14 maj 2015
banker

Varning då Kina sänker räntan för tredje gången på ett halvår

I måndags sänktes räntan i Kina för tredje gången på sex månader. Centralbankschefen Zhou Xiaochuan (lägg nu namnet på minnet!) meddelade en sänkning av utlåningsräntan med 25 punkter till 5,1 procent.

Anledningen till de frekventa räntesänkningarna är att det går oerhört trögt för Kinas ekonomi. Siffror från i fredags visade att exporten under april sjönk med 6,4 procent jämfört med samma månad i fjol – analytiker hade förväntat sig en ökning.

Likaledes sjönk importen under samma månad med hela 16,2 procent, vilket delvis beror på fallande råvarupriser men också ses som en svagare efterfrågan från Kinas ekonomi.

Vidare är Kina farligt nära att hamna i deflation. Under helgen rapporterades en inflation på blott 1,5 procent i april månad, också det lägre än prognoserna.

De många och förhållandevis små räntesänkningarna på så kort tid är ett tecken på att Kina är på väg att gå in i samma väg som Japan gjorde vid slutet av 1990-talet. Det menar Bloombergs prisbelönta ekonomijournalist William Pesek som sedan länge är baserad i Tokyo.

En av de största anledningarna till Japans våldsamma fastighets- och börskrasch var nämligen politikernas ovilja att vilja kännas vid eller erkänna problemen. Därmed kunde de heller inte handla utefter problemens faktiska magnitud.

Största anledningen till Japans onda deflationsspiral från och med 1990-talets slut var en omfattande skulduppbyggnad, tillsammans med faktorer som en åldrande befolkning och ett strängt regelverk för industri och näringsliv.

Alltså, menar Pesek, precis den situation som Kina befinner sig i just nu. Han pekar också på att Zhou Xiaochuan tyvärr verkar hantera situationen just som dåtidens japanska centralbankschefer.

Liksom i Japan så gör nu Kina inga omfattande försök att itu med de grundläggande problemen. Snarare står temporära åtgärder som räntesänkningar på agendan. Dessutom säger Pesek att dessa sänkningar, just som i Japan, sker motvilligt och i allt för liten grad.

Kina brottas med ett växande skuldberg av dåliga lån hos banker och lokala myndigheter. Detta gjorde även Japan som fram till 1990-talets slut lät bli att rapportera dessa missförhållanden, vilket sköt upp den oundvikliga avskrivningen av skulderna och istället gjorde kraschen värre.

Pesek menar att om Japan hade tagit itu med dessa lån tidigare så hade landets finanssektor kunnat återhämta sig fortare. Kina står nu inför precis samma dilemma, och verkar tyvärr föredra samma vägval som Japan.

I Japans fall ledde handlingsförlamningen till en deflation så allvarlig att centralbanken nu har hängt på sedelpressarna i 14 år. Detta kan jämföras med USA, som sjösatte ett paket med ännu större penningpolitiska lättnader för bara sex år sedan, och redan nu är på väg att överge de kvantitativa lättnaderna.

Den rätta medicinen är alltså enligt Pesek att agera snabbare och med större omfattning då deflationen står för dörren. För att undvika samma fadäs som i Japan vill han se större räntesänkningar, en snabbare internationalisering av finanssystemet samt att den kinesiska centralbanken tar över dåliga lån från banker och myndigheter med större beslutsamhet.

Pesek menar att Zhou genom de små räntesänkningarna ”bara har tagit bebiskliv” på ett vis som påminner om den japanska centralbanken. Och att det inte finns någon anledning att förvänta sig att utgången kommer bli annorlunda i Kina.

Det är redan tydligt för många att dessa små justeringar i räntan inte gör någon skillnad alls. Financial Post skriver:

The latest 25-basis-point rate cut was a prescription aimed at alleviating the troublesome effects of too many years of easy Chinese credit that have left companies and local governments with interest payments that look increasingly unsustainable. It reduced the benchmark deposit and lending rate to 2.25 per cent and 5.10 per cent, respectively.

(…)

With three rate cuts so far having almost no effect, the only answer for Beijing, analysts say, is yet more easing — until the discomfort of the inevitable hard landing is finally over.

“We think the persistent downside growth risks and the still-elevated lending rates point to the need for accelerated pace of monetary easing,” said Jian Chang, economist at Barclays.

Genom att sänka räntan är centralbanken givetvis ute efter att öka utlåningen för att sparka igång Kinas sjunkande tillväxt. Under årets första kvartal växte landets ekonomi nämligen ”bara” med 7,0 procent.

Denna för många andra länder avundsvärda tillväxt är svagare än fjolårets 7,4 procent som var den lägsta tillväxten i Kina på 24 år. I fjol var dessutom första gången sedan 1998 som myndigheterna missade det officiella tillväxtmålet.

I år är myndigheternas tillväxtmål 7 procent, men många bedömare tror denna siffra blir svår att uppnå. Fondbolaget Pimco spår en tillväxt ”i de lägre trakterna av 6 procent” i år. Också Internationella valutafonden tror att 6 procents tillväxt kommer bli den nya normen i Kina kring 2017.

Detta beror alltså delvis på en fallande export, men också på en stagnerande tillväxt fastighetsmarknad samt en minskad expansion i byggsektorn och de statliga investeringar som Kinas ekonomiska utveckling byggt på – men som samtidigt skapat alla de dåliga lån myndigheterna hittills visat sig oförmögna att ta itu med.

Dessutom pekar många analytiker på att tillväxten inom sektorer som järnvägsfrakt och användning av elektricitet har minskat ännu snabbare än BNP. Det är just sådana faktorer som ofta anses ge en fingervisning av Kinas ”egentliga tillväxt” i en icke-transparent ekonomi där myndigheterna alltså just missade sitt första tillväxtmål sedan 1998.

Att tre räntesänkningar sker på så kort tid kan sägas vara både bra och dåligt. Det är bra för att det visar att centralbanken förstår att ekonomin måste stimuleras för att möta tillväxtmålen. Men det är dåligt därför att räntejusteringarna är så små, vilket visar på att Zhou och andra tjänstemän inte vill erkänna problemens fulla vidd. Kanske har tjänstemännen lurat sig själva, eller systemet lurat tjänstemännen i och med att det inte finns tillförlitlig statistik inom många områden?

De goda nyheterna innefattar även att det fortfarande finns gott om spelrum för centralbanken. De inhemska prisnivåerna är fortfarande låga, och räntenivåerna i förhållande till inflationen är nu historiskt höga. Det gör att centralbanken kan minska räntan ytterligare om inte inflationen tar fart igen.

Exempelvis är en kinesisk ekonom som BBC talar med är övertygad om att detta inte är den sista räntesänkningen, och bedömer att räntan kan komma att falla till så lågt som 2 procent.

Ytterligare räntesänkningar borgar givetvis för ökad tillväxt och bättre humör hos investerare på kort sikt. Men på lång sikt riskerar man att gå samma öde till mötes som Japan, om man inte inser nödvändigheten med att ta tag i de riktiga problemen innan de växer bortom kontroll.

Kinas ekonomi spelar numera en enorm roll för råvarumarknaderna. Denna räntesänkning var dock för liten för att ge någon dramatisk reaktion där. Från Australien kom blandade rapporter om att priset på järnmalm steg efter Kinas räntesänkning, men att priset på koppar sjönk eftersom åtgärden inte sågs stor nog att stimulera behovet.

Vad gäller oljan så har Kina – den ekonomiska stagnationen till trots – ökat sin import av råolja och därmed hjälpt oljepriserna att återhämta sig. Enligt South China Morning Post är detta en trend som förväntas fortsätta under årets gång:

China’s crude oil imports hit a record 7.37 million barrels per day (bpd) in April, making it the world’s biggest importer for the commodity last month.

And despite slowing economic growth, China’s crude purchases are expected to keep climbing in second-half 2015, supporting oil prices that have rebounded about 40 per cent since touching six-year lows earlier this year due to a supply glut.

Skillnaden här är att Kina själva producerar relativt lite olja, men väldigt mycket koppar och stål.

Fler inlägg om: , , , ,
7 maj 2015
ekonomi

Vietnams ljusa ekonomiska framtid

Mitt senaste inlägg här på Finansliv behandlade Vietnams nutidshistoria. Krig med bland annat Frankrike, USA och Kina har i modern tid stängt ute landet från den globala världshandeln samt viktiga institutioner som Internationella valutafonden och Världshandelsorganisationen.

I slutet av 1980-talet gick dock Vietnams myndigheter omvärlden till mötes dels genom att avsluta ockupationen av Kambodja, men också genom liberaliseringar av ekonomin och införandet av ett visst mått av marknadsekonomi som lockade utländska investeringar till det utblottade landet.

Detta politisk-ekonomiska initiativ döptes till ”Doi Moi” och har flera likheter med de reformer som Deng Xiaoping lanserade i Kina något årtionde tidigare.

Då reformerna startade var Vietnam – trots sina militära framgångar – ett av världens allra fattigaste länder där 57 procent av befolkningen levde under fattigdomsgränsen. Doi Moi innebar en ekonomisk tillväxt på i snitt 7,5 procent under de kommande 20 åren, och i dag befinner sig endast fem procent av vietnameserna i fattigdom.

Två årtionden av stabil tillväxt fick allt fler bedömare att se Vietnam som en ny asiatisk ”tigerekonomi”. Dock slog den globala finanskrisen hårt mot Vietnam och dess känsliga valuta dong. En skenande inflation kastade in Vietnam recession 2011.

Men nu tillväxten börjat ta fart igen. Under fjolåret ökade Vietnams BNP med 5,98 procent vilket är den högsta tillväxten på fyra år. Tillväxtprognosen för såväl detta som nästa år ligger på över 6 procent.

Utvecklingen beror till stor del på utländska investeringar och ökad export, vilket är en följd av att Vietnam i allt större utsträckning tar över Kinas roll som ”världens verkstad”.

För trots den snabba ekonomiska utvecklingen så tjänar en vietnamesisk fabriksarbetare i dag under sju dollar i genomsnitt, vilket är mindre än en fjärdedel av en kinesisk dito.

Och medan Kinas arbetsstyrka minskar för varje år, så är Vietnams demografi varje utländsk investerares våta dröm. 40 procent av landets över 90 miljoner invånare är 15-49 år gamla. Arbetsstyrkan ökar nu med 1,5 miljoner årligen.

Samsung har verkligen tagit vara på detta och tillverkar nu majoriteten av sina produkter i Vietnam. Företaget är den största utländska investeraren och exportören i Vietnam, och beräknas under sommaren även bli den största utländska arbetsgivaren med cirka 100 000 anställda vietnameser. Detta efter att nyligen ha presenterat investeringsplaner på fyra miljarder dollar, som bland annat innefattar världens största fabrik för tillverkning av smartphones.

Andra företag som gradvis flyttar sin produktion till Vietnam innefattar Microsoft, LG, Intel, Nokia och Panasonic. Till och med flera kinesiska tillverkningsföretag rapporteras investera i Vietnam tack vare de låga lönerna.

Trenden märks i den makroekonomiska statistiken. Under fjolåret växte Vietnams export med 13,6 procent vilket innebar ett handelsöverskott på två miljarder dollar.

Vidare blev Vietnam för första gången i fjol – endast åtta år efter medlemskapet i Världshandelsorganisationen – Sydostasiens största exportör till USA. Exporten till USA (som främst består av kläder och textil) ökade i fjol med 19,6 procent vilket fick Vietnam att passera länder som Singapore, Malaysia och Thailand.

Och tillväxten från export lär öka ytterligare, givet att de utländska direktinvesteringarna ökade med 9,6 procent i fjol.

Dessutom är Vietnam i slutfasen av förhandlingarna om ett frihandelsavtal med EU, samt nära att bli en del av det nya och omfattande frihandelsavtalet Trans-Pacific Partnership (TPP) som jag skrivit om tidigare här på Finansliv.

Båda avtalen beräknas bli klara 2015 och skulle exempelvis innebära nollskatt på kläder och textiler från Vietnam till USA (nu 17,5 procent skatt) samt EU (nu 9,6 procent skatt).

Förutom sin växande tillverknings- och exportsektor har Vietnam även Sydostasiens snabbast växande medelklass vilket borgar för en ökad konsumtion. Boston Consulting Group uppskattar att Vietnams medelklass kommer växa i antal från 12 miljoner i dag till 33 miljoner år 2020.

Det finns alltså goda skäl till optimism vilket redan speglat av sig på börsen. Sedan 2009 har Vietnams börsindex nästan tredubblat sitt värde. Svenska fondbolaget Tundra startade för ett drygt sedan en Vietnamfond som sedan dess ökat sitt värde med 25 procent (i mars stod ökningen på 40 procent, innan en plötslig justering på Vietnams aktiemarknad).

Ytterligare en joker som kan betyda mycket för Vietnams tillväxt är landets outvecklade fastighetsmarknad. Vietnam är inne i en snabb urbaniseringsfas och den stora, unga befolkningen innebär en ansenlig mängd potentiella fastighetsägare.

Inflationen nådde i fjol sin lägsta notering på tio år med 4,1 procent (en tredjedel lägre än året innan) vilket tillsammans med lägre låneräntor även innebär att fastigheter blir allt mer attraktiva som investering.

Vietnams fastighetssektor var förvisso glödhet 2007-2008, och slukade då över hälften av de utländska investeringarna. Men i och med den ekonomiska stagnationen slutade även fastighetspriserna att öka och byggtakten avtog.

Den ekonomiska återhämtning som nu sker tack vare tillverkning och export fungerar givetvis utmärkt för att få fastighetssektorn på fötterna igen. Vidare har landets myndigheter påbörjat en sanering av skulder och dåliga lån i finanssystemet, som många är relaterade till fastighetsmarknaden. Det kommer sannolikt innebära en ökning i bostadsbyggandet.

En större medelklass och turism har också fått regionala konglomerat som Lotte (Sydkorea) och Sun Wah Group (Hongkong) att nyligen köpa fastigheter för flera miljarder dollar i Vietnams storstäder, där det ska byggas varuhus, hotell och kontor.

Myndigheterna vill även göra fastighetsmarknaden attraktiv för utländska privatpersoner och investerare, genom en ny lag som från och med 1 juli låter utlänningar med giltigt visum köpa bostäder i Vietnam. (I dagsläget kan endast utlänningar som är gifta med en vietnamesisk medborgare eller som ”bidrar signifikant till den ekonomiska tillväxten” köpa fastigheter.)

I och med detta hoppas man kunna öka de utländska investeringarna i landets fastighetssektor som alltså tidigare utgjorde över hälften av alla utländska direktinvesteringar i Vietnam, men i fjol blott stod för 12,6 procent av detsamma. Potentialen är enorm givet att endast 800 utlänningar (inklusive etniska vietnameser bosatta i utlandet) i dag äger fastigheter i Vietnam, trots att 80 000 utlänningar bor och arbetar i landet.

Redan nu har aktiviteten börjat öka; officiell statistik visar att det under årets första kvartal genomfördes tre gånger så många transaktioner på Vietnams fastighetsmarknad som under samma period i fjol.

Sammantaget så påminner Vietnams förutsättningar mycket om det som rådde i Kina innan rekordtillväxten där. En ung, flitig och lågavlönad arbetsstyrka samt en växande medelklass och ett skrikande behov av investeringar i infrastruktur och fastighetssektor. En snabbt ökande handel och ekonomisk integration med omvärlden samt djärva marknadsekonomiska reformer.

I egenskap av auktoritär enpartistat lider Vietnam givetvis ingen brist på problem – korruption, nepotism, politiskt förtryck, utrikespolitiska utmaningar och ineffektiva statliga företag för att nämna några. Men även Kina stod inför liknande (eller ännu större) bekymmer och lyckades växa i en vansinnig takt i alla fall.

I dag är Vietnam den femte snabbast växande ekonomin i Asien. Asiatiska utvecklingsbanken spår att landet snart kommer vara den andra snabbast växande efter Indien, och alltså passera Kinas allt långsammare tillväxttakt.

Då denna Sydostasiens traditionella stormakt nu reser sig kommer en rad intressanta möjligheter uppstå för såväl individer som företag och investerare.

30 april 2015
ekonomi

40 år sedan vietnamkrigets slut

I dag 30 april är det exakt 40 år sedan nordvietnamesiska trupper stormade in i Saigons presidentpalats och gjorde slut på det segdragna och blodiga vietnamkriget. Händelsen innebar tillika slutet på över ett sekel av utländsk ockupation och ett delat Vietnam.

Fransmännen koloniserade delar av området redan 1862, och kastades ut först efter slaget vid Dien Bien Phu 1954 som markerade slutet på det åtta år långa ”första Indokinakriget”. Konflikten kostade över 200 000 vietnamesiska soldater livet, och var så skoningslös att den än i dag i Frankrike kallas för ”det smutsiga kriget”.

Bara ett par år tidigare – under andra världskriget – hade fransmännen tillsammans med japaner och amerikaner orsakat en svältkatastrof som tog död på två miljoner nordvietnameser, vilket var en femtedel av områdets samtida befolkning.

Det fanns alltså grogrund för ett missnöje mot utlänningar vilket spelade Ho Chi Minh och det vietnamesiska kommunistpartiet i händerna. Dess uttalade syfte var att till varje pris befria Vietnam från all form av kolonisering och ena landet under ett styre.

Efter kriget med Frankrike lovade världssamfundet att Vietnam skulle enas med hjälpa av fria val, men då det stod klart att kommunistpartiet var på väg att vinna så ogiltigförklarades valet utan vidare.

I takt med att kalla kriget intensifierades så stod det emellertid klart att Vietnam – likt Korea – skulle delas i två delar. USA ville till varje pris stoppa kommunismens spridning i Sydostasien, och för Ho Chi Minh blev det tydligt att ett nytt krig var den enda vägen att ena landet.

Nordvietnam började således bygga upp sin infrastruktur och mobilisera milisen Vietcong, som kom att föra gerillakrig i tät djungel och oframkomliga träskmarker i de allra sydligaste delarna av Vietnam under 15 år framöver.

USA å sin sida spenderade ofantliga summor på att bygga upp en av världens starkaste militärer i Sydvietnam, vars korrupta regim redan stod under närmast totalt amerikanskt inflytande.

Vietcong – bestående av hårdnackade soldater med erfarenhet från krig mot såväl Frankrike som Japan – visade sig dock mer effektiva på slagfältet och kröp från sin bas i Mekongdeltat allt närmare Sydvietnams stora städer.

Amerikanska piloter och så kallade ”rådgivare” blev därför snart inblandade i regelrätta strider med Vietcong. 1964 skickade USA officiellt in trupper i Vietnam efter påståendet om att Nordvietnam attackerat amerikanska fartyg vid kusten, vilket senare visade sig vara påhittat.

De uppdiktade attackerna verkade också som förevändning för ”Operation Rolling Thunder” som inleddes året därpå; en av världens största bombkampanjer någonsin där över en miljon bomber släpptes över Nordvietnam.

Enligt en väl beprövad metod så hoppades USA med sin överlägsna vapenmakt kunna bomba det underutvecklade Nordvietnam till eftergifter. Men detta lyckades inte, trots att industri och infrastruktur lamslogs samtidigt som minst 50 000 civila dog under de tre år som bombkampanjen pågick.

USA förstod nämligen inte vidden eller konceptet av det ”folkkrig” som Nordvietnam förde; hur kommunistpartiet lade ännu mer krut på de politiska aspekterna än på det militära. Genom ändlösa och effektiva propagandasessioner vann Nordvietnam över befolkningen i såväl södra som norra Vietnam på sin sida.

Målmedvetenheten kunde ses genom ett tal som politbyråns generalsekreterare Le Duan höll under jorden då Hanoi stod i brand. Han dundrade att ”det inte spelar någon roll” hur stor skada bombräderna gör eller hur många amerikanska trupper som skickas till Vietnam.

För Nordvietnams ledare visste att ju längre kriget gick desto mer press skulle USA:s politiker utsättas för från såväl inhemsk som utländsk opinion, vilket också skulle få truppernas moral att sjunka.

Samtidigt försäkrade propagandamaskineriet att Nordvietnams folk stod samlat bakom kommunistpartiet. Det enda man behövde göra för att till slut vinna konflikten var att inte ge upp. Norra Vietnam hade trots allt vid denna tid 17 miljoner invånare – inte kunde väl USA döda allihop?

Nej, inte riktigt, men snart hade amerikanerna i alla fall kommit en bit på vägen. Sammanlagt kom vietnamkriget att ta livet av cirka tre miljoner människor, varav bara 58 000 var amerikaner. Som vanligt var det de civila som drabbades värst, då frustrerade amerikanska soldater i jakt på Vietcong allt oftare gav sig på den befolkning man sade sig vilja skydda.

USA förgiftade vidare också en sjundedel av Sydvietnams yta med Agent Orange för att Vietcong inte skulle kunna gömma sig i skydd av djungeln. För alla som såg denna förödelse framstod USA allt mer som en besinningslös marodör snarare än någon kämpe för frihet och demokrati.

Vid nyåret 1968-69 lovade president Lyndon Johnson sin mycket krigströtta hemmaopinion att segern i Vietnam nu var nära. Han uppskattade att bomberna – tillsammans med den halv miljon amerikanska trupper som nu fanns i landet – hade dränerat ut den nordvietnamesiska stridsförmågan.

Chocken blev därför desto större då Vietcong i januari sjösatte sin största offensiv, med 85 000 soldater som i en koordinerad attack samtidigt anföll cirka 100 städer och ännu fler symboliska mål runt om i Sydvietnam.

Den så kallade Tet-offeniven hade smidits under månader i tunnlar och grottor. Det handlade om rena självmordsuppdrag som attacker mot det välbevakade presidentpalatset och USA:s ambassad i Saigon. Cirka 70 procent av soldaterna som deltog i offensiven dog.

Attacken gjorde dock att Lyndon Johnson inte ställde upp i nästan omval och dessutom beordrade ett slut på de till synes verkningslösa bombningarna i norr. Nordvietnam hade visserligen förlorat en ansenlig mängd soldater, men kunde fylla på sina militära reserver helt utan sviktande moral eller politiska konsekvenser.

I slutet 1969 blev istället Richard Nixon USA:s nya president, bland annat genom ett vallöfte om att få slut på kriget. Hans recept för detta var att i hemlighet intensifiera bombningarna och dessutom i smyg invadera Kambodja i jakt på nordvietnamesiska trupper och förråd.

Då detta blev känt i USA uppstod en rad våldsamma protester. Dussintals studenter sköts vid flera universitet, varav fyra till döds vid Kent State University i Ohio. Runtom i hela landet sattes militära träningsanläggningar i brand och attackerades med bomber.

USA stod på randen till inbördeskrig, vilket tvingade Nixon att dra sig ur kriget. Efter några sista fruktansvärda bombräder mot Hanoi – som Olof Palme jämförde med grymheterna i Treblinka – slöts ett avtal om eldupphör i början av 1973, varpå alla amerikanska trupper snart lämnade landet.

Kvar var den sydvietnamesiska armén; på pappret en av världens starkaste med en miljon man i tjänst och den absolut senaste militära tekniken.

USA nya president Gerald Ford drog dock genast in nästan all hjälp till Sydvietnam, vars ekonomi sedan länge var helt beroende av amerikanskt bistånd. Landets drabbades av skenande inflation och snart hade armén inte ens råd med bränsle till sina fordon.

Det militärt underlägsna med motivationsmässigt överlägsna Nordvietnam – som dessutom ju fortfarande hade civilbefolkningens gunst – slog sig nu fram mot Saigon. I slutet av april 1975 nåddes de sedan av en spökstad, varifrån varifrån tiotusentals amerikaner och sydvietnamesiska tjänstemän precis flugits ut i världens största helikopterbaserade evakuering.

Även fast striderna var slut så väntade ytterligare ett par årtiondens svårtståenden för Vietnams befolkning. Visserligen tog inga jättelika våldsamma utrensningar vid, men stora delar av den utbildade eliten i Sydvietnam lämnade ändå landet. Vidare hade kommunistpartiet under ett årtionde blott fokuserat på slagfältet, och verkade sakna strategi eller ekonomisk politik för att få landet på fötter igen.

Det blev heller inte bättre av att USA använde sin maktställning för att frysa ut Vietnam från världssamfundet. Den nya nationen utsattes för hårdare sanktioner än Sovjet och Kuba. Vietnam förvägrades lån från Världsbanken, Internationella valutafonden och Asiatiska utvecklingsbanken. Till och med Världshälsoorganisationen, som under denna tid bistod länder i tredje världen med de mest grundläggande hälsobehoven, upphörde med sina bidrag till Vietnam.

Ännu värre blev det 1979, då röda khmerernas folkmord i Kambodja började sprida sig över gränsen till Vietnam. Som svar på provokationerna invaderade Vietnam sin granne och gjorde slut på röda khmerernas skräckvälde, vilket paradoxalt nog satte Vietnam ännu längre in i frysboxen. Kina – som var allierade med Kambodja och fruktade en vietnamesisk expansion i Sydostasien – anföll Vietnam i ett kort men blodigt gränskrig som kostade hundratusentals människor livet och på nytt ödelade landets norra delar.

USA å sin sida stödde röda khmererna enligt devisen ”min fiendes fiende är min vän”. Folkmördarna tilläts återhämta sig i läger vid gränsen till Thailand, för att sedan attackera de vietnamesiska styrkorna med amerikanska och kinesiska vapen. Ockupationen av Kambodja tärde hårt på Vietnams redan sargade ekonomi. Vid början av 1980-talet tvingades man spendera en tredjedel av statsbudgeten på sin militär.

I mitten av 1980-talet minskade dessutom stödet från Sovjetunionen, som snart kom att upphöra helt i och med kalla krigets slut. Den ekonomiska utfrysningen tog ut sin rätta. Nästan 20 år efter krigets slut var grundläggande rättigheter som mat, utbildning och sjukvård fortfarande inget som Vietnams befolkning kunde ta för givet.

1991 såg kommunistpartiet sig nödgat att avsluta ockupationen av Kambodja. Samma år normaliserade Kina relationerna med Vietnam, och fyra år senare även USA. Vietnam blev sedan i snabb följd medlem av Världsbanken, Internationella valutafonden och Asiatiska utvecklingsbanken. Medlemskapet i Världshandelsorganisationen 2007 blev det slutgiltiga kvittot det internationella samfundets acceptans av Vietnam.

Vietnam har historisk varit en stormakt i Sydostasien. Landet är världens 13:e folkrikaste med över 90 miljoner invånare, men ekonomin bara världens 57:e största.

Många bedömare hoppas dock att realpolitiken nu tillåter Vietnams flitiga befolkning och bördiga jord att leva upp till sin fulla potential och bli en av Asiens nya ”tigerekonomier”. Utvecklingen ser lovande ut; 1998-2008 växte landets ekonomi med 7,5 procent i snitt. I fjol ökade BNP med 5,9 procent och prognoserna för de två kommande åren ligger norr om 6 procent.

Det var en kort historielektion som förklarar varför Vietnam länge sackat efter andra länder i utvecklingen. I mitt nästa inlägg kommer jag skriva mer om Vietnams ekonomiska struktur, utmaningar och framtida potential som en av Sydostasiens tillväxtmotorer.

29 april 2015

Läget med den kinesiska börsbubblan

I mitt förra inlägg här på Finansliv skrev jag om den moraliska aspekten med att investera i Kina. Nu tänkte jag skriva lite om det som – tyvärr – verkar viktigare för de flesta, nämligen den rent finansiella risken med den kinesiska börsmarknaden.

Kinas börsindex har det senaste året gått mycket bättre än Stockholm och faktiskt utklassat de flesta börserna i världen. Värdet på Shanghais börsindex har mer än fördubblats på ett år, stigit med 88 procent på ett halvår och ökat från 3 000 till 4 500 punkter bara sedan i februari.

Också Hongkongs Hang Seng har dragits med och nådde i veckan sin högsta nivå sedan 2007. Den snabba uppgången har gett upphov till diskussion om en eventuell bubbla. Och det finns onekligen mycket som tyder på en sådan.

Exempelvis värderas kinesiska teknikaktier nu ungefär dubbelt så högt som sina amerikanska likar just innan dot-com-bubblan brast.

Vid Shenzhens börsindex – som domineras av teknikbolag – har cirka hälften av alla aktier ett P/E-tal på över 50, vilket följer på att värdet även på index i Shenzhen har fördubblats under senaste året.

Också i Shanghai har cirka en tredjedel av aktierna ett P/E-tal på över 50.

De båda indexen innehåller vidare flera skräckexempel som ett hälsoföretag med P/E på 70, ett klädföretag med P/E på 90 och en tillverkare av ketchup vars P/E-tal nu ligger norr om 300.

Tjurrusningen skrämmer emellertid inte bort de kinesiska spararna. Den 20 april handlades 1,1 biljoner aktier, vilket för första gången var mer än vad Shanghaibörsens mjukvara klarar av – räknaren stannade på 999,99 miljarder.

Bara i år har över 10 miljoner aktiedepåer öppnats i Kina, vilket var mer än under 2012 och 2013 tillsammans. Bara under en vecka i april öppnades 3,3 miljoner portföljer.

Många av spararna bedöms dock vara oerfarna och okunniga. Två tredjedelar av dessa nya investerare lämnade exempelvis skolan innan de fyllt 15, och sex procent av dem kan inte läsa, vilket borgar för en spekulation likt den som setts på Kinas fastighetsmarknad de senaste åren.

Men det tyngsta argumentet för de som varnar för en kinesisk börsbubbla är ekonomins utveckling i förhållande till aktiekursernas rusning. För samtidigt som börsen stiger fortare än någonsin så är Kinas tillväxt svagare än på länge, och beräknas fortsatta falla under de närmsta åren. Dessutom sjönk vinsterna inom landets industri med 2,7 procent under årets tre första månader.

Som exempelvis Marketwatch skriver, så bör ett börsrally ”enligt textboken” förutse en uppgång i ekonomisk tillväxt, annars så kommer svaghetstecknen i den ekonomiska utvecklingen att ta ner aktiepriserna på jorden då de väl synliggörs.

Men man bör inte glömma bort att marknader sällan är rationella – och framför allt gäller detta i Kina.

För enligt samma teori skulle ju Kinas börsindex – liksom dess BNP – ha stigit med tio procent om året de senaste decennierna. Och så har inte skett. Därför menar andra analytiker att den snabba uppgången närmast är en justering efter 5-6 år av inaktivitet, då Kinas börser knappt rört på sig sedan en stor nedgång 2007.

Faktum är att värdet av Kinas börsmarknad trots den senaste tidens uppgång bara utgör 50 procent av tillgångarna i de kinesiska bankerna, jämfört med 150 procent för börserna i USA jämfört med amerikanska banker.

En investmentstrateg som CNBC talar med menar att kinesiska sparare inte har några alternativ, eftersom tillväxten på fastighetsmarknaden nästan avstannat helt, och avkastningen från förmögenhetsförvaltning och diverse liknande tjänster från de statliga bankerna sjunker.

Enligt en förvaltare som Bloomberg intervjuar så beror uppgången på en blandning av optimism och förväntan på ytterligare penningpolitiska lättnader. Sedan i november har centralbanken sänkt räntan och bankernas kassakrav två gånger vardera. Förvaltarens bedömning är att myndigheterna försöker sänka farten på, men inte stoppa, börsuppgången.

Och det är just här nyckeln ligger. I Kina styrs börsindex utveckling till större grad av myndigheterna än vad vi är vana vid i väst. Att öka intresset för börsen var bland annat en metod för myndigheterna att kyla ner landets glödheta fastighetsmarknad, och få befolkningen att minska den höga sparkvot som länge hållit tillbaka den inhemska konsumtionen.

Börsuppgången har delvis berott på ekonomiska stimulanser och att det blivit lättare för privatpersoner att låna pengar. Myndigheterna har också medvetet låtit nya börsintroduktioner ske till underpris och nyligen även länkat samman börserna i Kina med den i Hongkong så att sparare kan köpa A-aktier på båda marknaderna.

Kort sagt har de kinesiska myndigheterna fler verktyg i lådan och större kontroll över sin egen finansmarknad än myndigheter i USA eller Europa. Det borgar för att index kommer stiga så länge tjänstemännen vill att det ska stiga.

En parallell kan ju dras till den redan nämnda fastighetsmarknaden, där priserna under det senaste dryga årtiondet stigit något oerhört, just för att myndigheterna har tillåtit detta delvis som en metod att uppmuntra byggsektorn. Nu har man lugnat ner byggmarknaden, men ingen krasch har ännu skett. Kanske kan aktiemarknaden kontrolleras på ett liknande vis?

Eller kanske inte? Kort sagt finns det två skolor; den ena menar att Kinas börsbubbla är ett faktum som snart är på väg att brista. Den andra menar att ökningen är en naturlig följd av flera års slö tillväxt på aktiemarknaden. Endast de riktigt ödmjuka – som jag själv, givetvis – vågar erkänna att det faktiskt är omöjligt att veta sanningen.

Ta exempelvis förutsättningarna inför nästa år. Index i Shanghai handlas nu med P/E 17,5 baserat på det kommande årets intäkter, vilket kan jämföras med ett snitt på P/E 11 under de senaste fem åren.

Men samtidigt tillhör de kineserna spararna världens mest optimistiska; enligt en undersökning av Citibank och Legg Mason planerar 60 procent att öka sitt innehav i år.

Antalet kinesiska sparare som har möjlighet att köpa aktier i Shanghai, Shenzhen och Hongkong uppgår nu förresten till 200 miljoner.

Kanske känns snacket om en uppåtgående marknad i Kina irrelevant för svenska sparare, som har ytterst lite eller inget alls med börsen i Kina att göra? Det är en trångsynt inställning menar The Telegraph, och ger flera anledningar till att vi bör bevaka utvecklingen i Kina närmare.

Till att börja med kan Shanghai bli ett globalt drivande index om utvecklingen fortsätter som den gjort under det senaste året. Tidigare har främst marknaderna i New York bestämt det globala börshumöret; olika index runt om i världen har ofta utvecklats på ett liknande vis som Dow Jones eller S&P 500.

Men i takt med att börsen i Kina växer så kommer det allt viktigare även för svenska sparare att som morgonritual först titta på hur Shanghaibörsen utvecklats över natten.

Om Shanghai skulle få en tung global status så vore en av följderna att världens börsindex blir såväl mer volatila som politiskt styrda. Om marknaderna i USA, Europa och Japan främst drivs av långsiktiga sparare, så ser många kineser börsen i det närmaste som ett kasino vilket också förklarar många av de vansinnigt höga P/E-talen.

Vidare skulle en sådan utveckling betyda att de globala marknaderna de facto blir mer beroende av den kinesiska staten, som ju till stor del styr börsen i Kina. Därför blir det då samtidigt allt viktigare för sparare och förvaltare att förstå sig på såväl Kina som mekanismerna bakom kommunistpartiets beslutsfattning.

22 april 2015
Etik

Investera i det repressiva Kina

I helgen visade det repressiva Kina återigen upp sin sanna natur, då journalisten Gao Yu dömdes till sju års fängelse för att ha ”läckt statshemligheter” efter att ha försett media i Hongkong med ett dokument innehållandes riktlinjer åt tjänstemän angående känsliga samtalsämnen.

Till grund för den hårda domen ligger ett ”erkännande” som tidigare visats på statliga tv-kanalen CCTV, där en blåslagen Gao bekänner sitt brott. Hennes sköra hälsa och ålder på 71 år stoppade tydligen inte myndigheterna för att gå hårt fram; enligt Gaos advokat förhördes hon i mer än två månader och ofta över tio timmar om dygnet.

”Erkännandet” kom dock först efter att polisen hotat att också arrestera Gaos son, och hon visste heller inte om att det sändes över hela landet.

Det är svårt att bedöma vad som är mest sorgligt; att Gao redan under 1990-talet suttit i fängelse i sex år för samma brott, eller faktumet att hon är en av 45 journalister som Kina nu håller fängslade – långt fler än något annat land.

Fallet har (som vanligt) ignorerats i svensk media men, har rönt stor uppmärksamhet internationellt. Ytterligare något som knappt uppmärksammats i Sverige – men ger en tydlig fingervisning om vart Kina är på väg – är Reportrar utan gränsers rapport om global pressfrihet. På årets lista halkade Kina ner till plats 176 av 180 nationer, bakom länder som Somalia, Iran och Sudan.

Ännu mörkare var det i Amnestys rapport om mänskliga rättigheter, som i år började på följande vis vad gäller Kina:

Aktivister och människorättsförsvarare riskerar att utsättas för såväl trakasserier som godtyckliga frihetsberövanden. Tortyr och annan misshandel förblir vanligt förekommande och möjligheten till en rättvis prövning befinner sig för många utom räckhåll. Etniska minoriteter, inklusive tibetaner, uigurer och mongoler utsätts för diskriminering och ett större antal tillslag. Ett rekordstort antal arbetare gick under året ut i strejk och begärde både bättre löner och arbetsförhållanden.

Det skulle gå att fylla ett lexikon med de övergrepp som Kinas myndigheter ägnar sig åt. Ändå verkar detta knappast påverka dem som anser sig investera med moral och etik som riktmärken.

På sistone har moraliska argument höjts mot att investera i Ryssland på grund av stridigheterna i Ukraina. Också svenska företag som Teliasonera har hamnat under luppen, tillsammans med den sedvanliga rannsakningen av bolag inom sektorer som olja, övervakning och vapenindustrin.

Samtidigt har Kina seglat upp som något av en fondfavorit världen över. Värdet på Shanghai Composite Index har nästan fördubblats sedan slutet av oktober; särskilt statliga företag som banker och energiföretag har gett bra avkastning.

Detta har fått sparare att strömma till Kina trots att landets track record – enligt ovanstående organisationer som Reportrar utan gränser och Amnesty – vad gäller yttrandefrihet, mänskliga rättigheter eller miljöförstöring är långt värre än exempelvis Ryssland och Uzbekistan.

Många som de senaste åren väntat på genombrottet för kinesiska aktier skulle nog samtidigt tveka inför att kasta in pengar i Somaliafonder eller iranska energibolag. Hur kommer sig detta?

En betydande anledning torde vara okunskap. Svenskar kan förvånansvärt lite om Kina. Vet du som läser detta exempelvis vad Kinas president heter?

Som journalisten Ola Wong uppmärksammade nyligen i ett radioinslag så sås fröna till denna okunskap redan i grundskolan. De läroböcker som används vid svenska skolor talar om Kina som ett land ”på väg in i världshandeln” trots att Kina redan är världens största handelsnation.

Men än värre så återger läroböckerna vad Ola Wong med rätta kallar för ”det kinesiska kommunistpartiets historieförfalskning”. Svenska skolelever får lära sig att ”missväxt” låg bakom ”miljoner dödsoffer” under kampanjen Det stora språnget som startade vid slutet av 1950-talet.

I själva verket rör dig sig dock om drygt 30 miljoner dödsoffer, till följd av en politik där landets bönder medvetet utsattes för svält, straffarbete och massavrättningar. Att förvränga fakta på detta vis är precis lika illa som att förneka förintelsen, vilket i Sverige är ett brott som flera gånger straffats med fängelse.

Samtidigt är den kinesiska regimens propaganda otroligt effektiv. Samtidigt som kritiska journalister fängslas, sprider kommunistpartiet sin världsbild genom expansion av nyhetsbyrån Xinhua och tidningen China Daily, som man nu kan prenumerera på även i Sverige.

Kina har också satsat flera miljarder kronor på så kallade Konfuciusinstitut; institutioner vid utländska universitet som förutom språk även i gott mod håller seminarier och kulturella evenemang. Dock är diskussioner om känsliga ämnen som Tibet eller Himmelska fridens torg bannlysta.

Den kinesiska regimens propaganda har resulterat i ett skrämmande antal apologeter för regimens övertramp – även västerländska sådana – som bland annat menar att kineser varken är mogna för eller önskar demokrati.

Det är ett påstående som faller på sin egen orimlighet, vilket kan bevisas av något så enkelt som en resa till Taiwan. Där var jag själv under föregående vecka och intervjuade flera journalister och författare som oroar sig över hur snabbt Kina sprider sin världsbild i regionen med hjälp av piska och morot.

Taiwan kallas officiellt ”Republiken Kina” och grundades 1949 då ledningen för kommunistpartiet Kuomintang flydde Kinas fastland efter att ha förlorat inbördeskriget mot Mao Zedongs kommunistiska styrkor. Även Taiwan var en diktatur fram till 1996, då det första presidentvalet hölls.

I dag är Taiwan en av världens bäst fungerande demokratier sett till deltagande i såväl val som den politiska debatten. Detta alltså trots påståendet om att kineser vare sig är intresserade av politik eller önskar demokratiska rättigheter.

Samtidigt har Kina med sin ekonomiska makt sett till så att Taiwan utestängts från flera viktiga samarbetsorganisationer. Landet är exempelvis varken medlem i FN eller Världsbanken. På så vis har kommunistpartiet effektivt stängt ute världens enda kinesiska demokrati från världssamfundet.

Det vore intressant att höra vad ni läsare anser om detta. Är ni beredda att köpa Kinafonder, men inte i Rysslandfonder? Tvekar ni över det moraliska med att investera i Iran, men ser på investeringar i Kina främst som en spännande möjlighet? Undviker ni oljebolag men inte kinesiska banker och energiföretag? Om så, varför?

Fler inlägg om: , , , ,
30 mars 2015
ekonomi

Singapores eviga landsfader död

Under gårdagen stannade Singapore upp för att sörja sin nästan odelat älskade grundare och landsfader Lee Kuan Yew, som nyligen dog i lunginflammation 91 år gammal efter att ha vårdats på sjukhus flera veckor.

Lee är den enda ledare i hela världen som under sin livstid tagit en nation från tredje till första världen. Samtidigt som andra länder i Sydostasien plågats av krig, inflation och korruption så har Singapore de senaste fyra decennierna visat upp en stabil tillväxt på i snitt cirka sju procent.

Detta hade aldrig skett utan Lee, som blev landets första premiärminister efter självständigheten från Storbritannien 1959 – ett ämbete som han behöll fram till 1990, och först 2011 lämnade han Singapores kabinett.

Lee utmärkte sig som en lysande student i Singapore redan innan andra världskriget, och fick efter krigets slut möjlighet att studera vid London School Economics och Cambridge där han tog sin juridikexamen med sällsynta ”double starred-first-class honours”.

Den enda som slog honom i tentorna sades vara hans framtida fru som också var toppstudent vid samma skolor. Då de båda återvände till Singapore 1950 och gifte sig så satsade Lee allt på politiken, trygg i vetskapen om att hur än karriären gick så kunde frugan med sina toppbetyg alltid se till att det fanns mat på bordet (de båda höll ihop tills frun avled 2008).

Då självständigheten från Storbritannien till slut blev verklighet så hade Lee manövrerat sig till toppen av People’s Action Party (PAP), och kunde påbörja sin tid som premiärminister i och med att partiet vann landets första val.

Men utsikterna för nationsbyggande var knappast goda. Landets var litet till ytan och saknade alla slags naturresurser inklusive sötvatten. Den dryga miljonen invånare bestod främst av fattiga invandrare från Kina, Malaysia, Indonesien, Indien och en rad andra asiatiska länder. De saknade en gemensam historia eller ens en förankring till det geografiska området.

Under 1960-talet uppstod också mycket riktigt en rad etniska upplopp i den malaysiska federation – främst mellan kineser och malaysier – som kostade hundratals människor livet och var en av anledningarna till att Singapore, mot Lees vilja, lämnade federationen men Malaysia.

Lee visade dock att han till skillnad från regionens andra ledare var klok nog att ta sig an oroligheterna på ett effektivt vis. Men makthavare i andra sydostasiatiska länder – Malaysia, Kambodja, Vietnam, Burma, Indonesien, Laos – under denna tid ägnade sig åt populism, ideologi eller religiös extremism så var Lee främst intresserad av pragmatism.

För att få bukt med de etniska oroligheterna byggdes stora mängder allmännyttiga bostäder som sedan kvoterades efter etnisk tillhörighet för att framtvinga integration, och samtidigt hindra uppkomsten av slumområden med malaysiska eller indiska invånare som traditionellt tillhör den fattiga delen av befolkningen.

Meritokrati genom akademiska kvalifikationer var den viktigaste egenskapen då tjänstemän tillsattes. Landets ministrar kom att tillhöra de bäst betalda i världen för att motverka korruption och locka talang som annars hade kunnat dragit sig till näringslivet.

För att få fart på ekonomin hölls staten dock så liten som möjligt och ekonomin öppen med ytterst få regleringar. Transparens och effektivitet var två av ledorden, som drog till sig jättelika utländska investeringar i en tid då regionens andra länder snarare förespråkade självförsörjning. Man hade givetvis även fördel av det geografiska läget, med en naturlig djupvattenhamn vid Malacca-sundet där 40 procent av världens fraktfartyg passerar.

Vidare var Singapore – liksom hela den malaysiska federation där landet också ingick i början i början av 1960-talet – hotat av den aggressiva regionala stormakten Indonesien, som med förnöjelse såg på hur Storbritanniens militära närvaro i området blev allt svagare.

Lee förstod tidigt att Singapore i längden inte kunde förlita sig på brittiska styrkor för att försvara sitt territorium. Då Indonesien i mitten av 1960-talet genomgick inrikespolitiska förändringar var Lee en av initiativtagarna till ASEAN, som grundades 1967 och är en stor anledning till fred har kunnat bibehållits i regionen.

Då Storbritannien 1971 drog tillbaka ”alla styrkor öster om Suez” hade Lee redan sett till att bygga upp en respektabel militär – något som stått högt upp på agendan ända sedan dess, och fortfarande i fjol gick över en femtedel av Singapores budget till de militära styrkorna.

Genom att under sina 31 år som premiärminister avstå från frestelser som persondyrkan eller svågerpolitik, och lägga allehanda personliga övertygelser vid sidan om till fördel för pragmatism och effektivitet, förvandlade Lee den lilla obetydliga ön till en av Asiens tigerekonomier. I dag har Singapore flest miljonärer per capita i hela världen – ett av sex hushåll har tillgångar på över en miljon dollar, även om man inte tar med fastigheter i beräkningen.

Då Lee nu går ur tiden är Singapore med sina drygt fem miljoner invånare enligt Internationella valutafonden världens tredje rikaste land räknat i BNP per capita, bakom Qatar och Luxemburg.

Men samtidigt ligger man – tillsammans med Papaua nya Guinea – på en blygsam delad 75:e plats i det demokratiindex som The Economist Intelligence Unit publicerar varje år, bakom länder som Senegal och Makedonien.

Vid ett tidigt skede av sitt nationsbyggande menade Lee att Singapores utsatta situation rättfärdigade begränsningar vad gäller demokrati. För att få bukt med etniska motsättningar förbjöds hätska tal, och brottsrubriceringen ”vandalism” innebar offentlig prygling. Dödsstraff genom hängning delades ut för mord, vapenbrott eller droghandel och Singapore var länge ett av de länder som avrättade absolut flest invånare per capita.

Lee drog sig heller inte för att låsa in misstänkta kommunister, och stiftade med tiden lagar som gjorde det möjligt att stämma politiska meningsmotståndare eller utländsk media (de inhemska medierna hamnade tidigt, och är än idag, under rigorös statlig kontroll).

Det är förvisso sant att regelbundna och transparent val har hållits i Singapore sedan 1959. Men samtidigt är landets politiska system designat på ett vis som gör det nästan omöjligt för PAP att förlora dessa val. I det senaste valet gjorde PAP sitt sämsta resultat någonsin med endast 60 procent av röster – men fick icke desto mindre 93 procent av platserna i parlamentet.

Politiska meningsmotståndare som ansetts för farliga har ofta funnit sig själva utblottade efter långa domstolsprocesser, och valmanskrestsar med ”för många” röster på andra partier riskerar att få mindre pengar från myndigheterna.

Lee var nämligen aldrig någon övertygad demokrat. Hans kritik mot den ”dekadens och idealism” som demokrati av västerländskt snitt ofta förde med sig var stundtals nästan lika högljudd som hans kritik mot kommunismens meningslösa dogmatism. Han ansåg dessutom att båda systemen – i motsats till hans egen meritokrati – tenderade att ta fram unga, oerfarna ledare enkom för att locka röster eller sympatier från olika samhällsgrupper.

Så sent som 1994 sade sig Lee fortfarande inte vara övertygad om att ”en man, en röst” är det bästa politiska systemet, och att valen ändå skedde på detta vis främst som en följd av det brittiska arvet. (Andra citat innefattar: ”Vi bestämmer vad som är rätt, det spelar ingen roll vad folket tycker” samt ”om ingen är rädd för mig så är jag meningslös”.)

Vissa frågetecken väcks också över faktumet att det i dag är Lees son – Lee Hsien Long – som är ledare för PAP och varit Singapores premiärminister i sju år. Men för de som ens hintar att detta skulle bero på nepotism väntar, just det, stämningar och skyhöga bötesbelopp.

Det är därför inte lustigt att cyniker ofta påstår att Singapores politiska system är öppet nog för att hålla regeringen ärlig och icke-korrupt, men inte så pass öppet att PAP riskerar förlora makten. På grund av lagar mot exempelvis homosexualitet har Lees kritiker även gått så långt som att kalla Singapore för ”Disneyland med dödsstraff” eller ”Pyongyang med bredband”.

Men samma politiska system har också möjliggjort för PAP att planera längre än en mandatperiod i taget, samtidigt som man heller inte behövt spela på populistiska strängar för att vinna röster. För många av Singapores invånare är det politiska systemets brister ett acceptabelt pris att betala för fred och ekonomiskt välstånd.

Lee har dessutom skapat ett politiskt system som överlevt honom själv, i och med att Singapore fortfarande ständigt ligger i topp på allehanda rakningar gällande brist på korruption eller öppenhet och effektivitet som underlättar för affärsverksamhet.

Och som The Economist syrligt påpekar, så utmanar Singapore – till skillnad från Disneyland eller Pyongyang – på allvar den djupt rotade föreställningen om att frihet är en förutsättning för ekonomiskt välstånd och hållbar tillväxt.

24 mars 2015
boao forum

Stefan Löfvens Kinaproblem

Under riksdagens utrikespolitiska debatt 11 februari spetsade jag öronen för att höra vad den nya regeringen hade att säga om Kina, världens största diktatur.

Det var inte mycket – främst diskuterades ju Palestina och Saudiarabien – men Margot Wallström hann i alla fall med att säga att hon ville se en ”uppriktig dialog om mänskliga rättigheter med Kina”.

Möjligheten till en sådan dialog ges redan vid detta veckoslut, då Stefan Löfven 27-28 mars åker till tropiska ön Hainan i sydligaste Kina för att medverka vid Boao Forum. Där kommer han träffa såväl landets president som premiärminister.

Den senaste tidens utrikespolitiska utveckling verkar dock ha gett regeringen kalla fötter. Efter att man först erkänt Palestina som självständig stat kallade som bekant ett rasande Israel hem sin ambassadör från Stockholm.

Sverige blev sedan varse om att otack är världens lön, då Arabförbundet inklusive Palestina fördömde utrikesminister Margot Wallströms uttalanden om medeltida tortyr och bristen på mänskliga rättigheter i Saudiarabien.

Uttalandet fick även saudiernas ambassadör att åka hem, tätt följd av ambassadören för Förenade arabemiraten. Ytterligare en följd blev en spricka till näringslivet så stor att flera av landets högsta direktörer inte ens inställde sig då Wallström tillsammans och näringsminister Mikael Damberg kallade till möte med anledning av utvecklingen.

Säga vad man vill om regeringens nya ”feministiska utrikespolitik”, men rent resultatmässigt har den i alla fall knappast varit någon succé. Det verkar såväl Wallström som statsminister Stefan Löfven vara på det klara med inför det kommande Kinabesöket. I dag har de båda nämligen svarat undvikande på frågan huruvida Kina är en diktatur.

Då det gällde Saudiarabien var Wallström så tydlig det bara gick med att landet inte kunde kallas för något annat än en diktatur. Då nyhetsbyrån TT tidigare i dag frågade om detta epitet även kan sättas på Kina svarade hon:

Jag förstår att det är frestande att komma med sådana frågor och lista alla olika länder. Jag tycker inte att vi ska göra det.

Då TT något provocerande frågar om regeringen ”fyllt kvoten” med länder att göra sig osams med upprepar Wallström bara att hon inte tänker ge sig in på att lista olika länder.

Löfven å sin sida svarar varken bu eller bä på den raka frågan om Kina är diktatur, utan nöjer sig med att blott konstatera hur Kina är ”en enpartistat som inte har allmänna val”.

Han ville heller inte berätta hur han kommer angripa frågan med mänskliga rättigheter, utan säger något tomt att Sverige genom åren diskuterat mänskliga rättigheter med Kina och ”kommer fortsätta med det på ett sätt som passar båda länder”. Även Löfven säger att utrikespolitiken ”inte syftar till att sätta etikett på länder”.

Och det är sannerligen ingen lätt uppgift Stefan Löfven har. På besök i Kina vid ett stort internationellt möte känner man sig sannolikt – särskilt som nyvald statsminister för lilla Sverige – ganska liten då man skakar hand med den självsäkra och ultranationalistiska presidenten Xi Jinping.

Men om regeringen vill stå för sina ord angående en ”uppriktig dialog” med Kina så är det samtidigt verkligen inget alternativ att avstå från känsliga frågor vid detta första möte. För det första skulle det visa på en inkonsekvens som utav tvivel rubbar förtroendet inte bara för den nya utrikespolitiken utan för hela regeringen.

För det andra vore det bedrägligt att – i en tid då läget för mänskliga rättigheter blir allt värre i Kina – plötsligt anta en mjukare ställning mot dessa övergrepp än tidigare regeringar.

Under ett möte 2008 med Kinas dåvarande president Hu Jintao lämnade Fredrik Reinfeldt över en lista med 13 namn på samvetsfångar som Sverige ansåg att Kina bör släppa fria, samtidigt som Sverige krävde att människorättsaktivisten Hu Jia skulle få återförenas med sin familj.

Då Göran Perssons besökte landet 1996 lämnade han över en liknande lista med ett tiotal namn direkt till kinesiska Utrikesdepartementet. Detta ökar kraven på att även Löfven ska presentera en liknande lista – inte minst förstås efter de extremt hårda ordalagen mot Saudiarabien.

Sedan president Xi Jinping tog fick makten för drygt två år sedan har Kina fängslat dussintals dissidenter, ökat kontrollen av internet, förbjudit västerländsk litteratur vid kinesiska universitet, kört med stridsvagnar på Hongkongs gator, utökat de territoriella kraven i Sydkinesiska havet och dragit åt tumskruvarna på media samt inskränkt yttrandefriheten på ett vis som fått Kina att falla till plats 176 av 180 rankade länder.

Bara Syrien, Turkmenistan, Nordkorea och Eritrea ligger efter Kina på 2015 års lista från Reportrar utan gränser (Saudiarabien ligger ett dussin steg högre upp, på plats 164). Också i Amnestys årliga rapport om mänskliga rättigheter – som jag tidigare sammanfattat här – målas en ideligen nattsvart bild upp av tillståndet i Kina.

Så utifrån en moralisk ståndpunkt vore det i många aspekter berättigat att kritisera Kina hårdare än Saudiarabien. Men eftersom Kina är en större ekonomi och viktigare handelspartner skulle detta knappast förbättra regeringens relation till näringslivet – eller handeln med Kina, för den delen.

Under det kinesiska nyåret som inföll i mitten av februari visade Löfven dock hur viktig han anser relationen med Kina vara genom, att av en som få regeringschefer önska landet gott nytt år i särskilt uttalande där han även klämde i med nyårsfrasen ”xinnian kuaile” på mandarin (se video här).

I en intervju just innan denna nyårshelg med statliga tv-kanalen CCTV talade statsministern dessutom varmt om möjligheterna till ett djupare samarbete med Kina vad gäller miljöteknik.

Vid båda ovanstående tillfällen poängterar Löfven också Sveriges historiska relationer med regimen i Peking, och framhåller att vi i år firar 65 år av goda diplomatiska kontakter med Folkrepubliken Kina. Detta eftersom Sverige var ett av de första länderna att internationellt erkänna Mao Zedongs nya kommunistiska stat.

Vidare talar statsministern – under intervjun såväl som nyårshälsningen – om hur Sverige och Kina haft ett nyttigt handelsutbyte ända sedan 1600-talet. Att måla med en så bred pensel och spela på historiska relationer ser i alla fall jag som ett tecken på att den nya regeringen vill samarbeta närmare med Kina inom flera områden än bara miljön.

Som någon sade: ”här har vi så mycket moral att vi har dubbelmoral”.

18 mars 2015
aiib

USA ilskna över EU-länder i Kinas nya världsbank

Jag har tidigare här på Finansliv skrivit om Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB), som är en slags alternativ världsbank med Kina som viktigaste aktör och finansiär. I oktober i fjol skrev flera asiatiska länder under ett avtal angående grundandet av denna bank, vilket innefattade lokala stormakter som Indien, Malaysia och Vietnam.

Kineserna bistod då med cirka 300 miljarder kronor till bankens dispositionsfond, vilket var mer än alla andra medlemsländer tillsammans. Bankens primära syfte kommer vara att låna ut pengar till olika infrastrukturprojekt i Asien.

USA och även Japan har ock dvarit måttligt entusiastiska till AIIB. De skulle hellre se att aktiviteten sker genom redan etablerade institutioner som Världsbanken eller Asia Development Bank, där de båda länderna historiskt har väldigt stort inflytande.

I Världsbanken har USA 15,8 procent av rösterna och Japan 6,8 procent. Det kan jämföras med Kinas andel på blott 4,2 procent – trots att Kinas BNP nu är dubbelt så stor som Japans, och befolkningen tio gånger så stor.

Även i Asian Development Bank har Japan där mer än dubbelt så många röster som Kina, och banken har sedan starten alltid haft en japansk chef.

AIIB å sin sida kommer ha sitt huvudkontor i Peking och ledas av en kinesisk tjänsteman vid namn Jin Liqun. Om man vidare ser till den stora summa pengar som kineserna satsat i projektet så är det är det självklart att Kina kommer vara dess mest inflytelserika medlem.

Detta bekymrar USA, som oroar sig för att Kina kan använda banken som ett instrument för att med morot och piska få länder i regionen att anpassa sig efter Pekings politiska vilja. Redan från början rådde amerikanerna därför sina allierade i regionen – som Australien och Sydkorea – att hålla sig utanför banken.

Men den senaste veckans utvecklingen i frågan har varit inget mindre en ett knytnävsslag i ansiktet på USA, som även kommer ge amerikanarna en långvarig diplomatiskt huvudvärk. I slutet av förra veckan meddelade nämligen Storbritannien att de kommer ansöka om medlemskap i AIIB, och denna vecka följde samma uttalande från Tyskland, Frankrike och Storbritannien.

Dessutom väntas nu även Australien och Sydkorea – delvis som ett resultat av de fyra europeiska ny medlemsländerna – omvärdera sin inställning till AIIB och ansöka om medlemskap innan 31 mars, vilket är deadline för ansökningar från de länder som vill ha status som ”founding members”.

USA har alltså misslyckats inte bara med att hålla sina regionala allierade utanför AIIB, utan tvingas nu också se sina viktigaste europeiska samarbetspartners bli en del av vad som ofta kallas ”Kinas världsbank”.

Amerikanerna har också svarat i hårda ordalag. Förra veckan fördömde man öppet britternas beslut och anklagade dem för att böja sig inför kinesiska direktiv. Enligt före detta rådgivare till president George Bush som BBC talat med, så är det ”mycket ovanligt” att USA skäller ut Storbritannien offentligt på detta vis.

Detta torde visa hur känslig frågan egentligen är. Under gårdagen (tisdag) uppmanade USA vidare även de övriga europeiska länderna att ”tänka efter en andra gång” innan de går med i AIIB:

Washington insists it has not actively discouraged countries from joining the new bank, but it has questioned whether the Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB) will have sufficient standards of governance and environmental and social safeguards.

”I hope before the final commitments are made anyone who lends their name to this organization will make sure that the governance is appropriate,” Treasury Secretary Jack Lew told U.S. lawmakers.

Samtidigt är en av de främsta anledningarna till utvecklingen att många länder länge varit irriterade över sitt begränsade inflytande i de globala institutioner som amerikanerna dominerar, exempelvis Världsbanken vars orättvisa röstandelar jag gav exempel på ovan.

USA:s kongress har också bromsat en reform som skulle givit Kina och andra utvecklingsländer större inflytande i Internationella valutafonden. Jack Lew uppmanar nu den av republikanerna dominerade kongressen att godkänna dessa reformer, men det är knappast troligt att så kommer ske.

Istället kommer AIIB att växa sig starkare än ens kineserna från en början hade kunnat hoppats på. Kinas finansminster Lou Jiwei sade i veckan att 27 länder hittills ansökt om att vara med och etablera den nya banken.

Förutom att Australien och Sydkorea kan komma att ansöka så spekuleras det även om schweiziskt medlemskap. Det är knappast troligt att Japan kommer bli medlem, men Takehiko Nakao, chef för Asian Development Bank, uttryckte i veckan sitt hopp om de båda bankernas nära framtida samarbete.

Enligt bland annat The Diplomat finns det nu ingen riktigt bra metod för USA att hantera detta diplomatiska bakslag på:

There are no good options left for Washington at this point. If it continues to refuse to join, it will look like a stubborn outlier that refuses on principle to take part in Chinese-led initiatives – even when the regional consensus is clearly that the AIIB is a positive development. If Washington joins on, its lateness will make it clear that the U.S. only changed its policy once it proved unable to sway friendly nations to join its boycott.

(…)

The lesson from the AIIB is clear: Washington cannot expect its partners to join it in boycotting China’s projects, particularly when they see benefits to be had by joining in. The U.S. has legitimate concerns over these initiatives and what they mean for expanded China influence, but it needs to find a better solution for voicing its objections than exerting diplomatic pressure on its friends.

Håll alltså ögonen öppna den 31 mars för att se vilka länder som blir en del av Asian Infrastructure Investment Bank; Kinas ”nya världsbank”.

Fler inlägg om: , , , , , ,
13 mars 2015
Börsen

Kinas nya tillväxtmål och våldsamma reformer

Under veckan har nationella folkkongressen i Peking – årets största politiska möte i Kina – lidit mot sitt slut. I sin årliga arbetsrapport satte Premiärminister Li Keqiang tio miljoner nya jobb och en ekonomisk tillväxt på 7 procent som målsättning för 2015.

Det vore givetvis drömsiffror för vilken annan nation som helst – men i Kina utgör 7 procent den lägsta tillväxten på över två decennium. Anledningarna till avmattningen är många; framför allt ligger det ju i själva sakens natur att hög procentuell tillväxt blir svårare att uppnå från en större bas – Kinas tillväxt på 7 procent i år är faktiskt större i reella tal än tillväxten på 14 procent år 2007.

Vidare så har de senaste två årtiondenas genomsnittliga tillväxt på över 10 procent skett främst genom en ökning av produktivitet och kapital. Produktionen riskerar nu minska i takt med Kinas arbetsstyrka, som av demografiska skäl nådde sin topp 2012 och under de kommande åren beräknas krympa med tiotals miljoner arbetare.

Likaledes har de senaste årens lättillgängliga kapital gjort att Kinas skuldvnivå (myndigheter, hushåll och företag) nu ligger kring 250 procent av BNP, vilket är en ökning med 100 procentenheter sedan 2008. Dessa krediter möjliggjorde för Kina att klara sig genom den globala finanskrisen med hög tillväxt, men resulterade i en skuldnivå som tvingat bankerna att de senaste två åren strama till sin utlåning.

Det skriver bland annat The Economist, som i veckans nummer också påpekar att mycket av detta kapital gick till fastighetsutvecklare och byggbolag, vilket överhettade fastighetssektorn som nyligen utgjorde cirka 15 procent av hela Kinas ekonomi. Men under årets första två månader sjönk antalet påbörjade fastighetsprojekt med en femtedel, och Kina har Kina ett rekordhögt inventarium av osålda lägenheter. Det är osäkert om fastighetssektorn alls kommer växa under 2015.

Sedan Xi Jinping blev president 2013 har Kinas centralbank blivit allt försiktigare med stimulerande åtgärder, vilket har fått de statliga investeringarnas andel av ekonomin att stanna på omkring hälften samtidigt som inflationen är den lägsta på fem år.

Sammantaget innebär detta att Kinas stagnation gått fortare än vad många trott; exempelvis spådde Internationella valutafonden 2012 att Kinas ekonomi fram till 2017 skulle växa i genomsnitt 8 procent årligen. Den snabba avmattningen ger skäl till viss oro och har gett avtryck globalt genom minskad efterfrågan på råvaror som järnmalm och kol.

Ekonomi handlar ju ofta om cykler och efter en tid av rekordtillväxt är det ofrånkomligt med en viss korrektion. Men vi kan inte räkna med att korrektionen i Kinas fall kommer följas av en ny rekordtillväxt – tvåsiffriga BNP-ökningar är i Kinas fall något som hör till historien. Under Xi Jinping ligger fokus snarare på ”hälsosam tillväxt” med något lägre procenttal.

För att Kina ska kunna åstadkomma en så kallad hälsosam tillväxt som bygger på konsumtion och teknisk utveckling snarare än statliga investeringar och låglöneproduktion krävs en hel del drastiska åtgärder. Som jag ju skrivit här på Finansliv tidigare så pågår en omfattande kampanj mot korruption, och under den nationella folkkongressen blev vi också varse om att våldsamma reformer väntar Kinas statliga jätteföretag.

Kinas statliga företag är en kvarleva från Mao Zedongs dagar, då privat företagsamhet knappt tilläts existera. Många av dessa företag hade svårt att klara av konkurrensen som uppstod under Kinas ekonomiska reformer i början på 1980-talet, och med tiden blev de statliga jättarna ett hinder snarare än en tillgång eftersom de var tvungna att subventioneras för sin överlevnad och samtidigt kvävde landets entreprenörskap.

I mitten av 1990-talet påbörjades därför en slakt av jättarna. På bara en handfull år sades 27 miljoner anställda upp samtidigt som subventionerna minskade kraftigt. Men trots detta åtgärder utgör de statliga kolosserna ännu en stor del av Kinas ekonomi, eftersom myndigheterna än i dag inte har velat släppa monopol inom nyckelsektorer som telekom, infrastruktur, energi och bankväsende.

Enligt Bloomberg är de 123 kinesiska statliga företagen som är listade i Hongkong tillsammans värda 25 biljoner kronor – alltså 25 000 miljarder vilket är flera gånger högre än hela Stockholmsbörsens värde. Utöver det finns också otaliga statliga kinesiska företag som är listade i Kina eller inte alls.

En analytiker som Bloomberg talar med uppskattar dock att de kinesiska statliga företagen listade i Hongkong hade varit värda ytterligare nästan 20 000 miljarder kronor på marknaden om de inte varit just statligt ägda, vilket medför mindre bra rykten som ineffektivitet, korruption och politisk risk.

Inte nog med att kinesiska myndigheterna fortfarande måste subventionera de statliga företagen; de handlas också med rabatt på marknaden på grund av dålig struktur och ljusskyggt ledarskap. Det har myndigheterna nu bestämt sig för att för att ändra på med besked.

Enligt en plan vid namn ”Made in China 2025” ska de statliga företagen effektiviseras och i vissa fall också slås samman, med målet att skapa jättelika aktörer som ska bli världsledande på den internationella marknaden.

Till att börja med ska myndigheternas inflytande över de statliga företagen minska, främst genom att de ska styras av statliga kapitalförvaltningsbolag snarare än att som i dag ägas av myndigheter som samtidigt också reglerar företagen och marknaden.

Detta i linje med förslag som presenterades redan 2013, som syftade till att effektivisera de statliga företagen just genom att skilja chefer och företagsledning från regulatorerna. Utvecklingen gör företagen mer exponerade mot marknaden snarare än mot myndigheter och egenintressen. En liknande omstrukturering har tidigare ägt rum med goda resultat inom Kinas finanssektor, där kapitalförvaltare redan styr större delen av landets statliga banker.

Planen ska också utreda graden av statligt ägarskap och eventuella investeringar från icke-statliga aktörer, samt införandet av prestationsbaserade ersättningssystem inom företagen. Reuters spår att myndigheterna kommer släppa greppet om mindre viktiga sektorer – som bilindustri och försäkringar – genom att sälja av sina ägarandelar och genomföra flera börsintroduktioner.

Men vad gäller nyckelsektorer som energi, transport och byggsektorn kommer man snarare stärka greppet genom att slå samman redan existerande företag för att konsolidera deras dominans inom respektive område. Enligt analytiker som Reuters talar med handlar det om att få företagen mer konkurrenskraftiga genom att göra dem större.

Bara den senaste dryga månaden har landets två största tillverkare av tåg och järnvägsdelar slagits samman, liksom de två ledande kärnkraftstillverkare. Vad gäller kärnkraft så har denna nya kinesiska aktör tillgångar på 800 miljarder kronor, och beräknas i enighet med myndigheternas direktiv nu öka sitt exportfokus. En liknande utveckling väntas inom elektronik, telekom, byggsektor och statliga skeppsvarv.

”Made in China 2025″ presenterades av premiärministern 5 mars – just i inledningen av nationella folkkongressen – och väntas komma ut i mer detaljerad form redan vid slutet av mars och iscensättas med omedelbar verkan.

Effekterna av detta har redan märkts på marknaden i form av spekulation på vilka statliga företag som har att tjäna på omstrukturering och effektivisering. Exempelvis steg aktierna för båda de ovannämnda tillverkarna av tåg och järnvägsdelar (China CNR Corp och CSR Corp) med 10 procent (högsta tillåtna på en handelsdag) då deras sammanslagning under förra veckan bekräftades.

Reuters intervjuar en fondmanager vid namn Wu Da som är baserad i Peking, och säger att hans företags högsta prioritet just nu är att leta efter aktier som kommer tjäna på de statliga företagens reformer. Han nämner särskilt mindre, lokala statliga företag som kan få tillskott på kapital eller tillgångar om deras moderbolag börslistas.

Ett sådant är Shanghai Electric Group Co. som under gårdagen steg med 9,5 procent. Energisektorn är nämligen ett område där stora omstruktureringar väntar – exempelvis är State Grid Corporation, världens sjunde största företag, inte ens börslistat.

Reuters varnar dock samtidigt för övermod. En del analytiker är skeptiska till att de statliga företagen kommer visa sig mer konkurrenskraftiga bara för att de slås samman, eftersom de tidigare oavsett storlek varit beroende av kraftiga subventioner för att alls hålla sig på benen.

11 mars 2015

Utlänningar som måltavlor i Kina

Kina har länge haft en komplicerad relation till omvärlden. Under Qingdynastins (1644-1911) höjdpunkt var Kina hem åt halva världens befolkning och stod för en dryg tredjedel av global BNP.

Rikets storhet fick kejsaren att ingå en självvald isolering eftersom man inte tyckte sig behöva något från omvärlden. Snabbt hamnade man på efterkälken – inte minst tekniskt och militärt – vilket resulterade i två förnedrande militära förluster under det första (1839-42) och det andra (1856-60) opiumkriget.

Opiumkrigen var moraliskt förkastliga; britterna krigade till sig rätten att sälja opium i hela landet och snodde dessutom åt sig stora krigsskadestånd på kuppen. Kinesiska skolor lär än i dag ut hur ”barbarer” utan kultur invaderade det fredliga Kina och fick landet att hamna efter i utvecklingen.

Dock berodde de samtida styrkeförhållandena minst lika mycket på Qingdynastins verklighetsfrånvändning. Detta var en tid då handel, kulturellt utbyte, filosofiskt nytänkande och tekniska landvinningar inom exempelvis infrastruktur möjliggjorde en snabb industrialisering i väst. Samtidigt var det viktigaste för den kinesiska akademiska eliten att utantill lära sig Konfucius 2 000 år gamla klassiker, och nymodigheter som tåg förkastades med argumentet att vagnarna ”stör feng shui”.

En relevant jämförelse är Japans samtida reformer – den så kallade ”Meiji-restaurationen” – som med början 1868 fick landet att på kort tid bli Asiens nya ekonomiska och militära supermakt.

I Kina fanns samtida liberaler som förespråkade liknande reformer. Men det konservativa arvet var för stort och även efter de militära nederlagen ansåg sig landets utbildade elit inte ha något alls att lära från de västerländska barbarerna.

Under det följande boxarupproret (1899-1901) led kinesiska styrkor återigen ett förnedrande nederlag mot utländska styrkor som denna gång även tog sig i självaste Förbjudna staden för att plundra det på dess ovärderliga konstskatter. (Efter opiumkrigen hade man nöjt sig med att ”bara” bränna ner Pekings två sommarpalats.)

Qingdynastin hade vid det laget länge vacklat även inifrån och gav snart plats åt nationalistpartiet Kuomintang vars ledare Chiang Kai-shek var en berest man som förstod att lära från andra nationer snarare än att bespotta och isolera sig från omvärlden.

Under Kuomintangs tid vid makten (1928-1949) rasade förvisso såväl andra världskriget som det otroligt blodiga kinesiska inbördeskriget vilket innebar oerhörda prövningar för såväl befolkningen som landets utveckling i stort.

Icke desto mindre präglas denna tid av en öppenhet med stort kulturellt och ekonomiskt utbytet med omvärlden. Kina fick igång sin industriella produktion och miljontals entreprenörer kunde verka på en relativt fri marknad. Metropolen Shanghai växte fram som ”österns Paris” med fler utländska invånare än någon annan asiatisk stad, samt några av de bästa jazzklubbarna i världen.

Detta kom som bekant att ändras tvärt då Mao Zedong och kommunistpartiet tog makten 1949. Industrier och all privat företagsamhet tvångsförstatligades, landsbygden delades in i kooperativ som tvingades sälja sin produktion till staten.

Jazz fördömdes tillsammans med så gott som all annan utländsk musik, film, litteratur och filosofiskt tänkande. Västerlänningar flydde med fara för sina liv – det nya, starka Kina skulle styras blott av det kinesiska kommunistpartiet. Landets invånare skulle skärmas av helt från skadlig utländsk kapitalism eller allehanda borgerligt tänkande.

Resultatet blev förödande; ett land i skräck där världens genom tidernas största svältkatastrof tog cirka 45 miljoner liv vid början av 1960-talet. En skoningslös förföljelse av minsta avvikelse vad gäller kultur eller tänkaren, som kulminerade i och med miljontals förstörda liv under kulturrevolutionen (1966-1976).

Då Mao sedan äntligen dog öppnades Kina upp och dess nya ledare med Deng Xiaoping i spetsen var fyllda med iver att lära från omvärlden. Resultatet denna gång blev en ekonomisk framgångssaga som lyfte hundratals miljoner kineser ur fattigdom och fick omvärlden att gå i taket av avund.

Det går att urskilja ett tydligt mönster här. När Kina är svagt och nöden kräver, är dess ledare redo att samarbeta med omvärlden. Men då man upplever sig själv som stark så isolerar man sig gärna från omvärlden på ett aggressivt vis som knappast skett i USA, Japan, Storbritannien, Tyskland eller ens Sovjetunionen.

Efter drygt tre årtionden av rekordtillväxt verkar det som att Kina nu återigen vänder taggarna utåt. De senaste åren har det blivit allt vanligare att utländska företeelser, värderingar eller aktörer fördöms och bekämpas.

Den nationalistiska retoriken i territoriella konflikter har trappats upp; Japan målas allt oftare ut som djävulen och i det Sydkinesiska havet har Kinas anspråk växt till att nu innefatta 90 procent av hela vattnet ända ner till Brunei och malaysiska Borneo.

Protektionism är något som utländska företag potentiellt kan ta skada av i alla länder. Men i Kina har statliga utredningar de senaste åren riktat in sig på såväl utländska läkemedelsföretag som biltillverkare, vilka fått ta emot kritik för korruption och undermålig kvalité – två faktorer som annars är betydligt mer utbredda i de kinesiska företag som myndigheterna vill ska vinna marknadsandelar på utlänningarnas bekostnad.

Jag skrev också nyligen här på Finansliv om hur såväl Kinas president som utbildningsminister nyligen varnat för det skadliga med ”västerländska värderingar” vid landets universitet. Böcker som behandlar dessa ska nu förbjudas, liksom läromaterial som ”baktalar kommunistpartiet”.

Nu i veckan togs denna smutskastning av allt västerländskt till en ny nivå, då bland annat Reuters rapporterar om en ny lag med utländska NGO:s till måltavlor:

Foreign non-government organizations (NGOs) in China are bracing for a crackdown as the government prepares to pass a new law to regulate their activities, which critics fear could curb activism and drive out several groups.

It is unclear how strictly the government will enforce the rules, which a parliament spokeswoman said last week were necessary for national security reasons.

But rights activists say the new law is part of a broader trend under President Xi Jinping’s administration to rein in dissent.

The draft law, according to a copy seen by Reuters that was obtained by a foreign NGO, bars foreign NGOs from activities that violate ”Chinese society’s moral customs” and from setting up branches in China.

I Kina måste alla NGO:s – ironiskt nog – registrera sig hos och övervakas av staten. Det är nu ministeriet för allmän säkerhet som kommer sköta registreringen av utländska NGO:s tillsammans med lokala säkerhetsdepartement ute i provinserna. Vidare måste deras kapital komma från ”lagliga” källor och de tillåts inte på något vis samla in pengar i Kina.

”Ryktet går om att syftet med lagen är att bli av med oss”, säger en ordförande vid en utländsk NGO till Reuters. Oron är mer än befogad, då två chefer som länge arbetat med utländska NGO:s i Kina sparkades ut ur landet vid årets början.

En av dem – en britt som i tre år jobbat med att stärka handikappades rättigheter i samhället – fick besök av polisen i januari och utvisades sedan hans visum inte korresponderade med hans arbetsuppgifter, något som vore omöjligt i och med att utländska medborgarrättsgrupper inte har rätt att anställa personal i Kina, skriver Wall Street Journal.

Enligt Reuters har Kinas 6 000 utländska NGO:s känt av allt större press sedan juni i fjol, då kinesiska säkerhetsagenter började intervjua dem i allt större utsträckning gällande finansiering och ledningsgrupper. Många utländska NGO:s jobbar med miljöproblem eller utbildar advokater, vilket hotar kommunistpartiets enväldiga makt över Kinas rättssystem.

Under den nationella folkkongressen – årets största politiska möte i Kina som just nu pågår här i Peking – sade kongressens taleskvinna att utländska NGO:s bidragit med pengar, expertis och teknologi under Kinas utvecklingsfas, men att de nu måste regleras i enighet med kinesiska lagar.

Alltså; då Kina var svagt välkomnades dessa aktörer – men då man nu känner sig stark vill man undvika allt västerländskt inflytande.

I samma anda varnar chefer vid landets fackförbund för att ”fientliga utländska krafter” infiltrerat Kinas fackföreningar. Det var också samma utländska krafter som fick skulden för att ligga bakom demokratiprotesterna i Hongkong i fjol.

Det är inte bara organisationer och företag som drabbas av denna trend; även utländska privatpersoners säkerhet har försämrats betydligt de senaste åren. Förra veckan rapporterade Wall Street Journal om en svensk tonåring som fördes iväg av polis efter ett slagsmål utanför en bar i stadens studentdistrikt.

Svensken vittnar (givetvis) om sin oskuld, men oavsett ur själva bråket gick till så är den stora skandalen i fallet att han hölls kvar i landet i över elva månader. Först häktad i en minimal cell tillsammans med grovt kriminella brottslingar som tvingade honom städa, sedan i sysslolöshet eftersom myndigheterna inte ville ge tillbaka hans pass innan rättegången (som till slut uteblev).

Dagens nyheter snappade upp historien och skrev nu i veckan om fallet. På frågan om varför den svenske killen vill berätta om sina erfarenheter svarar svensken: ”Många säger att Kina är framtidens land och sätter därför fokus på att göra business med landet. Kina ser ut som ett modernt land, men det här är vad som kan hända.”

Alla som liksom mig varit här en längre tid kan skriva under på att något liknande aldrig hade skett för 6-7 år sedan.

Den pågående trenden att attackera allt utländskt är dock förmodligen ett tecken på myndigheternas rädsla och svaghet snarare än styrka. En chef vid ett västerländskt företag i Kina säger till Financial Times att Kinas ledare just nu verkar ”väldigt osäkra”, vilket torde beror på allt större missnöje bland allmänheten med allt från korruption till miljöförstöring.

Den utländska chefen säger även att detta drabbar hans verksamheten, eftersom den oroande trenden leder till osäkerhet om framtidens affärsklimat. Samtidigt är Kina fortfarande beroende av utländska investeringar för sin ekonomiska tillväxt – men utländska företag är inte längre lika beroende av Kina, då lönenivåerna i dag är mycket lägre i exempelvis Vietnam eller Bangladesh.

Det är därför en farlig väg som det nya, rika, nationalistiska Kina nu väljer att vandra. Att helt stänga ute idéer, diskussion, kultur och allt samarbete utom det ekonomiska med omvärlden var precis vad som ledde till kaos under såväl Qingdynastin som Mao Zedongs tid vid makten.