeeffekt där partiet även tvingas förklara händelser som Kulturrevolutionen och svältkatastrofen, och till slut även sitt maktmonopol.

Så istället för att försvara sin makt med rationella argument, har myndigheterna valt att försvara sin position med våld och övervakning.

Inför 25-årsdagen frihetsberövades dussintals aktivister och människorättsadvokater, enligt en ny lag som ger polisen rätt att hålla personer i 30 dagar utan att ens uttala någon brottsmisstanke. Till och med mödrarna till studenter som dödades på torget för 25 år sedan hålls i dag i husarrest.

Internet övervakas noggrannare än någonsin; samtliga Googles tjänster stängdes av helt i Kina veckan innan 25-årsdagen, och än i dag fungerar vare sig sökmotor eller Gmail. Vidare censureras de inhemska sidorna och mikrobloggarna på ett vis som nästan är löjligt.

Exempelvis listade Wall Street Journal i samband med årsdagen 64 sökord som censurerades på mikrobloggen Sina Weibo. Givetvis bemöts sökningar som ”torg” och ”4 juni” med ett felmeddelande.

Även termer som ”35 maj”, ”96 mars” och ”61 tre dagar senare” censureras. I sifferlekar så leder ju samtliga dessa termer fram till 4 juni (tre dagar efter 1/6 är ju nämligen 4/6). Till och med de romerska siffrorna ”VIIV” går inte att söka på.

Men myndigheternas censur och paranoida hållning har inte lyckats radera minnena av massakern. Tidigare kunde berättelsen bara spridas oralt med stor risk för sagesmannen – men i dagens digitala och globaliserade värld sprids information via internet och genom invandrade utlänningar som jag själv.

Dagens unga kineser har heller inte samma respekt och rädsla för myndigheterna, som den äldre generation som på nära hålla bevittnat svält och politisk förföljelse. Därför talas det mer om massakern i Kina i dag än kanske någonsin tidigare.

Nyligen visade en författare den ikoniska bilden på Tank Man för 100 universitetsstudenter i Peking. Några gissade visserligen på att bilden var från Kosovo, andra trodde att den var från Sydkorea(!).

Dock var det 15 studenter som kunde identifiera bilden. Hade man frågat studenterna för 10 år sedan, hade antalet förmodligen varit 5, eller lägre. Det pågår alltså en ständig kamp om information och sanning i dagens Kina, som myndigheterna trots sina extrema åtgärder sakta håller på att förlora.

Men man tänker inte ge sig utan kamp. Förutom omfattande övervakning av internet och mobiltelefoner, innebär känsliga politiska händelser även att bevakningskameror är en ständigt växande industri i Kina.

Wall Street Journal drog en parallell just till Himmelska fridens torg, då tidningen nyligen besökte en mässa för övervakningskameror i Shanghai, som passande nog öppnade på 25-årsdagen av massakern vid Himmelska fridens torg. Av de hundratals utställare som visade upp de allra senaste modellerna fanns inte bara inhemska aktörer, utan även utländska jättar som Samsung och svenska Axis.

Enligt uppskattningar finns i dag cirka 100 miljoner kameror installerade i Kina; och tillväxten beräknas den närmaste tiden ligga kring 15 procent årligen. Myndigheterna har hittills spenderat drygt 100 miljarder kronor på över 20 000 övervakningssystem runtom i landet – förutom på gator finns dessa kameror i bland annat taxibilar, restauranger och biografer.

Efter upplopp sommaren 2011 i staden Urumqi i den oroliga provinsen Xinjiang, installerade myndigheterna samma år 17 000 extra kameror runtom i staden. Samma år rapporterades det redan finnas 60 000 kameror i staden Chongqing och 250 000 stycken i staden Wuhan. En enda vägkorsning i Shanghai upptäcktes vara riggad med inte mindre än 75 kameror.

Kampen om information och sanning i Kina är i dag alltså en miljardindustri, och ett spel med hög insats. Det märks särskilt på att dagens unga kineser – trots myndigheternas åtgärder – är såväl mer informerade som nyfikna och modiga än tidigare.