ad
17 november 2014
3G

Xiaomi ska sälja 100 miljoner smartphones – på Apple och Samsungs bekostnad

Under ett par års tid har statistiken gällande försäljningen av smarta telefoner visat på samma trend: Kina utgör en allt större del av den globala marknaden, och kinesiska tillverkare tar marknadsandelar från Apple och Samsung.

Redan i januari skrev jag ett inlägg om detta här på Finansliv – nu tänkte jag kolla närmare på Xiaomi, den kanske mest expansiva av de kinesiska tillverkarna.

Företaget är bara fyra år gammalt och sålde 2012 blott 7 miljoner telefoner. År 2013 ökade försäljningen till drygt 18 miljoner enheter, i år räknas den uppgå till 60 miljoner för att nästa år ligga kring 100 miljoner.

Också resultaträkningen har utvecklats på liknande manér: Intäkterna mer än dubblades under fjolåret räknat med åren innan, och vinsten ökade under samma period med 84 procent. I år räknas vinsten öka igen, med omkring 75 procent.

Enligt information som Wall Street Journal nyligen tagit del av, har Xiaomi framhållit just sitt fenomenala rörelseresultat för att nyligen ansöka om ett lån på motsvarande 7 miljarder kronor för att expandera utomlands.

Hittills har Xiaomis framgångar nämligen nästan uteslutande byggt på den inhemska marknadens växande storlek. Under tredje kvartalet 2014 såldes nämligen över 100 miljoner smartphones i Kina vilket var nästan tre gånger så många som i USA, världens andra största marknad.

Och sedan årets andra kvartal är Xiaomi den främsta spelaren på denna världens största marknad, efter att ha passerat Samsung som tidigare varit ohotad etta i Kina.

Xiaomi tar nu sikte på världens tredje största marknad, Indien, där man i somras lanserade märket Mi. Att företaget säljer sina telefoner under ett annat namn i utlandet har flera anledningar. Dels praktiskt eftersom många utanför Kina har svårt att uttala ”Xiaomi”. Men även organisatoriskt då företaget menar att ”Mi” i själva verket är ett nytt företag och märke som ska användas i utlandsexpansionen.

Främst torde det dock handla om att ha ett namn på sina telefoner som inte låter kinesiskt, vilket flera andra kinesiska tillverkare rapporterat har hjälpt deras försäljning i utlandet (eftersom Kina ofta förknippas med låg kvalité).

Hur det än må vara med anledningen, så har Xiaomi storslagna planer för Indien. I en intervju med Quartz så berättar Hugo Barra om hur företaget är där för att stanna och just har påbörjat har en långsiktig strategi för denna växande marknad.

Hugo Barra skapade i fjol rubriker då han lämnade en betydande position vid Google för att börja jobba med Xiaomi istället, och är nu ansvarig för företagets etablering i Indien.

Han menar att Xiaomi i en handvändning skulle kunna sälja över en miljon telefoner i Indien, men istället nu fokuserar på att bygga upp ett fungerande nätverk i den utmanande infrastrukturen som råder där.

Man har påbörjat ett samarbete med Flipkart, som är Indiens största e-handelsföretag. Man planerar nämligen att gå fram i Indien på ett liknande vis som man gjort på den kinesiska marknaden – och finns något för alla västerländska aktörer att lära sig vad gäller marknad och konsumentvanor i Kina.

Xiaomi säljer relativt billiga telefoner; dess billigaste modell Redmi 1S kostar i Kina cirka 800 kronor, medan den senaste flagskeppsmodellen Mi4 går på drygt 2 000 kronor. Länge har bedömare menat att det inte går att göra någon större vinst på telefoner i denna prisnivå, men nu har Xiaomi alltså bevisat motsatsen.

Företaget lägger bara drygt 3 procent av intäkterna på sin marknadsföring, som ändå har visat sig vara otroligt framgångsrik. Istället för dyr tv-reklam eller affischer på stan, har Xiaomi fokuserat på internet och sociala medier som plattform.

Kina har ju i dag över 600 miljoner internetanvändare, varav många är mycket aktiva på sociala medier och allehanda forum. Xiaomi har tagit till vara på detta genom att hörsamma feedback, svara på kommentarer och till och med utforma delar av mjukvarorna efter kundernas önskemål.

På så vis har man till en ringa kostnad skapat en lojal kundbas på världens största marknad. Försäljningen har också till stor del sköts via internet snarare än i fysiska butiker, och Xiaomi är i dagsläget Kinas tredje största marknadsplats online B-2-C, efter Alibabas Tmall och elektronikjätten Jingdong.

Detta torde vara en affärsmodell som även fungerar i andra utvecklingsländer där konsumenterna ser priset som en långt viktigare faktor än garantivillkor och support i fysiska butiker. Xiaomi finns förutom i Indien redan i en rad andra sydostasiatiska länder, och kommer snart påbörja försäljning även i Brasilien. I USA pågår ännu ingen officiell försäljning – men icke desto mindre visar GPS-data att över en miljon smartphones från Xiaomi redan används i landet.

Sammantaget är detta fyra år gamla företag nu världens tredje största tillverkare av smartphones. Dess framgångar sker givetvis åtminstone delvis på bekostnad av Apple och Samsung; samtidigt som de två giganterna under årets tredje kvartal endast ökade sin globala försäljning marginellt, så mer än dubblade Xiaomi försäljningen under samma tidsperiod.

Dessutom kommer utvecklingsländer i framtiden utgöra en allt större del av den globala försäljningen av smarta telefoner, och det är alltså på dessa marknader som Xiaomis koncept passar allra bäst.

Och det är verkligen fel på självförtroende eller investerares förtroende. Förutom att ansöka om banklån sägs Xiaomi också vara nära att få över 10 miljarder kronor i nytt kapital från en rad investerare som inkluderar det ryska internetföretaget DST.

Enligt Financial Times skulle Xiaomi då värderas till över 300 miljarder kronor, och affären vore den största privata finansieringen av ett riskkapitalbolag sedan Facebook 2011. Som en jämförelse värderades Uber – som är det högst värderade privata företaget i Silicon Valley – till 150 miljarder kronor då man i somras lyckades få loss knappt 10 miljarder kronor från privata investerare.

Investerare och kunder har alltså redan fått upp ögonen för denna tillverkare som nästa år kommer sälja omkring 100 miljoner smartphones världen över. I Sverige kan knappt någon uttala dess namn – men lägg det på minnet, för liksom Alibaba så är Xiaomi med största sannolikhet inom ett par år en internationell marknadsledande jätte.

7 november 2014
apec

APEC-möte i Peking: Ren luft och handelskrig

De senaste dagarna har himlen varit underbart blå här i Peking. Den sedvanliga smoggen har försvunnit efter att hundratals fabriker stängts ner, och bilar med udda eller jämn slutsiffra endast får köra på stadens gator varannan dag.

Att här är så rent kan endast betyda en sak: Kina väntar utländska besökare. Förra gången liknande restriktioner infördes var under Peking-OS sommaren 2008 – denna gång ska Asian Pacific Economic Cooperation (APEC) hålla toppmöte i huvudstaden.

Och nu är ansatserna att städa upp staden om möjligt ännu större. Förutom att stänga fabriker och förbjuda personbilar, har man plockat bort hundratals kiosker från Pekings gator. Vidare har statsanställda fått en extra veckas semester, och resebyråerna har uppmanats erbjuda rabatterade paketresor till andra delar av Kina eller utomlands.

Dissidenter och andra orosmoment har antingen arresterats eller sparkats ut ur staden. Kort sagt vill Kina visa upp en skinande huvudstad utan alla sina vardagliga problem under de två dagar som toppmötet äger rum nästa vecka. Såväl Barack Obama som Vladimir Putin och Shinzo Abe kommer då befinna sig här.

Det är förvisso inte första gången som Kina är värd för APEC:s toppmöte. Senaste gången var 2001 i Shanghai – men oj vad mycket som har förändrats sedan dess.

2001 höll Kina en låg internationell profil. Man kämpade fortfarande för att återfå omvärldens förtroende efter massakern vid Himmelska fridens torg 1989, och president Jiang Zemin lovade under mötet dyrt och heligt att Kina skulle följa de regler som krävdes för ett medlemskap i Världshandelsorganisationen.

Kina blev medlem senare samma år, och sedan dess har landets ekonomi växt åtta gånger i storlek. Den utländska valutareserven har fördubblats långt fler gånger än så, och de utländska investeringarna har under årens gång fört med sig såväl ny teknik som expertis.

En forskare i Peking sammanfattar det hela som att Kina under de tre senaste presidenterna har samlat på sig enorma nationella rikedomar, som Xi Jinping nu har som mål att också omvandla till politisk makt.

Kina vill nu vara i centrum och ”spelar offensivt, inte defensivt”, menar forskaren.

Ett klart tecken på denna offensiv kom förra månaden, i och med lanseringen av av Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB), där Kina stod för merparten av startkapitalet som uppgick till hundratals miljarder kronor.

Den nya banken består av 21 ekonomier i regionen, bland annat Kina, Indien och Malaysia. Den kommer ha sin bas i Peking och ledas av en tidigare kinesiska vice finansminister.

AIIB mer eller mindre fördömdes som en överflödig rival till Världsbanken och Asia Development Bank, som domineras av USA och Japan.

Länder som Japan, Sydkorea, Indonesien och Australien valde att ställa sig utanför den nya banken – enligt uppgifter beror det i alla fall i Australiens fall på påtryckningar från USA:s utrikesminister John Kerry.

Enligt ABC News siktar Kina på att uppta en allt större roll i världshandeln och de internationella finansiella strukturerna än vad som är fallet i dag. Detta kommer sannolikt i så fall att ske på USA:s bekostnad, och är en potentiell källa till konflikt under nästa veckas möte.

Förutom den nya motsvarigheten till Världsbanken, vill Kina nämligen också etablera ”Free Trade Area of the Asia Pacific”; ett avtal som utöver att skapa en enorm frihandelszon även ska innefatta samarbete vad gäller miljöskydd, energieffektivisering och urbanisering.

Kina är redan största handelspartner med de flesta länderna i regionen, inklusive Australien och Sydkorea som valt att ställa sig utanför AIIB. Om man ställer sig utanför även denna pakt kan handelsrelationen med Kina skadas mer än vad många statschefer vågar riskera.

Samtidigt är USA ute efter ett ”Trans-Pacific Partnership”, och för i detta syfte redan dialog med tolv länder i regionen, inklusive Japan, Australien, Kanada och Mexico.

Även inom detta samarbete handlar det om att minska skatterna i handeln länderna emellan, samt skydda intellektuella rättigheter och utarbeta vissa standards inom olika industrier.

Denna dialog innefattar inte Kina, liksom det kinesiska förslaget på frihandelszon och samarbete inte inkluderar USA. Bedömare tror att myndigheter från de båda länderna kommer använda delar av APEC-mötet för att diskutera detta samarbete bakom ryggen på varandra.

Detta kommer utan tvivel skapa oro. En ekonom i Hongkong menar att många sydostasiatiska nationer redan nu inte vågar uttrycka stöd för någon av pakterna, eftersom att ”ta parti för den ena parten skulle göra den andra upprörd”.

Årets APEC-möte i Peking kommer sannolikt bli mer laddat än upplagan i Shanghai tretton år tidigare. Nu står två ekonomiska stormakter mot varandra, som närmast verkar tävla om gunsten hos länderna i regionen. Barack Obama kommer också efter veckans val till senaten och representanthuset till Kina som en försvagad president.

En orolig bakgrund bestående av slö ekonomisk återhämtning, vikande global efterfrågan och inte minst Kinas allt mer aggressiva territoriella äventyr minskar knappast spänningarna.

Vänta er inget banbrytande under nästa veckas toppmöte i Peking. Då världens ledare har lämnat huvudstaden kommer himlen återta sin sedvanliga, oroligt gråa färg.

5 november 2014
australien

Största nedgången någonsin på Kinas oroliga fastighetsmarknad

Jag har tidigare flera gånger skrivit om Kinas fastighetsmarknad för Finansliv, samt i en rad andra svenska magasin. Senast det begav sig här på Finansliv var rubriken så dramatisk som ”Kinas fastighetsbubbla har spruckit”.

Det var i maj i år med anledning av att flera internationella medier som Forbes, Financial Times och CNN då varnade för att tillståndet på Kinas bomarknad försämrats drastiskt. Detta efter en rad storbankers negativa rapporter, samt ett tal från en fastighetsutvecklare som läckt ut till allmänheten.

Nu börjar det visa sig att det finns fog för denna oro. Då Kinas bopriser enligt officiella China Real Estate Index sjönk i oktober var det nämligen för sjätte månaden i rad. Det är det längsta sammanhängande tappet sedan indexet infördes år 2010, och tappet på 0,9 procent i september var det största enskilda någonsin.

Vidare visade ny officiell statistik förra veckan att försäljningen av bostäder i Kina under årets tre första kvartal minskade med 10,8 procent jämfört med samma period i fjol.

Det är aldrig ett bra tecken då pris och efterfrågan samtidigt sjunker. För att ytterligare addera till farhågorna så minskar även investeringarna; enligt Wall Street Journal sjönk nystartade fastighetsprojekt under årets tre första kvartal med 9,3 procent. Det är också en trendbrott, då de under fjolåret steg med 13,5 procent.

Kort sagt pekar de flesta indikatorer på en negativ utveckling av Kinas viktiga fastighetssektor, som står för cirka 30 procent av landets BNP-tillväxt och en femtedel av alla nyinvesteringar. En dipp inom fastighetsbranschen skulle alltså slå mycket hårt mot den kinesiska ekonomin.

Det har ju länge varit tal om en kinesisk bostadsbubbla, och den senaste tidens negativa siffror har fått denna diskussion att återigen blossa upp.

För att sätta det hela i sin kontext kan det vara på sin plats med lite bakgrund. För bara ett par årtionden sedan var andelen privata husägare i Kina bland de lägsta i världen; i dag är samma andel bland världens högsta. 89 procent av kineserna äger i dag sin bostad, jämfört med exempelvis 66 procent i USA.

Anledningen till denna utveckling är dels att många av landets stora statliga företag i och med en rad ekonomiska reformer avvecklades mycket snabbt från slutet av 1980-talet. Dessa hade tidigare försett sina arbetare med subventionerade bostäder. Istället för att göra tiotals miljoner arbetare hemlösa beslutade myndigheterna att de skulle få köpa bostäderna till ett rabatterat pris.

Samtidigt innebar reformerna starten på en byggboom och privat bomarknad i Kina. Faktum är att utvecklingen gick så fort att det inte finns nog med statistik för att dokumentera den. En ny rapport från toppuniversitet Tsinghua visar dock att bopriserna i 35 undersökta städer mer än tredubblades åren 2000-2010. I stora städer som Peking och Shanghai har prisökningen varit ännu större.

Kinas snabba urbanisering har förvisso gjort att bostadsbrist är ett av de största problemen i landets städer. Men samtidigt står en stor del av bostäderna tomma; enligt China’s Southwestern University of Finance and Economics är minst en femtedel av lägenheterna i Kinas storstäder obebodda. En siffra som givetvis tyder på att marknaden drivits av spekulation.

Vilket jag tidigare nämnt här på Finansliv, så har man som rik kines inte många alternativ då det kommer till att förvalta sin förmögenhet. Bankens sparränta är lägre än inflationen, och aktiemarknaden kan i det närmaste liknas vid en enarmad bandit. Samtidigt råder tuffa restriktioner på att investera utanför Kina eller föra pengar utomlands. Många har därför valt att köpa fastigheter för sina pengar.

Då priserna nu börjar sjunka – samtidigt som en omfattande kampanj mot korruption förs över Kina – är risken att många fastighetsägare börjar sälja av med bostäder för att plocka hem vinsten. Det kan resultera i en ond spiral med ökande inventarier och fallande priser.

Redan nu går att se hur inventariet av osålda bostäder runtom i Kina ökat snabbt sedan slutet av fjolåret, och enligt vissa uppskattningar skulle de ta upp till två år bara att sälja av med de bostäder som står tomma i dag.

Från flera håll kommer varningar om att situationen i Kina påminner om den i USA 2007, eller den i Japan innan kraschen där ett par årtionden tidigare. Men det finns också en annan sida av myntet. Kinas fastighetsmarknad och hela ekonomi skiljer sig på många punkter från utvecklade länders dito. Därför finns också många bedömare som menar att det inte är någon fara på taket (pun intented).

Till att börja med är prisökningen i stora delar av Kina inte så dramatisk som statistiken för gällande. Snittet drivs upp av de ofattbara priserna och uppgångarna i de fyra städer (Peking, Shanghai, Guangzhou och Shenzhen) som utgör ”tier 1″.

Liksom är fallet i andra storstäder (London, New York, Stockholm) så är det här främst övre medelklass och överklass som köper bostäder. I många av Kinas cirka 150 miljonstäder har de stigande bopriserna ökning de facto legat i linje med löneutvecklingen, då inkomsten i Kinas städer de senaste åtta åren ökat med omkring 13 procent årligen.

Det är alltså inte bara rika spekulanter som har råd med fastigheter i Kina. Vidare infördes med början 2010 en rad restriktioner som gjorde det svårare att köpa på sig fler fastigheter.

Det har gett resultat. Matthews Asia menar andelen bostadsköpare som själva planerar bo i sin nya fastighet har ökat från 79 procent 2010 till 93 procent i dag. Finansinstitutionen CSLA bedömer likaledes att andelen investerare nu utgör 7-12 procent av köparna jämfört med cirka 20 procent tidigare.

Samtidigt är det mycket som pekar på en naturlig efterfrågan, trots faktumet att 89 procent av kineserna redan äger sin bostad. Många av de arbetarbostäder som såldes till subventionerade priser är nämligen av usel kvalité, och dess ägare kommer vilja uppgradera till en ny fastighet.

Vidare bor i dag endast drygt 50 procent av Kinas invånare i städer. Urbaniseringen väntas framöver fortsätta med oförminskad kraft, och myndigheterna räknar med att ytterligare 200 miljoner kineser kommer flytta från landsbygd till stad under det kommande årtiondet.

Men den kanske största skillnaden ligger i bolånen. 15 procent av Kinas bostadsköpare betalar hela beloppet i kontanter, utan att ta några lån alls. För de resterande föreligger ett krav på handpenning om 30-40 procent för att bli beviljad ett bolån.

Detta, tillsammans med faktumet att Kinas bokmarknad är så pass ung, innebär att ration mellan bostadslån och BNP i Kina endast är 18 procent, jämfört med 83 procent i USA just innan kraschen där. En avmattning – eller till och med en bubbla – skulle alltså inte få samma direkta ödesdigra konsekvenser för småsparare i Kina som i USA.

Men det finns andra orosmoln relaterade till utlåningen kring fastighetsmarknaden. Landets statliga banker har länge föredragit att låna ut pengar endast till större företag eller aktörer. Som en konsekvens har många mindre fastighetsbolag lånat pengar via ”skuggbanker”; en slags grå utlåning som är svår att kartlägga men tros ha ökat dramatiskt i Kina de senaste åren.

Vissa siffror gör gällande att upp till 40 procent av fastighetsbolagens finansiering kommer från allehanda trustbolag där lån givits och tagits med förväntningar om att bopriserna ska fortsätta stiga i samma takt som tidigare.

Detta har redan lett till regionala kriser i städer där skuggbanker försvunnit, med uppskjutna byggprojekt och flera självmord som följd. Desperata mindre fastighetsbolag lånar nu pengar till 50 procents ränta, och många riskerar att gå i konkurs inom kort.

Konkurser inom fastighetssektorn skulle givetvis innebära bortfall av arbetstillfällen och en minskad ekonomisk aktivitet. Ännu värre skulle det kunna bli i och med att många andra företag valt att på olika vis investera i fastighetsmarknaden.

Ett troligt scenario är att fastighetsmarknadens urholkning leder till ett ökat antal dåliga lån som inte kommer kunna betalas tillbaka. Och eftersom det från kinesiska myndigheters håll finns en tendens att lösa ut företag snarare än att låta dem gå i konkurs, skulle detta slöa ner ekonomin betydligt. The Economist skrev för ett par veckor sedan:

Half of China’s debt is owed by companies, and most of that, in turn, is owed by state-owned enterprises and property developers. As the economy slows and housing prices fall, many of these loans will prove unpayable. Banks report that bad loans are just 1% of their assets and their auditors insist that the banks are not lying, but investors price banks’ shares as if the true level is closer to 10%.

Kinas totala skuldberg har ökat från 147 procent av BNP i slutet av 2008, till 251 procent av BNP denna sommar. Detta beror till stor del på den byggboom som uppstod då Kinas myndigheter som svar på den globala finanskrisen 2008 sjösatte ett stimulanspaket på drygt 2 000 miljarder kronor.

Det är svårt att spå något på en så komplex och icke-transparent marknad som Kina. Men mycket tyder alltså på att fastighetsmarknaden kommer bidra till att Kinas ekonomiska tillväxt de kommande åren bromsar in mer än många väntat sig. En epidemisk ovilja att rensa upp i finanssystemet innebär sannolikt att antalet obetalbara lån och ineffektiva zombie-företag som tynger ner ekonomin bara kommer öka.

Ett visst hopp sätts till att Kinas myndigheter förfogar över en verktygslåda med vilken de kan styra utvecklingen av såväl tillväxt och fastighetspriser i önskad riktning. Men just på bomarknaden verkar det svårt.

De restriktioner som infördes 2010 för att förhindra spekulation har redan skrotats i 66 av 70 av Kinas största städer. Ändå upplevde 79 av de 100 städer som ingår i China Real Estate Index ett prisfall i september.

Samtidigt innebär osäkerheten på bomarknaden hemma att allt fler kineser investerar i fastigheter utomlands. Rapporter den senaste veckan gör gällande att kinesiska fastighetsköpare ökat i såväl USA som Australien.

Också i Japan har kinesiska företag och privatpersoner hittills i år köpt fastigheter för närmare två biljoner kronor, vilket är mer än tre gånger så mycket som samma period i fjol.

30 oktober 2014
alibaba

Alibabas succé gör Jack Ma till Kinas rikaste man

I veckan släppte Forbes sin årliga topp 400-lista över Kinas rikaste personer. Den toppas nu av Jack Ma, grundare och ägare av Alibaba, vars förmögenhet växte från 7,1 miljarder dollar i fjol till 19,5 miljarder dollar i år.

Detta hänger givetvis ihop med Alibabas framgångsrika börsnotering. Företaget värderas i skrivande stund till 240 miljarder dollar.

Det är lite skillnad från 15 år sedan, då Jack Ma startade Alibaba efter att med nöd och näppe lyckats skramla ihop ett par hundratusen kronor från sina vänner. I dag kontrollerar företaget cirka 80 procent av Kinas lukrativa och växande näthandel.

Årets upplaga av Forbes lista över Kinas rikaste personer speglar dessutom ett trendbrott i landets ekonomi. Tidigare har listans övre skikt dominerats av fastighetsmagnater, men i år återfinns den rikaste sådana först på fjärde plats. Det är Wang Jialin, som toppade listan i fjol, men som nu halkat ner efter att hans förmögenhet minskat en miljard dollar till 13,2 miljarder dollar.

På andra och tredje plats hittar vi istället ytterligare två internetentreprenörer. Nämligen Robin Li som äger sökmotorn Baidu och lyckats skramla ihop 14,7 miljarder dollar, samt Ma Huateng som äger Alibabas rival Tencent och nu har en förmögenhet om 14,4 miljarder dollar.

Såväl Jack Ma som Robin Li och Ma Huateng har sett sina förmögenheter öka rejält under det senaste året. För fastighetsmagnaterna är utvecklingen dock omvänd.

Bland Kinas 100 rikaste personer är det nu bara 17 som främst blivit rika på fastigheter. Motsvarande siffra förra året var 21. Deras sammantagna förmögenhet sjönk också, från 71 miljarder dollar i fjol till 63 miljarder dollar i år.

Faktum är att Wang Jialin nu är den enda fastighetsmagnaten som tar plats på tio i topp-listan. De övriga har främst ersatts av ägare av företag inom konsumtion och teknologi. Förutom de tre internetgiganterna hittas nu aktörer inom förnyelsebar energi, smartphones, dryckesindustrin samt vitvaror och hushållsmaskiner bland Kinas tio rikaste personer.

Också Kinas rikaste kvinna i fjol, Yang Huiyan, backade från plats 12 till 19. Detta eftersom även hon bygger sin förmögenhet på ett fastighetsbolag, vars börsvärde det senaste året fallit med närmare 40 procent. Yang har under samma tid blivit 2,3 miljarder dollar fattigare.

För den som är närmare intresserad går hela listan över Kinas 400 rikaste personer att se här.
Se hela listan här.

Det trendbrott som årets upplaga av denna lista speglar, är att landets konsumtion är på uppgång medan den enorma fastighetssektorn går allt svagare. Det syns särskilt tydligt av faktumet att fastighetsmagnaternas procentuella andel av listans sammantagna förmögenhet sjunkit från 24 procent i fjol till knappt 17 procent i dag.

Medan fastighetssektorn har backat, så har ägarna av andra företag samtidigt blivit allt rikare. Det totala antalet kinesiska dollarmiljardärer ökade nämligen under årets gång med 44 procent, till 242 stycken.

Och det är numera ett faktum att landets fastighetsmarknad är på tillbakagång. Under årets första nio månader sjönk försäljningen av bostäder med 10,8 procent och av kontorsbyggnader med hela 19,7 procent, jämfört med samma period förra året.

Även priserna sjunker; i september föll de med 1,3 procent jämfört med förra året. Det är femte månaden i rad som landets fastighetspriser backar, vilket är den största minskningen sedan myndigheterna officiellt började föra nationell statistik över marknaden.

Vad denna minskning av priser och försäljning inom fastighetssektorn beror, samt vilket risk det innebär för landets ekonomi, tänkte jag beskriva närmare i mitt nästa inlägg här på Finansliv.

Nu nöjer jag mig med att vidare konstatera hur Jack Ma ytterligare kan komma att rycka på nästa års upplaga av listan. Under veckan har flera banker upptagit bevakningen av Alibaba med idel ljusa utsikter.

Alibabas teckningskurs var 68 dollar, och då Dow Jones stängde i går handlades aktien för drygt 93 dollar. De flesta analysfirmor gav nu i veckan Alibaba en riktkurs på kring 120 dollar, med investmentbanken Pacific Crest som allra mest positiv med 125 dollar.

Morgan Stanley sätter vidare riktkursen på 111 dollar och rekommenderar övervikt, medan Goldman Sachs hör till de mer försiktiga med en neutral rekommendation och riktkurs på 102 dollar.

Jag har själv köpt ett mindre antal Alibaba-aktier via Avanza, för att lättare kunna bevaka utvecklingen. Som ”vanlig kund” hade jag inte förmånen att kunna teckna Alibaba för 68 dollar per aktie, utan fick nöja mig med ett pris som var cirka 20 dollar högre.

I början upplevde aktien en mindre dipp och var nere på under 85 dollar i mitten av oktober. Men den har alltså gått starkt de senaste två veckorna och stigit med omkring 15 procent; en utveckling som får Jack Ma att lägga ytterligare mark mellan sig själv och Kinas fastighetsmagnater.

27 oktober 2014
demokrati

Hongkongs demonstrationer – det ekonomiska perspektivet

För ett tag sedan skrev jag här på Finansliv om de kulturella och samhälleliga splittringar som ligger bakom demonstrationerna och Occupy Central i Hongkong.

Då konstaterade jag att det finns en oro bland stadens invånare angående att de rättigheter (yttrandefrihet, akademisk frihet, pressfrihet osv) som de länge åtnjutit håller på att försvinna, som en konsekvens av Kinas maktövertagande från Storbritannien 1997.

Men förutom detta missnöje med mänskliga rättigheter och kulturell identitet, finns ytterligare en orsak till demonstrationerna som är lättare att sätta fingret på, nämligen en allt större ekonomisk ojämlikhet.

Liksom på många andra platser med en snabb ekonomisk utveckling så är Hongkong ett samhälle med en relativ ojämlik inkomstfördelning. Så har varit fallet i flera årtionden, alltså även då britterna administrerade staden. Men många invånare känner att situationen har blivit ännu värre sedan man hamnade under kinesiskt styre.

Det senaste årtiondet har exempelvis stadens fastighetspriser mer än tredubblats, medan inkomstökning under samma tidsperiod blott var 3 procent.

Denna utveckling gynnar givetvis främst de redan välbeställda, vilket kan ses av faktumet att de fyra rika familjer som dominerar stora delar av Hongkongs ekonomi har aldrig varit rikare än i dag; deras sammanlagda tillgångar uppskattas nu till cirka 1 500 miljarder kronor.

Dessa familjer har alla blivit rika främst via fastighetssektorn. Samtidigt blir det allt svårare för under- och medelklass att alls köpa sig något eget boende.

Ytterligare ett tecken på att ginikoefficienten – ett internationellt etablerat mått för inkomst- och klasskillnader – i Hongkong har stigit från 0,518 år 1996 till 0,537 år 2011 vilket är det sista år som det finns kompletta data för. Det innebär att Hongkong är det i särklass mest ojämlikt i hela den industrialiserade världen.

Enligt många så beror den senaste tidens accelererande ekonomiska ojämlikhet på att stadens politiker och näringslivstoppar ingått en mer eller mindre ohelig allians med Kinas myndigheter.

Hongkongs ekonomi har länge dominerats av en rad affärsmagnater som i internationell media ofta kallas ”tycoons”. Dessa rika affärsmän innefattar förutom stadens fyra rikaste familjer ytterligare något hundratal individer, som även de berikat sig tack vare de galopperande fastighetspriserna men även genom de monopol som finns inom flera områden.

För trots att Hongkong är känd som en fri marknadsekonomi, är monopol och karteller et stort bekymmer som ständigt försvårar vardagen för många lokala småföretagare. Ekonomen Joe Studwell skriver i Financial Times:

Cartels are everywhere in Hong Kong. Supermarkets are a duopoly, one whose pricing power allows the chains to charge higher prices for the same products in some of Hong Kong’s most deprived areas. Drug stores are a duopoly. Buses are a cartel: high-priced, mostly cash-only, running shoddy, dirty diesel vehicles with drivers who earn a pittance. Electricity is provided by two, expensive monopolies that handle everything from generation to distribution, one on Hong Kong island and the other in Kowloon. The container ports are an oligopoly, with the world’s highest handling charges.

Allra värst är läget i fastighetsbranschen, där Studwell menar att de rikaste familjerna har skaffat sig monopol tack vare att de är de enda som har råd att köpa marken i Hongkong till de skyhöga priser som myndigheterna sätter. På så vis kan de sälja fastigheter till 2-4 gånger högre priser än vad de kostar att bygga.

Eftersom de kinesiska myndigheterna vid övertagandet 1997 var beroende av ”tycoonernas” lojalitet för att Hongkongs ekonomi skulle kunna fortsätta fungera, så lät man monopolen inte bara fortgå utan även stärkas. Man har vidare skapat lagar som ger lägre skatt för de rika affärsmännen.

Att kinesiskt kapital från och med 1997 allt snabbare börjat flöda in i Hongkong gynnar också stadens affärsmagnater, eftersom det leder till en ytterligare ökning av fastighetspriserna. Att detta samtidigt innebär en ökad inflation slår givetvis främst mot stadens fattigare invånare.

Vidare har en ökad integration med Kina och kommunistpartiet inneburit att allt fler invånare i Hongkong måste tävla om välbetalda jobb med fastlandskineser som antingen har politiska kontakter eller är beredda att jobba för lägre lön i utbyte mot att ta del av stadens välfärdssystem.

Detta går också hand i hand med en ökad korruption inom såväl politik som näringsliv.

Kort sagt så har Hongkongs ekonomiska utveckling sedan 1997 gynnat stadens allra rikaste, men slagit hårt mot under- och medelklassen. Förutom att ha de bevisat största inkomstskillnaderna i hela den industrialiserade världen, har Hongkong också störst andel av befolkningen som bor i allmännyttiga bostäder.

Teorin om att kommunistpartiet och Hongkongs affärsmagnater lever i symbios fick vidare vatten på kvarn då Kinas president mitt under de pågående demonstrationerna bjöd in cirka 70 av stadens rikaste ”tycoons” till ett slutet möte i Folkets stora hall i Peking.

Syftet med mötet antogs vara att försäkra sig om affärsmännens lojalitet vad gäller Pekings inställning till demonstrationerna som ”olagliga”, och dessutom få de rika att stödja den ”demokrati” som Kina lovat Hongkong i form av val där kommunistpartiet på förhand utser kandidaterna som har möjlighet att bli Hongkongs nya statschef.

Kritiker kallade mötet för ”en perfekt illustration” av hur Kina styrt Hongkong sedan 1997; att driva genom sin politik genom att med morot och piska söka stöd för sin linje bland stadens mäktiga elit.

Ett liknande möte har ägt rum en gång tidigare, nämligen 2003, efter att en halv miljon invånare tågat genom Hongkongs gator i protest mot ett okänsligt kinesiskt lagförslag angående omstörtning av regeringsmakten. Även då kallades stadens ”tycoons” till Peking då kommunistpartiet ville försäkra sig om dess lojalitet.

Så vad sägs egentligen under dessa möten mellan Kinas president och topparna i Hongkongs företagsvärld? Flera analytiker menar att ledarna i Peking kontinuerligt försäkrar affärsmagnaterna om att deras ekonomiska intressen i Hongkong inte kommer hotas, så länge de dansar efter Kinas politiska pipa.

Det handlar dels om att politikerna i Peking lovar att hålla borta kinesiska företag från Hongkong, då dessa lätt skulle kunna ta en stor del av den monopoliserade fastighetsmarknaden där. Men det handlar även om att vidga affärsmännens möjligheter genom att ge dem tillträder till den kinesiska marknaden; bara Hongkongs fyra rikaste familjer äger i dag cirka 50 miljoner kvadratmeter land på det kinesiska fastlandet.

Tack vare sina band till Kina sitter många av Hongkongs rika affärsmän dessutom i den särskilda ”valkommitté” som utser stadens regeringschef. Det handlar alltså om en win-win-situation där Peking byter till sig politisk lojalitet mot ekonomiska intressen och möjligheter. Det tjänar såväl Peking som Hongkongs affärselit på – de som får ta smällen är stadens befolkning.

Motsättningarna blev knappast mindre av att Hongkongs regeringschef Leung Chun-ying – som har bevisat nära band till Kinas kommunistparti – för någon dryg vecka sedan sade rent ut att Hongkong måste undvika fria demokratiska val, eftersom stadens fattiga annars skulle allt för mycket att säga till om.

Över hälften av Hongkongs invånare tjänar mindre än 16 000 kronor i månaden, och Leung uttryckte tvärt sin oro för att man i demokratiska val skulle tvingas ”tala till” denna fattigare del av befolkningen. Uttalandet påminde om en ansedd kinesisk akademiker som nyligen varnade för att Hongkongs ekonomi skulle sluta fungera om man inte främst såg till ”tycoonernas” behov.

Det är alltså lätt att förstå frustrationen bland demonstranterna på Hongkongs gator. Stadens klassklyftor ökar i takt med fastighetspriserna och inflationen. Samtidigt berikar sig en skyddad elit på allmänhetens bekostnad – genom förhandlingar med det kommunistparti som inskränker på stadens frihet och rättigheter.

Men det finns också de inom Hongkongs affärsvärld som har tagit ton mot den ökande ojämlikhet som Kinas allt större inflytande över Hongkong innebär. Främst märks hedgefondförvaltaren Edward China, som skapat en grupp vid namn ”Finance and Banking Professionells in Support of Occupy Central”.

Det är en grupp som består av drygt 70 personer från bank- och finansvärlden som menar att Kinas inflytande är ett stort hot mot Hongkongs status som finanscentrum. För även om det på kort sikt innebär ökade affärsmöjligheter för denna och flera branscher, så kommer inflytandet på långt sikt urholka förtroendet för Hongkong i omvärlden, menar gruppen.

Förutom rent yrkesmässiga motiv så talar Chins grupp vidare om moral; man vill inte att ljusskyggt kinesiskt kapital ska flöda in och tvättas Hongkong, samtidigt som politik och näringsliv i allt större utsträckning domineras av personliga kontakter och allehanda svågerpolitik. Gruppen tycker vidare att akademisk frihet, yttrandefrihet och ett fritt rättsväsende är ett för högt pris att betala för att närma sig Kina ekonomiskt.

I nästa nummer av Finansliv – som finns i butikshyllorna sista veckan i november – finns en lång feature skriven av mig där jag intervjuar Edward Chin på plats i Hongkong. Där talar vi om ovanstående frågor samt hans personliga relation till regeringschefen Leung, och de hot mot personlig säkerhet som Chin och andra upplever genom att ta strid mot Kina.

Vidare finns det vissa tecken på att demonstrationerna i Hongkong börjar skaka såväl politiker som affärsmän. En anledning till att Xi Jinping kallade till stormöte i Peking, tros vara tecken på att bland annat Asiens rikaste man Li Ka-shing planerar sälja delar av sina tillgångar i Hongkong och istället investera i Europa.

Jon Studwell menar att stadens affärselit inte varit så här nervös sedan andra världskriget, och att det skulle få stora psykologiska konsekvenser om den ikoniska Li Ka-shing beslutar sig för att minska närvaron i Hongkong.

Redan nu har lokala ”tycoons” sålt av med andelar i stora butikskedjor, då detaljhandeln är en sektor som drabbats negativt av protesterna. Samma oro finns inom andra delar av servicesektorn; inte minst turistnäringen där kineser utgör en allt större andel av Hongkongs besökare.

Under de pågående protesterna har Kinas myndigheter förbjudit flera resebyråer att anordna resor till Hongkong, för att de kinesiska turisterna inte ska kunna ta del av demonstrationernas budskap.

Även om demonstranterna har minskat i antal, så är viktiga delar av stadens gator fortfarande avspärrade. Det har slagit hårt mot hotell, restauranger och butiker.

Och oavsett hur situationen utvecklar sig kommer det också slå hårt mot Hongkongs status som internationellt finanscentrum. Fortsatta protester och sammandrabbningar ökar osäkerheten hos utländska företag och investerare. Men ett ökat kinesiskt inflytande kan potentiellt skada förtroendet för stadens institutioner ännu mera med tiden.

10 oktober 2014
demokrati

Varför Hongkong är splittrat, och hur det hotar stadens framtid

Förra helgen skrev jag här på Finansliv om demonstrationerna i Hongkong, med fokus på själva händelseförloppet och mina egna upplevelser av vad som skedde på gatorna.

Ockupationen av stadens centrala delar fortsätter alltjämt, även om antalet demonstranter har minskat betydligt och protesterna över huvudtaget lugnat ner sig. Det finns inte längre några poliser som brukar våld på gatorna – och likaledes har demonstranterna öppnat små tunnlar i de ockuperade områdena så att stadens tjänstemän kan komma till jobbet vid myndigheternas högkvarter.

Båda sidor har alltså kompromissat i sina handlingar. Men vad gäller ställning och uppfattning så har ingen av parterna backat en tum.

Demonstranterna kräver fortfarande regeringschefens avgång samt utökad demokrati, medan myndigheterna fortsätter vidhålla att protesterna är olagliga och nu under torsdag kväll prompt avslutade en dialog med demonstrerande studenter med motiveringen att deras hållning ”strider mot allmänhetens intressen och politisk etik”.

Vi befinner oss alltså i ett dödläge. Det är svårt att sia om vad som kommer ske härnäst, förutom faktumet att ingen av parterna kommer ge upp sin hållning. I detta inlägg vill jag försöka förklara varför denna situation har uppstått – vad är det som orsakar dessa allvarliga splittringar dels mellan Hongkongs befolkning och myndigheter, men även mellan olika delar av själva befolkningen?

Det finns ekonomiska anledningar som bottnar i att Hongkong har de i särklass största klassklyftorna och inkomstskillnaderna av alla industrialiserade länder i hela världen. Ojämlikheten har blivit ännu större sedan Hongkong lämnades över till Kina från Storbritannien 1997, vilket delvis beror på kinesiska pengar som drivit upp fastighetspriserna.

Men den ekonomiska aspekten tänkte jag behandla i mitt nästa inlägg här på Finansliv. I dag vill jag istället skriva om en ännu viktigare anledning till splittringarna i Hongkong, nämligen den kulturella aspekten och stadens starka vilja att bevara sin unika kulturella identitet.

Sedan Kina tog över Hongkong har Peking medvetet fört en politik som ska fostra stadens invånare att bli kinesiska patrioter, med respekt och trohet mot myndigheterna på fastlandet. Det kan exemplifieras bland annat genom att myndigheterna 2012 försökte ändra curriculum vid Hongkongs grundskolor till att inkludera ”moralisk och patriotisk utbildning”, med klasser som skulle lära eleverna att älska kommunistpartiet.

Denna sommar utfärdade Kinas kabinett likväl dokument med uppmaningar om att Hongkongs alla domare och annan juridisk personal måste möta det politiska kravet att ”älska landet” – en kodslogan för att underkasta sig de kinesiska myndigheternas direktiv och önskan.

Dessa båda försök att ändra på utbildning och rättsväsende mötte dock motstånd och misslyckande. Tusentals protesterande elever och föräldrar fick myndigheterna att 2012 lägga planerna om patriotisk utbildning på hyllan. Vidare samlades hundratals svartklädda advokater och domare i Hongkongs centrala delar för att visa sitt missnöje med idén att skrota ett fritt rättsväsende till förmån för den kinesiska modellen.

En stor andel av Hongkongs invånare tolererar helt enkelt inte inskränkningar likt dessa vad gäller frihet, civilsamhälle och kultur. Särskilt inte med argumentet om att staden nu är kinesisk och därmed bör lyssna på Kina. Vad som fick människor att i hundratusental gå ut på Hongkongs gator för en dryg vecka sedan var nämligen främst önskan och målmedvetenheten om att bevara en kulturell identitet som i allt väsentligt skiljer sig från Kina.

Denna känsla beskrivs väl av en ung man som förra veckan sade till New York Times: ”Jag anser inte att jag negligerar min kinesiska identitet, för jag har aldrig känt mig kinesisk till att börja med”.

En annan arg demonstrant sade: ”Vi vill inte förknippas med kommunistkina, för de har förstört den kinesiska kulturen”.

Ytterligare en demonstrant – iklädd en tröja med brittiska flaggan på bröstet – sade: ”Vi föredrar att styras av ett demokratiskt land – inte av en diktatur som massakrerar sin egen befolkning”, med anspelning på massakern vid Himmelska fridens torg som redan 1989 satte stor oro i Hongkongs befolkning.

Det är förvisso sant att Hongkong inte var någon demokrati heller under brittiskt styre. Men staden åtnjöt icke desto mindre yttrandefrihet, akademisk frihet, mötesfrihet, pressfrihet, ett fristående rättsväsende och fritt kulturellt utbyte med omvärlden. Allt detta är rättigheter som kommunistpartiet i Kina motsätter sig – och som stadens invånare nu känner hotas i allt större utsträckning.

Hongkongs fria klimat har inte bara skapat några av världens bästa universitet och mest stabila juridiska institutioner – det har också gett upphov till en dynamisk populärkultur med framgångsrika filmregissörer, tv-serier och kantonesisk pop som konsumeras av utlandskineser världen över. Det är en stor kontrast från det kinesiska fastlandet där kommunistpartiet eftersöker monopol på kulturen, och hårda ideologiska tumskruvar finns på såväl media som läroinstitutioner och filmregissörer.

Ett stående argument för att Hongkong nu ska rätta sig efter diktaturens pipa är alltså att staden sedan 1997 formellt är kinesisk, samt att kommunistpartiet genom att låta invånarna 2017 välja sin egen regeringschef tillåter ett större mått av demokrati än vad britterna någonsin gjorde.

Det var just det omtalade valet av ny regeringschef som utlöste förra veckans demonstrationer i Hongkong; Kina hade lovat ”fria, allmänna val” till 2017, men ändrade sig sedan och sade att befolkningen endast skulle få välja mellan kandidater som kommunistpartiet utsåg. Det ansåg Peking vara nog demokratiskt med tanke på Hongkongs koloniala historia.

Men dessa argument biter inte på stadens befolkning. För många är frågan så enkel som att Kina lovade allmänna val och sedan svek sitt löfte. Särskilt gäller det de yngre invånarna, som själva inte vuxit upp under brittiskt styre, och inte ser en forna kolonialmakt som någon måttstock för sina egna framtida rättigheter.

Man förstår inte varför ens rättigheter ska begränsas av en regim i Peking som man inte har några känslor för eller känner sig ha något gemensamt med. ”Varför ska några korrupta gubbar i norra Kina bestämma vilka filmer jag får se på, eller förbjuda mig att använda Facebook?”

University of Hong Kong – mitt gamla universitet – genomför varje halvår sedan 1997 en opinionsundersökning där stadens invånare får svara på hur de kategoriserar sig själva. De sex svarsmöjligheterna innefattar: ”hongkongbo”, ”asiat”, ”global medborgare”, ”kines från ett etniskt perspektiv”, ”kines” samt ”medborgare av kinesiska folkrepubliken”.

De två svaren som myndigheterna i Peking helst skulle se att befolkningen svarade är givetvis: ”kines” och ”medborgare av kinesiska folkrepubliken”. Men andelen som vi senaste undersökningen svarade något av dessa två alternativ var lägre än någonsin förutom vid två tillfällen 1997 och 2007.

Samtliga andra fyra svarsalternativ nådde en högre andel, och obestridligt först kom kategorin ”hongkongbo”.

För många innefattar begreppet ”hongkongbo” också att man som invånarna genom globalisering, språkkunskaper och resor är med och formar en helt annan stad än vad som går att hitta på fastlandet. Det ligger något i det, vilket kan exemplifieras av min flickvän, som är född och uppvuxen i Peking och för första gången besökte Hongkong nu för några veckor sedan.

Som en stolt pekingbo hade hon inte särskilt höga förväntningar inför resan, men efter en vecka var hon lyrisk över hur ”sofistikerat” invånarna här betedde sig. Hon förvånades över hur de stod i kö, slängde skräp i papperskorgen, inte spottade på gatan, bad om ursäkt om de gick in i varandra, inte kastade sig genom dörren på tunnelbanan i jakt efter en sittplats samt hur de faktiskt tackade varandra då de handlade eller frågade om hjälp. Sådant som vi skulle kalla för vanligt hyfs, och som av flera anledningar är mycket sällsynt på det kinesiska fastlandet.

Detta är också en del av den kulturella identitet som många hongkongbor är rädda kommer försvinna i takt med Kinas ökande inflytande. Det stora influxet av kinesiska turister och deras beteende här har redan orsakat stort ramaskri bland lokalbefolkningen. Man störs över kinesernas själviska högljuddhet, samt hur den annars kliniskt rena tunnelbanan råkat ut för såväl skamlös nedskräpning som barn som pissar på golvet.

Upprördheten över allt detta verkar vara störst bland stadens unga befolkning, vilket kan ses av att det främst är ungdomar som tagit över gatorna under de senaste veckornas demonstrationer och aktivism.

Opinionsundersökningar har även visat att det var en stor majoritet av åldersgruppen 15-24 som motsatte sig det kinesiska beslutet att Peking skulle nominera kandidaterna vid valet av nästa regeringschef, medan den äldre delen av befolkningen de facto stödde förslaget.

Likaledes var det en betydligt större andel av den yngre befolkningen som stödde ockupationen av stadens centrala delar innan den påbörjats, jämfört med den lägre grad av sympatier som fanns bland den äldre befolkningen.

Denna splittring mellan unga och gamla förklaras väl i en artikel av Wall Street Journal, där reportern besöker en familj som intervjuas om sina olika uppfattningar angående demonstrationerna. Sonen i familjen som själv deltog i protesterna uttrycker vikten av demokrati och rädslan för kommunistpartiets metoder. Hans dröm är att bli fotograd trots den låga lön som detta yrke i regel innebär.

Pappan i familjen kom hit från Kina med två tomma händer. Till en början delade han rum med flera främlingar under fattiga förhållanden. I dag äger han en jadebutik och är omåttligt stolt över att ha kunnat köpa en lägenhet här samt bekostat sin sons universitetsstudier. För pappan är politik något ointressant – det viktigaste är att tjäna pengar och han är nu djupt besviken på sonens vägval.

En enkel förklaringsmodell till detta är givetvis att dagens ungdomar är mer idealistiska än sina föräldrar. De har aldrig gått med hungriga magar, och har från början åtnjutit en materiell status som gjort självförverkligande mycket viktigare än självändamålet att tjäna pengar. De är beredda att offra karriär och delar av inkomsten för utökad demokrati och rättigheter.

Således kan man spekulera i hur kommunistpartiet i Kina inte har hängt med i den snabba samhällsutveckling som Hongkong genomgått. Stadens invånare har alltid haft rykte om sig att vara mer intresserade av att tjäna pengar än ägna sig åt politik. Den nya generationen visar motsatta tendenser, särskilt som själva grundpelaren i demonstrationerna har varit motstånd till kinesiska myndigheter och de värderingar som dagens Kina står för.

Hongkong är även en så pass globaliserad stad där fri media och fritt internet innebär att särskilt den yngre befolkningen inte kan luras med myndigheternas historier om hur ”utländska krafter” ligger bakom de senaste veckornas tumult – vilket är versionen som spritts bland alla folklager på det kinesiska fastlandet.

Hur det än må vara med anledningarna, så tjänar faktumet att det främst är unga hongkongbor som står upp mot det ökade kinesiska inflytandet till att ytterligare tydliggöra Kinas misslyckande att fostra stadens befolkning till goda kinesiska patrioter.

Det innebär tvärtom att den första generationen av Hongkongs invånare som vuxit upp under Pekings styre, är de som tydligast tar avstånd från kommunistpartiet. Under motdemonstrationer i Mongkok förra veckan skrek studenter till och med åt irriterade turister och inhyrda ligister att ”sticka tillbaka till Kina”.

Detta faktum är givetvis särskilt oroande för kinesiska myndigheter, eftersom ungdomen är stadens framtid. Efter två veckor av tårgas, arresteringar, våld och förödmjukelse är det heller inte mycket som pekar på att stadens unga kommer bli mer kompromissvilliga eller vänligt inställda till Kina. En lokal krönikör sade att Hongkong aldrig kommer bli sig likt igen efter dessa protester.

Att Hongkong nu också urholkas på alla de rättigheter som gjort staden till ett framgångsrikt unikum, kan också betyda att man dräneras på talanger. Kinas ökande inflytande över stadens lärosäten och institutioner har redan fått många utländska studenter och företag att tänka till en extra gång innan man investerar tid och pengar i staden.

Dräneringen kommer även märkas bland lokalbefolkningen. Då jag tidigare i veckan var ute och fotade i ett bostadsområde, kom en kvinna i min egen ålder fram och frågade på perfekt engelska vad jag gjorde i Hongkong. Hon var på väg hem från protesterna där hon varit för att ”stötta demonstranterna”, och berättade samtidigt att hon bodde i San Francisco och bara var i Hongkong tillfälligt för att besöka sina föräldrar.

Hon jobbade till vardags på ett it-företag och gav ett väldigt intellektuellt intryck. Vi började prata om protesterna, och jag frågade kvinnan om hon inte saknade Hongkong. Hon svarade: ”Jag älskar verkligen Hongkong, men jag har inget hopp för stadens framtid”.

Hon menade att friheten och alla de värden som Hongkong alltid stått för nu är allvarligt hotade. Därför håller hennes arbetsgivare på att ordna ett amerikanskt green card till henne som räknas vara klart nästa år. Och då det är färdigt planerar kvinnan ordna så att hela hennes familj kan flytta med henne till USA.

4 oktober 2014
demokrati

Tårgas, gatuslagsmål och splittringar i Hongkong

Det har varit en dramatisk och känslosam vecka i Hongkong. Då jag landade förra helgen hade studenter precis drabbat samman med polis just utanför myndigheternas högkvarter i stadens centrala delar. Medborgarrörelsen Occupy Central uttalade då sitt stöd för studenterna, och uppmanade sina deltagare att göra gemensam sak med dem.

Kvällen efter åkte jag för första gången och bevittnade sammanstötningarna. Då jag klev ur taxin möttes jag av en frän doft; tårgas som avfyrats av kravallpolis för att hålla demonstranterna stången. Taxin ville inte åka längre och efter ett par minuters promenad förstod jag varför. Finansdistriktet påminde om inget mindre än en krigszon.

En linje tungt utrustade kravallpoliser stod bara några meter bort från den ilskna folkmassa som för full hals skrek ”förtryckare” och uppmanade dem att gå i strejk. Då jag tog mig upp på en bro blev jag genast bortkörd – tillsammans med dussintals andra – av en handfull kravallpoliser med sköldar och gasmasker som bildade en kedja och gick emot oss.

Det pågick under kvällen en katt-och-råtta-lek mellan poliser med tårgas och batonger å en sidan, och demonstranter med simglasögon och blöta handdukar runt munnen å andra sidan. Visa av dem hade till och med virat in sina armar och huvuden i plast som skydd mot tårgasen, vilken avfyrades cirka 80 gånger under föregående helg.

Det var starka känslor samt mycket rop och skrik från demonstranterna. Men till skillnad från polisen så använde de sig inte av våld en enstaka gång. Med uthållighet och smartphones dirigerades olika grupper av demonstranter mellan olika platser, för att undvika konfrontation med polisen men samtidigt inte lämna de viktiga gator man var ute efter att ockupera.

En student jag träffade förklarade att målet med Occupy Central och dessa demonstrationer är att lamslå viktiga delar av staden för att tvinga myndigheterna till politiska samtal. Som jag tidigare utförligt skrivit om här på Finansliv, så vill man genom dessa protester uppnå utökad demokrati och rätten för stadens invånare att välja sin egen ledare.

Metoden är alltså att visa sitt missnöje och tvinga fram dialog genom fredliga protester. Och då man genom stark disciplin lyckades hålla demonstrationerna fredliga, samtidigt som polisen använde sig av bryska metoder, svängde allmänhetens sympatier snabbt över på demonstranternas sida.

Opinionsundersökningar visade just innan sammandrabbningarnas början att en knapp majoritet av befolkningen var emot en ockupation av stadens centrala delar. Men under de kommande dagarna hjälpte folk i alla åldrar, samhällsklasser och yrkesgrupper till att förse demonstranterna med livsmedel och andra förnödenheter.

Kravallpolisen drog sig tillbaka i början av veckan, och den fredliga ockupationen inte bara fortsatte utan spred sig till andra delar av Hongkong. Jag åkte runt och kollade in läget i shoppingområden som Causeway Bay, samt tätbefolkade luggslitna stadsdelar som Mongkok i norra Hongkong bara drygt ett par mil från gränsen till Kina.

Kulmen för demonstrationerna kom 1 oktober, som är Kinas nationaldag och tillika helgdag även i Hongkong. Bara i stadens centrala delar befann sig över 100 000 demonstranter på några av de största och viktigaste gatorna. I andra stadsdelar tiotusentals fler. Allt sköttes fredligt; demonstranterna sopsorterade och gjorde till och med sina läxor. Överallt leenden och motiverande tal.

Men de senaste dagarna har situationen tagit en dramatisk vändning. Stadens hatade regeringschef Leung Chun-ying skålade under nationaldagsfirandet med kinesiska tjänstemän och sjöng Kinas nationalsång. Det är klart att hans lojalitet är med ledarna i Peking, som till varje pris vill undvika att de pågående demonstrationerna röner någon framgång.

Myndigheterna i såväl Kina som Hongkong förhöll sig trots protesternas storlek obevekliga i sin ställning. Man upprepade flera gånger att vad ockupationen av gatorna är olaglig och krävde att demonstranterna ska gå hem. Genom att i mitten veckan ”bjuda in till samtal” lyckades man köpa tid och minska antalet protesterande som efter ledigheten återgick till arbetet.

Sedan under gårdagen hände något riktigt obehagligt. Efter att folkmassorna minskat i antal och tropiska regnskurar ytterligare försvårat situationen för de som valt att sova utomhus, attackerades demonstranterna plötsligt av hundratals motdemonstranter. Värst var det i Mongkok, där dussintals personer slogs blodiga och många fördes till sjukhus. Liknande scener har inte utspelat sig i Hongkong sedan Kina drog igång Kulturrevolutionen 1966.

Spekulationer uppstod genast om vad som var i görningen. Det är känt att många hotell- och butiksägare är starkt emot ockupationen av gatorna eftersom det försämrar deras affärer. Så det verkade först som att arga folksamlingar av dessa yrkesgrupper tog tillfället i akt att köra i väg demonstranterna.

Det var också tal om att våldsverkarna hyrts in av myndigheterna, vilket är en vanlig metod för att få bukt med liknande lokala protester i Kina. Mycket riktigt visade det sig senare under kvällen att flera av de arresterade och mest våldsamma anti-demokrati-demonstranterna tillhörde södra Kinas triader och med största sannolikhet fått betalt för att attackera de fredliga protesterna.

Ända sedan demonstrationernas början har en viss orolighet funnits för att Kina ska blanda sig i leken, kanske till och med genom militära då man redan har militära styrkor på plats i Hongkong. Studenter som jag talade med i går var modfällda, då det nu istället verkade som att Kina hyrt in civila ligister. ”Hongkong håller på att försvinna” sade en av dem hopplöst.

Under dagen har dock demonstranterna med fredliga metoder tagit tillbaka delar av Mongkok och Causeway Bay. Protesterna kommer fortsätta, men stor risk finns för att demonstranterna på grund av våld förlorar mark och ”bara” kommer kunna hålla stadens centrala delar. Mycket rykten florerar, och det är svårt att vet vad såväl myndigheter som demonstranter planerar att göra härnäst. Dessutom är demonstranterna splittrade i olika grupper; det finns grupper med bara studenter, grupper med andra aktivister och så demonstranter som säger inte tillhöra någon grupp alls.

Det är ungefär där vi står nu. En röra av protester, våldsamheter, fula knep och osäkerhet. Detta inlägg blir relativt kort och utan länkar till relevanta nyhetskällor för nu ska jag slänga kameran på axeln och bege mig ner till Mongkok för att se hur händelseförloppet utspelar sig.

De närmsta dagarna kommer jag fortsätta skriva ett par inlägg här om situationen i Hongkong. Bland annat hur demonstrationerna blottar de stora splittringar som finns i Hongkongs samhälle; såväl mellan gammal och ung som rika och fattiga.

Kommer även skriva om hur detta påverkar Hongkongs speciella status som asiatiskt finanscentrum och länk till Kina. Ni kommer även framöver få se en längre rapport om detta i tryck i magasinet Finansliv.

20 september 2014
central

Snart exploderar det i Hongkong

I början av sommaren skrev jag här på Finansliv ett inlägg med titeln ”Kinas inflytande hotar Hongkongs status som finanscentrum”. Det handlade om faktumet att Kinas inflytande i Hongkong bara ökar, med fara för bland annat mänskliga rättigheter, demokrati och yttrandefrihet.

Rörelsen Occupy Central har uppstått som en slags motståndsrörelse mot denna utveckling, och har länge hotat med att genom fredliga protester ockupera Hongkongs centrala finansdistrikt om regimen i Peking inte håller tidigare löften om att hongkongborna ska få rösta fram sin nästa borgmästare år 2017 enligt principen ”en man, en röst”.

Rörelsen har från sin början fått utstå hot från kommunistpartiet bland annat om risken för undantagstillstånd och armétrupper i Hongkongs centrala delar om dessa protester skulle bli verklighet. Den spända situationen ledde bland annat till att cirka en halv miljon av Hongkongs invånare deltog i en demokratidemonstration 1 juli.

Och sedan jag skrev om detta ämne här på Finansliv i juli så har situationen i Hongkong blivit mycket värre, och insatserna ökat från alla inblandade parter.

Efter en nervös sommar lät Kinas regim till slut hongkongborna veta att de inte alls kommer få välja sin egen borgmästare 2017. Visserligen kommer ”en man, en röst” att gälla då den nya borgmästaren tillträder, men valet kommer bara stå mellan ett par kandidater som på förhand godkänts av kommunistpartiet.

Detta ”förslag” offentliggjordes av regimen i Peking den 31 augusti, och ska antas eller nobbas av Hongkongs lagstiftande församling i början av nästa år. Det är knappast ett förslag som är öppet för förhandlingar: Kina uttryckte tydligt att alternativet till förslaget är ingen omröstning över huvudtaget..

Tillkännagivandet av planerna skapade uppståndelse redan samma kväll, då polis använde tårgas mot demonstranter som försökte bryta sig genom kravallstaket till den byggnad där kommunistpartiets tjänsteman läst upp förslaget.

Som ett svar på förslaget bestämde sig Occupy Central för att förbereda en ”civil olydnads-kampanj” som ska börja tidigt i oktober. Anledningen till detta är att potentiella aktivister ska få tid att tänka över sitt deltagande i kampanjen, men också att det ska ges tid till att träna och organisera sig. Occupy Central har under de senaste veckorna köpt bland annat tält och 40 mobila utedass. Under träningssessioner har deltagarna fått lära sig att stå emot såväl vattenkanoner som tårgas.

I samband med att kommunistpartiet lade fram förslaget om valproceduren för nästa borgmästare, sågs också minst fyra bepansrade fordon från Kinas armé med monterade vapen åka runt på gatorna i de centrala områdena Yau Ma Tei och Jordan. Utvecklingen har fått jämförelserna med förspelet till massakern vid Himmelska fridens torg 1989 att bli allt fler och tydligare.

Det känns nu i luften att oktober börja närma sig: Förra helgen hölls en tyst protestmarsch med tusentals svartklädda deltagare i Hongkong. De höll plakat och banderoller som uttryckte besvikelse mot Pekings beslut att svika sina löften om utökad demokrati i Hongkong, men också uppmaningar till civil olydnad och bojkott av klasser vid stadens universitet.

Studentaktivister ska börja bojkotta lektioner från och med 22 september (alltså nu på måndag), vilket flera universitetslärare också uttryckt sitt stöd för.

Och just det här med vilket stöd Occupy Central respektive ökat kinesiskt inflytande har i Hongkong är svårbedömt. I mitt förra inlägg tidigare i somras skrev jag att kommunistpartiet tack vare sin ekonomiska och politiska makt har vunnit över stora delar av Hongkongs finans- och affärsvärld på sin sida. Också fyra stora globala revisionsföretag (Deloitte, PwC, KPMG och Ernst & Young) motsatte sig i ett tydligt gemensamt ställningstagande alla pro-demokratiska rörelser och protester i staden.

Men nu har även en grupp vid namn ”Finance and Banking Professionals in Support of Occupy Central With Peace and Love” skapats. Den består av ett 80-tal anställda inom bank och finans, som nu i veckan offentliggjorde att de satt igång en internationell mediakampanj i syfte att uppmärksamma kampen för demokrati i Hongkong.

Gruppen har bland annat betalat för annonser i New York Times och Wall Street Journal med en direkt uppmaning till Kinas president Xi Jinping att respektera Hongkongs önskan för demokrati, samt att inte ”återupprepa [massakern vid] Himmelska fridens torg” i Hongkong eftersom ”hela världen nu ser på”.

En medlem av gruppen vid namn Edward Chin läste upp detta meddelande under ett event i centrala Hongkong nu i veckan. Han sade vidare att rörelsen Occupy Central är viktig inte för själva tanken om ockupation, men för att den för med sig ett nödvändigt moraliskt uppvaknande.

Dessutom menar Edward Chin att ökat kinesiskt inflytande i det långa loppet innebär ett sämre affärsklimat i Hongkong, eftersom man då i framtiden måste dras med korruption och regleringar från Peking. Det är stick i stäv mot många andra affärsmän och de ovanstående revisionsföretagen, som istället ser Occupy Centrals aktiviteter som det största hotet mot deras verksamhet.

Undersökningar från media och universitet har visat att en knapp majoritet är emot Occupy Centrals planer på att ockupera finansdistriktet. Men samtidigt är hongkongborna också emot ökad kinesisk inblandning i politiken, eftersom halva stadens befolkning vill att den lagstiftande makten ska nobba det kinesiska förslaget angående valproceduren av nästa borgmästare, medan bara drygt 30 procent är för förslaget och 13 procent osäkra eller ointresserade.

En stor undersökning som nyligen genomfördes av South China Morning Post gav vid handen att ju yngre och mer välutbildade de svarande var, ju mer negativa var de angående såväl kommunistpartiet som Hongkongs framtid i stort.

En majoritet av befolkningen säger sig vara mot protesterna, men också en växande del är emot Peking(?). Samtidigt är det också fler som vill att politikerna ska nobba förslaget än anta det. Undersökningen visar även att de yngre och bättre utbildade är större motståndare till kommunistpartiet, men även mer pessimistiska om framtiden.

Vad gäller förslaget om valproceduren så finns en stor risk att det kommer röstas ner, eftersom de så kallade ”pan-demokraterna” har en tillräckligt stor andel ledamöter i den lagstiftande församlingen för att på egen hand kunna fälla förslaget, som ju de facto innebär en omöjlighet för någon med en demokratisk agenda att bli borgmästare i Hongkong.

Men frågan är om det alls lönar sig att rösta ner förslaget. Regimen i Peking är extremt tydlig att vare sig ett nedröstat förslag eller omfattande gatuprotester kommer leda till större demokratiska rättigheter till Hongkong. Man vidhåller också att det oavsett vilket aldrig kommer på fråga med en borgmästare i Hongkong som motsätter sig regeringen i Peking eller enpartisystemet som sådant.

En aspekt som är viktig och inte kan underskattas är att majoriteten av Hongkongs sju miljoner invånare utgörs av kineser som själva flytt Kina undan politiskt förtryck, eller barn till dessa politiska flyktingar. Särskilt under 1950- och 60-talen flydde miljontals kineser undan svält och förföljelse till Hongkong med livet som insats. Dessa invånare kommer kämpa hårt mot att samma kommunistparti nu ständigt ökar sitt inflytande över Hongkong.

Det är alltså upplagt för bråk mellan målmedvetna aktivister och en auktoritär regim. Under oktober månad kommer det börja hända saker på allvar i Hongkong. Kom ihåg vart ni läste det först.

13 september 2014
akademisk frihet

Kinas dyra men totalt misslyckade export av kultur

De senaste veckorna har jag spenderat med att skriva och fotografera till min nya bok, vilket lett till inaktivitet här på Finansliv. Det ska det bli ändring på nu, då jag i förrgår äntligen lämnade materialet till förläggaren.

Under dessa veckor har Alibabas börsnotering krypit närmare, och president Xi Jinpings anti-korruptionskampanj intensifierats ytterligare.

Men först tänkte jag som hastigast tala om en annan sak, nämligen Kinas problem att sprida sin kultur och utöka sin ”soft power”.

Kultur och soft power må vara abstrakta begrepp som kan tyckas vara svåra att koppla ihop med ekonomi och finans. Men man ska inte underskatta betydelsen av dessa på marknaden.

Under efterkrigstiden hade Japan allt från mystifiering till manga att tacka för den exportboom som gjorde landet till ett av världens rikaste. Utländska kunder litade på japansk teknik, eftersom landet visade sig kreativt och uppfinningsrikt på så många olika plan.

Som svensk i utlandet märker jag även hur Sveriges rykte bidrar till framgångar för såväl IKEA som Volvo. Skandinaviska möbler och säkra svenska bilar är ett mantra som få motsätter sig. Nyligen såg jag till och med en av Pekings finaste drinkbarer använda IKEA:s flädersaft i sina drinkar – knappast någon exklusiv saft, men det hänger säkert ihop med att svenska matprodukter (till skillnad från kinesiska) anses vara nyttiga och säkra.

Kina har motsatt bekymmer – kunder i utlandet undviker ofta köpa exempelvis telefoner och bilar enkom för att de kommer från kinesiska tillverkare. Detta beror delvis på ren rasism – ”made in China” är billigt skit, etc – men grundar sig även i faktumet att kinesiska teknologiföretag ännu inte kommit särskilt långt vad gäller ”after sales”.

Faktum är att olika undersökningar visat att Kina överlag får allt sämre rykte i utlandet. Det beror på allt från brist på mänskliga rättigheter och yttrandefrihet, till miljöförstöring och en allt mer aggressiv utrikespolitik.

Landets ledning är givetvis medvetna om detta, och har försökt ändra på bilden av Kina med hjälp av hundratals så kallade ”Konfucius-institut”.

Dessa skolor finansieras av Kinas myndigheter, med det uttalade syftet att sprida Kinas språk och kultur till omvärlden. Förutom ren språkundervisning pågår här även en rad kurser, seminarier och föreläsningar som vid varje annan akademisk avdelning. Instituten sponsrar även ”kulturella event”.

De samarbetar med lokala universitet och lärosäten, och har välkomnats med öppna armar i och med ökad efterfrågan på undervisning i kinesiska. Där många skolor inte har haft personal eller resurser för att lära ut språket, så har Kina klivit in med såväl pengar som lärare.

Särskilt stort har intresset varit då instituten även säger sig vilja öka handel och ekonomiskt samarbete med de berörda länderna.

Vid slutet av fjolåret fanns det 440 Konfucius-institut världen över, som sammanlagt undervisade 850 000 registrerade elever. Bara i USA finns över hundra Konfucius-institut och i Europa ännu fler varav fyra stycken i Sverige; Stockholm, Luleå, Karlstad och Karlskrona.

Konfucius-institutet som öppnade i Stockholm 2005 var det första i Europa och det andra utanför Kina. Spridningen av dessa gick särskilt fort i samband med finanskrisen, då måna lärosäten i väst upplevde en brist på pengar. Plötsligt hade det alltså uppstått en perfekt möjlighet för kapitalstinna Kina att exportera sin kultur.

Men smekmånaden mellan Konfucius-instituten och västerländska universitet blev kort. Med början för ett par år sedan har kritiken ökat mot instituten för att föra en politisk agenda. De har anklagats över allt från spioneri till censur och att hota akademisk frihet.

Det sistnämnda är ett faktum, eftersom det vid instituten råder förbud att diskutera ”tre T” – det vill säga Tibet, Taiwan och Tian’anmen (det engelska namnet på himmelska fridens torg, där en massaker genomfördes 1989).

Dessutom ställer instituten krav på att de anställda inte får ha någon bakgrund i Falun Gong eller andra av Kina bannlysta organisationer. Det bryter direkt mot de diskrimineringslagar som finns i de flesta europeiska och nordamerikanska länder.

Och det var just i Nordamerika, närmare bestämt i Kanada, som det tydliga motståndet uppenbarade sig först. Ett av landets universitet motsade sig etableringen av ett Konfucius-institut redan 2011 av uttalad rädsla för politisk censur.

I fjol stängde ytterligare ett kanadensiskt universitet ner sitt institut, och ytterligare ett universitet meddelade i december i fjol att man kommer nedmontera Konfucius-institutet på sitt campus.

Starka uttalanden har kommit från bland annat chefer vid lärarnas fackförbund i Kanada, som menar att Konfucius-instituten är de kinesiska myndigheternas förlängda arm och att den inskränkning som de innebär för akademisk frihet och öppna samtal ”inte hör hemma vid landets universitet”.

Och i veckan uppmärksammade The Economist att denna oro nu även fått fäste i USA:

In America the Confucius programme has been widely welcomed by universities and school districts, which often do not have enough money to provide Chinese-language teachers for all who need them. But critics like Mr May believe China’s funding comes at a price: that Confucius Institutes (as those established on university campuses are known) and school-based Confucius Classrooms restrain freedom of speech by steering discussion of China away from sensitive subjects.

Den citerade Mr May är historiker vid University of Oregon som kräver att hans universitet ska avsluta samarbetet med institutet. Nyligen kom även fackförbundet för amerikanska universitetsprofessorer med ett uttalande som upprepade misstankarna från Kanada; alltså att Konfucius-instituten är den kinesiska statens förlängda arm in i västerländska universitet.

Liknande klagomål har ägt rum vid flera amerikanska universitet:

Earlier this year more than 100 members of the faculty at the University of Chicago complained that Confucius Institutes were compromising academic integrity. In an article published in 2013 by Nation magazine, one of the university’s academics, Marshall Sahlins, listed cases in several countries involving what appeared to be deference to the political sensitivities of Confucius Institutes. These included a couple of occasions when universities had invited the Dalai Lama to speak and then either cancelled the invitation or received him off-campus.

Försöket att genom dessa institut sprida kinesisk kultur har vidare varit väldigt kostsamt. Varje campus berräknas kosta kinesiska myndigheterna minst en miljon om året, och under 2013 spenderades sammantaget cirka två miljarder kronor på Konfucius-instituten vilket var sex gånger mer än 2006.

En fjärdedel av dessa Konfucius-instut finna alltså i USA, men ändå har Kinas popularitet där de senaste åren inte ökat – tvärtom uppger Pew Research Center att 42 procent av det amerikanska folket hade en positiv syn på Kina 2007, jämfört med bara 37 procent i fjol.

Det finns alltså anledning att tro att dessa institut på sina håll snarare har försämrat bilden av Kina, med hjälp av metoder som bryter mot den akademiska frihet och de diskrimineringslagar som hålls högt i demokratiska länder.

Om så vore fallet, så är instituten inte det enda misslyckade fallet att sprida kinesisk kultur och soft power. I Afrika lånar Kina nu årligen ut mer pengar än Världsbanken, och en rädsla fanns länge för att det så kallade ”Beijing Consensus” – ett namn på det nya Kinas politisk-ekonomiska modell – skulle utgöra ett hot mot spridningen av demokrati i Afrika.

Men på senare år har kineserna istället blivit allt mer avskydda bland den afrikanska allmänheten på grund av rasism, miljöförstöring, brott mot lokala lagar, korruption, utnyttjande av billig arbetskraft och stöd till lokala diktatorer. Howard French, författare till en ny bok om Kina i Afrika, konstaterar syrligt att Kina ”inte kommer någon vart” vare sig kulturellt eller ideologiskt i Afrika.

Samma mönster kan ses vad gäller filmer och tv-serier, där myndigheterna har lagt enorma resurser på produktioner med ambition att vinna såväl Oscars som popularitet i utlandet. Men censur och kontroll har istället lett till att många yngre kineser per definition föraktar statligt stödda produktioner och mycket hellre ser på filmer från USA och tv-serier från Japan eller Sydkorea.

Det går med andra ord inte alls bra för Kinas myndigheter att sprida kultur och soft power. Samtidigt innebär en allt tuffare utrikespolitik och ett allt större förtryck mot minoriteter, media och regimkritiker inne i Kina att de positiva effekter som dessa satsningar potentiellt skulle kunna föra med sig effektivt utraderas.

Och nu en sista tanke angående Konfucius-instituten: Förutom Kanada och USA som nämns ovan, så har skarp kritik framkommit mot dessa institut i bland annat Storbritannien, Australien, Österrike, Portugal och Israel. När kommer vi få höra något om detta i Sverige, som ju ofta slår sig på bröstet angående akademisk frihet?

En enkel googling på ”konfuciusinstitut” ger inte mycket vid handen. En artikel i DN från december 2012 konstaterar att en utredare fem år tidigare rekommenderade att Konfucius-institutet borde flytta från Stockholms universitet med anledning av propagandaspridning och hot mot den akademiska friheten.

I artikeln kommer Bengt Novén som är dekanus vid humanistiska fakulteten till tals, liksom Torbjörn Lodén. De båda uttrycker en viss oro respektive totalt oförstående för att instituten skulle hota akademisk frihet i Sverige.

Torbjörn Lodén – ett känt och aktat namn i svenska Kinakretsar – är nämligen föreståndare för Konfucius-institutet i Stockholm. I en artikel i SvD från 2011 säger han:

Jag är för min del övertygad om att Stockholms Konfuciusinstitut snarare bidrar, om än i blygsam skala, till Kinas fortsatta integration i världen, vilket i sin tur bidrar till utvecklingen mot ett öppnare samhälle, än till att stärka förtrycket i Kina.

Det är bara att konstatera att många av hans kollegor i andra delar av världen inte håller med. Samt att det i ljuset av ett allt kaxigare och mer oförsonligt Kina kan vara värt att kolla närmare på Konfucius-institutens egentliga inflytande.

12 augusti 2014
ekonomi

Kinas största anti-korruptionsvåg någonsin når nya höjder

Då Kinas president Xi Jinping formellt tog makten i mars i fjol sade han sig aktivt vilja bekämpa landets epidemiska korruption.

Redan innan tillträdet på presidentposten höll han flera tal som bland annat handlade om vikten av att sätta dit ”såväl flugor som tigrar”, vilket är en kinesisk metafor för lägre (flugor) och högre (tigrar) tjänstemän.

Uttalanden som dessa är dock mer eller mindre ett pliktskyldigt mantra bland kinesiska ledare. Så jag själv och många med mig lade inte något större hopp vid att Xi Jinping skulle gå särskilt djupt för att rensa upp i de egna leden.

Men det skulle visa sig vara fel – till skillnad från sina föregångare så menade Xi Jinping på fullaste allvar vad han sade. Under hans första 20 månader vid makten har nämligen över 200 000 politiker och tjänstemän straffats av kommunistpartiets disciplinnämnd.

Många av dessa är givetvis ”flugor” utan större politisk makt, som ofta åkte fast även innan Xi Jinping tillträde. Det som främst utmärker Xi och den pågående anti-korruptionsvågen är att även ”tigrarna” nu sätts dit.

Sedan mars i fjol har nämligen minst 36 tjänstemän med en rank viceminister eller högre åkt fast för korruption, vilket är långt fler än vad förre presidenten Hu Jintao satte dit under sin första tre år vid makten.

Och det handlar inte om vilka tigrar som helst: I sin egenskap av vice ordförande i Kinas centrala militärkommission var ex-generalen Xu Caihou länge en av de högsta tjänstemännen inom Kinas mäktigas militär.

Men det hindrade inte beväpnad polis från att hämta Xu från sjukhussängen vid ett armésjukhus i Peking, då utredningen mot honom för att ha sålt befattningar inom militären började i juli i år.

Just innan dess åkte Xu Yongsheng, chef vid den nationella energiadministrationens, dit för korruption. I hans hem hittades motsvarande över 100 miljoner kronor i kontanter, som sammanlagt vägde ett ton och om de hade staplats på hög nått en höjd på över 100 meter.

Detta är tjänstemän som man länge vetat varit korrupta, men som ingen tidigare vågat sätta dit på grund av rädsla för politiska repressalier. Men anti-korruptionsvågen absoluta kulmen nåddes för bara någon dryg vecka sedan, då det offentliggjordes att Zhou Yongkang är anhållen och utreds för korruption.

Zhou är ingen dussinpolitiker, utan tvärtom den största tiger man kan tänka sig. Han var en av de som satt i politbyråns ständiga utskott fram till 2012, och var därmed en av Kinas nio mäktigaste politiker.

Zhous position som ”nationell säkerhetschef” gav honom kontrollen över polis, säkerhetsstyrkor, domstolar, fängelse och övervakningsteknik, och fick bland annat Financial Times att kalla Zhou för ”Kinas mäktigaste man” just innan hans avgång.

Som chef för den interna säkerheten förfogade nämligen Zhou över en budget större än militärens, och dessutom hade han genom familjemedlemmar och affärspartners byggt upp ett regelrätt imperium med enorma marknadsandelar inom områden som oljeproduktion, fastighetsutveckling och energi.

Enligt Reuters så hade Zhou Yongkang och hans familj skaffat sig tillgångar på över 90 miljarder kronor.

Zhous otroliga makt gjorde honom länge orörbar, och dessutom gavs extra säkerhet genom hans position i politbyråns ständiga utskott. Det finns nämligen en oskriven regel inom kinesisk politik mot att utreda personer som suttit i denna landets högsta politiska enhet; det har inte skett sedan Maos utrensningar under Kulturrevolutionen.

Men Xi Jinping tvekade inte att bryta mot denna regel. Undersökningen mot Zhou Yongkang tros ha pågått i flera månader, och redan innan den offentliggjordes förra veckan så har dussintals av den tidigare säkerhetschefens familjemedlemmar (inklusive son och fru) och politiska allierade hamnat under utredning eller ”försvunnit”.

Nu är det läge att bromsa upp och dra en parallell för att förstå hur stort detta egentligen är: New York Times gör en jämförelse med att Barack Obama under sitt första år som president skulle ha häktat sin tidigare partikamrat Al Gore med familj samt hundratals affärsmän som stod Gore nära, och sedan beslagtagit alla deras tillgångar, från bostäder ner till bilar och konstföremål.

Utrensningen av Zhou Yongkang visar alltså verkligen vilken stor makt Xi Jinpings har – eller i alla fall hoppas att han har.

För att ge sig på mäktiga politiker och militärer som Zhou Yongkang och Xu Caihou är naturligtvis farligt. Det varnas nu högljutt om en maktkamp inom partiet, och att den mer ljusskygga falangen planerar slå tillbaka mot Xi.

Anledningen är givetvis att det efter årtionden av systematisk korruption vuxit fram stora intressegrupper som inte har något intresse att dela med sig av varken makt eller rikedomar. Det handlar om tjänstemän som själva skulle gå samma öde till mötes om de utreddes för korruption – och därför ser nödvändigheten i att slå till först.

Enligt bedömare och folk med insyn i Kinas politik är kampen mellan Xi och dessa intressegrupper redan glödhet. Även presidenten själv ska ha förstått att detta är en kamp som handlar om ”allt eller inget”.

Men trots de stora riskerna har Xi Jinping inga planer att slå ner på takten. I ett tal till politbyrån som läckte ut förra veckan, sade Xi att han i kampen mot korruption varken brydde sig om ”liv, död eller sitt personliga rykte”.

Talet ska ha varit chockerande starkt (särskilt för att vara i Kinas konsensus- och mygelbaserade politiska värld) och bland annat beskrev presidenten det ”dödläge” som uppstått mellan ”armén för korruption och armén mot korruption”. Han sade vidare att inga metoder är otänkbara för honom då det gäller att för kampanjen vidare.

Det är alltså tydligt att Xi Jinping kommer fortsätta med denna ofattbart våghalsiga kamp anti-korruptionskampanj, men vad är egentligen hans syfte?

Cyniker menar att presidentens mål är att konsolidera sin egna makt genom att slå till mot sina politiska fiender. Xi har även vidtagit andra åtgärder för att stärka sin egen makt: Han tog genast över som ordförande i den viktiga centrala militärkommissionen i samband med presidentskapet, tvärtemot förre presidenten Hu Jintao som väntade i två år med att ta kontroll över kommissionen för att blidka militärerna.

Xi Jinping har vidare också gett sig själv ordförandeposten i en särskild arbetsgrupp för finans och ekonomi, som annars vanligtvis leds av premiärministern. Därmed får Xi en närmast oinskränkt makt över Kinas ekonomiska politik.

Och så här efter Zhou Yongkangs fall kallas Xi Jinping för den starkaste ledaren i kinesisk politik på flera årtionden. En like med Deng Xiaoping, långt mäktigare än de två senaste presidenterna Hu Jintao och Jiang Zemin.

Ytterligare ett av Xi Jinpings främsta motiv till detta är enligt cynikerna ren och skär fåfänga. Xi beundrar Deng Xiaoping djupt, och sägs vilja ta en plats bredvid honom i kommunistpartiets historia som ”en av de stora”.

Men cynikerna har långsamt fått ge vika för allt fler mer hoppfulla åskådare, som menar att Xi Jinping i själva verket genomför denna anti-korruptionskampanj för att han känner att kommunistpartiet är inne i en genuin kris, och har tappat det kinesiska folkets förtroende.

Xi Jinping skulle kunna valt en ”enkel väg” som sin föregångare Hu Jintao, och suttit av sina tio år som president utan att skapa några riskfyllda inre motsättningar. Men allt fler menar nu att Xi känner en känsla av ansvar att reparera den skada som skett genom de senaste årtiondenas vanstyre, och därmed säkra Kinas framtid (och samtidigt givetvis även kommunistpartiets maktmonopol).

Det är förvisso sant att Xi Jinping har satt sina egna politiska allierade på många av de platser som blivit lediga i spåren av den pågående anti-korruptionsvågen. Men för att visa att han inte enbart är ute efter sina fiender, skickade han nyligen även särskilda team av kontrollanter till Shanghai och Zhejiang, där Xi tidigare har arbetat som partichef och tros ha sin politiska maktbas.

Chen Dingding, biträdande professor vid University of Macao, gav nyligen sin syn på saken i en artikel i tidningen The Diplomat, där han främst tryckte på fyra punkter vad gäller anti-korruptionskampanjen:

* Den kommer inte att upphöra inom den närmsta framtiden
* Det handlar inte blott om en maktkamp inom partiet
* Det handlar om fundamentala reformer snarare än endast korruption
* Den kommer inte skada Kinas ekonomiska tillväxt

Därmed kan Chen Dingdings åsikter sägas vara typiska för lägret som har en positiv bild av anti-korruptionsvåg. Chen är tydlig med att om Xi vill gå till historien som en av Kinas stora politiker, så måste han utföra ekonomiska och helst även politiska reformer.

Men för att göra det krävs det först att han konsoliderar sin politiska makt. Att sätta dit korrupta politiker som samtidigt är meningsmotståndare, är enligt Chen det första steget i Xi Jinpings uttänkta väg mot genomförandet av reformer. För det är först efter att de korrupta strukturerna försvinner minskar som betydande ekonomiska reformer kan bli verklighet.

Att installera sina allierade på viktiga poster, ses alltså helt enkelt som en metod av Xi Jinping att bereda väg för ekonomiska reformer. Först efter det blir det i sin tur möjligt med sociala reformer, och till slut även kanske politiska reformer.

Det är förvisso sant att anti-korruptionskampanjen kortsiktigt skadat vissa sektorer av Kinas ekonomi. Fastighetsmarknaden ser mer stabil ut än på länge, samtidigt som en kraftig minskning av flotta banketter och dyra gåvor slagit mot delar av Kinas tjänstesektor.

Men i det långa loppet är Chen Dingding – liksom väl nästan alla vettiga akademiker – överens om att en rejäl minskning av korruptionen är något bra för Kinas ekonomi. Bara genom att utvidga det sociala skyddsnätet kan man få igång den konsumtion som krävs för en hållbar tillväxt och ”mogen ekonomi” som inte fastnar i den för utvecklingsländer så fruktade medelinkomstfällan.

Själv har jag bytt ståndpunkt från att ha varit en cyniker, till att nu se mer positivt på Xi Jinping och hans anti-korruptionskampanj. Tillslag mot tigrar som Xu Caihou och Zhou Yongkang visar att det verkligen är allvar denna gång. Det är tecken på att stora förändringar kan vara på gång i Kina.

Låt oss bara hoppas att Xi Jinping och hans ”armé mot korruption” vinner maktkampen mot ”armén för korruption” som nu tveklöst har brakat loss innanför de avspärrade ledarkomplexet Zhongnanhais höga, röda murar.