ad
18 december 2014
design

Kina nu världens mest innovativa nation – eller?

Enligt en ny rapport från World Intellectual Property Organization, ett FN-organ, lämnade Kina i fjol in fler patentsökningar än något annat land.

Rapporten uppmärksammades av flera medier, bland annat SvD Näringsliv, som under morgonen publicerade en artikel med rubriken ”Kina är världens mest uppfinningsrika land”.

I artikeln slås det fast att kineserna stod för 32,1 procent av världens 2,6 miljoner patentansökningar under fjolåret, vilket är betydligt mer än tvåan USA:s andel på 22,3 procent.

SvD Näringsliv beskriver detta som ett ”kinesiskt patentunder” vilket slår USA och utklassar såväl Europa som Japan. Man menar att ”Made in China” nu har blivit ”Created in China”:

För ett tiotal år sedan syntes knappt kinesiska uppfinningar i högen av internationella patentansökningar. Men sedan början av 2000-talet har landets innovationstalang exploderat, och nu leder Kina världens patentliga.

Och detta är förvisso sant att Kinas forskning och utveckling har har tagit ett jätteskutt tack vare stora statliga satsningar – sedan några år tillbaka är Kinas forskningsbudget större än såväl Japans som hela EU:s, och snart väntas man passera även USA.

Men det är samtidigt överraskande att SvD Näringsliv – till skillnad från många internationella medier – inte ger båda sidorna av myntet genom att problematisera situationen och utreda vilka slags patent som står bakom den ofattbart snabba ökningen.

The Economist följer frågan noga, och har tagit vara på faktumet att statliga kvoter och belöningar är den enskilt största anledningen till Kinas patentboom. Samt att kvalitén och användbarheten av de nya patenten ofta blir därefter.

2010 var antalet kinesiska patent något färre än de amerikanska. Men i den tolfte femårsplanen bestämde kinesiska tjänstemän att landet ska uppbringa två miljoner patentansökningar år 2015, och utfärdade belöningar för nya patent.

Därför har antalet patentansökningar i Kina ökat särskilt snabbt de senaste fem åren; redan 2011 passerade man USA i antal och har stadigt utökat försprånget sedan dess.

En rad kritiker menar dock att många nya patent inte är kommersiellt gångbara, och att ansökningarna bara görs för att håva in statliga subventioner. Hur mäter man då kvalitén på nya patent?

En metod som används i branschen är att göra skillnad gör man skillnad på verktygspatent (utility patents) och nya uppfinningar (inventions). Det handlar alltså om patent av påbyggnadsform samt nya innovationer.

Det stora flertalet av Kinas nya patentansökningar har varit påbyggnadspatent som inte är särskilt användbara. Dock har Kina de senaste åren passerat USA även vad gäller rena uppfinningspatent – men även där finns det en metod i branschen för att ge en fingervisning om kvalitén. Nämligen att kolla på hur stor andel av patenten som ansöks även i utlandet:

There is no reliable way to measure a patent’s value. But one can use a rough-and-ready yardstick: in how many places did the inventors seek a patent for the same technology? If it is a good idea, they will try to patent it in lots of places. If they just want to pocket a Chinese subsidy, they won’t bother.

Och av fjolårets kinesiska patent var det endast fem procent av ansökningarna som också togs till utländska patentbyråer. Motsvarande siffra för USA och Japan är en dryg knapp tredjedel, medan även hälften av patentskörden från Europa också tas till ansökning i utlandet.

Därmed är USA fortfarande världsledande vad gäller internationella patent, en kategori där Kina hamnar först på tredje plats bakom Japan.

Enligt The Economist tyder detta på att en stor del av Kinas patentboom är en illusion, eller åtminstone att de kinesiska patenter är värda mindre än de i Japan och väst. Vidare anser man det också vara ett tecken på att kinesiska patentbyråer enklare erkänner de lokala ansökningarna (för att uppfylla kvoterna) – annars skulle ju företagen ansöka även i utlandet.

Ytterligare en indikation på patentansökningarnas kvalité är var de kommer ifrån. I Europa och USA står lokala företag för knappt hälften av alla patent, medan större internationella aktörer utgör en dryg hälft främst genom forskning på regionala kontor.

Fördelningen såg ungefär likadan ut i Kina fram till att den tolfte femårsplanen tog vid och Kina passerade USA i antal patent år 2011. Sedan dess har de lokala aktörernas patent ökat lavinartat, och utgör nu över tre fjärdedelar av det sammanlagda antalet.

Detta gäller särskilt de helt nya patenten (inventions), som enligt The Economist ”nästan alla” kommer från lokala aktörer i Kina.

Rent krasst kan man då sammanfatta det hela till att den andel av de kinesiska patenten som är ”riktiga” uppfinningar nästan alla kommer från lokala aktörer, som godkänns av lokala patentbyråer och sedan aldrig tas utomlands.

The Economist fastslår därför:

That suggests that the bureaucrats’ orders are responsible, rather than the emergence of a local ecosystem of innovation as seen in Silicon Valley. Intellectual-property rights do matter, but merely churning out patents does little to advance innovation.

Att stirra sig blind på rena siffror gör alltså föga för att avgöra hur uppfinningsrikt ett land egentligen är – ungefär liksom antalet upplagor som en tidning utkommer med varje år inte avgör den redaktionella kvalitén.

10 december 2014
demokrati

Vad Hongkong gjorde med min flickvän

Det är nu dag 73 av Occupy Central i Hongkong, och demonstrationerna har så gott som helt glömts bort i svensk media, som är upptagna med allt från stundande nyval till att måla ut russin som en hälsofara.

Förvisso är det inte överraskande att svensk media ignorerar vad som sker i Hongkong; men det är både synd och skam. För demonstrationerna har nu blivit våldsamma, och allt tyder på att myndigheterna i morgon torsdag kommer utrymma stora delar av protestlägren med vilka medel som än må krävas.

Om vi spolar tillbaka bandet något så var det förrförra helgen som de kanske största våldsamheterna hittills ägde rum. Den sista november gjorde tusentals demonstranter ett försök att storma regeringsbyggnaden i centrala Hongkong. Aktionen slogs tillbaka av 3 000 poliser vilka flitigt använde såväl tårgas som batonger. Dussintals demonstranter fördes till sjukhus och ytterligare dussintals arresterades.

Redan tidigare samma vecka hade omkring 100 demonstranter arresterats vid protestlägret i Mongkok, norra Hongkong, då tusentals poliser hjälpte fogdar att verkställa ett domstolsbeslut om att ta bort barrikader som blockerade vägarna där.

Samma domstolsbeslut har fattats också vad gäller barrikader och protestläger i centrala Hongkong, där antalet deltagare redan från början varit som allra störst. Domstol har gjort gällande att föremål som blockerar trafiken ska röjas upp även där och enligt många källor kommer det ske redan denna vecka.

Bland annat South China Morning Post skriver nu på morgonen att fogdar under morgondagen kommer verkställa ordern om att rensa bort en femtedel av protestlägret utanför regeringsbyggnaderna i centrala Hongkong, och att 7 000 poliser i två skift samtidigt kommer utrymma hela återstoden av Occupy Central i området Causeway Bay en bit bort.

Av de tre ursprungliga protestlägren – Mongkok, Causeway Bay samt centrala Hongkong – så har Mongkok alltså redan rensats upp, och under morgondagen ska Causeway Bay helt bort och det centrala lägret delvis bort.

Allt eftersom proteströrelsen blir svagare så är det givetvis bara en tidsfråga innan det centrala lägret också utryms helt och hållet. Stadens regeringschef CY Leung sade mycket riktigt under föregående helg att myndigheterna är beredda på ”hårt motstånd” i upprensningen av de kvarvarande fickorna med demonstranter.

Det finns flera anledningar till att proteströrelsen de senaste veckorna tappat kraft, och dess desperation har på många vis varit tydlig. Till att börja med så har myndigheterna bytt taktik från våld och klumpiga uttalanden till att vänta ut demonstranterna.

Man har tydligen upptäckt att förhastade klavertramp endast tjänar till att ge Occupy Central vatten på kvarn. Men att helt ignorera protesterna har istället visat sig tära på tålamodet hos såväl demonstranter som allmänheten.

Inbördes gräl har nämligen uppstått inom rörelsens olika falanger. Vissa aktörer är trötta på att få sina krav ignorerade av myndigheterna och vill därför använda sig av mer aggressiva metoder. Några vill hålla sig till att ockupera gatorna med icke-våldsmetoder, medan andra vill överge protesterna helt och hållet eftersom man redan gjort sin röst hörd.

Desperationen har – förutom stormningen av regeringsbyggnaden – gett sig till känna genom att de tre ledarna för Occupy Central under förra veckan lämnade in sig själva till polisen, samtidigt som Joshua Wong, ledaren för Scholarism som i oktober prydde framsidan av Time Magazine, tillsammans med en handfull studenter iscensatte en hungerstrejk som varade i över fyra dagar.

Allt detta ignorerade myndigheterna; ledarna för Occupy Central arresterades inte utan släpptes, samtidigt som de hungerstrejkande började äta igen efter att deras krav om samtal med CY Leung inte hörsammats det minsta.

Sammantaget har denna diffusa situation lett till att antalet demonstranter nu efter 73 dagar endast uppgår till drygt 1 000, jämfört med över 100 000 i då det var som allra flest i början av oktober.

De hårdnackade demonstranterna som återstå uppger dock att de inte kommer ge upp, och mycket tyder på nya våldsamheter då tusentals poliser och fogdar ska konfrontera dem nu i veckan. Det blir givetvis en hopplös kamp som proteströrelsen med all sannolikhet kommer att förlora. Men även om demonstranterna helt försvinner från gatorna så har Occupy Central inte alls skett i onödan. Jag kan till exempel använda min flickvän för att illustrera vad rörelsen har uppnått.

Min flickvän är född och uppvuxen i Peking, och har aldrig varit särskilt intresserad av politik eller samhällsfrågor. Hon har förvisso, tursamt nog, lyckats undvika att bli hjärntvättad av skolsystem och media, och stödjer inte Kinas kommunistparti på många punkter.

Snarare är hon likgiltig på det vis som är väldigt vanligt bland yngre kineser; hon vet att något är fel, men bryr sig inte särskilt mycket om det hela med motiveringen ”det finns ändå inget jag kan göra för att ändra på situationen”.

Denna hopplösa likgiltighet är regel snarare än undantag och beror på flera faktorer. Många unga kineser är endast intresserade av pengar och status och det är ingenting man får genom att intressera sig för politik och samhälle. Några är rädda för följderna av att motsätta sig den politiska ordningen och har från tidig ålder vant sig vid att slå dövörat till. Andra är helt enkelt ovetande eftersom nyhetsflödet för en genomsnittligt kines främst består av censurerade mikrobloggar varvat med statlig media.

Men då min flickvän i början av oktober följde med mig till Hongkong så skedde något mycket intressant. Redan första dagen då vi landade så började konfrontationerna; polisens tårgas möttes av ramsor och svärord från tusentals demonstranter.

Jag var givetvis genast där med kamera och anteckningsblock, och min flickvän hade mer eller mindre tjatat till sig att få följa med snarare än att vara kvar på hotellrummet. Det var med stora ögon som hon bevittnade hur tusentals ungdomar stod upp mot polisen och vevade med plakat krävandes demokrati och folkomröstning.

Då jag intervjuade flera av demonstranterna flikade min flickvän ofta in, ja hon började till och med avbryta, för att ställa egna frågor. Hon förstod inte hur de vågade, hon förstod inte hur de kunde, hon förstod inte hur det var möjligt. I Kina hade liknande protester resulterat i övervåld och arresteringar, med hundratals ändrade livsöden som följd.

Varje morgon sprang hon sedan ner till affären för att kolla in de lokala tidningarna, som publicerade våldsamma foton och krigiska rubriker som hade varit omöjliga i kinesisk press. Hon satt sedan klistrad framför den lokala nyhetskanalen som kritiskt granskade polis och myndigheters agerande. Hon laddade till och med ner Twitter på sin mobil och följde flödet slaviskt så fort vi lämnade hotellet.

Under våra besök vid protestlägren började hon ge vatten till demonstranterna, skriva påhejande budskap på skyltar och sedermera även bära den gula rosett som blev symbolen för Occupy Central. Hon köpte sedan flera böcker i Hongkongs bokhandlar som är förbjudna i Kina på grund av sitt känsliga politiska innehåll.

Hon var klart tagen av vad hon sett, när hon vecka tidigare än mig åkte tillbaka till Peking. Hon bar den gula rosetten på vägen hem från flygplatsen, men på skarp inrådan av mig tog hon av sig den då hon åkte till jobbet nästa dag (flera personer i Kina hade samtidigt arresterats för att visat stöd för Occupy Central).

Med hjälp av mitt VPN började hon följa Twitter dagligen även i Kina, och då vi ringdes om kvällarna frågade hon inte främst hur det var med mig, utan hur det gick för Occupy Central.

Varje dag talade hon om protesterna med kollegor och vänner i Peking – ofta stötte hon på patrull och blev osams med sina arbetskamrater samt anklagad för att ha ”blivit hjärntvättad” av sin utländska pojkvän. Tunna argument som blott gjorde henne mer övertygad om att Hongkongs politiska system är att föredra framför Kinas.

Då jag sedan en vecka senare kom tillbaka till Peking möttes jag av en människa som i stor kontrast till tidigare nu ville diskutera politik och samhälle varje kväll, och ständigt frågade mig om de senaste länkarna angående proteströrelsen i Hongkong samt andra viktiga samhällsfrågor i Kina.

Böckerna hon köpt i Hongkong hade hon redan plöjt och påbörjade ofta monologer om dess innehåll samt hur hon känner sig lurad och besviken av såväl skola som myndigheter i Kina.

Ämnen som hon tidigare i bästa fall bemött med en suck, talade hon nu om med ett intresse och en glöd i ögonen som påminde om någon som nyss funnit meningen med livet.

Främst funderade hon oupphörligen på varför befolkningen i Hongkong hade mod och motivation att gå ut på gatan och kräva demokratiska rättigheter, då de till skillnad från i Kina redan har ett fritt internet, frispråkig press samt akademisk frihet. Kort sagt hade min flickväns tankevärld inom loppet av ett par veckor förvandlats från helt likgiltig till något som närmast liknar en politisk aktivist. Jag fick rent av mana henne till lugn för att hon inte skulle råka illa ut.

Vad är då poängen med detta, varför är min flickväns förvandling av något som helst intresse för andra än henne och mig? Jo – under oktober månad i år besökte drygt 4 miljoner kinesiska turister Hongkong, vilket är en ökning med 18,3 procent från samma månad året innan. Under fjolåret besökte sammanlagt över 40 miljoner kineser Hongkong, och även denna siffra väntas betydligt i år.

Min flickvän är knappast den enda bland dessa miljoner vars uppfattning ändrades av synen som mötte dem i Hongkong. Jag såg själv otaliga kinesiska turister som med nyfikenhet bevittnade demonstrationerna, och fotograferade skyltar med budskap om demokrati och mänskliga rättigheter.

Samtidigt har frustrationen varit stor bland kineser på fastlandet för att nyheterna angående Occupy Central censurerats så pass hårt, och inte minst över att den populära bilddelningstjänsten Instagram helt blockerades i Kina som ett resultat av alla foton från Hongkong som postades där.

Occupy Central har utan tvivel öppnat ögonen för många kineser vad gäller demokratiska rättigheter och att man måste slåss för dessa. Min flickvän sade till mig häromdagen att hon ”inte kommer glömma resan till Hongkong under hela sitt liv”. Minnesbilderna kommer finnas kvar hos henne och många andra långt efter det att poliser och fogdar rensat stadens gator med våld.

5 december 2014
aktier

Börsen i Kina stiger 20 procent på 10 dagar

Börsindex i Shanghai, som är Kinas största, har under de senaste fem åren inte rört sig särskilt mycket åt endera håll utan snarare sjunkit gradvis utan några dramatiska svängningar.

Dessutom har handelsvolymen alltid varit extremt liten jämfört med Kinas ekonomi och tillväxt. Det finns flera orsaker till att investerare håller sig borta från den kinesiska börsen.

Många av de listade företagen präglas av korruption och dålig insyn; dessutom är många stora kinesiska företag listade i Hongkong eller USA. Istället har privata sparare flockats till landets fastighetsmarknad som länge givit högre och säkrare avkastning än börsen.

Men nu har något plötsligt hänt. De senaste tio handelsdagarna har börsen i Shanghai stigit med 20 procent, och sedan sommaren har samma index stigit med en tredjedel.

Eller för att vara lite mer noggrann: 1 juni i år låg Shanghai Composite Index på 2 048 punkter, och 1 november på 2 419. Under gårdagen stängde börsen på 2 906 punkter.

Landets näst största börsindex i Shenzhen har förresten utvecklats ännu starkare, och ligger så här långt i år plus 37,4 procent.

Bakom detta börsrally ligger även en kraftigt ökad handelsvolym. Under gårdagen var handeln på Shanghaibörsen 85 procent större än snittet de senaste 30 dagarna, och under årets gång har volymen ökat med 37 procent jämfört med i fjol.

Sammantaget ökade handelsvolymen i Shanghai och Shenzhen kraftigt från tisdagens 663 miljarder yuan till 897 miljarder yuan under onsdagen, vilket är den högsta nivån någonsin på Kinas börser.

Anledningarna till rusningen är flera. Många aktier ser billiga ut efter att under lång tid ha underpresterat jämfört med den ekonomiska tillväxten. Centralbanken har nyligen injicerat stora summor pengar i ekonomin och sänkt låneräntan.

Vidare har nya regler just öppnat upp möjligheten för utländska investerare att köpa kinesiska så kallade ”A-aktier” via Hongkong. Samtidigt ses viss oro på landets bomarknad, som fått många kineser att sluta köpa fastigheter i investeringssyfte.

För det är främst privata sparare som ligger bakom den kraftigt ökade handelsvolymen. Wall Street Journal påpekar att 370 071 nya aktiekonton öppnats i Kina bara den senaste veckan, vilket är mer än någon vecka sedan 2011.

Nu tvistar de lärde givetvis om en eventuell reaktion på denna snabba uppgång. Morgan Stanley talar om en kinesisk ”ultra-bull” där landets aktier potentiellt kan dubblas ytterligare i värde under de kommande 18 månaderna.

Men man bör ha i åtanke att börsen i Kina har kraschat våldsamt tidigare. Med början i slutet av 2005 steg nämligen Shanghai Composite Index från under 1 100 punkter till över 6 100 punkter i oktober 2007. Sedan föll indexet till drygt 1 700 punkter igen inom loppet av ett år.

The Economist varnar nu för att dagens mekanismer påminner om denna krasch:

Television newscasts are full of excited reports; pensioners crowd into stockbrokers’ offices to swap their savings for shares; online chat-rooms buzz with advice about which stocks to pick. If the super-bull does not slow down, investors could well be gored once again.

Även inhemska fondförvaltare varnar för att den senaste tidens dramatiska uppgång är av spekulativ natur och drivs av kapital sprunget från banklån eller minskande fastighetsaffärer. Särskilt oroande är att många kinesiska sparare verkar belåna sig för att hoppa på tåget.

För många analytiker framstår det också ohållbart att denna uppgång nu sker i samband med att Kinas tillväxt börjar avta. Dagarna med en årlig BNP-ökning på över 10 procent är sedan länge förbi, vilket kan ses i och med att det fortfarande är tveksamt om landet kommer nå sitt mål på 7,5 procents ekonomisk tillväxt för 2014.

För den som vill veta hur den Shanghaibörsen vanligen beter sig så har Bloomberg sammanfattat vad som skett vid åtta tidigare tillfällen det senaste årtiondet efter uppgångar på 15-20 procent.

Förutom dramatiken 2007 så har uppgångarna i regel följts av pysande nergångar snarare än riktiga kraschlandningar. I snitt så har reaktionen på en uppgång om 15-20 procent varit en nergång på 3,3 procent inom en månad, följt av en ökning med 6 procent inom tre månader.

Men den stora ökningen i handelsvolymen kan innebära att denna rusning är annorlunda; den har varit snabbare än vanligt och riskerar därmed även falla hårdare.

Intressant nog så började handeln nu under torsdagen med en uppgång på ytterligare cirka 2 procent. Men i skrivande stund, just innan lunch lokal tid, så har Shanghais index fallit med över 1 procent.

1 december 2014

Kinas nya världsbank expanderar redan

Faktumet att Kina söker en mer dominerande roll i Asien har den senaste tiden blivit tydligt inte bara genom aggressiv utrikespolitik och expansiva territoriella anspråk. Kineserna är nu expansiva även på det ekonomiska planet.

Kina gör nu nämligen stora ansatser för att utöka sitt ekonomiska inflytande i närområdet genom ett par institutioner som utmanar den rådande ordningen, och vars namn vi bör lägga på minnet.

Till att börja med så gäller det frihandelsavtal, vilket jag skrev om i mitt förra inlägg här på Finansliv.

Kina trycker på hårt för att etablera ett omfattande handelsavtal vid namn Free Trade Area of the Asia Pacific (FTAAP), som exkluderar USA.

Kina lovar sina grannländer att detta avtal kommer innebära en större boost för ekonomin än Trans-Pacific Partnership (TTP), ett handelsavtal vars förhandlingar främst har drivits på av USA och som inte innefattar Kina.

Det fanns farhågor om att det APEC-möte som tidigare i november hölls i Peking skulle bli scen för politiska intriger, med Kina och USA som bakom ryggen på varandra försökte värva medlemmar till sina respektive frihandelsavtal.

Nu föregick det med all säkerhet en hel del hemliga samtal om detta under mötet, men ingen av de båda handelspakterna verkar ha gjort några banbrytande framsteg.

I själva verket kan de båda avtalen rentav ta ut varandra, då många av regionens länder inte verkar törs hänge sig åt vare sig FTAAP eller TPP, av rädsla att hamna i onåd med någon av de båda supermakterna.

Något mer konkret hände dock i slutet av oktober då länder i regionen skrev under ett avtal om att grunda Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB), en slags alternativ världsbank där Kina är den viktigaste aktören och finansiären.

Bland övriga medlemsländer finns Indien, Malaysia och Vietnam. Viktiga regionala aktörer som Indonesien, Australien och Sydkorea valde dock att ställa sig utanför, vilket dels är resultatet av ett diplomatiskt spel bakom gallerierna.

För samtidigt som Jin Liqun – den kinesiska tjänsteman som kommer leda AIIB – varit upptagen med att åka runt i regionen och försöka övertyga länder om att vara med i banken, så har USA avrått sina allierade vilka alltså inkluderar Australien och Sydkorea att inte gå med.

Bankens avsikt är, som namnet antyder, att låna ut pengar till olika sorts infrastrukturprojekt i Asien, vilket låter som en bra och välbehövlig idé. Men framförallt USA och även Japan skulle hellre se att detta sker genom redande rådande institutioner som Världsbanken och Asian Development Bank (ADB).

Kina har dock tröttnat på att landet trots sin växande ekonomi inte får motsvarande inflytande i dessa och andra internationella organisationer. Vad gäller Världsbanken så har Kinas andel av rösterna där efter en lång debatt nyligen höjts från 2,8 procent till 4,2 procent. Det är fortfarande långt mindre än USA:s 15,8 procent och 6,8 procent för Japan – trots att Kinas BNP nu är dubbelt så stor som Japans, och befolkningen tio gånger så stor.

Även i Asian Development Bank så har Japan där mer än dubbelt så många röster som Kina, och banken har alltid haft en japansk chef. Också Internationella valutafonden (IMF) har länge förhalat reformer vilka skulle ge länder som Kina, Indien och Brasilien en bestämmanderätt i relation med deras ekonomier.

Rent krasst fastslår många analytiker att Kina nu är ”trötta på att vänta” och därför istället grundar sin egen världsbank. Kineserna har själva redan bistått med cirka 300 miljarder kronor till bankens dispositionsfond, vilket är mer än dubbelt så mycket som alla andra medlemsländer tillsammans.

AIIB kommer fördela bestämmanderätten bland sina medlemmar efter BNP, vilket i dagsläget ger Kina 67,1 procent av rösträtten jämfört med blott 13,3 procent för tvåan Indien. Bankens chef kommer vara kines och högkvarteret ska ligga i Peking.

Banken planeras lanseras och bli aktiv i slutet av nästa år. Fokus ska ligga nästan enbart på infrastruktur, till skillnad från ADB och Världsbanken som även investerar i projekt relaterade till exempelvis miljöskydd och jämställdhet.

Att ta del av dessa kinesiska miljarder för infrastrukturprojekt låter sannerligen lockande; så lockande att medlemsstat nummer 22 anslöt sig förra veckan. Det är den regionala jätten Indonesien – som till en början inte ville vara en del av projektet – som nu har skrivit under ett avtal om att hoppa på båten.

Enligt Jakarta Post hoppas Indonesien genom detta få ”större tillgång” till finansiella resurser att använda i ett pågående projekt att rusta upp sin eftersatta infrastruktur.

Så vid sidan av stridsbåtar i Sydkinesiska havet och en tuff ton vad gäller utrikespolitiska frågor, får vi nu även vänja oss vid att kinesiska banker och handelsavtal kommer att spela en allt större roll för asiatiska länder. Många länder i regionen kommer ni främst vända sig till AIIB – och inte Världsbanken eller ADB – för lån till infrastrukturprojekt.

Och jag vill hävda att till skillnad från Kinas allt mer skamlösa territoriella anspråk, så har västvärlden främst sig själva att skylla för att dessa nya kinesiska institutioner kan komma att tränga ut de västerländskt dominerande alternativen. För om man inte tar hänsyn till växande ekonomier genom att ge dem en motsvarande bestämmanderätt i demokratiska organisationer så kommer det givetvis förr eller senare en reaktion.

17 november 2014
3G

Xiaomi ska sälja 100 miljoner smartphones – på Apple och Samsungs bekostnad

Under ett par års tid har statistiken gällande försäljningen av smarta telefoner visat på samma trend: Kina utgör en allt större del av den globala marknaden, och kinesiska tillverkare tar marknadsandelar från Apple och Samsung.

Redan i januari skrev jag ett inlägg om detta här på Finansliv – nu tänkte jag kolla närmare på Xiaomi, den kanske mest expansiva av de kinesiska tillverkarna.

Företaget är bara fyra år gammalt och sålde 2012 blott 7 miljoner telefoner. År 2013 ökade försäljningen till drygt 18 miljoner enheter, i år räknas den uppgå till 60 miljoner för att nästa år ligga kring 100 miljoner.

Också resultaträkningen har utvecklats på liknande manér: Intäkterna mer än dubblades under fjolåret räknat med åren innan, och vinsten ökade under samma period med 84 procent. I år räknas vinsten öka igen, med omkring 75 procent.

Enligt information som Wall Street Journal nyligen tagit del av, har Xiaomi framhållit just sitt fenomenala rörelseresultat för att nyligen ansöka om ett lån på motsvarande 7 miljarder kronor för att expandera utomlands.

Hittills har Xiaomis framgångar nämligen nästan uteslutande byggt på den inhemska marknadens växande storlek. Under tredje kvartalet 2014 såldes nämligen över 100 miljoner smartphones i Kina vilket var nästan tre gånger så många som i USA, världens andra största marknad.

Och sedan årets andra kvartal är Xiaomi den främsta spelaren på denna världens största marknad, efter att ha passerat Samsung som tidigare varit ohotad etta i Kina.

Xiaomi tar nu sikte på världens tredje största marknad, Indien, där man i somras lanserade märket Mi. Att företaget säljer sina telefoner under ett annat namn i utlandet har flera anledningar. Dels praktiskt eftersom många utanför Kina har svårt att uttala ”Xiaomi”. Men även organisatoriskt då företaget menar att ”Mi” i själva verket är ett nytt företag och märke som ska användas i utlandsexpansionen.

Främst torde det dock handla om att ha ett namn på sina telefoner som inte låter kinesiskt, vilket flera andra kinesiska tillverkare rapporterat har hjälpt deras försäljning i utlandet (eftersom Kina ofta förknippas med låg kvalité).

Hur det än må vara med anledningen, så har Xiaomi storslagna planer för Indien. I en intervju med Quartz så berättar Hugo Barra om hur företaget är där för att stanna och just har påbörjat har en långsiktig strategi för denna växande marknad.

Hugo Barra skapade i fjol rubriker då han lämnade en betydande position vid Google för att börja jobba med Xiaomi istället, och är nu ansvarig för företagets etablering i Indien.

Han menar att Xiaomi i en handvändning skulle kunna sälja över en miljon telefoner i Indien, men istället nu fokuserar på att bygga upp ett fungerande nätverk i den utmanande infrastrukturen som råder där.

Man har påbörjat ett samarbete med Flipkart, som är Indiens största e-handelsföretag. Man planerar nämligen att gå fram i Indien på ett liknande vis som man gjort på den kinesiska marknaden – och finns något för alla västerländska aktörer att lära sig vad gäller marknad och konsumentvanor i Kina.

Xiaomi säljer relativt billiga telefoner; dess billigaste modell Redmi 1S kostar i Kina cirka 800 kronor, medan den senaste flagskeppsmodellen Mi4 går på drygt 2 000 kronor. Länge har bedömare menat att det inte går att göra någon större vinst på telefoner i denna prisnivå, men nu har Xiaomi alltså bevisat motsatsen.

Företaget lägger bara drygt 3 procent av intäkterna på sin marknadsföring, som ändå har visat sig vara otroligt framgångsrik. Istället för dyr tv-reklam eller affischer på stan, har Xiaomi fokuserat på internet och sociala medier som plattform.

Kina har ju i dag över 600 miljoner internetanvändare, varav många är mycket aktiva på sociala medier och allehanda forum. Xiaomi har tagit till vara på detta genom att hörsamma feedback, svara på kommentarer och till och med utforma delar av mjukvarorna efter kundernas önskemål.

På så vis har man till en ringa kostnad skapat en lojal kundbas på världens största marknad. Försäljningen har också till stor del sköts via internet snarare än i fysiska butiker, och Xiaomi är i dagsläget Kinas tredje största marknadsplats online B-2-C, efter Alibabas Tmall och elektronikjätten Jingdong.

Detta torde vara en affärsmodell som även fungerar i andra utvecklingsländer där konsumenterna ser priset som en långt viktigare faktor än garantivillkor och support i fysiska butiker. Xiaomi finns förutom i Indien redan i en rad andra sydostasiatiska länder, och kommer snart påbörja försäljning även i Brasilien. I USA pågår ännu ingen officiell försäljning – men icke desto mindre visar GPS-data att över en miljon smartphones från Xiaomi redan används i landet.

Sammantaget är detta fyra år gamla företag nu världens tredje största tillverkare av smartphones. Dess framgångar sker givetvis åtminstone delvis på bekostnad av Apple och Samsung; samtidigt som de två giganterna under årets tredje kvartal endast ökade sin globala försäljning marginellt, så mer än dubblade Xiaomi försäljningen under samma tidsperiod.

Dessutom kommer utvecklingsländer i framtiden utgöra en allt större del av den globala försäljningen av smarta telefoner, och det är alltså på dessa marknader som Xiaomis koncept passar allra bäst.

Och det är verkligen fel på självförtroende eller investerares förtroende. Förutom att ansöka om banklån sägs Xiaomi också vara nära att få över 10 miljarder kronor i nytt kapital från en rad investerare som inkluderar det ryska internetföretaget DST.

Enligt Financial Times skulle Xiaomi då värderas till över 300 miljarder kronor, och affären vore den största privata finansieringen av ett riskkapitalbolag sedan Facebook 2011. Som en jämförelse värderades Uber – som är det högst värderade privata företaget i Silicon Valley – till 150 miljarder kronor då man i somras lyckades få loss knappt 10 miljarder kronor från privata investerare.

Investerare och kunder har alltså redan fått upp ögonen för denna tillverkare som nästa år kommer sälja omkring 100 miljoner smartphones världen över. I Sverige kan knappt någon uttala dess namn – men lägg det på minnet, för liksom Alibaba så är Xiaomi med största sannolikhet inom ett par år en internationell marknadsledande jätte.

7 november 2014
apec

APEC-möte i Peking: Ren luft och handelskrig

De senaste dagarna har himlen varit underbart blå här i Peking. Den sedvanliga smoggen har försvunnit efter att hundratals fabriker stängts ner, och bilar med udda eller jämn slutsiffra endast får köra på stadens gator varannan dag.

Att här är så rent kan endast betyda en sak: Kina väntar utländska besökare. Förra gången liknande restriktioner infördes var under Peking-OS sommaren 2008 – denna gång ska Asian Pacific Economic Cooperation (APEC) hålla toppmöte i huvudstaden.

Och nu är ansatserna att städa upp staden om möjligt ännu större. Förutom att stänga fabriker och förbjuda personbilar, har man plockat bort hundratals kiosker från Pekings gator. Vidare har statsanställda fått en extra veckas semester, och resebyråerna har uppmanats erbjuda rabatterade paketresor till andra delar av Kina eller utomlands.

Dissidenter och andra orosmoment har antingen arresterats eller sparkats ut ur staden. Kort sagt vill Kina visa upp en skinande huvudstad utan alla sina vardagliga problem under de två dagar som toppmötet äger rum nästa vecka. Såväl Barack Obama som Vladimir Putin och Shinzo Abe kommer då befinna sig här.

Det är förvisso inte första gången som Kina är värd för APEC:s toppmöte. Senaste gången var 2001 i Shanghai – men oj vad mycket som har förändrats sedan dess.

2001 höll Kina en låg internationell profil. Man kämpade fortfarande för att återfå omvärldens förtroende efter massakern vid Himmelska fridens torg 1989, och president Jiang Zemin lovade under mötet dyrt och heligt att Kina skulle följa de regler som krävdes för ett medlemskap i Världshandelsorganisationen.

Kina blev medlem senare samma år, och sedan dess har landets ekonomi växt åtta gånger i storlek. Den utländska valutareserven har fördubblats långt fler gånger än så, och de utländska investeringarna har under årens gång fört med sig såväl ny teknik som expertis.

En forskare i Peking sammanfattar det hela som att Kina under de tre senaste presidenterna har samlat på sig enorma nationella rikedomar, som Xi Jinping nu har som mål att också omvandla till politisk makt.

Kina vill nu vara i centrum och ”spelar offensivt, inte defensivt”, menar forskaren.

Ett klart tecken på denna offensiv kom förra månaden, i och med lanseringen av av Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB), där Kina stod för merparten av startkapitalet som uppgick till hundratals miljarder kronor.

Den nya banken består av 21 ekonomier i regionen, bland annat Kina, Indien och Malaysia. Den kommer ha sin bas i Peking och ledas av en tidigare kinesiska vice finansminister.

AIIB mer eller mindre fördömdes som en överflödig rival till Världsbanken och Asia Development Bank, som domineras av USA och Japan.

Länder som Japan, Sydkorea, Indonesien och Australien valde att ställa sig utanför den nya banken – enligt uppgifter beror det i alla fall i Australiens fall på påtryckningar från USA:s utrikesminister John Kerry.

Enligt ABC News siktar Kina på att uppta en allt större roll i världshandeln och de internationella finansiella strukturerna än vad som är fallet i dag. Detta kommer sannolikt i så fall att ske på USA:s bekostnad, och är en potentiell källa till konflikt under nästa veckas möte.

Förutom den nya motsvarigheten till Världsbanken, vill Kina nämligen också etablera ”Free Trade Area of the Asia Pacific”; ett avtal som utöver att skapa en enorm frihandelszon även ska innefatta samarbete vad gäller miljöskydd, energieffektivisering och urbanisering.

Kina är redan största handelspartner med de flesta länderna i regionen, inklusive Australien och Sydkorea som valt att ställa sig utanför AIIB. Om man ställer sig utanför även denna pakt kan handelsrelationen med Kina skadas mer än vad många statschefer vågar riskera.

Samtidigt är USA ute efter ett ”Trans-Pacific Partnership”, och för i detta syfte redan dialog med tolv länder i regionen, inklusive Japan, Australien, Kanada och Mexico.

Även inom detta samarbete handlar det om att minska skatterna i handeln länderna emellan, samt skydda intellektuella rättigheter och utarbeta vissa standards inom olika industrier.

Denna dialog innefattar inte Kina, liksom det kinesiska förslaget på frihandelszon och samarbete inte inkluderar USA. Bedömare tror att myndigheter från de båda länderna kommer använda delar av APEC-mötet för att diskutera detta samarbete bakom ryggen på varandra.

Detta kommer utan tvivel skapa oro. En ekonom i Hongkong menar att många sydostasiatiska nationer redan nu inte vågar uttrycka stöd för någon av pakterna, eftersom att ”ta parti för den ena parten skulle göra den andra upprörd”.

Årets APEC-möte i Peking kommer sannolikt bli mer laddat än upplagan i Shanghai tretton år tidigare. Nu står två ekonomiska stormakter mot varandra, som närmast verkar tävla om gunsten hos länderna i regionen. Barack Obama kommer också efter veckans val till senaten och representanthuset till Kina som en försvagad president.

En orolig bakgrund bestående av slö ekonomisk återhämtning, vikande global efterfrågan och inte minst Kinas allt mer aggressiva territoriella äventyr minskar knappast spänningarna.

Vänta er inget banbrytande under nästa veckas toppmöte i Peking. Då världens ledare har lämnat huvudstaden kommer himlen återta sin sedvanliga, oroligt gråa färg.

5 november 2014
australien

Största nedgången någonsin på Kinas oroliga fastighetsmarknad

Jag har tidigare flera gånger skrivit om Kinas fastighetsmarknad för Finansliv, samt i en rad andra svenska magasin. Senast det begav sig här på Finansliv var rubriken så dramatisk som ”Kinas fastighetsbubbla har spruckit”.

Det var i maj i år med anledning av att flera internationella medier som Forbes, Financial Times och CNN då varnade för att tillståndet på Kinas bomarknad försämrats drastiskt. Detta efter en rad storbankers negativa rapporter, samt ett tal från en fastighetsutvecklare som läckt ut till allmänheten.

Nu börjar det visa sig att det finns fog för denna oro. Då Kinas bopriser enligt officiella China Real Estate Index sjönk i oktober var det nämligen för sjätte månaden i rad. Det är det längsta sammanhängande tappet sedan indexet infördes år 2010, och tappet på 0,9 procent i september var det största enskilda någonsin.

Vidare visade ny officiell statistik förra veckan att försäljningen av bostäder i Kina under årets tre första kvartal minskade med 10,8 procent jämfört med samma period i fjol.

Det är aldrig ett bra tecken då pris och efterfrågan samtidigt sjunker. För att ytterligare addera till farhågorna så minskar även investeringarna; enligt Wall Street Journal sjönk nystartade fastighetsprojekt under årets tre första kvartal med 9,3 procent. Det är också en trendbrott, då de under fjolåret steg med 13,5 procent.

Kort sagt pekar de flesta indikatorer på en negativ utveckling av Kinas viktiga fastighetssektor, som står för cirka 30 procent av landets BNP-tillväxt och en femtedel av alla nyinvesteringar. En dipp inom fastighetsbranschen skulle alltså slå mycket hårt mot den kinesiska ekonomin.

Det har ju länge varit tal om en kinesisk bostadsbubbla, och den senaste tidens negativa siffror har fått denna diskussion att återigen blossa upp.

För att sätta det hela i sin kontext kan det vara på sin plats med lite bakgrund. För bara ett par årtionden sedan var andelen privata husägare i Kina bland de lägsta i världen; i dag är samma andel bland världens högsta. 89 procent av kineserna äger i dag sin bostad, jämfört med exempelvis 66 procent i USA.

Anledningen till denna utveckling är dels att många av landets stora statliga företag i och med en rad ekonomiska reformer avvecklades mycket snabbt från slutet av 1980-talet. Dessa hade tidigare försett sina arbetare med subventionerade bostäder. Istället för att göra tiotals miljoner arbetare hemlösa beslutade myndigheterna att de skulle få köpa bostäderna till ett rabatterat pris.

Samtidigt innebar reformerna starten på en byggboom och privat bomarknad i Kina. Faktum är att utvecklingen gick så fort att det inte finns nog med statistik för att dokumentera den. En ny rapport från toppuniversitet Tsinghua visar dock att bopriserna i 35 undersökta städer mer än tredubblades åren 2000-2010. I stora städer som Peking och Shanghai har prisökningen varit ännu större.

Kinas snabba urbanisering har förvisso gjort att bostadsbrist är ett av de största problemen i landets städer. Men samtidigt står en stor del av bostäderna tomma; enligt China’s Southwestern University of Finance and Economics är minst en femtedel av lägenheterna i Kinas storstäder obebodda. En siffra som givetvis tyder på att marknaden drivits av spekulation.

Vilket jag tidigare nämnt här på Finansliv, så har man som rik kines inte många alternativ då det kommer till att förvalta sin förmögenhet. Bankens sparränta är lägre än inflationen, och aktiemarknaden kan i det närmaste liknas vid en enarmad bandit. Samtidigt råder tuffa restriktioner på att investera utanför Kina eller föra pengar utomlands. Många har därför valt att köpa fastigheter för sina pengar.

Då priserna nu börjar sjunka – samtidigt som en omfattande kampanj mot korruption förs över Kina – är risken att många fastighetsägare börjar sälja av med bostäder för att plocka hem vinsten. Det kan resultera i en ond spiral med ökande inventarier och fallande priser.

Redan nu går att se hur inventariet av osålda bostäder runtom i Kina ökat snabbt sedan slutet av fjolåret, och enligt vissa uppskattningar skulle de ta upp till två år bara att sälja av med de bostäder som står tomma i dag.

Från flera håll kommer varningar om att situationen i Kina påminner om den i USA 2007, eller den i Japan innan kraschen där ett par årtionden tidigare. Men det finns också en annan sida av myntet. Kinas fastighetsmarknad och hela ekonomi skiljer sig på många punkter från utvecklade länders dito. Därför finns också många bedömare som menar att det inte är någon fara på taket (pun intented).

Till att börja med är prisökningen i stora delar av Kina inte så dramatisk som statistiken för gällande. Snittet drivs upp av de ofattbara priserna och uppgångarna i de fyra städer (Peking, Shanghai, Guangzhou och Shenzhen) som utgör ”tier 1″.

Liksom är fallet i andra storstäder (London, New York, Stockholm) så är det här främst övre medelklass och överklass som köper bostäder. I många av Kinas cirka 150 miljonstäder har de stigande bopriserna ökning de facto legat i linje med löneutvecklingen, då inkomsten i Kinas städer de senaste åtta åren ökat med omkring 13 procent årligen.

Det är alltså inte bara rika spekulanter som har råd med fastigheter i Kina. Vidare infördes med början 2010 en rad restriktioner som gjorde det svårare att köpa på sig fler fastigheter.

Det har gett resultat. Matthews Asia menar andelen bostadsköpare som själva planerar bo i sin nya fastighet har ökat från 79 procent 2010 till 93 procent i dag. Finansinstitutionen CSLA bedömer likaledes att andelen investerare nu utgör 7-12 procent av köparna jämfört med cirka 20 procent tidigare.

Samtidigt är det mycket som pekar på en naturlig efterfrågan, trots faktumet att 89 procent av kineserna redan äger sin bostad. Många av de arbetarbostäder som såldes till subventionerade priser är nämligen av usel kvalité, och dess ägare kommer vilja uppgradera till en ny fastighet.

Vidare bor i dag endast drygt 50 procent av Kinas invånare i städer. Urbaniseringen väntas framöver fortsätta med oförminskad kraft, och myndigheterna räknar med att ytterligare 200 miljoner kineser kommer flytta från landsbygd till stad under det kommande årtiondet.

Men den kanske största skillnaden ligger i bolånen. 15 procent av Kinas bostadsköpare betalar hela beloppet i kontanter, utan att ta några lån alls. För de resterande föreligger ett krav på handpenning om 30-40 procent för att bli beviljad ett bolån.

Detta, tillsammans med faktumet att Kinas bokmarknad är så pass ung, innebär att ration mellan bostadslån och BNP i Kina endast är 18 procent, jämfört med 83 procent i USA just innan kraschen där. En avmattning – eller till och med en bubbla – skulle alltså inte få samma direkta ödesdigra konsekvenser för småsparare i Kina som i USA.

Men det finns andra orosmoln relaterade till utlåningen kring fastighetsmarknaden. Landets statliga banker har länge föredragit att låna ut pengar endast till större företag eller aktörer. Som en konsekvens har många mindre fastighetsbolag lånat pengar via ”skuggbanker”; en slags grå utlåning som är svår att kartlägga men tros ha ökat dramatiskt i Kina de senaste åren.

Vissa siffror gör gällande att upp till 40 procent av fastighetsbolagens finansiering kommer från allehanda trustbolag där lån givits och tagits med förväntningar om att bopriserna ska fortsätta stiga i samma takt som tidigare.

Detta har redan lett till regionala kriser i städer där skuggbanker försvunnit, med uppskjutna byggprojekt och flera självmord som följd. Desperata mindre fastighetsbolag lånar nu pengar till 50 procents ränta, och många riskerar att gå i konkurs inom kort.

Konkurser inom fastighetssektorn skulle givetvis innebära bortfall av arbetstillfällen och en minskad ekonomisk aktivitet. Ännu värre skulle det kunna bli i och med att många andra företag valt att på olika vis investera i fastighetsmarknaden.

Ett troligt scenario är att fastighetsmarknadens urholkning leder till ett ökat antal dåliga lån som inte kommer kunna betalas tillbaka. Och eftersom det från kinesiska myndigheters håll finns en tendens att lösa ut företag snarare än att låta dem gå i konkurs, skulle detta slöa ner ekonomin betydligt. The Economist skrev för ett par veckor sedan:

Half of China’s debt is owed by companies, and most of that, in turn, is owed by state-owned enterprises and property developers. As the economy slows and housing prices fall, many of these loans will prove unpayable. Banks report that bad loans are just 1% of their assets and their auditors insist that the banks are not lying, but investors price banks’ shares as if the true level is closer to 10%.

Kinas totala skuldberg har ökat från 147 procent av BNP i slutet av 2008, till 251 procent av BNP denna sommar. Detta beror till stor del på den byggboom som uppstod då Kinas myndigheter som svar på den globala finanskrisen 2008 sjösatte ett stimulanspaket på drygt 2 000 miljarder kronor.

Det är svårt att spå något på en så komplex och icke-transparent marknad som Kina. Men mycket tyder alltså på att fastighetsmarknaden kommer bidra till att Kinas ekonomiska tillväxt de kommande åren bromsar in mer än många väntat sig. En epidemisk ovilja att rensa upp i finanssystemet innebär sannolikt att antalet obetalbara lån och ineffektiva zombie-företag som tynger ner ekonomin bara kommer öka.

Ett visst hopp sätts till att Kinas myndigheter förfogar över en verktygslåda med vilken de kan styra utvecklingen av såväl tillväxt och fastighetspriser i önskad riktning. Men just på bomarknaden verkar det svårt.

De restriktioner som infördes 2010 för att förhindra spekulation har redan skrotats i 66 av 70 av Kinas största städer. Ändå upplevde 79 av de 100 städer som ingår i China Real Estate Index ett prisfall i september.

Samtidigt innebär osäkerheten på bomarknaden hemma att allt fler kineser investerar i fastigheter utomlands. Rapporter den senaste veckan gör gällande att kinesiska fastighetsköpare ökat i såväl USA som Australien.

Också i Japan har kinesiska företag och privatpersoner hittills i år köpt fastigheter för närmare två biljoner kronor, vilket är mer än tre gånger så mycket som samma period i fjol.

30 oktober 2014
alibaba

Alibabas succé gör Jack Ma till Kinas rikaste man

I veckan släppte Forbes sin årliga topp 400-lista över Kinas rikaste personer. Den toppas nu av Jack Ma, grundare och ägare av Alibaba, vars förmögenhet växte från 7,1 miljarder dollar i fjol till 19,5 miljarder dollar i år.

Detta hänger givetvis ihop med Alibabas framgångsrika börsnotering. Företaget värderas i skrivande stund till 240 miljarder dollar.

Det är lite skillnad från 15 år sedan, då Jack Ma startade Alibaba efter att med nöd och näppe lyckats skramla ihop ett par hundratusen kronor från sina vänner. I dag kontrollerar företaget cirka 80 procent av Kinas lukrativa och växande näthandel.

Årets upplaga av Forbes lista över Kinas rikaste personer speglar dessutom ett trendbrott i landets ekonomi. Tidigare har listans övre skikt dominerats av fastighetsmagnater, men i år återfinns den rikaste sådana först på fjärde plats. Det är Wang Jialin, som toppade listan i fjol, men som nu halkat ner efter att hans förmögenhet minskat en miljard dollar till 13,2 miljarder dollar.

På andra och tredje plats hittar vi istället ytterligare två internetentreprenörer. Nämligen Robin Li som äger sökmotorn Baidu och lyckats skramla ihop 14,7 miljarder dollar, samt Ma Huateng som äger Alibabas rival Tencent och nu har en förmögenhet om 14,4 miljarder dollar.

Såväl Jack Ma som Robin Li och Ma Huateng har sett sina förmögenheter öka rejält under det senaste året. För fastighetsmagnaterna är utvecklingen dock omvänd.

Bland Kinas 100 rikaste personer är det nu bara 17 som främst blivit rika på fastigheter. Motsvarande siffra förra året var 21. Deras sammantagna förmögenhet sjönk också, från 71 miljarder dollar i fjol till 63 miljarder dollar i år.

Faktum är att Wang Jialin nu är den enda fastighetsmagnaten som tar plats på tio i topp-listan. De övriga har främst ersatts av ägare av företag inom konsumtion och teknologi. Förutom de tre internetgiganterna hittas nu aktörer inom förnyelsebar energi, smartphones, dryckesindustrin samt vitvaror och hushållsmaskiner bland Kinas tio rikaste personer.

Också Kinas rikaste kvinna i fjol, Yang Huiyan, backade från plats 12 till 19. Detta eftersom även hon bygger sin förmögenhet på ett fastighetsbolag, vars börsvärde det senaste året fallit med närmare 40 procent. Yang har under samma tid blivit 2,3 miljarder dollar fattigare.

För den som är närmare intresserad går hela listan över Kinas 400 rikaste personer att se här.
Se hela listan här.

Det trendbrott som årets upplaga av denna lista speglar, är att landets konsumtion är på uppgång medan den enorma fastighetssektorn går allt svagare. Det syns särskilt tydligt av faktumet att fastighetsmagnaternas procentuella andel av listans sammantagna förmögenhet sjunkit från 24 procent i fjol till knappt 17 procent i dag.

Medan fastighetssektorn har backat, så har ägarna av andra företag samtidigt blivit allt rikare. Det totala antalet kinesiska dollarmiljardärer ökade nämligen under årets gång med 44 procent, till 242 stycken.

Och det är numera ett faktum att landets fastighetsmarknad är på tillbakagång. Under årets första nio månader sjönk försäljningen av bostäder med 10,8 procent och av kontorsbyggnader med hela 19,7 procent, jämfört med samma period förra året.

Även priserna sjunker; i september föll de med 1,3 procent jämfört med förra året. Det är femte månaden i rad som landets fastighetspriser backar, vilket är den största minskningen sedan myndigheterna officiellt började föra nationell statistik över marknaden.

Vad denna minskning av priser och försäljning inom fastighetssektorn beror, samt vilket risk det innebär för landets ekonomi, tänkte jag beskriva närmare i mitt nästa inlägg här på Finansliv.

Nu nöjer jag mig med att vidare konstatera hur Jack Ma ytterligare kan komma att rycka på nästa års upplaga av listan. Under veckan har flera banker upptagit bevakningen av Alibaba med idel ljusa utsikter.

Alibabas teckningskurs var 68 dollar, och då Dow Jones stängde i går handlades aktien för drygt 93 dollar. De flesta analysfirmor gav nu i veckan Alibaba en riktkurs på kring 120 dollar, med investmentbanken Pacific Crest som allra mest positiv med 125 dollar.

Morgan Stanley sätter vidare riktkursen på 111 dollar och rekommenderar övervikt, medan Goldman Sachs hör till de mer försiktiga med en neutral rekommendation och riktkurs på 102 dollar.

Jag har själv köpt ett mindre antal Alibaba-aktier via Avanza, för att lättare kunna bevaka utvecklingen. Som ”vanlig kund” hade jag inte förmånen att kunna teckna Alibaba för 68 dollar per aktie, utan fick nöja mig med ett pris som var cirka 20 dollar högre.

I början upplevde aktien en mindre dipp och var nere på under 85 dollar i mitten av oktober. Men den har alltså gått starkt de senaste två veckorna och stigit med omkring 15 procent; en utveckling som får Jack Ma att lägga ytterligare mark mellan sig själv och Kinas fastighetsmagnater.

27 oktober 2014
demokrati

Hongkongs demonstrationer – det ekonomiska perspektivet

För ett tag sedan skrev jag här på Finansliv om de kulturella och samhälleliga splittringar som ligger bakom demonstrationerna och Occupy Central i Hongkong.

Då konstaterade jag att det finns en oro bland stadens invånare angående att de rättigheter (yttrandefrihet, akademisk frihet, pressfrihet osv) som de länge åtnjutit håller på att försvinna, som en konsekvens av Kinas maktövertagande från Storbritannien 1997.

Men förutom detta missnöje med mänskliga rättigheter och kulturell identitet, finns ytterligare en orsak till demonstrationerna som är lättare att sätta fingret på, nämligen en allt större ekonomisk ojämlikhet.

Liksom på många andra platser med en snabb ekonomisk utveckling så är Hongkong ett samhälle med en relativ ojämlik inkomstfördelning. Så har varit fallet i flera årtionden, alltså även då britterna administrerade staden. Men många invånare känner att situationen har blivit ännu värre sedan man hamnade under kinesiskt styre.

Det senaste årtiondet har exempelvis stadens fastighetspriser mer än tredubblats, medan inkomstökning under samma tidsperiod blott var 3 procent.

Denna utveckling gynnar givetvis främst de redan välbeställda, vilket kan ses av faktumet att de fyra rika familjer som dominerar stora delar av Hongkongs ekonomi har aldrig varit rikare än i dag; deras sammanlagda tillgångar uppskattas nu till cirka 1 500 miljarder kronor.

Dessa familjer har alla blivit rika främst via fastighetssektorn. Samtidigt blir det allt svårare för under- och medelklass att alls köpa sig något eget boende.

Ytterligare ett tecken på att ginikoefficienten – ett internationellt etablerat mått för inkomst- och klasskillnader – i Hongkong har stigit från 0,518 år 1996 till 0,537 år 2011 vilket är det sista år som det finns kompletta data för. Det innebär att Hongkong är det i särklass mest ojämlikt i hela den industrialiserade världen.

Enligt många så beror den senaste tidens accelererande ekonomiska ojämlikhet på att stadens politiker och näringslivstoppar ingått en mer eller mindre ohelig allians med Kinas myndigheter.

Hongkongs ekonomi har länge dominerats av en rad affärsmagnater som i internationell media ofta kallas ”tycoons”. Dessa rika affärsmän innefattar förutom stadens fyra rikaste familjer ytterligare något hundratal individer, som även de berikat sig tack vare de galopperande fastighetspriserna men även genom de monopol som finns inom flera områden.

För trots att Hongkong är känd som en fri marknadsekonomi, är monopol och karteller et stort bekymmer som ständigt försvårar vardagen för många lokala småföretagare. Ekonomen Joe Studwell skriver i Financial Times:

Cartels are everywhere in Hong Kong. Supermarkets are a duopoly, one whose pricing power allows the chains to charge higher prices for the same products in some of Hong Kong’s most deprived areas. Drug stores are a duopoly. Buses are a cartel: high-priced, mostly cash-only, running shoddy, dirty diesel vehicles with drivers who earn a pittance. Electricity is provided by two, expensive monopolies that handle everything from generation to distribution, one on Hong Kong island and the other in Kowloon. The container ports are an oligopoly, with the world’s highest handling charges.

Allra värst är läget i fastighetsbranschen, där Studwell menar att de rikaste familjerna har skaffat sig monopol tack vare att de är de enda som har råd att köpa marken i Hongkong till de skyhöga priser som myndigheterna sätter. På så vis kan de sälja fastigheter till 2-4 gånger högre priser än vad de kostar att bygga.

Eftersom de kinesiska myndigheterna vid övertagandet 1997 var beroende av ”tycoonernas” lojalitet för att Hongkongs ekonomi skulle kunna fortsätta fungera, så lät man monopolen inte bara fortgå utan även stärkas. Man har vidare skapat lagar som ger lägre skatt för de rika affärsmännen.

Att kinesiskt kapital från och med 1997 allt snabbare börjat flöda in i Hongkong gynnar också stadens affärsmagnater, eftersom det leder till en ytterligare ökning av fastighetspriserna. Att detta samtidigt innebär en ökad inflation slår givetvis främst mot stadens fattigare invånare.

Vidare har en ökad integration med Kina och kommunistpartiet inneburit att allt fler invånare i Hongkong måste tävla om välbetalda jobb med fastlandskineser som antingen har politiska kontakter eller är beredda att jobba för lägre lön i utbyte mot att ta del av stadens välfärdssystem.

Detta går också hand i hand med en ökad korruption inom såväl politik som näringsliv.

Kort sagt så har Hongkongs ekonomiska utveckling sedan 1997 gynnat stadens allra rikaste, men slagit hårt mot under- och medelklassen. Förutom att ha de bevisat största inkomstskillnaderna i hela den industrialiserade världen, har Hongkong också störst andel av befolkningen som bor i allmännyttiga bostäder.

Teorin om att kommunistpartiet och Hongkongs affärsmagnater lever i symbios fick vidare vatten på kvarn då Kinas president mitt under de pågående demonstrationerna bjöd in cirka 70 av stadens rikaste ”tycoons” till ett slutet möte i Folkets stora hall i Peking.

Syftet med mötet antogs vara att försäkra sig om affärsmännens lojalitet vad gäller Pekings inställning till demonstrationerna som ”olagliga”, och dessutom få de rika att stödja den ”demokrati” som Kina lovat Hongkong i form av val där kommunistpartiet på förhand utser kandidaterna som har möjlighet att bli Hongkongs nya statschef.

Kritiker kallade mötet för ”en perfekt illustration” av hur Kina styrt Hongkong sedan 1997; att driva genom sin politik genom att med morot och piska söka stöd för sin linje bland stadens mäktiga elit.

Ett liknande möte har ägt rum en gång tidigare, nämligen 2003, efter att en halv miljon invånare tågat genom Hongkongs gator i protest mot ett okänsligt kinesiskt lagförslag angående omstörtning av regeringsmakten. Även då kallades stadens ”tycoons” till Peking då kommunistpartiet ville försäkra sig om dess lojalitet.

Så vad sägs egentligen under dessa möten mellan Kinas president och topparna i Hongkongs företagsvärld? Flera analytiker menar att ledarna i Peking kontinuerligt försäkrar affärsmagnaterna om att deras ekonomiska intressen i Hongkong inte kommer hotas, så länge de dansar efter Kinas politiska pipa.

Det handlar dels om att politikerna i Peking lovar att hålla borta kinesiska företag från Hongkong, då dessa lätt skulle kunna ta en stor del av den monopoliserade fastighetsmarknaden där. Men det handlar även om att vidga affärsmännens möjligheter genom att ge dem tillträder till den kinesiska marknaden; bara Hongkongs fyra rikaste familjer äger i dag cirka 50 miljoner kvadratmeter land på det kinesiska fastlandet.

Tack vare sina band till Kina sitter många av Hongkongs rika affärsmän dessutom i den särskilda ”valkommitté” som utser stadens regeringschef. Det handlar alltså om en win-win-situation där Peking byter till sig politisk lojalitet mot ekonomiska intressen och möjligheter. Det tjänar såväl Peking som Hongkongs affärselit på – de som får ta smällen är stadens befolkning.

Motsättningarna blev knappast mindre av att Hongkongs regeringschef Leung Chun-ying – som har bevisat nära band till Kinas kommunistparti – för någon dryg vecka sedan sade rent ut att Hongkong måste undvika fria demokratiska val, eftersom stadens fattiga annars skulle allt för mycket att säga till om.

Över hälften av Hongkongs invånare tjänar mindre än 16 000 kronor i månaden, och Leung uttryckte tvärt sin oro för att man i demokratiska val skulle tvingas ”tala till” denna fattigare del av befolkningen. Uttalandet påminde om en ansedd kinesisk akademiker som nyligen varnade för att Hongkongs ekonomi skulle sluta fungera om man inte främst såg till ”tycoonernas” behov.

Det är alltså lätt att förstå frustrationen bland demonstranterna på Hongkongs gator. Stadens klassklyftor ökar i takt med fastighetspriserna och inflationen. Samtidigt berikar sig en skyddad elit på allmänhetens bekostnad – genom förhandlingar med det kommunistparti som inskränker på stadens frihet och rättigheter.

Men det finns också de inom Hongkongs affärsvärld som har tagit ton mot den ökande ojämlikhet som Kinas allt större inflytande över Hongkong innebär. Främst märks hedgefondförvaltaren Edward China, som skapat en grupp vid namn ”Finance and Banking Professionells in Support of Occupy Central”.

Det är en grupp som består av drygt 70 personer från bank- och finansvärlden som menar att Kinas inflytande är ett stort hot mot Hongkongs status som finanscentrum. För även om det på kort sikt innebär ökade affärsmöjligheter för denna och flera branscher, så kommer inflytandet på långt sikt urholka förtroendet för Hongkong i omvärlden, menar gruppen.

Förutom rent yrkesmässiga motiv så talar Chins grupp vidare om moral; man vill inte att ljusskyggt kinesiskt kapital ska flöda in och tvättas Hongkong, samtidigt som politik och näringsliv i allt större utsträckning domineras av personliga kontakter och allehanda svågerpolitik. Gruppen tycker vidare att akademisk frihet, yttrandefrihet och ett fritt rättsväsende är ett för högt pris att betala för att närma sig Kina ekonomiskt.

I nästa nummer av Finansliv – som finns i butikshyllorna sista veckan i november – finns en lång feature skriven av mig där jag intervjuar Edward Chin på plats i Hongkong. Där talar vi om ovanstående frågor samt hans personliga relation till regeringschefen Leung, och de hot mot personlig säkerhet som Chin och andra upplever genom att ta strid mot Kina.

Vidare finns det vissa tecken på att demonstrationerna i Hongkong börjar skaka såväl politiker som affärsmän. En anledning till att Xi Jinping kallade till stormöte i Peking, tros vara tecken på att bland annat Asiens rikaste man Li Ka-shing planerar sälja delar av sina tillgångar i Hongkong och istället investera i Europa.

Jon Studwell menar att stadens affärselit inte varit så här nervös sedan andra världskriget, och att det skulle få stora psykologiska konsekvenser om den ikoniska Li Ka-shing beslutar sig för att minska närvaron i Hongkong.

Redan nu har lokala ”tycoons” sålt av med andelar i stora butikskedjor, då detaljhandeln är en sektor som drabbats negativt av protesterna. Samma oro finns inom andra delar av servicesektorn; inte minst turistnäringen där kineser utgör en allt större andel av Hongkongs besökare.

Under de pågående protesterna har Kinas myndigheter förbjudit flera resebyråer att anordna resor till Hongkong, för att de kinesiska turisterna inte ska kunna ta del av demonstrationernas budskap.

Även om demonstranterna har minskat i antal, så är viktiga delar av stadens gator fortfarande avspärrade. Det har slagit hårt mot hotell, restauranger och butiker.

Och oavsett hur situationen utvecklar sig kommer det också slå hårt mot Hongkongs status som internationellt finanscentrum. Fortsatta protester och sammandrabbningar ökar osäkerheten hos utländska företag och investerare. Men ett ökat kinesiskt inflytande kan potentiellt skada förtroendet för stadens institutioner ännu mera med tiden.

10 oktober 2014
demokrati

Varför Hongkong är splittrat, och hur det hotar stadens framtid

Förra helgen skrev jag här på Finansliv om demonstrationerna i Hongkong, med fokus på själva händelseförloppet och mina egna upplevelser av vad som skedde på gatorna.

Ockupationen av stadens centrala delar fortsätter alltjämt, även om antalet demonstranter har minskat betydligt och protesterna över huvudtaget lugnat ner sig. Det finns inte längre några poliser som brukar våld på gatorna – och likaledes har demonstranterna öppnat små tunnlar i de ockuperade områdena så att stadens tjänstemän kan komma till jobbet vid myndigheternas högkvarter.

Båda sidor har alltså kompromissat i sina handlingar. Men vad gäller ställning och uppfattning så har ingen av parterna backat en tum.

Demonstranterna kräver fortfarande regeringschefens avgång samt utökad demokrati, medan myndigheterna fortsätter vidhålla att protesterna är olagliga och nu under torsdag kväll prompt avslutade en dialog med demonstrerande studenter med motiveringen att deras hållning ”strider mot allmänhetens intressen och politisk etik”.

Vi befinner oss alltså i ett dödläge. Det är svårt att sia om vad som kommer ske härnäst, förutom faktumet att ingen av parterna kommer ge upp sin hållning. I detta inlägg vill jag försöka förklara varför denna situation har uppstått – vad är det som orsakar dessa allvarliga splittringar dels mellan Hongkongs befolkning och myndigheter, men även mellan olika delar av själva befolkningen?

Det finns ekonomiska anledningar som bottnar i att Hongkong har de i särklass största klassklyftorna och inkomstskillnaderna av alla industrialiserade länder i hela världen. Ojämlikheten har blivit ännu större sedan Hongkong lämnades över till Kina från Storbritannien 1997, vilket delvis beror på kinesiska pengar som drivit upp fastighetspriserna.

Men den ekonomiska aspekten tänkte jag behandla i mitt nästa inlägg här på Finansliv. I dag vill jag istället skriva om en ännu viktigare anledning till splittringarna i Hongkong, nämligen den kulturella aspekten och stadens starka vilja att bevara sin unika kulturella identitet.

Sedan Kina tog över Hongkong har Peking medvetet fört en politik som ska fostra stadens invånare att bli kinesiska patrioter, med respekt och trohet mot myndigheterna på fastlandet. Det kan exemplifieras bland annat genom att myndigheterna 2012 försökte ändra curriculum vid Hongkongs grundskolor till att inkludera ”moralisk och patriotisk utbildning”, med klasser som skulle lära eleverna att älska kommunistpartiet.

Denna sommar utfärdade Kinas kabinett likväl dokument med uppmaningar om att Hongkongs alla domare och annan juridisk personal måste möta det politiska kravet att ”älska landet” – en kodslogan för att underkasta sig de kinesiska myndigheternas direktiv och önskan.

Dessa båda försök att ändra på utbildning och rättsväsende mötte dock motstånd och misslyckande. Tusentals protesterande elever och föräldrar fick myndigheterna att 2012 lägga planerna om patriotisk utbildning på hyllan. Vidare samlades hundratals svartklädda advokater och domare i Hongkongs centrala delar för att visa sitt missnöje med idén att skrota ett fritt rättsväsende till förmån för den kinesiska modellen.

En stor andel av Hongkongs invånare tolererar helt enkelt inte inskränkningar likt dessa vad gäller frihet, civilsamhälle och kultur. Särskilt inte med argumentet om att staden nu är kinesisk och därmed bör lyssna på Kina. Vad som fick människor att i hundratusental gå ut på Hongkongs gator för en dryg vecka sedan var nämligen främst önskan och målmedvetenheten om att bevara en kulturell identitet som i allt väsentligt skiljer sig från Kina.

Denna känsla beskrivs väl av en ung man som förra veckan sade till New York Times: ”Jag anser inte att jag negligerar min kinesiska identitet, för jag har aldrig känt mig kinesisk till att börja med”.

En annan arg demonstrant sade: ”Vi vill inte förknippas med kommunistkina, för de har förstört den kinesiska kulturen”.

Ytterligare en demonstrant – iklädd en tröja med brittiska flaggan på bröstet – sade: ”Vi föredrar att styras av ett demokratiskt land – inte av en diktatur som massakrerar sin egen befolkning”, med anspelning på massakern vid Himmelska fridens torg som redan 1989 satte stor oro i Hongkongs befolkning.

Det är förvisso sant att Hongkong inte var någon demokrati heller under brittiskt styre. Men staden åtnjöt icke desto mindre yttrandefrihet, akademisk frihet, mötesfrihet, pressfrihet, ett fristående rättsväsende och fritt kulturellt utbyte med omvärlden. Allt detta är rättigheter som kommunistpartiet i Kina motsätter sig – och som stadens invånare nu känner hotas i allt större utsträckning.

Hongkongs fria klimat har inte bara skapat några av världens bästa universitet och mest stabila juridiska institutioner – det har också gett upphov till en dynamisk populärkultur med framgångsrika filmregissörer, tv-serier och kantonesisk pop som konsumeras av utlandskineser världen över. Det är en stor kontrast från det kinesiska fastlandet där kommunistpartiet eftersöker monopol på kulturen, och hårda ideologiska tumskruvar finns på såväl media som läroinstitutioner och filmregissörer.

Ett stående argument för att Hongkong nu ska rätta sig efter diktaturens pipa är alltså att staden sedan 1997 formellt är kinesisk, samt att kommunistpartiet genom att låta invånarna 2017 välja sin egen regeringschef tillåter ett större mått av demokrati än vad britterna någonsin gjorde.

Det var just det omtalade valet av ny regeringschef som utlöste förra veckans demonstrationer i Hongkong; Kina hade lovat ”fria, allmänna val” till 2017, men ändrade sig sedan och sade att befolkningen endast skulle få välja mellan kandidater som kommunistpartiet utsåg. Det ansåg Peking vara nog demokratiskt med tanke på Hongkongs koloniala historia.

Men dessa argument biter inte på stadens befolkning. För många är frågan så enkel som att Kina lovade allmänna val och sedan svek sitt löfte. Särskilt gäller det de yngre invånarna, som själva inte vuxit upp under brittiskt styre, och inte ser en forna kolonialmakt som någon måttstock för sina egna framtida rättigheter.

Man förstår inte varför ens rättigheter ska begränsas av en regim i Peking som man inte har några känslor för eller känner sig ha något gemensamt med. ”Varför ska några korrupta gubbar i norra Kina bestämma vilka filmer jag får se på, eller förbjuda mig att använda Facebook?”

University of Hong Kong – mitt gamla universitet – genomför varje halvår sedan 1997 en opinionsundersökning där stadens invånare får svara på hur de kategoriserar sig själva. De sex svarsmöjligheterna innefattar: ”hongkongbo”, ”asiat”, ”global medborgare”, ”kines från ett etniskt perspektiv”, ”kines” samt ”medborgare av kinesiska folkrepubliken”.

De två svaren som myndigheterna i Peking helst skulle se att befolkningen svarade är givetvis: ”kines” och ”medborgare av kinesiska folkrepubliken”. Men andelen som vi senaste undersökningen svarade något av dessa två alternativ var lägre än någonsin förutom vid två tillfällen 1997 och 2007.

Samtliga andra fyra svarsalternativ nådde en högre andel, och obestridligt först kom kategorin ”hongkongbo”.

För många innefattar begreppet ”hongkongbo” också att man som invånarna genom globalisering, språkkunskaper och resor är med och formar en helt annan stad än vad som går att hitta på fastlandet. Det ligger något i det, vilket kan exemplifieras av min flickvän, som är född och uppvuxen i Peking och för första gången besökte Hongkong nu för några veckor sedan.

Som en stolt pekingbo hade hon inte särskilt höga förväntningar inför resan, men efter en vecka var hon lyrisk över hur ”sofistikerat” invånarna här betedde sig. Hon förvånades över hur de stod i kö, slängde skräp i papperskorgen, inte spottade på gatan, bad om ursäkt om de gick in i varandra, inte kastade sig genom dörren på tunnelbanan i jakt efter en sittplats samt hur de faktiskt tackade varandra då de handlade eller frågade om hjälp. Sådant som vi skulle kalla för vanligt hyfs, och som av flera anledningar är mycket sällsynt på det kinesiska fastlandet.

Detta är också en del av den kulturella identitet som många hongkongbor är rädda kommer försvinna i takt med Kinas ökande inflytande. Det stora influxet av kinesiska turister och deras beteende här har redan orsakat stort ramaskri bland lokalbefolkningen. Man störs över kinesernas själviska högljuddhet, samt hur den annars kliniskt rena tunnelbanan råkat ut för såväl skamlös nedskräpning som barn som pissar på golvet.

Upprördheten över allt detta verkar vara störst bland stadens unga befolkning, vilket kan ses av att det främst är ungdomar som tagit över gatorna under de senaste veckornas demonstrationer och aktivism.

Opinionsundersökningar har även visat att det var en stor majoritet av åldersgruppen 15-24 som motsatte sig det kinesiska beslutet att Peking skulle nominera kandidaterna vid valet av nästa regeringschef, medan den äldre delen av befolkningen de facto stödde förslaget.

Likaledes var det en betydligt större andel av den yngre befolkningen som stödde ockupationen av stadens centrala delar innan den påbörjats, jämfört med den lägre grad av sympatier som fanns bland den äldre befolkningen.

Denna splittring mellan unga och gamla förklaras väl i en artikel av Wall Street Journal, där reportern besöker en familj som intervjuas om sina olika uppfattningar angående demonstrationerna. Sonen i familjen som själv deltog i protesterna uttrycker vikten av demokrati och rädslan för kommunistpartiets metoder. Hans dröm är att bli fotograd trots den låga lön som detta yrke i regel innebär.

Pappan i familjen kom hit från Kina med två tomma händer. Till en början delade han rum med flera främlingar under fattiga förhållanden. I dag äger han en jadebutik och är omåttligt stolt över att ha kunnat köpa en lägenhet här samt bekostat sin sons universitetsstudier. För pappan är politik något ointressant – det viktigaste är att tjäna pengar och han är nu djupt besviken på sonens vägval.

En enkel förklaringsmodell till detta är givetvis att dagens ungdomar är mer idealistiska än sina föräldrar. De har aldrig gått med hungriga magar, och har från början åtnjutit en materiell status som gjort självförverkligande mycket viktigare än självändamålet att tjäna pengar. De är beredda att offra karriär och delar av inkomsten för utökad demokrati och rättigheter.

Således kan man spekulera i hur kommunistpartiet i Kina inte har hängt med i den snabba samhällsutveckling som Hongkong genomgått. Stadens invånare har alltid haft rykte om sig att vara mer intresserade av att tjäna pengar än ägna sig åt politik. Den nya generationen visar motsatta tendenser, särskilt som själva grundpelaren i demonstrationerna har varit motstånd till kinesiska myndigheter och de värderingar som dagens Kina står för.

Hongkong är även en så pass globaliserad stad där fri media och fritt internet innebär att särskilt den yngre befolkningen inte kan luras med myndigheternas historier om hur ”utländska krafter” ligger bakom de senaste veckornas tumult – vilket är versionen som spritts bland alla folklager på det kinesiska fastlandet.

Hur det än må vara med anledningarna, så tjänar faktumet att det främst är unga hongkongbor som står upp mot det ökade kinesiska inflytandet till att ytterligare tydliggöra Kinas misslyckande att fostra stadens befolkning till goda kinesiska patrioter.

Det innebär tvärtom att den första generationen av Hongkongs invånare som vuxit upp under Pekings styre, är de som tydligast tar avstånd från kommunistpartiet. Under motdemonstrationer i Mongkok förra veckan skrek studenter till och med åt irriterade turister och inhyrda ligister att ”sticka tillbaka till Kina”.

Detta faktum är givetvis särskilt oroande för kinesiska myndigheter, eftersom ungdomen är stadens framtid. Efter två veckor av tårgas, arresteringar, våld och förödmjukelse är det heller inte mycket som pekar på att stadens unga kommer bli mer kompromissvilliga eller vänligt inställda till Kina. En lokal krönikör sade att Hongkong aldrig kommer bli sig likt igen efter dessa protester.

Att Hongkong nu också urholkas på alla de rättigheter som gjort staden till ett framgångsrikt unikum, kan också betyda att man dräneras på talanger. Kinas ökande inflytande över stadens lärosäten och institutioner har redan fått många utländska studenter och företag att tänka till en extra gång innan man investerar tid och pengar i staden.

Dräneringen kommer även märkas bland lokalbefolkningen. Då jag tidigare i veckan var ute och fotade i ett bostadsområde, kom en kvinna i min egen ålder fram och frågade på perfekt engelska vad jag gjorde i Hongkong. Hon var på väg hem från protesterna där hon varit för att ”stötta demonstranterna”, och berättade samtidigt att hon bodde i San Francisco och bara var i Hongkong tillfälligt för att besöka sina föräldrar.

Hon jobbade till vardags på ett it-företag och gav ett väldigt intellektuellt intryck. Vi började prata om protesterna, och jag frågade kvinnan om hon inte saknade Hongkong. Hon svarade: ”Jag älskar verkligen Hongkong, men jag har inget hopp för stadens framtid”.

Hon menade att friheten och alla de värden som Hongkong alltid stått för nu är allvarligt hotade. Därför håller hennes arbetsgivare på att ordna ett amerikanskt green card till henne som räknas vara klart nästa år. Och då det är färdigt planerar kvinnan ordna så att hela hennes familj kan flytta med henne till USA.