30 oktober 2014
alibaba

Alibabas succé gör Jack Ma till Kinas rikaste man

I veckan släppte Forbes sin årliga topp 400-lista över Kinas rikaste personer. Den toppas nu av Jack Ma, grundare och ägare av Alibaba, vars förmögenhet växte från 7,1 miljarder dollar i fjol till 19,5 miljarder dollar i år.

Detta hänger givetvis ihop med Alibabas framgångsrika börsnotering. Företaget värderas i skrivande stund till 240 miljarder dollar.

Det är lite skillnad från 15 år sedan, då Jack Ma startade Alibaba efter att med nöd och näppe lyckats skramla ihop ett par hundratusen kronor från sina vänner. I dag kontrollerar företaget cirka 80 procent av Kinas lukrativa och växande näthandel.

Årets upplaga av Forbes lista över Kinas rikaste personer speglar dessutom ett trendbrott i landets ekonomi. Tidigare har listans övre skikt dominerats av fastighetsmagnater, men i år återfinns den rikaste sådana först på fjärde plats. Det är Wang Jialin, som toppade listan i fjol, men som nu halkat ner efter att hans förmögenhet minskat en miljard dollar till 13,2 miljarder dollar.

På andra och tredje plats hittar vi istället ytterligare två internetentreprenörer. Nämligen Robin Li som äger sökmotorn Baidu och lyckats skramla ihop 14,7 miljarder dollar, samt Ma Huateng som äger Alibabas rival Tencent och nu har en förmögenhet om 14,4 miljarder dollar.

Såväl Jack Ma som Robin Li och Ma Huateng har sett sina förmögenheter öka rejält under det senaste året. För fastighetsmagnaterna är utvecklingen dock omvänd.

Bland Kinas 100 rikaste personer är det nu bara 17 som främst blivit rika på fastigheter. Motsvarande siffra förra året var 21. Deras sammantagna förmögenhet sjönk också, från 71 miljarder dollar i fjol till 63 miljarder dollar i år.

Faktum är att Wang Jialin nu är den enda fastighetsmagnaten som tar plats på tio i topp-listan. De övriga har främst ersatts av ägare av företag inom konsumtion och teknologi. Förutom de tre internetgiganterna hittas nu aktörer inom förnyelsebar energi, smartphones, dryckesindustrin samt vitvaror och hushållsmaskiner bland Kinas tio rikaste personer.

Också Kinas rikaste kvinna i fjol, Yang Huiyan, backade från plats 12 till 19. Detta eftersom även hon bygger sin förmögenhet på ett fastighetsbolag, vars börsvärde det senaste året fallit med närmare 40 procent. Yang har under samma tid blivit 2,3 miljarder dollar fattigare.

För den som är närmare intresserad går hela listan över Kinas 400 rikaste personer att se här.
Se hela listan här.

Det trendbrott som årets upplaga av denna lista speglar, är att landets konsumtion är på uppgång medan den enorma fastighetssektorn går allt svagare. Det syns särskilt tydligt av faktumet att fastighetsmagnaternas procentuella andel av listans sammantagna förmögenhet sjunkit från 24 procent i fjol till knappt 17 procent i dag.

Medan fastighetssektorn har backat, så har ägarna av andra företag samtidigt blivit allt rikare. Det totala antalet kinesiska dollarmiljardärer ökade nämligen under årets gång med 44 procent, till 242 stycken.

Och det är numera ett faktum att landets fastighetsmarknad är på tillbakagång. Under årets första nio månader sjönk försäljningen av bostäder med 10,8 procent och av kontorsbyggnader med hela 19,7 procent, jämfört med samma period förra året.

Även priserna sjunker; i september föll de med 1,3 procent jämfört med förra året. Det är femte månaden i rad som landets fastighetspriser backar, vilket är den största minskningen sedan myndigheterna officiellt började föra nationell statistik över marknaden.

Vad denna minskning av priser och försäljning inom fastighetssektorn beror, samt vilket risk det innebär för landets ekonomi, tänkte jag beskriva närmare i mitt nästa inlägg här på Finansliv.

Nu nöjer jag mig med att vidare konstatera hur Jack Ma ytterligare kan komma att rycka på nästa års upplaga av listan. Under veckan har flera banker upptagit bevakningen av Alibaba med idel ljusa utsikter.

Alibabas teckningskurs var 68 dollar, och då Dow Jones stängde i går handlades aktien för drygt 93 dollar. De flesta analysfirmor gav nu i veckan Alibaba en riktkurs på kring 120 dollar, med investmentbanken Pacific Crest som allra mest positiv med 125 dollar.

Morgan Stanley sätter vidare riktkursen på 111 dollar och rekommenderar övervikt, medan Goldman Sachs hör till de mer försiktiga med en neutral rekommendation och riktkurs på 102 dollar.

Jag har själv köpt ett mindre antal Alibaba-aktier via Avanza, för att lättare kunna bevaka utvecklingen. Som ”vanlig kund” hade jag inte förmånen att kunna teckna Alibaba för 68 dollar per aktie, utan fick nöja mig med ett pris som var cirka 20 dollar högre.

I början upplevde aktien en mindre dipp och var nere på under 85 dollar i mitten av oktober. Men den har alltså gått starkt de senaste två veckorna och stigit med omkring 15 procent; en utveckling som får Jack Ma att lägga ytterligare mark mellan sig själv och Kinas fastighetsmagnater.

ad
27 oktober 2014
demokrati

Hongkongs demonstrationer – det ekonomiska perspektivet

För ett tag sedan skrev jag här på Finansliv om de kulturella och samhälleliga splittringar som ligger bakom demonstrationerna och Occupy Central i Hongkong.

Då konstaterade jag att det finns en oro bland stadens invånare angående att de rättigheter (yttrandefrihet, akademisk frihet, pressfrihet osv) som de länge åtnjutit håller på att försvinna, som en konsekvens av Kinas maktövertagande från Storbritannien 1997.

Men förutom detta missnöje med mänskliga rättigheter och kulturell identitet, finns ytterligare en orsak till demonstrationerna som är lättare att sätta fingret på, nämligen en allt större ekonomisk ojämlikhet.

Liksom på många andra platser med en snabb ekonomisk utveckling så är Hongkong ett samhälle med en relativ ojämlik inkomstfördelning. Så har varit fallet i flera årtionden, alltså även då britterna administrerade staden. Men många invånare känner att situationen har blivit ännu värre sedan man hamnade under kinesiskt styre.

Det senaste årtiondet har exempelvis stadens fastighetspriser mer än tredubblats, medan inkomstökning under samma tidsperiod blott var 3 procent.

Denna utveckling gynnar givetvis främst de redan välbeställda, vilket kan ses av faktumet att de fyra rika familjer som dominerar stora delar av Hongkongs ekonomi har aldrig varit rikare än i dag; deras sammanlagda tillgångar uppskattas nu till cirka 1 500 miljarder kronor.

Dessa familjer har alla blivit rika främst via fastighetssektorn. Samtidigt blir det allt svårare för under- och medelklass att alls köpa sig något eget boende.

Ytterligare ett tecken på att ginikoefficienten – ett internationellt etablerat mått för inkomst- och klasskillnader – i Hongkong har stigit från 0,518 år 1996 till 0,537 år 2011 vilket är det sista år som det finns kompletta data för. Det innebär att Hongkong är det i särklass mest ojämlikt i hela den industrialiserade världen.

Enligt många så beror den senaste tidens accelererande ekonomiska ojämlikhet på att stadens politiker och näringslivstoppar ingått en mer eller mindre ohelig allians med Kinas myndigheter.

Hongkongs ekonomi har länge dominerats av en rad affärsmagnater som i internationell media ofta kallas ”tycoons”. Dessa rika affärsmän innefattar förutom stadens fyra rikaste familjer ytterligare något hundratal individer, som även de berikat sig tack vare de galopperande fastighetspriserna men även genom de monopol som finns inom flera områden.

För trots att Hongkong är känd som en fri marknadsekonomi, är monopol och karteller et stort bekymmer som ständigt försvårar vardagen för många lokala småföretagare. Ekonomen Joe Studwell skriver i Financial Times:

Cartels are everywhere in Hong Kong. Supermarkets are a duopoly, one whose pricing power allows the chains to charge higher prices for the same products in some of Hong Kong’s most deprived areas. Drug stores are a duopoly. Buses are a cartel: high-priced, mostly cash-only, running shoddy, dirty diesel vehicles with drivers who earn a pittance. Electricity is provided by two, expensive monopolies that handle everything from generation to distribution, one on Hong Kong island and the other in Kowloon. The container ports are an oligopoly, with the world’s highest handling charges.

Allra värst är läget i fastighetsbranschen, där Studwell menar att de rikaste familjerna har skaffat sig monopol tack vare att de är de enda som har råd att köpa marken i Hongkong till de skyhöga priser som myndigheterna sätter. På så vis kan de sälja fastigheter till 2-4 gånger högre priser än vad de kostar att bygga.

Eftersom de kinesiska myndigheterna vid övertagandet 1997 var beroende av ”tycoonernas” lojalitet för att Hongkongs ekonomi skulle kunna fortsätta fungera, så lät man monopolen inte bara fortgå utan även stärkas. Man har vidare skapat lagar som ger lägre skatt för de rika affärsmännen.

Att kinesiskt kapital från och med 1997 allt snabbare börjat flöda in i Hongkong gynnar också stadens affärsmagnater, eftersom det leder till en ytterligare ökning av fastighetspriserna. Att detta samtidigt innebär en ökad inflation slår givetvis främst mot stadens fattigare invånare.

Vidare har en ökad integration med Kina och kommunistpartiet inneburit att allt fler invånare i Hongkong måste tävla om välbetalda jobb med fastlandskineser som antingen har politiska kontakter eller är beredda att jobba för lägre lön i utbyte mot att ta del av stadens välfärdssystem.

Detta går också hand i hand med en ökad korruption inom såväl politik som näringsliv.

Kort sagt så har Hongkongs ekonomiska utveckling sedan 1997 gynnat stadens allra rikaste, men slagit hårt mot under- och medelklassen. Förutom att ha de bevisat största inkomstskillnaderna i hela den industrialiserade världen, har Hongkong också störst andel av befolkningen som bor i allmännyttiga bostäder.

Teorin om att kommunistpartiet och Hongkongs affärsmagnater lever i symbios fick vidare vatten på kvarn då Kinas president mitt under de pågående demonstrationerna bjöd in cirka 70 av stadens rikaste ”tycoons” till ett slutet möte i Folkets stora hall i Peking.

Syftet med mötet antogs vara att försäkra sig om affärsmännens lojalitet vad gäller Pekings inställning till demonstrationerna som ”olagliga”, och dessutom få de rika att stödja den ”demokrati” som Kina lovat Hongkong i form av val där kommunistpartiet på förhand utser kandidaterna som har möjlighet att bli Hongkongs nya statschef.

Kritiker kallade mötet för ”en perfekt illustration” av hur Kina styrt Hongkong sedan 1997; att driva genom sin politik genom att med morot och piska söka stöd för sin linje bland stadens mäktiga elit.

Ett liknande möte har ägt rum en gång tidigare, nämligen 2003, efter att en halv miljon invånare tågat genom Hongkongs gator i protest mot ett okänsligt kinesiskt lagförslag angående omstörtning av regeringsmakten. Även då kallades stadens ”tycoons” till Peking då kommunistpartiet ville försäkra sig om dess lojalitet.

Så vad sägs egentligen under dessa möten mellan Kinas president och topparna i Hongkongs företagsvärld? Flera analytiker menar att ledarna i Peking kontinuerligt försäkrar affärsmagnaterna om att deras ekonomiska intressen i Hongkong inte kommer hotas, så länge de dansar efter Kinas politiska pipa.

Det handlar dels om att politikerna i Peking lovar att hålla borta kinesiska företag från Hongkong, då dessa lätt skulle kunna ta en stor del av den monopoliserade fastighetsmarknaden där. Men det handlar även om att vidga affärsmännens möjligheter genom att ge dem tillträder till den kinesiska marknaden; bara Hongkongs fyra rikaste familjer äger i dag cirka 50 miljoner kvadratmeter land på det kinesiska fastlandet.

Tack vare sina band till Kina sitter många av Hongkongs rika affärsmän dessutom i den särskilda ”valkommitté” som utser stadens regeringschef. Det handlar alltså om en win-win-situation där Peking byter till sig politisk lojalitet mot ekonomiska intressen och möjligheter. Det tjänar såväl Peking som Hongkongs affärselit på – de som får ta smällen är stadens befolkning.

Motsättningarna blev knappast mindre av att Hongkongs regeringschef Leung Chun-ying – som har bevisat nära band till Kinas kommunistparti – för någon dryg vecka sedan sade rent ut att Hongkong måste undvika fria demokratiska val, eftersom stadens fattiga annars skulle allt för mycket att säga till om.

Över hälften av Hongkongs invånare tjänar mindre än 16 000 kronor i månaden, och Leung uttryckte tvärt sin oro för att man i demokratiska val skulle tvingas ”tala till” denna fattigare del av befolkningen. Uttalandet påminde om en ansedd kinesisk akademiker som nyligen varnade för att Hongkongs ekonomi skulle sluta fungera om man inte främst såg till ”tycoonernas” behov.

Det är alltså lätt att förstå frustrationen bland demonstranterna på Hongkongs gator. Stadens klassklyftor ökar i takt med fastighetspriserna och inflationen. Samtidigt berikar sig en skyddad elit på allmänhetens bekostnad – genom förhandlingar med det kommunistparti som inskränker på stadens frihet och rättigheter.

Men det finns också de inom Hongkongs affärsvärld som har tagit ton mot den ökande ojämlikhet som Kinas allt större inflytande över Hongkong innebär. Främst märks hedgefondförvaltaren Edward China, som skapat en grupp vid namn ”Finance and Banking Professionells in Support of Occupy Central”.

Det är en grupp som består av drygt 70 personer från bank- och finansvärlden som menar att Kinas inflytande är ett stort hot mot Hongkongs status som finanscentrum. För även om det på kort sikt innebär ökade affärsmöjligheter för denna och flera branscher, så kommer inflytandet på långt sikt urholka förtroendet för Hongkong i omvärlden, menar gruppen.

Förutom rent yrkesmässiga motiv så talar Chins grupp vidare om moral; man vill inte att ljusskyggt kinesiskt kapital ska flöda in och tvättas Hongkong, samtidigt som politik och näringsliv i allt större utsträckning domineras av personliga kontakter och allehanda svågerpolitik. Gruppen tycker vidare att akademisk frihet, yttrandefrihet och ett fritt rättsväsende är ett för högt pris att betala för att närma sig Kina ekonomiskt.

I nästa nummer av Finansliv – som finns i butikshyllorna sista veckan i november – finns en lång feature skriven av mig där jag intervjuar Edward Chin på plats i Hongkong. Där talar vi om ovanstående frågor samt hans personliga relation till regeringschefen Leung, och de hot mot personlig säkerhet som Chin och andra upplever genom att ta strid mot Kina.

Vidare finns det vissa tecken på att demonstrationerna i Hongkong börjar skaka såväl politiker som affärsmän. En anledning till att Xi Jinping kallade till stormöte i Peking, tros vara tecken på att bland annat Asiens rikaste man Li Ka-shing planerar sälja delar av sina tillgångar i Hongkong och istället investera i Europa.

Jon Studwell menar att stadens affärselit inte varit så här nervös sedan andra världskriget, och att det skulle få stora psykologiska konsekvenser om den ikoniska Li Ka-shing beslutar sig för att minska närvaron i Hongkong.

Redan nu har lokala ”tycoons” sålt av med andelar i stora butikskedjor, då detaljhandeln är en sektor som drabbats negativt av protesterna. Samma oro finns inom andra delar av servicesektorn; inte minst turistnäringen där kineser utgör en allt större andel av Hongkongs besökare.

Under de pågående protesterna har Kinas myndigheter förbjudit flera resebyråer att anordna resor till Hongkong, för att de kinesiska turisterna inte ska kunna ta del av demonstrationernas budskap.

Även om demonstranterna har minskat i antal, så är viktiga delar av stadens gator fortfarande avspärrade. Det har slagit hårt mot hotell, restauranger och butiker.

Och oavsett hur situationen utvecklar sig kommer det också slå hårt mot Hongkongs status som internationellt finanscentrum. Fortsatta protester och sammandrabbningar ökar osäkerheten hos utländska företag och investerare. Men ett ökat kinesiskt inflytande kan potentiellt skada förtroendet för stadens institutioner ännu mera med tiden.

10 oktober 2014
demokrati

Varför Hongkong är splittrat, och hur det hotar stadens framtid

Förra helgen skrev jag här på Finansliv om demonstrationerna i Hongkong, med fokus på själva händelseförloppet och mina egna upplevelser av vad som skedde på gatorna.

Ockupationen av stadens centrala delar fortsätter alltjämt, även om antalet demonstranter har minskat betydligt och protesterna över huvudtaget lugnat ner sig. Det finns inte längre några poliser som brukar våld på gatorna – och likaledes har demonstranterna öppnat små tunnlar i de ockuperade områdena så att stadens tjänstemän kan komma till jobbet vid myndigheternas högkvarter.

Båda sidor har alltså kompromissat i sina handlingar. Men vad gäller ställning och uppfattning så har ingen av parterna backat en tum.

Demonstranterna kräver fortfarande regeringschefens avgång samt utökad demokrati, medan myndigheterna fortsätter vidhålla att protesterna är olagliga och nu under torsdag kväll prompt avslutade en dialog med demonstrerande studenter med motiveringen att deras hållning ”strider mot allmänhetens intressen och politisk etik”.

Vi befinner oss alltså i ett dödläge. Det är svårt att sia om vad som kommer ske härnäst, förutom faktumet att ingen av parterna kommer ge upp sin hållning. I detta inlägg vill jag försöka förklara varför denna situation har uppstått – vad är det som orsakar dessa allvarliga splittringar dels mellan Hongkongs befolkning och myndigheter, men även mellan olika delar av själva befolkningen?

Det finns ekonomiska anledningar som bottnar i att Hongkong har de i särklass största klassklyftorna och inkomstskillnaderna av alla industrialiserade länder i hela världen. Ojämlikheten har blivit ännu större sedan Hongkong lämnades över till Kina från Storbritannien 1997, vilket delvis beror på kinesiska pengar som drivit upp fastighetspriserna.

Men den ekonomiska aspekten tänkte jag behandla i mitt nästa inlägg här på Finansliv. I dag vill jag istället skriva om en ännu viktigare anledning till splittringarna i Hongkong, nämligen den kulturella aspekten och stadens starka vilja att bevara sin unika kulturella identitet.

Sedan Kina tog över Hongkong har Peking medvetet fört en politik som ska fostra stadens invånare att bli kinesiska patrioter, med respekt och trohet mot myndigheterna på fastlandet. Det kan exemplifieras bland annat genom att myndigheterna 2012 försökte ändra curriculum vid Hongkongs grundskolor till att inkludera ”moralisk och patriotisk utbildning”, med klasser som skulle lära eleverna att älska kommunistpartiet.

Denna sommar utfärdade Kinas kabinett likväl dokument med uppmaningar om att Hongkongs alla domare och annan juridisk personal måste möta det politiska kravet att ”älska landet” – en kodslogan för att underkasta sig de kinesiska myndigheternas direktiv och önskan.

Dessa båda försök att ändra på utbildning och rättsväsende mötte dock motstånd och misslyckande. Tusentals protesterande elever och föräldrar fick myndigheterna att 2012 lägga planerna om patriotisk utbildning på hyllan. Vidare samlades hundratals svartklädda advokater och domare i Hongkongs centrala delar för att visa sitt missnöje med idén att skrota ett fritt rättsväsende till förmån för den kinesiska modellen.

En stor andel av Hongkongs invånare tolererar helt enkelt inte inskränkningar likt dessa vad gäller frihet, civilsamhälle och kultur. Särskilt inte med argumentet om att staden nu är kinesisk och därmed bör lyssna på Kina. Vad som fick människor att i hundratusental gå ut på Hongkongs gator för en dryg vecka sedan var nämligen främst önskan och målmedvetenheten om att bevara en kulturell identitet som i allt väsentligt skiljer sig från Kina.

Denna känsla beskrivs väl av en ung man som förra veckan sade till New York Times: ”Jag anser inte att jag negligerar min kinesiska identitet, för jag har aldrig känt mig kinesisk till att börja med”.

En annan arg demonstrant sade: ”Vi vill inte förknippas med kommunistkina, för de har förstört den kinesiska kulturen”.

Ytterligare en demonstrant – iklädd en tröja med brittiska flaggan på bröstet – sade: ”Vi föredrar att styras av ett demokratiskt land – inte av en diktatur som massakrerar sin egen befolkning”, med anspelning på massakern vid Himmelska fridens torg som redan 1989 satte stor oro i Hongkongs befolkning.

Det är förvisso sant att Hongkong inte var någon demokrati heller under brittiskt styre. Men staden åtnjöt icke desto mindre yttrandefrihet, akademisk frihet, mötesfrihet, pressfrihet, ett fristående rättsväsende och fritt kulturellt utbyte med omvärlden. Allt detta är rättigheter som kommunistpartiet i Kina motsätter sig – och som stadens invånare nu känner hotas i allt större utsträckning.

Hongkongs fria klimat har inte bara skapat några av världens bästa universitet och mest stabila juridiska institutioner – det har också gett upphov till en dynamisk populärkultur med framgångsrika filmregissörer, tv-serier och kantonesisk pop som konsumeras av utlandskineser världen över. Det är en stor kontrast från det kinesiska fastlandet där kommunistpartiet eftersöker monopol på kulturen, och hårda ideologiska tumskruvar finns på såväl media som läroinstitutioner och filmregissörer.

Ett stående argument för att Hongkong nu ska rätta sig efter diktaturens pipa är alltså att staden sedan 1997 formellt är kinesisk, samt att kommunistpartiet genom att låta invånarna 2017 välja sin egen regeringschef tillåter ett större mått av demokrati än vad britterna någonsin gjorde.

Det var just det omtalade valet av ny regeringschef som utlöste förra veckans demonstrationer i Hongkong; Kina hade lovat ”fria, allmänna val” till 2017, men ändrade sig sedan och sade att befolkningen endast skulle få välja mellan kandidater som kommunistpartiet utsåg. Det ansåg Peking vara nog demokratiskt med tanke på Hongkongs koloniala historia.

Men dessa argument biter inte på stadens befolkning. För många är frågan så enkel som att Kina lovade allmänna val och sedan svek sitt löfte. Särskilt gäller det de yngre invånarna, som själva inte vuxit upp under brittiskt styre, och inte ser en forna kolonialmakt som någon måttstock för sina egna framtida rättigheter.

Man förstår inte varför ens rättigheter ska begränsas av en regim i Peking som man inte har några känslor för eller känner sig ha något gemensamt med. ”Varför ska några korrupta gubbar i norra Kina bestämma vilka filmer jag får se på, eller förbjuda mig att använda Facebook?”

University of Hong Kong – mitt gamla universitet – genomför varje halvår sedan 1997 en opinionsundersökning där stadens invånare får svara på hur de kategoriserar sig själva. De sex svarsmöjligheterna innefattar: ”hongkongbo”, ”asiat”, ”global medborgare”, ”kines från ett etniskt perspektiv”, ”kines” samt ”medborgare av kinesiska folkrepubliken”.

De två svaren som myndigheterna i Peking helst skulle se att befolkningen svarade är givetvis: ”kines” och ”medborgare av kinesiska folkrepubliken”. Men andelen som vi senaste undersökningen svarade något av dessa två alternativ var lägre än någonsin förutom vid två tillfällen 1997 och 2007.

Samtliga andra fyra svarsalternativ nådde en högre andel, och obestridligt först kom kategorin ”hongkongbo”.

För många innefattar begreppet ”hongkongbo” också att man som invånarna genom globalisering, språkkunskaper och resor är med och formar en helt annan stad än vad som går att hitta på fastlandet. Det ligger något i det, vilket kan exemplifieras av min flickvän, som är född och uppvuxen i Peking och för första gången besökte Hongkong nu för några veckor sedan.

Som en stolt pekingbo hade hon inte särskilt höga förväntningar inför resan, men efter en vecka var hon lyrisk över hur ”sofistikerat” invånarna här betedde sig. Hon förvånades över hur de stod i kö, slängde skräp i papperskorgen, inte spottade på gatan, bad om ursäkt om de gick in i varandra, inte kastade sig genom dörren på tunnelbanan i jakt efter en sittplats samt hur de faktiskt tackade varandra då de handlade eller frågade om hjälp. Sådant som vi skulle kalla för vanligt hyfs, och som av flera anledningar är mycket sällsynt på det kinesiska fastlandet.

Detta är också en del av den kulturella identitet som många hongkongbor är rädda kommer försvinna i takt med Kinas ökande inflytande. Det stora influxet av kinesiska turister och deras beteende här har redan orsakat stort ramaskri bland lokalbefolkningen. Man störs över kinesernas själviska högljuddhet, samt hur den annars kliniskt rena tunnelbanan råkat ut för såväl skamlös nedskräpning som barn som pissar på golvet.

Upprördheten över allt detta verkar vara störst bland stadens unga befolkning, vilket kan ses av att det främst är ungdomar som tagit över gatorna under de senaste veckornas demonstrationer och aktivism.

Opinionsundersökningar har även visat att det var en stor majoritet av åldersgruppen 15-24 som motsatte sig det kinesiska beslutet att Peking skulle nominera kandidaterna vid valet av nästa regeringschef, medan den äldre delen av befolkningen de facto stödde förslaget.

Likaledes var det en betydligt större andel av den yngre befolkningen som stödde ockupationen av stadens centrala delar innan den påbörjats, jämfört med den lägre grad av sympatier som fanns bland den äldre befolkningen.

Denna splittring mellan unga och gamla förklaras väl i en artikel av Wall Street Journal, där reportern besöker en familj som intervjuas om sina olika uppfattningar angående demonstrationerna. Sonen i familjen som själv deltog i protesterna uttrycker vikten av demokrati och rädslan för kommunistpartiets metoder. Hans dröm är att bli fotograd trots den låga lön som detta yrke i regel innebär.

Pappan i familjen kom hit från Kina med två tomma händer. Till en början delade han rum med flera främlingar under fattiga förhållanden. I dag äger han en jadebutik och är omåttligt stolt över att ha kunnat köpa en lägenhet här samt bekostat sin sons universitetsstudier. För pappan är politik något ointressant – det viktigaste är att tjäna pengar och han är nu djupt besviken på sonens vägval.

En enkel förklaringsmodell till detta är givetvis att dagens ungdomar är mer idealistiska än sina föräldrar. De har aldrig gått med hungriga magar, och har från början åtnjutit en materiell status som gjort självförverkligande mycket viktigare än självändamålet att tjäna pengar. De är beredda att offra karriär och delar av inkomsten för utökad demokrati och rättigheter.

Således kan man spekulera i hur kommunistpartiet i Kina inte har hängt med i den snabba samhällsutveckling som Hongkong genomgått. Stadens invånare har alltid haft rykte om sig att vara mer intresserade av att tjäna pengar än ägna sig åt politik. Den nya generationen visar motsatta tendenser, särskilt som själva grundpelaren i demonstrationerna har varit motstånd till kinesiska myndigheter och de värderingar som dagens Kina står för.

Hongkong är även en så pass globaliserad stad där fri media och fritt internet innebär att särskilt den yngre befolkningen inte kan luras med myndigheternas historier om hur ”utländska krafter” ligger bakom de senaste veckornas tumult – vilket är versionen som spritts bland alla folklager på det kinesiska fastlandet.

Hur det än må vara med anledningarna, så tjänar faktumet att det främst är unga hongkongbor som står upp mot det ökade kinesiska inflytandet till att ytterligare tydliggöra Kinas misslyckande att fostra stadens befolkning till goda kinesiska patrioter.

Det innebär tvärtom att den första generationen av Hongkongs invånare som vuxit upp under Pekings styre, är de som tydligast tar avstånd från kommunistpartiet. Under motdemonstrationer i Mongkok förra veckan skrek studenter till och med åt irriterade turister och inhyrda ligister att ”sticka tillbaka till Kina”.

Detta faktum är givetvis särskilt oroande för kinesiska myndigheter, eftersom ungdomen är stadens framtid. Efter två veckor av tårgas, arresteringar, våld och förödmjukelse är det heller inte mycket som pekar på att stadens unga kommer bli mer kompromissvilliga eller vänligt inställda till Kina. En lokal krönikör sade att Hongkong aldrig kommer bli sig likt igen efter dessa protester.

Att Hongkong nu också urholkas på alla de rättigheter som gjort staden till ett framgångsrikt unikum, kan också betyda att man dräneras på talanger. Kinas ökande inflytande över stadens lärosäten och institutioner har redan fått många utländska studenter och företag att tänka till en extra gång innan man investerar tid och pengar i staden.

Dräneringen kommer även märkas bland lokalbefolkningen. Då jag tidigare i veckan var ute och fotade i ett bostadsområde, kom en kvinna i min egen ålder fram och frågade på perfekt engelska vad jag gjorde i Hongkong. Hon var på väg hem från protesterna där hon varit för att ”stötta demonstranterna”, och berättade samtidigt att hon bodde i San Francisco och bara var i Hongkong tillfälligt för att besöka sina föräldrar.

Hon jobbade till vardags på ett it-företag och gav ett väldigt intellektuellt intryck. Vi började prata om protesterna, och jag frågade kvinnan om hon inte saknade Hongkong. Hon svarade: ”Jag älskar verkligen Hongkong, men jag har inget hopp för stadens framtid”.

Hon menade att friheten och alla de värden som Hongkong alltid stått för nu är allvarligt hotade. Därför håller hennes arbetsgivare på att ordna ett amerikanskt green card till henne som räknas vara klart nästa år. Och då det är färdigt planerar kvinnan ordna så att hela hennes familj kan flytta med henne till USA.

4 oktober 2014
demokrati

Tårgas, gatuslagsmål och splittringar i Hongkong

Det har varit en dramatisk och känslosam vecka i Hongkong. Då jag landade förra helgen hade studenter precis drabbat samman med polis just utanför myndigheternas högkvarter i stadens centrala delar. Medborgarrörelsen Occupy Central uttalade då sitt stöd för studenterna, och uppmanade sina deltagare att göra gemensam sak med dem.

Kvällen efter åkte jag för första gången och bevittnade sammanstötningarna. Då jag klev ur taxin möttes jag av en frän doft; tårgas som avfyrats av kravallpolis för att hålla demonstranterna stången. Taxin ville inte åka längre och efter ett par minuters promenad förstod jag varför. Finansdistriktet påminde om inget mindre än en krigszon.

En linje tungt utrustade kravallpoliser stod bara några meter bort från den ilskna folkmassa som för full hals skrek ”förtryckare” och uppmanade dem att gå i strejk. Då jag tog mig upp på en bro blev jag genast bortkörd – tillsammans med dussintals andra – av en handfull kravallpoliser med sköldar och gasmasker som bildade en kedja och gick emot oss.

Det pågick under kvällen en katt-och-råtta-lek mellan poliser med tårgas och batonger å en sidan, och demonstranter med simglasögon och blöta handdukar runt munnen å andra sidan. Visa av dem hade till och med virat in sina armar och huvuden i plast som skydd mot tårgasen, vilken avfyrades cirka 80 gånger under föregående helg.

Det var starka känslor samt mycket rop och skrik från demonstranterna. Men till skillnad från polisen så använde de sig inte av våld en enstaka gång. Med uthållighet och smartphones dirigerades olika grupper av demonstranter mellan olika platser, för att undvika konfrontation med polisen men samtidigt inte lämna de viktiga gator man var ute efter att ockupera.

En student jag träffade förklarade att målet med Occupy Central och dessa demonstrationer är att lamslå viktiga delar av staden för att tvinga myndigheterna till politiska samtal. Som jag tidigare utförligt skrivit om här på Finansliv, så vill man genom dessa protester uppnå utökad demokrati och rätten för stadens invånare att välja sin egen ledare.

Metoden är alltså att visa sitt missnöje och tvinga fram dialog genom fredliga protester. Och då man genom stark disciplin lyckades hålla demonstrationerna fredliga, samtidigt som polisen använde sig av bryska metoder, svängde allmänhetens sympatier snabbt över på demonstranternas sida.

Opinionsundersökningar visade just innan sammandrabbningarnas början att en knapp majoritet av befolkningen var emot en ockupation av stadens centrala delar. Men under de kommande dagarna hjälpte folk i alla åldrar, samhällsklasser och yrkesgrupper till att förse demonstranterna med livsmedel och andra förnödenheter.

Kravallpolisen drog sig tillbaka i början av veckan, och den fredliga ockupationen inte bara fortsatte utan spred sig till andra delar av Hongkong. Jag åkte runt och kollade in läget i shoppingområden som Causeway Bay, samt tätbefolkade luggslitna stadsdelar som Mongkok i norra Hongkong bara drygt ett par mil från gränsen till Kina.

Kulmen för demonstrationerna kom 1 oktober, som är Kinas nationaldag och tillika helgdag även i Hongkong. Bara i stadens centrala delar befann sig över 100 000 demonstranter på några av de största och viktigaste gatorna. I andra stadsdelar tiotusentals fler. Allt sköttes fredligt; demonstranterna sopsorterade och gjorde till och med sina läxor. Överallt leenden och motiverande tal.

Men de senaste dagarna har situationen tagit en dramatisk vändning. Stadens hatade regeringschef Leung Chun-ying skålade under nationaldagsfirandet med kinesiska tjänstemän och sjöng Kinas nationalsång. Det är klart att hans lojalitet är med ledarna i Peking, som till varje pris vill undvika att de pågående demonstrationerna röner någon framgång.

Myndigheterna i såväl Kina som Hongkong förhöll sig trots protesternas storlek obevekliga i sin ställning. Man upprepade flera gånger att vad ockupationen av gatorna är olaglig och krävde att demonstranterna ska gå hem. Genom att i mitten veckan ”bjuda in till samtal” lyckades man köpa tid och minska antalet protesterande som efter ledigheten återgick till arbetet.

Sedan under gårdagen hände något riktigt obehagligt. Efter att folkmassorna minskat i antal och tropiska regnskurar ytterligare försvårat situationen för de som valt att sova utomhus, attackerades demonstranterna plötsligt av hundratals motdemonstranter. Värst var det i Mongkok, där dussintals personer slogs blodiga och många fördes till sjukhus. Liknande scener har inte utspelat sig i Hongkong sedan Kina drog igång Kulturrevolutionen 1966.

Spekulationer uppstod genast om vad som var i görningen. Det är känt att många hotell- och butiksägare är starkt emot ockupationen av gatorna eftersom det försämrar deras affärer. Så det verkade först som att arga folksamlingar av dessa yrkesgrupper tog tillfället i akt att köra i väg demonstranterna.

Det var också tal om att våldsverkarna hyrts in av myndigheterna, vilket är en vanlig metod för att få bukt med liknande lokala protester i Kina. Mycket riktigt visade det sig senare under kvällen att flera av de arresterade och mest våldsamma anti-demokrati-demonstranterna tillhörde södra Kinas triader och med största sannolikhet fått betalt för att attackera de fredliga protesterna.

Ända sedan demonstrationernas början har en viss orolighet funnits för att Kina ska blanda sig i leken, kanske till och med genom militära då man redan har militära styrkor på plats i Hongkong. Studenter som jag talade med i går var modfällda, då det nu istället verkade som att Kina hyrt in civila ligister. ”Hongkong håller på att försvinna” sade en av dem hopplöst.

Under dagen har dock demonstranterna med fredliga metoder tagit tillbaka delar av Mongkok och Causeway Bay. Protesterna kommer fortsätta, men stor risk finns för att demonstranterna på grund av våld förlorar mark och ”bara” kommer kunna hålla stadens centrala delar. Mycket rykten florerar, och det är svårt att vet vad såväl myndigheter som demonstranter planerar att göra härnäst. Dessutom är demonstranterna splittrade i olika grupper; det finns grupper med bara studenter, grupper med andra aktivister och så demonstranter som säger inte tillhöra någon grupp alls.

Det är ungefär där vi står nu. En röra av protester, våldsamheter, fula knep och osäkerhet. Detta inlägg blir relativt kort och utan länkar till relevanta nyhetskällor för nu ska jag slänga kameran på axeln och bege mig ner till Mongkok för att se hur händelseförloppet utspelar sig.

De närmsta dagarna kommer jag fortsätta skriva ett par inlägg här om situationen i Hongkong. Bland annat hur demonstrationerna blottar de stora splittringar som finns i Hongkongs samhälle; såväl mellan gammal och ung som rika och fattiga.

Kommer även skriva om hur detta påverkar Hongkongs speciella status som asiatiskt finanscentrum och länk till Kina. Ni kommer även framöver få se en längre rapport om detta i tryck i magasinet Finansliv.

20 september 2014
central

Snart exploderar det i Hongkong

I början av sommaren skrev jag här på Finansliv ett inlägg med titeln ”Kinas inflytande hotar Hongkongs status som finanscentrum”. Det handlade om faktumet att Kinas inflytande i Hongkong bara ökar, med fara för bland annat mänskliga rättigheter, demokrati och yttrandefrihet.

Rörelsen Occupy Central har uppstått som en slags motståndsrörelse mot denna utveckling, och har länge hotat med att genom fredliga protester ockupera Hongkongs centrala finansdistrikt om regimen i Peking inte håller tidigare löften om att hongkongborna ska få rösta fram sin nästa borgmästare år 2017 enligt principen ”en man, en röst”.

Rörelsen har från sin början fått utstå hot från kommunistpartiet bland annat om risken för undantagstillstånd och armétrupper i Hongkongs centrala delar om dessa protester skulle bli verklighet. Den spända situationen ledde bland annat till att cirka en halv miljon av Hongkongs invånare deltog i en demokratidemonstration 1 juli.

Och sedan jag skrev om detta ämne här på Finansliv i juli så har situationen i Hongkong blivit mycket värre, och insatserna ökat från alla inblandade parter.

Efter en nervös sommar lät Kinas regim till slut hongkongborna veta att de inte alls kommer få välja sin egen borgmästare 2017. Visserligen kommer ”en man, en röst” att gälla då den nya borgmästaren tillträder, men valet kommer bara stå mellan ett par kandidater som på förhand godkänts av kommunistpartiet.

Detta ”förslag” offentliggjordes av regimen i Peking den 31 augusti, och ska antas eller nobbas av Hongkongs lagstiftande församling i början av nästa år. Det är knappast ett förslag som är öppet för förhandlingar: Kina uttryckte tydligt att alternativet till förslaget är ingen omröstning över huvudtaget..

Tillkännagivandet av planerna skapade uppståndelse redan samma kväll, då polis använde tårgas mot demonstranter som försökte bryta sig genom kravallstaket till den byggnad där kommunistpartiets tjänsteman läst upp förslaget.

Som ett svar på förslaget bestämde sig Occupy Central för att förbereda en ”civil olydnads-kampanj” som ska börja tidigt i oktober. Anledningen till detta är att potentiella aktivister ska få tid att tänka över sitt deltagande i kampanjen, men också att det ska ges tid till att träna och organisera sig. Occupy Central har under de senaste veckorna köpt bland annat tält och 40 mobila utedass. Under träningssessioner har deltagarna fått lära sig att stå emot såväl vattenkanoner som tårgas.

I samband med att kommunistpartiet lade fram förslaget om valproceduren för nästa borgmästare, sågs också minst fyra bepansrade fordon från Kinas armé med monterade vapen åka runt på gatorna i de centrala områdena Yau Ma Tei och Jordan. Utvecklingen har fått jämförelserna med förspelet till massakern vid Himmelska fridens torg 1989 att bli allt fler och tydligare.

Det känns nu i luften att oktober börja närma sig: Förra helgen hölls en tyst protestmarsch med tusentals svartklädda deltagare i Hongkong. De höll plakat och banderoller som uttryckte besvikelse mot Pekings beslut att svika sina löften om utökad demokrati i Hongkong, men också uppmaningar till civil olydnad och bojkott av klasser vid stadens universitet.

Studentaktivister ska börja bojkotta lektioner från och med 22 september (alltså nu på måndag), vilket flera universitetslärare också uttryckt sitt stöd för.

Och just det här med vilket stöd Occupy Central respektive ökat kinesiskt inflytande har i Hongkong är svårbedömt. I mitt förra inlägg tidigare i somras skrev jag att kommunistpartiet tack vare sin ekonomiska och politiska makt har vunnit över stora delar av Hongkongs finans- och affärsvärld på sin sida. Också fyra stora globala revisionsföretag (Deloitte, PwC, KPMG och Ernst & Young) motsatte sig i ett tydligt gemensamt ställningstagande alla pro-demokratiska rörelser och protester i staden.

Men nu har även en grupp vid namn ”Finance and Banking Professionals in Support of Occupy Central With Peace and Love” skapats. Den består av ett 80-tal anställda inom bank och finans, som nu i veckan offentliggjorde att de satt igång en internationell mediakampanj i syfte att uppmärksamma kampen för demokrati i Hongkong.

Gruppen har bland annat betalat för annonser i New York Times och Wall Street Journal med en direkt uppmaning till Kinas president Xi Jinping att respektera Hongkongs önskan för demokrati, samt att inte ”återupprepa [massakern vid] Himmelska fridens torg” i Hongkong eftersom ”hela världen nu ser på”.

En medlem av gruppen vid namn Edward Chin läste upp detta meddelande under ett event i centrala Hongkong nu i veckan. Han sade vidare att rörelsen Occupy Central är viktig inte för själva tanken om ockupation, men för att den för med sig ett nödvändigt moraliskt uppvaknande.

Dessutom menar Edward Chin att ökat kinesiskt inflytande i det långa loppet innebär ett sämre affärsklimat i Hongkong, eftersom man då i framtiden måste dras med korruption och regleringar från Peking. Det är stick i stäv mot många andra affärsmän och de ovanstående revisionsföretagen, som istället ser Occupy Centrals aktiviteter som det största hotet mot deras verksamhet.

Undersökningar från media och universitet har visat att en knapp majoritet är emot Occupy Centrals planer på att ockupera finansdistriktet. Men samtidigt är hongkongborna också emot ökad kinesisk inblandning i politiken, eftersom halva stadens befolkning vill att den lagstiftande makten ska nobba det kinesiska förslaget angående valproceduren av nästa borgmästare, medan bara drygt 30 procent är för förslaget och 13 procent osäkra eller ointresserade.

En stor undersökning som nyligen genomfördes av South China Morning Post gav vid handen att ju yngre och mer välutbildade de svarande var, ju mer negativa var de angående såväl kommunistpartiet som Hongkongs framtid i stort.

En majoritet av befolkningen säger sig vara mot protesterna, men också en växande del är emot Peking(?). Samtidigt är det också fler som vill att politikerna ska nobba förslaget än anta det. Undersökningen visar även att de yngre och bättre utbildade är större motståndare till kommunistpartiet, men även mer pessimistiska om framtiden.

Vad gäller förslaget om valproceduren så finns en stor risk att det kommer röstas ner, eftersom de så kallade ”pan-demokraterna” har en tillräckligt stor andel ledamöter i den lagstiftande församlingen för att på egen hand kunna fälla förslaget, som ju de facto innebär en omöjlighet för någon med en demokratisk agenda att bli borgmästare i Hongkong.

Men frågan är om det alls lönar sig att rösta ner förslaget. Regimen i Peking är extremt tydlig att vare sig ett nedröstat förslag eller omfattande gatuprotester kommer leda till större demokratiska rättigheter till Hongkong. Man vidhåller också att det oavsett vilket aldrig kommer på fråga med en borgmästare i Hongkong som motsätter sig regeringen i Peking eller enpartisystemet som sådant.

En aspekt som är viktig och inte kan underskattas är att majoriteten av Hongkongs sju miljoner invånare utgörs av kineser som själva flytt Kina undan politiskt förtryck, eller barn till dessa politiska flyktingar. Särskilt under 1950- och 60-talen flydde miljontals kineser undan svält och förföljelse till Hongkong med livet som insats. Dessa invånare kommer kämpa hårt mot att samma kommunistparti nu ständigt ökar sitt inflytande över Hongkong.

Det är alltså upplagt för bråk mellan målmedvetna aktivister och en auktoritär regim. Under oktober månad kommer det börja hända saker på allvar i Hongkong. Kom ihåg vart ni läste det först.

13 september 2014
akademisk frihet

Kinas dyra men totalt misslyckade export av kultur

De senaste veckorna har jag spenderat med att skriva och fotografera till min nya bok, vilket lett till inaktivitet här på Finansliv. Det ska det bli ändring på nu, då jag i förrgår äntligen lämnade materialet till förläggaren.

Under dessa veckor har Alibabas börsnotering krypit närmare, och president Xi Jinpings anti-korruptionskampanj intensifierats ytterligare.

Men först tänkte jag som hastigast tala om en annan sak, nämligen Kinas problem att sprida sin kultur och utöka sin ”soft power”.

Kultur och soft power må vara abstrakta begrepp som kan tyckas vara svåra att koppla ihop med ekonomi och finans. Men man ska inte underskatta betydelsen av dessa på marknaden.

Under efterkrigstiden hade Japan allt från mystifiering till manga att tacka för den exportboom som gjorde landet till ett av världens rikaste. Utländska kunder litade på japansk teknik, eftersom landet visade sig kreativt och uppfinningsrikt på så många olika plan.

Som svensk i utlandet märker jag även hur Sveriges rykte bidrar till framgångar för såväl IKEA som Volvo. Skandinaviska möbler och säkra svenska bilar är ett mantra som få motsätter sig. Nyligen såg jag till och med en av Pekings finaste drinkbarer använda IKEA:s flädersaft i sina drinkar – knappast någon exklusiv saft, men det hänger säkert ihop med att svenska matprodukter (till skillnad från kinesiska) anses vara nyttiga och säkra.

Kina har motsatt bekymmer – kunder i utlandet undviker ofta köpa exempelvis telefoner och bilar enkom för att de kommer från kinesiska tillverkare. Detta beror delvis på ren rasism – ”made in China” är billigt skit, etc – men grundar sig även i faktumet att kinesiska teknologiföretag ännu inte kommit särskilt långt vad gäller ”after sales”.

Faktum är att olika undersökningar visat att Kina överlag får allt sämre rykte i utlandet. Det beror på allt från brist på mänskliga rättigheter och yttrandefrihet, till miljöförstöring och en allt mer aggressiv utrikespolitik.

Landets ledning är givetvis medvetna om detta, och har försökt ändra på bilden av Kina med hjälp av hundratals så kallade ”Konfucius-institut”.

Dessa skolor finansieras av Kinas myndigheter, med det uttalade syftet att sprida Kinas språk och kultur till omvärlden. Förutom ren språkundervisning pågår här även en rad kurser, seminarier och föreläsningar som vid varje annan akademisk avdelning. Instituten sponsrar även ”kulturella event”.

De samarbetar med lokala universitet och lärosäten, och har välkomnats med öppna armar i och med ökad efterfrågan på undervisning i kinesiska. Där många skolor inte har haft personal eller resurser för att lära ut språket, så har Kina klivit in med såväl pengar som lärare.

Särskilt stort har intresset varit då instituten även säger sig vilja öka handel och ekonomiskt samarbete med de berörda länderna.

Vid slutet av fjolåret fanns det 440 Konfucius-institut världen över, som sammanlagt undervisade 850 000 registrerade elever. Bara i USA finns över hundra Konfucius-institut och i Europa ännu fler varav fyra stycken i Sverige; Stockholm, Luleå, Karlstad och Karlskrona.

Konfucius-institutet som öppnade i Stockholm 2005 var det första i Europa och det andra utanför Kina. Spridningen av dessa gick särskilt fort i samband med finanskrisen, då måna lärosäten i väst upplevde en brist på pengar. Plötsligt hade det alltså uppstått en perfekt möjlighet för kapitalstinna Kina att exportera sin kultur.

Men smekmånaden mellan Konfucius-instituten och västerländska universitet blev kort. Med början för ett par år sedan har kritiken ökat mot instituten för att föra en politisk agenda. De har anklagats över allt från spioneri till censur och att hota akademisk frihet.

Det sistnämnda är ett faktum, eftersom det vid instituten råder förbud att diskutera ”tre T” – det vill säga Tibet, Taiwan och Tian’anmen (det engelska namnet på himmelska fridens torg, där en massaker genomfördes 1989).

Dessutom ställer instituten krav på att de anställda inte får ha någon bakgrund i Falun Gong eller andra av Kina bannlysta organisationer. Det bryter direkt mot de diskrimineringslagar som finns i de flesta europeiska och nordamerikanska länder.

Och det var just i Nordamerika, närmare bestämt i Kanada, som det tydliga motståndet uppenbarade sig först. Ett av landets universitet motsade sig etableringen av ett Konfucius-institut redan 2011 av uttalad rädsla för politisk censur.

I fjol stängde ytterligare ett kanadensiskt universitet ner sitt institut, och ytterligare ett universitet meddelade i december i fjol att man kommer nedmontera Konfucius-institutet på sitt campus.

Starka uttalanden har kommit från bland annat chefer vid lärarnas fackförbund i Kanada, som menar att Konfucius-instituten är de kinesiska myndigheternas förlängda arm och att den inskränkning som de innebär för akademisk frihet och öppna samtal ”inte hör hemma vid landets universitet”.

Och i veckan uppmärksammade The Economist att denna oro nu även fått fäste i USA:

In America the Confucius programme has been widely welcomed by universities and school districts, which often do not have enough money to provide Chinese-language teachers for all who need them. But critics like Mr May believe China’s funding comes at a price: that Confucius Institutes (as those established on university campuses are known) and school-based Confucius Classrooms restrain freedom of speech by steering discussion of China away from sensitive subjects.

Den citerade Mr May är historiker vid University of Oregon som kräver att hans universitet ska avsluta samarbetet med institutet. Nyligen kom även fackförbundet för amerikanska universitetsprofessorer med ett uttalande som upprepade misstankarna från Kanada; alltså att Konfucius-instituten är den kinesiska statens förlängda arm in i västerländska universitet.

Liknande klagomål har ägt rum vid flera amerikanska universitet:

Earlier this year more than 100 members of the faculty at the University of Chicago complained that Confucius Institutes were compromising academic integrity. In an article published in 2013 by Nation magazine, one of the university’s academics, Marshall Sahlins, listed cases in several countries involving what appeared to be deference to the political sensitivities of Confucius Institutes. These included a couple of occasions when universities had invited the Dalai Lama to speak and then either cancelled the invitation or received him off-campus.

Försöket att genom dessa institut sprida kinesisk kultur har vidare varit väldigt kostsamt. Varje campus berräknas kosta kinesiska myndigheterna minst en miljon om året, och under 2013 spenderades sammantaget cirka två miljarder kronor på Konfucius-instituten vilket var sex gånger mer än 2006.

En fjärdedel av dessa Konfucius-instut finna alltså i USA, men ändå har Kinas popularitet där de senaste åren inte ökat – tvärtom uppger Pew Research Center att 42 procent av det amerikanska folket hade en positiv syn på Kina 2007, jämfört med bara 37 procent i fjol.

Det finns alltså anledning att tro att dessa institut på sina håll snarare har försämrat bilden av Kina, med hjälp av metoder som bryter mot den akademiska frihet och de diskrimineringslagar som hålls högt i demokratiska länder.

Om så vore fallet, så är instituten inte det enda misslyckade fallet att sprida kinesisk kultur och soft power. I Afrika lånar Kina nu årligen ut mer pengar än Världsbanken, och en rädsla fanns länge för att det så kallade ”Beijing Consensus” – ett namn på det nya Kinas politisk-ekonomiska modell – skulle utgöra ett hot mot spridningen av demokrati i Afrika.

Men på senare år har kineserna istället blivit allt mer avskydda bland den afrikanska allmänheten på grund av rasism, miljöförstöring, brott mot lokala lagar, korruption, utnyttjande av billig arbetskraft och stöd till lokala diktatorer. Howard French, författare till en ny bok om Kina i Afrika, konstaterar syrligt att Kina ”inte kommer någon vart” vare sig kulturellt eller ideologiskt i Afrika.

Samma mönster kan ses vad gäller filmer och tv-serier, där myndigheterna har lagt enorma resurser på produktioner med ambition att vinna såväl Oscars som popularitet i utlandet. Men censur och kontroll har istället lett till att många yngre kineser per definition föraktar statligt stödda produktioner och mycket hellre ser på filmer från USA och tv-serier från Japan eller Sydkorea.

Det går med andra ord inte alls bra för Kinas myndigheter att sprida kultur och soft power. Samtidigt innebär en allt tuffare utrikespolitik och ett allt större förtryck mot minoriteter, media och regimkritiker inne i Kina att de positiva effekter som dessa satsningar potentiellt skulle kunna föra med sig effektivt utraderas.

Och nu en sista tanke angående Konfucius-instituten: Förutom Kanada och USA som nämns ovan, så har skarp kritik framkommit mot dessa institut i bland annat Storbritannien, Australien, Österrike, Portugal och Israel. När kommer vi få höra något om detta i Sverige, som ju ofta slår sig på bröstet angående akademisk frihet?

En enkel googling på ”konfuciusinstitut” ger inte mycket vid handen. En artikel i DN från december 2012 konstaterar att en utredare fem år tidigare rekommenderade att Konfucius-institutet borde flytta från Stockholms universitet med anledning av propagandaspridning och hot mot den akademiska friheten.

I artikeln kommer Bengt Novén som är dekanus vid humanistiska fakulteten till tals, liksom Torbjörn Lodén. De båda uttrycker en viss oro respektive totalt oförstående för att instituten skulle hota akademisk frihet i Sverige.

Torbjörn Lodén – ett känt och aktat namn i svenska Kinakretsar – är nämligen föreståndare för Konfucius-institutet i Stockholm. I en artikel i SvD från 2011 säger han:

Jag är för min del övertygad om att Stockholms Konfuciusinstitut snarare bidrar, om än i blygsam skala, till Kinas fortsatta integration i världen, vilket i sin tur bidrar till utvecklingen mot ett öppnare samhälle, än till att stärka förtrycket i Kina.

Det är bara att konstatera att många av hans kollegor i andra delar av världen inte håller med. Samt att det i ljuset av ett allt kaxigare och mer oförsonligt Kina kan vara värt att kolla närmare på Konfucius-institutens egentliga inflytande.

12 augusti 2014
ekonomi

Kinas största anti-korruptionsvåg någonsin når nya höjder

Då Kinas president Xi Jinping formellt tog makten i mars i fjol sade han sig aktivt vilja bekämpa landets epidemiska korruption.

Redan innan tillträdet på presidentposten höll han flera tal som bland annat handlade om vikten av att sätta dit ”såväl flugor som tigrar”, vilket är en kinesisk metafor för lägre (flugor) och högre (tigrar) tjänstemän.

Uttalanden som dessa är dock mer eller mindre ett pliktskyldigt mantra bland kinesiska ledare. Så jag själv och många med mig lade inte något större hopp vid att Xi Jinping skulle gå särskilt djupt för att rensa upp i de egna leden.

Men det skulle visa sig vara fel – till skillnad från sina föregångare så menade Xi Jinping på fullaste allvar vad han sade. Under hans första 20 månader vid makten har nämligen över 200 000 politiker och tjänstemän straffats av kommunistpartiets disciplinnämnd.

Många av dessa är givetvis ”flugor” utan större politisk makt, som ofta åkte fast även innan Xi Jinping tillträde. Det som främst utmärker Xi och den pågående anti-korruptionsvågen är att även ”tigrarna” nu sätts dit.

Sedan mars i fjol har nämligen minst 36 tjänstemän med en rank viceminister eller högre åkt fast för korruption, vilket är långt fler än vad förre presidenten Hu Jintao satte dit under sin första tre år vid makten.

Och det handlar inte om vilka tigrar som helst: I sin egenskap av vice ordförande i Kinas centrala militärkommission var ex-generalen Xu Caihou länge en av de högsta tjänstemännen inom Kinas mäktigas militär.

Men det hindrade inte beväpnad polis från att hämta Xu från sjukhussängen vid ett armésjukhus i Peking, då utredningen mot honom för att ha sålt befattningar inom militären började i juli i år.

Just innan dess åkte Xu Yongsheng, chef vid den nationella energiadministrationens, dit för korruption. I hans hem hittades motsvarande över 100 miljoner kronor i kontanter, som sammanlagt vägde ett ton och om de hade staplats på hög nått en höjd på över 100 meter.

Detta är tjänstemän som man länge vetat varit korrupta, men som ingen tidigare vågat sätta dit på grund av rädsla för politiska repressalier. Men anti-korruptionsvågen absoluta kulmen nåddes för bara någon dryg vecka sedan, då det offentliggjordes att Zhou Yongkang är anhållen och utreds för korruption.

Zhou är ingen dussinpolitiker, utan tvärtom den största tiger man kan tänka sig. Han var en av de som satt i politbyråns ständiga utskott fram till 2012, och var därmed en av Kinas nio mäktigaste politiker.

Zhous position som ”nationell säkerhetschef” gav honom kontrollen över polis, säkerhetsstyrkor, domstolar, fängelse och övervakningsteknik, och fick bland annat Financial Times att kalla Zhou för ”Kinas mäktigaste man” just innan hans avgång.

Som chef för den interna säkerheten förfogade nämligen Zhou över en budget större än militärens, och dessutom hade han genom familjemedlemmar och affärspartners byggt upp ett regelrätt imperium med enorma marknadsandelar inom områden som oljeproduktion, fastighetsutveckling och energi.

Enligt Reuters så hade Zhou Yongkang och hans familj skaffat sig tillgångar på över 90 miljarder kronor.

Zhous otroliga makt gjorde honom länge orörbar, och dessutom gavs extra säkerhet genom hans position i politbyråns ständiga utskott. Det finns nämligen en oskriven regel inom kinesisk politik mot att utreda personer som suttit i denna landets högsta politiska enhet; det har inte skett sedan Maos utrensningar under Kulturrevolutionen.

Men Xi Jinping tvekade inte att bryta mot denna regel. Undersökningen mot Zhou Yongkang tros ha pågått i flera månader, och redan innan den offentliggjordes förra veckan så har dussintals av den tidigare säkerhetschefens familjemedlemmar (inklusive son och fru) och politiska allierade hamnat under utredning eller ”försvunnit”.

Nu är det läge att bromsa upp och dra en parallell för att förstå hur stort detta egentligen är: New York Times gör en jämförelse med att Barack Obama under sitt första år som president skulle ha häktat sin tidigare partikamrat Al Gore med familj samt hundratals affärsmän som stod Gore nära, och sedan beslagtagit alla deras tillgångar, från bostäder ner till bilar och konstföremål.

Utrensningen av Zhou Yongkang visar alltså verkligen vilken stor makt Xi Jinpings har – eller i alla fall hoppas att han har.

För att ge sig på mäktiga politiker och militärer som Zhou Yongkang och Xu Caihou är naturligtvis farligt. Det varnas nu högljutt om en maktkamp inom partiet, och att den mer ljusskygga falangen planerar slå tillbaka mot Xi.

Anledningen är givetvis att det efter årtionden av systematisk korruption vuxit fram stora intressegrupper som inte har något intresse att dela med sig av varken makt eller rikedomar. Det handlar om tjänstemän som själva skulle gå samma öde till mötes om de utreddes för korruption – och därför ser nödvändigheten i att slå till först.

Enligt bedömare och folk med insyn i Kinas politik är kampen mellan Xi och dessa intressegrupper redan glödhet. Även presidenten själv ska ha förstått att detta är en kamp som handlar om ”allt eller inget”.

Men trots de stora riskerna har Xi Jinping inga planer att slå ner på takten. I ett tal till politbyrån som läckte ut förra veckan, sade Xi att han i kampen mot korruption varken brydde sig om ”liv, död eller sitt personliga rykte”.

Talet ska ha varit chockerande starkt (särskilt för att vara i Kinas konsensus- och mygelbaserade politiska värld) och bland annat beskrev presidenten det ”dödläge” som uppstått mellan ”armén för korruption och armén mot korruption”. Han sade vidare att inga metoder är otänkbara för honom då det gäller att för kampanjen vidare.

Det är alltså tydligt att Xi Jinping kommer fortsätta med denna ofattbart våghalsiga kamp anti-korruptionskampanj, men vad är egentligen hans syfte?

Cyniker menar att presidentens mål är att konsolidera sin egna makt genom att slå till mot sina politiska fiender. Xi har även vidtagit andra åtgärder för att stärka sin egen makt: Han tog genast över som ordförande i den viktiga centrala militärkommissionen i samband med presidentskapet, tvärtemot förre presidenten Hu Jintao som väntade i två år med att ta kontroll över kommissionen för att blidka militärerna.

Xi Jinping har vidare också gett sig själv ordförandeposten i en särskild arbetsgrupp för finans och ekonomi, som annars vanligtvis leds av premiärministern. Därmed får Xi en närmast oinskränkt makt över Kinas ekonomiska politik.

Och så här efter Zhou Yongkangs fall kallas Xi Jinping för den starkaste ledaren i kinesisk politik på flera årtionden. En like med Deng Xiaoping, långt mäktigare än de två senaste presidenterna Hu Jintao och Jiang Zemin.

Ytterligare ett av Xi Jinpings främsta motiv till detta är enligt cynikerna ren och skär fåfänga. Xi beundrar Deng Xiaoping djupt, och sägs vilja ta en plats bredvid honom i kommunistpartiets historia som ”en av de stora”.

Men cynikerna har långsamt fått ge vika för allt fler mer hoppfulla åskådare, som menar att Xi Jinping i själva verket genomför denna anti-korruptionskampanj för att han känner att kommunistpartiet är inne i en genuin kris, och har tappat det kinesiska folkets förtroende.

Xi Jinping skulle kunna valt en ”enkel väg” som sin föregångare Hu Jintao, och suttit av sina tio år som president utan att skapa några riskfyllda inre motsättningar. Men allt fler menar nu att Xi känner en känsla av ansvar att reparera den skada som skett genom de senaste årtiondenas vanstyre, och därmed säkra Kinas framtid (och samtidigt givetvis även kommunistpartiets maktmonopol).

Det är förvisso sant att Xi Jinping har satt sina egna politiska allierade på många av de platser som blivit lediga i spåren av den pågående anti-korruptionsvågen. Men för att visa att han inte enbart är ute efter sina fiender, skickade han nyligen även särskilda team av kontrollanter till Shanghai och Zhejiang, där Xi tidigare har arbetat som partichef och tros ha sin politiska maktbas.

Chen Dingding, biträdande professor vid University of Macao, gav nyligen sin syn på saken i en artikel i tidningen The Diplomat, där han främst tryckte på fyra punkter vad gäller anti-korruptionskampanjen:

* Den kommer inte att upphöra inom den närmsta framtiden
* Det handlar inte blott om en maktkamp inom partiet
* Det handlar om fundamentala reformer snarare än endast korruption
* Den kommer inte skada Kinas ekonomiska tillväxt

Därmed kan Chen Dingdings åsikter sägas vara typiska för lägret som har en positiv bild av anti-korruptionsvåg. Chen är tydlig med att om Xi vill gå till historien som en av Kinas stora politiker, så måste han utföra ekonomiska och helst även politiska reformer.

Men för att göra det krävs det först att han konsoliderar sin politiska makt. Att sätta dit korrupta politiker som samtidigt är meningsmotståndare, är enligt Chen det första steget i Xi Jinpings uttänkta väg mot genomförandet av reformer. För det är först efter att de korrupta strukturerna försvinner minskar som betydande ekonomiska reformer kan bli verklighet.

Att installera sina allierade på viktiga poster, ses alltså helt enkelt som en metod av Xi Jinping att bereda väg för ekonomiska reformer. Först efter det blir det i sin tur möjligt med sociala reformer, och till slut även kanske politiska reformer.

Det är förvisso sant att anti-korruptionskampanjen kortsiktigt skadat vissa sektorer av Kinas ekonomi. Fastighetsmarknaden ser mer stabil ut än på länge, samtidigt som en kraftig minskning av flotta banketter och dyra gåvor slagit mot delar av Kinas tjänstesektor.

Men i det långa loppet är Chen Dingding – liksom väl nästan alla vettiga akademiker – överens om att en rejäl minskning av korruptionen är något bra för Kinas ekonomi. Bara genom att utvidga det sociala skyddsnätet kan man få igång den konsumtion som krävs för en hållbar tillväxt och ”mogen ekonomi” som inte fastnar i den för utvecklingsländer så fruktade medelinkomstfällan.

Själv har jag bytt ståndpunkt från att ha varit en cyniker, till att nu se mer positivt på Xi Jinping och hans anti-korruptionskampanj. Tillslag mot tigrar som Xu Caihou och Zhou Yongkang visar att det verkligen är allvar denna gång. Det är tecken på att stora förändringar kan vara på gång i Kina.

Låt oss bara hoppas att Xi Jinping och hans ”armé mot korruption” vinner maktkampen mot ”armén för korruption” som nu tveklöst har brakat loss innanför de avspärrade ledarkomplexet Zhongnanhais höga, röda murar.

30 juli 2014

Olyckligt att olyckor (och media) skrämmer folk att flyga

I förra numret av Finansliv skrev jag en artikel om försäkringar vad gäller flygolyckor, efter att Malaysia Airlines flight nummer MH 370 i mars försvunnit spårlöst med 239 befarade dödsoffer. Artikeln kan även läsas i sin helhet på webben.

Det finns nu anledning att återkomma till ämnet, i och med att Malaysia Airlines ju nyligen drabbades av ytterligare en tragedi för en dryg vecka sedan, då dess flight MH 17 sköts ner över Ukraina, med 298 dödsoffer som följd.

Malaysia Airlines hade i flera år haft problem med finanserna, och efter olyckan med MH 370 i mars talades det om risk för konkurs. Aktiens värde mer än halverades jämfört med förra årsskiftet.

Och efter den nya olyckan med MH 17 är så klart företagets framtid ännu mer osäker. Yahoo skriver:

Malaysia Airlines flies approximately 37,000 passengers on 250 flights per day to 80 destinations and has won numerous awards for safety and general excellence. A review by airlineratings.com earlier this year gave the airline a safety rating of five stars out of seven.

But, consumer perception has nothing to do with the airline’s actual safety record or whether or not the airline is officially to blame for the incidents.

“People are going to avoid Malaysia Airlines, rightly or wrongly,” says Alastair Rosenschein, an aviation consultant and former Boeing 747 pilot for British Airways. “They have lost two 777s in fairly quick succession. That is an appalling record for an airline. Who hasn’t heard of Malaysia Airlines now?”

Då tonen i såväl traditionella som sociala medier förenar Malaysia Airlines med livsfara, spelar det alltså mindre roll att flygbolaget har ett utmärkt track record och en lång historia av (relativ) säkerhet.

Lokala analytiker bedömer att Malaysia Airlines nu förlorar över en miljon dollar dagligen, och kan hålla sig flytande max ett halvår utan ett rejält räddningsingrepp från landets myndigheter.

Oro uttrycks även från företagsledningen, som givetvis visserligen är positiva, men medger att det kanske är nödvändigt att till och med byta namn för att få bort olycksstämpeln och kunna överleva krisen.

Samma oro kan ses över hela branschen. Förra veckan ägde nämligen ytterligare två dödsolyckor rum; 23 juli kraschade flight ATR 72 från TransAsia Airlines vid ögruppen Penghu, i vad som blev Taiwans dödligaste flygolycka på över ett årtionde. Av de 58 personer som befann sig ombord undkom bara 10 med livet behåll.

Dagen efter var det dags igen, när det bara blev smådelar kvar av såväl flygplan som de 116 personer som befann sig på Air Algeries flight AH 5017 över norra Mali.

Därmed är antalet dödsoffer vid flygolyckor i år uppe i 680, vilket analytiker tror kommer drabba hela flygindustrin:

These days, how consumers perceive a brand has much more to do with persistent media coverage and social media quarterbacking. Airline tragedies have now dominated the 24-hour news cycle for the past four months.

”There is a huge concern for the industry as a whole. The typical person doesn’t differentiate among airlines when we have this level of crisis,” said Rachel Davis Mersey, an expert on consumer insight and associate professor at Northwestern University.

”Even well-educated people are right to be spooked right now. I believe the airline industry will absolutely take an immediate hit while these tragedies are top of mind,” Mersey said.

Även professor Mersey i citats här ovanför pekar alltså också på att det är rapporteringen i traditionella medier tillsammans med uppmärksamheten i sociala medier som får folk att nu tänka två gånger innan de tar flyget.

För faktum är att det fortfarande är långt mycket säkrare att ta flyget än bilen. Och inte bara det – det har faktiskt blivit mycket, mycket, mycket säkrare att flyga under de senaste åren.

South China Morning Post publicerade i helgen en utmärkt infografik, som med statistik och teckningar visar hur antalet dödsolyckor inom flygindustrin minskat betydligt på 2000-talet, samtidigt som antalet flygavgångar ju ökat dramatiskt.

Det värsta året var 1972, då passagerartrafiken upplevde 71 stycken dödsolyckor med 2 375 dödsoffer som följd. År 1960-2000 var det ytterst ovanligt med färre än 1 000 dödsoffer om året, medan snittet sedan år 2000 ligger en bra bit under 1 000.

Värst sedan sekelskiftet var år 2005, med 1 073 döda i 39 olyckor. På så vis är det inte ens säkert att 2014 kommer bli det värsta året under 2000-talet, eftersom över halva året har gått med drygt hälften så många avlidna som 2005.

Men det här är det givetvis ingen som skriver om. Rubrikerna ger närmast sken av en total urspårning av allt vad säkerhet heter inom flygindustrin, med plan som såväl försvinner spårlöst som flyger över krigszoner. Synd att sådan skev rapportering ska behöva drabba en viktig industri som redan är i kris.

Särskilt påtagligt och synd är detta i Kina, av flera anledningar. Det är nämligen Asia-Pacific, med Kina i spetsen, som står för lejonparten av flygindustrins tillväxt.

Enligt Bloomberg ökade den civila flygtrafiken i Kina 24 gånger under åren 1992-2012. Fram till 2032 kommer här behövas ytterligare 200 000 piloter och 12 800 flygplan.

Allianz konstaterar vidare att Kina redan 2010 stod Kina för 20 procent av alla de nya passagerarflygplan som levererades globalt, och att Kinas flygindustri kommer växa med 7,9 procent årligen under de kommande 20 åren. Asia-Pacific kan då komma att utgöra 31 procent av den globala flygindustrin.

Redan i dag är Beijing International Airport världens näst största flygplats, och tros snart passera Jackson-Hartfield i Atlanta för att ta förstaplatsen. Detta mycket tack vare av att Kina nu har fler utländska turister än något annat land – över 100 miljoner om året.

Men alla dessa siffror och analyser kom innan raden av olyckor i år, som med all sannolikhet kommer slå hårdare mot flygindustrin i Asia-Pacific än i andra delar av världen. Detta inte bara för att Malaysia Airlines drabbats av två olyckor, utan även för att asiater är mycket vidskepliga.

Efter olyckan med MH 370 var det många som här undvek att boka en flight med samma eller liknande avgångsnummer. Men efter de tre följande olyckorna dök det i mina feeder på olika kinesiska sociala medier upp diverse långsökta kalkyleringar om vilka flygavgångar man bör undvika eller vilka datum man inte bör flyga.

Då var nämligen så att det tre senaste flygolyckorna hände inom loppet av 7 dagar från och med 17 juli (7/17). Av de plan som kraschat i år finns två Boeing 777 och ett Boeing 717. Siffran 7 fanns vidare även med i samtliga fyra avgångsnumer (MH 370, MH 17, ATR 72 och AH 5017). Siffran 7 blev därmed utsedd till universal olyckssiffra inte bara i Kina, utan flera delar av Sydostasien.

Sedan dess har resenärer i regionen inte bara avbokat avgångar inte bara med Malaysia Airlines, utan med siffran 7 i avgångsnumret. Också Financial Times intervjuar analytiker som menar att: ”i denna del av Asien är folk mer vidskepliga, vilket är ett problem [för flygbolagen]”.

Man kan hoppas att effekten av detta blir kortvarig. Men inte Kina finns även långvariga problem med flygtrafiken, framför allt landets flygvapen. Här är det militären som dikterar villkoren över luftrummet – den civila trafiken tillåts endast tillgå cirka 20 procent av landets himmel, vilket tvingar flygbolagen att trängas och ta onödiga omvägar.

Detta blir särskilt tydligt under vissa tidsperioder. Exempelvis de två senaste veckorna, då mängder av avgångar försenats eller ställts in helt, efter att militären med kort varsel tagit sig för en stor övning i landets sydvästra delar.

Samtidigt har Kina de senaste åren byggt världens största nät av snabbtåg, vars avgångar aldrig är försenade och vars biljettpriser är kraftigt subventionerade. South China Morning Post skriver i dag:

On Monday, the Civil Aviation Administration of China forewarned Shanghai airports that capacity would be cut by 75 per cent yesterday afternoon.

Eight airports across Shandong and Jiangsu provinces were closed for landings, while nine in Jiangxi , Fujian and Zhejiang provinces were only cleared for a limited number of take-offs for northbound flights.

Amid continuing disruption from military drills and from what authorities said was bad weather, more travellers turned to high-speed trains.

Man kan alltså konstatera att onödigt olycksalig rapportering skapar ännu större problem för en industri som redan är i kris. Särskilt allvarliga är problemen vad gäller Kina. Dels för att en stor andel av industrins framtida tillväxtmöjligheter finns här, men även för att vidskeplighet, snabbtåg och militären utgör ytterligare utmaningar.

Förutom att detta drabbar Malaysia Airlines och flygplanstillverkare som Boeing och Airbus, som förlorar även berörda ländernas ekonomier på utvecklingen. Malaysia, Singapore och Thailand såg en minskning i antalet kinesiska turister under andra kvartalet i år. Samtidigt växte antalet kinesiska utlandsturister såväl globalt, som i flera länder i nordöstra Asien.

BONUS: För er som är nyfikna på statistiken angående dödsolyckor kopplade till flygbolag, så är Korean Air varit det mest olycksdrabbade flygbolaget med 687 dödsoffer i 9 olyckor sedan 1983.

Räknat relativt till antal kilometer och passagerare så kommer Korean Air dock först femma från botten. Allra sämst hamnar China Airlines, med 755 döda på 8 olyckor (de har alltså flygt mer timmar än Korean Air) sedan 1983.

Nio internationella flygbolag har sedan 1983 klarat sig helt utan olyckor där flygplanets skrov gått förlorat. Bland dessa finns Cathay Pacific och Finnair, men även kinesiska Hainan Airlines.

De två dödsolyckorna som Malaysia Airlines har drabbats av i år gör inte ens att företaget hamnar bland de tio sämsta i statistiken. Det är för närvarande SAS som tar upp tionde platsen, med 110 döda i fem olyckor sedan 1983.

19 juli 2014
alibaba

Plagiatörer, reformister och playboys – lär känna cheferna vid Kinas största internetföretag

I Kinas näringsliv brukar cheferna i regel hålla en något lägre profil än i väst. Statliga aktörer har ju länge dominerat företagsvärlden här, med ledare vars hjärntvättade monotona och gråa framtoning knappast väckt något intresse hos allmänheten.

Dessutom har ju Kinas största företag per hävd alltid varit kopplade till kommunistpartiet, vilket effektivt hindrat utmärkande utspel från chefer som alla har en liknande agenda att följa.

Steve Jobs, Bill Gates och Sergey Brin är ju exempel på det hur grundare och vd:ar av stora privata företag i väst ofta blir kända allmänna profiler.

Liknande chefer har alltså saknats i Kina – fram tills nu. För i och med en ny våg av privata företag som växer sig allt större och mäktigare i Kina, har en ny slags kinesisk ledare uppenbarat sig. En sort som formar sin egen profil och tar egna initiativ, och därmed även väcker allmänhetens intresse och nyfikenhet.

Och eftersom just internet och teknik är sektorer där de privata företagen varit som mest framgångsrika i Kina, så är det inom dessa områden som en rad dynamiska chefer vuxit fram även i Kina, liksom exemplen med Jobs och Buffet här ovan.

För att ta reda på hur cheferna inom de största företagen lyckats med att forma sin egen profil, gav sig Tech in Asia ut på Pekings gator för att intervju något dussintal personer om vilka som är deras entreprenörsförebilder, samt hur man ser på dessa.

Svaren sammanfattas här nedan. Som vill alla vet så avspeglas ju också en ledares stil i själva företagets produkter och framtoning. Jag har därför också själv lagt till en liten del i varje stycke om vilket avtryck respektive ledare gett i sitt företag, vars verksamhet samtidigt också beskrivs.

Jack Ma, Alibaba: ”Visionär, knäppo, bra med media”

Jack Ma är den otvivelaktigt mest kända av kanske alla kinesiska chefer, såväl privata som statliga företag. Han är också den mest frispråkiga och den som hanterar media allra bäst. Han ses som en rättfram tänkare med långsiktiga planer, och förmågan att se möjligheter där ingen annan kan. Jack Ma tvekar vidare inte att ta fasta på dessa möjligheter, även om han inte är väl förberedd. Vidare sägs han vara skicklig på att övertala och manipulera, och styra Alibaba lite som en sektledare. Hans egenskaper som säljare beskrivs som ”legendariska”; Jack Ma sägs till och med kunna sälja något som ännu inte finns. På grund av att han är excentrisk och ser lustig ut, beskrivs han även som knäpp och ”utomjording från mars”. Men sofistikerad, målmedveten och envis förverkligar han icke desto mindre sina drömmar genom egen kraft och en tro på att allt är möjligt.

Kommentar: Alibaba är, som väl alla vet vid det här laget, är världens största e-handelsföretag som är aktuella i och med en stundande börsnotering i USA. Under Jack Ma har Alibaba kommit med flera banbrytande produkter och tjänster, men samtidigt även behållit en långsiktig strategi som fått företaget att utvecklas mot vad som påminner om ett konglomerat.

Lei Jun, Xiaomi: ”Reformist, försäljare, sen i utvecklingen”

På ytan ger Lei Jun en bild av att vara jordnära affärsman. Han håller varken låg eller hög profil, men har främst gjort sig känd genom att vara en skicklig försäljare. Innan han grundade Xiaomi var dock Lei Jun i stort sett helt okänd. Eftersom detta skedde först 2010, då han var väl över 40 år gammal, så är han känd för att vara en man som lyckats först väldigt sent i livet. De som känner Lei Jun närmare vet dessutom att han är en av Kinas främsta mentorer och ”affärsänglar” (riskkapitalist som satsar monetärt och intellektuellt kapital i nya företag) i teknikbranschen. Han är inte bara en innovatör, utan även en reformist som ofta går emot oskrivna regler. Hans beundrare kallar honom därmed geni, medan hans meningsmotståndare ger honom etiketten ”skamlös”.

Kommentar: Trots att Xiaomi grundades först 2010, sålde man i fjol 19 miljoner smartphones har gått om Apple på den inhemska marknaden. I år siktar man på att dubbla denna försäljning ytterligare, och även etablera sig på utländska marknader som USA, Ryssland och Indien. Xiaomi ses som det största kinesiska hotet för redan etablerade globala försäljare av smartphones. Detta har skett genom att Lei Jun lanserat en rad lågprismodeller som är långt mer prisvärda än Apple och Samsungs produkter.

Pony Ma, Tencent: ”Praktiker, strateg, plagiatör”

Alla i Kina har hört talas om Tencent, men få känner till dess vd Pony Ma, som föredrar att hålla låg profil. Han beskrivs mycket riktigt som ”tystlåten” och ”beräknande”, samt helt ointresserad av vad allmänheten tycker om honom, så länge de gillar hans produkter. Vidare beskrivs Pony Ma som praktiker och skicklig strateg, om än något kortsiktig. Han har nämligen rykte om sig att vara en plagiatör, som sällan själv lanserar en ny produkt, utan snarare bygger vidare på och förbättrar framgångsrika koncept som hans konkurrenter redan sjösatt. Det gör att han som beskrivs som tålmodig snarare än aggressiv. Som chef gillar Pony Ma att vara enkel och effektiv, med nyckelord som ”stabilitet” och ”prestation” vad gäller såväl ledarstil som produkter.

Kommentar: Tencent är att av Kinas största och mest etablerade internetföretag, som sedan länge varit listat på Nasdaq i New York, där dess värde mångdubblats och närmat sig Facebooks nivåer. Alla dess populäraste produkter är dock kopior; QQ med över 800 miljoner användare är en rip off av ICQ. WeChat med 300 miljoner användare påminner om WhatsApp. Tencent ligger också i krig med Alibaba, då Lei Jun på senare år försökt efterhärma företaget i allt från onlinebetalningar till näthandel och appar för att beställa taxi.

Robin Li, Baidu: ”Ingenjör, amerikaniserad, trädgårdsmästare”

Epitet ”smart efter böckerna” var det vanligaste som Robin Li fick från den kinesiska allmänheten. Trots att han är utbildad i USA så tros han nämligen ha många mäktiga vänner Kinas kommunistparti, och har därmed lyckats bra i två skilda världar. Han ses inte som särskilt aggressiv och tycker inte om att visa upp sig. Han beskrivs mer som en akademiker än som en säljare, och är väl medveten om de tekniska aspekterna som ligger bakom Baidus framgångar. En välkänd anekdot bland kineserna är att Robin Li grundade Baidu först efter uppmaningar från sin fru. Medan Robin Li var nöjd med att vara ”vanlig anställd” i ett större företag och ägna mycket tid åt sin trädgård där hemma, hotade frun att lämna honom om han inte gjorde något bättre av sitt liv. Hans fru sägs ännu i dag ha mycket inflytande bakom kulisserna i Baidu.

Kommentar: Baidu är Kinas största sökmotor, som i dag är världens femte största internetsida före exempelvis Wikipedia och Twitter. Också Baidu är sedan länge listat på Nasdaq, där dess värde mångdubblats de senaste åren. Framgångarna har kommit just efter att företaget kunnat navigera sig fram med kompromisser, i en värld där censur och myndighetskontroll spelar en avgörande roll för tjänster som sökmotorer.

Zhou Hongyi, Qihoo: ”Gerilla, aggressiv, slagskämpe”

Medan Zhou Hongyi i väst ofta ses som en brutal översittare, beskriver kineserna honom snarare främst som en ”krigare”. Han använder sig ofta av fula knep och är inte heller särskilt mån om att försöka dölja dessa. Han beskrivs vidare som extremt aggressiv och energisk, men även en sofistikerad affärsman vars karisma smittar av sig på omgivningen. Zhou Hongyi ska ha ett dåligt temperament, men samtidigt också veta hur man hanterar konflikter. Han anser oftast att ändamålen helgar medlen och är främst intresserad av kortsiktiga vinster. En intervjuad kallade honom även för ”tjuv”. Hans etik är ofta ifrågasatt, och han kan även manipulera media för att attrahera kunder.

Kommentar: Qihoo är ett framgångsrikt antivirus-företag, som byggt sin framgång på en användarbas av 450 miljoner kineser varav majoriteten inte betalar något för företagets tjänster. Man har därmed en databas som man kan utsätta för reklam och onlinespel, samt sälja information om. Frågetecken har dock väckts om hur korrekta data från Qihoo i själva verket är, eftersom den skiljer sig ganska mycket från exempelvis Baidu. Dessutom har man fått kritik för att lämna ut användares privata uppgifter. Icke desto mindre går företagets aktie bra på Dow Jones, och man planerar expandera med samma modell till flera andra länder.

Charles Zhang, Sohu: ”Extravagant, playboy, supermodell”

Charles Zhang är den i skaran som såväl utmärker som skiljer sig mest från övriga, i och med ett privatliv som tycks vara taget ur en tabloid. Han började sin karriär som modell i underhållningsindustrin, och blev på så vis en känd figur på Kinas internet. Han beskrivs vidare som en young-at-heart playboy med en elitistisk bakgrund och nära relationer till många filmstjärnor. Charles Zhang är dessutom den enda av alla dessa chefer som fortfarande en singel, något som är mycket ovanligt över huvudtaget för män i hans ålder i det kinesiska samhället. Under en tid genomgick han en djup depression och överlämnade tillfälligt vd-posten till en annan av Sohus chefer, men nu är Charles Zhang själv tillbaka som ledare igen. Han är en perfektionist ut i fingerspetsarna som hade perfekta betyg i skolan, och jämfördes av de tillfrågade med bland annat Richard Branson.

Kommentar: Liksom Charles Zhang privatliv, har internetportalen Sohus aktiekurs åkt berg-och-dalbana på Nasdaq de senaste åren. Svårigheten med att etablera någon riktigt vass och marknadsledande tjänst har gett företaget en stämpel som ”lillebror” till portalen Sina och andra företag. Verkar liksom sin vd ha svårt att fokusera.

Charles Chao, Sina: ”Bokförare, revisor, lugn”

I och med mikrobloggen Sina Weibo torde Sina vara ett av de mest omtalade internetföretagen i Kina, men dess vd Charlse Chao är samtidigt en av de minst kända bland dessa chefer. Det beror delvis på att han tillträtt på posten relativt nyligen, och ännu inte hunnit bygga upp något särskilt rykte kring sig. De som känner till honom väl menar dock att han är en ”bokförare och revisor” som inte vet särskilt mycket om strategi eller ledarskap. Han beskrivs som lugn, professionell och praktisk, med när band till myndigheterna.

Kommentar: Eftersom Sina Weibo upprepade gånger haft stora problem med myndigheterna vad gäller frågor om censur av innehåll på den livliga mikrobloggen Sina Weibo, har företaget nu valt att tillsätta en tillbakadragen och noggrann vd med nära band till kommunistpartiet. Återstår att se vad det innebär för bloggens användarvänlighet.

Fler inlägg om: , , , , , ,
9 juli 2014
demonstrationer

Kinas inflytande hotar Hongkongs status som finanscentrum

Den kortlivade rörelsen ”Occupy Wall Street” fick för ett par år sedan stor uppmärksamhet i svensk media, trots att den ledde till få konkreta resultat. Som vanligt i Sverige, så skrevs det mycket om detta just för att det pågick i USA.

Till stor del har media dock missat en ännu större och kanske viktigare rörelse som nu kämpar för uttalade mål inom räckhåll; nämligen ”Occupy Central” i Hongkong.

Denna rörelse började samtidigt som den amerikanska motsvarigheten, men har sedan i fjol återuppstått och pågår nu med större kraft än någonsin. Occupy Central har nämligen blivit själva frontlinjen för en politisk kamp mellan Kinas kommunistparti och aktörer som värnar om Hongkongs demokrati.

Kampen hotar också Hongkongs status som finanscentrum. För ett par dagar sedan sänkte HSBC sin utsikt för Hongkongs börsindex med anledning av oroligheterna kring Occupy Central. Direkt utfärdade även Barclays en varning för stadens fastighetsmarknad på samma grund. Banken menar att ”oväntade chocker” kan sätta igång prisras som potentiellt tar flera år att återhämta sig från.

Occupy Central blir nämligen allt mer högljudda med sina hot om att genom fredliga protester lamslå de centrala delarna av Hongkong, om Peking inte lever upp till de löften man tidigare givit staden gällande demokrati och rösträtt.

Med historiskt perspektiv kan man lätt påstå att Hongkong nu upplever sin största politiska kris sedan 1997, då Margret Thatcher lämnade över den forna kronkolonin till Kinas högsta ledare Deng Xiaoping.

I samband med överlämningen utarbetades en så kallad ”Joint Declaration”, som blev en del av Hongkongs konstitution ”Basic Law”. Där lovade Peking att bevara en rad friheter som inte finns på fastlandet; bland annat skulle Hongkong fortsätta ha demonstrationsfrihet, pressfrihet och ett självständigt rättssystem. Tack vare dessa garantier flydde inte utländska investerare och företag en massé, och Hongkong kunde behålla sin position som Asiens ledande finanscenter.

Men de senaste åren har Kinas inflytande över Hongkong ökat fort, och många invånare känner sig redan delvis berövade på dessa rättigheter. Frustrationen märktes den 4 juni i år, då det var dags för den årliga manifestationen till minne av massakern vid Himmelska fridens torg. Över 100 000 invånare tog sig då till Victoria Park, vilket beräknades vara fler än under något annat år.

Detta sågs förmodligen av Peking som ett rent hot. Bara någon vecka senare utfärdade nämligen Kinas kabinett en vitbok i vilken man på ett aggressivt vis klargjorde att Hongkong inte åtnjuter sina särskilda rättigheter tack vare något internationellt avtal, utan helt enkelt för att kommunistpartiet på nåder tillåter dessa rättigheter att fortsätta vara kvar.

Samma månad varnade även höga kinesiska politiker att kommunistpartiet kunde förklara undantagstillstånd i Hongkongs centrala delar och placera ut trupper där, ifall Occupy Central hotar områdets funktionalitet. Ett skamlöst uttalande med syfte att skrämmas genom klara paralleller till massakern vid Himmelska fridens torg.

Vitboken och varningarna beskrevs som ”en bomb”, vilket gjorde många av Hongkongs invånare ännu mer uppretade och istället skänkte Occupy Central mer bränsle. Det kunde tydligt ses den 1 juli, då så många som 500 000 människor tog till gatorna i en årlig demokratidemonstration på årsdagen av stadens överlämning från Storbritannien till Kina.

Detta år blev också demonstrationen våldsammare än tidigare; över 500 personer arresterades av polis, sedan de företagit sig en sittdemonstration för att värna om allmän rösträtt. Occupy Central sade sig visserligen inte ligga bakom sittdemonstrationen, men sade sig ”respektera” handlingen.

Sittdemonstrationen skedde nämligen på grund av den fråga som även Occupy Central just nu har högst på dagordningen; rättigheten för Hongkongs invånare att välja sin egen borgmästare.

Denna borgmästare (Chief Executive) är i teorin Hongkongs högsta politiker, och till nästa val som sker 2017 har Kina tidigare garanterat att allmänheten ska få välja denne, snarare än en samling politiker vilket är fallet i dag.

Men kommunistpartiet är som bekant mästare på att slänga sig med löften för att sedan vrida paragraferna. Medan aktivisterna i Occupy Central ser det som en självklarhet att allmänheten själva ska kunna bestämma kandidaterna till borgmästarvalet, menar Peking att dessa måste utses av en särskild kommitté.

Dessutom måste borgmästarkandidaterna ”älska Kina”, vilket oftast är ett kodord för lojalitet mot kommunistpartiet. Således fruktar många Hongkong-bor att de kommer välja endast mellan två eller flera kandidater som alla är lojala mot kommunistpartiet.

Och det är där vi står i dag. En demokratirörelse med hundratusentals sympatisörer som hotar bringa stadens centrum till ett stillestånd om inte riktigt röstfrihet ges. Och ett kommunistparti som hotar med våld om demonstranterna inte flyttar på sig.

Tack vare sin ekonomiska och politiska makt har kommunistpartiet vunnit över stora delar av stadens finans- och affärsvärld. Rapporterna är många om chefer som ”uppmanar” sina anställda att hålla sig borta från alla slags demonstrationer.

De fyra stora globala revisionsföretagen (Deloitte, PwC, KPMG och Ernst & Young) har tillsammans också motsatt sig alla pro-demokratiska rörelser, på grund av oro om hur det påverkar affärer och finans. Occupy Central bedöms nämligen redan ha kostat Hongkong flera miljarder kronor innan den ens påbörjat en eventuell lamslagning av stadens centrum.

Och det är just denna inställning som irriterar många Hongkong-bor. Den avskilda ekonomiska och politiska elit beskylls nu för att för egen vinnings skull blott ha bytt ut lojaliteten till brittiska kolonialister, mot en likartad lojalitet till kinesiska kommunister.

För även om aktivister och demonstranter trycker extra hårt på frågan om rösträtt, så bottnar missnöjet i en rad olika faktorer. Staden har redan större klassklyftor än något land i hela den industrialiserade världen. Det snabba influxet av kinesiskt kapital gör att allt färre Hongkong-bor ens kan drömma om att köpa en egen lägenhet.

Vidare har den stora mängden kinesiska turister – med rätt eller orätt – väckt sådan ilska genom att skräpa ner och vara allmänt ohyfsade, att Hongkongs myndigheter för att lugna allmänheten nu överväger en övre gräns på antalet turister från Kina. En purfärsk rapport visar dessutom att det står sämre till med pressfriheten än på flera årtionden.

Kort sagt så fruktar stora delar av Hongkongs befolkning att stadens maktstrukturer, kultur och institutioner håller på att förändras bortom igenkännlighet. Invånarna är mycket väl medvetna vad som väntar vid ökat kinesiskt inflytande; år 2012 gick de man ur huse för att tvinga myndigheterna att skrota införandet av ”nationell utbildning” i grundskolan, vars syfte var att framställa kommunistpartiet i lika god dager som vid de kinesiska skolorna.

Det kommer dock bli svårare för demonstranterna att påverka rösträtt och politisk utveckling, än den enskilda frågan om nationell utbildning. Turerna kring valet av borgmästare har blivit en principfråga för båda parter, och det mesta tyder på att det värsta fortfarande ligger framför oss och fler konflikter är att vänta.

I värsta fall kan Hongkongs olycka bli dubbel. Dels kan dess rättigheter och demokratiska institutioner komma att försvagas på bekostnad av Peking. Det skulle samtidigt få utländska investerare och internationella företag att undvika Hongkong.