15 februari 2015

Är utbildning och kunskap värdefulla tillgångar? ”Nej”, säger Kina.

Det sägs ofta att utbildning och kunskap är två värdefulla tillgångar för såväl samhälle som individ. I så fall finns det skäl att oroa sig för utvecklingen i Kina.

En gammal vedertagen sanning är att grundskolan i Kina – liksom i många andra asiatiska länder inspirerade av konfucianism – bygger på rotinlärning och en respekt för auktoriteter så stor att eleverna sällan vågar ifrågasätta lärare eller läromaterial.

Hela den kinesiska grundskolan är vidare en enda stor förberedelse inför det nationella inträdesprovet till landets universitet. Det leder till en brist på problemlösning och lek som tveklöst påverkar yngre kinesers innovationsförmåga på ett negativt vis.

Med detta sagt är ju heller inte de svenska grundskolorna fria från problem; där handlar det istället nästan uteslutande om att leka och ifrågasätta vilket bland annat den senaste Pisa-undersökningen visade.

Vad gäller universitet så har Sverige för sin storlek dock en rad lärosäten som globalt åtnjuter respekt och rykte för sin fina undervisningskvalité – något man inte kan säga om Kina där den akademiska utvecklingen är mycket oroande.

I slutet av december citerades president Xi Jinping i statlig media säga att ”en mer omfattande ideologisk guidning” är nödvändig vid landets universitet.

Specifikt sade han att studierna av marxism måste få mer utrymme vid universiteten, och att kommunistpartiets ledarskap och politiska arbete måste stärkas genom att betona socialistiska kärnvärderingar i utbildningen.

Det inflytelserika partimagasinet Qiushi Journal tog genast fasta på detta genom en artikel som menade att det vore ”katastrofalt” om en standard inte snabbt utarbetades som hindrade universitetslärare att ”sprida västerländska värderingar” eller på annat vis ”förtala vår kommunistiska ideologi”. Detta gällde tydligen även i det privata, då magasinet hängde ut flera professorer som uttalat sig kritiskt om Kinas utveckling via sina mikrobloggar.

På detta citerade statlig media också Kinas utbildningsminister i början av februari säga: ”Låt aldrig läroböcker som upplyfter västerländska värderingar få någon plats i våra klassrum”.

Förutom att förbjuda böcker som sprider hädiska västerländska värderingar, vill utbildningsministern också bannlysa läromaterial som ”förtalar Kinas kommunistparti” eller ”smutskastar socialismen”.

(En ironisk detalj i sammanhanget är givetvis att såväl socialism som marxism också är ”västerländska läror”. Kinesiska ideologer jobbar dock hårt för att begreppet främst ska förknippas med oönskade företeelser som flerpartisystem eller ett fristående rättsväsende)

Flera liberala universitetslärare har också straffats under den senaste tidens repressiva klimat. Det mest omtalade fallet är ekonomiprofessor Ilham Tohti, som i september dömdes till livstids fängelse för ”separatism” efter att ha uttalat sig kritiskt om myndigheternas politik i den muslimska provinsen Xinjiang.

En del i bevisföringen mot Tohti utgjordes av övervakningskameror i klassrummen vid Peking University, landets mest prestigefyllda och välrenommerade universitet. En sydkinesisk provins har redan installerat likadana kameror i alla sina lärosalar, och fler provinser väntas nu följa efter för att ge staten järnkoll på vad som sägs i varje klassrum landet över.

Det finns knappast något hopp om liberala reformer i Kinas utbildning. Och inte ser det ljusare ut vad gäller media eller internet, som vid sidan av utbildningsväsendet väl kan sägas vara de två största källorna för kunskapsinhämtning i dag.

En fingervisning ges av Reportrar utan gränsers rapport om global pressfrihet för 2015 som släpptes i veckan. Kina ligger på plats 176 av 180 länder – bakom nationer som Iran, Sudan och Somalia. Av de 221 journalister som sitter fängslade globalt återfinns 44 i Kina.

Ett nytt initiativ gör gällande att landets alla journalister tvingas till obligatoriska lektioner i marxistisk skolning. De som i sin rapportering inte följer partilinjen kan räkna med att förlora sina jobb eller värre.

Under de drygt två år som Kinas president Xi Jinping haft makten har censuren och kontrollen på Kinas internet också ökat betydligt. Google har länge haft en problematiskt förhållande till Kinas myndigheter; söktjänsten är blockerad liksom mailtjänsten Gmail, som bara går att använda genom program från en tredje part som Microsoft Outlook eller Apple Mail.

Men i januari omöjliggjordes även detta. Gmail blev helt oåtkomligt i Kina även från dessa program, och kineser med Gmail-konto kunde varken skicka eller ta emot några meddelanden från denna världens största mailtjänst.

Det enda sättet att kringgå censuren är att använda ett VPN (Virtual Private Network). Tjänsten gör att man kan koppla upp sig mot ett utländskt ip-nummer och därmed komma åt Gmail liksom hundratals andra tjänster som Twitter, Youtube och Facebook.

VPN är givetvis olagligt i Kina. Det kostar också pengar och används därför främst av utlänningar samt en liten, liten minoritet av den högutbildade urbana över- och medelklassen.

Icke desto mindre trappade myndigheterna i slutet av januari också upp kontrollen av VPN-tjänsterna. Ledande leverantörer av dessa tjänster sade bekymrat till media att attackerna mot deras kinesiska närvaro var ”mer sofistikerade än någonsin tidigare”.

Budskapet går inte att ta miste på: I Kina ska du endast kunna tillgå den del av internet som kommunistparitet vill att du ska se.

Som ett förödmjukande kvitto på detta släppte myndigheterna nu i veckan en märklig sång med en touch av Nordkorea, som framfördes av en hel orkester inför jublande publik. ”Internet Superpower” hyllar Kinas ”unikt rena och välskötta internet”. Censuren lovordas genom propagandadängor som att Kinas internet är ”en stråle av okorrupt sol” som bidrar till ”en gryning i öst”.

Den tydliga utvecklingen mot minskad yttrandefrihet och ökad politisk kontroll i Kina är inte oproblematisk. Till att börja med så handlar det om rent hyckleri, eftersom landets högsta politiska ledare rutinmässigt skickar sina egna barn för att studera utomlands.

Exempelvis tog Xi Jinpings dotter nyligen examen vid Harvard University. Där var hon klasskamrat med sonen till den ultra-maoistiske Bo Xilai, tidigare borgmästare i megastaden Chongqing, som skickade sin pojke att studera utomlands redan som 12-åring vid lärosäten som Harrow School och senare även Oxford University.

Ledningen vet alltså med sig att kinesiska skolor inte håller samma klass som de utländska. Och i sitt mål att göra Kina till en innovativ forskningsnation är ett av målen att höja kvalitén på landets universitet, bland annat genom att locka tillbaka kinesiska akademiker som doktorerat utomlands.

Men många väljer istället att stanna kvar i utlandet. Ambitiösa forskare som fått smak på akademisk frihet och ett fritt internet tenderar att inte vilja byta tillbaka detta mot ideologiskt styrda universitet och ett hårt kontrollerat intranät – även om vissa akademiker förvisso har lockats hem med hjälp av lukrativa kontrakt och stora bonusar.

Flera skandinaviska chefer och företagsledare jag talat med på sistone begriper sig heller inte på denna utveckling. Hur ska man kunna sporra innovation samtidigt som friheten begränsas allt mer? Hur ska man locka direktinvesteringar eller stimulera småföretagande om internet inte fungerar?

Och hur i hela världen ska man kunna bli en ansvarsfull stormakt på det globala planet om en diskussion av vad som kallas ”västerländska värderingar” bannlyses i hela utbildningssystemet, tillsammans med minsta kritik mot det enväldiga kommunistpartiet?

Det finns inget svar på dessa frågor. Istället är det bara konstatera att om utbildning och kunskap verkligen är värdefulla tillgångar, så håller Kina på att bli ett allt fattigare samhälle.

ad
7 februari 2015

Kinas myndigheter bakom Alibabas ras

Jag har tidigare flera gånger lovprisat Alibaba och dess enorma potential. Investerare världen över suktade länge innan den dominanta e-handelsjätten slutligen kunde börsintroduceras i september i fjol.

Förväntningarna avspeglades i aktiekursen som steg med 40 procent redan under första handelsdagen från utgångspriset på 68 dollar. Kursen nådde sedan 119 dollar som högst i november.

Men sedan dess har det gått trögare och nu har aktien rasat med 20 procent på knappt två veckor.

En stor del av raset kom efter företagets kvartalsrapport i slutet av januari, där intäkten för fjolårets sista kvartal skrevs till 4,22 miljarder dollar jämfört med förväntade 4,45 miljarder.

Det var icke desto mindre en ökning med 40 procent från året innan, och dessutom var vinsten under samma kvartal (2,1 miljarder dollar) något högre än förväntningarna (1,9 miljarder dollar). Företaget noterade också en stark tillväxt i försäljningen från mobila plattformar, vilket är extremt viktigt på världens största mobilmarknad och tidigare var ett av orosmomenten kring Alibaba.

Själva rapporten i sig var alltså ingen katastrof och är heller inte den enda anledningen till raset. Desto större oro har uppstått kring Alibabas komplicerade förhållande till Kinas myndigheter; en risk som innan börsnoteringen överskuggades något av de fantastiska försäljningssiffrorna.

Jack Ma är landets i särklass mest framgångsrika privata affärsman, och har flera gånger gjort kryptiska uttalanden som: ”Det är bäst att nöja sig med att dejta Kinas regering snarare än att gifta sig med den”. Också nu i veckan sade han återigen att Alibaba inte är intresserade av att bygga något nätverk med personliga kontakter som i Kina annars är en förutsättning för alla företagare som vill bli framgångsrika (och samtidigt även banar vägen för korruption och mutor).

Alibabas självsäkerhet torde i kinesiska myndigheters ögon snarare framstå som bångstyrighet, varför State Administration for Industry and Commerce (SAIC) i slutet av januari beslutade sig för att statuera exempel.

23 januari publicerade SAIC resultat från en undersökning som gav vid handen att blott en dryg tredjedel av de varor som såldes på Alibabas plattform Taobao var legitima. Det var den värsta siffran av alla e-handelssidor som SAIC hade undersökt.

Alibaba motsatte sig resultatet och deklarerade fyra dagar senare på sin mikroblogg att man planerade överklaga undersökningen, varpå SAIC svarade med att släppa en ännu större bomb – 28 januari utfärdade myndigheten ett vitpapper som kritiserade Alibabas plattformar för att sälja kopior av allt från cigaretter till handväskor och mobiltelefoner.

”Alibaba har länge negligerat detta problem och under lång tid vägrat att ta till några effektiva metoder för att kontrollera spridningen av plagierade varor”, skrev SAIC bland annat i rapporten. Vidare menade man att flera av Alibabas managers tar mutor från försäljare i utbyte mot tjänster som att bland annat skydda märkeskopior.

Kanske ännu värre så sade SAIC dessutom att man presenterat denna rapport för Alibaba redan i mitten av juli, men då inte offentliggjorde innehållet för att undvika störa företagets börsnotering. Om Alibabas chefer hade fått dessa uppgifter innan börsnoteringen vore det nämligen brott mot amerikansk lag att på något vis hemlighålla informationen.

The Economist påpekar att kinesiska myndigheternas makt är så stor att inhemska företag sällan vågar protesterar mot deras beslut. Alibabas reaktion på denna större och mer allvarliga rapport var ändå likartad; företaget nöjde sig inte med att lova att överklaga resultaten, utan menade även att myndighetsrapporten var ovetenskaplig.

Vidare sade Alibabas vice ordförande Joseph Tsai att företaget aldrig bett myndigheterna försena rapportens offentliggörande.

Sedan skedde något; Jack Ma krävde genast ett möte med Zhang Mao som leder SAIC, och inom loppet av två dagar hade myndigheterna plockat bort vitpappret från webben och menade att det aldrig hade varit särskilt viktig och saknade all slags laglig kraft. Det handlade snarare om en rutinmässig rapport, sade myndigheten.

Jack Ma å sin sida lovade att samarbeta närmare med myndigheterna, och satsa mer på att lösa frågan om plagiering bland annat genom en ”anti-fake special warfare battalion” på 300 pers som Wall Street Journal uttrycker det.

Någon form av uppgörelse torde ha ingåtts vid mötet och den omedelbara krisen vara över för tillfället. Men icke desto mindre har ett par allvarliga hot mot Alibaba blottlagts.

Det första rör plagierade varor. Alibaba har redan 2 000 anställda som uppskattningsvis raderar 100 miljoner annonser om året. I fjol fängslades 400 personer som sålt falska varor vid deras plattformar. Ansatserna att ta itu med problemet har rönt uppskattning även i USA, men icke desto mindre är det ett faktum att de plagierade varorna alltjämt existerar.

Desto allvarligare är hotet om politiskt inblandning. Wall Street Journal skriver att kinesiska myndigheter visserligen föredrar inhemska företag framför utländska aktörer, men de vill heller inte se att något enstaka företag växer så stort att det kommer utanför myndigheternas kontroll.

Detta håller på att ske med Alibaba som står för cirka 80 procent av Kinas internethandel. Frågan är om myndigheterna kommer tillåta denna närmast monopolaktiga ställning att fortsätta; i samband med SAIC:s rapport gick statlig media hårt fram och uppmanade Alibaba att ”ordna problemen innan det är för sent” samt att ”sluta använda sina finansiella muskler för att trakassera konkurrenter”.

Det finns också en djupare och ännu mer icke-transparent politisk dimension av det hela. Kinas president Xi Jinping är mitt uppe i en omfattande kampanj mot korruption, och nästa måltavla tros vara den tidigare presidenten Jiang Zemin, som är illa omtyckt bland folket och har nära band till flera andra politiker som naglats dit på sistone.

Wall Street Journal skriver att fler kinesiska företag som har nära band till familjen Jiang råkat illa ut – bland annat Minsheng Bank vars vd tvingades avgå för någon vecka sedan. Och olyckligtvis för Alibaba så har Jiang Zemins barnbarn Alvin Jiang investerat en stor summa i företaget.

Sammantaget menar Wall Street Journal att SAIC:s rapporter bär större skuld till Alibabas ras än kvartalsrapporten. En intervjuad analytiker menar att myndigheternas syfte var att ”skrämma” Alibaba genom att oroa investerare och ge amerikanska regulatorer blodvittring på samma gång.

Detta har man lyckats med. Bland annat Financial Times skriver att flera amerikanska advokater planerar stämma Alibaba med anledning av rapporten från SAIC som alltså ska ha setts av ledningen ett par månader innan börsnoteringen.

Jack Ma tar – åtminstone utåt – det hela med ro och säger till och med att ett rättsmål mot Alibaba för med sig den positiva aspekten att ”länder i väst kan lära känna Alibabas affärsmodell bättre”.

Hur det än är med den saken, och oavsett vart dessa eventuella åtal leder, kan man konstatera att politik alltid måste vägas in då man investerar i kinesiska företag – eller den delen i företag som har stora delar av sin verkasamhet i Kina (fråga SSAB).

För andra kinesiska internetföretag listade i USA som Tencent och Baidu är det inte ett lika stort problem, eftersom de underkastar sig den kinesiska censuren och låter myndigheterna sätta upp regler och få nästan obegränsad tillgång till vad helst för material de önskar.

Men med Alibaba är det annorlunda. Jack Ma är inget fan av sin regering och har flera gånger agerat trotsigt. Det underlättar givetvis en eventuell expansion utomlands i och med att förtroendet för Alibabas användarsäkerhet på så vis höjs – det är svårt att se hur hårt kontrollerade tjänster som Baidus sökmotor eller Tencents chattapp WeChat skulle få stort genomslag globalt.

Samtidigt är det just samma trotsighet mot myndigheterna som kan fälla Alibaba om företaget skulle råka halka under denna delikata balansgång.

30 januari 2015
Apple

Kampen om 1,16 miljarder smartphones!

Få har väl missat Apples rekordrapport från fjolårets sista kvartal med 74,5 miljoner sålda Iphones och en vinst på 18 miljarder dollar, vilket var den största vinsten någonsin av ett privat företag.

Detta berodde i mångt och mycket på nya modellerna Iphone 6 och Iphone 6 Plus, samt att försäljningen i Kina ökade med 70 procent jämfört med samma kvartal året innan.

För något år sedan var Apple blott den sjätte största försäljaren av smarta telefoner i Kina, men i och med lanseringen av dessa modeller med större skärm uppskattas företaget under det föregående kvartalet ha legat allra högst upp på listan.

Men det är inte bara Apple som går framåt. Totalt såldes under fjolåret 1,167 miljarder smarta telefoner världen över, vilket var en ökning med 25,9 procent från 2013.

Detta enligt nya siffror från det taiwanesiska konsult- och analysföretaget TrendForce, som särskilt pekade ut 2014 som ett bra år för de kinesiska tillverkarna som tog en allt större del av den globala marknaden. Tillsammans sålde de kinesiska aktörerna 453 miljoner smarta telefoner; nästan 40 procent av totalantalet. Sex av de tio största tillverkarna var under fjolåret kinesiska.

Samsung ligger fortfarande i topp med 28 procent av världsmarknaden. Det var dock ett svårt år för koreanerna som backade från fjolårets notering på 32,5 procent. Företagets dyra modeller mötte hårt motstånd från Iphone 6, medan modellerna i prisklass medel och billig slaktades av de allt mer prisvärda kinesiska alternativen. Samsungs tillväxt under fjolåret blev därmed endast 8,4 procent.

Hade det inte varit för den nya telefon som Apple lanserade under hösten hade företaget riskerat falla i samma fälla som Samsung. Det sista kvartalets försäljning utgjorde mer än en tredjedel av de 191 miljoner smarta telefoner som Apple sålde i fjol. Sammantaget gav det en försäljningstillväxt på 24,5 procent för fjolåret som helhet, och en global marknadsandel på 16,4 procent vilket var i princip var en lika stor andel som under 2013.

På tredje plats hittar vi Lenovo (för övrigt världens största PC-tillverkare) som under fjolåret ju förvärvade Motorola från Google. Tack vare sammanslagningen mer än fördubblades Lenovos försäljning i fjol och uppgick till över 90 miljoner enheter. Också marknadsandelen steg från 4,9 till 7,9 procent.

Koreanska LG är en något oväntad uppstickare på fjärde plats, med 70 miljoner sålda enheter och en försäljningsökning på över 75 procent. Detta beror enligt TrendForce på ett par nya modeller vars skärmar har en upplösning på 2K. Detta har möjliggjorts av att LG, som ju annars är mest känt för sina tv-apparater, ligger långt fram på detta forskningsområde och tillverkar sina egna skärmar.

Därefter kommer Ericssons telekomkonkurrent Huawei som under fjolåret stod för 5,9 procent av världsmarknaden; bara 0,1 procent efter LG. I rena tal innebär det 70 miljoner sålda telefoner och en tillväxt på cirka 70 procent.

Huaweis framgångar bygger på att man byggt en egen processor som används i den nya populära modellen Honor 6. Man har också en god erfarenhet och bra kontakter inom telekom, vilket har underlättat företagets utlandsexpansion. Under fjolåret sålde Huawei 52 procent av sina telefoner utomlands; en andel som företaget i år vill öka till 60 procent.

Målsättningarna för i år inkluderar dessutom att spräcka drömgränsen på 100 miljoner sålda enheter. Detta trots att man under det gångna året skrotat en hel rad billigare modeller för att satsa på de något dyrare telefonerna som ger högre vinst.

Just utanför topp fem kommer Xiaomi, denna kinesiska tillverkare som under de senaste veckorna varit på allas (eller i alla fall alla tekniknördars) läppar. Det inte ens fem år gamla företaget har dubblat sin försäljning varje år sedan 2012, och mäktade i fjol med att sälja 61,5 miljoner smarta telefoner vilket var en tillväxt på över 200 procent från 2013.

För den som är nyfiken på företagets historia och bakgrund, så skrev jag mer ingående om Xiaomi på Finansliv i fjol.

Förutom de nya fantastiska försäljningssiffrorna och en målsättning att sälja 100 miljoner telefoner under 2015, är det också värt att uppmärksamma Xiaomis ambition att stjäla marknadsandelar från Apple.

Tidigare i veckan lanserades nya modellen Mi Note, vilken företagets vd Lei Jun beskrev som ”kortare, tunnare och lättare än Iphone 6 Plus” fast med en något större skärm på 5,7 tum. Det första lasset av Mi Note sålde slut på mindre än tre minuter vilket säkert har att göra med priset på under 3 000 kronor, vilket är mindre än hälften av vad en Iphone 6 eller Samsung Galaxy Note 4 kostar.

Nästa omgång Mi Note kommer börja säljas 3 mars, och enligt Xiaomi har telefonen redan reserverats av inte mindre än 220 miljoner kunder. Under mars börjar även Mi Note Pro att säljas. Den kommer vara någon tusenlapp dyrare men ha bättre prestanda; skärmen är fortfarande större än Iphone 6 Plus och har dessutom en upplösning på 2K just som LG.

Enligt envisa rykten planerar Xiaomi dessutom att påbörja ett bytesprogram där kunder kan lämna in sin Iphone 5 eller äldre och få en Xiaomi Mi Note i utbyte, eller lämna in sin Iphone 6 för en Xiaomi Note Pro.

Lei Jun efterliknar Steve Jobs i allt från kläder till stil på sina presentationer, och har även erkänt att han kontaktat samma hårdvarutillverkare som Apple använder sig av.

För investerare kan det vara intressant att veta att Xiaomi förra månaden utsågs till världens mest värdefulla ”technology start-up” efter att ha inbringat över en miljard dollar i en finanseringsrunda som värderade företaget till 45 miljarder dollar. Det var således högre än taxiföretaget Ubers värdering på 40 miljarder dollar.

Lei Jun – som Forbes utnämnde till ”Asia’s 2014 businessman of the year” – beräknas därmed ta över titeln från Alibabas Jack Ma som Asiens rikaste man då Xiaomi börsintroduceras.

Även om Alibaba värderas högre, så äger Lei Jun nämligen 77,8 procent av sitt företag jämfört med Jack Mas 6,3 procent. Kom nu ihåg vart ni läste detta först!

Kampen om kunderna då det gäller smarta telefoner blir alltså allt hårdare, särskilt som de kinesiska tillverkarna planerar en utökad global expansion. Dessutom passar kinesernas produkter och erfarenheter perfekt på de utvecklingsmarknader där efterfrågan kommer öka allra fortast.

TrendForce kostar dessutom på sig en prognos inför 2015. Där sjunker Samsungs andel av världsmarknaden ytterligare, medan Apple ligger still samtidigt som Xiaomi och Huawei ökar.

27 januari 2015
förorening

Kan Sverige hjälpa Kina med miljöproblemen?

Kina är det land som nu släpper ut mest koldioxid i hela världen – över en fjärdedel av den globala mängden – och även per capita står kineserna enligt vissa beräkningar för mer växthusgaser än EU.

På grund av myndigheternas upplevda nödvändighet av en fortsatt snabb ekonomisk tillväxt så kommer Kina fortsätta öka sina totala mängd koldioxidutsläpp ett bra tag framöver, även om andelen energi som framställs av kol planeras minska något till fördel för mer miljövänliga alternativ.

Denna kinesiska ökning är – med rätt eller orätt – den största käppen i hjulet på de klimatmöten som gång på gång misslyckas få till ett bindande internationellt avtal. Sist var det i Lima, nu i år riskerar samma visa återupprepa sig i Paris.

Visserligen kom Kina och USA vid APEC-mötet i november i fjol fram till en bilateral avsiktsförklaring där USA sade sig vara beredda att minska sina växthusgasutsläpp med 26-28 procent till år 2025, jämfört med 2005 års nivåer. Kina å sin sida kunde minska utsläppen först från och med år 2030, då man också avsåg att minst 20 procent av energiframställningen ska komma från icke-fossila källor.

Även om vissa oförstående svenska medier hyllade detta som ett ”klimatavtal” så handlade det blott om ytterligare en ”överenskommelse” utan något som helst bindande ansvar.

Vi ska inte räkna med att Kina kommer bli samarbetsvilliga internationellt vad gäller att sänka sina koldioxidutsläpp. Med det inte sagt att Kina struntar helt i miljön. Tvärtom.

Kina kallas ofta ”världens mest förorenade land”. Detta inte bara på grund av utsläpp av växthusgaser och fruktansvärda luftföroreningar utan också på gifter i såväl mark som vatten; en konsekvens av årtionden av rekordtillväxt nästan helt utan hänsyn till skadorna på miljön.

Men just nu är världens mest förorenade land mitt uppe i världshistoriens största satsning någonsin på miljöteknik. I den nuvarande ekonomiska femårsplanen (2011-2015) läggs drygt 3 000 miljarder kronor på posten ”grön energi” – en satsning som dessutom förväntas öka då nästa femårsplan tar vid.

I fjol deklarerades också en satsning på 2 500 miljarder kronor i syfte att förbättra landets vattenkvalité. Lägg därtill några tusen miljarder på att rena luften i tre megastadsregioner samt ytterligare några tusen miljarder i lokala projekt, och satsningarna antar proportioner vars vidd är nästan omöjlig att förstå.

Gällande utsläpp, miljö och klimat är det lätt att tänka på satsningar i termer av stora vindkraftsparker och ändlösa rader av solpaneler. Och det är mycket svårt för utländska företag att tävla mot de subventionerade kinesiska jätteföretagen inom vindkraft och solkraft på deras egen hemmaplan.

Men Kinas satsningar inom miljöteknik handlar om så mycket mer; vattenrening, avfallshantering, fjärrvärme, transporter, ventilation och energieffektiva byggnader. Inom dessa områden saknar Kina expertis – därför spelar svenska företag en relativt stor och snabbt växande roll.

En ny rapport från Business Sweden ger vid handen att det finns nästan 50 svenska företag som är verksamma inom sektorn för energi och miljöteknik i Kina. Uppdelningen ser ut som följer:

Air Pollution Control: 10 företag
Water Treatment: 9 företag
District Heating & Cooling: 7 företag
Energy Efficient Buildings: 7 företag
Sustainable Transport: 7 företag
New & Renewable Energy: 4 företag
Waste Management: 2 företag
Other: 2 företag

Enligt rapporten är privata företag den största kunden, följt av byggföretag och lokala myndigheter. Trots att ingen har affärer högre upp – exempelvis provinsmyndigheter eller på statlig nivå – så ses relationen till de lokala myndigheterna som särskilt viktig. De avgör nämligen markpriser och kan genom regelverk och beslut helt ändra spelplanen inom en viss sektor.

De svenska företagens största konkurrenter är utländska företag, då de inhemska aktörerna inom miljöteknik oftast konkurrerar i en lägre prisklass och främst säljer till myndigheter som de har bra relation till.

De flesta företagen upplever att man har en bra tillgång till marknaden och känner sig inte diskriminerade på annat vis än då det gäller budgivning med inhemska aktörer gentemot myndigheter.

Över 90 procent av de svenska företagen här ser Kina som en mycket viktig marknad. Vissa har Kina som andra största marknad efter Sverige, medan andra gör över hälften av alla sina affärer i Kina.

Då det gäller privata kunder är de största affärsområdena luftrening, vattenrening och inomhusklimat. Lokala myndigheter är främst intresserade av vattenrening, avfallshantering samt ett område som i rapporten kallas ”Sustainable Urbanization & Smart City”. Detta hänger ihop med Kinas stora satsning på ekostäder.

I rapporten talas det om att Kinas mindre städer – så kallade ”second tier” och ”third tier” – håller på att utveckla ekostäder i en allt snabbare takt, och suktar efter västerländska erfarenheter.

Detta bekräftades då jag i nyligen talade med marknadsansvarige från Envac, ett svenskt företag som sysslar med sopsug och nu har över 100 anställda vid sex kontor i Kina och Hongkong.

För Envac har den ny femårsplanen och satsningarna på ekostäder inneburit många affärsmöjligheter; bland annat har man jobbat med världens största ekostad som heter Sino-Singapore Tianjin Eco-city. Där kommer Envacs lösningar hantera cirka 100 000 personers avfall.

Samme person är även ordförande för Sweden-China Greentech Alliance, där svenska företag samarbetar och koordinerar för att kunna verka i Kina på bästa vis. Exempelvis finns det inom organisationen ett samarbete mellan Scania, Envac, IVL och Malmberg Water, där företagen tillsammans erbjuder lösningar för vatten, gas och bränsle till bussar enligt en modell som påminner om delar av Stockholm och Linköping.

Det är nämligen viktigt att kunna erbjuda kineserna helhetslösningar som är utformade efter kinesiska behov. En svensk professor i industriell ekologi som är verksam vid ett universitet i östra Kina sade till mig förra veckan att det är svårt att bara sälja en enskild tjänst eller vara, liksom det är helt omöjligt att rakt av kopiera Hammarby Sjöstad.

Man måste tänka på att lösningarna ska vara utformade för kinesiska förhållanden, vilket kan ske genom utbyte och ökat samarbete inom forskningen. Men främst är det alltså på ett första stadium viktigt att svenska företag samverkar för att kunna erbjuda mer kompletta lösningar.

Professorn ser potentialen för miljöteknik i Kina som allra störst då det gäller systemlösning för avfall, fjärrvärme och alternativt bränsle. Även vatten- och avloppsrening prioriteras högt på lokal nivå.

I exemplet med Envac så innebär ju företagets underjordiska avfallshantering mindre öppen lagring för sopor, samtidigt som bilköer och utsläpp reduceras tack vare minskade transporter på vägarna. Samtidigt är det också värdefullt om avfallshanteringen kan resultera i alternativt bränsle för landets fjärrvärme som i dag produceras nästan uteslutande av kol.

Hur sker då denna samverkan rent konkret? Jo, förutom redan nämnda Sweden-China Greentech Alliance, så finns också en grupp som kallas för ”Team Sweden”. Det är Business Sweden som tillsammans med svenska ambassaden i Peking, generalkonsulaten i Shanghai och Hongkong, Tillväxtanalys och Internationella Miljöteknikkontoret (IMT) tagit initiativet i syfte att samordna och marknadsföra svenska energi- och miljöteknikföretag i Kina.

Dessutom har statliga Svensk Exportkredit tillsammans med Bank of China startat en fond på 100 miljoner euro för svensk miljöteknik i Kina. Med hjälp av denna fond kan svenska företag nu förutom produkter och tjänster även erbjuda sina kunder en förmånlig finansiering.

Ordförande vid Sweden-China Greentech Alliance avslöjade vidare för mig att gruppen har en liknande fond på gång tillsammans med mäktiga China Development Bank.

Sammanfattningsvis så är potentialen för svenska företag inom energi och miljöteknik enorm i Kina. Landet kommer satsa allt mer på detta, och Sverige har en fördel genom sitt ”goda rykte” samt att man ligger i framkant inom denna industri. Det aktörer som redan finns på plats i Kina har ett stort försprång.

Det gäller nu att de svenska företagen ser varandra som samarbetspartners snarare än konkurrenter, så att man tillsammans och till fullo kan utnyttja finansieringsmöjligheterna och den ökande kinesiska efterfrågan på systemlösningar.

23 januari 2015
Afrika

Världens viktigaste relationer

Nämn några av de viktigaste internationella relationerna för världens framtida geopolitiska utveckling och du tänker säkert på USA-Kina, Europa-Ryssland och förmodligen också Kina-Europa. Men finns även relationen Kina-Afrika på listan?

Det borde den göra, för det är en av världens största och snabbast växande relationer vad gäller handel och utbyte av olika slag. Kina är nu Afrikas i särklass största handelspartner; på ett drygt årtionde har handelsutbytet tjugofaldigats och översteg i fjol 1 500 miljarder kronor.

Den ökade handeln har också fört med sig en våg av migration, då en miljon kineser nu beräknas vara bosatta i Afrika. Etableringen har skett något i skymundan medan USA varit upptaget med krig i Afghanistan och Irak, samtidigt som väst gått genom sin värsta finanskris sedan mellankrigstiden.

Afrikanska stater som välkomnar Kina har all anledning att känna sig överkörda och ignorerade av väst, vars hänsynslösa kolonialism följdes av en misslyckad biståndspolitik.

Ledare från Europa eller USA besöker dessutom sällan den afrikanska kontinenten – i kontrast besökte Kinas president Xi Jinping tre afrikanska länder på sin första utlandsresa, medan högt uppsatta kinesiska tjänstemän regelbundet åker på rundresor i Afrika.

Relationen Kina-Afrika är dock höljd i mystik. Såväl Kina som en majoritet av de afrikanska nationerna erbjuder föga transparens på myndighetsnivå. I den mån fakta och statistik alls är tillgänglig är den ofta objektiv eller på något vis vinklad, samtidigt som media i regel är hårt kontrollerad.

Västerländska bedömare var till en början mycket skeptiska mot Kinas aktivitet i Afrika, och kallade den ofta för ”nykolonialism”. Detta berodde dock knappast på information och forskning, utan snarare än frustration över misslyckandet med västs biståndspolitik.

Deborah Brautigam, en av få auktoriteter på ämnet, släppte sedan 2009 en bok med namn ”The Dragon’s Gift: The Real Story About China in Africa” vars uttalade syfte var att slå hål på de negativa myter hon ansåg hade uppstått om Kinas inblandning i Afrika.

Brautigam menade tvärtom att Kina har lyckats modernisera och utveckla Afrika på ett vis som väst aldrig varit i närheten av. Överallt syns väldiga kinesiska bygg- eller infrastrukturprojekt som skapar välbehövliga arbetstillfällen och överför teknisk expertis till afrikanerna.

I sin bok menade Brautigam därmed att relationen är en ”win-win situation” där Kina byter infrastruktur, arbeten och tillväxt mot de naturresurser och råvaror som kineserna själva behöver för att hålla igång sin egen ekonomiska tillväxt.

Givet det knappa forskningsläget så fick Brautigams bok stort genomslag, och används ännu i dag vid universitet eller som referens i olika slags debatter och forum.

Men de senaste åren har flera anledningar uppkommit att ifrågasätta denna världsbild. Kinesisk rasism och miljöförstöring är exempelvis två ämnen som Brautigam problematiserar mycket lite i sin bok, men som sägs skapa allt större spänningar i Afrika.

Detta blev tydligt i nya boken ”China’s Second Continent: How a Million Migrants Are Building a New Empire in Africa” av Howard French. Det är som sagt svårt att skriva i detta ämne – men French har varit byråchef för New York Times i såväl Kina som Afrika. Han talar flytande kinesiska och spenderade delar av sin uppväxt på den afrikanska kontinenten.

I arbetet med boken åker han runt i dussintals afrikanska länder och talar med såväl kinesiska migranter som afrikanska politiker och västerländska NGO:s. Han dokumenterar hur urskog som tidigare varit tät som broccoli på många ställen huggits ner och skeppats till Kina, trots att det enligt lokala lagar inte är tillåtet att skövla dessa skogar.

Ingen återplantering sker av de kinesiska aktörerna, som rent ut säger att de inte bryr sig för att det inte är deras hemland. Vid gruvor och andra platser där råvaror utvinns så hälls kvicksilver och andra kemikalier rakt ner i den öppna marken.

Medräknat demografiska faktorer blir problemen ännu större: Afrikas befolkning beräknas dubblas inom 40 år, vilket är ungefär samtidigt som många av kontinentens naturresurser tar slut om utvinningen pågår i dagens takt. Då blir en befolkning på två miljarder lämnade utan råvaror men med stora miljöproblem.

Och så rasismen, som är djupt rotad på alla nivåer bland de kinesiska migranterna och tjänstemännen i Afrika. Till och med Kinas ambassadör i Mozambique säger till French att ”många svarta människor inte förstår hur man gör någonting alls”. Det var inte ett misstag eller en groda, utan ett uttalande under en intervju som ambassadören själv bjudit in French till.

Att svarta människor är lata, tjuvaktiga, smutsiga, dumma och saknar visioner är något snart sagt alla kineser som French träffar på ger uttryck för. Priset tas vid ett hotell i Liberia där French ber den kinesiska ägaren om en handduk. Då han till slut lyckats leta rätt på en så säger han i förbifarten att de flesta av hotellets nästan uteslutande kinesiska gäster har med sig egna handdukar, eftersom de “inte vill riskera att torka sig med samma handduk som en svart person tidigare kan ha använt”.

Tyvärr är ju rasism, miljöförstöring och exploatering av råvaror något som Afrika upplevt tidigare. Vi får förstås inte glömma våra egna övergrepp under kolonialtiden, då rasism ju var upphöjt till norm och afrikanerna inte fick någonting alls i utbyte för sina råvaror.

Att rättfärdiga dagens kinesiska övertramp med argumentet att européerna var värre för något sekel sedan tycker jag dock är ett mycket märkligt argument. Det påminner om den officiella retoriken för att försvara kommunistpartiets maktmonopol i Kina; att det trots bristen på mänskliga rättigheter nu är bättre än tidigare. Men om man alltid ska använda gångna tider som måttstock så kan ingenting någonsin utvecklas till det bättre.

Dessutom är ju argumentet att ”kineserna är bättre än de europeiska kolonisatörerna” helt förkastligt mot unga afrikaner ur moralisk synpunkt. De har själva inget att göra med kolonialtiden och kommer aldrig acceptera att bli överkörda med historiska argument.

Mycket riktigt märks också i French bok en frustration bland den afrikanska allmänheten. De enda som tycks vara lyriska över Kinas närvaro verkar vara den elit som kan berika sig själva på de naturresurser som lämnar Afrika i en allt snabbare takt.

Den afrikanska allmänheten förknippar istället kinesernas närvaro med rasism, korruption, miljöförstöring, hot, ignorans mot lokala lagar, samverkan med lokala regimer samt långa arbetsdagar och låga löner för farliga arbeten.

Paradoxalt nog så är det just dessa problem som fått en stor del av den miljon kineser i Afrika att lämna Kina. För tvärtom vad man kan tro, så kommer majoriteten av de kinesiska migranterna inte från statliga företag utan är privata entreprenörer.

Bakgrunden till Kinas expansion i Afrika är en utomordentlig timing. 1978 införde Kina som bekant en rad marknadsliberala ekonomiska reformer som tillsammans med en ny utrikespolitik lade grunder för en exportindustri. På 1990-talet lanserade myndigheterna sedan en så kallad ”go-out-policy” där de stora statliga företagen uppmanades leta affärsmöjligheter i omvärlden.

Afrika var en naturlig marknad, dels eftersom den blivit ignorerad av väst och dels eftersom flera länder där själva just genomgått en rad reformer som gjorde det möjligt med direktinvesteringar och handel. Samtidigt kunde Kinas etablering ske relativt ostört, eftersom den västerländska närvaron var på tillbakagång och den första globaliseringsvågen som helhet höll på att avstanna.

Många av dagens kinesiska migranter valde helt enkelt att stanna kvar i Afrika efter att deras kontrakt med den statliga arbetsgivaren gått ut. Andra har hört om denna möjligheternas kontinent via vänner eller på internet.

Den växande afrikanska medelklassen blev också en perfekt målgrupp för kinesiska konsumtionsvaror. Statistik från Internationella valutafonden visar att en betydande del av den kinesiska exporten till Afrika är textiler, plast och elektroniska varor. Den afrikanska exporten till Kina består nästan uteslutande av mineraler, metaller och trä.

Förutom infrastruktur så för Kinas närvaro alltså även med sig konsumtionsvaror, som i många fall konkurrerar ut de lokala tillverkarna. Afrikas tillverkningssektor är ännu relativt outvecklad och har ingen möjlighet att tävla med stora och ofta subventionerade kinesiska fabriker som spottar ur sig textiler och plast.

French erfar i många fall hur kinesiska textilfabriker kopierat designen av traditionella afrikanska klädesplagg som sedan tillverkas i Kina och säljs för en bråkdel av priset i Afrika, vilket givetvis spär på irritationen bland lokala entreprenörer.

Inom tillverkningssektorn berövar kineserna snarare afrikanerna på jobb – och tyvärr ser det ofta likadant ut inom de stora bygg- och infrastrukturprojekt som Brautigam talar som gott om.

Även om det är kinesiska pengar som ser till att det byggs som aldrig förr i Afrika så finner French under sina resor att det ofta går till så här: Kina lånar ut pengar till en afrikansk nation till ett byggprojekt. Ett kinesiskt företag vinner budgivningen, antingen via ”kontakter” eller genom att lägga sig lägre i pris jämfört med de lokala aktörerna.

De kinesiska byggföretagen tar sedan dit egen personal och egna maskiner för att slutföra arbetet. De kinesiska byggföretagen beräknas i dag få en tredjedel av sina inkomster från projekt i Afrika. Men den lokala arbetskraften erbjuds i regel bara de mest slitsamma och lågbetalda jobben – varför tekniköverföringen också nästan helt uteblir.

I realiteten lånar alltså Kina ut pengar till sig självt, och får rättigheter att utvinna kontinentens råvaror i utbyte. Många av de billiga kontraktörerna för också med sig den okända dåliga kinesiska byggkvalitén, med tak som rasar in på teatrar och vägar som går sönder i ena änden innan andra änden ens är färdig.

Kina är också noggrant med att förhandla direkt med respektive lands president eller myndighet, utan allmänna debatter eller respekt för demokratiska principer och civilsamhälle. Detta för med sig ett frikort då det gäller arbetsrätt och behandlingen av lokalanställda.

French besöker exempelvis en stadion med plats för 60 000 åskådare i Zambia, som är en kinesisk ”gåva” till landets myndigheter. Arbetare där talar om låga löner och hot om våld eller avsked, samt outredda arbetsplatsolyckor med dödlig utgång.

I ett särskilt fall dog ett afrikanska målare efter att en kinesisk förman knäppt en cigarett mot dem så att några tunnor med kemikalier exploderade. Ingen myndighet, organisation eller domstol kunde ta emot en anmälan om detta eftersom det handlade om ett viktigt samarbete mellan de båda staterna.

Mönstret går igen i Zambias gruvindustri, då landet är världens största utvinner av den för Kina så viktiga metallen koppar. Human Rights Watch pekade 2011 ut kinesiska företag som de största förbrytarna inom landets kopparindustri. Kinesiska chefer har flera gånger öppnat eld mot zambiska gruvarbetare med dödlig utgång som följd, och vid en enda explosion dog nästan 50 arbetare – efter att de kinesiska förmännen först flytt fältet utan en enda varning.

Återigen – västerländska kolonisatörer har gjort sig skyldiga till långt värre övergrepp, men bland dagens afrikaner är det icke desto mindre kineser som förknippas med dessa handlingar, helt enkelt eftersom det oftast är kineser som står för denna mentalitet och dessa illdåd i dag.

Hur ska man då Kinas närvaro i Afrika, och vad kan man eventuellt spå om relationens framtida utveckling?

French vill inte benämna de kinesiska handlingarna som ”nykolonialism”, utan talar snarare om början på ett nytt imperium. Också Nigerias tidigare centralbankschef kallade Kinas aktivitet i Afrika för ”en ny sorts imperialism” i senaste numret av The Economist, me anledning av att Kina tar afrikanska naturtillgångar och säljer sina egentillverkade varor utan att överföra några tekniska kunskaper.

Artikeln talar också om en ”backlash” mot kinesiska aktörer på grund av deras beteende:

Yet Africans are increasingly suspicious of Chinese firms, worrying about unfair deals and environmental damage. Opposition is fuelled by Africa’s thriving civil society, which demands more transparency and an accounting for human rights. This can be an unfamiliar challenge for authoritarian China, whose foreign policy is heavily based on state-to-state relations, with little appreciation of the gulf between African rulers and their people.

Också Kina har uppmärksammat problemen, och landets premiärminister Li Keqiang talade i fjol öppet om ”ökade spänningar” i relationen med Afrika.

Detta talar alltså emot Brautigams sex år gamla tes om Kinas välgärningar i Afrika, men The Economist talar även emot French. För medan French menar att det är Kina som kommer avgöra den afrikanska kontinentens framtid, så pekar The Economist på att andra länder nu ökar sitt utbyte med Afrika i en ännu snabbare takt.

Kinas ekonomiska vinster från Afrika har nämligen visat att det nu är möjligt att ha ett givande utbyte med kontinenten. Det har många tagit vara på, inte minst flera icke-anglosaxiska länder. Indiens handel med Afrika ökar snabbare än den kinesiska, och beräknas snart passera landets handel med USA. Också länder som Japan, Brasilien och Turkiet handlar nu mer med Afrika än vad majoriteten av länderna i EU gör.

I korthet kan man slå fast att om det tidigare stod helt klart att Kina skulle dominera handeln med afrikanska råvaror, så har dess problematiska attityd ställt till problem som nu också får många kinesiska migranter att tänka en extra gång. Exempelvis fick Namibias handelsminister nyligen vädja till sitt folk att inte attackera kineser på landets gator.

Kinas inblandning i Afrika kommer dock fortsätta öka – i framtiden kanske större fokus dock kommer ligga på att tillskansa sig jordbruksmark, då efterfrågan på högkvalitativa jordbruksprodukter blir allt större hos den kinesiska medelklassen.

Men till skillnad från tidigare så kommer flera andra aktörer i framtiden att utmana Kinas dominans i Afrika. Då kan vinsterna potentiellt spridas jämnare bland befolkningen, vilket torde båda mycket gott för den afrikanska befolkningen och hela kontinentens utveckling!

7 januari 2015
annie lööf

Jag är orolig

Den senaste tidens personliga erfarenheter och utveckling angående Kina oroar mig djupt. Människorättsadvokaten Teng Biao, som för tillfället arbetar vid Harvad Law School, sammanfattade precis det inrikespolitiska läget i Washington Post:

Since Xi Jinping came to power, no fewer than 400 rights defenders and intellectuals have been thrown into prison for political reasons. Properties have been forcefully expropriated or demolished, free speech has been restricted, religion has been suppressed, women have been forced to have abortions, the judiciary has been fraught with scandals, and the incidence of torture has multiplied. These abuses have never stopped, but have grown in intensity. In Xinjiang and Tibet, the authorities have been perpetrating one shocking human right catastrophe after another.

I takt med att repressionen och förföljelserna ökar, så ökar även myndigheternas grepp om domstolar, media, internet och alla andra arenor där Kinas medborgare kan uttrycka sig negativt om kommunistpartiet eller den rådande politiska ordningen.

Kort sagt så har propagandan intensifierats under Xi Jinpings tid vid makten. Och det som oroar mig mest – kanske ännu mer än allt det ovanstående elände – är hur propagandan faktiskt biter, inte bara på kineser utan även på utlänningar.

Jag var som bekant i Hongkong i höstas då protesterna där rasade som allra värst. Demonstranternas krav var att få välja sin nästa regeringschef, helt i enighet med det avtal som Kina och Storbritannien ingick i samband med Hongkongs överlämning 1997.

De demonstrerande kom dock att mötas med tårgas, arresteringar och stryk från inhyrd maffia. Två svenska vänner boendes i Hongkong, som jag känt länge och väl, talade dock under dessa veckor med väldigt skeptisk ton om demonstranternas krav på utökad demokrati.

De båda pekade på att Hongkong ”aldrig haft demokrati tidigare”, och menade att det handlade om ”lättmanipulerade studenter” som gick ut på gatorna med ”själviska krav” och skapade en oreda som ”störde Hongkongs image”. Alltså precis exakt just på det viset som statlig kinesisk media försökte måla upp situationen!

Tidigare i veckan hävdade en annan nära vän här i Peking – en svensk i övrigt väldigt smart och driftig företagare – över ett middagsbord att kineserna visst förstår kulturrevolutionen eftersom de ”läst om den sedan grundskolan” och dessutom har ”tillgång till mer kinesisk litteratur i ämnet” än vad vi har.

Detta argument – som han fått från sin kinesiska fru – är vanligt förekommande i politiska eller historiska diskussioner med kommunistpartiets apologeter. Då argumenten är slut hävdar de att ”vi utlänningar inte kan förstå Kina”.

Argumentet används inte bara över middagsbord, utan även i media och vid akademiska institutioner. Men tvärtom skulle man kunna hävda att en utlänning med intresse för Kina i själva verket har potential att förstå situationen bättre än många kineser, i och med att man utanför Kina inte bara har tillgång till kommunistpartiets officiella historieskrivning utan också till mer kritisk information.

För vad min vän inte tänker på då han repeterar sin frus argument, är att absolut alla skildringar av exempelvis kulturrevolutionen som kineserna tar del av i skolan, på biografer, i böcker, vid teatrar eller i tv-serier först har ändrats och godkänts av kommunistpartiets censurmyndighet.

Ytterligare någon som helt verkar förbise denna censurmyndighets inverkan på kultur och samhälle är Eva Ekeroth, som var kulturråd vid Sveriges ambassad i Peking 2010-2014.

Av en händelse fick jag tag på nummer 3 årgång 2014 av tidningen Kinarapport som ges ut av svensk-kinesiska föreningen. Efter att ha slöbläddrat lite fastnade jag för sektionen ”öppet brev”, där Ekeroth på en helsida med rubriken ”Kulturlivet i Kina går på högvarv” i stort sett återger vad Kinas myndigheter vill höra:

Jag tror själv att om utvecklingen får fortgå utan större omvälvande händelser, kommer det kinesiska samhället att skapa alltfler [sic] kulturutövare som tar sig över landgränserna. Kreativitet i mängd finns redan och politiken som förs nu är uppmuntrande.

Vad Ekeroth syftar på med den ”uppmuntrande” politiken torde vara de stora summor pengar som satsas på kultur i Kina samt den bombastiska retoriken från myndigheterna att göra kultur till en av de viktigaste samhällsekonomiska pelarna.

Vad kulturrådet dock inte nämner är att dessa pengar nästan uteslutande går till att skapa en ”kultur” vars främsta syfte är att rättfärdiga kommunistpartiets maktmonopol, inte sällan genom historiska lögner och förföljelse av de som inte rättar in sig i ledet.

Filmer, böcker, tv-serier, teatrar, musikaler, biografier, magasin, dokumentärer, nyheter, internetsidor, rockband och utställningar måste alla ändra på sitt innehåll så att det faller de kinesiska myndigheterna i smaken – annars får man inte publicera eller uppträda lagligt i Kina.

Ekeroth skulle exempelvis kunna fråga regissören Shen Yongping huruvida han finner den kinesiska kulturpolitiken ”uppmuntrade”. Shen dömdes förra veckan till ett års fängelse för en dokumentärfilm om Kinas konstitution. Brottsrubriceringen blev att han inte hade fått tillstånd från staten att filma.

Då Shen nu påbörjar det nya året i sin fängelsecell, är han bara en i raden av hundratals kinesiska filmmakare, journalister och författare som i detta nu berövas sin frihet för att ha varit kritiska mot myndigheterna.

För en mer nyanserad bild av vart kulturen i Kina är på väg läs gärna Ola Wongs nya bok ”Pekingsyndromet”, där flertalet människoliv som gått i kras på grund av myndigheternas kompromisslöshet skildras.

Eller för den delen artikeln ”Maoists in China, Given New Life, Attack Dissent” som publicerades i New York Times i veckan:

“Since Xi came to power, the pressure and control over freethinkers has become really tight,” said Qiao Mu, a Beijing journalism professor who was demoted this fall, in part for publicly espousing multiparty elections and free speech. “More and more of my friends and colleagues are experiencing fear and harassment.”

Two years into a sweeping offensive against dissent, Mr. Xi has been intensifying his focus on perceived ideological opponents, sending ripples through universities, publishing houses and the news media and emboldening hard-liners who have hailed him as a worthy successor to Mao Zedong.

In instructions published last week, Mr. Xi urged universities to “enhance guidance over thinking and keep a tight grip on leading ideological work in higher education,” Xinhua, the official news agency, reported.

Ursäkterna för Kinas övergrepp har letat sig ännu högre upp än svenska statens kulturråd. Det tydligaste och klantigaste exemplet torde vara då Annie Lööf i en intervju med Sveriges Radio angående vapenexport ifrågasatte vilket fack Kina bör placeras in in; demokrati eller diktatur?

Såhär är det: Vi måste vara sunda nog att kalla Kinas rådande politiska system för vad det är – en enpartistat vars ledarskap inte tvekar att använda våld och manipulation, samt kontrollera domstolar och media för att hålla sig kvar vid makten med alla personliga fördelar den innebär.

Det sker inga demokratiska reformer, det pågår ingen uppmuntrande kulturpolitik, det görs ingen balanserad skildring av historien, punkt slut. Teng Biao, människorättsadvokaten vars citat jag inledde denna text med, har sett systemets råa natur från insidan:

The authorities have rejected any significant reform of the judicial system or democratization, and whenever they feel a threat from civil society, they suppress more and harsher. I myself have had my lawyer’s license revoked, have been expelled from my university, and have been kidnapped and disappeared several times. When the security police were torturing me, they shouted, “Don’t talk about any of this law stuff with us.”

Givet propagandans ökade intensitet och det grymma strypgrepp som myndigheterna har på information, så kan man finna det förståeligt att många kineser själva inte har en korrekt uppfattning om historia, samhälle eller politik i det egna landet.

Men då mina nära svenska vänner, statliga kulturråd och partiledare också köper den bild av Kina som kommunistpartiet säljer, ja då blir jag faktiskt orolig på riktigt.

25 december 2014
dataintrång

Fallet Sony ger en försmak av cyberkrig och kaos

De senaste veckorna har en smärre skandal rullats upp där Sony Entertainment tvingades att tillfälligt ställa in premiären av sin komedi The Interview, sedan hot kommit från hackare som redan tagit sig in i Sonys datasystem.

Det hela tog sin början i slutet av november då Sony råkade ut för ett dataintrång under vilket flera känsliga detaljer offentliggjordes genom hackade mailkonton, och manuskriptet till bland annat nästa James Bond-film läckte ut.

Misstankar riktades mot Nordkorea som förnekade sin inblandning. Det hela skapade till en början inga jätterubriker – men fallet blåstes upp ordentlig i mitten av december, då en grupp hackare varnade för våldsamma terrorattacker om filmen The Interview började visas på biografer.

Hoten var av ospecificerad art, men gruppen varnade för att attackerna skulle få världen att minnas 11 september 2001”.

The Interview handlar om ett mordförsök på Nordkoreas diktator Kim Jong-un, och ska dessutom vara allmänt förlöjligande gentemot den enväldige ledaren. Därför växte nu misstankarna mot Nordkorea, som ansågs ligga bakom inte bara dataintrånget i november, utan även den grupp med hackare som nu utfärdade terrorvarningar mot USA.

Varningen togs med allvar för redan nästa dag, den 17 december, sade Sony att det inte blir något av filmpremiären som var planerad till den 25 december. Också i utlandet drogs filmen tillbaka, bland annat i Sverige. Två dagar pekade FBI ut Nordkorea som förövare och president Barack Obama menade att det var ”ett misstag” av Sony att slopa premiären.

Reaktionerna blev ännu större från andra håll, särskilt i amerikansk media och bland landets republikaner. Den gamla presidentkandidaten John McCain skrädde inte på orden, utan beskrev det hela som en nordkoreansk krigsakt och krävde att presidenten skulle slå tillbaka hårt:

”The President does not understand that this is a manifestation of a new form of warfare when you destroy economies, when you are able to impose censorship,” McCain, a Republican from Arizona, said. ”It’s more than vandalism. It’s a new form of warfare that we’re involved in and we need to react and we need to react vigorously.”

Han och andra hökar var uppenbarligen irriterade över att den mer måttfulle presidenten nöjt sig med att kalla situationen för ”cybervandalism” snarare än krigshandling.

I amerikansk media talades det om en nordkoreansk attack på USA:s konstitution och yttrandefrihet. Rapporter med avhoppade nordkoreaner som källor kablades ut, där det angavs att Nordkorea har ”1 800 cyberkrigare” stationerade på ”olika platser i världen”.

Kina fick bära en del av hundhuvudet och det talades till och med om sanktioner mot ”tredje land”, eftersom USA redan har alla tänkbara sanktioner mot Nordkorea på plats. Det sades nu kunna bli aktuellt med amerikanska sanktioner mot kinesiska banker, vilka ju möjliggör det knappa ekonomiska utbyte som Nordkorea i dag har med omvärlden.

Mitt i ilskan och oron gavs föga uppmärksamhet åt att Nordkorea fortfarande förnekade all inblandning i dataintrånget, och dessutom föreslog en gemensam utredning tillsammans med USA.

Det handlade dock inte om något mjuknande från nordkoreanernas sida; man kallade i sin tur själva filmen The Interview för en krigshandling och sade sig vara säkra på att USA:s myndigheter låg bakom dess produktion. Vidare passade nordkoreanska myndigheter på att utfärda en varning om att de i själva verket planerade attacker mot USA som var långt större än vad denna hackargrupp hade i görningen. ”Hämnd ska utföras mot vita huset, Pentagon och hela det amerikanska fastlandet” hette det i ett uttalande, som även klargjorde att Nordkorea var ”redo att möta USA på alla slagfält” vilket också inkluderade cyberkrig.

Man kan alltså knappast anklaga nordkoreanerna för att vara finkänsliga – men icke desto mindre nekade landet inblandning i dataintrånget mot Sony och de följande hoten angående filmen The Interview. Och nu kommer rapporter som stödjer detta; New York Times skrev i går att FBI:s bevisföring i utpekningen av Nordkorea är under all kritik, och att det är mer sannolikt att någon inom företaget med god kännedom om dess datasystem utfört dådet.

De knappa bevis som presenterats grundar sig bland annat på att koden som används för attackerna har skrivits på datorer med koreanska språkinställningar, samt att den påminde om en mjukvara som använts vid en tidigare nordkoreansk attack mot Sydkorea.

Men det skulle mycket väl kunna vara ett medvetet grepp för att leda misstankarna till Nordkorea. Analytiker som tittat närmare på den översatta engelska som används pekar på att den påminner om rysk översättning snarare än koreansk.

Dessutom är alla ip-adresser som användes allmänna, och programvaran av det slaget att vem som helst kan köpa den. The Daily Beast skriver till och med en artikel med rubriken ”No, North Korea Didn’t Hack Sony”, där man förutom att peka på de knappa bevisen även lägger fram flera egna goda argument för att koreanerna inte ligger bakom intrånget.

Alltså var det kanske tur att USA:s president heter Barack Obama och inte John McCain. För oavsett hur många anledningar det finns att starta krig mot Nordkorea, så vore det ju synd om det – liksom i fallet med Saddam Hussein och hans massförstörelsevapen – skulle ske på falska grunder.

Dessutom kommer filmen nu i vilket fall att gå upp på amerikanska biodukar nu under juldagen. Sony fick av många skulden för att vara ”fega” och dra tillbaka filmen – trots att de ända från början sagt att det inte alls har velat slopa premiären. Istället är det landets stora biografkedjor som helt enkelt inte har vågat ta in filmen för visning.

”Vi äger inte biograferna och kan inte bestämma vad som visas där”, sade en talesman hopplöst till BBC efter att Sony blivit såväl hackat som hotat och därutöver förlorat potentiella inkomster och beskyllts för feghet samt omoral.

Det artade sig dock senare så att en grupp av 250 fristående biografer tidigare i veckan skrev ett öppet brev till Sony och erbjöd sig visa The Interview gratis. Vidare startade gruppen ett upprop på internet där föreståndare för biografer fick skriva under om de var intresserade att visa filmen på sina dukar.

Som ett resultat kommer ett par hundra fristående biografer runt om i hela USA att nu visa filmen, samtidigt som Sony har gjort den tillgänglig via Youtube, Google Movies, Xbox Video samt gjort en särskild hemsida där man också kan se filmen.

Det spektakulära i denna berättelse, anser i alla fall jag, är inte huruvida filmen visas utan snarare de många turer och den uppenbara nervositet som tydliggjorts. Först fick Nordkorea (kanske felaktigt) skulden för intrånget, sedan fick Sony (definitivt felaktigt) skulden för att inte visa filmen. Det talades om krig och dessutom sanktioner mot ett tredje land, alltså Kina, trots att bevisen som ledde dit måste varit ännu svagare – om de alls existerade.

Vidare uppstod panik i Sydkorea som i samband med det hela bad USA om hjälp att undersöka om Nordkorea ligger bakom hackattacker mot landets kärnkraft. Dessa skede dock under det att Nordkoreas internet helt låg nere i över nio timmar, en unik händelse som aldrig tidigare ägt rum. Var det USA eller Kina som stängde ner Nordkoreas nät som hämnd? Eller var det koreanerna själva som ville undvika hämndattacker mot sin digitala infrastruktur? Ingen av parterna vill kommentera saken.

De senaste åren har många länder och företag förstått hur känsliga de egentligen är mot cyberattacker. Men till skillnad mot konventionellt krig så är attackerna hemliga av sin natur, och ingen vet hur långt en potentiell fiende kommit i sin utveckling på detta område. Därför behandlas ämnet cyberkrig i dag med en otrolig nervositet, där rykten snabbt uppstår och sällan kontrolleras.

På så vis kan man med stor fasa ana hur förödande ett framtida cyberkrig skulle kunna bli. Förutom de rent omedelbara konsekvenserna som avstängda kraftverk och röjda statshemligheter, kan en konflikt i cybervärlden också snabbt urarta i en gissningslek med utpekanden som i sin tur kan få konsekvenser så allvarliga som riktiga krigsförklaringar.

20 december 2014
bilar

Kinas bilförsäljning i kris – hur drabbar det Volvo?

I april förra året skrev jag ett reportage för tidningen Affärsvärlden, samt ett inlägg här på Finansliv, om hur en kris var att vänta på Kinas bilmarknad.

Bakgrunden var då att försäljningen av nya bilar i Kina hade ökat med 38,8 procent år 2009 och 32,4 procent året därpå. Men en avmattning på tillväxten hade sedan skett; 2011 var ökningen endast 2,5 procent och 2012 något högre på 4,3 procent.

Att tillväxten i försäljningen var så pass mycket lägre 2011-2012 än de två åren innan tillskrev jag en rad faktorer. Dels så har Kinas ekonomiska tillväxt mattas av de senaste åren, och samtidigt tog myndigheterna bort flera subventioner för bilköp inför 2011.

Istället försvårade man för allmänheten att köpa bil genom att begränsa antalet nya bilar som fick komma ut på gatorna i många stora städer. Detta för att få bukt med luftföroreningar och trafikstockningar. Sedan 2011 auktioneras ett begränsat antal registreringsskyltar ut i Shanghai varje månad; i Peking lottas de ut.

Som ett resultat av detta sjönk de facto bilförsäljningen 2011-2012 i flera större städer som Shanghai, Guangzhou och Guiyang. I Peking såldes det färre bilar under dessa två år än under det enstaka året 2010.

Det fanns alltså fog för teorin i min artikel om att bilförsäljningen i Kina redan sett sina bästa dagar, särskilt som många tillverkare investerade med prognos på 2009-2010 års siffror vilket också har lett till en våldsam överetablering.

Dock blev jag tystad som kritiker eftersom bilförsäljningen i Kina ökade med 14 procent år 2013 och samtidigt för första gången översteg 20 miljoner fordon. Men, i yran över denna ökade försäljning så var inte många pigga på att uppmärksamma att ökningen skedde från den slöa försäljningen år 2012. Prognoserna ser nämligen inte riktigt lika ljusa ut nu då 2014 går mot sitt slut.

Wall Street Journal skrev nämligen i veckan att tillväxten på den kinesiska bilmarknaden under november månad var den lägsta på nästan två år. Ökningen från samma månad året innan var bara 4,7 procent – en sådan låg siffra har inte setts sedan februari 2013 då en veckas kinesiskt nyårsfirande höll nere försäljningen.

Med hjälp av ett diagram visar Wall Street Journal hur försäljningsökningen av bilar i Kina oavbrutet har minskat sedan i våras. Orsakerna till detta, menar tidningen, är just minskad ekonomisk tillväxt, överetablering och en rad nya restriktioner som begränsar bilägandet.

Den stadigt minskade försäljningen har även gjort att såväl bilhandlare som tillverkare under årets gång har samlat på sig stora inventarier. Kinas statliga officiella organisation för biltillverkare varnade under veckan att dessa inventarier nu börjar växa allt för fort.

Enligt organsationen har bilhandlarnas inventarier sedan juni månad varit 10-20 procent större än vid motsvarande månad i fjol. De senaste siffrorna gäller oktober då butikerna i snitt 1,48 månader av osålda bilar på lager.

Detta är särskilt oroväckande eftersom också biltillverkarnas inventarier stiger. En uppskattning i Wall Street Journal gör gällande att biltillverkare i Kina nu håller 1,2 miljoner bilar i lager, vilket är ungefär dubbelt så många som samma period förra året.

På grund av realpolitiska anledningar är det japanska tillverkare som drabbats allra hårdast; både Nissan och Honda såg sin försäljning dyka med 12 procent under november. Men också Ford upplevde en minskning med 5 procent. Tillsammans med växande lager gör detta faktum att många tillverkare nu kan komma att sälja sina bilar till reapriser.

Frågan är hur detta kommer påverka Volvo, som hittills gjort relativt bra ifrån sig i Kina. Dess försäljning här ökade under november månad med 16 procent.

Det är dock viktigt att komma ihåg att Volvos ökning sker som ett resultat av stora investeringar och satsningar, snarare än någon kraftigt ökad efterfrågan på den kinesiska marknaden. 2011 lade Volvo fram en plan om över 70 miljarder i nyinvesteringar fram till år 2015.

Mycket av pengarna avsattes till tre fabriker i Kina samt en ny modell anpassad just till den kinesiska marknaden. Mot bakgrund av en sådan satsning vore det lustigt om försäljningstillväxten uteblev – den sker ju också från väldigt låga nivåer.

Volvo har dock några ess i rockärmen vad gäller den kinesiska marknaden. Eftersom man har en kinesisk ägare i Geely har man lättare att ordna allt från stora banklån till mark för nya anläggningar. Men den största enskilda fördelen ligger i möjligheten att bli kund hos de kinesiska myndigheterna.

I slutet av fjolåret skrev jag för magasinet Fokus att vägen låg öppen för Volvo att bli ”Kinas officiella lyxbil”, sedan man upptagits i en katalog över bilar som de kinesiska tjänstemännen uppmanas att köpa.

Tidigare har Kinas politiker och tjänstemän föredragit nya Audis, men sedan president Xi Jinping tog över makten har han höjt rösten betydligt mot korruption och slöseri av skattepengar. Han har två specifika krav på de bilar som myndigheterna bör köpa istället för Audi; de ska vara billigare och de ska komma från inhemska tillverkare. Volvo lyckades alltså från och med slutet av fjolåret med konsten att klassas som en kinesiskt tillverkad bil, eftersom man ägs av Geely.

Det var sedan tyst om detta ett tag, men ett genombrott kom i slutet av oktober, då Wall Street Journal (igen) rapporterade att Kinas myndigheter köpt sina första Volvo-bilar. Det handlade visserligen bara om några tiotals fordon av Geely- och Volvobilar, men affären var symbolisk och kunden var en bransch av självaste Utrikesministeriet.

I samband med affären sade Geelys talesman att modellerna såldes till rabatterat pris, och att man med hjälp av affären nu kunde sträcka ut sig mer effektivt till Kinas ministerier och statligt ägda företag. Potentialen är stor, eftersom Kinas myndigheter är en av världens största bilköpare som varje år handlar bilar för omkring 80 miljarder kronor.

Där har alltså Volvo en fördel i Kina – men konkurrenternas enorma satsningar kan vara en minst lika stor nackdel. Exempelvis drog Volkswagen för ett par år sedan upp planer för att bygga fyra miljoner bilar om året i Kina, genom investeringar på nästan 100 miljarder kronor. General Motors ville uppenbarligen inte vara sämre utan satte som målsättning att sälja fem miljoner bilar i Kina till samma år.

Bara där har vi nio miljoner bilar, vilket är nästan hälften av det antal som såldes i fjol. Räkna därtill stora investeringar från inhemska subventionerade tillverkare, samt eventuella lagerreor av japanska (eller andra) märken och det kan bli mycket svårt för Volvo att öka sin försäljning här i takt med investeringarna.

Vidare vore det farligt ödesdigert för Volvo att misslyckas i Kina. Det är här tillväxten är som starkas; som sagt 16 procent i november jämfört 3 procent i Västeuropa och en minskning med hela 14 procent av försäljningen i USA.

USA kallas också mycket riktigt för ”Volvos sorgebarn” i en artikel av SvD Näringsliv, där vd Håkan Samuelsson lovar tillväxt i USA nästa år med hänvisning till en ny ”femstegsplan” där man bland annat tagit hjälp av konsultfirman McKinsey. Hörnstenen i den tänkta vändningen är enligt Samuelsson att Volvo planerar förnya hela produktsortimentet inom fyra år, vilket säkert inte är billigt.

Det gäller nog också att man lyckas, för en nedgång i USA och Kina på samma gång vore utan tvekan ett hårt slag mot Volvo med tanke på alla vidlyftiga nyinvesteringar.

Och som ett intressant tillägg sade Håkan Samuelsson till SvD Näringsliv även att Volvo planerar lansera den kinabyggda modellen S60L i USA inom någon månad, där den ska börja säljas nästa år. På frågan om Volvo också ska exportera den i Kina byggda XC60 och den mindre V40 till USA svarar Samuelsson att det inte är något som man planerar.

Icke desto mindre menar SvD Näringsliv att detta är ett ”oortodoxt sätt” att nyttja Kinafabriken på. Det ger väl samtidigt många Geely-kritiker vatten på kvarn, angående oron om att Volvo kommer bygga bilar billigt i Kina för att sedan exportera dem världen över.

18 december 2014
design

Kina nu världens mest innovativa nation – eller?

Enligt en ny rapport från World Intellectual Property Organization, ett FN-organ, lämnade Kina i fjol in fler patentsökningar än något annat land.

Rapporten uppmärksammades av flera medier, bland annat SvD Näringsliv, som under morgonen publicerade en artikel med rubriken ”Kina är världens mest uppfinningsrika land”.

I artikeln slås det fast att kineserna stod för 32,1 procent av världens 2,6 miljoner patentansökningar under fjolåret, vilket är betydligt mer än tvåan USA:s andel på 22,3 procent.

SvD Näringsliv beskriver detta som ett ”kinesiskt patentunder” vilket slår USA och utklassar såväl Europa som Japan. Man menar att ”Made in China” nu har blivit ”Created in China”:

För ett tiotal år sedan syntes knappt kinesiska uppfinningar i högen av internationella patentansökningar. Men sedan början av 2000-talet har landets innovationstalang exploderat, och nu leder Kina världens patentliga.

Och detta är förvisso sant att Kinas forskning och utveckling har har tagit ett jätteskutt tack vare stora statliga satsningar – sedan några år tillbaka är Kinas forskningsbudget större än såväl Japans som hela EU:s, och snart väntas man passera även USA.

Men det är samtidigt överraskande att SvD Näringsliv – till skillnad från många internationella medier – inte ger båda sidorna av myntet genom att problematisera situationen och utreda vilka slags patent som står bakom den ofattbart snabba ökningen.

The Economist följer frågan noga, och har tagit vara på faktumet att statliga kvoter och belöningar är den enskilt största anledningen till Kinas patentboom. Samt att kvalitén och användbarheten av de nya patenten ofta blir därefter.

2010 var antalet kinesiska patent något färre än de amerikanska. Men i den tolfte femårsplanen bestämde kinesiska tjänstemän att landet ska uppbringa två miljoner patentansökningar år 2015, och utfärdade belöningar för nya patent.

Därför har antalet patentansökningar i Kina ökat särskilt snabbt de senaste fem åren; redan 2011 passerade man USA i antal och har stadigt utökat försprånget sedan dess.

En rad kritiker menar dock att många nya patent inte är kommersiellt gångbara, och att ansökningarna bara görs för att håva in statliga subventioner. Hur mäter man då kvalitén på nya patent?

En metod som används i branschen är att göra skillnad gör man skillnad på verktygspatent (utility patents) och nya uppfinningar (inventions). Det handlar alltså om patent av påbyggnadsform samt nya innovationer.

Det stora flertalet av Kinas nya patentansökningar har varit påbyggnadspatent som inte är särskilt användbara. Dock har Kina de senaste åren passerat USA även vad gäller rena uppfinningspatent – men även där finns det en metod i branschen för att ge en fingervisning om kvalitén. Nämligen att kolla på hur stor andel av patenten som ansöks även i utlandet:

There is no reliable way to measure a patent’s value. But one can use a rough-and-ready yardstick: in how many places did the inventors seek a patent for the same technology? If it is a good idea, they will try to patent it in lots of places. If they just want to pocket a Chinese subsidy, they won’t bother.

Och av fjolårets kinesiska patent var det endast fem procent av ansökningarna som också togs till utländska patentbyråer. Motsvarande siffra för USA och Japan är en dryg knapp tredjedel, medan även hälften av patentskörden från Europa också tas till ansökning i utlandet.

Därmed är USA fortfarande världsledande vad gäller internationella patent, en kategori där Kina hamnar först på tredje plats bakom Japan.

Enligt The Economist tyder detta på att en stor del av Kinas patentboom är en illusion, eller åtminstone att de kinesiska patenter är värda mindre än de i Japan och väst. Vidare anser man det också vara ett tecken på att kinesiska patentbyråer enklare erkänner de lokala ansökningarna (för att uppfylla kvoterna) – annars skulle ju företagen ansöka även i utlandet.

Ytterligare en indikation på patentansökningarnas kvalité är var de kommer ifrån. I Europa och USA står lokala företag för knappt hälften av alla patent, medan större internationella aktörer utgör en dryg hälft främst genom forskning på regionala kontor.

Fördelningen såg ungefär likadan ut i Kina fram till att den tolfte femårsplanen tog vid och Kina passerade USA i antal patent år 2011. Sedan dess har de lokala aktörernas patent ökat lavinartat, och utgör nu över tre fjärdedelar av det sammanlagda antalet.

Detta gäller särskilt de helt nya patenten (inventions), som enligt The Economist ”nästan alla” kommer från lokala aktörer i Kina.

Rent krasst kan man då sammanfatta det hela till att den andel av de kinesiska patenten som är ”riktiga” uppfinningar nästan alla kommer från lokala aktörer, som godkänns av lokala patentbyråer och sedan aldrig tas utomlands.

The Economist fastslår därför:

That suggests that the bureaucrats’ orders are responsible, rather than the emergence of a local ecosystem of innovation as seen in Silicon Valley. Intellectual-property rights do matter, but merely churning out patents does little to advance innovation.

Att stirra sig blind på rena siffror gör alltså föga för att avgöra hur uppfinningsrikt ett land egentligen är – ungefär liksom antalet upplagor som en tidning utkommer med varje år inte avgör den redaktionella kvalitén.

10 december 2014
demokrati

Vad Hongkong gjorde med min flickvän

Det är nu dag 73 av Occupy Central i Hongkong, och demonstrationerna har så gott som helt glömts bort i svensk media, som är upptagna med allt från stundande nyval till att måla ut russin som en hälsofara.

Förvisso är det inte överraskande att svensk media ignorerar vad som sker i Hongkong; men det är både synd och skam. För demonstrationerna har nu blivit våldsamma, och allt tyder på att myndigheterna i morgon torsdag kommer utrymma stora delar av protestlägren med vilka medel som än må krävas.

Om vi spolar tillbaka bandet något så var det förrförra helgen som de kanske största våldsamheterna hittills ägde rum. Den sista november gjorde tusentals demonstranter ett försök att storma regeringsbyggnaden i centrala Hongkong. Aktionen slogs tillbaka av 3 000 poliser vilka flitigt använde såväl tårgas som batonger. Dussintals demonstranter fördes till sjukhus och ytterligare dussintals arresterades.

Redan tidigare samma vecka hade omkring 100 demonstranter arresterats vid protestlägret i Mongkok, norra Hongkong, då tusentals poliser hjälpte fogdar att verkställa ett domstolsbeslut om att ta bort barrikader som blockerade vägarna där.

Samma domstolsbeslut har fattats också vad gäller barrikader och protestläger i centrala Hongkong, där antalet deltagare redan från början varit som allra störst. Domstol har gjort gällande att föremål som blockerar trafiken ska röjas upp även där och enligt många källor kommer det ske redan denna vecka.

Bland annat South China Morning Post skriver nu på morgonen att fogdar under morgondagen kommer verkställa ordern om att rensa bort en femtedel av protestlägret utanför regeringsbyggnaderna i centrala Hongkong, och att 7 000 poliser i två skift samtidigt kommer utrymma hela återstoden av Occupy Central i området Causeway Bay en bit bort.

Av de tre ursprungliga protestlägren – Mongkok, Causeway Bay samt centrala Hongkong – så har Mongkok alltså redan rensats upp, och under morgondagen ska Causeway Bay helt bort och det centrala lägret delvis bort.

Allt eftersom proteströrelsen blir svagare så är det givetvis bara en tidsfråga innan det centrala lägret också utryms helt och hållet. Stadens regeringschef CY Leung sade mycket riktigt under föregående helg att myndigheterna är beredda på ”hårt motstånd” i upprensningen av de kvarvarande fickorna med demonstranter.

Det finns flera anledningar till att proteströrelsen de senaste veckorna tappat kraft, och dess desperation har på många vis varit tydlig. Till att börja med så har myndigheterna bytt taktik från våld och klumpiga uttalanden till att vänta ut demonstranterna.

Man har tydligen upptäckt att förhastade klavertramp endast tjänar till att ge Occupy Central vatten på kvarn. Men att helt ignorera protesterna har istället visat sig tära på tålamodet hos såväl demonstranter som allmänheten.

Inbördes gräl har nämligen uppstått inom rörelsens olika falanger. Vissa aktörer är trötta på att få sina krav ignorerade av myndigheterna och vill därför använda sig av mer aggressiva metoder. Några vill hålla sig till att ockupera gatorna med icke-våldsmetoder, medan andra vill överge protesterna helt och hållet eftersom man redan gjort sin röst hörd.

Desperationen har – förutom stormningen av regeringsbyggnaden – gett sig till känna genom att de tre ledarna för Occupy Central under förra veckan lämnade in sig själva till polisen, samtidigt som Joshua Wong, ledaren för Scholarism som i oktober prydde framsidan av Time Magazine, tillsammans med en handfull studenter iscensatte en hungerstrejk som varade i över fyra dagar.

Allt detta ignorerade myndigheterna; ledarna för Occupy Central arresterades inte utan släpptes, samtidigt som de hungerstrejkande började äta igen efter att deras krav om samtal med CY Leung inte hörsammats det minsta.

Sammantaget har denna diffusa situation lett till att antalet demonstranter nu efter 73 dagar endast uppgår till drygt 1 000, jämfört med över 100 000 i då det var som allra flest i början av oktober.

De hårdnackade demonstranterna som återstå uppger dock att de inte kommer ge upp, och mycket tyder på nya våldsamheter då tusentals poliser och fogdar ska konfrontera dem nu i veckan. Det blir givetvis en hopplös kamp som proteströrelsen med all sannolikhet kommer att förlora. Men även om demonstranterna helt försvinner från gatorna så har Occupy Central inte alls skett i onödan. Jag kan till exempel använda min flickvän för att illustrera vad rörelsen har uppnått.

Min flickvän är född och uppvuxen i Peking, och har aldrig varit särskilt intresserad av politik eller samhällsfrågor. Hon har förvisso, tursamt nog, lyckats undvika att bli hjärntvättad av skolsystem och media, och stödjer inte Kinas kommunistparti på många punkter.

Snarare är hon likgiltig på det vis som är väldigt vanligt bland yngre kineser; hon vet att något är fel, men bryr sig inte särskilt mycket om det hela med motiveringen ”det finns ändå inget jag kan göra för att ändra på situationen”.

Denna hopplösa likgiltighet är regel snarare än undantag och beror på flera faktorer. Många unga kineser är endast intresserade av pengar och status och det är ingenting man får genom att intressera sig för politik och samhälle. Några är rädda för följderna av att motsätta sig den politiska ordningen och har från tidig ålder vant sig vid att slå dövörat till. Andra är helt enkelt ovetande eftersom nyhetsflödet för en genomsnittligt kines främst består av censurerade mikrobloggar varvat med statlig media.

Men då min flickvän i början av oktober följde med mig till Hongkong så skedde något mycket intressant. Redan första dagen då vi landade så började konfrontationerna; polisens tårgas möttes av ramsor och svärord från tusentals demonstranter.

Jag var givetvis genast där med kamera och anteckningsblock, och min flickvän hade mer eller mindre tjatat till sig att få följa med snarare än att vara kvar på hotellrummet. Det var med stora ögon som hon bevittnade hur tusentals ungdomar stod upp mot polisen och vevade med plakat krävandes demokrati och folkomröstning.

Då jag intervjuade flera av demonstranterna flikade min flickvän ofta in, ja hon började till och med avbryta, för att ställa egna frågor. Hon förstod inte hur de vågade, hon förstod inte hur de kunde, hon förstod inte hur det var möjligt. I Kina hade liknande protester resulterat i övervåld och arresteringar, med hundratals ändrade livsöden som följd.

Varje morgon sprang hon sedan ner till affären för att kolla in de lokala tidningarna, som publicerade våldsamma foton och krigiska rubriker som hade varit omöjliga i kinesisk press. Hon satt sedan klistrad framför den lokala nyhetskanalen som kritiskt granskade polis och myndigheters agerande. Hon laddade till och med ner Twitter på sin mobil och följde flödet slaviskt så fort vi lämnade hotellet.

Under våra besök vid protestlägren började hon ge vatten till demonstranterna, skriva påhejande budskap på skyltar och sedermera även bära den gula rosett som blev symbolen för Occupy Central. Hon köpte sedan flera böcker i Hongkongs bokhandlar som är förbjudna i Kina på grund av sitt känsliga politiska innehåll.

Hon var klart tagen av vad hon sett, när hon vecka tidigare än mig åkte tillbaka till Peking. Hon bar den gula rosetten på vägen hem från flygplatsen, men på skarp inrådan av mig tog hon av sig den då hon åkte till jobbet nästa dag (flera personer i Kina hade samtidigt arresterats för att visat stöd för Occupy Central).

Med hjälp av mitt VPN började hon följa Twitter dagligen även i Kina, och då vi ringdes om kvällarna frågade hon inte främst hur det var med mig, utan hur det gick för Occupy Central.

Varje dag talade hon om protesterna med kollegor och vänner i Peking – ofta stötte hon på patrull och blev osams med sina arbetskamrater samt anklagad för att ha ”blivit hjärntvättad” av sin utländska pojkvän. Tunna argument som blott gjorde henne mer övertygad om att Hongkongs politiska system är att föredra framför Kinas.

Då jag sedan en vecka senare kom tillbaka till Peking möttes jag av en människa som i stor kontrast till tidigare nu ville diskutera politik och samhälle varje kväll, och ständigt frågade mig om de senaste länkarna angående proteströrelsen i Hongkong samt andra viktiga samhällsfrågor i Kina.

Böckerna hon köpt i Hongkong hade hon redan plöjt och påbörjade ofta monologer om dess innehåll samt hur hon känner sig lurad och besviken av såväl skola som myndigheter i Kina.

Ämnen som hon tidigare i bästa fall bemött med en suck, talade hon nu om med ett intresse och en glöd i ögonen som påminde om någon som nyss funnit meningen med livet.

Främst funderade hon oupphörligen på varför befolkningen i Hongkong hade mod och motivation att gå ut på gatan och kräva demokratiska rättigheter, då de till skillnad från i Kina redan har ett fritt internet, frispråkig press samt akademisk frihet. Kort sagt hade min flickväns tankevärld inom loppet av ett par veckor förvandlats från helt likgiltig till något som närmast liknar en politisk aktivist. Jag fick rent av mana henne till lugn för att hon inte skulle råka illa ut.

Vad är då poängen med detta, varför är min flickväns förvandling av något som helst intresse för andra än henne och mig? Jo – under oktober månad i år besökte drygt 4 miljoner kinesiska turister Hongkong, vilket är en ökning med 18,3 procent från samma månad året innan. Under fjolåret besökte sammanlagt över 40 miljoner kineser Hongkong, och även denna siffra väntas betydligt i år.

Min flickvän är knappast den enda bland dessa miljoner vars uppfattning ändrades av synen som mötte dem i Hongkong. Jag såg själv otaliga kinesiska turister som med nyfikenhet bevittnade demonstrationerna, och fotograferade skyltar med budskap om demokrati och mänskliga rättigheter.

Samtidigt har frustrationen varit stor bland kineser på fastlandet för att nyheterna angående Occupy Central censurerats så pass hårt, och inte minst över att den populära bilddelningstjänsten Instagram helt blockerades i Kina som ett resultat av alla foton från Hongkong som postades där.

Occupy Central har utan tvivel öppnat ögonen för många kineser vad gäller demokratiska rättigheter och att man måste slåss för dessa. Min flickvän sade till mig häromdagen att hon ”inte kommer glömma resan till Hongkong under hela sitt liv”. Minnesbilderna kommer finnas kvar hos henne och många andra långt efter det att poliser och fogdar rensat stadens gator med våld.