ad
17 maj 2013
aktier

Kinas valuta snart helt konvertibel

Trots ekonomisk tillväxt och ökad personlig rikedom, har Kina länge varit någon av en hårt reglerad och helt isolerad ö då det gäller investeringar.

Länge har landets myndigheter genom olika regelverk hindrat såväl företag som privatpersoner att investera sina pengar utomlands. Men nu kan det snart bli ändring på det.

Förra veckan sade Kinas statsråd, alltså dess centralregering, med premiärminister Li Keqiang i spetsen att man snart kommer offentliggöra en tidsplan för att göra landets valuta yuan helt konvertibel.

Det hela är ett steg i ledet att internationalisera yuanen, vilket skulle innebära möjligheter även för kinesiska privatpersoner att växla till sig utländska valutor och köpa aktier eller tillgångar i utlandet.

Dessa planer är ingalunda något nytt. Från 1996 har kinesiska företag kunnat växla till sig utländsk valuta via myndigheterna för att använda i handel med utländska partners. Planen var då att göra yuanen fullt konvertibel redan till år 2000, men den ambitionen skrotades i och med den asiatiska finanskrisen.

I mitten av 2000-talet fanns tecken på att kinesiska privatpersoner snart skulle kunna köpa aktier i Hongkong, men det initiativet övergavs 2007 utan vidare förklaring, förmodligen eftersom världsekonomin återigen började bli orolig.

Nu är man alltså på gång igen, och förra veckan talades det om att ”ett omfattande och vidlyftigt system” var på gång för att tillåta kinesiska aktörer investera i utlandet.

Enligt en chefsekonom diskuterade centralregeringen nyligen en rad ambitioner och beslut som fattats av Kinas nya president Xi Jinping vid en ekonomisk konferens i december. Tidigare uppskattningar har gjort gällande att yuanen kommer bli fullt konvertibel kring år 2015. Men nu hette det att ”förändringar såväl globalt som har gjort det nödvändigt att snabba på farten för denna slags reformer”.

Och det finns utan tvivel ett sug bland kineser att investera i utlandet. Trots en skenande tillväxt så har landets börsindex nämligen i stort sett stått still det senaste årtiondet. Samtidigt är sparräntan på banken mycket lägre än inflationen. De flesta rika har det senaste årtiondet spekulerat på fastighetsmarknaden, vilket i sin tur lett till oro för en bubbla där.

I dag köper många rika kineser vin eller konst i investeringssyfte. Det är ju knappast några industrier som präglas av säkerhet och rationalitet. Därför kan man anta att det senast år 2015 kommer finnas en stor efterfrågan på olika slags utländska spartjänster och investeringsalternativ för kinesiska kunder.

Redan i dag har jag många vänner och bekanta som frågar mig om jag kan ”hjälpa dem” att köpa utländska aktier, och rentav är villiga att ge mig förtroendet att förvalta deras pengar(!) Det visar tydligt på två saker: 1) Suget efter utländska sparalternativ är stort, 2) Det finns samtidigt en total okunskap om dessa.

Men det finns så klart även en rad hinder. Om Kinas myndigheter inte sköter internationaliseringen av yuan på rätt vis så kan konsekvenserna bli allvarliga.

Tidigare denna månad under en konferens i Hongkong sade en högt uppsatt rådgivare till Kinas mäktiga nationella reform- och utvecklingskommission (ofta kallat NDRC eller ”superministeriet”), att det är viktigt med en ordentlig riskövervägning.

Rådgivaren menade att det visserligen vore bra med en internationalisering av yuanen för att göra växelkursen stabilare för importörer och exportörer. Samtidigt skulle även Kinas riskfyllda exponering mot utländska statsobligationer minska, och dessutom är det nödvändigt för yuanen att så småningom släppas fri för att valutan ska bli fullt accepterad internationellt.

Men han varnade även för att detta kommer leda till ett fritt flöde av pengar in och ut ur Kina, vilket vore riskfyllt, särskilt med tanke på den stora risken för ett allt för snabbt utförsel av kapital.

I dag sitter Kinas banker på yuan-reserver från flitiga sparare som uppgår till nästan 100 biljoner(!) kronor, vilket motsvarar 180 procent av landets BNP.

Men dessa sparare är givetvis oroliga för Kinas otransparenta banksystem, samt de allt större skulderna till Kinas banker som de statliga företagen och de lokala myndigheterna samlar på sig.

Därför skulle många sparare potentiellt överväga att placera delar av sitt kapital i utlandet. Och bara en tiondels kapitalflykt från Kinas banker skulle innebära att en summa motsvarande 18 procent av BNP försvann, vilket enligt rådgivaren skulle hota Kinas redan sköra finanssystem.

På samma vis skulle också ett allt för stort influx av kapital resultera i inflation inom många sektorer. Räkna hursomhelst med att Kinas internationalisering av sin valuta, och uppluckring av det finansiella systemet, kommer gå fort de närmaste åren.

Det kommer betyda en hel del för sparandet världen över. I mitt nästa inlägg kommer jag skriva om vilka kinesiska investeringsalternativ som är intressanta för oss utlänningar, då Kina även finansiellt öppnar upp sig för omvärlden.

Skrivet av
Fler inlägg om: , , , , , ,
ad
6 maj 2013
anka

Vad kostar en fågelinfluensa?

Flera av mina kinesiska vänner tycker jag är tokig som fortfarande äter kyckling. De vägrar själva att äta denna läckra, nyttiga proteinkälla, och har till och med givit upp den saftig Pekingankan.

Anledningen är den fågelinfluensa vid namn H7N9 som härjar Kina sedan en dryg månad tillbaka. Hittills har 27 personer dött, och över 120 smittats.

Trots att det är relativt få människor som hittills smittats, så har viruset redan fått ekonomiska konsekvenser. Hårdast drabbas givetvis fågeluppfödarna. Redan i mitten av april, bara några veckor efter det att de första dödsfallen offentliggjorts, rapporterades att denna industri förlorat motsvarande över 10 miljarder kronor i utebliven försäljning.

Reuters skrev i slutet av april att minst 110 000 fåglar avlivats på grund av smittorisk bara i Shanghai. I Shenyang har priset på levande småkycklingar sjunkit från 4,75 till 0,5 yuan (ungefär lika mycket i kronor), vilket har fått uppfödare att bränna miljontals nykläckta djur.

Efterfrågan på fågelkött sjunkit med 70-80 procent i östra Kina, och även priset på sojabönor har dykt på grund av minskad import från Kina, som står för 60 procent av handeln med dessa bönor eftersom man föder upp fåglarna på dem.

Vissa bedömare fruktar att konsumtionen av fågelkött sammanlagt kan komma att minska med upp till en tredjedel under 2013.

I regionen minns man givetvis SARS-epidemin som bröt ut november 2002. Kinesiska myndigheter mörkade då virusets existens i flera månader, under vilka den hann sprida sig till över ett dussin länder.

Då Kina under våren 2003 till slut tillät en utredning av Världshälsoorganisationen, och erkände smittans existens och omfattning i de inhemska medierna, hade redan över 500 personer mist livet.

Särskilt illa drabbat var Hongkong, dit en kinesisk doktor tog med sig SARS-viruset och smittade minst sexton hotellgäster. Hongkong, ett trångbott, fuktigt internationellt finanscenter är extra känsligt för spridningen av dessa sorters virus. Över 300 insjuknade Hongkongbor dog av SARS under 2003. Så småningom kostade viruset totalt över 800 människor livet, vilket var en tiondel av alla insjuknade.

SARS-epidemin 2003 slog hårt mot sektorer som flyg och turism. Samma verksamheter drabbas även i år.

I samband med 1 maj inföll nyligen en nationell ledighet här i Kina, under vilken många passar på att resa. Antalet kineser som väljer att åka till Shanghai har dock minskat med upp till en fjärdedel innan ledigheten, och minst en tiondel under själva ledigheten, enligt statistik från inhemska resebyråer, som hänvisar till att Shanghai är staden med flest dokumenterade fall av H7N9.

Det ska alltså väldigt lite till innan utbrott av pandemiliknande virus får känningar även i ekonomin. Detta vet givetvis Kinas myndigheter, och även denna gång beskylls de av vissa för att ha tonat ner smittans omfattning. De första dödsfallen ägde nämligen rum i början av mars, men rapporterades inte till allmänheten förrän 31 mars.

Cyniker misstänker att detta beror på den nationella årliga politiska konferens som ägde rum i Peking i början av mars, där Xi Jinping officiellt tillträde som landets nya president. Kanske ville man inte skapa panik, eller ta medial uppmärksamhet från denna enormt viktiga händelse.

Dessutom tror pessimister att antalet fall av H7N9 är betydligt fler än de drygt 100 som hittills rapporterats. Dels för att viruset i vissa fall inte visar några symptom, och dels för att det verkar ha en inkubationstid på några veckor.

Världshälsoorganisationen har också uttryckt farhågor om att viruset det är luftburet, eller rentav kan smitta mellan människor, men inget av detta är ännu bevisat.

Misstänksamheten sedan SARS-katastrofen lever också fortfarande kvar. Rapporterar myndigheterna rätt siffror? Törs patienter med symptom uppsöka sjukhus, eller är de rädda att sättas i karantän utan familjens vetskap så som var fallet 2003?

Av samma anledning tycker också mina kinesiska vänner att jag är tokig som äter kyckling. Själv tror jag på media och experter som säger att smitta främst äger rum efter kontakt med levande djur, och att viruset försvinner då köttet tillagas ordentligt.

Förresten så finns det några sektorer som faktiskt slår mynt av den nya fågelinfluensan. En är grönsaksförsäljning, och en annan är – försäkring. Nyhetsbyrån Xinhua skriver:

Insurance companies are also using the virus as an opportunity to boost income. Ping An Insurance, one of China’s largest insurance companies, is selling bird flu insurance that offers 20,000 yuan in compensation if an insurant is confirmed to have become infected. Other companies, such as Taikang Life and Sinosafe Insurance, are also offering bird flu insurance.

Skrivet av
Fler inlägg om: , , , , ,
25 april 2013
bilar

Volvo lider av Kinas vikande efterfrågan på bilar

De senaste dagarna har det varit mycket prat om Volvos verksamhet i Kina. SvD ”avslöjade” i slutet av förra veckan hur Volvos Kina-äventyr innebär att företaget kommer göra en förlust på 2-4 miljarder kronor år 2012.

Detta på grund av svaga försäljningssiffror i Kina, tillsammans med stora utgifter för att bygga nya fabriker och etablera ett nät av återförsäljare.

Enligt SvD skulle Volvos nya ägare Li Shufu ursprungligen haft som mål att sälja upp till en halv miljon bilar i Kina redan 2012. Nu blev resultatet i fjol dock endast 42 000 sålda bilar.

Volvos vd Håkan Samuelsson förnekar SvD:s siffror. Samuelsson medverkade också i en lång intervju i P1 Studio ett under gårdagen, där han målade upp en överlag väldigt positiv bild av Volvos utveckling i Kina.

Volvo har också dragit tillbaka sitt ursprungliga officiella mål, som var att sälja 200 000 bilar i Kina till år 2015.

Hur det än må vara med Volvos räkenskaper får vi se då företaget presenterar sin rapport för fjolåret. Men såväl SvD som SR missar enligt min mening tavlan. De pekar ut Volvos låga försäljningssiffror, men glömmer att ge den bredare bilden, och förklarar inte hur efterfrågan på Kinas bilmarknad har rasat som helhet.

Jag skrev passande nog en reportage om detta i Affärsvärlden för bara två veckor sedan. Titeln är talande; artikelns rubrik är ”Kinas bilmarknad tvärnitar”.

Visserligen har antalet sålda bilar i Kina under det senaste decenniet ökat med i över 25 procent årligen. Kina är också numera världens största bilmarknad, och det land där såväl General Motors som Volkswagen säljer mest bilar.

Tack vare subventioner och stimulanser ökade bilförsäljningen i Kina under 2009 och 2010 med 38,8 respektive 32,4 procent. Men de senaste två åren har tillväxten endast varit 2,5 och 4,3 procent.

Den sviktande tillväxten beror på en rad anledningar, bland annat:

* Inför 2011 tog myndigheterna bort flera subventioner för bilköp

* En andrahandsmarknad har uppstått; i fjol var tillväxten större i försäljning av gamla bilar än av nya

* Trafikstockningar, dåliga vägar och dyra parkeringsavgifter gör att många ställer bilen, eller tvekar att köpa ny bil

* Myndigheterna inser att de måste begränsa antalet bilar för att få bukt med storstädernas luftföroreningar

* En rad lagar har därmed införts för att minska antalet nya bilar; i Shanghai auktioneras ett begränsat antal registreringsplåtar ut varje månad, i Peking lottas de ut

Allt detta har fått bilförsäljningen att de två senaste åren de facto rasa med 30-50 procent i större städer som Peking, Shanghai, Guangzhou och Guiyang. I Peking – där det redan finns fler bilar än i hela Sverige – såldes färre bilar under de två åren 2011-2012, än under det enstaka året 2010.

Men problemet är att de flesta biltillverkare – inklusive Volvo – samtidigt har dragit upp sina investeringsplaner i Kina enligt den tillväxt som rådde 2009-2010.

Volkswagen ska investera nästan 100 miljarder kronor här till år 2015, då man planerar bygga fyra miljoner bilar om året i Kina. General Motors vill inte vara sämre, och siktar på att sälja fem miljoner bilar till samma år, nästan dubbelt så många som i fjol. Redan där har vi hälften av de knappa 20 miljoner bilar som såldes i hela Kina under fjolåret.

Kinas bilindustri kommer under de närmsta tre åren addera lika mycket kapacitet som finns i hela Japan i dag, enligt en rapport från kinesiska myndigheter. Flera olika källor uppger att produktionstakten i Kinas bilfabriker i dag – redan innan alla dessa nya fabriker är klara – ligger på omkring 65 procent, vilket är en bra bit under de 80 procent som ofta anses vara gränsen för lönsamhet.

Sammantaget kan man säga att den vikande efterfrågan på bilar i Kina inte bara är ett orosmoln för Volvo, utan för samtliga tillverkare. Men kanske har Volvo ännu större skäl till oro, eftersom man kom in sent på marknaden i Kina, och dess konkurrenter redan är väl etablerade här. General Motors sålde i fjol 14,7 procent av alla bilar i Kina. Tyska märken stod sammanlagt för 19,3 procent av marknaden.

Vad gäller lyxbilar så såldes 800 000 sådana i fjol i Kina. Tyska tillverkare stod för över 80 procent av dessa, medan Volvos 42 000 utgjorde cirka fem procent.

Samtidigt blir även de kinesiska tillverkarna allt starkare – faktum är att Geely i fjol för första gången sålde fler bilar globalt än Volvo. Det finns dessutom en önskan från Kinas myndigheter att öka de inhemska tillverkarnas försäljning, vilket i så fall då delvis måste ske på de utländsk konkurrenternas bekostnad.

Överetablering, nya regler och en svikande tillväxt för marknaden som helhet är ett hot mot samtliga biltillverkares planer i Kina. Ett hot som absolut inte bör underskattas.

Skrivet av
Fler inlägg om: , , , , ,
10 april 2013
blue air

Hur mycket kostar egentligen Kinas miljöförstöring?

En luftrenare är en maskin som i alla fall jag inte kände till innan jag flyttade till Kina. Den renar luften (givetvis) genom ett HEPA-filter som suger in mögel, damm och andra små partiklar som är farliga att andas in.

En sådan maskin ska kunna förlänga livet med upp till åtta år om man på en plats med häftiga luftföroreningar. De dominerande märken, i alla fall här i Kina, är svenska Blue Air och schweiziska IQ Air.

Då en vän för ett par veckor sedan gifte sig och flyttade hem till Sverige så gav han sin Blue Air luftrenare till mig. Men eftersom jag redan (givetvis) har en så lade jag ut den på internet för försäljning.

Nypris för en Blue Air 403 är 4 100 yuan, ungefär lika mycket i koronor. Jag beslutade mig för att ta 3 000 yuan för denna begagnade maskin, och genast började mail och meddelanden ramla in från folk som ville köpa den.

Luftrenare verkar vara bra business i Kina nu. Efter smogtäcket som plågade landets norra delar denna vinter, ska flera återförsäljare i Peking ha fått slut på sina luftrenare, och en väntetid på flera veckor gällde om man ville beställa en ny.

3 000 kronor kan ju ses som en investering med bra återkastning, om den förlänger ens liv med flera år. Men då en finnig britt plockade upp luftrenaren hemma hos mig här i går, kan jag återigen inte låta bli att tänka: ”Hur mycket kostar Kinas miljöförstöring, egentligen?”

Kinas myndigheter kom för bara ett par veckor sedan med ett svar: 1 100 miljarder kronor, om året.

Siffran kommer från Kinas miljöministerium, som i en undersökning uppskattade att landet förlorade denna summa i ”ekonomiska förluster” på grund av föroreningar under år 2010.

Det är mer än dubbelt så mycket än vad samma slags undersökning visade för år 2004, då ”bara” just över 500 miljarder kronor gick förlorade av samma anledning.

2010 var också första gången som kostnaden för föroreningarna växte snabbare (13,7 procent) än Kinas ekonomi (10,4 procent). Utgiften utgjorde dessutom 2010 2,5 procent av hela Kinas BNP.

Och då erkänner till och med Kinas miljöministerium att studien, och därmed även uppskattningen, är inkomplett.

Man har nämligen inte räknat med kostnaden för att förstöra ekosystemet – som skogar, våtmarker och grässlätter – vilket skulle ha fått kostnaden att öka till över 1 500 miljarder kronor, eller 3,5 procent som andel av BNP.

Dessutom hade man inte tillgång till data i alla områden, ofta för att lokala politiker satt käppar i hjulen för undersökningar. Sammantaget fick detta miljöministeriet att på sin hemsida fastslå: ”The existing accounting system fails to reflect the true cost of resources consumption and environmental degradation, as a result the country’s economic achievement has been over exaggerated”.

Alltså borde hela Kinas tillväxtsiffror skrivas ner, eftersom de uppnåtts på bekostnad av framtiden. Men än viktigare, så tar rapport från Kinas miljöministerium inte heller med hälsokostnader i beräkningarna. För i Kina, ”världens mest förorenade land”, är miljöförstöringens följder på hälsan förödande.

En annan färsk studie visar nämligen hur utomhus luftföroreningar bidrog till 1,2 miljoner tidiga dödsfall i Kina under 2010. Därmed står Kina för 40 procent av världens alla dödsfall från föroreningar. Två är Indien med 620 000 sådana dödsfall.

Detta enligt forskare från bland annat Världshälsoorganisationen och University of Washington, som också menar att 25 miljoner år av hälsosamt liv försvann från Kina 2010 på grund av föroreningarna. Det är en hel del arbetstimmar som går förlorade där.

Och om man även på något luddigt vis räknar in begreppet ”framtida förlorade arbetstimmar” blir kostnaden ännu högre. För ett par veckor sedan kom nämligen Bloomberg med en artikel som sammanfattade olika forskarrapporter, vilka alla drog tydliga samband mellan Kinas miljöföroreningar och defekter hos nyfödda barn.

I provinsen Shanxi, härjad av en växande kolindustri, är det 18 gånger vanligare än i USA med defekter i neuralröret bland nyfödda barn. Det innebär att delar av bebisens hjärna, kranium eller ryggrad saknas, eller inte är korrekt sammanlänkande. Dessa foster överlever oftast bara några veckor.

En annan undersökning – gjord av Columbia University och tre kinesiska lärosäten – visade att en stor koleldad kraftstation i staden Chongqing gav nyfödda barn där problem med motoriken, DNA och utvecklingen av hjärnan.

Detta kom man fram till efter att ha undersökt ett stort urval mödrar och bebisar under tiden som kraftstationen var öppen och tillfälligt stängd.

Kort sagt kan man dra följande slutsatser:

1) Kina har enorm, kostsamma miljöproblem

2) Allt som har med miljö att göra har en lysande framtid i Kina

3) Kanske skulle jag kunnat ha sålt min luftrenare dyrare!

Skrivet av
Fler inlägg om: , , , , , , , , ,
1 april 2013
Apple

Apple och andra utländska företag hängs ut i kinesisk media

Kinesisk statlig media verkar ha beslutat sig för att sänka Apple. I mitten av mars ägnade statliga nätverket CCTV ett helt tv-program åt att klaga på företagets garanti och kundtjänst, och menade att företaget diskriminerar kinesiska kunder genom att erbjuda dem sämre villkor än i USA.

Ett par veckor senare kom Folkets dagblad – en tidning som ofta kallas ”kommunistpartiets språkrör” – med en ledarartikel som uppmanade kinesiska konsumenter att ”tillintetgöra Apples ojämförbara arrogans”, och menade att den amerikanska jätten inte sköter sig som en stor utländsk aktör i Kina bör göra.

Attackerna från media var dåligt underbyggda, och en undersökning av CNN visar att Apples garantivillkor inte alls är annorlunda i Kina jämfört med i USA.

Särskilt pinsamt blev det för CCTV, då det senare kom fram att tv-nätverket betalat en känd taiwanesisk sångare för att skriva negativa poster om Apple på sin mikroblogg i samband med tv-nätverkets kritiska ”granskning”.

Då det uppenbarligen inte bygger på fakta, så finns flera olika teorier om vad kinesisk medias kritik bygger på. CNN lägger fram fem av dessa:

1) Det är i själva verket så att Apple beter sig illa, i vilket fall så är företaget dåliga på att gå ut med information och förklara läget för kunder och inhemsk media.

2) Apple har inte ställt sig in hos de rätta ledarna eller politikerna. I Kina är detta viktigt, och klagomålen från statlig media har börjat först efter Kinas ledarbyte i november i fjol.

3) Kina försöker ge sina inhemska mobiltelefontillverkare fördel gentemot Apple.

4) Kina försöker stärka förhandlingspositionen för sina egna telekomföretag, som ju förhandlar med Apple om kontrakt varje gång det kommer ut en ny telefon. China Mobile har ännu inte kommit överens med Apple, och världens största mobiloperatör erbjuder i dagsläget inte ens 3G till iphone.

5) Kina hämnas på hur amerikanska myndigheter behandlar kinesiska företag, som exempelvis Huawei och ZTE. Båda dessa telekombolag har gått miste om stora affärer på grund av anklagelser om nära band till Kinas militär.

Även flera andra medier tror att det handlar om alternativ nummer fem. Apple är samtidigt inte det enda utländska företaget som på sistone attackerats av Kinas statliga media.

I samma program som Apple drog i långbänken av CCTv, fick sig även tyska biltillverkaren Volkswagen en källa. De tvingades återkalla över 380 000 fordon, sedan CCTV intervjuat flera kinesiska Volkswagen-ägare som uttryckt missnöje med sina bilar.

Och bara någon dryg vecka senare, den 26 mars, publicerade China Daily en artikel om påstådda problem med utländska lyxbilar, där Volkswagen tillsammans med BMW och Mercedes-Benz anklagades för att i dämpningen använda sig av ett material som kan orsaka cancer.

De tyska biltillverkarnas egna testlabb visade inga problem med materialen, men de kinesiska mediernas anklagelser står fast. Volkswagen har gemensamt med Apple att de gör stora pengar i Kina genom att sno marknadsandelar från inhemska företag.

För samtidigt som många kinesiska biltillverkare vacklar, ökade Volkswagens lönsamhet i Kina med 42 procent i fjol. Företaget siktar på att nästan dubbla sin försäljning i Kina fram till år 2015, med hjälp av nya investeringar på över 100 miljarder kronor.

Economist påpekar att påhoppet av de tyska biltillverkarna kan vara en hämnd mot höga europeiska skatter på kinesiska solceller. Eftersom de stora målen kommer på så kort tid, har Economist ytterligare en teori om varför detta sker:

There is another, even more troubling, theory that could explain the bizarre and unexpected attack on Apple this month. Taken together with other recent tirades against foreign firms like Volkswagen, this could mark a radically different approach to foreign companies being tested by China’s new leadership.

Kinas nya president Xi Jinping gick också nyligen ut med en uppmaning till Kinas lokala myndigheter att köpa inhemska bilmärken. I fjol stod utländska tillverkare för cirka 70 procent av bilförsäljningen i Kina. Myndigheternas uttalade mål är att öka de inhemska märkenas andel till 40 procent senast 2015.

Klart är i alla fall att utländska företag som är ledande i branscher där Kinas myndigheter satsat mycket pengar – som telekom och bilindustri – måste räkna med att bevakas hårdare i Kina än sina kinesiska konkurrenter.

Detta blev också tydligt då det amerikanska matföretaget Yum, som bland annat driver Kentucky Fried Chicken, i slutet av fjolåret beskylldes av kinesisk media för att använda antibiotika i tillredningen av kycklingvingar.

Yums försäljning i Kina har i början av detta år sjunkit med en femtedel.

Kanske är inte maten från Yum nyttig. Men avslöjandet kommer i ett land där allt från exploderande vattenmeloner till fisk uppfödd på antibiotika censureras i media, och där mjölkskandaler som drabbar hundratusentals småbarn mörkas in i det sista för att tillgodose särintressen för myndigheter och inhemska företag.

Såväl Lipton som Nestle har tidigare varit med om samma sak.

Skrivet av
Fler inlägg om: , , , , ,
23 mars 2013
alibaba

IPO aktuellt för världens största näthandelsföretag

Många som läser rubriken kanske höjer på ögonbrynen och tänker att Amazon och eBay ju redan är listade på börsen. Men faktum är att världens största näthandelsföretag heter Alibaba och kommer från Kina.

I fjol sålde Alibabas två plattformar Taobao (consumer-to-consumer) och Tmall (business-to-consumer) varor för över 1 100 miljarder kronor. Denna dryga biljons försäljning är mer än vad Amazon och eBay mäktade med tillsammans.

Alibabas tillväxt beror givetvis på Kinas internetexplosion: För sex år sedan shoppade bara 20 miljoner kineser online, men i fjol var motsvarande siffra 220 miljoner, och antalet kunder räknas öka ytterligare till 423 miljoner år 2016.

Detta märks verkligen. Om jag själv eller någon av mina vänner ska köpa något, är stadardfrasen ”kolla på Taobao” eller ”det finns säkert på Taobao. Allt från kanindräkter till peruker levereras hem till dörren ofta samma dag.

Taobao står för 90 procent av Kinas internethandel consumer-to-consumer, och Tmall är den största plattformen vad gäller business-to-consumer. Kort sagt dominerar Alibaba alltså internethandeln i Kina, och står för tre fjärdedelar av alla inköp som görs på nätet här.

Därför är det högintressant att Alibaba snart förväntas lista sig på börsen, vilket Economist denna vecka uppmärksammar genom en specialrapport.

Sedan starten 1999 har Alibaba varit privatägt, med dess ägare och grundare Jack Ma genomförde nyligen en stor omorganisation, vilket flera analytiker såg som en förberedelse för en börsnotering.

”Vi är redo”, säger Jack Ma, och noteringen väntas ske redan senare i år.

Tiden är absolut mogen. För ett par år sedan började Alibaba gå med vinst, och under fjolårets tre första kvartal hade man intäkter på 4,1 miljarder dollar, och en vinst på 485 miljoner dollar, alltså en bra bit över 10 procent.

Organisationen är stabil; Alibaba anställer i dag 24 000 personer, mer än dubbelt så många som Handelsbanken.

Analytiker menar att Alibabas IPO kommer ge företaget ett värde i storleksordningen 55-120 miljarder dollar. Detta innebär visserligen en relativ hög värdering i jämförelse med vinsten. Men samtidigt är Amazon, som i fjol gick med förlust, värderat till 117 miljarder dollar.

Också Facebook, som ligger ljusår från Alibaba vad gäller såväl intäkter som vinster, värderades ju till drygt 100 miljarder dollar vid sin notering i fjol.

Dessutom kan Alibaba väga upp detta med nya investeringar och en tillväxtpotential som är enorm tack vare flera anledningar:

* Kinas internethandel har ökat med 120 procent årligen sedan 2003. I år kommer omsättningen att passera den i USA, men ändå finns det stort utrymme att växa. Utbredningen av internet i Kina är i dag endast 43 procent, jämfört med över 70 procent i USA och många andra utvecklade ekonomier.

* McKinsey spår att Kinas internethandel (business-to-consumer) kommer vara värd 420-650 miljarder dollar år 2020, jämfört med knappt 300 miljarder i år. Det blir då mer än vad samma marknad i USA, Storbritannien, Japan, Tyskland och Frankrike är värt tillsammans i dag.

* Tillväxtpotentialen ökar i och med att det i Kina inte finns någon utvecklad infrastruktur med fysiska butiker på samma vis som i Europa och USA. I väst är näthandeln ett komplement till fysiska butiker; i Kina är internet snarare det man tänker på först då man letar varor.

* Alibaba har stora möjligheter att expandera utomlands. Dess koncept passar särskilt andra länder i Asien, eller internetanvändare i Afrika och Latinamerika, vars behov och konsumentbeteende i mångt och mycket påminner om Kina. Här finns också redan stora kinesisk företag inom exempelvis telekom och infrastruktur redan på plats.

* Alibaba har redan börjat experimentera med tjänster som mikrolån och försäkring i Kina.

Just dessa mikrolån är av särskilt intresse. Sedan ett par år tillbaka har Alibaba lånat ut småsummor till många av sina kunder, och i år räknas dessa lån överstiga två miljarder dollar.

Kinesiska småföretagare och entreprenörer har länge dragits med oturen att aldrig få lån vid landets statliga banker, som tenderar att misstro småkunder och hellre lånar ut till stora, statliga företag.

Men Alibaba – som levererar över 60 procent av alla postpaket som skickas i Kina – sitter på enorm kunskap om hur kineser spenderar sina pengar, vilka personer eller företag som är kreditvärdiga och inte.

Således fungerar dess utlåning utmärkt, och mindre än två procent av lånen sägs vara ”dåliga lån” som inte kan betalas tillbaka, ett resultat som är långt bättre än vid de statliga bankerna.

Med hjälp av samma kunskap vill man också ta sig in i försäkringsbranschen, som ännu är väldigt outvecklad i Kina. Nyligen offentliggjorde man planer på samarbete med Ping An, ett av Kinas ledande försäkringsbolag.

Alibaba har visserligen även en rad problem. Ett av dess är de enorma mängder kopior och fejkvaror som säljs på dess plattformar. Ett annat är att myndigheterna kan komma att blanda sig i företagets aktiviteter, om man blir en konkurrent till statliga banker och försäkringsbolag.

Men de flesta experter är lyriska över den kommande börsnoteringen. Enligt en analytiker vid McKinsey kan Alibaba komma att bli ”ett av världens högst värderade företag” inom fem år. Knappast otroligt, om man tänker sig att Apple, som ju i dag är världens högst värderade företag, bara var värt 90 miljarder dollar 2009.

Min egen känsla från det dagliga livet i Kina är att såväl privatkonsumtion som internetanvändning ökar fort, vilket ju är optimalt för Alibaba. Trots att internetföretag ofta floppar börsen, och trots att det finns en befogad skepsis mot kinesiska företags transparens och bokföring, så kommer jag personligen inte tveka en sekund då det gäller att köpa aktier i Alibaba.

Skrivet av
Fler inlägg om: , , , , , , ,
18 mars 2013
arbete

Kina – högre löner och mer konsumtion under nya ledare

Jag blir ofta förvånad (och avundsjuk) då jag hör hur mycket löneförhöjning mina kinesiska vänner får vid årsskiftet. Det handlar om 10-20 procent varje år, ibland mer.

”Hur är det möjligt”, tänker jag ofta och erinrar mig historien om bonden som lade ett riskorn på en ruta på ett schackbräde, och sade åt kungen att dubbla antalet riskorn på varje ruta, som en belöning för bondens väl utförda arbete. ”Inga problem”, sade kungen, men långt innan han kom till ruta 64 så handlade det ju om oräkneliga miljarder riskorn.

Likaså innebär en årlig löneförhöjning på drygt 10 procent en rätt så rejäl ökning efter några år. Värt att notera är hur de kinesiska lönerna har stigit lika fort som tidigare, om inte snabbare, under de senaste 2-3 åren, trots global finanskris och en vis stagnation även i Kinas ekonomiska tillväxt.

Räkna dessutom med att lönerna kommer stiga ännu mer den närmaste framtiden. I veckan avslutades Kinas årliga parlamentssammanträde, där de nya ledarna talade vitt och brett om ”en hållbar ekonomiskt tillväxt”. Det betyder i realiteten betyder ett steg bort från statliga investeringar i områden som fastigheter eller infrastruktur, för att istället försöka få igång den inhemska konsumtionen. Höjda löner är en viktig del av denna politik.

Men även utan de kinesiska politikernas målmedvetenhet finns det marknadskrafter och demografiska förutsättningar, som innebär att lönerna kommer att stiga ändå.

För samtidigt som Kinas ekonomi växer, så har arbetsstyrkan börjat krympa. Det skedde för första gången i fjol, då landets invånare i arbetsför ålder sjönk med 3,5 miljoner, vilket givetvis är en följd av 35 års ettbarnspolitik.

Den minskade arbetsstyrkan gör att lönerna stiger även för de sämst betalda. Med grafik visar Wall Street Journal hur en servitris i Peking i dag i snitt tjänar 3 000 kronor i månaden, jämfört med 2 000 i fjol och 1 800 året innan.

Men trots en löneförhöjning på 50 procent mellan två år, så råder det brist på servitriser i Kinas huvudstad. Minimilönen har också stigit fort över hela landet de senaste fem åren, i vissa fall med över 20 procent om året.

Ett minskande antal arbetare gör även att dessa kan strejka för att nå sina mål, som Wall Street Journal också uppmärksammar:

The China Labour Bulletin, an NGO that advocates for workers rights, reported that workers at a Taiwanese factory in Guangdong which produces shoes for Nike won an increase in basic salary to 1,300 yuan a month, up from 1,100 yuan, after going on strike in February.

Vad innebär detta då att Kinas löner stiger så fort? Som Financial Times mycket riktigt understryker så är det negativt för tillverkare och redan utsatta exportörer. Foxconn, världens största elektroniktillverkare som bland annat gör Apples produkter, rapporterade en vinstmarginal på bara 3,46 procent i Kina under tredje kvartalet 2012. Många mindre företag råkar ännu värre ut.

Sammanlagt har reallönerna inom produktionssektorn i Kina ökat med 200 procent (räknat i dollar) sedan landet gick med i Världshandelsorganisationen 2001.

Kinas arbetare tjänar nu lika mycket som sina likar i Thailand. Filippinerna kördes om för ett par år sedan, och Vietnam, Indonesien och Indien har man sedan länge lämnat bakom sig. Kort sagt har kostnaden per producerad enhet har stigit snabbare i Kina än i de flesta grannländerna.

I det hela stora är dock denna utveckling positiv för Kina. Bristen på arbetskraft visar att Kinas företag och fabriker är i form att anställa, samtidigt som andelen av landets ekonomi som utgörs av konsumtion kommer öka i takt med att landets löner stiger.

Löneförhöjningar och ökad konsumtion kommer även skapa efterfrågan av nya tjänster, som i sin tur skapar nya jobb. Servicesektorn är i dag den sektor som anställer mest folk i Kina, men står för mindre än hälften av landets BNP-tillväxt.

För att summera situationen kan sägas att företag som vänder sig till kinesiska konsumenter, eller för den delen sjukvård och utbildning, har en ljus framtid i Kina då lönerna kommer öka. Lidande blir främst företag med produktion i Kina.

Landets nya ledare står nu inför en delikat balansgång. Det gäller att behålla industriernas konkurrenskraft och hålla inflationen vid stången, samtidigt som den inhemska konsumtionen ska uppmuntras med hjälp av höjda inkomster.

Skrivet av
Fler inlägg om: , , , , , , , ,
10 mars 2013
bilar

Anti-korruption minskar lyxförsäljningen i Kina

Som ni säkert redan känner till, så är Kina den absolut hetaste och mest åtråvärda marknaden för många av världens lyxmärken.

Enligt Wall Street Journal stod Kina i fjol för hela 25 procent av hela världens shopping av så kallat ”luxury goods”, och många utländska tillverkare har upplevt en dramatisk tillväxt här de senaste åren.

Exempelvis ökade försäljningen av juveler och smycken i Kina med 56 procent 2010, och 45 procent 2011. Försäljningen av lyxklockor ökade också med 40 procent under 2011.

Många lyxtillverkare har inte varit sena att dra nytta av detta genom att rikta in sig särskilt mot kinesiska konsumenter. Inför det kinesiska nyåret i februari – då Kina enligt sin kalender gick in i ”ormens år” – gjordes specialkollektioner med orm-motiv på allt från smycken till spritflaskor och hela bilar. Vacheron Constantin passade på att tillverka en klocka med en orm ingraverad, som finns i begränsat antal och kostar en miljon kronor.

Det finns dock risk för att tillverkarna kommer bli besvikna. Lyxmärkenas smekmånad i Kina kan nämligen vara förbi.

Lyxförsäljningen i Kina har nämligen alltid varit beroende av ”gåvor” till tjänstemän och politiker, som ofta tar ofattbara proportioner; 2009 dömdes en politiker i staden Chongqing för korruption, efter att man i dennes hus funnit 200 par skor och 100 västerländska kostymer som alla kostade hundratusentals kronor stycket.

2009 uppskattades att denna slags ”gåvor” utgjorde omkring 50 procent av hela Kinas ”luxury sales”. Men! Under föregående höst lanserade Kinas nya toppolitiker en anti-korruptionskampanj, som verkar vara mer resolut och allvarlig än tidigare liknande försök att få bukt med landets epidemsika korruption.

I en takt som aldrig tidigare skådats, har politiker och tjänstemän som ägt dussintals fastigheter åtalats och förlorat sina jobb. Det mest kända exemplet är ”syster hus”, en kvinna anställd vid en statlig bank som myglat till sig fastigheter värda över en miljard kronor, bland annat 40 stycken bara i Peking.

Efter detta kommer rapporter om att personer som äger lyxfastigheter har börjat sälja av med dessa i förberedande syfte, för att slippa åtal.

Under de nationella politiska möten som nu pågår i Peking rapportera också att lyxhotell och lyxrestauranger har förlorat enorma summor i avbokade rum och banketter, då politiker som tidigare bokat rum och bord nu är rädda för att slösa med skattebetalarnas pengar.

Makrostatistiken visar tydligt att denna anti-korruptionskampanj negativt påverkar försäljningen av lyxvaror i Kina.

Försäljningen av smycken och juveler ökade under 2012 endast med omkring 16 procent. Och vad gäller de redan nämnda klockorna, så minskade exporten av lyxklockor till Kina med 27,5 procent under 2012 enligt Federation of the Swiss Watch Industry.

Året innan hade lyxklockorna sett en ökning i Kina med hela 40 procent. Sambandet blir extra tydligt om man beaktar att ”gåvor” står cirka för 60 procent av försäljningen av lyxklockor i Kina.

Värt att notera för lyxmärken som vill sälja till ”vanliga” kinesiska konsumenter är att dessa faktiskt ofta åker utomlands för att shoppa kända och dyra märken.

Kina har nämligen en inköpsskatt på lyxvaror som ofta gör dem 30-50 procent dyrare än i Hongkong, Europa eller USA. Enligt statliga tv-kanalen CCTV utgjorde 60 procent av de över 300 miljarder koronor som kineser 2012 spenderade på ”luxury sales” inköp i utlandet. Och enligt Global Blue, ett reseföretag med inriktning på shopping, spenderar kineser i snitt cirka 100 000 kronor under shoppingresor till Singapore, Hongkong eller Europa.

Kinesiska myndigheter har försökt komma åt detta ”problem”, och statlig media kallar det ”opatriotiskt” att handla lyxvaror utomlands eftersom kinesiska myndigheter då förlorar moms-inkomsterna. Nästan 80 miljoner kineser reste utomlands under 2012.

Kontentan: Lyxtillverkare som räknar med att basera sin tillväxt på framgångar i Kina riskerar blir besvikna, särskilt sådana företag som säljer dyra gåvor. Men de tillverkare som förstår kinesiska konsumenters beteende som att handla i utlandet kan fortfarande göra pengar på deras ökade köpkraft.

Skrivet av
Fler inlägg om: , , , , , ,
2 mars 2013
e-handel

Floppen Media Markt lämnar Kina

Säg ”Media Markt” och svenska elektronikkedjor bävar. I fjol fick Expert lägga ner efter att konkurrensen lett till prispress och små marginaler. Även Onoff:s konkurs 2011 tillskrivs till viss del den tyska elektronikjättens intåg i Sverige.

Men i Kina står de lokala konkurrenterna pall. Det är istället Media Markt som nu får lämna världens största land med svansen mellan benen. Efter bara drygt två år i Kina meddelade man i veckan beslutet att stänga samtliga sju butiker i landet redan till 11 mars i år.

Media Markt etablerade sig här i slutet av 2010, och hade högtflygande planer om att öppna 100 butiker över hela Kina redan till 2015. Vad var det då som gick fel?

Allt pekar på att tyskarna helt ignorerade den i Kina så viktiga lokalanpassningen. Kina är helt enkelt inte Europa, och det går inte att applicera samma affärsmodell på två områden där konsumenternas beteende skiljer sig så pass mycket.

I det prismedvetna Kina, där e-handeln ökar lavinartat, öppnade Media Markt i ett svep sju olika varuhus i Shanghai. Det största av dem låg vid en av stadens populäraste shoppinggator, där hyrorna är bland de högsta i hela Shanghai.

Kinesisk forskare säger till China Daily:

”The service and experience Media Markt provides are unparalleled in the Chinese market, but it ignored its prices, the deciding factor, the thing that most Chinese customers care about the most when buying an electronics product,” said Qi.

Media Markts flaggskeppsvaruhus på Shanghais dyraste gata kom därför att tjäna som ett showroom för potentiella kunder, som sedan gick hem och jämförde priserna på internet där de fann att inhemska konkurrenter till ett billigare pris kunde köra hem samma vara till dörren redan nästa dag.

I Kina anses det nämligen smart snarare än snålt och fult att noggrant jämföra priser mellan konkurrenter, även om det bara gäller att tjäna några tior. Samtidigt finns här inte tillnärmelsevis samma bekymmer om garanti eller andra ”after sales services” som i Europa.

Såhär i efterhand framstår det mycket märkligt att Media Markt inte lärde sig något av Best Buys fiasko i Kina. Best Buy, som är världens största elektronikkedja efter just Media Markt, tvingades tåga ut ur Kina 2011, sedan även deras produkter var dyrare än priset vid mindre lokala butiker eller på Kinas internet.

Flera analytiker menar att just försäljning av elektronik ett område där lokala aktörer redan har säkrat marknaden här i Kina. Detsamma gäller e-handel, där eBay redan 2006 lämnade Kina eftersom de gick med förlust då lokalkonkurrenten Alibaba snabbt tog över marknaden.

Även i det fallet var lokalanpassning anledningen. Alibaba förstod kinesiska kunders behov av betygssystem, billiga leveranser och en gratis betaltjänst.

Utländska företag som vill lyckas i Kina bör kolla på Starbucks. Kaffegigantens framgångar här inte vet några gränser, till stor del tack vare produkter som Green Tea Latte och Red Bean Frappuccino.

Skrivet av
Fler inlägg om: , , , ,
15 februari 2013
Asien

Kina nu världens största handelsnation. Eller?

Nyligen rapporterades att Kina under 2012 passerade USA som världens största handelsnation, vilket bland annat på Sveriges radio kallades för ”en milstolpe”.

Det samlade värdet av Kinas totala import och export uppgick under 2012 till 3,87 biljoner dollar, jämfört med 3,82 biljoner dollar för USA.

Problemet är bara att det inte stämmer.

Det finns flera anledningar till detta, av vilka många tas upp i en analyserande artikel i South China Morning Post.

Till att börja med så förvrängs statistiken av kinesiska företag som skickar fram och tillbaka till Hongkong för att slippa olika slags skatter.

Som exportör av elektronik får man i Kina en skatterabatt på 17 procent av varans värde, även om det bara handlar om förädling. Samtidigt existerar inga tariffer på varor som importeras från Hongkong till det kinesiska fastlandet, om man som importör kan hävda att ens vara genomgått en värdeökning i Hongkong.

Tack vare detta skeppar kinesiska företag stora mängder varor till Hongkong, där värdet på varan skrivs upp med cirka 20 procent innan man ”återexporterar” varan tillbaka till Kina igen.

På detta vis får det kinesiska företaget skatterabatt då man sedan exporterar produkten utanför Kina och Hongkong. Dessutom frigör företag de extra 20 procenten som kapital vilket blir kvar i Hongkong, varifrån man kan investera i stadens fastighetsmarknad eller i utlandet – vanligtvis råder ju krångliga lagar som försvårar investeringar i utlandet med kinesiska yuan,

Statistik från Hongkong visar att staden i fjol ”återexporterade” varor värda 116 miljarder dollar till Kina, vilket innebär väl över 200 miljarder dollar i handelsstatistiken som är varor som bara skeppas över gränsen och tillbaka.

Redan då hamnar alltså Kina efter USA i handelsstatistiken. Men det finns mer förvrängning än så att beakta.

Statliga China Daily menar att olika kriterier har använts då man fått fram fjolårets handelssiffror för Kina respektive USA. Även Kinas eget handelsministerium förnekar uppgiften om att man passerat USA:

The ministry said, however, that China’s combined export and import volume from last year is below that of the US when the same method of measurement is used.

A ministry official, who wasn’t identified, said on Wednesday the Commerce Department released two sets of figures for US trade last year: $3.82 trillion based on the country’s international balance of payments, and $3.882 trillion based on a measurement similar to that used by the World Trade Organization. Only the smaller number was compared with China’s volume.

Dessutom citerar China Daily en amerikansk analytiker som mycket riktigt påstår att den förädling som kinesisk industri bygger på i själva verket förvränger handelsstatistiken.

Då en produkt vars komponenter importeras till Kina sätts ihop här, så räknas hela varans värde in i statistiken då den sedan väl exporteras från Kina.

Även South China Morning Post är inne på samma spår, och tar upp ett exempel från 2011 där det visade sig att Kinas ”andel” av en iPad som i USA säljs för 499 dollar, i själva verket bara är 8 dollar. Detta eftersom den bara sätts ihop här av lågavlönade arbetare. Delarna görs någon annanstans.

Men ändå är det 499 dollar per iPad som läggs på i handelsstatistiken.

South China Morning Post hänvisar också till statistik som menar att förädlingen utgör mer än en dubbelt så stor andel av den kinesiska exporten, som av USA:s export:

Overall, according to the trade in value added database compiled by the Organisation for Economic Co-operation and Development, the foreign value-added share of China’s exports amounted to 26 per cent of their face value in 2009. For US exports, the proportion was 11 per cent.

That makes a huge difference to the raw trade numbers. In 2009, the foreign value-added content of China’s exports was worth almost US$400 billion, compared with US$160 billion for US exports (see the second chart).

Nu vet jag i och för sig inte hur det ser ut med kryphål och skatterabatter i amerikanska företag. Men innan någon kan motbevisa ovanstående fakta, står det klart att amerikansk handel fortfarande är större än kinesisk.

Ni kan kolla själva, då Världshandelsorganisationen under den närmsta månaden kommer släppa den faktiska listan på världens största handelsnationer, där samma kriterier används för att få fram värdet av handeln i USA och Kina!

Skrivet av
Fler inlägg om: , , , , , , , ,