22 april 2015
Etik

Investera i det repressiva Kina

I helgen visade det repressiva Kina återigen upp sin sanna natur, då journalisten Gao Yu dömdes till sju års fängelse för att ha ”läckt statshemligheter” efter att ha försett media i Hongkong med ett dokument innehållandes riktlinjer åt tjänstemän angående känsliga samtalsämnen.

Till grund för den hårda domen ligger ett ”erkännande” som tidigare visats på statliga tv-kanalen CCTV, där en blåslagen Gao bekänner sitt brott. Hennes sköra hälsa och ålder på 71 år stoppade tydligen inte myndigheterna för att gå hårt fram; enligt Gaos advokat förhördes hon i mer än två månader och ofta över tio timmar om dygnet.

”Erkännandet” kom dock först efter att polisen hotat att också arrestera Gaos son, och hon visste heller inte om att det sändes över hela landet.

Det är svårt att bedöma vad som är mest sorgligt; att Gao redan under 1990-talet suttit i fängelse i sex år för samma brott, eller faktumet att hon är en av 45 journalister som Kina nu håller fängslade – långt fler än något annat land.

Fallet har (som vanligt) ignorerats i svensk media men, har rönt stor uppmärksamhet internationellt. Ytterligare något som knappt uppmärksammats i Sverige – men ger en tydlig fingervisning om vart Kina är på väg – är Reportrar utan gränsers rapport om global pressfrihet. På årets lista halkade Kina ner till plats 176 av 180 nationer, bakom länder som Somalia, Iran och Sudan.

Ännu mörkare var det i Amnestys rapport om mänskliga rättigheter, som i år började på följande vis vad gäller Kina:

Aktivister och människorättsförsvarare riskerar att utsättas för såväl trakasserier som godtyckliga frihetsberövanden. Tortyr och annan misshandel förblir vanligt förekommande och möjligheten till en rättvis prövning befinner sig för många utom räckhåll. Etniska minoriteter, inklusive tibetaner, uigurer och mongoler utsätts för diskriminering och ett större antal tillslag. Ett rekordstort antal arbetare gick under året ut i strejk och begärde både bättre löner och arbetsförhållanden.

Det skulle gå att fylla ett lexikon med de övergrepp som Kinas myndigheter ägnar sig åt. Ändå verkar detta knappast påverka dem som anser sig investera med moral och etik som riktmärken.

På sistone har moraliska argument höjts mot att investera i Ryssland på grund av stridigheterna i Ukraina. Också svenska företag som Teliasonera har hamnat under luppen, tillsammans med den sedvanliga rannsakningen av bolag inom sektorer som olja, övervakning och vapenindustrin.

Samtidigt har Kina seglat upp som något av en fondfavorit världen över. Värdet på Shanghai Composite Index har nästan fördubblats sedan slutet av oktober; särskilt statliga företag som banker och energiföretag har gett bra avkastning.

Detta har fått sparare att strömma till Kina trots att landets track record – enligt ovanstående organisationer som Reportrar utan gränser och Amnesty – vad gäller yttrandefrihet, mänskliga rättigheter eller miljöförstöring är långt värre än exempelvis Ryssland och Uzbekistan.

Många som de senaste åren väntat på genombrottet för kinesiska aktier skulle nog samtidigt tveka inför att kasta in pengar i Somaliafonder eller iranska energibolag. Hur kommer sig detta?

En betydande anledning torde vara okunskap. Svenskar kan förvånansvärt lite om Kina. Vet du som läser detta exempelvis vad Kinas president heter?

Som journalisten Ola Wong uppmärksammade nyligen i ett radioinslag så sås fröna till denna okunskap redan i grundskolan. De läroböcker som används vid svenska skolor talar om Kina som ett land ”på väg in i världshandeln” trots att Kina redan är världens största handelsnation.

Men än värre så återger läroböckerna vad Ola Wong med rätta kallar för ”det kinesiska kommunistpartiets historieförfalskning”. Svenska skolelever får lära sig att ”missväxt” låg bakom ”miljoner dödsoffer” under kampanjen Det stora språnget som startade vid slutet av 1950-talet.

I själva verket rör dig sig dock om drygt 30 miljoner dödsoffer, till följd av en politik där landets bönder medvetet utsattes för svält, straffarbete och massavrättningar. Att förvränga fakta på detta vis är precis lika illa som att förneka förintelsen, vilket i Sverige är ett brott som flera gånger straffats med fängelse.

Samtidigt är den kinesiska regimens propaganda otroligt effektiv. Samtidigt som kritiska journalister fängslas, sprider kommunistpartiet sin världsbild genom expansion av nyhetsbyrån Xinhua och tidningen China Daily, som man nu kan prenumerera på även i Sverige.

Kina har också satsat flera miljarder kronor på så kallade Konfuciusinstitut; institutioner vid utländska universitet som förutom språk även i gott mod håller seminarier och kulturella evenemang. Dock är diskussioner om känsliga ämnen som Tibet eller Himmelska fridens torg bannlysta.

Den kinesiska regimens propaganda har resulterat i ett skrämmande antal apologeter för regimens övertramp – även västerländska sådana – som bland annat menar att kineser varken är mogna för eller önskar demokrati.

Det är ett påstående som faller på sin egen orimlighet, vilket kan bevisas av något så enkelt som en resa till Taiwan. Där var jag själv under föregående vecka och intervjuade flera journalister och författare som oroar sig över hur snabbt Kina sprider sin världsbild i regionen med hjälp av piska och morot.

Taiwan kallas officiellt ”Republiken Kina” och grundades 1949 då ledningen för kommunistpartiet Kuomintang flydde Kinas fastland efter att ha förlorat inbördeskriget mot Mao Zedongs kommunistiska styrkor. Även Taiwan var en diktatur fram till 1996, då det första presidentvalet hölls.

I dag är Taiwan en av världens bäst fungerande demokratier sett till deltagande i såväl val som den politiska debatten. Detta alltså trots påståendet om att kineser vare sig är intresserade av politik eller önskar demokratiska rättigheter.

Samtidigt har Kina med sin ekonomiska makt sett till så att Taiwan utestängts från flera viktiga samarbetsorganisationer. Landet är exempelvis varken medlem i FN eller Världsbanken. På så vis har kommunistpartiet effektivt stängt ute världens enda kinesiska demokrati från världssamfundet.

Det vore intressant att höra vad ni läsare anser om detta. Är ni beredda att köpa Kinafonder, men inte i Rysslandfonder? Tvekar ni över det moraliska med att investera i Iran, men ser på investeringar i Kina främst som en spännande möjlighet? Undviker ni oljebolag men inte kinesiska banker och energiföretag? Om så, varför?

Fler inlägg om: , , , ,
30 mars 2015
ekonomi

Singapores eviga landsfader död

Under gårdagen stannade Singapore upp för att sörja sin nästan odelat älskade grundare och landsfader Lee Kuan Yew, som nyligen dog i lunginflammation 91 år gammal efter att ha vårdats på sjukhus flera veckor.

Lee är den enda ledare i hela världen som under sin livstid tagit en nation från tredje till första världen. Samtidigt som andra länder i Sydostasien plågats av krig, inflation och korruption så har Singapore de senaste fyra decennierna visat upp en stabil tillväxt på i snitt cirka sju procent.

Detta hade aldrig skett utan Lee, som blev landets första premiärminister efter självständigheten från Storbritannien 1959 – ett ämbete som han behöll fram till 1990, och först 2011 lämnade han Singapores kabinett.

Lee utmärkte sig som en lysande student i Singapore redan innan andra världskriget, och fick efter krigets slut möjlighet att studera vid London School Economics och Cambridge där han tog sin juridikexamen med sällsynta ”double starred-first-class honours”.

Den enda som slog honom i tentorna sades vara hans framtida fru som också var toppstudent vid samma skolor. Då de båda återvände till Singapore 1950 och gifte sig så satsade Lee allt på politiken, trygg i vetskapen om att hur än karriären gick så kunde frugan med sina toppbetyg alltid se till att det fanns mat på bordet (de båda höll ihop tills frun avled 2008).

Då självständigheten från Storbritannien till slut blev verklighet så hade Lee manövrerat sig till toppen av People’s Action Party (PAP), och kunde påbörja sin tid som premiärminister i och med att partiet vann landets första val.

Men utsikterna för nationsbyggande var knappast goda. Landets var litet till ytan och saknade alla slags naturresurser inklusive sötvatten. Den dryga miljonen invånare bestod främst av fattiga invandrare från Kina, Malaysia, Indonesien, Indien och en rad andra asiatiska länder. De saknade en gemensam historia eller ens en förankring till det geografiska området.

Under 1960-talet uppstod också mycket riktigt en rad etniska upplopp i den malaysiska federation – främst mellan kineser och malaysier – som kostade hundratals människor livet och var en av anledningarna till att Singapore, mot Lees vilja, lämnade federationen men Malaysia.

Lee visade dock att han till skillnad från regionens andra ledare var klok nog att ta sig an oroligheterna på ett effektivt vis. Men makthavare i andra sydostasiatiska länder – Malaysia, Kambodja, Vietnam, Burma, Indonesien, Laos – under denna tid ägnade sig åt populism, ideologi eller religiös extremism så var Lee främst intresserad av pragmatism.

För att få bukt med de etniska oroligheterna byggdes stora mängder allmännyttiga bostäder som sedan kvoterades efter etnisk tillhörighet för att framtvinga integration, och samtidigt hindra uppkomsten av slumområden med malaysiska eller indiska invånare som traditionellt tillhör den fattiga delen av befolkningen.

Meritokrati genom akademiska kvalifikationer var den viktigaste egenskapen då tjänstemän tillsattes. Landets ministrar kom att tillhöra de bäst betalda i världen för att motverka korruption och locka talang som annars hade kunnat dragit sig till näringslivet.

För att få fart på ekonomin hölls staten dock så liten som möjligt och ekonomin öppen med ytterst få regleringar. Transparens och effektivitet var två av ledorden, som drog till sig jättelika utländska investeringar i en tid då regionens andra länder snarare förespråkade självförsörjning. Man hade givetvis även fördel av det geografiska läget, med en naturlig djupvattenhamn vid Malacca-sundet där 40 procent av världens fraktfartyg passerar.

Vidare var Singapore – liksom hela den malaysiska federation där landet också ingick i början i början av 1960-talet – hotat av den aggressiva regionala stormakten Indonesien, som med förnöjelse såg på hur Storbritanniens militära närvaro i området blev allt svagare.

Lee förstod tidigt att Singapore i längden inte kunde förlita sig på brittiska styrkor för att försvara sitt territorium. Då Indonesien i mitten av 1960-talet genomgick inrikespolitiska förändringar var Lee en av initiativtagarna till ASEAN, som grundades 1967 och är en stor anledning till fred har kunnat bibehållits i regionen.

Då Storbritannien 1971 drog tillbaka ”alla styrkor öster om Suez” hade Lee redan sett till att bygga upp en respektabel militär – något som stått högt upp på agendan ända sedan dess, och fortfarande i fjol gick över en femtedel av Singapores budget till de militära styrkorna.

Genom att under sina 31 år som premiärminister avstå från frestelser som persondyrkan eller svågerpolitik, och lägga allehanda personliga övertygelser vid sidan om till fördel för pragmatism och effektivitet, förvandlade Lee den lilla obetydliga ön till en av Asiens tigerekonomier. I dag har Singapore flest miljonärer per capita i hela världen – ett av sex hushåll har tillgångar på över en miljon dollar, även om man inte tar med fastigheter i beräkningen.

Då Lee nu går ur tiden är Singapore med sina drygt fem miljoner invånare enligt Internationella valutafonden världens tredje rikaste land räknat i BNP per capita, bakom Qatar och Luxemburg.

Men samtidigt ligger man – tillsammans med Papaua nya Guinea – på en blygsam delad 75:e plats i det demokratiindex som The Economist Intelligence Unit publicerar varje år, bakom länder som Senegal och Makedonien.

Vid ett tidigt skede av sitt nationsbyggande menade Lee att Singapores utsatta situation rättfärdigade begränsningar vad gäller demokrati. För att få bukt med etniska motsättningar förbjöds hätska tal, och brottsrubriceringen ”vandalism” innebar offentlig prygling. Dödsstraff genom hängning delades ut för mord, vapenbrott eller droghandel och Singapore var länge ett av de länder som avrättade absolut flest invånare per capita.

Lee drog sig heller inte för att låsa in misstänkta kommunister, och stiftade med tiden lagar som gjorde det möjligt att stämma politiska meningsmotståndare eller utländsk media (de inhemska medierna hamnade tidigt, och är än idag, under rigorös statlig kontroll).

Det är förvisso sant att regelbundna och transparent val har hållits i Singapore sedan 1959. Men samtidigt är landets politiska system designat på ett vis som gör det nästan omöjligt för PAP att förlora dessa val. I det senaste valet gjorde PAP sitt sämsta resultat någonsin med endast 60 procent av röster – men fick icke desto mindre 93 procent av platserna i parlamentet.

Politiska meningsmotståndare som ansetts för farliga har ofta funnit sig själva utblottade efter långa domstolsprocesser, och valmanskrestsar med ”för många” röster på andra partier riskerar att få mindre pengar från myndigheterna.

Lee var nämligen aldrig någon övertygad demokrat. Hans kritik mot den ”dekadens och idealism” som demokrati av västerländskt snitt ofta förde med sig var stundtals nästan lika högljudd som hans kritik mot kommunismens meningslösa dogmatism. Han ansåg dessutom att båda systemen – i motsats till hans egen meritokrati – tenderade att ta fram unga, oerfarna ledare enkom för att locka röster eller sympatier från olika samhällsgrupper.

Så sent som 1994 sade sig Lee fortfarande inte vara övertygad om att ”en man, en röst” är det bästa politiska systemet, och att valen ändå skedde på detta vis främst som en följd av det brittiska arvet. (Andra citat innefattar: ”Vi bestämmer vad som är rätt, det spelar ingen roll vad folket tycker” samt ”om ingen är rädd för mig så är jag meningslös”.)

Vissa frågetecken väcks också över faktumet att det i dag är Lees son – Lee Hsien Long – som är ledare för PAP och varit Singapores premiärminister i sju år. Men för de som ens hintar att detta skulle bero på nepotism väntar, just det, stämningar och skyhöga bötesbelopp.

Det är därför inte lustigt att cyniker ofta påstår att Singapores politiska system är öppet nog för att hålla regeringen ärlig och icke-korrupt, men inte så pass öppet att PAP riskerar förlora makten. På grund av lagar mot exempelvis homosexualitet har Lees kritiker även gått så långt som att kalla Singapore för ”Disneyland med dödsstraff” eller ”Pyongyang med bredband”.

Men samma politiska system har också möjliggjort för PAP att planera längre än en mandatperiod i taget, samtidigt som man heller inte behövt spela på populistiska strängar för att vinna röster. För många av Singapores invånare är det politiska systemets brister ett acceptabelt pris att betala för fred och ekonomiskt välstånd.

Lee har dessutom skapat ett politiskt system som överlevt honom själv, i och med att Singapore fortfarande ständigt ligger i topp på allehanda rakningar gällande brist på korruption eller öppenhet och effektivitet som underlättar för affärsverksamhet.

Och som The Economist syrligt påpekar, så utmanar Singapore – till skillnad från Disneyland eller Pyongyang – på allvar den djupt rotade föreställningen om att frihet är en förutsättning för ekonomiskt välstånd och hållbar tillväxt.

24 mars 2015
boao forum

Stefan Löfvens Kinaproblem

Under riksdagens utrikespolitiska debatt 11 februari spetsade jag öronen för att höra vad den nya regeringen hade att säga om Kina, världens största diktatur.

Det var inte mycket – främst diskuterades ju Palestina och Saudiarabien – men Margot Wallström hann i alla fall med att säga att hon ville se en ”uppriktig dialog om mänskliga rättigheter med Kina”.

Möjligheten till en sådan dialog ges redan vid detta veckoslut, då Stefan Löfven 27-28 mars åker till tropiska ön Hainan i sydligaste Kina för att medverka vid Boao Forum. Där kommer han träffa såväl landets president som premiärminister.

Den senaste tidens utrikespolitiska utveckling verkar dock ha gett regeringen kalla fötter. Efter att man först erkänt Palestina som självständig stat kallade som bekant ett rasande Israel hem sin ambassadör från Stockholm.

Sverige blev sedan varse om att otack är världens lön, då Arabförbundet inklusive Palestina fördömde utrikesminister Margot Wallströms uttalanden om medeltida tortyr och bristen på mänskliga rättigheter i Saudiarabien.

Uttalandet fick även saudiernas ambassadör att åka hem, tätt följd av ambassadören för Förenade arabemiraten. Ytterligare en följd blev en spricka till näringslivet så stor att flera av landets högsta direktörer inte ens inställde sig då Wallström tillsammans och näringsminister Mikael Damberg kallade till möte med anledning av utvecklingen.

Säga vad man vill om regeringens nya ”feministiska utrikespolitik”, men rent resultatmässigt har den i alla fall knappast varit någon succé. Det verkar såväl Wallström som statsminister Stefan Löfven vara på det klara med inför det kommande Kinabesöket. I dag har de båda nämligen svarat undvikande på frågan huruvida Kina är en diktatur.

Då det gällde Saudiarabien var Wallström så tydlig det bara gick med att landet inte kunde kallas för något annat än en diktatur. Då nyhetsbyrån TT tidigare i dag frågade om detta epitet även kan sättas på Kina svarade hon:

Jag förstår att det är frestande att komma med sådana frågor och lista alla olika länder. Jag tycker inte att vi ska göra det.

Då TT något provocerande frågar om regeringen ”fyllt kvoten” med länder att göra sig osams med upprepar Wallström bara att hon inte tänker ge sig in på att lista olika länder.

Löfven å sin sida svarar varken bu eller bä på den raka frågan om Kina är diktatur, utan nöjer sig med att blott konstatera hur Kina är ”en enpartistat som inte har allmänna val”.

Han ville heller inte berätta hur han kommer angripa frågan med mänskliga rättigheter, utan säger något tomt att Sverige genom åren diskuterat mänskliga rättigheter med Kina och ”kommer fortsätta med det på ett sätt som passar båda länder”. Även Löfven säger att utrikespolitiken ”inte syftar till att sätta etikett på länder”.

Och det är sannerligen ingen lätt uppgift Stefan Löfven har. På besök i Kina vid ett stort internationellt möte känner man sig sannolikt – särskilt som nyvald statsminister för lilla Sverige – ganska liten då man skakar hand med den självsäkra och ultranationalistiska presidenten Xi Jinping.

Men om regeringen vill stå för sina ord angående en ”uppriktig dialog” med Kina så är det samtidigt verkligen inget alternativ att avstå från känsliga frågor vid detta första möte. För det första skulle det visa på en inkonsekvens som utav tvivel rubbar förtroendet inte bara för den nya utrikespolitiken utan för hela regeringen.

För det andra vore det bedrägligt att – i en tid då läget för mänskliga rättigheter blir allt värre i Kina – plötsligt anta en mjukare ställning mot dessa övergrepp än tidigare regeringar.

Under ett möte 2008 med Kinas dåvarande president Hu Jintao lämnade Fredrik Reinfeldt över en lista med 13 namn på samvetsfångar som Sverige ansåg att Kina bör släppa fria, samtidigt som Sverige krävde att människorättsaktivisten Hu Jia skulle få återförenas med sin familj.

Då Göran Perssons besökte landet 1996 lämnade han över en liknande lista med ett tiotal namn direkt till kinesiska Utrikesdepartementet. Detta ökar kraven på att även Löfven ska presentera en liknande lista – inte minst förstås efter de extremt hårda ordalagen mot Saudiarabien.

Sedan president Xi Jinping tog fick makten för drygt två år sedan har Kina fängslat dussintals dissidenter, ökat kontrollen av internet, förbjudit västerländsk litteratur vid kinesiska universitet, kört med stridsvagnar på Hongkongs gator, utökat de territoriella kraven i Sydkinesiska havet och dragit åt tumskruvarna på media samt inskränkt yttrandefriheten på ett vis som fått Kina att falla till plats 176 av 180 rankade länder.

Bara Syrien, Turkmenistan, Nordkorea och Eritrea ligger efter Kina på 2015 års lista från Reportrar utan gränser (Saudiarabien ligger ett dussin steg högre upp, på plats 164). Också i Amnestys årliga rapport om mänskliga rättigheter – som jag tidigare sammanfattat här – målas en ideligen nattsvart bild upp av tillståndet i Kina.

Så utifrån en moralisk ståndpunkt vore det i många aspekter berättigat att kritisera Kina hårdare än Saudiarabien. Men eftersom Kina är en större ekonomi och viktigare handelspartner skulle detta knappast förbättra regeringens relation till näringslivet – eller handeln med Kina, för den delen.

Under det kinesiska nyåret som inföll i mitten av februari visade Löfven dock hur viktig han anser relationen med Kina vara genom, att av en som få regeringschefer önska landet gott nytt år i särskilt uttalande där han även klämde i med nyårsfrasen ”xinnian kuaile” på mandarin (se video här).

I en intervju just innan denna nyårshelg med statliga tv-kanalen CCTV talade statsministern dessutom varmt om möjligheterna till ett djupare samarbete med Kina vad gäller miljöteknik.

Vid båda ovanstående tillfällen poängterar Löfven också Sveriges historiska relationer med regimen i Peking, och framhåller att vi i år firar 65 år av goda diplomatiska kontakter med Folkrepubliken Kina. Detta eftersom Sverige var ett av de första länderna att internationellt erkänna Mao Zedongs nya kommunistiska stat.

Vidare talar statsministern – under intervjun såväl som nyårshälsningen – om hur Sverige och Kina haft ett nyttigt handelsutbyte ända sedan 1600-talet. Att måla med en så bred pensel och spela på historiska relationer ser i alla fall jag som ett tecken på att den nya regeringen vill samarbeta närmare med Kina inom flera områden än bara miljön.

Som någon sade: ”här har vi så mycket moral att vi har dubbelmoral”.

18 mars 2015
aiib

USA ilskna över EU-länder i Kinas nya världsbank

Jag har tidigare här på Finansliv skrivit om Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB), som är en slags alternativ världsbank med Kina som viktigaste aktör och finansiär. I oktober i fjol skrev flera asiatiska länder under ett avtal angående grundandet av denna bank, vilket innefattade lokala stormakter som Indien, Malaysia och Vietnam.

Kineserna bistod då med cirka 300 miljarder kronor till bankens dispositionsfond, vilket var mer än alla andra medlemsländer tillsammans. Bankens primära syfte kommer vara att låna ut pengar till olika infrastrukturprojekt i Asien.

USA och även Japan har ock dvarit måttligt entusiastiska till AIIB. De skulle hellre se att aktiviteten sker genom redan etablerade institutioner som Världsbanken eller Asia Development Bank, där de båda länderna historiskt har väldigt stort inflytande.

I Världsbanken har USA 15,8 procent av rösterna och Japan 6,8 procent. Det kan jämföras med Kinas andel på blott 4,2 procent – trots att Kinas BNP nu är dubbelt så stor som Japans, och befolkningen tio gånger så stor.

Även i Asian Development Bank har Japan där mer än dubbelt så många röster som Kina, och banken har sedan starten alltid haft en japansk chef.

AIIB å sin sida kommer ha sitt huvudkontor i Peking och ledas av en kinesisk tjänsteman vid namn Jin Liqun. Om man vidare ser till den stora summa pengar som kineserna satsat i projektet så är det är det självklart att Kina kommer vara dess mest inflytelserika medlem.

Detta bekymrar USA, som oroar sig för att Kina kan använda banken som ett instrument för att med morot och piska få länder i regionen att anpassa sig efter Pekings politiska vilja. Redan från början rådde amerikanerna därför sina allierade i regionen – som Australien och Sydkorea – att hålla sig utanför banken.

Men den senaste veckans utvecklingen i frågan har varit inget mindre en ett knytnävsslag i ansiktet på USA, som även kommer ge amerikanarna en långvarig diplomatiskt huvudvärk. I slutet av förra veckan meddelade nämligen Storbritannien att de kommer ansöka om medlemskap i AIIB, och denna vecka följde samma uttalande från Tyskland, Frankrike och Storbritannien.

Dessutom väntas nu även Australien och Sydkorea – delvis som ett resultat av de fyra europeiska ny medlemsländerna – omvärdera sin inställning till AIIB och ansöka om medlemskap innan 31 mars, vilket är deadline för ansökningar från de länder som vill ha status som ”founding members”.

USA har alltså misslyckats inte bara med att hålla sina regionala allierade utanför AIIB, utan tvingas nu också se sina viktigaste europeiska samarbetspartners bli en del av vad som ofta kallas ”Kinas världsbank”.

Amerikanerna har också svarat i hårda ordalag. Förra veckan fördömde man öppet britternas beslut och anklagade dem för att böja sig inför kinesiska direktiv. Enligt före detta rådgivare till president George Bush som BBC talat med, så är det ”mycket ovanligt” att USA skäller ut Storbritannien offentligt på detta vis.

Detta torde visa hur känslig frågan egentligen är. Under gårdagen (tisdag) uppmanade USA vidare även de övriga europeiska länderna att ”tänka efter en andra gång” innan de går med i AIIB:

Washington insists it has not actively discouraged countries from joining the new bank, but it has questioned whether the Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB) will have sufficient standards of governance and environmental and social safeguards.

”I hope before the final commitments are made anyone who lends their name to this organization will make sure that the governance is appropriate,” Treasury Secretary Jack Lew told U.S. lawmakers.

Samtidigt är en av de främsta anledningarna till utvecklingen att många länder länge varit irriterade över sitt begränsade inflytande i de globala institutioner som amerikanerna dominerar, exempelvis Världsbanken vars orättvisa röstandelar jag gav exempel på ovan.

USA:s kongress har också bromsat en reform som skulle givit Kina och andra utvecklingsländer större inflytande i Internationella valutafonden. Jack Lew uppmanar nu den av republikanerna dominerade kongressen att godkänna dessa reformer, men det är knappast troligt att så kommer ske.

Istället kommer AIIB att växa sig starkare än ens kineserna från en början hade kunnat hoppats på. Kinas finansminster Lou Jiwei sade i veckan att 27 länder hittills ansökt om att vara med och etablera den nya banken.

Förutom att Australien och Sydkorea kan komma att ansöka så spekuleras det även om schweiziskt medlemskap. Det är knappast troligt att Japan kommer bli medlem, men Takehiko Nakao, chef för Asian Development Bank, uttryckte i veckan sitt hopp om de båda bankernas nära framtida samarbete.

Enligt bland annat The Diplomat finns det nu ingen riktigt bra metod för USA att hantera detta diplomatiska bakslag på:

There are no good options left for Washington at this point. If it continues to refuse to join, it will look like a stubborn outlier that refuses on principle to take part in Chinese-led initiatives – even when the regional consensus is clearly that the AIIB is a positive development. If Washington joins on, its lateness will make it clear that the U.S. only changed its policy once it proved unable to sway friendly nations to join its boycott.

(…)

The lesson from the AIIB is clear: Washington cannot expect its partners to join it in boycotting China’s projects, particularly when they see benefits to be had by joining in. The U.S. has legitimate concerns over these initiatives and what they mean for expanded China influence, but it needs to find a better solution for voicing its objections than exerting diplomatic pressure on its friends.

Håll alltså ögonen öppna den 31 mars för att se vilka länder som blir en del av Asian Infrastructure Investment Bank; Kinas ”nya världsbank”.

Fler inlägg om: , , , , , ,
13 mars 2015
Börsen

Kinas nya tillväxtmål och våldsamma reformer

Under veckan har nationella folkkongressen i Peking – årets största politiska möte i Kina – lidit mot sitt slut. I sin årliga arbetsrapport satte Premiärminister Li Keqiang tio miljoner nya jobb och en ekonomisk tillväxt på 7 procent som målsättning för 2015.

Det vore givetvis drömsiffror för vilken annan nation som helst – men i Kina utgör 7 procent den lägsta tillväxten på över två decennium. Anledningarna till avmattningen är många; framför allt ligger det ju i själva sakens natur att hög procentuell tillväxt blir svårare att uppnå från en större bas – Kinas tillväxt på 7 procent i år är faktiskt större i reella tal än tillväxten på 14 procent år 2007.

Vidare så har de senaste två årtiondenas genomsnittliga tillväxt på över 10 procent skett främst genom en ökning av produktivitet och kapital. Produktionen riskerar nu minska i takt med Kinas arbetsstyrka, som av demografiska skäl nådde sin topp 2012 och under de kommande åren beräknas krympa med tiotals miljoner arbetare.

Likaledes har de senaste årens lättillgängliga kapital gjort att Kinas skuldvnivå (myndigheter, hushåll och företag) nu ligger kring 250 procent av BNP, vilket är en ökning med 100 procentenheter sedan 2008. Dessa krediter möjliggjorde för Kina att klara sig genom den globala finanskrisen med hög tillväxt, men resulterade i en skuldnivå som tvingat bankerna att de senaste två åren strama till sin utlåning.

Det skriver bland annat The Economist, som i veckans nummer också påpekar att mycket av detta kapital gick till fastighetsutvecklare och byggbolag, vilket överhettade fastighetssektorn som nyligen utgjorde cirka 15 procent av hela Kinas ekonomi. Men under årets första två månader sjönk antalet påbörjade fastighetsprojekt med en femtedel, och Kina har Kina ett rekordhögt inventarium av osålda lägenheter. Det är osäkert om fastighetssektorn alls kommer växa under 2015.

Sedan Xi Jinping blev president 2013 har Kinas centralbank blivit allt försiktigare med stimulerande åtgärder, vilket har fått de statliga investeringarnas andel av ekonomin att stanna på omkring hälften samtidigt som inflationen är den lägsta på fem år.

Sammantaget innebär detta att Kinas stagnation gått fortare än vad många trott; exempelvis spådde Internationella valutafonden 2012 att Kinas ekonomi fram till 2017 skulle växa i genomsnitt 8 procent årligen. Den snabba avmattningen ger skäl till viss oro och har gett avtryck globalt genom minskad efterfrågan på råvaror som järnmalm och kol.

Ekonomi handlar ju ofta om cykler och efter en tid av rekordtillväxt är det ofrånkomligt med en viss korrektion. Men vi kan inte räkna med att korrektionen i Kinas fall kommer följas av en ny rekordtillväxt – tvåsiffriga BNP-ökningar är i Kinas fall något som hör till historien. Under Xi Jinping ligger fokus snarare på ”hälsosam tillväxt” med något lägre procenttal.

För att Kina ska kunna åstadkomma en så kallad hälsosam tillväxt som bygger på konsumtion och teknisk utveckling snarare än statliga investeringar och låglöneproduktion krävs en hel del drastiska åtgärder. Som jag ju skrivit här på Finansliv tidigare så pågår en omfattande kampanj mot korruption, och under den nationella folkkongressen blev vi också varse om att våldsamma reformer väntar Kinas statliga jätteföretag.

Kinas statliga företag är en kvarleva från Mao Zedongs dagar, då privat företagsamhet knappt tilläts existera. Många av dessa företag hade svårt att klara av konkurrensen som uppstod under Kinas ekonomiska reformer i början på 1980-talet, och med tiden blev de statliga jättarna ett hinder snarare än en tillgång eftersom de var tvungna att subventioneras för sin överlevnad och samtidigt kvävde landets entreprenörskap.

I mitten av 1990-talet påbörjades därför en slakt av jättarna. På bara en handfull år sades 27 miljoner anställda upp samtidigt som subventionerna minskade kraftigt. Men trots detta åtgärder utgör de statliga kolosserna ännu en stor del av Kinas ekonomi, eftersom myndigheterna än i dag inte har velat släppa monopol inom nyckelsektorer som telekom, infrastruktur, energi och bankväsende.

Enligt Bloomberg är de 123 kinesiska statliga företagen som är listade i Hongkong tillsammans värda 25 biljoner kronor – alltså 25 000 miljarder vilket är flera gånger högre än hela Stockholmsbörsens värde. Utöver det finns också otaliga statliga kinesiska företag som är listade i Kina eller inte alls.

En analytiker som Bloomberg talar med uppskattar dock att de kinesiska statliga företagen listade i Hongkong hade varit värda ytterligare nästan 20 000 miljarder kronor på marknaden om de inte varit just statligt ägda, vilket medför mindre bra rykten som ineffektivitet, korruption och politisk risk.

Inte nog med att kinesiska myndigheterna fortfarande måste subventionera de statliga företagen; de handlas också med rabatt på marknaden på grund av dålig struktur och ljusskyggt ledarskap. Det har myndigheterna nu bestämt sig för att för att ändra på med besked.

Enligt en plan vid namn ”Made in China 2025” ska de statliga företagen effektiviseras och i vissa fall också slås samman, med målet att skapa jättelika aktörer som ska bli världsledande på den internationella marknaden.

Till att börja med ska myndigheternas inflytande över de statliga företagen minska, främst genom att de ska styras av statliga kapitalförvaltningsbolag snarare än att som i dag ägas av myndigheter som samtidigt också reglerar företagen och marknaden.

Detta i linje med förslag som presenterades redan 2013, som syftade till att effektivisera de statliga företagen just genom att skilja chefer och företagsledning från regulatorerna. Utvecklingen gör företagen mer exponerade mot marknaden snarare än mot myndigheter och egenintressen. En liknande omstrukturering har tidigare ägt rum med goda resultat inom Kinas finanssektor, där kapitalförvaltare redan styr större delen av landets statliga banker.

Planen ska också utreda graden av statligt ägarskap och eventuella investeringar från icke-statliga aktörer, samt införandet av prestationsbaserade ersättningssystem inom företagen. Reuters spår att myndigheterna kommer släppa greppet om mindre viktiga sektorer – som bilindustri och försäkringar – genom att sälja av sina ägarandelar och genomföra flera börsintroduktioner.

Men vad gäller nyckelsektorer som energi, transport och byggsektorn kommer man snarare stärka greppet genom att slå samman redan existerande företag för att konsolidera deras dominans inom respektive område. Enligt analytiker som Reuters talar med handlar det om att få företagen mer konkurrenskraftiga genom att göra dem större.

Bara den senaste dryga månaden har landets två största tillverkare av tåg och järnvägsdelar slagits samman, liksom de två ledande kärnkraftstillverkare. Vad gäller kärnkraft så har denna nya kinesiska aktör tillgångar på 800 miljarder kronor, och beräknas i enighet med myndigheternas direktiv nu öka sitt exportfokus. En liknande utveckling väntas inom elektronik, telekom, byggsektor och statliga skeppsvarv.

”Made in China 2025″ presenterades av premiärministern 5 mars – just i inledningen av nationella folkkongressen – och väntas komma ut i mer detaljerad form redan vid slutet av mars och iscensättas med omedelbar verkan.

Effekterna av detta har redan märkts på marknaden i form av spekulation på vilka statliga företag som har att tjäna på omstrukturering och effektivisering. Exempelvis steg aktierna för båda de ovannämnda tillverkarna av tåg och järnvägsdelar (China CNR Corp och CSR Corp) med 10 procent (högsta tillåtna på en handelsdag) då deras sammanslagning under förra veckan bekräftades.

Reuters intervjuar en fondmanager vid namn Wu Da som är baserad i Peking, och säger att hans företags högsta prioritet just nu är att leta efter aktier som kommer tjäna på de statliga företagens reformer. Han nämner särskilt mindre, lokala statliga företag som kan få tillskott på kapital eller tillgångar om deras moderbolag börslistas.

Ett sådant är Shanghai Electric Group Co. som under gårdagen steg med 9,5 procent. Energisektorn är nämligen ett område där stora omstruktureringar väntar – exempelvis är State Grid Corporation, världens sjunde största företag, inte ens börslistat.

Reuters varnar dock samtidigt för övermod. En del analytiker är skeptiska till att de statliga företagen kommer visa sig mer konkurrenskraftiga bara för att de slås samman, eftersom de tidigare oavsett storlek varit beroende av kraftiga subventioner för att alls hålla sig på benen.

11 mars 2015

Utlänningar som måltavlor i Kina

Kina har länge haft en komplicerad relation till omvärlden. Under Qingdynastins (1644-1911) höjdpunkt var Kina hem åt halva världens befolkning och stod för en dryg tredjedel av global BNP.

Rikets storhet fick kejsaren att ingå en självvald isolering eftersom man inte tyckte sig behöva något från omvärlden. Snabbt hamnade man på efterkälken – inte minst tekniskt och militärt – vilket resulterade i två förnedrande militära förluster under det första (1839-42) och det andra (1856-60) opiumkriget.

Opiumkrigen var moraliskt förkastliga; britterna krigade till sig rätten att sälja opium i hela landet och snodde dessutom åt sig stora krigsskadestånd på kuppen. Kinesiska skolor lär än i dag ut hur ”barbarer” utan kultur invaderade det fredliga Kina och fick landet att hamna efter i utvecklingen.

Dock berodde de samtida styrkeförhållandena minst lika mycket på Qingdynastins verklighetsfrånvändning. Detta var en tid då handel, kulturellt utbyte, filosofiskt nytänkande och tekniska landvinningar inom exempelvis infrastruktur möjliggjorde en snabb industrialisering i väst. Samtidigt var det viktigaste för den kinesiska akademiska eliten att utantill lära sig Konfucius 2 000 år gamla klassiker, och nymodigheter som tåg förkastades med argumentet att vagnarna ”stör feng shui”.

En relevant jämförelse är Japans samtida reformer – den så kallade ”Meiji-restaurationen” – som med början 1868 fick landet att på kort tid bli Asiens nya ekonomiska och militära supermakt.

I Kina fanns samtida liberaler som förespråkade liknande reformer. Men det konservativa arvet var för stort och även efter de militära nederlagen ansåg sig landets utbildade elit inte ha något alls att lära från de västerländska barbarerna.

Under det följande boxarupproret (1899-1901) led kinesiska styrkor återigen ett förnedrande nederlag mot utländska styrkor som denna gång även tog sig i självaste Förbjudna staden för att plundra det på dess ovärderliga konstskatter. (Efter opiumkrigen hade man nöjt sig med att ”bara” bränna ner Pekings två sommarpalats.)

Qingdynastin hade vid det laget länge vacklat även inifrån och gav snart plats åt nationalistpartiet Kuomintang vars ledare Chiang Kai-shek var en berest man som förstod att lära från andra nationer snarare än att bespotta och isolera sig från omvärlden.

Under Kuomintangs tid vid makten (1928-1949) rasade förvisso såväl andra världskriget som det otroligt blodiga kinesiska inbördeskriget vilket innebar oerhörda prövningar för såväl befolkningen som landets utveckling i stort.

Icke desto mindre präglas denna tid av en öppenhet med stort kulturellt och ekonomiskt utbytet med omvärlden. Kina fick igång sin industriella produktion och miljontals entreprenörer kunde verka på en relativt fri marknad. Metropolen Shanghai växte fram som ”österns Paris” med fler utländska invånare än någon annan asiatisk stad, samt några av de bästa jazzklubbarna i världen.

Detta kom som bekant att ändras tvärt då Mao Zedong och kommunistpartiet tog makten 1949. Industrier och all privat företagsamhet tvångsförstatligades, landsbygden delades in i kooperativ som tvingades sälja sin produktion till staten.

Jazz fördömdes tillsammans med så gott som all annan utländsk musik, film, litteratur och filosofiskt tänkande. Västerlänningar flydde med fara för sina liv – det nya, starka Kina skulle styras blott av det kinesiska kommunistpartiet. Landets invånare skulle skärmas av helt från skadlig utländsk kapitalism eller allehanda borgerligt tänkande.

Resultatet blev förödande; ett land i skräck där världens genom tidernas största svältkatastrof tog cirka 45 miljoner liv vid början av 1960-talet. En skoningslös förföljelse av minsta avvikelse vad gäller kultur eller tänkaren, som kulminerade i och med miljontals förstörda liv under kulturrevolutionen (1966-1976).

Då Mao sedan äntligen dog öppnades Kina upp och dess nya ledare med Deng Xiaoping i spetsen var fyllda med iver att lära från omvärlden. Resultatet denna gång blev en ekonomisk framgångssaga som lyfte hundratals miljoner kineser ur fattigdom och fick omvärlden att gå i taket av avund.

Det går att urskilja ett tydligt mönster här. När Kina är svagt och nöden kräver, är dess ledare redo att samarbeta med omvärlden. Men då man upplever sig själv som stark så isolerar man sig gärna från omvärlden på ett aggressivt vis som knappast skett i USA, Japan, Storbritannien, Tyskland eller ens Sovjetunionen.

Efter drygt tre årtionden av rekordtillväxt verkar det som att Kina nu återigen vänder taggarna utåt. De senaste åren har det blivit allt vanligare att utländska företeelser, värderingar eller aktörer fördöms och bekämpas.

Den nationalistiska retoriken i territoriella konflikter har trappats upp; Japan målas allt oftare ut som djävulen och i det Sydkinesiska havet har Kinas anspråk växt till att nu innefatta 90 procent av hela vattnet ända ner till Brunei och malaysiska Borneo.

Protektionism är något som utländska företag potentiellt kan ta skada av i alla länder. Men i Kina har statliga utredningar de senaste åren riktat in sig på såväl utländska läkemedelsföretag som biltillverkare, vilka fått ta emot kritik för korruption och undermålig kvalité – två faktorer som annars är betydligt mer utbredda i de kinesiska företag som myndigheterna vill ska vinna marknadsandelar på utlänningarnas bekostnad.

Jag skrev också nyligen här på Finansliv om hur såväl Kinas president som utbildningsminister nyligen varnat för det skadliga med ”västerländska värderingar” vid landets universitet. Böcker som behandlar dessa ska nu förbjudas, liksom läromaterial som ”baktalar kommunistpartiet”.

Nu i veckan togs denna smutskastning av allt västerländskt till en ny nivå, då bland annat Reuters rapporterar om en ny lag med utländska NGO:s till måltavlor:

Foreign non-government organizations (NGOs) in China are bracing for a crackdown as the government prepares to pass a new law to regulate their activities, which critics fear could curb activism and drive out several groups.

It is unclear how strictly the government will enforce the rules, which a parliament spokeswoman said last week were necessary for national security reasons.

But rights activists say the new law is part of a broader trend under President Xi Jinping’s administration to rein in dissent.

The draft law, according to a copy seen by Reuters that was obtained by a foreign NGO, bars foreign NGOs from activities that violate ”Chinese society’s moral customs” and from setting up branches in China.

I Kina måste alla NGO:s – ironiskt nog – registrera sig hos och övervakas av staten. Det är nu ministeriet för allmän säkerhet som kommer sköta registreringen av utländska NGO:s tillsammans med lokala säkerhetsdepartement ute i provinserna. Vidare måste deras kapital komma från ”lagliga” källor och de tillåts inte på något vis samla in pengar i Kina.

”Ryktet går om att syftet med lagen är att bli av med oss”, säger en ordförande vid en utländsk NGO till Reuters. Oron är mer än befogad, då två chefer som länge arbetat med utländska NGO:s i Kina sparkades ut ur landet vid årets början.

En av dem – en britt som i tre år jobbat med att stärka handikappades rättigheter i samhället – fick besök av polisen i januari och utvisades sedan hans visum inte korresponderade med hans arbetsuppgifter, något som vore omöjligt i och med att utländska medborgarrättsgrupper inte har rätt att anställa personal i Kina, skriver Wall Street Journal.

Enligt Reuters har Kinas 6 000 utländska NGO:s känt av allt större press sedan juni i fjol, då kinesiska säkerhetsagenter började intervjua dem i allt större utsträckning gällande finansiering och ledningsgrupper. Många utländska NGO:s jobbar med miljöproblem eller utbildar advokater, vilket hotar kommunistpartiets enväldiga makt över Kinas rättssystem.

Under den nationella folkkongressen – årets största politiska möte i Kina som just nu pågår här i Peking – sade kongressens taleskvinna att utländska NGO:s bidragit med pengar, expertis och teknologi under Kinas utvecklingsfas, men att de nu måste regleras i enighet med kinesiska lagar.

Alltså; då Kina var svagt välkomnades dessa aktörer – men då man nu känner sig stark vill man undvika allt västerländskt inflytande.

I samma anda varnar chefer vid landets fackförbund för att ”fientliga utländska krafter” infiltrerat Kinas fackföreningar. Det var också samma utländska krafter som fick skulden för att ligga bakom demokratiprotesterna i Hongkong i fjol.

Det är inte bara organisationer och företag som drabbas av denna trend; även utländska privatpersoners säkerhet har försämrats betydligt de senaste åren. Förra veckan rapporterade Wall Street Journal om en svensk tonåring som fördes iväg av polis efter ett slagsmål utanför en bar i stadens studentdistrikt.

Svensken vittnar (givetvis) om sin oskuld, men oavsett ur själva bråket gick till så är den stora skandalen i fallet att han hölls kvar i landet i över elva månader. Först häktad i en minimal cell tillsammans med grovt kriminella brottslingar som tvingade honom städa, sedan i sysslolöshet eftersom myndigheterna inte ville ge tillbaka hans pass innan rättegången (som till slut uteblev).

Dagens nyheter snappade upp historien och skrev nu i veckan om fallet. På frågan om varför den svenske killen vill berätta om sina erfarenheter svarar svensken: ”Många säger att Kina är framtidens land och sätter därför fokus på att göra business med landet. Kina ser ut som ett modernt land, men det här är vad som kan hända.”

Alla som liksom mig varit här en längre tid kan skriva under på att något liknande aldrig hade skett för 6-7 år sedan.

Den pågående trenden att attackera allt utländskt är dock förmodligen ett tecken på myndigheternas rädsla och svaghet snarare än styrka. En chef vid ett västerländskt företag i Kina säger till Financial Times att Kinas ledare just nu verkar ”väldigt osäkra”, vilket torde beror på allt större missnöje bland allmänheten med allt från korruption till miljöförstöring.

Den utländska chefen säger även att detta drabbar hans verksamheten, eftersom den oroande trenden leder till osäkerhet om framtidens affärsklimat. Samtidigt är Kina fortfarande beroende av utländska investeringar för sin ekonomiska tillväxt – men utländska företag är inte längre lika beroende av Kina, då lönenivåerna i dag är mycket lägre i exempelvis Vietnam eller Bangladesh.

Det är därför en farlig väg som det nya, rika, nationalistiska Kina nu väljer att vandra. Att helt stänga ute idéer, diskussion, kultur och allt samarbete utom det ekonomiska med omvärlden var precis vad som ledde till kaos under såväl Qingdynastin som Mao Zedongs tid vid makten.

4 mars 2015

200 miljoner visningar och våldsam debatt kring film om smog i Kina

Kinas luftföroreningar är ett mycket känsligt ämne för myndigheterna. Statistik om luftens kvalité förfalskas rutinmässigt, och landets statliga media tassar kring ämnet likt katten runt het gröt. Det har heller inte kommit några filmer eller böcker som behandlar föroreningarna på ett uttömmande vis, eftersom även de först måste godkännas av myndigheterna.

Men under föregående helg dök plötsligt den drygt 100 minuter långa dokumentären ”Under the Dome” upp på Kinas internet. Under första dygnet uppnådde filmen 117 miljoner visningar och nu uppges över 200 miljoner kineser ha sett den.

Filmen har gjorts av Chai Jing, en journalist som tidigare jobbade vid statliga tv-nätverket CCTV, där hon blev känd för rapportering kring känsliga ämnen som sjukdomen SARS och rättigheter för homosexuella i Kina.

Chai Jing sade dock upp sig från jobbet i fjol efter att hon blivit mor till en dotter med en tumör som opererades bort omedelbart efter födseln. Hon upptäckte sin graviditet under vintern 2013, då en majoritet av Kinas provinser plågades av den kanske svåraste smogen som hittills uppmärksammats. Här i Peking uppgick värdet av PM 2,5 till över 900, vilket kan jämföras med Världshälsoorganisationens rekommendation på att snittvärdet under ett dygn aldrig bör överskrida 25.

Detta fick Chai Jing att anta att hennes dotters tumör hade med Kinas luftföroreningar att göra. Ämnet blev därmed personligt, och efter att ha lämnat CCTV spenderade hon ett år och drygt en miljon kronor av sina egna pengar för att spela in dokumentären.

Till skillnad från majoriteten av de dokumentärer som produceras i Kina så är filmen saklig och tar ett direkt grepp om frågan, utan hänsyn till politisk känslighet eller censurmyndighetens direktiv. Chai Jing förklarar utförligt vad smogen består av, hur den påverkar oss och vad som kan göras för att förbättra luftkvalitén.

Filmen börjar med hennes personliga historia om dottern, var operation gick bra, men som Chai Jing endast låter leka utomhus under de dagar då föroreningen i Pekings luft ligger under ett särskilt gränsvärde (som i sig är mycket över Världshälsoorganisationens rekommendationer). Under fjolåret var det drygt hälften av dagarna som hon tog ut sin dotter; resten av tiden låser hon in dottern i hemmet ”som en fånge”.

Hon går sedan vidare med exempel på bebisar som drabbats av lunginflammation utan att ens ha lämnat sina hem, samt en intervju med en sexårig flicka från Shanxi som aldrig i hela sitt liv sett stjärnor eller vita moln.

Med hjälp av diagram och statistik får tittarna bland annat veta att Kina bränner mer kol än resten av världen tillsammans och att luften med all sannolikhet kommer bli ännu värre de kommande åren. Relevanta jämförelser görs med London och Los Angeles – Chai Jing besöker i filmen båda platserna – som under sin utvecklingsfas också plågades av smog men i dag har tagit itu med problemet och åtnjuter relativt ren luft.

Till sin förvåning upptäcker Chai Jing sedan att den teknik som använts för att få bukt med luftföroreningarna i USA och England redan finns tillgänglig i Kina. Men miljöbyråer är tandlösa då det gäller såväl att implementera tekniken som att straffa aktörer vilka gjort sig skyldiga till olagliga utsläpp. Profithungriga statliga jätteföretag och korrupta tjänstemän med breda kontaktnät tycks alltid dra det längsta strået.

Chai Jing kritiserar särskilt landets två största oljebolag China National Petroleum of Corporation och Sinopec, särskilt som dessa motsätter sig en höjning på standarden av olja och bensin eftersom det också skulle medföra högre produktionskostnader. Hon lyckas få till en intervju med en hög tjänsteman vid China National Petroleum Corporation som inte visar någon större erfarenhet av medieträning eller passion för Corporate Social Responsibility.

Liksom många andra intervjuobjekt blir han till slut mållös. En annan tjänsteman säger till Chai Jing att han inte alls känner doften av bränt kol i närheten av sin fabrik, och att det kanske beror på att han ”dåligt luktsinne”. Raden av liknande intervjuer som dyker upp under filmens gång torde göra även de flesta tittare mållösa.

Just luftföroreningar är ett ämne som i stort sett hela landet plågas av, och dessutom något som inte lika lätt kan skyllas på ”utländska krafter” som exempelvis protesterna i Hongkong eller alla munkar som i hopplöshet sätter eld på sig själva i Tibet. Stödet för ”Under the Dome” har därför varit brett på Kinas internet – redan under gårdagen fanns 280 miljoner inlägg som diskuterade Chai Jing och hennes film bara på mikrobloggen Sina Weibo.

Till en början fick filmen ett varmt mottagande också av myndigheterna. Den lades upp på statliga partiorganet Folkets dagblads hemsida, som också intervjuade Chai Jing och citerade landets nyutnämnda miljöminister säga: ”Jag vill tacka henne. Hon har fått befolkningen att vakna upp och bry sig om miljön från en allmän hälsosynpunkt”.

Men natten mot tisdag – drygt två dagar efter att filmen släppts – hade populariteten och diskussionen växt sig så stor att politikerna började bli oroliga. Landets censurmyndighet utfärdade därför ett förbud för all media att tala om eller ens referera till Chai Jing och hennes film.

Censurens balansgång måste i detta fall varit svår. Problemet som tas upp är ju extremt viktigt, men samtidigt var det förmodligen svårt att acceptera kritik mot systemet i allmänhet och två av Kinas mäktigaste statliga företag i synnerhet.

Det har följaktligen också cirkulerat en hel del kritik mot Chai Jing på internet – knappast förvånande i och med att hon framställer Kina i dålig dager jämfört med andra länder. Hon kallas bland annat ”landsförrädare” med anledning av denna jämförelser, samt ryktet att hon (på grund av oro för sitt barns hälsa) åkt till USA för att föda sin dotter.

Vidare har också personal från China National Petroleum Corporation ägna sig åt att plocka ut delar av filmen som inte varit helt korrekta, och anklaga Chai Jing för okunnighet och sakfel. Det påpekas också att hon ju tidigare själv arbetat för statliga CCTV, och därför inte bör vara så högljudd i sin kritik mot de statliga oljebolagen (nej, jag förstår inte heller logiken i detta).

Det är svårt att spå om hur gemene kines kommer reagera på filmen, samt vad den eventuellt kommer leda till. Det var nog knappast en tillfällighet att Chai Jing valde lägga ut sin film just vid denna tidpunkt; en dag innan nationella folkkongressens årliga sammanträde tog sin början i Peking – det största politiska mötet som äger rum i Kina under 2015. Pressen torde nu öka på politikerna där att i alla fall tala om problemet.

Min flickvän har talat med sina arbetskamrater om filmen och mötts av en rad olika reaktioner. I Kina finns en djupt invand instinkt att främst bry sig om sitt eget och sin familjs väl och ve, snarare än en vilja att försöka förbättra samhället. Många vid hennes jobb pratade därför främst om att ”jag ska försöka flytta härifrån”, ”jag ska köpa en luftrenare” eller ”jag kommer också föda mitt barn utomlands”.

Det fanns också i vanlig ordning lika många som var likgiltiga inför problemet med den i Kina så typiska argumentationen ”det är ändå inget jag kan göra åt saken”. Dock tycker jag mig ändå se – hos min flickvän samt ett par andra vänner – ett äckel mot filmens innehåll, en ilska mot det system som lett till problemen samt en önskan att faktiskt vilja göra skillnad.

Sedan är förvisso steget att verkligen kunna göra skillnad ganska stort i ett land som Kina – där myndigheterna styr information och diskussion – men att filmen diskuteras i en så pass stor utsträckning måste ändå ses som något positivt. Samma diskussion hade förmodligen aldrig ägt rum för tio år sedan, då tillväxten och paniken att tjäna pengar var som allra störst.

Vidare har också marknaden reagerat på ett intressant vis; flera kinesiska företag inom miljöteknik och grön energi steg kraftigt på börsen efter att filmen började cirkulera online.

Samtidigt sjönk aktierna för Sinopec och PetroChina (en börsnoterad arm av China National Petroleum Corporation). Detta är så klart något positivt, men samtidigt är det inte omöjligt att marknadens reaktion får mäktiga politiker med intressen i oljebolagen att sätta press på censurmyndigheten att kväva diskussionen om ”Under the Dome” även på mikrobloggar och andra internetforum.

Jag har ännu inte hittat något version av filmen med kompletta engelska undertexter. Här finns dock filmen att se på Youtube med undertexter de första 20 minuterna, som ger en ganska bra bild av dokumentärens innehåll och berättarstil.

3 mars 2015

Nordkorea – Asiens sista tigerekonomi?

Nordkorea, ett av världens fattigaste länder, ligger i ett område av världen som det senaste halvseklet utvecklats oerhört fort. Landets grannar utgörs ideligen av ekonomiska framgångssagor som Sydkorea, Japan, Kina och Taiwan.

Framgångssaga är det sista man kan kalla Nordkorea. Dess totala BNP uppgår till 30,7 miljarder dollar, jämfört med 1 300 miljarder dollar i Sydkorea. Också BNP per capita är 17,5 gånger högre i Sydkorea.

Vidare är Sydkoreas totala handel värd 1 070 miljarder dollar, Nordkoreas bara 7,3 miljarder dollar. I Sydkorea finns 54,7 miljoner mobila telefonabonnemang, i Nordkorea bara 2,4 miljoner. Sydkorea har 209 skyskrapor, Nordkorea bara 3 stycken.

En aldrig sinande uppsättning siffror finns att citera för att påvisa hur eftersatt Nordkorea är jämfört med sin granne i syd – eller regionens övriga länder.

Men så har det inte alltid varit. Omedelbart efter Koreakrigets slut 1953 växte nordsidans ekonomi stundtals snabbare än i syd. Ett tag var landet Asiens tredje största ekonomi efter bara Kina och Indien. Fram till 1970 var BNP per capita densamma i Nord- och Sydkorea.

Men då Sydkorea sedan införde en rad marknadsekonomiska reformer så fortsatte Nordkorea med sin ekonomiska modell som i teorin innebar ”självförsörjning”, men i praktiken var helt beroende av bistånd från Sovjetunionen.

Nordkoreas ekonomi – räknat i BNP per capita – var därför i stort sett konstant mellan 1970 och 1990. Men under det kommande årtiondet fram till 2000 – då Sydkoreas, Taiwans och Kinas ekonomier växte som allra snabbast – halverades Nordkoreas bruttonationalinkomst.

För trots allt tal om bygget av en självförsörjande nation i socialistisk anda, så nästintill kollapsade Nordkoreas ekonomi då Sovjetunionen vid slutet av 1980-talet upphörde med bistånd till andra kommunistiska länder.

Ryssarna var ju under denna som bekant i färd med egna ekonomiska och samhälleliga reformer. Landets nya politiker hade varken stöd för eller lust att hålla koreanska stalinister under armarna, och ställde vidare även krav på återbetalning av tidigare lån.

Då Sovjetunionen sedan upplöstes 1991 så upphörde också handeln med Nordkorea nästan helt. Detta var särskilt förödande för det koreanska jordbruket, vars plötsliga avsaknad av sovjetisk olja, teknologi och expertis fick produktionen att sjunka drastiskt.

För att hindra flyktingströmmar och samtidigt köpa sig till politisk lojalitet, så klev Kina snabbt in och fyllde denna lucka. I början av 1990-talet stod kineserna för upp till tre fjärdedelar av Nordkoreas import av mat och bränsle. Men då Kina 1992-1993 upplevde en minskning i den egna produktionen behövde man sina pengar på egen hand och upphörde med stora delar av sitt generösa stöd till Nordkorea.

En extrem utrikespolitik hade lett till isolering, och Nordkorea stod nu utan de bistånd som landets ledare gjort sig helt beroende av. Kuba och Iran var landets enda egentliga vänner vid sidan av ryssarna och kineserna – och även Tehran och Havana irriterades av lån som aldrig återbetalades. Nordkorea stod nu ensamt inte bara i teorin, utan också i praktiken.

Sommaren 1994 började plötsligt en serie fruktansvärda regnoväder som intensifierades året därpå. Till skillnad från Kinas svältkatastrof ”det stora språnget” – där påhittade oväder användes som ursäkt – så rörde det sig i Nordkoreas fall om riktigt bibliska skyfall. FN rapporterade att sommaren 1995 såg nederbörd som aldrig tidigare uppmätts i området; i ett område föll 877 millimeter regn på sju timmar.

Floden Amnoc svämmade över och förstörde inte bara skördar utan också spannmålsreserver, som ofta förvarades under marken. Över en miljon ton spannmål gick förlorade till följd av översvämningar.

Sommaren 1994 avled också den alltjämt mycket populära presidenten och landsfadern Kim Il-sung. Hans äldsta son Kim Jong-il tog över makten och sjösatte en policy vid namn ”militären först”, som innebar att fokus under denna svåra tid främst skulle ligga på att föda och utveckla de militära styrkorna. Svälten kom givetvis som ett brev på posten.

Under andra halvan av 1990-talet svalt mellan en halv miljon och tre miljoner nordkoreaner ihjäl (den stora diskrepansen beror givetvis på bristen på insyn). Befolkningen var sedan länge beroende av statens matleveranser för sin egen överlevnad. Bönderna var ju organiserade i kollektiv var produktion gick direkt till staten som sedan ransonerade ut spannmål och andra livsmedel.

I mitten av 1990-talet upphörde dessa matleveranser helt i stora delar av landet. I huvudstaden Pyongyang – där den priviligierade eliten bodde – märktes svälten inte av lika mycket. Kim Jong-il köpte nämligen arméns och partifolkets lojalitet genom att inte skära ner på deras ransoner. De allra viktigaste kadrerna fick genom hela svälten dagliga matleveranser med importerade kylbilar.

En fingersvisning av situationen ges i avhopparen Jang Jin-sungs nya bok ”Käre ledare: min flykt från Nordkorea”. Jang tillhörde partiets propagandaavdelning och märkte i sin priviligierade vardag inte knappt av att de pågick någon svält. Men då han tilläts resa till sin hemstad Sariwon – bara 60 kilometer söder om Pyongyang – möttes han av en helt annan verklighet.

Då han tillsammans med en utmärglad före detta klasskamrat vandrade från tågstationen var gatorna strösslade med lik som plockades upp i skottkärror. Väl framme hos sin vän möttes han av hålögda och utsvultna grannar som inte ätit annat än gröt på hela året. Flera bekanta i Jangs kvarter hade svultit till döds, och hans gamla barndomskärlek förvandlats till en ”vanställd gammal gumma” med gamnacke trots att hon ännu inte fyllt 30 år.

Under svälten uppstod ofrånkomligen en privat marknad, då ingen mat alls kom från staten och hundratusentals desperata nordkoreaner flydde över gränsen till Kina. Smuggling av såväl människor som matvaror frodades. Regimen höll på att tappa greppet om folket och kunde bara fortsätta föda militären och hoppas på deras stöd.

Sedan klev omvärlden in. Från 1999 och sex år framåt fick Nordkorea i snitt över en miljon ton mat i biståndshjälp varje år. Merparten kom från Sydkorea, vars nya regering just lanserat den så kallade ”solskenspolitiken” där man erbjöd mat och pengar utan några motkrav från nordkoreanerna. Förhoppningarna var att lätta upp relationen till grannen – men Jang bedömer att man snarare räddade regimen som krävde att själva få distribuera maten och fortsatte att främst göda eliten medan gemene man hölls på gränsen till svält.

Det fanns här en möjlighet för Nordkorea att öppna upp sig mot omvärlden. Paralleller drog till Kina, och utländska företag och regeringar visade stort intresse för att investera och samarbeta med detta nordöstra Asiens sorgebarn. Sydkorea föreslog fredssamtal och en återförening av familjer som splittrats under koreakriget. Men Kim Jong-il fortsatte istället på isoleringens och repressionens inslagna väg.

En av den nu framlidne diktatorns gåvor till eftervärlden var att bygga ut landets extensiva nätverk av arbetsläger, där än i dag upp till 200 000 fångar hålls under värsta tänkbara förhållanden. Efter att ha förlorat järngreppet under svältkatastrofen blev regimen mer paranoid och skickade politiska fångar till arbetsläger för allra minsta förseelse.

I boken ”Escape from Camp 14” målas en fruktansvärd bild upp av dessa läger. Shin Dong-hyuk hade oturen att födas i ett av lägren, och upplevde en barndom av hjärntvätt blandad med ständigt våld och svält. Han såg sina kamrater bli ihjälslagna och sin mor våldtas av uttråkade lägervakter. Då han sedan skvallrade om sin mors och sin brors flyktplaner – som han hade blivit lärd att göra – torterades han i månader och tvingades sedan bevittna sin familjs offentliga avrättning.

Boken är den kanske mörkaste skildring av ett människoöde jag någonsin läst, och visar verkligen den nordkoreanska regimens perverst våldsamma natur.

Då regimen i mitten av 2000-talet återfick sin styrka genomförde man en rad kärnvapentester som fick bistånden att minska och isoleringen från omvärlden att öka. Vidare slog man ner hårt och skoningslöst mot den privata marknaden som uppstod under svälten, bland annat med en valutareform 2009 som drastiskt sänkte värdet på de pengar som den nya köpmannaklassen rörde sig med. Snart kom nya rapporter om svält utanför Pyongyang.

I december 2011 avled Kim Jong-il och hans äldsta son Kim Jong-un tog över makten. Omvärlden visste inte ens hur gammal den nya diktatorn var – antingen 28 eller 29 – och än mindre om hans politiska ambitioner eller målsättningar. Det spekulerades i allt från en militär statskupp till ordnade marknadsekonomiska reformer.

Och den dag då Nordkoreas ekonomi börjar ta fart finns det en enorm potential. Landet är till ytan större än Sydkorea, men har blott hälften så stor befolkning (25 respektive 50 miljoner invånare). Medianåldern är dock lägre (34 mot 41 år) och redan i dag är Nordkoreanska kvinnors fertilitet högre än i syd (2,0 mot 1,2 barn per kvinna).

Det handlar alltså om en ung befolkning som växer snabbt och dessutom är vana vid hårt arbete utan ifrågasättande av auktoriteter. Lite som Kina i början av 1980-talet.

The Economist påpekar i veckans nummer att reformer redan nu äger rum i Nordkorea. Sedan 2013 har jordbrukskollektiven delvis övergetts till fördel för familjejordbruk. Landets bönder får nu behålla en större del av skörden själva, som de sedan kan sälja på marknaden snarare än att som tidigare tvingats sälja den till staten för ett lågt pris.

Den tillåtna storleken på ”familjeträdgårdar” – där produktionen är långt högre än vid de jordplättar som tillhör – har ökats från 100 till 3 300 kvadratmeter. Detta kallar koreakännaren Andrei Lankov för en ”revolutionerande privatisering av land”, som har gett snabba resultat:

For the first time in decades, North Korea grew nearly enough to feed itself last year. Thanks to better harvests, the North Korean economy could grow by 7.5% this year, compared with annual growth of little more than 1% for a decade, reckons the Hyundai Research Institute, a think-tank in Seoul, the capital of South Korea. Asia’s basket case could prove to be its fastest-growing economy.

Liknande experiment pågår också under industrin. Chefer vid statliga fabriker har sedan fjolåret möjlighet att bestämma över anställningar, lönenivåer samt köpa råvaror och sälja delar av överskottet på marknaden snarare än till staten.

Nordkorea sätter också upp allt flera särskilda ekonomiska zoner, som ju var en viktig ingrediens under Kinas tidiga år av reformer. Nordkoreas äldsta särskilda ekonomiska zon heter Rason och sattes upp redan 1991; dock mest som en gest för att få kinesiskt bistånd.

Det hände inte särskilt mycket med Rason under Kim Jong-il, men på senaste tid har flera nya vägar dragits till Kina och en ny färjeterminal länkad med en järnvägslinje till Ryssland har öppnats. Rason blev nyligen också den första och enda plats i Nordkorea där man kan äga sitt hem.

Enligt The Economist har ytterligare 19 särskilda ekonomiska zoner etablerats sedan 2013. Det handlar om små områden som öppnats för – ofta kinesisk – turism, samt produktion av mjukvaror eller verktyg att använda i jordbruk och industri.

The Economist spekulerar också vad som egentligen ligger bakom dessa reformer. Det finns tecken på att Kim Jong-il är mer intresserad än sin far av att höja folkets levnadsstandard. Men frågan är om detta främst sker eftersom han ser det som nödvändigt för regimens överlevnad. Förändringarna kan vara ett svar på nya krav och behov från befolkningen, snarare än en reformentusiastisk ledares egna spontana initiativ.

Sedan svälten under 1990-talet har staten inte lyckats förtrycka den privata marknaden på ett effektivt vis. Uppskattningar gör gällande att tre fjärdedelar av befolkningens inkomst nu kommer från en i stort sett oreglerad privatekonomi. Dessutom är det många partikadrer som i hemlighet själva berikar sig på denna privata handel som ju per definition är olaglig.

Den olagliga smugglarverksamheten som tidigare främst innefattade mat för nu också böcker, filmer och USB-minnen med regimkritiskt innehåll. Avhoppare som de senaste åren tagit sig till Sydkorea säger sig inte vara lika rädda som tidigare då det gäller att kritisera myndigheterna eller Kim-familjens gudalika status. De talas om ett ”uppvaknade” i den urbana medelklassen.

Snarare än att låta detta fortgå i bakgrunden vore det rimligt om regimen istället vill leda och därmed också kunna reglera den privata marknaden. Det pågår med all säkerhet en debatt om detta i Pyongyangs högsta kretsar, där många vill utöka de ekonomiska reformerna medan andra vill återinför det statliga distributionssystemet och säkra partiets makt. Det skulle i praktiken vara möjligt eftersom landets bönder fortfarande är beroende av staten vad gäller maskiner, gödsel och olja.

Det är dock viktigt att förstå att Kim Jong-un inte är någon duvunge. Nordkorea vägrar fortfarande att ens erkänna existensen av sina mardrömslika arbetsläger – och än mindre diskutera en avveckling av dessa i mänskliga rättigheters namn.

Vidare fortsätter isolationen och inte ens turister har varit välkomna på flera månader med det tveksamma argumentet att myndigheterna vill hindra spridningen av ebola. Det är en inställning som inte bådar gott för reformer; erfarenheterna från Kina visar med all tydlighet att en sönderslagen ekonomi endast kan förbättras på ett effektivt vis med utländska investeringar och utländsk expertis.

Likt sin far är också Kim Jong-un skeptisk till utländska investeringar. Till och med samarbetet med kinesiska företag knakar redan rejält i fogarna, med bland annat gruvföretag som anklagar sina nordkoreanska samarbetspartners för brutna kontrakt och rena stölder av maskiner och teknik.

Vidare är Nordkoreas kärnvapenprogram den enskilt största faktorn till landets ansträngda relationer med Sydkorea, USA, Japan och stora delar av omvärlden. Kim Jong-un visar inga tecken på att överge kärnvapenprogrammet; tvärtom planerar han öka landets arsenal från något dussin vapen i dag till omkring 100 stycken inom fem år.

The Economist gör den nyktra sammanfattningen att regimen verkar vilja reformera ekonomin – men att detta inte kommer ske på bekostnad av minskat statligt förtryck eller för den delen ett skrotat kärnvapenprogram. Vidare kallar tidningen detta för ”död vägs ände”, eftersom allmänhetens välstånd bara kommer öka marginellt så länge Kim sitter som enväldig ledare.

Det är dock definitivt värt att hålla ett öga på vad som sker inom ekonomin. Om stora reformer sker för att underlätta utländska investeringar så har svenska företag ett stort försprång.

Redan på 1990-talet var Nordkorea mer intresserat av att samarbeta med europeiska aktörer än med företag från Sydkorea, Japan och USA. Detta på grund av ansträngda diplomatiska relationer med dessa länder som bland annat kan innebära abrupta stopp i produktion och annan aktivitet.

Sverige är dessutom ett av få västländer som har en ambassad i Nordkorea. Då koreakriget slutade 1953 ansågs nämligen Sverige och Schweiz vara de enda länder som var neutrala nog att kunna övervaka vapentillståndet mellan Nord- och Sydkorea. Än i dag är tio svenskar och schweizare baserade i små hus mitt i världens tyngst beväpnade gränsområde för att se till att inga övertramp sker.

15 februari 2015

Är utbildning och kunskap värdefulla tillgångar? ”Nej”, säger Kina.

Det sägs ofta att utbildning och kunskap är två värdefulla tillgångar för såväl samhälle som individ. I så fall finns det skäl att oroa sig för utvecklingen i Kina.

En gammal vedertagen sanning är att grundskolan i Kina – liksom i många andra asiatiska länder inspirerade av konfucianism – bygger på rotinlärning och en respekt för auktoriteter så stor att eleverna sällan vågar ifrågasätta lärare eller läromaterial.

Hela den kinesiska grundskolan är vidare en enda stor förberedelse inför det nationella inträdesprovet till landets universitet. Det leder till en brist på problemlösning och lek som tveklöst påverkar yngre kinesers innovationsförmåga på ett negativt vis.

Med detta sagt är ju heller inte de svenska grundskolorna fria från problem; där handlar det istället nästan uteslutande om att leka och ifrågasätta vilket bland annat den senaste Pisa-undersökningen visade.

Vad gäller universitet så har Sverige för sin storlek dock en rad lärosäten som globalt åtnjuter respekt och rykte för sin fina undervisningskvalité – något man inte kan säga om Kina där den akademiska utvecklingen är mycket oroande.

I slutet av december citerades president Xi Jinping i statlig media säga att ”en mer omfattande ideologisk guidning” är nödvändig vid landets universitet.

Specifikt sade han att studierna av marxism måste få mer utrymme vid universiteten, och att kommunistpartiets ledarskap och politiska arbete måste stärkas genom att betona socialistiska kärnvärderingar i utbildningen.

Det inflytelserika partimagasinet Qiushi Journal tog genast fasta på detta genom en artikel som menade att det vore ”katastrofalt” om en standard inte snabbt utarbetades som hindrade universitetslärare att ”sprida västerländska värderingar” eller på annat vis ”förtala vår kommunistiska ideologi”. Detta gällde tydligen även i det privata, då magasinet hängde ut flera professorer som uttalat sig kritiskt om Kinas utveckling via sina mikrobloggar.

På detta citerade statlig media också Kinas utbildningsminister i början av februari säga: ”Låt aldrig läroböcker som upplyfter västerländska värderingar få någon plats i våra klassrum”.

Förutom att förbjuda böcker som sprider hädiska västerländska värderingar, vill utbildningsministern också bannlysa läromaterial som ”förtalar Kinas kommunistparti” eller ”smutskastar socialismen”.

(En ironisk detalj i sammanhanget är givetvis att såväl socialism som marxism också är ”västerländska läror”. Kinesiska ideologer jobbar dock hårt för att begreppet främst ska förknippas med oönskade företeelser som flerpartisystem eller ett fristående rättsväsende)

Flera liberala universitetslärare har också straffats under den senaste tidens repressiva klimat. Det mest omtalade fallet är ekonomiprofessor Ilham Tohti, som i september dömdes till livstids fängelse för ”separatism” efter att ha uttalat sig kritiskt om myndigheternas politik i den muslimska provinsen Xinjiang.

En del i bevisföringen mot Tohti utgjordes av övervakningskameror i klassrummen vid Peking University, landets mest prestigefyllda och välrenommerade universitet. En sydkinesisk provins har redan installerat likadana kameror i alla sina lärosalar, och fler provinser väntas nu följa efter för att ge staten järnkoll på vad som sägs i varje klassrum landet över.

Det finns knappast något hopp om liberala reformer i Kinas utbildning. Och inte ser det ljusare ut vad gäller media eller internet, som vid sidan av utbildningsväsendet väl kan sägas vara de två största källorna för kunskapsinhämtning i dag.

En fingervisning ges av Reportrar utan gränsers rapport om global pressfrihet för 2015 som släpptes i veckan. Kina ligger på plats 176 av 180 länder – bakom nationer som Iran, Sudan och Somalia. Av de 221 journalister som sitter fängslade globalt återfinns 44 i Kina.

Ett nytt initiativ gör gällande att landets alla journalister tvingas till obligatoriska lektioner i marxistisk skolning. De som i sin rapportering inte följer partilinjen kan räkna med att förlora sina jobb eller värre.

Under de drygt två år som Kinas president Xi Jinping haft makten har censuren och kontrollen på Kinas internet också ökat betydligt. Google har länge haft en problematiskt förhållande till Kinas myndigheter; söktjänsten är blockerad liksom mailtjänsten Gmail, som bara går att använda genom program från en tredje part som Microsoft Outlook eller Apple Mail.

Men i januari omöjliggjordes även detta. Gmail blev helt oåtkomligt i Kina även från dessa program, och kineser med Gmail-konto kunde varken skicka eller ta emot några meddelanden från denna världens största mailtjänst.

Det enda sättet att kringgå censuren är att använda ett VPN (Virtual Private Network). Tjänsten gör att man kan koppla upp sig mot ett utländskt ip-nummer och därmed komma åt Gmail liksom hundratals andra tjänster som Twitter, Youtube och Facebook.

VPN är givetvis olagligt i Kina. Det kostar också pengar och används därför främst av utlänningar samt en liten, liten minoritet av den högutbildade urbana över- och medelklassen.

Icke desto mindre trappade myndigheterna i slutet av januari också upp kontrollen av VPN-tjänsterna. Ledande leverantörer av dessa tjänster sade bekymrat till media att attackerna mot deras kinesiska närvaro var ”mer sofistikerade än någonsin tidigare”.

Budskapet går inte att ta miste på: I Kina ska du endast kunna tillgå den del av internet som kommunistparitet vill att du ska se.

Som ett förödmjukande kvitto på detta släppte myndigheterna nu i veckan en märklig sång med en touch av Nordkorea, som framfördes av en hel orkester inför jublande publik. ”Internet Superpower” hyllar Kinas ”unikt rena och välskötta internet”. Censuren lovordas genom propagandadängor som att Kinas internet är ”en stråle av okorrupt sol” som bidrar till ”en gryning i öst”.

Den tydliga utvecklingen mot minskad yttrandefrihet och ökad politisk kontroll i Kina är inte oproblematisk. Till att börja med så handlar det om rent hyckleri, eftersom landets högsta politiska ledare rutinmässigt skickar sina egna barn för att studera utomlands.

Exempelvis tog Xi Jinpings dotter nyligen examen vid Harvard University. Där var hon klasskamrat med sonen till den ultra-maoistiske Bo Xilai, tidigare borgmästare i megastaden Chongqing, som skickade sin pojke att studera utomlands redan som 12-åring vid lärosäten som Harrow School och senare även Oxford University.

Ledningen vet alltså med sig att kinesiska skolor inte håller samma klass som de utländska. Och i sitt mål att göra Kina till en innovativ forskningsnation är ett av målen att höja kvalitén på landets universitet, bland annat genom att locka tillbaka kinesiska akademiker som doktorerat utomlands.

Men många väljer istället att stanna kvar i utlandet. Ambitiösa forskare som fått smak på akademisk frihet och ett fritt internet tenderar att inte vilja byta tillbaka detta mot ideologiskt styrda universitet och ett hårt kontrollerat intranät – även om vissa akademiker förvisso har lockats hem med hjälp av lukrativa kontrakt och stora bonusar.

Flera skandinaviska chefer och företagsledare jag talat med på sistone begriper sig heller inte på denna utveckling. Hur ska man kunna sporra innovation samtidigt som friheten begränsas allt mer? Hur ska man locka direktinvesteringar eller stimulera småföretagande om internet inte fungerar?

Och hur i hela världen ska man kunna bli en ansvarsfull stormakt på det globala planet om en diskussion av vad som kallas ”västerländska värderingar” bannlyses i hela utbildningssystemet, tillsammans med minsta kritik mot det enväldiga kommunistpartiet?

Det finns inget svar på dessa frågor. Istället är det bara konstatera att om utbildning och kunskap verkligen är värdefulla tillgångar, så håller Kina på att bli ett allt fattigare samhälle.

7 februari 2015

Kinas myndigheter bakom Alibabas ras

Jag har tidigare flera gånger lovprisat Alibaba och dess enorma potential. Investerare världen över suktade länge innan den dominanta e-handelsjätten slutligen kunde börsintroduceras i september i fjol.

Förväntningarna avspeglades i aktiekursen som steg med 40 procent redan under första handelsdagen från utgångspriset på 68 dollar. Kursen nådde sedan 119 dollar som högst i november.

Men sedan dess har det gått trögare och nu har aktien rasat med 20 procent på knappt två veckor.

En stor del av raset kom efter företagets kvartalsrapport i slutet av januari, där intäkten för fjolårets sista kvartal skrevs till 4,22 miljarder dollar jämfört med förväntade 4,45 miljarder.

Det var icke desto mindre en ökning med 40 procent från året innan, och dessutom var vinsten under samma kvartal (2,1 miljarder dollar) något högre än förväntningarna (1,9 miljarder dollar). Företaget noterade också en stark tillväxt i försäljningen från mobila plattformar, vilket är extremt viktigt på världens största mobilmarknad och tidigare var ett av orosmomenten kring Alibaba.

Själva rapporten i sig var alltså ingen katastrof och är heller inte den enda anledningen till raset. Desto större oro har uppstått kring Alibabas komplicerade förhållande till Kinas myndigheter; en risk som innan börsnoteringen överskuggades något av de fantastiska försäljningssiffrorna.

Jack Ma är landets i särklass mest framgångsrika privata affärsman, och har flera gånger gjort kryptiska uttalanden som: ”Det är bäst att nöja sig med att dejta Kinas regering snarare än att gifta sig med den”. Också nu i veckan sade han återigen att Alibaba inte är intresserade av att bygga något nätverk med personliga kontakter som i Kina annars är en förutsättning för alla företagare som vill bli framgångsrika (och samtidigt även banar vägen för korruption och mutor).

Alibabas självsäkerhet torde i kinesiska myndigheters ögon snarare framstå som bångstyrighet, varför State Administration for Industry and Commerce (SAIC) i slutet av januari beslutade sig för att statuera exempel.

23 januari publicerade SAIC resultat från en undersökning som gav vid handen att blott en dryg tredjedel av de varor som såldes på Alibabas plattform Taobao var legitima. Det var den värsta siffran av alla e-handelssidor som SAIC hade undersökt.

Alibaba motsatte sig resultatet och deklarerade fyra dagar senare på sin mikroblogg att man planerade överklaga undersökningen, varpå SAIC svarade med att släppa en ännu större bomb – 28 januari utfärdade myndigheten ett vitpapper som kritiserade Alibabas plattformar för att sälja kopior av allt från cigaretter till handväskor och mobiltelefoner.

”Alibaba har länge negligerat detta problem och under lång tid vägrat att ta till några effektiva metoder för att kontrollera spridningen av plagierade varor”, skrev SAIC bland annat i rapporten. Vidare menade man att flera av Alibabas managers tar mutor från försäljare i utbyte mot tjänster som att bland annat skydda märkeskopior.

Kanske ännu värre så sade SAIC dessutom att man presenterat denna rapport för Alibaba redan i mitten av juli, men då inte offentliggjorde innehållet för att undvika störa företagets börsnotering. Om Alibabas chefer hade fått dessa uppgifter innan börsnoteringen vore det nämligen brott mot amerikansk lag att på något vis hemlighålla informationen.

The Economist påpekar att kinesiska myndigheternas makt är så stor att inhemska företag sällan vågar protesterar mot deras beslut. Alibabas reaktion på denna större och mer allvarliga rapport var ändå likartad; företaget nöjde sig inte med att lova att överklaga resultaten, utan menade även att myndighetsrapporten var ovetenskaplig.

Vidare sade Alibabas vice ordförande Joseph Tsai att företaget aldrig bett myndigheterna försena rapportens offentliggörande.

Sedan skedde något; Jack Ma krävde genast ett möte med Zhang Mao som leder SAIC, och inom loppet av två dagar hade myndigheterna plockat bort vitpappret från webben och menade att det aldrig hade varit särskilt viktig och saknade all slags laglig kraft. Det handlade snarare om en rutinmässig rapport, sade myndigheten.

Jack Ma å sin sida lovade att samarbeta närmare med myndigheterna, och satsa mer på att lösa frågan om plagiering bland annat genom en ”anti-fake special warfare battalion” på 300 pers som Wall Street Journal uttrycker det.

Någon form av uppgörelse torde ha ingåtts vid mötet och den omedelbara krisen vara över för tillfället. Men icke desto mindre har ett par allvarliga hot mot Alibaba blottlagts.

Det första rör plagierade varor. Alibaba har redan 2 000 anställda som uppskattningsvis raderar 100 miljoner annonser om året. I fjol fängslades 400 personer som sålt falska varor vid deras plattformar. Ansatserna att ta itu med problemet har rönt uppskattning även i USA, men icke desto mindre är det ett faktum att de plagierade varorna alltjämt existerar.

Desto allvarligare är hotet om politiskt inblandning. Wall Street Journal skriver att kinesiska myndigheter visserligen föredrar inhemska företag framför utländska aktörer, men de vill heller inte se att något enstaka företag växer så stort att det kommer utanför myndigheternas kontroll.

Detta håller på att ske med Alibaba som står för cirka 80 procent av Kinas internethandel. Frågan är om myndigheterna kommer tillåta denna närmast monopolaktiga ställning att fortsätta; i samband med SAIC:s rapport gick statlig media hårt fram och uppmanade Alibaba att ”ordna problemen innan det är för sent” samt att ”sluta använda sina finansiella muskler för att trakassera konkurrenter”.

Det finns också en djupare och ännu mer icke-transparent politisk dimension av det hela. Kinas president Xi Jinping är mitt uppe i en omfattande kampanj mot korruption, och nästa måltavla tros vara den tidigare presidenten Jiang Zemin, som är illa omtyckt bland folket och har nära band till flera andra politiker som naglats dit på sistone.

Wall Street Journal skriver att fler kinesiska företag som har nära band till familjen Jiang råkat illa ut – bland annat Minsheng Bank vars vd tvingades avgå för någon vecka sedan. Och olyckligtvis för Alibaba så har Jiang Zemins barnbarn Alvin Jiang investerat en stor summa i företaget.

Sammantaget menar Wall Street Journal att SAIC:s rapporter bär större skuld till Alibabas ras än kvartalsrapporten. En intervjuad analytiker menar att myndigheternas syfte var att ”skrämma” Alibaba genom att oroa investerare och ge amerikanska regulatorer blodvittring på samma gång.

Detta har man lyckats med. Bland annat Financial Times skriver att flera amerikanska advokater planerar stämma Alibaba med anledning av rapporten från SAIC som alltså ska ha setts av ledningen ett par månader innan börsnoteringen.

Jack Ma tar – åtminstone utåt – det hela med ro och säger till och med att ett rättsmål mot Alibaba för med sig den positiva aspekten att ”länder i väst kan lära känna Alibabas affärsmodell bättre”.

Hur det än är med den saken, och oavsett vart dessa eventuella åtal leder, kan man konstatera att politik alltid måste vägas in då man investerar i kinesiska företag – eller den delen i företag som har stora delar av sin verkasamhet i Kina (fråga SSAB).

För andra kinesiska internetföretag listade i USA som Tencent och Baidu är det inte ett lika stort problem, eftersom de underkastar sig den kinesiska censuren och låter myndigheterna sätta upp regler och få nästan obegränsad tillgång till vad helst för material de önskar.

Men med Alibaba är det annorlunda. Jack Ma är inget fan av sin regering och har flera gånger agerat trotsigt. Det underlättar givetvis en eventuell expansion utomlands i och med att förtroendet för Alibabas användarsäkerhet på så vis höjs – det är svårt att se hur hårt kontrollerade tjänster som Baidus sökmotor eller Tencents chattapp WeChat skulle få stort genomslag globalt.

Samtidigt är det just samma trotsighet mot myndigheterna som kan fälla Alibaba om företaget skulle råka halka under denna delikata balansgång.