24 juni 2015
handel

Olja knyter samman Kina och Mellanöstern

Det senaste årtiondet har handeln mellan Kina och Mellanöstern ökat med över 600 procent, och uppgick i fjol till nästan 2 000 miljarder kronor.

Länder som Saudiarabien, Egypten, Iran, Irak och Turkiet handlar nu mer med Kina än med något annat land inklusive USA.

Det är främst olja som ligger bakom denna förändring. Tack vare skifferolja och skiffergas har USA:s oljeimport under de senaste åren minskat kraftigt. Kinas behov har tvärtemot ökat; under fjolåret var landet världens största importör av råolja, och mer än hälften av importen sker nu från Mellanöstern.

Trenden kommer hålla i sig: Kina importerade över tre miljoner fat råolja om dagen från Mellanöstern i fjol och enligt International Energy Agency kommer denna mängd nästan fördubblas igen fram till år 2035. Då kommer 90 procent av regionens olja gå till Asien eftersom USA endast kommer importera 100 000 fat om dagen, vilket kan jämföras med 2,5 miljoner fat år 2000.

Den allt större oljeexporten till Kina innebär givetvis samtidigt en ökad kinesisk ekonomisk närvaro i regionen. Kinesiska företag bygger i detta nu en tunnelbana i Tehran, ett snabbtåg i Saudiarabien och två hamnar i Egypten.

Kina skrev tidigare denna månad under ett nytt samarbetsavtal med just Egypten, värt cirka 90 miljarder kronor i en rad olika projekt med fokus på infrastruktur.

Enligt The Economist svämmar Kairos basarer redan över av billiga kinesiska importvaror, och kinesiska bilar blir en allt vanligare syn på gatorna i denna och andra arabiska huvudstäder. Vid Suezkanalen har Kina redan etablerat en särskild ekonomisk zon med fabriker som tillverkar mattor, kläder och plastvaror.

Även denna trend kommer hålla i sig. Redan 2013 talade Kinas president Xi Jinping om planer på att återuppliva den gamla sidenvägen, och på nytt länka ihop Kina med Iran och arabvärlden i syfte att öka handeln.

Nu börjar detaljer komma ut om detta enorma projekt; förra månad avslöjade China Development Bank planerade investeringar på cirka 900 miljarder dollar för hundratals projekt i över 60 länder med samlingsnamnet ”One Belt, One Road”.

Denna väg är tänkt att gå genom bland annat Iran, Irak, Syrien och Turkiet. Investeringarna handlar främst om infrastruktur, energi, telekommunikation, kol, gas och gruvverksamhet som ska underlätta inte bara handel utan även flödet av kapital och människor.

Flera av arabvärldens statsöverhuvuden har besökt Peking sedan Xi Jinping blev generalsekreterare 2012, och en stor majoritet välkomnar Kinas växande närvaro i regionen.

Så långt allt väl i utbytet alltså. Men i takt med att Kinas närvaro ökar i regionen så kommer det bli svårare för landet att uppehålla sin policy om att inte lägga sig i andra länders ”inre angelägenheter” utan istället enkom ägna sig åt handel och andra former av ekonomiskt utbyte.

Redan nu vill vissa av regionens ledare se Kina ta ett större politiskt ansvar i detta oroliga område:

Alan Hakim, a Lebanese minister, says China should play a “leading political role” in the region. The Gulf, which has long relied on America for security, “is looking to diversify our political relations”, says an official in the Gulf Co-operation Council, a club of six states. “China is foremost among the targets.”

Att avstå att blanda sig i andra länders angelägenheter kan paradoxalt nog också betyda att man lägger sig andra länders angelägenheter. Exempelvis röstade Kina – tillsammans med Ryssland – 2012 emot en FN-resolution som avsåg att få bort Syriens diktator Bashar al-Assad från makten. Detta upprörde många av arabvärldens invånare och Kinas flagga brändes i protest på gator i flera länder regionen över.

Kina fick också kritik för att ha exempelvis ha motsatt sig USA:s invasion av Irak 2003, och för att man inte ingår i den koalition av cirka 60 länder som nu slåss mot den islamiska staten. Att avstå från handling är också en handling. Likaledes kommer det sannolikt bli svårt i längden för Kina att samtidigt hålla sig vän inte bara med Israel och Palestina, utan även Iran och Saudiarabien.

I april sköt Xi Jinping upp sin resa till just Saudiarabien, vilket enligt många bedömare beror på att han ville undvika kommentera landets militära inblandning i Jemen.

Faktum är att varken president Xi Jinping eller Li Keqiang har besökt arabvärlden sedan de tog ledningen över Kina, trots att de båda rest flitigt över hela världen inklusive regioner som Afrika och Latinamerika.

Men då Kina nu är världens största globala handelsnation i regionen – med en närvaro som ökar dramatiskt – kommer det bli allt svårare för landets ledare att hålla sig utanför den politiska utvecklingen i området. Såväl regeringar som befolkning har redan börjat kräva att Kina tar ett större ansvar.

Detta blir problematiskt för Kina av flera skäl. Först och främst givetvis för att doktrinen att inte blanda sig i andra länders ”inre angelägenheter” också används som argument för att ingen utomstående heller ska blanda sig i de övergrepp som kommunistpartiet begår på hemmaplan.

Men även för att man de facto stödjer många odemokratiska regimer. Det är förståeligt att exempelvis Egyptens president Abdel Fattah el-Sisi, som tog makten genom en kupp 2013, ser med avund på Kinas tillväxtmodell som fungerar utan politisk pluralism.

Att Kina inte ställer några krav på just demokrati eller mänskliga rättigheter gör också att Sisi och många andra av regionens ledare är så välkomnande.

Vad händer då när regionens invånare kräver demokrati och mänskliga rättigheter? Då kommer Kina hamna i problem, eftersom att vara överens med ett lands regim inte är detsamma som att vara omtyckt bland dess befolkning. Kina har därmed en delikat balansgång att klara av i Mellanöstern om man vill undvika att den kinesiska flaggan återigen ska eldas upp på dess gator.

Fler inlägg om: , , , , ,
19 juni 2015

Nya protester och orosmoln över Hongkong

Det har – särskilt i svensk media – varit tyst om spänningarna i Hongkong efter fjolårets gatuprotester. Den så kallade paraplyrevolutionen lockade ut hundratusentals av stadens invånare på gatorna, och varade i nästan tre månader innan demonstranternas antal och uthållighet minskade nog för att polis utan större besvär kunde gripa in och köra bort dem.

Men spänningarna försvann givetvis inte med demonstranterna, utan motsättningarna har istället legat och bubblat under ytan.

Anledningen till att demonstrationerna över huvudtaget startade under fjolåret var ett mycket komplicerat och omtalat lagförslag som Hongkongs lagstiftande församling röstade om under gårdagen.

Förslaget stöds av Kinas kommunistparti och innebär att Hongkongs befolkning ska få välja nästa regeringschef 2017 genom allmänna val – men valet kommer bara stå mellan två eller tre kandidater som Kina nominerar på förhand.

Av de 70 medlemmarna i Hongkongs lagstiftande församling tillhör 27 partier som är för ett ökat mått av självstyre i Hongkong (pro-demokrater). Dessa motsätter sig förslaget med argumentet att ett allmänt val inte är genuint om kandidaterna först utses av Kinas myndigheter.

Vid överlämningen från Storbritannien 1997 lovade nämligen Kina att Hongkongs invånare skulle få välja sin regeringschef i demokratiska val. Pro-demokraterna anser att den föreslagna valreformen inte motsvarar löftet.

De ledamöter i den lagstiftande församlingen som vill närma sig Peking (pekingtrogna) är fler till antalet än pro-demokraterna, och menar att denna valreform är bättre än inga framsteg alls. Sedan överlämningen 1997 har Hongkongs regeringschef utsetts av en valkommitté på knappt 1 200 medlemmar, utan inslag av allmänna val.

De pekingtrogna ställer sig alltså positiva till förslaget att denna kommitté – som i sin tur har nära band till Peking – nu ska utse de ledamöter som allmänheten tillåts rösta på.

Men för att förslaget ska gå genom måste de ha stöd av två tredjedelar av den lagstiftande församlingen. Då ingen av de 27 ledamöter som utgör pro-demokraterna har ändrat sin uppfattning under de debatter som föranlett omröstning så var de givet att förslaget skulle röstas ner.

Kaos uppstod sedan under omröstningen då en majoritet av de pekingtrogna plötsligt lämnade salen. Anledning sägs ha varit att man bett om, men inte beviljats, en paus på 15 minuter för att vänta in en av ledamöterna som ännu inte anlänt, må vara att dennes röst inte hade betytt något för utgången. Följden blev att förslaget röstades ner med 28 röster mot 8, ett klart bakslag för såväl Kinas myndigheter som stadens pekingtrogna politiker.

(Intressant i sammanhanget är också Hongkongs valmanskår endast kan rösta fram 35 av de 70 ledamöterna i allmänna val. De övriga 35 väljs av en grupp som ska utgöra ”företags och professionella yrkesgruppers intresse”. Majoriteten av de som protesterade på Hongkongs gator i fjol vill att stadens 3,2 miljoner röstberättigade invånare ska få välja samtliga ledamöter.)

Valet har föregåtts av viss oro. Under helgen demonstrerade ett par tusen personer från landmärket Victoria Park till Hongkongs regeringsbyggnader för att protestera mot förslaget.

Många av demonstranterna bar gula paraplyer, och marschen gick längs med flera av de gator som ockuperades under fjolåret, vilket torde väcka obekväma minnen hos flera av stadens politiker. Time Magazine pratade med några av de protesterande:

“We’re not North Korea, we know what freedom is,” said Carol Lo, 35, a protester at Sunday’s rally and a parent of a 9-year-old girl. Lo voiced fears for the political future of Hong Kong’s next generation: “How will [my daughter] survive, if this situation gets worse and worse?” she said.

Another protester, Uber driver Chao Sang, voiced the growing tendency of many Hong Kongers to see themselves as politically, linguistically and culturally separate from mainland Chinese. “I’m a genuine citizen of Hong Kong, I’m not from China,” he told TIME. “Most people from China are after money, but I’m after truth.”

Opinionsundersökningar utförda under och strax efter fjolårets paraplyrevolution visade att en majoritet av Hongkongs befolkning de facto stödde den föreslagna valreformen.

Men en färsk opinionsundersökning genomförd av tre av stadens universitet visar att 43 procent av invånarna nu är emot förslaget, medan bara 41,7 procent stödjer det.

Vidare berättade Leung Kwok-hung som sitter i den lagstiftande församlingen – och kallas för ”long hair” eftersom han lovat att inte klippa av sig håret innan Hongkong fått riktig demokrati – för media att en okänd man erbjudit honom cirka 100 miljoner kronor för att rösta ja till förslaget.

Mannens identitet är okänd, och meningsmotståndare till ”long hair” har anklagat honom för att ljuga.

I en ännu otäckare incident arresterades tio personer av Hongkongs polis i måndags för att ha förberett ett bombdåd. Händelsen kopplades genast samman med veckans omröstning, särskilt som gruppens mål för dådet låg i närheten av regeringsbyggnaderna.

Myndigheterna förnekade dock en direkt länk mellan de arresterade och onsdagens omröstning. Enligt polis är det endast en av de misstänkta som är medlem av en så kallad ”lokal radikal organisation”.

Men enligt BBC har de misstänkta sagt såväl privat som till journalister att de tillhör en gruppering vid namn National Independent Party, vilket fått konspirationsteorierna att flöda:

Robert Chow, a well-known pro-Beijing figure, has pointed the finger at the pro-democracy movement’s more mainstream leaders.

”Two years ago, somebody suggested we should occupy Central with peace and love. And now things have degenerated into people making bombs,” he said.

”Something is seriously wrong. I think the leadership have got to ask, what have they done? They [the suspects] were there supporting the Umbrella movement. Let’s not play it down. In other countries, people would be comparing them to al-Qaeda and Islamic State.”

National Independent Party är en mindre grupp aktivister som uppmanar till ”revolutionära aktiviteter”, och vidare vill länka samman grupper i Hongkong och Taiwan för att skapa en ny maktbas som motstånd till Kinas inflytande.

Företrädare för Occupy Central – rörelsen som startade paraplyrevolutionen – menar att det är ologiskt nonsens att para ihop dessa bombmän med deras uteslutande fredliga rörelse.

Som för att ta konspirationsteorierna ytterligare ett steg, råder även misstankar om att myndigheterna har fabricerat fallet som ett svepskäl att i framtiden kontrollera stadens aktiviter mer noggrant.

Och som en extra temperaturmätare så buade Hongkongs fotbollsfans ut den kinesiska nationalsången som spelades innan helgens VM-kval match i fotboll mot Bhutan.

Hongkong vann matchen med 7-0, men den stora snackisen var hur ”March of the volunteers” dränktes i ett hav av burop och visslingar som knappt gjorde den hörbar. Det blir spännande att se vilken slags stämning det blir då Hongkong och Kina möter varandra i samma VM-kval i september respektive

Oavsett utgången i dessa matcher så står det klart att Hongkong fortfarande är ett djupt polariserat samhälle. Räkna med mer oro och för all del fler stora gatuprotester innan staden väljer sin nästa regeringschef 2017. Om detta sker utan komplikationer lovar jag att äta upp mina fotbollsskor.

16 juni 2015

Kinas ”mäktigaste man” får livstids fängelse för korruption

Financial Times utsåg vid slutet av 2012 Zhou Yongkang till Kinas mäktigaste man. Zhou var då ansvarig för Kinas interna säkerhet, vars budget översteg militärens. Förutom att kontrollera polis, övervakningsstyrkor, domstolar och fängelser så hade Zhou så pass djupa förgreningar inom politiken, säkerhetstjänsten och landets mäktiga energisektor att han ansåg vara ”orörbar”.

Men i Kina kan den politiska lyckan svänga snabbt. Förra veckan – alltså bara två och ett halvt år senare – stod den nu 72 år gamla Zhou med nedböjt huvud inför den domstol han tidigare kontrollerat och bad om ursäkt för att hans brott ”djupt skadat partiet och samhället”. Hans tidigare svarta, tjocka hår var betydligt tunnare och dessutom helt vitt.

Snart elva månader har nu gått sedan de första rapporterna om att Zhou skulle utredas för att ha ”brutit mot partiets disciplin”, vilket i Kina är ett kodord för korruption och maktmissbruk. Att det skulle bli en fällande dom stod utom tvivel i december i fjol då Zhou inte bara arresterades utan också uteslöts från kommunistpartiet.

Sedan dess har spekulationerna gått vilda huruvida Zhou skulle dömmas till döden eller ”bara” fängelse. Efter att ha erkänt brott som korruption, maktmissbruk samt läckage av statshemligheter undkom han lagens strängaste straff och fick istället livstids fängelse. Hans advokater sade sig vara ”nöjda” med domen och Zhou kommer heller inte överklaga.

Den finns flera intressanta dimensioner i fallet Zhou Yongkang. Till att börja med så hölls hela rättegången bakom stängda dörrar, trots förhoppningar på förhand om ett mer öppet förfarande likt de då politbyråmedlemmen Bo Xilai 2013 dömdes till livstids fängelse.

Må vara att Bo Xilais dom sannolikt var avgjord på förhand, men rättegången sändes icke desto mindre direkt i tv och bevakades i realtid genom bloggar – det gällde även de delar där Bo själv utmanade domstolen, vilket var ett stort steg framåt för Kinas rättsväsende.

Men Zhou Yongkangs rättegång inleddes 22 maj och inga rapporter om processen kom innan domen föll i slutet av förra veckan. Financial Times tror att hemlighetsmakeriet kring Zhous rättegång har med han stora makt att göra:

While Zhou lacked the international profile of Bo, a charismatic politician who once served as commerce minister and sent his son to elite UK schools, he was a far more powerful figure.

Förutom förgreningar inom partiet satt Zhou Yongkang – i egenskap av chef för landets inre säkerhet – även säkerligen på hemligheter om flera höga kinesiska tjänstemän.

Wall Street Journal menar att det därmed fanns en stor oro för att Zhou skulle använda sin makt och information för att bestrida åtalet mot honom, eller till och med föra anklagelserna till president Xi Jinping och hans närmaste män:

The tight control on information about the trial indicates unusual efforts by the party to limit the likelihood events could go off script. “Because Zhou is too important, he was involved in too many things the public shouldn’t know about,” said Zhang Ming, a professor in the School of International Studies at Beijing’s Renmin University of China. “The advantage of a secret trial is it’s secret.”

Även själva platsen för rättegången var noggrant vald. Den utspelade sig i hamnstaden Tianjin, tiotalet mil bort från uppmärksamheten i Peking, och hundratalet mil bort från Zhous maktbas i södra Kina.

En annan intressant aspekt i detta fall är just den maktkamp som med all säkerhet pågår bakom de låsta portarna till kommunistpartiets högkvarter just bredvid den Förbjudna staden.

Zhou nämligen Bo Xilai mycket nära. De flesta bedömare är överens om att Bo var Zhous potentiella efterträdare, och att Zhou lobbade hårt för att få in Bo i maktens allra förnämaste korridorer innan Xi Jinping utsågs till partiets nya generalsekreterare vid slutet av 2012.

Men samma sommar arresterades Bo Xilai istället och blev på samma gång av med alla titlar och sitt medlemskap i kommunistpartiet. Kort efter att Xi Jinping formellt tillträdde som president i början av 2013 försvann även Zhou Yongkang – då han förra veckan erkände sina brott var det hans första officiella framträdande på nästan två år.

I Kina är det praxis att rättsfall prövas en månad efter att den åtalade anklagas formellt. Den långa tiden i Zhous fall har gett upphov till spekulationer om att allt kanske inte gått så smidigt som president Xi Jinping hoppats.

Det råder förvisso ingen tvekan om att Zhou gjort sig skyldig till korruption, då hans familj tros ha roffat åt sig tillgångar på över 100 miljarder kronor. Men att sätta dit Zhou och Bo på detta hårda och resoluta vis är utan tvivel också en metod för Xi Jinping att konsolidera sin makt.

Detta kunde också märkas i statlig media där Zhou kallades för ”förrädare”, samtidigt som hans namn smutsades ner ytterligare genom två åtalspunkter; att läcka statshemligheter samt att använda sitt inflytande för att få tillgång till sexuella tjänster.

Vidare har ett stort antal av Zhous tidigare affärspartners och familjemedlemmar – inklusive fru och son – utretts eller åtalats. Vissa har till och med dömts till döden.

Fallet är givetvis också värt extra uppmärksamhet då Zhou är den högst uppsatta politikern som någonsin åtalats för korruption i Kina. Han satt tidigare i politbyråns ständiga utskott, vars medlemmar inte åtalats för någonting sedan kulturrevolutionen och som tills nyligen verkade vara immuna inför rättsystemet.

Xi Jinping har i och med sin kampanj mot korruption – som lanserades nästan omedelbart efter att han tagit makten – helt ändrat den politiska spelplanen i Kina. Inte nog med att korrupta tjänsteman faller på löpande band i Kina, Xi är också ute efter att haffa de som redan flytt landet.

Genom initiativ som ”Fox Hunt” och ”Sky Net” har Kina, ofta med hjälp av västerländska regeringar, lyckats haffa något tusental korrupta tjänstemän som gömt sig i utlandet.

Det finns inget som tyder på att Xi Jinping kommer slå av på takten i sin anti-korruptionskampanj; tvärtom kan den pågå i en ännu snabbare takt nu då Xis stora motståndare redan fallit. Potentiellt innebär detta ett minskning av Kinas lyxkonsumtion, samt att det blir svårare för korrupta rika kineser att flytta utomlands.

Sammantaget är det givetvis i stort positivt för Kina att någon äntligen görs åt landets epidemiska korruption. Men, som Wall Street Journal nämner, så hade det inte skadat med lite mer transparens:

China’s legal system remains heavily influenced by the country’s political leaders, and some analysts said deals often dictate the outcome of sensitive cases, for instance when an official agrees to plead guilty to protect family members. The added element of secrecy appeared to reflect the party’s determination to control the process of its highest-level purge since show-trials of the late 1970s following the death of Mao Zedong.

Slutna rättegångar och domstolar där mäktiga politiker har sista ordet är nämligen perfekta förhållanden för att centrera makten hos en fraktion och etablera ett icke-pluralistiskt politiskt samhälle. Just detta har flera gånger tidigare lett Kina rakt in i avgrundsdjupa katastrofer.

2 juni 2015
arabvärlden

Rika kineser, ryssar och araber driver upp bopriserna

Att bopriserna ökar i storstäder världen över är knappast någon nyhet. Förutom urbanisering finns det dock ytterligare en anledning som inte nämns lika ofta; det allt större antalet rika personer i vissa av världen, och deras benägenhet att investera i fastigheter utomlands.

Under fjolåret investerade de individer som utgör kategorin ”superrika” cirka 25 miljarder dollar i fastigheter utomlands, enligt Jones Lang LaSalle, ett förvaltningsföretag med fokus på fastighetsmarknader.

Tidigare har faktorer som investeringar i infrastruktur och en efterfrågan på bostäder som övergår utbudet setts som de främsta anledningarna till höga bopriser i världens storstäder.

Men den senaste tiden har investeringar från rika personer i bland annat Kina, Ryssland och arabvärlden blivit en allt större faktor till högre fastighetspriser i städer som New York, Vancouver och Sydney.

En redaktör vid Global Property Guide kallar majoriteten av dessa investeringar för ”flight money”, med anledning av att de sker av rika individer som inte känner sig säkra med investeringar i sina ofta politisk oroliga hemländer:

Now, anyone with money who lives in (Russian President Vladimir) Putin’s Russia or China or in the Middle East — where it’s possible the Islamic State could overwhelm the Gulf suddenly — will keep some wealth outside,” Montagu-Pollack said.

Jag har själv flera gånger träffat på kineser som flyttar eller investerar utomlands på grund av att man är orolig för det politiska läget i Kina. Även om samhället ser stabilare ut än på länge, så har händelser i modern tid som kulturrevolutionen, det stora språnget eller massakern vid Himmelska fridens torg lärt varje kines att vara på sin vakt.

Under det senaste året har bostadspriserna i New York och London ökat med 19 procent och i Sydney med 11 procent. I Hongkong ökade snittpriset på bostäder med 117 procent 2008-2012. Gemensamt för dessa städer är att de attraherar en stor andel utländska investerare; officiell statistik från Australien visar exempelvis att sex miljarder dollar strömmade in på landets bostadsmarknad bara under 2013.

Sedan dess har australiensiska myndigheter infört restriktioner främst i syfte att minska inflödet av kinesiska pengar till storstäder som Sydney och Melbourne. Också i Vancouver är kinesiska investerare en av de främsta faktorerna bakom stadens skenande fastighetspriser. Även Kanada har därför nyligen försvårat invandring från Kina med bostadsköp som grund.

Statistik från Knight Frank visar vidare en stor skillnad på ökningen i bopriser mellan å ena sidan huvudstäder och attraktiva metropoler, och å andra sidan mindre städer i samma länder. Trenden hänger ihop med kapital från utlandet; samma statistik visar nämligen att 90 procent av alla pågående bostadsprojekt i Storbritannien 2013 finansierades av asiatiska investerare, främst från Kina, Hongkong och Singapore. Samma år stod asiater för 62 respektive 74 procent av ”prime residential investment activity” i USA respektive Australien.

Knight Frank vidhåller också i en ny rapport den ”pågående globaliseringen i efterfrågan av fastigheter” som en av de största trenderna vad gäller rikedom och förvaltning världen över. Detta betyder givetvis att personer utan förmögenhet och med lägre inkomster drivs ut ur storstäderna, samtidigt som utvecklingen också visar på ökade globala klyftor.

Enligt McKinsey lever 330 urbana familjer världen över i ”substandard housing”, samtidigt som priserna i stadskärnorna ständigt ökar. Economist rapporterade tidigare i år att 60 miljoner hushåll i den rika världen spenderar 30 procent eller mer på fastigheter, medan 200 miljoner familjer världen över lever i slumområden.

Boston Consulting Group påpekar vidare att 3 av 152 biljoner dollar av världens privata förmögenhet nu är uppbundna i bostäder. Enligt Sotheby’s finns 211 275 individer i världen med tillgångar på över 30 miljoner dollar, och av dessa äger 79 procent minst två bostäder.

41 114 av dessa rika individer finns i Asien, vilket är ungefär lika många som i Nordamerika. Fram till 2023 beräknas dock dessa rika asiater växa med en tredjedel, och den främsta ökningen kommer äga rum i utvecklingsländer som Kina.

WealthInsight har också räknat ut att andelen personer med tillgångar på över 100 miljoner dollar har ökat med 62 procent sedan 2003, och att antalet dollarmiljardärer under samma tid ökat med 80 procent.

Givet denna utveckling och statistik bedömer analytiker från Knight Frank att tillgången till högkvalitativ och prisvärd bostad kommer bli en av de hetaste politiska frågorna i världen under det kommande årtiondet.

Oavsett hur demokratiska vi anser våra egna samhällen i väst vara, så är vi inte immuna mot följderna av utvecklingen att en liten del av befolkningen i auktoritära stater samlar på sig en allt större andel rikedomar.

29 maj 2015

Ett steg närmare krig i Sydkinesiska havet

Denna vecka har en rad händelser och uttalanden skruvat upp temperaturen ordentligt vad gäller territoriella konflikter i Sydkinesiska havet. Ett amerikanskt spaningsplan har flugit över en omtvistad ögrupp, varpå Kinas militär släppte en ny vitbok med tuff retorik som genast mötte skarp kritik från bland annat USA och Australien.

Dessa händelser är utan tvekan början på en ny tid av ökade spänningar i världens kanske just nu mest dynamiska ekonomiska region, som också hyser världens viktigaste farvatten och nu är främsta skådeplats för vård tids viktigaste kraftmätning, nämligen den mellan USA och Kina. Ändå uppmärksammas detta inte med mer än notiser i svensk media. Därför ser jag det extra viktigt att här noga reda ut vad som egentligen händer.

Förra veckan beslutade sig USA för att flyga ett spaningsplan över Spratlyöarna, vilka utgörs av ett hundratal obebodda atoller mellan Vietnam och Filippinerna.

Enligt alla gällande konventioner omges Spratly av internationellt luftrum och vatten. Men inte enligt Kinas utrikesministerium, som gör anspråk på området och fördömde den amerikanska flygningen i kraftiga ordalag:

The Chinese government expressed “strong dissatisfaction” with the surveillance flights, while urging the United States to cease actions that they said risked increasing tensions. Hong Lei, the Foreign Ministry spokesman, warned that the American flights, which he called “very irresponsible and dangerous,” were “likely to cause an accident.”

Under själva incidenten utfärdade kineserna dessutom åtta varningar på engelska till planet i fråga. USA vidhåller att flygningen skedde över internationellt luftrum, och att man kommer att fortsätta med liknande flygningar inom ramen för existerande internationella lagar och bestämmelser.

Spaningsflyget tog flera fotografier av hur långt Kina har kommit i bygget med konstgjorda öar vid Spratly. Fem av områdets atoller innehåller nu nya öar av en storlek på 800 hektar, varav 600 hektar byggts bara i år.

Bland annat har kineserna nu flygplats och landningsbana på Spratly, vilka kan användas av såväl militärt som civilt flyg. Fotografierna visar också hur området kryllar av kinesiska fartyg som gröper ur havsbotten, vilket tyder på att konstruktionen av djupvattenhamnar är i full gång.

Som av en händelse presenterade kinesiska myndigheter nu i tisdags en ny militär vitbok (enligt Kina hade detta inget med spionplanet veckan innan att göra). Där utfärdar Kina en varning till de länder som försöker ”medla” i Sydkinesiska havet. Landets militär uttalade också sin ambition att gradvis expandera sina försvarsanläggningar vid kusten ut till öppna havet, i enighet med något man kallar en ”aktiv försvarsstrategi”.

Vidare poängterade vitboken vikten av att fokusera på att mobilisera till havs än att sats på konventionella markstyrkor. Såväl armén som flottan och flygvapnet ska också gradvis ”ändra fokus från defensiv till offensiv”.

En officer och talesman vid namn Yang Yujun viftade med dokumentet framför en samlad mediakår, och hade svårt att gömma sin belåtenhet då han underströk att Kina har suveränitet över Spratly samt att ”vissa länder” ökat sin trafik över kinesiskt luftrum.

Vitboken innehöll upprepade referenser till ”den kinesiska drömmen om en omfattande nationell återhämtning” som en motiverande faktor bakom den snabba moderniseringen och expansionen av militären. I samma andetag försäkrade Kina sin hängivenhet för en fredlig utveckling med motiveringen ”vi kommer inte attackera först, men kommer garanterat att slå tillbaka om någon attackerar oss”.

(I kinesisk media är tonen dock snäppet värre; statliga Global Times skrev i veckan att krig är ”oundvikligt” om inte USA ”backar tillbaka”).

Den kinesiska militärens nya vitbok mötte inte helt oväntat skarp kritik från USA. I ett tal vid Pearl Harbour krävde amerikanska försvarsministern Ash Carter i förrgår ett omedelbart stopp av Kinas byggnationer av nya öar i Sydkinesiska havet.

Han sade vidare att Kinas territoriella krav gällande Spratly är helt oförenliga med internationella lagar och normer, samt att USA kommer fortsätta flyga, segla och på annat vis manövrera vart än internationella lagar tillåter. Enligt Carter är det knappast tal om att ”backa tillbaka”:

”China’s actions are bringing countries together in new ways and they’re increasing demand for American engagement in the Asia-Pacific. And, we’re going to meet it. We will remain the principal security power in the Asia-Pacific for decades to come,” he said.

Vitpappret kritiserar även Australien indirekt för dess allt närmare militära allians med USA. Detta kommer bland annat efter amerikanska uttalanden tidigare i månaden om att placera bombplan av modellen B-1 vid Darwin i norra Australien, som ett svar på Kinas allt aggressivare expansion i Sydkinesiska havet.

Dokumentet fick således även kritik från Australien, särskilt som en australiensisk tidning under gårdagen även avslöjade att Kina har fraktat vapen till öarna vid Spratly.

Ännu handlar det bara om lättare vapensorter, men australiensiska tjänstemän är oroliga för att luftvärnsvapen, radarutrustning och spaningsflyg också forslas till Spratly och därmed obehindrat kan verka vid några av Australiens viktigaste farleder.

Detta har fått australiensiska sjöofficerare och piloter att diskutera möjligheterna att ge sig av på uppdrag i områdets närhet bara för att poängtera sin navigationsfrihet. Det kan handla om genomflygningar, genomseglingar eller att hålla övningar tillsammans med andra länder i området.

Australiens försvarsminister Dennis Richardson talade i veckan i hårda ordalag om kinesiska landvinningar ”utan motstycke”, som höjer tveksamheter om Kinas ”uppsåt” och ökar risken för ”felberäkningar” mellan de olika parterna.

Försvarsministern anser det vidare berättigat att ställa frågan om vad som är syftet med dessa konstgjorda öar, eftersom det ”knappast handlar om turism”. Han uttrycker också oro för att expansionen sker i samband med ökad modernisering och storlek av Kinas militär.

Australien står dock inför ett dilemma som bland annat Sydney Morning Herald beskriver:

Australian military officers and officials have discussed a need to demonstrate that they do not recognise any 12-mile territorial zone or more expansive economic zone that China may unilaterally claim around its freshly-minted islands. But they are grappling with the need to avoid inflaming a potential confrontation Australia’s largest trading partner.

Kina är inte bara största handelspartner med Australien, utan också med många andra länder i regionen som därför inte bilateralt har vågat kritisera Kinas beteende i någon större utsträckning. Exempelvis har australiensiska diplomater hittills inte tydligt tagit sida angående Kinas tvivelaktiga byggnation av nya öar i Sydkinesiska havet, vilket kan förstås som att man de facto stödjer dessa aktiviteter.

Men detta är fram tills nu. De nya turerna kring Spratly verkar få Australien att omvärdera sin inställning, samtidigt som USA:s kritik växer i takt med Kinas allt mer våghalsiga expansiva utrikespolitik. Klart är i alla fall att vi under de två senaste veckorna kommit ett steg närmare väpnade sammanstötningar i Sydkinesiska havet.

27 maj 2015
ekonomi

Kina anställer 80 000 amerikaner

Länge har det i USA – liksom i Europa – funnits farhågor för att Kina ska ”köpa upp” företag, infrastruktur eller andra värdefulla tillgångar.

Rädslan handlar om att kinesiska investerare ska föra tillbaka tillgångar och kunskapskapital till Kina efter att ha köpt en fabrik eller ett centrum för forskning och utveckling.

Istället, visar en ny rapport, så har nya kinesiska ägare gjort stora nyinvesteringar i USA och därmed skapat jobbtillfällen för amerikaner. Detta inom allt från koppargruvor till fabriker och bostadsmarknad.

Rapporten – som kommer från Rhodium Group och USA:s nationella kommitté för relationen med Kina – visar att kinesiska företag mellan år 2000 och 2014 spenderade nästan 50 miljarder dollar på förvärv och nyetableringar i USA, varav merparten skett under de senaste fem åren. Vid slutet av fjolåret fanns över 1 500 inrättningar av kinesiska företag runt om i USA.

Dessa kinesiska företag anställer nu direkt 80 000 amerikanska arbetare. Det är en klar ökning från 15 000 för bara fem år sedan, och dessutom spår rapporten att antalet kommer öka till mellan 200 000 och 400 000 anställda innan år 2020. Vid det laget kommer kinesiska aktörer ha spenderat upp till 200 miljarder dollar i USA.

Givetvis är antalet skapade jobb ännu högre om man räknar med indirekta arbetstillfällen som underleverantörer, ökad efterfrågan på serviceyrken och annat.

Snarare än att köpa upp vinstdrivande företag och ta amerikanska jobb, så är mönstret att kinesiska aktörer investerar i företag som är nere på knä och sedan genom nyinvesteringar blåser nytt liv i dessa.

Rapporten ger exempel i form av en koppargruva i ett område med hög arbetslöshet i Alabama, som en kinesisk kopparproducent tagit över och nu anställer 200 amerikaner, med planer på att öka arbetsstyrkan till 500. Eller en glastillverkare som köpt en nedlagd fabrik i Ohio och genom investeringar på hundratals miljoner dollar ska skapa 1 500 nya jobb.

De ogrundade farhågorna att Kina ska ”köpa upp” USA går att likna med Japans investeringar i landet på 1980-talet. Det blev då stora rubriker då ett japanskt företag köpte Rockefeller Center, liksom det blev liknande rubriker då ett kinesiskt företag nyligen förvärvade Waldorf Astoria Hotel i New York.

Men domedagsprofetiorna om att Japan skulle förvärva hela USA slog aldrig in, och likaledes handlar det heller inte om att Kina kommer köpa sönder amerikanska företag eller länder i Europa.

Kinesiska företag – privata eller med band till myndigheterna – är givetvis inga dårar som köper tillgångar med syfte att skada länderna som de investerar i. I enighet med logiskt tänkande så handlar det främst om att köpa relativt billiga investeringar som man sedan räknar med att kunna öka värdet på genom att generera vinst, som i fallet med ovanstående koppargruva eller glasfabrik.

Det finns för kinesiska investerare inget egenvärde att förstöra för eller ”ta över” andra länder; det handlar främst om ekonomisk vinning som samtidigt också skapar välbehövliga arbetstillfällen.

Samtidigt finns en oro för att kinesiska företag ska stjäla amerikansk innovation, men även denna oro är enligt rapporten överdriven:

There is no evidence that Chinese investors are moving high value-added activities back to China. Instead, U.S. innovation clusters, strong protection of intellectual property rights, and the talent pool are major draws for Chinese companies, which now spend hundreds of millions of dollars every year on research and development activities in the U.S.

Utvecklingen i USA är utan tvekan densamma som gäller även i Europa. Vi behöver inte titta längre än till Göteborg; Volvo hade aldrig kunnat nyanställa över 1 000 arbetare där om det inte för kinesiska investeringar, och inte heller hade företaget kunna utveckla de nya modeller som nu presenteras.

Om man vill värna om immaterialrätt så är det snarare viktigt att skapa ett rättvist investeringsklimat och se till att lagar följs, snarare än att per definition avvisa kinesiska investeringar som en metod att ”köpa upp” andra länder. För det är bara enfaldig protektionism.

För att sätta saker och ting i perspektiv är det också intressant att bara Walmart anställer fler arbetare i Kina (cirka 100 000) än vad alla kinesiska företag tillsamman anställer i USA. Ändå är ju Kina knappast ett land som ”köpts upp” av väst.

14 maj 2015
banker

Varning då Kina sänker räntan för tredje gången på ett halvår

I måndags sänktes räntan i Kina för tredje gången på sex månader. Centralbankschefen Zhou Xiaochuan (lägg nu namnet på minnet!) meddelade en sänkning av utlåningsräntan med 25 punkter till 5,1 procent.

Anledningen till de frekventa räntesänkningarna är att det går oerhört trögt för Kinas ekonomi. Siffror från i fredags visade att exporten under april sjönk med 6,4 procent jämfört med samma månad i fjol – analytiker hade förväntat sig en ökning.

Likaledes sjönk importen under samma månad med hela 16,2 procent, vilket delvis beror på fallande råvarupriser men också ses som en svagare efterfrågan från Kinas ekonomi.

Vidare är Kina farligt nära att hamna i deflation. Under helgen rapporterades en inflation på blott 1,5 procent i april månad, också det lägre än prognoserna.

De många och förhållandevis små räntesänkningarna på så kort tid är ett tecken på att Kina är på väg att gå in i samma väg som Japan gjorde vid slutet av 1990-talet. Det menar Bloombergs prisbelönta ekonomijournalist William Pesek som sedan länge är baserad i Tokyo.

En av de största anledningarna till Japans våldsamma fastighets- och börskrasch var nämligen politikernas ovilja att vilja kännas vid eller erkänna problemen. Därmed kunde de heller inte handla utefter problemens faktiska magnitud.

Största anledningen till Japans onda deflationsspiral från och med 1990-talets slut var en omfattande skulduppbyggnad, tillsammans med faktorer som en åldrande befolkning och ett strängt regelverk för industri och näringsliv.

Alltså, menar Pesek, precis den situation som Kina befinner sig i just nu. Han pekar också på att Zhou Xiaochuan tyvärr verkar hantera situationen just som dåtidens japanska centralbankschefer.

Liksom i Japan så gör nu Kina inga omfattande försök att itu med de grundläggande problemen. Snarare står temporära åtgärder som räntesänkningar på agendan. Dessutom säger Pesek att dessa sänkningar, just som i Japan, sker motvilligt och i allt för liten grad.

Kina brottas med ett växande skuldberg av dåliga lån hos banker och lokala myndigheter. Detta gjorde även Japan som fram till 1990-talets slut lät bli att rapportera dessa missförhållanden, vilket sköt upp den oundvikliga avskrivningen av skulderna och istället gjorde kraschen värre.

Pesek menar att om Japan hade tagit itu med dessa lån tidigare så hade landets finanssektor kunnat återhämta sig fortare. Kina står nu inför precis samma dilemma, och verkar tyvärr föredra samma vägval som Japan.

I Japans fall ledde handlingsförlamningen till en deflation så allvarlig att centralbanken nu har hängt på sedelpressarna i 14 år. Detta kan jämföras med USA, som sjösatte ett paket med ännu större penningpolitiska lättnader för bara sex år sedan, och redan nu är på väg att överge de kvantitativa lättnaderna.

Den rätta medicinen är alltså enligt Pesek att agera snabbare och med större omfattning då deflationen står för dörren. För att undvika samma fadäs som i Japan vill han se större räntesänkningar, en snabbare internationalisering av finanssystemet samt att den kinesiska centralbanken tar över dåliga lån från banker och myndigheter med större beslutsamhet.

Pesek menar att Zhou genom de små räntesänkningarna ”bara har tagit bebiskliv” på ett vis som påminner om den japanska centralbanken. Och att det inte finns någon anledning att förvänta sig att utgången kommer bli annorlunda i Kina.

Det är redan tydligt för många att dessa små justeringar i räntan inte gör någon skillnad alls. Financial Post skriver:

The latest 25-basis-point rate cut was a prescription aimed at alleviating the troublesome effects of too many years of easy Chinese credit that have left companies and local governments with interest payments that look increasingly unsustainable. It reduced the benchmark deposit and lending rate to 2.25 per cent and 5.10 per cent, respectively.

(…)

With three rate cuts so far having almost no effect, the only answer for Beijing, analysts say, is yet more easing — until the discomfort of the inevitable hard landing is finally over.

“We think the persistent downside growth risks and the still-elevated lending rates point to the need for accelerated pace of monetary easing,” said Jian Chang, economist at Barclays.

Genom att sänka räntan är centralbanken givetvis ute efter att öka utlåningen för att sparka igång Kinas sjunkande tillväxt. Under årets första kvartal växte landets ekonomi nämligen ”bara” med 7,0 procent.

Denna för många andra länder avundsvärda tillväxt är svagare än fjolårets 7,4 procent som var den lägsta tillväxten i Kina på 24 år. I fjol var dessutom första gången sedan 1998 som myndigheterna missade det officiella tillväxtmålet.

I år är myndigheternas tillväxtmål 7 procent, men många bedömare tror denna siffra blir svår att uppnå. Fondbolaget Pimco spår en tillväxt ”i de lägre trakterna av 6 procent” i år. Också Internationella valutafonden tror att 6 procents tillväxt kommer bli den nya normen i Kina kring 2017.

Detta beror alltså delvis på en fallande export, men också på en stagnerande tillväxt fastighetsmarknad samt en minskad expansion i byggsektorn och de statliga investeringar som Kinas ekonomiska utveckling byggt på – men som samtidigt skapat alla de dåliga lån myndigheterna hittills visat sig oförmögna att ta itu med.

Dessutom pekar många analytiker på att tillväxten inom sektorer som järnvägsfrakt och användning av elektricitet har minskat ännu snabbare än BNP. Det är just sådana faktorer som ofta anses ge en fingervisning av Kinas ”egentliga tillväxt” i en icke-transparent ekonomi där myndigheterna alltså just missade sitt första tillväxtmål sedan 1998.

Att tre räntesänkningar sker på så kort tid kan sägas vara både bra och dåligt. Det är bra för att det visar att centralbanken förstår att ekonomin måste stimuleras för att möta tillväxtmålen. Men det är dåligt därför att räntejusteringarna är så små, vilket visar på att Zhou och andra tjänstemän inte vill erkänna problemens fulla vidd. Kanske har tjänstemännen lurat sig själva, eller systemet lurat tjänstemännen i och med att det inte finns tillförlitlig statistik inom många områden?

De goda nyheterna innefattar även att det fortfarande finns gott om spelrum för centralbanken. De inhemska prisnivåerna är fortfarande låga, och räntenivåerna i förhållande till inflationen är nu historiskt höga. Det gör att centralbanken kan minska räntan ytterligare om inte inflationen tar fart igen.

Exempelvis är en kinesisk ekonom som BBC talar med är övertygad om att detta inte är den sista räntesänkningen, och bedömer att räntan kan komma att falla till så lågt som 2 procent.

Ytterligare räntesänkningar borgar givetvis för ökad tillväxt och bättre humör hos investerare på kort sikt. Men på lång sikt riskerar man att gå samma öde till mötes som Japan, om man inte inser nödvändigheten med att ta tag i de riktiga problemen innan de växer bortom kontroll.

Kinas ekonomi spelar numera en enorm roll för råvarumarknaderna. Denna räntesänkning var dock för liten för att ge någon dramatisk reaktion där. Från Australien kom blandade rapporter om att priset på järnmalm steg efter Kinas räntesänkning, men att priset på koppar sjönk eftersom åtgärden inte sågs stor nog att stimulera behovet.

Vad gäller oljan så har Kina – den ekonomiska stagnationen till trots – ökat sin import av råolja och därmed hjälpt oljepriserna att återhämta sig. Enligt South China Morning Post är detta en trend som förväntas fortsätta under årets gång:

China’s crude oil imports hit a record 7.37 million barrels per day (bpd) in April, making it the world’s biggest importer for the commodity last month.

And despite slowing economic growth, China’s crude purchases are expected to keep climbing in second-half 2015, supporting oil prices that have rebounded about 40 per cent since touching six-year lows earlier this year due to a supply glut.

Skillnaden här är att Kina själva producerar relativt lite olja, men väldigt mycket koppar och stål.

Fler inlägg om: , , , ,
7 maj 2015
ekonomi

Vietnams ljusa ekonomiska framtid

Mitt senaste inlägg här på Finansliv behandlade Vietnams nutidshistoria. Krig med bland annat Frankrike, USA och Kina har i modern tid stängt ute landet från den globala världshandeln samt viktiga institutioner som Internationella valutafonden och Världshandelsorganisationen.

I slutet av 1980-talet gick dock Vietnams myndigheter omvärlden till mötes dels genom att avsluta ockupationen av Kambodja, men också genom liberaliseringar av ekonomin och införandet av ett visst mått av marknadsekonomi som lockade utländska investeringar till det utblottade landet.

Detta politisk-ekonomiska initiativ döptes till ”Doi Moi” och har flera likheter med de reformer som Deng Xiaoping lanserade i Kina något årtionde tidigare.

Då reformerna startade var Vietnam – trots sina militära framgångar – ett av världens allra fattigaste länder där 57 procent av befolkningen levde under fattigdomsgränsen. Doi Moi innebar en ekonomisk tillväxt på i snitt 7,5 procent under de kommande 20 åren, och i dag befinner sig endast fem procent av vietnameserna i fattigdom.

Två årtionden av stabil tillväxt fick allt fler bedömare att se Vietnam som en ny asiatisk ”tigerekonomi”. Dock slog den globala finanskrisen hårt mot Vietnam och dess känsliga valuta dong. En skenande inflation kastade in Vietnam recession 2011.

Men nu tillväxten börjat ta fart igen. Under fjolåret ökade Vietnams BNP med 5,98 procent vilket är den högsta tillväxten på fyra år. Tillväxtprognosen för såväl detta som nästa år ligger på över 6 procent.

Utvecklingen beror till stor del på utländska investeringar och ökad export, vilket är en följd av att Vietnam i allt större utsträckning tar över Kinas roll som ”världens verkstad”.

För trots den snabba ekonomiska utvecklingen så tjänar en vietnamesisk fabriksarbetare i dag under sju dollar i genomsnitt, vilket är mindre än en fjärdedel av en kinesisk dito.

Och medan Kinas arbetsstyrka minskar för varje år, så är Vietnams demografi varje utländsk investerares våta dröm. 40 procent av landets över 90 miljoner invånare är 15-49 år gamla. Arbetsstyrkan ökar nu med 1,5 miljoner årligen.

Samsung har verkligen tagit vara på detta och tillverkar nu majoriteten av sina produkter i Vietnam. Företaget är den största utländska investeraren och exportören i Vietnam, och beräknas under sommaren även bli den största utländska arbetsgivaren med cirka 100 000 anställda vietnameser. Detta efter att nyligen ha presenterat investeringsplaner på fyra miljarder dollar, som bland annat innefattar världens största fabrik för tillverkning av smartphones.

Andra företag som gradvis flyttar sin produktion till Vietnam innefattar Microsoft, LG, Intel, Nokia och Panasonic. Till och med flera kinesiska tillverkningsföretag rapporteras investera i Vietnam tack vare de låga lönerna.

Trenden märks i den makroekonomiska statistiken. Under fjolåret växte Vietnams export med 13,6 procent vilket innebar ett handelsöverskott på två miljarder dollar.

Vidare blev Vietnam för första gången i fjol – endast åtta år efter medlemskapet i Världshandelsorganisationen – Sydostasiens största exportör till USA. Exporten till USA (som främst består av kläder och textil) ökade i fjol med 19,6 procent vilket fick Vietnam att passera länder som Singapore, Malaysia och Thailand.

Och tillväxten från export lär öka ytterligare, givet att de utländska direktinvesteringarna ökade med 9,6 procent i fjol.

Dessutom är Vietnam i slutfasen av förhandlingarna om ett frihandelsavtal med EU, samt nära att bli en del av det nya och omfattande frihandelsavtalet Trans-Pacific Partnership (TPP) som jag skrivit om tidigare här på Finansliv.

Båda avtalen beräknas bli klara 2015 och skulle exempelvis innebära nollskatt på kläder och textiler från Vietnam till USA (nu 17,5 procent skatt) samt EU (nu 9,6 procent skatt).

Förutom sin växande tillverknings- och exportsektor har Vietnam även Sydostasiens snabbast växande medelklass vilket borgar för en ökad konsumtion. Boston Consulting Group uppskattar att Vietnams medelklass kommer växa i antal från 12 miljoner i dag till 33 miljoner år 2020.

Det finns alltså goda skäl till optimism vilket redan speglat av sig på börsen. Sedan 2009 har Vietnams börsindex nästan tredubblat sitt värde. Svenska fondbolaget Tundra startade för ett drygt sedan en Vietnamfond som sedan dess ökat sitt värde med 25 procent (i mars stod ökningen på 40 procent, innan en plötslig justering på Vietnams aktiemarknad).

Ytterligare en joker som kan betyda mycket för Vietnams tillväxt är landets outvecklade fastighetsmarknad. Vietnam är inne i en snabb urbaniseringsfas och den stora, unga befolkningen innebär en ansenlig mängd potentiella fastighetsägare.

Inflationen nådde i fjol sin lägsta notering på tio år med 4,1 procent (en tredjedel lägre än året innan) vilket tillsammans med lägre låneräntor även innebär att fastigheter blir allt mer attraktiva som investering.

Vietnams fastighetssektor var förvisso glödhet 2007-2008, och slukade då över hälften av de utländska investeringarna. Men i och med den ekonomiska stagnationen slutade även fastighetspriserna att öka och byggtakten avtog.

Den ekonomiska återhämtning som nu sker tack vare tillverkning och export fungerar givetvis utmärkt för att få fastighetssektorn på fötterna igen. Vidare har landets myndigheter påbörjat en sanering av skulder och dåliga lån i finanssystemet, som många är relaterade till fastighetsmarknaden. Det kommer sannolikt innebära en ökning i bostadsbyggandet.

En större medelklass och turism har också fått regionala konglomerat som Lotte (Sydkorea) och Sun Wah Group (Hongkong) att nyligen köpa fastigheter för flera miljarder dollar i Vietnams storstäder, där det ska byggas varuhus, hotell och kontor.

Myndigheterna vill även göra fastighetsmarknaden attraktiv för utländska privatpersoner och investerare, genom en ny lag som från och med 1 juli låter utlänningar med giltigt visum köpa bostäder i Vietnam. (I dagsläget kan endast utlänningar som är gifta med en vietnamesisk medborgare eller som ”bidrar signifikant till den ekonomiska tillväxten” köpa fastigheter.)

I och med detta hoppas man kunna öka de utländska investeringarna i landets fastighetssektor som alltså tidigare utgjorde över hälften av alla utländska direktinvesteringar i Vietnam, men i fjol blott stod för 12,6 procent av detsamma. Potentialen är enorm givet att endast 800 utlänningar (inklusive etniska vietnameser bosatta i utlandet) i dag äger fastigheter i Vietnam, trots att 80 000 utlänningar bor och arbetar i landet.

Redan nu har aktiviteten börjat öka; officiell statistik visar att det under årets första kvartal genomfördes tre gånger så många transaktioner på Vietnams fastighetsmarknad som under samma period i fjol.

Sammantaget så påminner Vietnams förutsättningar mycket om det som rådde i Kina innan rekordtillväxten där. En ung, flitig och lågavlönad arbetsstyrka samt en växande medelklass och ett skrikande behov av investeringar i infrastruktur och fastighetssektor. En snabbt ökande handel och ekonomisk integration med omvärlden samt djärva marknadsekonomiska reformer.

I egenskap av auktoritär enpartistat lider Vietnam givetvis ingen brist på problem – korruption, nepotism, politiskt förtryck, utrikespolitiska utmaningar och ineffektiva statliga företag för att nämna några. Men även Kina stod inför liknande (eller ännu större) bekymmer och lyckades växa i en vansinnig takt i alla fall.

I dag är Vietnam den femte snabbast växande ekonomin i Asien. Asiatiska utvecklingsbanken spår att landet snart kommer vara den andra snabbast växande efter Indien, och alltså passera Kinas allt långsammare tillväxttakt.

Då denna Sydostasiens traditionella stormakt nu reser sig kommer en rad intressanta möjligheter uppstå för såväl individer som företag och investerare.

30 april 2015
ekonomi

40 år sedan vietnamkrigets slut

I dag 30 april är det exakt 40 år sedan nordvietnamesiska trupper stormade in i Saigons presidentpalats och gjorde slut på det segdragna och blodiga vietnamkriget. Händelsen innebar tillika slutet på över ett sekel av utländsk ockupation och ett delat Vietnam.

Fransmännen koloniserade delar av området redan 1862, och kastades ut först efter slaget vid Dien Bien Phu 1954 som markerade slutet på det åtta år långa ”första Indokinakriget”. Konflikten kostade över 200 000 vietnamesiska soldater livet, och var så skoningslös att den än i dag i Frankrike kallas för ”det smutsiga kriget”.

Bara ett par år tidigare – under andra världskriget – hade fransmännen tillsammans med japaner och amerikaner orsakat en svältkatastrof som tog död på två miljoner nordvietnameser, vilket var en femtedel av områdets samtida befolkning.

Det fanns alltså grogrund för ett missnöje mot utlänningar vilket spelade Ho Chi Minh och det vietnamesiska kommunistpartiet i händerna. Dess uttalade syfte var att till varje pris befria Vietnam från all form av kolonisering och ena landet under ett styre.

Efter kriget med Frankrike lovade världssamfundet att Vietnam skulle enas med hjälpa av fria val, men då det stod klart att kommunistpartiet var på väg att vinna så ogiltigförklarades valet utan vidare.

I takt med att kalla kriget intensifierades så stod det emellertid klart att Vietnam – likt Korea – skulle delas i två delar. USA ville till varje pris stoppa kommunismens spridning i Sydostasien, och för Ho Chi Minh blev det tydligt att ett nytt krig var den enda vägen att ena landet.

Nordvietnam började således bygga upp sin infrastruktur och mobilisera milisen Vietcong, som kom att föra gerillakrig i tät djungel och oframkomliga träskmarker i de allra sydligaste delarna av Vietnam under 15 år framöver.

USA å sin sida spenderade ofantliga summor på att bygga upp en av världens starkaste militärer i Sydvietnam, vars korrupta regim redan stod under närmast totalt amerikanskt inflytande.

Vietcong – bestående av hårdnackade soldater med erfarenhet från krig mot såväl Frankrike som Japan – visade sig dock mer effektiva på slagfältet och kröp från sin bas i Mekongdeltat allt närmare Sydvietnams stora städer.

Amerikanska piloter och så kallade ”rådgivare” blev därför snart inblandade i regelrätta strider med Vietcong. 1964 skickade USA officiellt in trupper i Vietnam efter påståendet om att Nordvietnam attackerat amerikanska fartyg vid kusten, vilket senare visade sig vara påhittat.

De uppdiktade attackerna verkade också som förevändning för ”Operation Rolling Thunder” som inleddes året därpå; en av världens största bombkampanjer någonsin där över en miljon bomber släpptes över Nordvietnam.

Enligt en väl beprövad metod så hoppades USA med sin överlägsna vapenmakt kunna bomba det underutvecklade Nordvietnam till eftergifter. Men detta lyckades inte, trots att industri och infrastruktur lamslogs samtidigt som minst 50 000 civila dog under de tre år som bombkampanjen pågick.

USA förstod nämligen inte vidden eller konceptet av det ”folkkrig” som Nordvietnam förde; hur kommunistpartiet lade ännu mer krut på de politiska aspekterna än på det militära. Genom ändlösa och effektiva propagandasessioner vann Nordvietnam över befolkningen i såväl södra som norra Vietnam på sin sida.

Målmedvetenheten kunde ses genom ett tal som politbyråns generalsekreterare Le Duan höll under jorden då Hanoi stod i brand. Han dundrade att ”det inte spelar någon roll” hur stor skada bombräderna gör eller hur många amerikanska trupper som skickas till Vietnam.

För Nordvietnams ledare visste att ju längre kriget gick desto mer press skulle USA:s politiker utsättas för från såväl inhemsk som utländsk opinion, vilket också skulle få truppernas moral att sjunka.

Samtidigt försäkrade propagandamaskineriet att Nordvietnams folk stod samlat bakom kommunistpartiet. Det enda man behövde göra för att till slut vinna konflikten var att inte ge upp. Norra Vietnam hade trots allt vid denna tid 17 miljoner invånare – inte kunde väl USA döda allihop?

Nej, inte riktigt, men snart hade amerikanerna i alla fall kommit en bit på vägen. Sammanlagt kom vietnamkriget att ta livet av cirka tre miljoner människor, varav bara 58 000 var amerikaner. Som vanligt var det de civila som drabbades värst, då frustrerade amerikanska soldater i jakt på Vietcong allt oftare gav sig på den befolkning man sade sig vilja skydda.

USA förgiftade vidare också en sjundedel av Sydvietnams yta med Agent Orange för att Vietcong inte skulle kunna gömma sig i skydd av djungeln. För alla som såg denna förödelse framstod USA allt mer som en besinningslös marodör snarare än någon kämpe för frihet och demokrati.

Vid nyåret 1968-69 lovade president Lyndon Johnson sin mycket krigströtta hemmaopinion att segern i Vietnam nu var nära. Han uppskattade att bomberna – tillsammans med den halv miljon amerikanska trupper som nu fanns i landet – hade dränerat ut den nordvietnamesiska stridsförmågan.

Chocken blev därför desto större då Vietcong i januari sjösatte sin största offensiv, med 85 000 soldater som i en koordinerad attack samtidigt anföll cirka 100 städer och ännu fler symboliska mål runt om i Sydvietnam.

Den så kallade Tet-offeniven hade smidits under månader i tunnlar och grottor. Det handlade om rena självmordsuppdrag som attacker mot det välbevakade presidentpalatset och USA:s ambassad i Saigon. Cirka 70 procent av soldaterna som deltog i offensiven dog.

Attacken gjorde dock att Lyndon Johnson inte ställde upp i nästan omval och dessutom beordrade ett slut på de till synes verkningslösa bombningarna i norr. Nordvietnam hade visserligen förlorat en ansenlig mängd soldater, men kunde fylla på sina militära reserver helt utan sviktande moral eller politiska konsekvenser.

I slutet 1969 blev istället Richard Nixon USA:s nya president, bland annat genom ett vallöfte om att få slut på kriget. Hans recept för detta var att i hemlighet intensifiera bombningarna och dessutom i smyg invadera Kambodja i jakt på nordvietnamesiska trupper och förråd.

Då detta blev känt i USA uppstod en rad våldsamma protester. Dussintals studenter sköts vid flera universitet, varav fyra till döds vid Kent State University i Ohio. Runtom i hela landet sattes militära träningsanläggningar i brand och attackerades med bomber.

USA stod på randen till inbördeskrig, vilket tvingade Nixon att dra sig ur kriget. Efter några sista fruktansvärda bombräder mot Hanoi – som Olof Palme jämförde med grymheterna i Treblinka – slöts ett avtal om eldupphör i början av 1973, varpå alla amerikanska trupper snart lämnade landet.

Kvar var den sydvietnamesiska armén; på pappret en av världens starkaste med en miljon man i tjänst och den absolut senaste militära tekniken.

USA nya president Gerald Ford drog dock genast in nästan all hjälp till Sydvietnam, vars ekonomi sedan länge var helt beroende av amerikanskt bistånd. Landets drabbades av skenande inflation och snart hade armén inte ens råd med bränsle till sina fordon.

Det militärt underlägsna med motivationsmässigt överlägsna Nordvietnam – som dessutom ju fortfarande hade civilbefolkningens gunst – slog sig nu fram mot Saigon. I slutet av april 1975 nåddes de sedan av en spökstad, varifrån varifrån tiotusentals amerikaner och sydvietnamesiska tjänstemän precis flugits ut i världens största helikopterbaserade evakuering.

Även fast striderna var slut så väntade ytterligare ett par årtiondens svårtståenden för Vietnams befolkning. Visserligen tog inga jättelika våldsamma utrensningar vid, men stora delar av den utbildade eliten i Sydvietnam lämnade ändå landet. Vidare hade kommunistpartiet under ett årtionde blott fokuserat på slagfältet, och verkade sakna strategi eller ekonomisk politik för att få landet på fötter igen.

Det blev heller inte bättre av att USA använde sin maktställning för att frysa ut Vietnam från världssamfundet. Den nya nationen utsattes för hårdare sanktioner än Sovjet och Kuba. Vietnam förvägrades lån från Världsbanken, Internationella valutafonden och Asiatiska utvecklingsbanken. Till och med Världshälsoorganisationen, som under denna tid bistod länder i tredje världen med de mest grundläggande hälsobehoven, upphörde med sina bidrag till Vietnam.

Ännu värre blev det 1979, då röda khmerernas folkmord i Kambodja började sprida sig över gränsen till Vietnam. Som svar på provokationerna invaderade Vietnam sin granne och gjorde slut på röda khmerernas skräckvälde, vilket paradoxalt nog satte Vietnam ännu längre in i frysboxen. Kina – som var allierade med Kambodja och fruktade en vietnamesisk expansion i Sydostasien – anföll Vietnam i ett kort men blodigt gränskrig som kostade hundratusentals människor livet och på nytt ödelade landets norra delar.

USA å sin sida stödde röda khmererna enligt devisen ”min fiendes fiende är min vän”. Folkmördarna tilläts återhämta sig i läger vid gränsen till Thailand, för att sedan attackera de vietnamesiska styrkorna med amerikanska och kinesiska vapen. Ockupationen av Kambodja tärde hårt på Vietnams redan sargade ekonomi. Vid början av 1980-talet tvingades man spendera en tredjedel av statsbudgeten på sin militär.

I mitten av 1980-talet minskade dessutom stödet från Sovjetunionen, som snart kom att upphöra helt i och med kalla krigets slut. Den ekonomiska utfrysningen tog ut sin rätta. Nästan 20 år efter krigets slut var grundläggande rättigheter som mat, utbildning och sjukvård fortfarande inget som Vietnams befolkning kunde ta för givet.

1991 såg kommunistpartiet sig nödgat att avsluta ockupationen av Kambodja. Samma år normaliserade Kina relationerna med Vietnam, och fyra år senare även USA. Vietnam blev sedan i snabb följd medlem av Världsbanken, Internationella valutafonden och Asiatiska utvecklingsbanken. Medlemskapet i Världshandelsorganisationen 2007 blev det slutgiltiga kvittot det internationella samfundets acceptans av Vietnam.

Vietnam har historisk varit en stormakt i Sydostasien. Landet är världens 13:e folkrikaste med över 90 miljoner invånare, men ekonomin bara världens 57:e största.

Många bedömare hoppas dock att realpolitiken nu tillåter Vietnams flitiga befolkning och bördiga jord att leva upp till sin fulla potential och bli en av Asiens nya ”tigerekonomier”. Utvecklingen ser lovande ut; 1998-2008 växte landets ekonomi med 7,5 procent i snitt. I fjol ökade BNP med 5,9 procent och prognoserna för de två kommande åren ligger norr om 6 procent.

Det var en kort historielektion som förklarar varför Vietnam länge sackat efter andra länder i utvecklingen. I mitt nästa inlägg kommer jag skriva mer om Vietnams ekonomiska struktur, utmaningar och framtida potential som en av Sydostasiens tillväxtmotorer.

29 april 2015

Läget med den kinesiska börsbubblan

I mitt förra inlägg här på Finansliv skrev jag om den moraliska aspekten med att investera i Kina. Nu tänkte jag skriva lite om det som – tyvärr – verkar viktigare för de flesta, nämligen den rent finansiella risken med den kinesiska börsmarknaden.

Kinas börsindex har det senaste året gått mycket bättre än Stockholm och faktiskt utklassat de flesta börserna i världen. Värdet på Shanghais börsindex har mer än fördubblats på ett år, stigit med 88 procent på ett halvår och ökat från 3 000 till 4 500 punkter bara sedan i februari.

Också Hongkongs Hang Seng har dragits med och nådde i veckan sin högsta nivå sedan 2007. Den snabba uppgången har gett upphov till diskussion om en eventuell bubbla. Och det finns onekligen mycket som tyder på en sådan.

Exempelvis värderas kinesiska teknikaktier nu ungefär dubbelt så högt som sina amerikanska likar just innan dot-com-bubblan brast.

Vid Shenzhens börsindex – som domineras av teknikbolag – har cirka hälften av alla aktier ett P/E-tal på över 50, vilket följer på att värdet även på index i Shenzhen har fördubblats under senaste året.

Också i Shanghai har cirka en tredjedel av aktierna ett P/E-tal på över 50.

De båda indexen innehåller vidare flera skräckexempel som ett hälsoföretag med P/E på 70, ett klädföretag med P/E på 90 och en tillverkare av ketchup vars P/E-tal nu ligger norr om 300.

Tjurrusningen skrämmer emellertid inte bort de kinesiska spararna. Den 20 april handlades 1,1 biljoner aktier, vilket för första gången var mer än vad Shanghaibörsens mjukvara klarar av – räknaren stannade på 999,99 miljarder.

Bara i år har över 10 miljoner aktiedepåer öppnats i Kina, vilket var mer än under 2012 och 2013 tillsammans. Bara under en vecka i april öppnades 3,3 miljoner portföljer.

Många av spararna bedöms dock vara oerfarna och okunniga. Två tredjedelar av dessa nya investerare lämnade exempelvis skolan innan de fyllt 15, och sex procent av dem kan inte läsa, vilket borgar för en spekulation likt den som setts på Kinas fastighetsmarknad de senaste åren.

Men det tyngsta argumentet för de som varnar för en kinesisk börsbubbla är ekonomins utveckling i förhållande till aktiekursernas rusning. För samtidigt som börsen stiger fortare än någonsin så är Kinas tillväxt svagare än på länge, och beräknas fortsatta falla under de närmsta åren. Dessutom sjönk vinsterna inom landets industri med 2,7 procent under årets tre första månader.

Som exempelvis Marketwatch skriver, så bör ett börsrally ”enligt textboken” förutse en uppgång i ekonomisk tillväxt, annars så kommer svaghetstecknen i den ekonomiska utvecklingen att ta ner aktiepriserna på jorden då de väl synliggörs.

Men man bör inte glömma bort att marknader sällan är rationella – och framför allt gäller detta i Kina.

För enligt samma teori skulle ju Kinas börsindex – liksom dess BNP – ha stigit med tio procent om året de senaste decennierna. Och så har inte skett. Därför menar andra analytiker att den snabba uppgången närmast är en justering efter 5-6 år av inaktivitet, då Kinas börser knappt rört på sig sedan en stor nedgång 2007.

Faktum är att värdet av Kinas börsmarknad trots den senaste tidens uppgång bara utgör 50 procent av tillgångarna i de kinesiska bankerna, jämfört med 150 procent för börserna i USA jämfört med amerikanska banker.

En investmentstrateg som CNBC talar med menar att kinesiska sparare inte har några alternativ, eftersom tillväxten på fastighetsmarknaden nästan avstannat helt, och avkastningen från förmögenhetsförvaltning och diverse liknande tjänster från de statliga bankerna sjunker.

Enligt en förvaltare som Bloomberg intervjuar så beror uppgången på en blandning av optimism och förväntan på ytterligare penningpolitiska lättnader. Sedan i november har centralbanken sänkt räntan och bankernas kassakrav två gånger vardera. Förvaltarens bedömning är att myndigheterna försöker sänka farten på, men inte stoppa, börsuppgången.

Och det är just här nyckeln ligger. I Kina styrs börsindex utveckling till större grad av myndigheterna än vad vi är vana vid i väst. Att öka intresset för börsen var bland annat en metod för myndigheterna att kyla ner landets glödheta fastighetsmarknad, och få befolkningen att minska den höga sparkvot som länge hållit tillbaka den inhemska konsumtionen.

Börsuppgången har delvis berott på ekonomiska stimulanser och att det blivit lättare för privatpersoner att låna pengar. Myndigheterna har också medvetet låtit nya börsintroduktioner ske till underpris och nyligen även länkat samman börserna i Kina med den i Hongkong så att sparare kan köpa A-aktier på båda marknaderna.

Kort sagt har de kinesiska myndigheterna fler verktyg i lådan och större kontroll över sin egen finansmarknad än myndigheter i USA eller Europa. Det borgar för att index kommer stiga så länge tjänstemännen vill att det ska stiga.

En parallell kan ju dras till den redan nämnda fastighetsmarknaden, där priserna under det senaste dryga årtiondet stigit något oerhört, just för att myndigheterna har tillåtit detta delvis som en metod att uppmuntra byggsektorn. Nu har man lugnat ner byggmarknaden, men ingen krasch har ännu skett. Kanske kan aktiemarknaden kontrolleras på ett liknande vis?

Eller kanske inte? Kort sagt finns det två skolor; den ena menar att Kinas börsbubbla är ett faktum som snart är på väg att brista. Den andra menar att ökningen är en naturlig följd av flera års slö tillväxt på aktiemarknaden. Endast de riktigt ödmjuka – som jag själv, givetvis – vågar erkänna att det faktiskt är omöjligt att veta sanningen.

Ta exempelvis förutsättningarna inför nästa år. Index i Shanghai handlas nu med P/E 17,5 baserat på det kommande årets intäkter, vilket kan jämföras med ett snitt på P/E 11 under de senaste fem åren.

Men samtidigt tillhör de kineserna spararna världens mest optimistiska; enligt en undersökning av Citibank och Legg Mason planerar 60 procent att öka sitt innehav i år.

Antalet kinesiska sparare som har möjlighet att köpa aktier i Shanghai, Shenzhen och Hongkong uppgår nu förresten till 200 miljoner.

Kanske känns snacket om en uppåtgående marknad i Kina irrelevant för svenska sparare, som har ytterst lite eller inget alls med börsen i Kina att göra? Det är en trångsynt inställning menar The Telegraph, och ger flera anledningar till att vi bör bevaka utvecklingen i Kina närmare.

Till att börja med kan Shanghai bli ett globalt drivande index om utvecklingen fortsätter som den gjort under det senaste året. Tidigare har främst marknaderna i New York bestämt det globala börshumöret; olika index runt om i världen har ofta utvecklats på ett liknande vis som Dow Jones eller S&P 500.

Men i takt med att börsen i Kina växer så kommer det allt viktigare även för svenska sparare att som morgonritual först titta på hur Shanghaibörsen utvecklats över natten.

Om Shanghai skulle få en tung global status så vore en av följderna att världens börsindex blir såväl mer volatila som politiskt styrda. Om marknaderna i USA, Europa och Japan främst drivs av långsiktiga sparare, så ser många kineser börsen i det närmaste som ett kasino vilket också förklarar många av de vansinnigt höga P/E-talen.

Vidare skulle en sådan utveckling betyda att de globala marknaderna de facto blir mer beroende av den kinesiska staten, som ju till stor del styr börsen i Kina. Därför blir det då samtidigt allt viktigare för sparare och förvaltare att förstå sig på såväl Kina som mekanismerna bakom kommunistpartiets beslutsfattning.