ad
19 juli 2014
alibaba

Plagiatörer, reformister och playboys – lär känna cheferna vid Kinas största internetföretag

I Kinas näringsliv brukar cheferna i regel hålla en något lägre profil än i väst. Statliga aktörer har ju länge dominerat företagsvärlden här, med ledare vars hjärntvättade monotona och gråa framtoning knappast väckt något intresse hos allmänheten.

Dessutom har ju Kinas största företag per hävd alltid varit kopplade till kommunistpartiet, vilket effektivt hindrat utmärkande utspel från chefer som alla har en liknande agenda att följa.

Steve Jobs, Bill Gates och Sergey Brin är ju exempel på det hur grundare och vd:ar av stora privata företag i väst ofta blir kända allmänna profiler.

Liknande chefer har alltså saknats i Kina – fram tills nu. För i och med en ny våg av privata företag som växer sig allt större och mäktigare i Kina, har en ny slags kinesisk ledare uppenbarat sig. En sort som formar sin egen profil och tar egna initiativ, och därmed även väcker allmänhetens intresse och nyfikenhet.

Och eftersom just internet och teknik är sektorer där de privata företagen varit som mest framgångsrika i Kina, så är det inom dessa områden som en rad dynamiska chefer vuxit fram även i Kina, liksom exemplen med Jobs och Buffet här ovan.

För att ta reda på hur cheferna inom de största företagen lyckats med att forma sin egen profil, gav sig Tech in Asia ut på Pekings gator för att intervju något dussintal personer om vilka som är deras entreprenörsförebilder, samt hur man ser på dessa.

Svaren sammanfattas här nedan. Som vill alla vet så avspeglas ju också en ledares stil i själva företagets produkter och framtoning. Jag har därför också själv lagt till en liten del i varje stycke om vilket avtryck respektive ledare gett i sitt företag, vars verksamhet samtidigt också beskrivs.

Jack Ma, Alibaba: ”Visionär, knäppo, bra med media”

Jack Ma är den otvivelaktigt mest kända av kanske alla kinesiska chefer, såväl privata som statliga företag. Han är också den mest frispråkiga och den som hanterar media allra bäst. Han ses som en rättfram tänkare med långsiktiga planer, och förmågan att se möjligheter där ingen annan kan. Jack Ma tvekar vidare inte att ta fasta på dessa möjligheter, även om han inte är väl förberedd. Vidare sägs han vara skicklig på att övertala och manipulera, och styra Alibaba lite som en sektledare. Hans egenskaper som säljare beskrivs som ”legendariska”; Jack Ma sägs till och med kunna sälja något som ännu inte finns. På grund av att han är excentrisk och ser lustig ut, beskrivs han även som knäpp och ”utomjording från mars”. Men sofistikerad, målmedveten och envis förverkligar han icke desto mindre sina drömmar genom egen kraft och en tro på att allt är möjligt.

Kommentar: Alibaba är, som väl alla vet vid det här laget, är världens största e-handelsföretag som är aktuella i och med en stundande börsnotering i USA. Under Jack Ma har Alibaba kommit med flera banbrytande produkter och tjänster, men samtidigt även behållit en långsiktig strategi som fått företaget att utvecklas mot vad som påminner om ett konglomerat.

Lei Jun, Xiaomi: ”Reformist, försäljare, sen i utvecklingen”

På ytan ger Lei Jun en bild av att vara jordnära affärsman. Han håller varken låg eller hög profil, men har främst gjort sig känd genom att vara en skicklig försäljare. Innan han grundade Xiaomi var dock Lei Jun i stort sett helt okänd. Eftersom detta skedde först 2010, då han var väl över 40 år gammal, så är han känd för att vara en man som lyckats först väldigt sent i livet. De som känner Lei Jun närmare vet dessutom att han är en av Kinas främsta mentorer och ”affärsänglar” (riskkapitalist som satsar monetärt och intellektuellt kapital i nya företag) i teknikbranschen. Han är inte bara en innovatör, utan även en reformist som ofta går emot oskrivna regler. Hans beundrare kallar honom därmed geni, medan hans meningsmotståndare ger honom etiketten ”skamlös”.

Kommentar: Trots att Xiaomi grundades först 2010, sålde man i fjol 19 miljoner smartphones har gått om Apple på den inhemska marknaden. I år siktar man på att dubbla denna försäljning ytterligare, och även etablera sig på utländska marknader som USA, Ryssland och Indien. Xiaomi ses som det största kinesiska hotet för redan etablerade globala försäljare av smartphones. Detta har skett genom att Lei Jun lanserat en rad lågprismodeller som är långt mer prisvärda än Apple och Samsungs produkter.

Pony Ma, Tencent: ”Praktiker, strateg, plagiatör”

Alla i Kina har hört talas om Tencent, men få känner till dess vd Pony Ma, som föredrar att hålla låg profil. Han beskrivs mycket riktigt som ”tystlåten” och ”beräknande”, samt helt ointresserad av vad allmänheten tycker om honom, så länge de gillar hans produkter. Vidare beskrivs Pony Ma som praktiker och skicklig strateg, om än något kortsiktig. Han har nämligen rykte om sig att vara en plagiatör, som sällan själv lanserar en ny produkt, utan snarare bygger vidare på och förbättrar framgångsrika koncept som hans konkurrenter redan sjösatt. Det gör att han som beskrivs som tålmodig snarare än aggressiv. Som chef gillar Pony Ma att vara enkel och effektiv, med nyckelord som ”stabilitet” och ”prestation” vad gäller såväl ledarstil som produkter.

Kommentar: Tencent är att av Kinas största och mest etablerade internetföretag, som sedan länge varit listat på Nasdaq i New York, där dess värde mångdubblats och närmat sig Facebooks nivåer. Alla dess populäraste produkter är dock kopior; QQ med över 800 miljoner användare är en rip off av ICQ. WeChat med 300 miljoner användare påminner om WhatsApp. Tencent ligger också i krig med Alibaba, då Lei Jun på senare år försökt efterhärma företaget i allt från onlinebetalningar till näthandel och appar för att beställa taxi.

Robin Li, Baidu: ”Ingenjör, amerikaniserad, trädgårdsmästare”

Epitet ”smart efter böckerna” var det vanligaste som Robin Li fick från den kinesiska allmänheten. Trots att han är utbildad i USA så tros han nämligen ha många mäktiga vänner Kinas kommunistparti, och har därmed lyckats bra i två skilda världar. Han ses inte som särskilt aggressiv och tycker inte om att visa upp sig. Han beskrivs mer som en akademiker än som en säljare, och är väl medveten om de tekniska aspekterna som ligger bakom Baidus framgångar. En välkänd anekdot bland kineserna är att Robin Li grundade Baidu först efter uppmaningar från sin fru. Medan Robin Li var nöjd med att vara ”vanlig anställd” i ett större företag och ägna mycket tid åt sin trädgård där hemma, hotade frun att lämna honom om han inte gjorde något bättre av sitt liv. Hans fru sägs ännu i dag ha mycket inflytande bakom kulisserna i Baidu.

Kommentar: Baidu är Kinas största sökmotor, som i dag är världens femte största internetsida före exempelvis Wikipedia och Twitter. Också Baidu är sedan länge listat på Nasdaq, där dess värde mångdubblats de senaste åren. Framgångarna har kommit just efter att företaget kunnat navigera sig fram med kompromisser, i en värld där censur och myndighetskontroll spelar en avgörande roll för tjänster som sökmotorer.

Zhou Hongyi, Qihoo: ”Gerilla, aggressiv, slagskämpe”

Medan Zhou Hongyi i väst ofta ses som en brutal översittare, beskriver kineserna honom snarare främst som en ”krigare”. Han använder sig ofta av fula knep och är inte heller särskilt mån om att försöka dölja dessa. Han beskrivs vidare som extremt aggressiv och energisk, men även en sofistikerad affärsman vars karisma smittar av sig på omgivningen. Zhou Hongyi ska ha ett dåligt temperament, men samtidigt också veta hur man hanterar konflikter. Han anser oftast att ändamålen helgar medlen och är främst intresserad av kortsiktiga vinster. En intervjuad kallade honom även för ”tjuv”. Hans etik är ofta ifrågasatt, och han kan även manipulera media för att attrahera kunder.

Kommentar: Qihoo är ett framgångsrikt antivirus-företag, som byggt sin framgång på en användarbas av 450 miljoner kineser varav majoriteten inte betalar något för företagets tjänster. Man har därmed en databas som man kan utsätta för reklam och onlinespel, samt sälja information om. Frågetecken har dock väckts om hur korrekta data från Qihoo i själva verket är, eftersom den skiljer sig ganska mycket från exempelvis Baidu. Dessutom har man fått kritik för att lämna ut användares privata uppgifter. Icke desto mindre går företagets aktie bra på Dow Jones, och man planerar expandera med samma modell till flera andra länder.

Charles Zhang, Sohu: ”Extravagant, playboy, supermodell”

Charles Zhang är den i skaran som såväl utmärker som skiljer sig mest från övriga, i och med ett privatliv som tycks vara taget ur en tabloid. Han började sin karriär som modell i underhållningsindustrin, och blev på så vis en känd figur på Kinas internet. Han beskrivs vidare som en young-at-heart playboy med en elitistisk bakgrund och nära relationer till många filmstjärnor. Charles Zhang är dessutom den enda av alla dessa chefer som fortfarande en singel, något som är mycket ovanligt över huvudtaget för män i hans ålder i det kinesiska samhället. Under en tid genomgick han en djup depression och överlämnade tillfälligt vd-posten till en annan av Sohus chefer, men nu är Charles Zhang själv tillbaka som ledare igen. Han är en perfektionist ut i fingerspetsarna som hade perfekta betyg i skolan, och jämfördes av de tillfrågade med bland annat Richard Branson.

Kommentar: Liksom Charles Zhang privatliv, har internetportalen Sohus aktiekurs åkt berg-och-dalbana på Nasdaq de senaste åren. Svårigheten med att etablera någon riktigt vass och marknadsledande tjänst har gett företaget en stämpel som ”lillebror” till portalen Sina och andra företag. Verkar liksom sin vd ha svårt att fokusera.

Charles Chao, Sina: ”Bokförare, revisor, lugn”

I och med mikrobloggen Sina Weibo torde Sina vara ett av de mest omtalade internetföretagen i Kina, men dess vd Charlse Chao är samtidigt en av de minst kända bland dessa chefer. Det beror delvis på att han tillträtt på posten relativt nyligen, och ännu inte hunnit bygga upp något särskilt rykte kring sig. De som känner till honom väl menar dock att han är en ”bokförare och revisor” som inte vet särskilt mycket om strategi eller ledarskap. Han beskrivs som lugn, professionell och praktisk, med när band till myndigheterna.

Kommentar: Eftersom Sina Weibo upprepade gånger haft stora problem med myndigheterna vad gäller frågor om censur av innehåll på den livliga mikrobloggen Sina Weibo, har företaget nu valt att tillsätta en tillbakadragen och noggrann vd med nära band till kommunistpartiet. Återstår att se vad det innebär för bloggens användarvänlighet.

Fler inlägg om: , , , , , ,
ad
9 juli 2014
demonstrationer

Kinas inflytande hotar Hongkongs status som finanscentrum

Den kortlivade rörelsen ”Occupy Wall Street” fick för ett par år sedan stor uppmärksamhet i svensk media, trots att den ledde till få konkreta resultat. Som vanligt i Sverige, så skrevs det mycket om detta just för att det pågick i USA.

Till stor del har media dock missat en ännu större och kanske viktigare rörelse som nu kämpar för uttalade mål inom räckhåll; nämligen ”Occupy Central” i Hongkong.

Denna rörelse började samtidigt som den amerikanska motsvarigheten, men har sedan i fjol återuppstått och pågår nu med större kraft än någonsin. Occupy Central har nämligen blivit själva frontlinjen för en politisk kamp mellan Kinas kommunistparti och aktörer som värnar om Hongkongs demokrati.

Kampen hotar också Hongkongs status som finanscentrum. För ett par dagar sedan sänkte HSBC sin utsikt för Hongkongs börsindex med anledning av oroligheterna kring Occupy Central. Direkt utfärdade även Barclays en varning för stadens fastighetsmarknad på samma grund. Banken menar att ”oväntade chocker” kan sätta igång prisras som potentiellt tar flera år att återhämta sig från.

Occupy Central blir nämligen allt mer högljudda med sina hot om att genom fredliga protester lamslå de centrala delarna av Hongkong, om Peking inte lever upp till de löften man tidigare givit staden gällande demokrati och rösträtt.

Med historiskt perspektiv kan man lätt påstå att Hongkong nu upplever sin största politiska kris sedan 1997, då Margret Thatcher lämnade över den forna kronkolonin till Kinas högsta ledare Deng Xiaoping.

I samband med överlämningen utarbetades en så kallad ”Joint Declaration”, som blev en del av Hongkongs konstitution ”Basic Law”. Där lovade Peking att bevara en rad friheter som inte finns på fastlandet; bland annat skulle Hongkong fortsätta ha demonstrationsfrihet, pressfrihet och ett självständigt rättssystem. Tack vare dessa garantier flydde inte utländska investerare och företag en massé, och Hongkong kunde behålla sin position som Asiens ledande finanscenter.

Men de senaste åren har Kinas inflytande över Hongkong ökat fort, och många invånare känner sig redan delvis berövade på dessa rättigheter. Frustrationen märktes den 4 juni i år, då det var dags för den årliga manifestationen till minne av massakern vid Himmelska fridens torg. Över 100 000 invånare tog sig då till Victoria Park, vilket beräknades vara fler än under något annat år.

Detta sågs förmodligen av Peking som ett rent hot. Bara någon vecka senare utfärdade nämligen Kinas kabinett en vitbok i vilken man på ett aggressivt vis klargjorde att Hongkong inte åtnjuter sina särskilda rättigheter tack vare något internationellt avtal, utan helt enkelt för att kommunistpartiet på nåder tillåter dessa rättigheter att fortsätta vara kvar.

Samma månad varnade även höga kinesiska politiker att kommunistpartiet kunde förklara undantagstillstånd i Hongkongs centrala delar och placera ut trupper där, ifall Occupy Central hotar områdets funktionalitet. Ett skamlöst uttalande med syfte att skrämmas genom klara paralleller till massakern vid Himmelska fridens torg.

Vitboken och varningarna beskrevs som ”en bomb”, vilket gjorde många av Hongkongs invånare ännu mer uppretade och istället skänkte Occupy Central mer bränsle. Det kunde tydligt ses den 1 juli, då så många som 500 000 människor tog till gatorna i en årlig demokratidemonstration på årsdagen av stadens överlämning från Storbritannien till Kina.

Detta år blev också demonstrationen våldsammare än tidigare; över 500 personer arresterades av polis, sedan de företagit sig en sittdemonstration för att värna om allmän rösträtt. Occupy Central sade sig visserligen inte ligga bakom sittdemonstrationen, men sade sig ”respektera” handlingen.

Sittdemonstrationen skedde nämligen på grund av den fråga som även Occupy Central just nu har högst på dagordningen; rättigheten för Hongkongs invånare att välja sin egen borgmästare.

Denna borgmästare (Chief Executive) är i teorin Hongkongs högsta politiker, och till nästa val som sker 2017 har Kina tidigare garanterat att allmänheten ska få välja denne, snarare än en samling politiker vilket är fallet i dag.

Men kommunistpartiet är som bekant mästare på att slänga sig med löften för att sedan vrida paragraferna. Medan aktivisterna i Occupy Central ser det som en självklarhet att allmänheten själva ska kunna bestämma kandidaterna till borgmästarvalet, menar Peking att dessa måste utses av en särskild kommitté.

Dessutom måste borgmästarkandidaterna ”älska Kina”, vilket oftast är ett kodord för lojalitet mot kommunistpartiet. Således fruktar många Hongkong-bor att de kommer välja endast mellan två eller flera kandidater som alla är lojala mot kommunistpartiet.

Och det är där vi står i dag. En demokratirörelse med hundratusentals sympatisörer som hotar bringa stadens centrum till ett stillestånd om inte riktigt röstfrihet ges. Och ett kommunistparti som hotar med våld om demonstranterna inte flyttar på sig.

Tack vare sin ekonomiska och politiska makt har kommunistpartiet vunnit över stora delar av stadens finans- och affärsvärld. Rapporterna är många om chefer som ”uppmanar” sina anställda att hålla sig borta från alla slags demonstrationer.

De fyra stora globala revisionsföretagen (Deloitte, PwC, KPMG och Ernst & Young) har tillsammans också motsatt sig alla pro-demokratiska rörelser, på grund av oro om hur det påverkar affärer och finans. Occupy Central bedöms nämligen redan ha kostat Hongkong flera miljarder kronor innan den ens påbörjat en eventuell lamslagning av stadens centrum.

Och det är just denna inställning som irriterar många Hongkong-bor. Den avskilda ekonomiska och politiska elit beskylls nu för att för egen vinnings skull blott ha bytt ut lojaliteten till brittiska kolonialister, mot en likartad lojalitet till kinesiska kommunister.

För även om aktivister och demonstranter trycker extra hårt på frågan om rösträtt, så bottnar missnöjet i en rad olika faktorer. Staden har redan större klassklyftor än något land i hela den industrialiserade världen. Det snabba influxet av kinesiskt kapital gör att allt färre Hongkong-bor ens kan drömma om att köpa en egen lägenhet.

Vidare har den stora mängden kinesiska turister – med rätt eller orätt – väckt sådan ilska genom att skräpa ner och vara allmänt ohyfsade, att Hongkongs myndigheter för att lugna allmänheten nu överväger en övre gräns på antalet turister från Kina. En purfärsk rapport visar dessutom att det står sämre till med pressfriheten än på flera årtionden.

Kort sagt så fruktar stora delar av Hongkongs befolkning att stadens maktstrukturer, kultur och institutioner håller på att förändras bortom igenkännlighet. Invånarna är mycket väl medvetna vad som väntar vid ökat kinesiskt inflytande; år 2012 gick de man ur huse för att tvinga myndigheterna att skrota införandet av ”nationell utbildning” i grundskolan, vars syfte var att framställa kommunistpartiet i lika god dager som vid de kinesiska skolorna.

Det kommer dock bli svårare för demonstranterna att påverka rösträtt och politisk utveckling, än den enskilda frågan om nationell utbildning. Turerna kring valet av borgmästare har blivit en principfråga för båda parter, och det mesta tyder på att det värsta fortfarande ligger framför oss och fler konflikter är att vänta.

I värsta fall kan Hongkongs olycka bli dubbel. Dels kan dess rättigheter och demokratiska institutioner komma att försvagas på bekostnad av Peking. Det skulle samtidigt få utländska investerare och internationella företag att undvika Hongkong.

26 juni 2014
Fotboll

Fotboll och Kina

Eftersom Östen förra veckan här på Finansliv publicerade ett intressant inlägg om fotboll och USA, blev jag lite lockad att skriva lite mer ingående vad gäller fotbollens tillstånd och status även i Kina.

Något som är spännande med fotboll är att trots statusen som världens största sport, så är världens största länder inte alls i närheten av världstoppen.

Ingen av världens fyra största länder (Kina, Indien, USA, Indonesien) har krönt några stora internationella framgångar, och om man räknar bort Brasilien så har inget av världens 10 största länder någonsin tagit sig till semifinal i ett världsmästerskap.

Men precis som Östen påpekar är fallet med USA, så har fotboll på senare år blivit fruktansvärt populärt också här i Kina.

En betydande skillnad är dock att de kinesiska framgångarna har uteblivit helt och hållet. Landet har bara tagit sig till VM en enda gång, nämligen 2002 då man klarade kvalet eftersom värdnationerna Sydkorea och Japan inte deltog. Väl under världsmästerskapet slutade Kina i den absoluta botten, med tre förluster i gruppspelet och 0-9 i målskillnad.

Tvärtom verkar Kinas fotbollslandslag ha blivit sämre de senaste åren. I fjol nåddes ett nytt lågvattenmärke då man förlorade tre matcher på nio dagar, bland annat mot ett reservbetonat Thailand, som bedöms vara ett av världens allra sämsta fotbollsnationer.

Förlusterna kom trots de senaste årens stora satsningar på att utveckla den inhemska fotbollen, samt ett dyrt kontrakt med den välmeriterade tränaren Jose Antonio Camacho, som tidigare basat över såväl Benfica som Real Madrid och Spaniens landslag.

De alltid lika besvikna kinesiska fotbollsfansen fick nu nog. De attackerade spelarbussen och ställde till med upplopp som resulterade i minst 100 skadade personer. Internet svämmade över av meddelanden om att spelarna var ”landsförrädare” och att landslaget genast borde upplösas.

Det är förvisso inget nytt att fotbollsfans världen över är besvikna på sina egna landslags prestationer. Men i Kina finns en djupt rotad misstänksamhet mot hela organisationen bakom fotboll, som spär på missnöjet ytterligare en nivå.

Det var nämligen så sent som 2010 som 39 personer på höga poster inom den kinesiska fotbollen fälldes för korruption och läggmatcher. Tidigare vice ordförande för landets fotbollsförbund dömdes till 10 års fängelse, och landets domarbas fick ett nästan lika hårt straff.

Det var ingen tvekan om att olaglig vadslagning hade förekommit, och att tjänstemän på höga positioner var mer intresserade av att tjäna pengar än av fotbollens utveckling. Posterna tillsattes på politisk grund; flera inflytelserika personer i Kinas fotbollsförbund erkände exempelvis senare att de aldrig ens sett en hel fotbollsmatch.

Fotbollen ses därmed som ett förkroppsligande av allt som är fel i det kinesiska samhället; korrupta tjänstemän som nått höga poster med hjälp av svågerpolitik och nu utnyttjar sina positioner för egen vinning. Detta sker hela tiden inom kinesisk politik – men då det drabbar fotbollen drar det skam över landet på ett vis som supportrar helt enkelt inte kan acceptera.

Men intresset för internationell fotboll är emellertid stort. Flera av mina kinesiska vänner kan inte namnge de bästa kinesiska spelarna – men har stenkoll på vilka klubbar och länder de största spelarna hör hemma i.

Många fans sitter nu trots tidskillnaden uppe långt in på nätterna och ser på fotbolls-VM i Brasilien – minst tre kineser har under turneringen dött av sömnbrist.

Det är också vanligt att fotbollsintresserade kineser slaviskt följer tabellen i Premier League, men inte ens minns vilka som vann den inhemska ligan förra säsongen. Kort sagt kan man säga att intresset för bra fotboll är lika stort som förtroendet för det inhemska förbundet och landslaget är litet.

Trenden och det ökade fotbollsintresset intresset kan även tydligt ses på tillströmningen av pengar och publik som den inhemska ligan upplevt de senaste åren, i takt med att ligan de senaste 2-3 åren internationaliserats. Under fjolåret låg publiksnittet i kinesiska högstaligan på 18 571, jämfört med 7 527 i Allsvenskan.

Vidare är det många spelare som nu tagit steget från Allsvenskan till Kina. Vår landslagsstjärna Tobias Hysén spelar med början denna säsong i Shanghai East Asia, där han gjort succé 11 mål på 13 matcher. Även Niklas Backman flyttade inför denna säsong från AIK till nordkinesiska Dalian Aerbin.

Och för bara några dagar sedan blev det också klart att Allsvenskans skyttekung Imad Khalili lämnar Helsingborg för att blir klubbkamrat med Tobias Hysén. Övergångssumman var helt enkelt ”för bra att säga nej till” enligt källor inom Helsingborg.

Även på sidlinjen finner vi svenskar. Sven-Göran Eriksson tränar sedan en tid tillbaka Guangzhou R&F, och säger sig nu sikta på att värva engelska landslagsmannen Frank Lampard. Andra välbetalda betalda världstränare i Kina är Marcelo Lippi (tidigare Juventus och Italiens landslag) samt Jose Camacho (tidigare Real Madrid och Spaniens landslag).

Pengar saknas alltså inte inom den kinesiska fotbollen. Huvudstadslaget Beijing Guoan värvade 2012 franska landslagsspelaren Frederic Kanoute. Rivalerna Shanghai Shenhua lade samma år beslag på två riktiga världsstjärnor i Didier Drogba som Nicolas Anelka; kontrakt på över två miljoner kronor i veckan gjorde dem båda till några av världens bäst betalda fotbollsspelare.

Med tränare, spelare och publiksnitt som många europeiska ligor bara kan drömma om, finns det alltså mycket pengar i kinesisk fotboll. Det har många av landets miljarder snappat upp, som nu investerar i sporten som aldrig förr.

Den under senaste tiden hyperaktuella Jack Ma – grundare och ägare till näthandelsjätten Alibaba – skapade just innan VM rubriker efter att ha köpt 50 procent av mästarlaget Guangzhou Evergrande för drygt 1,2 miljarder kronor. Det innebar en stor vinstaffär för de fastighetsmagnater som bara fyra år tidigare köpt hela laget för cirka 100 miljoner kronor.

Precis som i andra länder, så är det fotbollens popularitet som gör att även de kinesiska lagen värderas till så höga summor, skriver Wall Street Journal:

A soccer team can be a powerful marketing tool. As in most of the world, soccer in China has the highest marketing revenue and most TV viewers of any sport. Soccer matches accounted for half of all the sports games broadcast on China Central Television in 2013. Investments in a club help build government relations, because Beijing is keen to promote sports.

”It is no coincidence that three of China’s 10 richest people are all investing in football,” said Rupert Hoogewerf, publisher of the Hurun China Rich List. ”There is an element of ego, and there is an element of business sense.”

Fotbollen i Kina är alltså redan en miljardindustri, främst tack vare intresset hos landets unga befolkning. Jag spelar själv fotboll i två olika ”korpligor” i Kina, och på någon handfull år har de kinesiska lagen och spelarna blivit såväl fler som bättre.

Men på grund av misstro efter alla muthärvor och läggmatcher så minskar paradoxalt nog antalet licensierade spelare. Enligt Folkets dagblad har antalet registrerade ungdomsspelare sjunkit från 650 000 under tidigt 1980-tal, till färre än 100 000 i dag.

Att satsa på fotboll anses meningslöst. För ett par år sedan träffade jag en kinesisk spelare som varit proffs i Europa, och öppnade en restaurang i mitt grannskap då han av personliga skäl flyttade tillbaka till Kina. Han hade utan tvekan kunnat ta en plats i Kinas högstaliga, men sammanfattade sitt öde med en axelryckning: ”Du vet, kinesisk fotboll är så korrupt så jag startade en restaurang istället”.

En kinesisk bekant jämförde fotboll med vin: ”Allt fler kineser älskar att avnjuta en god flaska vin, men vi dricker helst importerat vin eftersom våra egna viner inte är goda nog”.

Och det dröjer nog ett tag innan de fotbollstokiga kinesiska fansen får möjlighet att njuta av sitt eget landslag i VM. I skrivande stund återfinns Kina först på plats 103 på FIFA:s världsranking. Och i kvalet till årets världsmästerskap i Brasilien åkte Kina ut redan i en tidig utslagsomgång, där man kom trea i en grupp där Irak och Jordanien tog sig vidare.

Fler inlägg om: , , , , ,
20 juni 2014
demonstrationer

25 år sedan massakern vid Himmelska fridens torg, del 2

Tidigare denna månad inföll 25-årsdagen av massakern på Himmelska fridens torg i Peking, där hundratals eller tusentals civila miste sina liv 4 juni 1989. För att läsa i detalj om hur och varför massaker ägde rum, läs gärna mitt inlägg här på Finansliv för ett par veckor sedan.

I denna del kommer jag – som utlovat – skriva om händelsen med utgångspunkt i dagens Kina.

Ofta får jag frågan om huruvida kineser i dag känner till massakern vid Himmelska fridens torg. Svaret är att den stora majoriteten fortfarande inte har en aning om vad som egentligen skedde för 25 år sedan, även om många hört talas om händelsen vid namn.

Jag kan några exempel på hur mycket personer i min närhet har vetat om massakern:

Min studiekamrat: Då jag pluggade på universitet i Peking 2007, berättade jag om massakern för en vän jämnårig vän på biblioteket. Han bodde i Peking då detta skedde – men hade aldrig hört talas om någon massaker. Då han trodde att jag hittade på så bad jag honom gå hem och fråga sina föräldrar. Nästa dag kom han storögt tillbaka till biblioteket och sade att föräldrarna bekräftat att folk dött på torget 1989, men inte velat berätta några detaljer.

Min granne: En kvinna på drygt 40 år som själv var med nere på torget då det begav sig. Efter att jag frågat så sade hon att hon skjutsat folk till sjukhuset på cykelkärra. Hon hade dock ingen aning om hur många som hade dött, eller att det samtidigt varit protester även i andra delar av Kina. Likaledes var hon helt ovetande om det politiska spelet som ledde fram till massakern. Då jag sedan visade en fotobok så kunde hon inte ens läsa klart den; hon mådde illa eftersom hon inte sett liknande bilder efter själva massakern och det fick henne att tänka tillbaka.

Min flickvän: Min flickvän bodde också i Peking då massakern inträffade, må vara att hon bara var ett par år gammal vid tillfället. Liksom min studiekamrat så hade hon aldrig tidigare hört talas om detta. Då jag lånade ut ovannämnda fotobok till henne så tog hon hem den att visa sin far, och det var första gången han sade något om det som skett. Men främst var han mån om att snabbt få ut boken från huset, så jag fick hämta den redan samma kväll. Då jag sedan visade en dokumentärfilm för min flickvän så trodde hon först att scenerna i den var falska.

Ovanstående har alla gemensamt att de kommer från Peking. Flera vänner och bekanta som inte har växt upp här i staden och aldrig hört talas om massakern vid Himmelska fridens torg, har heller inga föräldrar som kan bekräfta vad som skett.

Hur reagerar då de kineser som får höra talas om detta? Givetvis är reaktionerna annorlunda från person till person. De dominerande känslorna bland såväl min studiekamrat som flickvän var överraskning/chock, följt av en touch av skam. Särskilt då det gick upp för min flickvän att alla utlänningar visste om massakern – varför kände inte hon till den, som själv är kines?

Ilska och nyfikenhet är två andra vanliga reaktioner. Min bästa kinesiska vän, som också är uppvuxen i Peking, blev vansinnig och förvirrad över att inte veta om vad som skett i hans egen stad. Han kände sig lurad och förbannad för att bli förd bakom ljuset.

För min lärarinna som varje vecka kommer hem och lär mig kinesiska, öppnades liksom en ny värld då jag lånade henne en dokumentärfilm om Himmelska fridens torg. Sedan dess frågar hon alltid om böcker och filmer, och vill mycket hellre diskutera historia och samhälle än att undervisa. Även hon känner sig grundlurad och sviken.

Det finns därför anledning att fortsätta mörklägga händelsen. Det är ju samma parti som massakrerade demonstranterna som styr landet i dag, och många av dagens höga politiker har blod på sitt samvete. Skulle man tillåta en diskussion om Himmelska fridens torg, riskerar man dessutom att sätta igång en kedjeeffekt där partiet även tvingas förklara händelser som Kulturrevolutionen och svältkatastrofen, och till slut även sitt maktmonopol.

Så istället för att försvara sin makt med rationella argument, har myndigheterna valt att försvara sin position med våld och övervakning.

Inför 25-årsdagen frihetsberövades dussintals aktivister och människorättsadvokater, enligt en ny lag som ger polisen rätt att hålla personer i 30 dagar utan att ens uttala någon brottsmisstanke. Till och med mödrarna till studenter som dödades på torget för 25 år sedan hålls i dag i husarrest.

Internet övervakas noggrannare än någonsin; samtliga Googles tjänster stängdes av helt i Kina veckan innan 25-årsdagen, och än i dag fungerar vare sig sökmotor eller Gmail. Vidare censureras de inhemska sidorna och mikrobloggarna på ett vis som nästan är löjligt.

Exempelvis listade Wall Street Journal i samband med årsdagen 64 sökord som censurerades på mikrobloggen Sina Weibo. Givetvis bemöts sökningar som ”torg” och ”4 juni” med ett felmeddelande.

Även termer som ”35 maj”, ”96 mars” och ”61 tre dagar senare” censureras. I sifferlekar så leder ju samtliga dessa termer fram till 4 juni (tre dagar efter 1/6 är ju nämligen 4/6). Till och med de romerska siffrorna ”VIIV” går inte att söka på.

Men myndigheternas censur och paranoida hållning har inte lyckats radera minnena av massakern. Tidigare kunde berättelsen bara spridas oralt med stor risk för sagesmannen – men i dagens digitala och globaliserade värld sprids information via internet och genom invandrade utlänningar som jag själv.

Dagens unga kineser har heller inte samma respekt och rädsla för myndigheterna, som den äldre generation som på nära hålla bevittnat svält och politisk förföljelse. Därför talas det mer om massakern i Kina i dag än kanske någonsin tidigare.

Nyligen visade en författare den ikoniska bilden på Tank Man för 100 universitetsstudenter i Peking. Några gissade visserligen på att bilden var från Kosovo, andra trodde att den var från Sydkorea(!).

Dock var det 15 studenter som kunde identifiera bilden. Hade man frågat studenterna för 10 år sedan, hade antalet förmodligen varit 5, eller lägre. Det pågår alltså en ständig kamp om information och sanning i dagens Kina, som myndigheterna trots sina extrema åtgärder sakta håller på att förlora.

Men man tänker inte ge sig utan kamp. Förutom omfattande övervakning av internet och mobiltelefoner, innebär känsliga politiska händelser även att bevakningskameror är en ständigt växande industri i Kina.

Wall Street Journal drog en parallell just till Himmelska fridens torg, då tidningen nyligen besökte en mässa för övervakningskameror i Shanghai, som passande nog öppnade på 25-årsdagen av massakern vid Himmelska fridens torg. Av de hundratals utställare som visade upp de allra senaste modellerna fanns inte bara inhemska aktörer, utan även utländska jättar som Samsung och svenska Axis.

Enligt uppskattningar finns i dag cirka 100 miljoner kameror installerade i Kina; och tillväxten beräknas den närmaste tiden ligga kring 15 procent årligen. Myndigheterna har hittills spenderat drygt 100 miljarder kronor på över 20 000 övervakningssystem runtom i landet – förutom på gator finns dessa kameror i bland annat taxibilar, restauranger och biografer.

Efter upplopp sommaren 2011 i staden Urumqi i den oroliga provinsen Xinjiang, installerade myndigheterna samma år 17 000 extra kameror runtom i staden. Samma år rapporterades det redan finnas 60 000 kameror i staden Chongqing och 250 000 stycken i staden Wuhan. En enda vägkorsning i Shanghai upptäcktes vara riggad med inte mindre än 75 kameror.

Kampen om information och sanning i Kina är i dag alltså en miljardindustri, och ett spel med hög insats. Det märks särskilt på att dagens unga kineser – trots myndigheternas åtgärder – är såväl mer informerade som nyfikna och modiga än tidigare.

4 juni 2014
1989

25 år sedan massakern vid Himmelska fridens torg, del 1

I dag är det 25 år sedan Himmelska fridens torg utrymdes av skjutgalna soldater, som hade order att ta till ”alla nödvändiga metoder” för att rensa torget från de tusentals studenter som protesterat där i sju veckor.

Händelsen är den kanske enskilt viktigaste sedan andra världskrigets slut. Den har format Kina och därmed hela världen. Ändå vet många svenskar förvånansvärt lite om vad som egentligen skedde.

Med anledning av detta kommer jag skriva en serie i två delar: Denna första del återberättar anledningen till och händelseförloppet av själva massakern, medan nästa del fokuserar på hur man ser på händelsen i det moderna Kina.

Nu kastar vi oss alltså tillbaka i tiden till början av 1980-talet, då Kinas ekonomi började utvecklas i rekordfart. Men tillsammans med BNP växte även befolkningens kunskap om och influenserna från omvärlden.

Då Kinas obestridde ledare Deng Xiaoping öppnade upp Kina, gjorde han tidigt klart att även om det ekonomiska systemet reformerades för tillväxten skull, så skulle det ändå inte bli tal om några politiska reformer. Mantrat var ”ekonomisk höger, politisk vänster”; kommunistpartiets maktmonopol skulle behållas till varje pris.

Givetvis var detta en knivig balansgång. Snabb ekonomisk tillväxt innebär att invånarnas utbildningsnivå höjs betydligt, och med det kommer även kunskap och önskemål om mänskliga rättigheter och jämlikhet inför lagen.

Och det var inte bara folket som törstade efter mer politisk frihet. Även i det allra högsta ledarskapet rådde delade meningar om i vilken takt inte bara de ekonomiska reformerna skulle införas, utan även huruvida ändringar skulle till även i politiken.

En av de mäktigaste reformivrarna hette Hu Yaobang, och var kommunistpartiets generalsekreterare fram till det att han avsattes 1987. Hu Yaobang förlorade denna position för att han förespråkade ännu snabbare marknadsekonomiska reformer – ofta på bekostnad av statliga monopol och tjänstemäns privata rikedomar – och dessutom ansågs vara ”för mjuk” mot de röster som även förordade politisk förändring.

Deng Xiaoping förlorade förtroende för Hu Yaobang, som tvingades han avlägga självkritik då han avgick och i fortsättningen ofta blev hårt ansatt under diverse möten och konferenser. Det tärde på hans gamla kropp, och 15 april 1989 dog Hu Yaobang plötsligt i en hjärtattack mitt under ett pågående möte i politbyrån.

Bara ett par dagar efter Hu Yaobangs död begav sig de första studenterna till Himmelska fridens torg. Där uttryckte de sitt missnöje bland annat med Hu Yaobangs plats i den officiella historieskrivningen, där denne svartmålats efter konflikten med de konservativa ledarna.

Den 22 april hölls sedan statsbegravning för Hu Yaobang. Över 50 000 studenter tågade till Himmelska fridens torg, samtidigt som ”vanliga” Pekingbor sörjde längs med stadens gator. Till de konservativa ledarnas förtret verkade den reformvänlige Hu Yaobang ha varit omåttligt populär bland allmänheten.

Då statsbegravningen sedan var över valde många att stanna på torget för att stödja de studenter som sedan en dryg vecka befunnit sig där. Förutom en revision av Hu Yaobangs plats i historien, ställdes krav även på bland annat yttrandefrihet och offentliggörande av politikers löner och tillgångar.

Vad som började som en sorgestund för en populär liberal politikers död, hade nu ändrat skepnad till en proteströrelse som vände sig mot den konservativa ledningens uppenbara korruption och allehanda övertramp mot mänskliga rättigheter.

Man kan med viss förenkling säga att det handlade om studenter som helt enkelt insett att de var berövade rättigheter som fanns i andra delar av världen, och att Kinas rådande politiska system innebar att en elit berikade sig på bekostnad av de stora massorna.

Inom partiledningen började nu en diskussion om hur detta problem bor hanteras. Bakom slutna dörrar vann den konservativa falangen, som leddes av Deng Xiaoping och premiärminister Li Peng, som senare kom att bli känd som ”Pekings slaktare”.

Den 26 april förklarade ledarskapet mer eller mindre krig mot proteströrelsen, genom en ledarartikel som publicerades i landets alla dagstidningar och även cirkulerade på radio och tv. Där kallades de demonstrerande studenterna för ”kontrarevolutionärer”, vars mål var inte bara var att störta socialismen, utan även för egen vinnings skull kasta hela Kina in i kaos och turbulens.

Målet med artikeln var att väcka allmänhetens ilska mot studenterna, men istället vänds en större del av Kinas befolkning mot myndigheterna. Arbetare och andra civila som hittills hållit sig borta från Himmelska fridens torg strömmade nu dit för att stödja studenterna. Allmänheten verkade helt enkelt ha fått nog av ledningens manipulativa våldsuppmaningar, och studenternas målmedvetenhet bara ökade av att de kallades för ”kontrarevolutionärer”.

I ett försök att rubba myndigheternas kompromisslösa inställning påbörjades en hungerstrejk som ytterligare ökade sympatin för de fredliga studenterna. I mitten av maj fanns som mest över en miljon människor på Himmelska fridens torg; det konservativa ledarskapet hade bara att konstatera hur studentdemonstrationerna hade förvandlats till en allmän proteströrelse, som även inkluderade vissa delar av polisen och militären.

Saken blev inte bättre av att hela världens tv-kameror var riktade mot Peking, för att bevaka Sovjetunionens ledare Michael Gorbatjovs sedan länge planerade besök som inföll just i mitten av maj. Under detta viktiga statsmöte skulle relationen mellan de två kommunistiska jättarna under pompa och ståt äntligen lappas ihop, efter fler årtionden av dålig grannsämja.

Skamset fick nu de kinesiska myndigheterna hålla välkomstceremonin på flygplatsen snarare än på Himmelska fridens torg. De utländska reportrarna var betydligt mer intresserade av den folkmassa som ockuperade torget i Pekings mitt, än av eventuella överenskommelser med en Gorbachev som kördes till och från sitt hotell i hemlighet på stadens bakgator.

Då Gorbachev lämnade Kina hade Deng Xiaoping med följe fått nog, och utlyste den 20 april undantagstillstånd i Peking. Nu skulle demonstranternas uthållighet och målmedvetenhet testas på allvar.

Omedelbart efter undantagstillståndet började trupper röra sig mot Peking. Då hände något otroligt; vanliga Pekingbor gick man ur huse för att helt enkelt blockera vägen för militärens fordon så att de inte kunde ta sig in till staden. Hundratals militärfordon fann sig omringade av barrikader eller helt enkelt mänskliga kedjor av invånare som inte ville se blod spillas.

Liksom studenterna, så behöll Pekings invånare än vänlig inställning till soldaterna, som bland annat bjöds på mat och dryck i en välmenande gest om att folkets armé och folket bör leva i symbios. De förvirrade trupperna fick till slut kring 24-25 maj order om att retirera, varpå såväl invånare som studenter först drog en lättnadens suck och sedan jublade i triumf.

I alla fall tillfälligt. För efter ytterligare en pinsam förlust hade Kinas konservativa ledarna nu bestämt sig för att ta av silkesvantarna. Bakom de stängda dörrarna hade de mer liberala politikerna som förespråkade förhandlingar och kompromisser med studenterna nu helt förlorat. Utanför Peking grupperades styrkorna om, och snart var så många som en kvarts miljon beväpnade soldater involverade i kampanjen med att rensa Himmelska fridens torg från demonstranter.

Den 2 juni började såväl vapen som trupper i hemlighet föras in till torget och de regeringsbyggnader som omringar dem. Kolonner av stridsvagnar och militärfordon rapporterades vänta utanför Peking, och kvällen den 3 juni beordrade statlig tv och radio alla Pekings invånare att stanna in då trupperna började röra sig mot torget.

Trupperna hade visserligen fått order om att undvika blodspillan, men med den tvetydlighet som är så typisk för kinesisk politik, var militären även beordrad att Himmelska fridens torg måste utrymmas innan klockan 06 morgonen den 4 juni, och att inga förseningar skulle tillåtas.

Pekingborna trotsade dock myndigheternas uppmaningar, och gick liksom två veckor tidigare man ur huse för att stoppa militärfordonens framfart. Denna gång skulle de dock mötas av kompromisslöst stål och bly. De första skotten avfyrades och det första dödsoffret rapporterades någon mil väster om torget.

Men värre skulle det bli ytterligare en halvmil fram, där invånare byggt upp barrikader av bland annat bussar som de sedan satte eld på, och kom ut i tusental för att omringa militärfordonen som hade svårt att preja undan de brinnande bussarna.

Trupperna svarade dock med att döda urskiljningslöst, och sedan spreja bostäderna med kulspruteeld hela vägen fram till torget. Enligt många uppgifter var det fler civila som dog då militären försökte ta sig in på torget, än vad det dog studenter på själva torget.

Även i detta skede förespråkade majoriteten av såväl invånare som studenter att möta militären med icke-våld. Flera vittnesmål gör gällande om hur soldater i militärfordon som kraschat eller fattat eld fördes till sjukhus av de demonstranter de några minuter tidigare matat bly emot.

Det fanns inslag av molotov-coktails och stenkastning – men detta var givetvis ingen match för tiotusentals soldater i stridsvagnar och med automatvapen. Väl innan soluppgången var trupperna i kontroll över torget, och just innan 06 övertalades de sista studenterna att lämna torget under hot och slag, med gevärspipor riktade mot sina skallar.

Således fick den positivt spirande proteströrelsen ett lika bittert som plötsligt slut. Till förbannelse har allt från organisationer till privatpersoner försökt uppskatta dödssiffran, men det enda vi vet säkert är att vi aldrig kommer få veta säkert.

Tidigt uppskattade Amnesty International att ungefär 1 000 människor dödats, medan utländska reportrar och diplomater i regel gjorde bedömningar från 300 upp till 1 000 dödsoffer.

De kinesiska myndigheternas officiella uppskattning ligger oftast i storleksordningen 200-300, vilket då inkluderar ett stort antal soldater och poliser. Den mest exakta siffran från kinesiskt håll som ofta upprepas är 241 döda och cirka 7 000 skadade.

Kinesiska Röda korset uppgav tidigt att 2 600 personer hade fått sätta livet till, men reviderade snart denna siffra av rädsla för att kastas ut ur Kina. Individer från samma organisation har anonymt uppskattat att dödssiffran ligger närmare 5 000.

Rapporter från Nato (7 000 döda) och Sovjetunionen (10 000 döda) hör till de högre uppskattningarna.

Efterspelet var heller inte vackert; tiotusentals människor arresterades för sin inblandning i demonstrationerna. Hur många av dessa som avrättades kan man bara spekulera i – men i flera veckor rullade offentliga rättegångar och avrättningar på den statliga televisionen, liksom för att visa att de konservativa ledarna med hjälp av militären nu återigen var Pekings obestridda herrar, och vad som väntar dem som får sig att utmana maktmonopolet.

Sedan sattes en ökänd kampanj i gång för att få allmänheten att glömma bort vad som egentligen hänt. Skrämselmetoden kombinerades med modifierade historieböcker och internetcensur. På ytan kan man tro att myndigheterna har lyckats; särskilt med tanke på hur lugnt det var på ytan i Peking i dag på 25-årsdagen. Men under ytan puttrar såväl missnöje som nyfikenhet.

I nästa del av ”25 år sedan massakern vid Himmelska fridens torg” kommer jag skriva om händelsen med utgångspunkt i dagens Kina, vad gäller allt från hur censuren fungerar rent praktiskt till hur mycket kineserna egentligen vet om vad som egentligen skedde. Och hur det reagerar om man berättar det för dem.

31 maj 2014
ekonomi

Japan och invandringen

Såhär under supervalåret verkar invandring vara ett populärt ämne. Tänkte därför uppmärksamma Japans komplexa inställning till invandring, samtidigt som dess minskande befolkningsmängd utgör det kanske största hotet mot landets utveckling och tillväxt.

Japan dras förmodligen med de mest bekymmersamma demografiska problemen i hela världen. Under flera år har födelsetalet varit plågsamt låga, och befolkningen har redan börjat minska. Under fjolåret blev japanerna 244 000 färre. I dag uppgår befolkningen till 126,4 miljoner, vilket är en dryg miljon färre än för tre år sedan.

Och värre kommer det bli. Under de kommande 50 åren spås befolkningen minska med en tredjedel, och vissa prognoser gör gällande att det endast kommer finnas 43 miljoner japaner år 2110.

Inte nog att invånarna blir färre – de blir även äldre. År 2000 utgjorde åldersgruppen 15-64 cirka 85 procent av landets befolkning. Nu har andelen minskat till under 80 procent, och år 2050 beräknas endast drygt hälften av japanerna vara i arbetsför ålder. Istället väntas andelen av befolkningen över 65 år öka, från drygt 20 procent år 2000 till cirka 40 procent år 2050.

Kort sagt så kommer en allt mindre arbetsstyrka behöva försörja allt fler pensionärer. Det bådar givetvis inte gott för ett land som redan har problem med tillväxten, och dessutom dras med den största statsskulden bland alla världens industriländer.

Trots att det demografiska problemet länge varit ett faktum, så har det homogena Japan fortsatt haft en tuff hållning vad gäller invandring.

Mindre än 2 procent av landets invånare är i dag invandrare – och då kommer en stor andel av dessa från gamla japanska kolonier som Korea och nordöstra Kina, som har en kultur och ett språk mer besläktat med Japan än många andra grupper av invandrare.

I veckan listade den inflytelserika Japan-bloggen Shisaku antalet invandrare i Japan per nationalitet i juni 2013, samt de olika invandrargruppernas utveckling i antal i procent sedan 2008:

Total 2,049,123 (- 4,4 %)

China 647,230 (+ 0,5 %)
South Korea/DPRK 526,575 (- 9,6 %)
Philippines 206,769 (+ 6,9 %)
Brazil 185,644 (- 40,0 %)
Vietnam 61,920 (+ 52,8 %)
U.S.A.49,216 (- 4,8 %)
Peru 48,976 (- 12,6 %)
Thailand 40,699 (+ 11,3 %)
Taiwan 29,466 (new category)
Nepal 27,584 (+ 139,0 %)
Indonesia 26,171 (- 0,0 %)

Märkbart är alltså att samtidigt som Japans befolkning minskar, så minskar även antalet invandrare. Den japanska allmänheten har alltid generellt sett alltid varit negativt inställd till invandring, och detta gäller främst personer från kulturer som anses främmande.

Undantaget Korea, så kan vi se att invandringen från andra asiatiska länder ökat något. Men vad gäller Brasilien, USA och Peru så har den istället minskat, och särskilt kraftigt vad gäller Brasilien.

Bakgrunden till det stora antalet brasilianare i Japan är att landets tillverkningsindustri under 1990-talet behövde billig arbetskraft. Ett krav för arbetsvisum var dock att ha ”japanskt blod”, vilket många brasilianare uppfyllde eftersom en flod av japanska migranter sökte sig dit tidigare under 1900-talet.

The Economist intervjuade nyligen en tidigare borgmästare i industristaden Hamamatsu, som personligen ledde stadens försök att assimilera ett stort antal brasilianska invandrare.

Han säger att det bland stadens befolkning fanns en stor skepsis till multikulturalism. De lokala invånarna hade svårt att acceptera den påstådda högljuddhet som fanns bland brassarna, och tog sig uttryck bland annat i grillfester på balkongen och högljudd samba i bostäderna.

Då Japans behov av billig arbetskraft sedan sinade, och brasilianarna inte kände sig integrerade i samhället, minskade denna befolkningsgrupp snabbt. Många fick till och med betalt av de japanska myndigheterna för att återvända till Brasilien.

Men då effekterna av den minskade befolkningen kryper allt närmare, försöker Japans myndigheter nu lösa problemet på flera olika vis. Till att börja med så har allt mer resurser lagts på robotar som ska kunna ersätta arbetare i såväl tillverkningsindustrin som äldrevården.

Enligt Japan Times avsatte Shinzo Abe i fjol cirka 200 miljoner kronor till forskning för robotar som ska kunna ta hand om landets gamla invånare. De ska bland annat kunna leda gymnastikpass, sjunga och till och med visa känslor.

Vidare har man länge försökt uppmuntra landets kvinnor att föda fler barn. För en naturlig befolkningstillväxt krävs ett födelsetal på omkring 2,1 barn per kvinna, men motsvarande siffra i Japan i dag är endast 1,41.

Trots diverse ekonomiska bidrag och sociala program, verkar det dock närmast omöjligt att öka barnafödandet i Japan. Utpräglade könsroller och en stel byråkratisk företagsvärld borgar för att en kvinna sällan tar sig tillbaka in i arbetslivet efter att hon fött sitt första barn. Det är en konsekvens som de allt mer självständiga och urbana japanska kvinnorna inte är beredd att acceptera.

Slutligen verkar det som om Japans myndigheter nu även börjat omvärdera sin inställning till invandring. I februari släpptes en myndighetsrapport som rekommenderade att Japan med början år 2015 bör ta emot 200 000 permanenta invandrare årligen.

Tjänstemän var dock snabba med att avfärda att rapportens innehåll skulle omsättas till regeringspolicy. President Shinzo Abe menade samtidigt att nyligen fattade beslut om att ge längre tillfälliga visum till arbetare inom exempelvis byggindustrin inte handlar om någon förändring i invandringspolitiken, och att dessa arbetare självklart måste åka hem förr eller senare.

Enligt The Economist menar dock en rådgivare till Shinzo Abe att rapporten i själva verket visst är ett steg i ledet mot en öppnare inställning till invandring.

Shinzo Abe sägs bara vara rädd för att Japans traditionellt högerorienterade medier ska vända varje beslut om ökad invandring emot honom, eftersom stora delar av allmänheten fortfarande motsätter sig en sådan utveckling.

Detta har jag själv erfarit i samtal med japanska vänner. För något år sedan diskuterade jag saken med en skolkamrat från Hongkong som nu jobbar på Mitsubishi. Han såg inget egenvärde i att Japans ekonomi skulle fortsätta öka, utan menade tvärtom att en minskad BNP är en naturlig följd av en sjunkande befolkning. Det gör inget om kakan blir mindre då det är färre som delar på den, menade han. Dessutom såg han en minskad befolkning och ett minskat energibehov som positivt för miljön.

Och då jag innan det besökte Japan för att rapportera om jordbävningen i Fukushima 2011, talade jag även om detta ämne med ännu en klasskamrat från Hongkong och en av hennes bästa vänner. De motsatte sig invandring med argumentet att det japanska samhället är så säkert i dag. Varken våldsbrott eller fattigdom existerar knappt i Japan, och de menade att en ökad invandring skulle riskera en ökning av bådadera. Vidare nämnde de ett särskilt japanskt ord som var ett samlingsnamn för god moral och diverse samhällskoder, som de var rädda kunde upphöra i samband med allt för omfattande invandring.

Varken dessa två vänner eller min vän på Mitsubishi såg något egenvärde i att Japans ekonomi växer, och såg därför inte heller nödvändigheten med en ökad invandring. Och då handlar det ändå om tre personer som är högt utbildade och själva bott utomlands i flera år.

Hur vanliga rasism dessa tankegångar än må vara i det japanska samhället, så finns även uppskattningar som gör gällande att också de traditionellt högervridna japanska medierna i dag är mer positivt inställd till invandring än tidigare.

Och mycket talar för att Shinzo Abe insett nödvändigheten av att klara sig från det demografiska stup som landet står inför – och därmed även undvika den deflation, negativa tillväxt och galopperande statsskuld som det senaste decenniet kastat en skugga av hopplöshet och negativism över Japan.

Oavsett om denna räddning sker via robotar, ökade födelsetal eller generösare invandringspolitik, så är det en fråga värd att hålla koll på eftersom den kommer sätta betydande avtryck i hela Asiens ekonomiska utveckling. Och allra tydligast blir avtrycket givetvis om problemet inte löses över huvudtaget.

30 maj 2014
alibaba

Faran med kinesiska internetföretag

Det verkar vara i ropet med kinesiska internetföretag. Tidigare har jag skrivit här på Finansliv om hur världens största näthandelsföretag Alibaba i sommar kommer listas i USA. Investerarna står på kö för denna IPO som antagligen gör Alibaba mer värt än såväl Facebook som Samsung och IBM.

Redan förra veckan listades dock Alibabas konkurrent Jingdong på Nasdaq. Efterfrågan utklassade tillgången trots att företaget höjde priset per aktie till 19 dollar, jämfört med de 16-18 dollar som det talades om på förhand.

Värderingen vid listningen uppgick till 1,8 miljarder dollar, och under sin första dryga vecka på Nasdaq har Jingdong nu lyckats stiga med ytterligare cirka 20 procent. Och detta trots att Jingdong är ett företag som fortfarande går med förlust.

Under året har dessutom såväl Baidu (sökmotor) som Tencent (sociala medier) sett sina aktiekurser stiga med omkring 80 procent på Nasdaq.

Och visst ligger det mycket reson bakom att tro på kinesiska internetföretag. Antalet kinesiska internetanvändare uppgår redan nu till 620 miljoner, och kommer de närmsta åren nå 800 miljoner. Kinas näthandel steg med smått otroliga 40 procent under årets första månader, och spås växa med 20-30 procent årligen under de kommande 3-5 åren.

Men så här dagarna innan 25-årsdagen av massakern vid Himmelska fridens torg, och efter den våg av terrordåd som svept över Kina de senaste månaderna, blir vi även varse om faran med kinesiska internetföretag – nämligen kontroll och inblandning från myndigheternas sida.

På senare tid har myndigheterna gått hårt åt mikrobloggen Sina Weibo, vilken länge fungerade som Kinas största forum för allt från människorättsaktivister till miljökämpar som ville lufta sitt missnöjet med landets ledning.

Men i takt med att mikrobloggens popularitet ökade, blev reglerna för vad som tilläts allt strängare. Som ett resultat så har användarna – särskilt från och med förra sommaren – flytt plattformen i stora nummer. Enligt en analys av 1,6 miljoner konton som The Telegraph beställt, har användningen minskat med så mycket som 70 procent jämfört med då Sina Weibo var som populärast.

Jag kan själv vittna om hur oerhört kontrollerat Sina Weibo är. Jag har fått inlägg bortplockade av censuren, och under förra veckan spärrades hela mitt konto då jag via personliga meddelanden letade intervjuobjekt till en artikel om strejker och arbetsrätt.

Många av de som lämnat Sina Weibo (inklusive jag själv) använder sig nu istället främst av tjänsten WeChat från ovan nämnda internetföretaget Tencent. WeChat kallas ofta för ”Kinas WhatsApp”, och här sker konversationen inte främst genom publika poster i a-lá-mikroblog, utan genom privata dialoger eller diskussioner på individnivå respektive i grupper.

En av skillnaderna gentemot WhatsApp, är att WeChat redan har många fler användare, nämligen 800 miljoner stycken. Förutom personliga användarkonton är det också vanligt med publika konton som skapas upp av företag, organisationer eller enstaka användare för reklam och masskommunikation.

Man kan utan tvekan ett mönster: Då WeChat nu blivit så pass populärt, informerade Kinas myndigheter nu i veckan om att man påbörjat en ”särskild kampanj” för att censurera även WeChat. Förevändningen för kampanjen är att skydda allmänheten från ”olagligt och skadligt innehåll”. Fokus ska ligga på att rensa bort ”våld, terrorism, pornografi och lurendrejeri”.

Och visst dras WeChat med sin beskärda del av såväl prostitution som lurendrejeri i form av feng shui och allehanda läkemedel. Men fokus ligger utan tvekan på orden ”våld” och ”terrorism”. Myndigheterna fruktar att WeChat nu håller på att ersätta Sina Weibo som en plattform för allehanda missnöjda invånare att organisera sig eller sprida information rykten på.

Kinas ministerium för industri och IT som sjösatt kampanjen, och har låtit meddela att de kommer hålla företagen som erbjuder tjänsterna ansvariga om innehållet bryter mot reglerna.

Enstaka användare riskerar fortfarande fängelse för vad de skriver, men även Tencent får alltså böta om dess användare förmedlar saker som inte faller myndigheterna på läppen. Det pressar alltså Tencent att ägna sig åt den självcensur som Sina Weibo sedan några år tillbaka gör på sin mikroblogg.

Som ett direkt följd har Tencent redan nu stängt ner flera personliga användarkonton med över 20 000 vänner/följare, och satt en framtida gräns på 5 000 vänner/följare per konto, för att hindra en allt för snabb spridning av ovälkomna meddelanden.

Ytterligare en fingervisning om vad myndigheterna egentligen är ute efter kan ses genom frasen: ”Vi kommer kämpa obönhörligt mot infiltration från aktörer såväl på hemmaplan som utomlands”, vilket var en del av det pressmeddelande som publicerades i samband med att kampanjen sparkade igång. Vidare uppmuntrar myndigheterna i gammal klassisk kinesisk stil att användarna ska ringa eller maila in med tips om skadligt innehåll.

Slutsatsen man kan dra av detta är givetvis: Ju större en kinesisk internettjänst blir, desto mer kommer den kontrolleras av landets myndigheter.

Visserligen föreligger en viss skillnad mellan sociala medier som Sina Weibo och WeChat, kontra företag som Alibaba och Jingdong. Näthandelsplatser är ju knappast någon traditionell plats att organisera sig politiskt på.

Men det betyder inte att näthandlarna är skonade från myndigheternas inblandning. Alibaba sitter på en enorm databas av kunskap och statistik gällande entreprenörers betalningsförmåga, omsättning och dåliga lån, som Kinas ledning kan anse vara statshemligheter. Dessutom har de statliga bankerna redan pressat på för att hindra Alibabas verksamhet inom exempelvis mikrolån och onlinebetalningar.

Myndigheternas oberäknelighet är något som kan inte bara kan skrämma iväg utländska investerare, utan även hindra de kinesiska internetföretagens expansion utomlands. Såväl Sina Weibo som WeChat har stött på patrull bland utländska användare, som inte accepterar att Kinas censurmyndighet har fri tillgång till deras privata meddelanden.

Likaledes är det inte otänkbart att utländska användare skulle rygga för att använda Alibabas egen betaltjänst Alipay, eller använda sig av företagets förmånliga alternativ vad gäller lån och betalningsplaner. För vem vill skicka pengar och kontouppgifter via ett företag som Kinas myndigheter till syvende och sist har i det närmaste full insyn i?

Följderna av myndigheternas åtgärder mot Sina Weibo ses tydligt inte bara genom minskad aktivitet på mikrobloggen, utan även i Sinas aktiekurs. Medan Baidu och Tencent ju som sagt stigit kraftigt på Nasdaq det senaste året, har Sinas aktie i stället backat med cirka 20 procent. Kursen är i dag nästan tre gånger lägre än våren 2011, då kontrollen av mikrobloggen började väcka oro bland investerarna.

För att mikrobloggen inte längre ska agera sänke för aktien bestämde sig Sina – som förutom bloggande även erbjuder diverse tjänster som nyheter och videodelning – att lista sin mikroblogg separat på Nasdaq under namnet ”Weibo”.

Sina Weibos separat IPO skedde i april i år, och har inte gått något vidare. International Business Times förklarar varför:

The enormous Chinese social media network, Sina Weibo, on Thursday trimmed the size of an initial public offering anticipated this fall, underscoring the declining appeal of shares in social media companies along with fears that intensified domestic censorship could limit its usage.

(…)

Weibo, Chinese for “micro-blog,” scaled back its expected 20 million share offering to a more modest 16.8 million shares and raised $286 million the deal after pricing them at $17 each. The proceeds were $380 million less than the deal would have reaped had Weibo sold 20 million at the $19 a share high end of the range.

In its regulatory filings detailing risks associated with its offering the Shanghai company stated that “although our active user base has increased over the past several years, regulation and censorship of information disseminated over the Internet in China may adversely affect our user experience and reduce users’ engagement and activities on our platform as well as adversely affect our ability to attract new users to our platform.”

Riskerar vi i framtiden se samma reaktion också i företag som Alibaba och Jingdong? Eller i kinesiska företag inom andra industrier och affärsområden?

24 maj 2014
etnicitet

Hundratals döda i terrordåd i Kina

Under torsdagen plöjde två jeepar plötsligt rätt ni i folkmassorna under morgonrusningen vid en marknad i provinsen Xinjiangs huvudstad Urumqi. De körde urskiljningslöst över kunderna, medan sprängmedel kastades ut genom de nervevade rutorna. Till slut krockade och exploderade båda bilarna, med 39 dödsoffer och minst 90 skadade som följd.

För bara några veckor sedan dödades tre personer och cirka 80 skadades, efter att två självmordsbombare utrustade med knivar ställt till ett helvete vid stadens järnvägsstation. Ännu värre var kaoset i början av mars vid en annan järnvägsstation, i staden Kunming, där 29 människor dödades efter att flera knivmän utan förvarning gick bärsärkagång.

Detta är bara ett axplock av den senaste tidens våldsdåd som chockat Kina. Myndigheterna kallar dem – med rätt eller orätt – för terrordåd, eftersom förövarna i samtliga fall kommer från den etniska minoriteten uigur; en muslimsk folkgrupp som i flera århundraden har befolkat Kinas västra provins Xinjiang.

Många uigurer känner sig i dag marginaliserade av det allt större kinesiska inflytandet, som innebär att lokala seder och bruk långsamt kvävs. Exempelvis prioriteras mandarin och inte uigurernas eget språk vid skolor och arbetsplatser runtom i provinsen, samtidigt som kinesiska myndigheter infört restriktioner på allt från långa skägg till besök vid moskéer.

Missnöjet tog sig de våldsammaste yttringarna hittills år 2009, då cirka 200 personer dog efter etniska upplopp i provinshuvudstaden Urumqi. Innan upploppen var större våldsamheter i Xinjiang sällsynta, men de senaste åren har något hänt. Våldsamma attacker mot lokala polisstationer sker nu nästan varje månad, ofta med dussintals dödsoffer som följd. Det har nu alltså blivit allt vanligare med våldsdåd öven på allmänna platser, särskilt marknader och transporthubbar.

Under det senaste året har våldsdåd utförda av uigurer skördat dödsoffer från Himmelska fridens torg i Peking i norr, ända ner till järnvägsstationen i sydkinesiska Guangzhou. Sammantaget har långt fler människor dött som en följd av denna nya våg av våldsamheter, än under de etniska upploppen 2009.

Kinesiska myndigheter har valt att hantera situationen med hårdhandskarna. Varje våldsdåd följs av otaliga arresteringar, förhör och hårdare kulturella restriktioner. Polisen i Xinjiang ägnar sig även åt husrannsakan och häktningar i förberedande syfte, mot släktingar till våldsverkare eller andra individer som av olika anledningar misstänks hysa agg mot myndigheterna. Man kan väl anta att denna behandling ytterligare spär på missnöje och frustration bland uigurerna.

Det hela leder en obehaglig spiral av våld som det i dagsläget till synes inte finns något slut på. Dessutom har många kineser – och inte minst statlig kinesisk media – en i grunden rasistisk världsåskådning, vilket exempelvis har lett till att flera oskyldiga uigurer här i Peking vräkts från sina hem eller tvingats stänga sina restauranger på grund av allehanda förföljelser.

Kinas myndigheter för vidare en politik som går ut på att ”kinesifiera” landet, genom att påtvinga uppmuntra etniska minoriteter att anamma kinesisk kultur och språk. Den som inte lär sig mandarin eller följer myndigheternas uppmaningar gällande diverse levnadsregler, riskerar att bli utfryst från arbetsmarknaden och den radikala samhällsförvandlingen som den snabba invandringen av etniska kineser till dessa områden innebär.

Etniska våldsamheter av samma karaktär har de senate åren märkts också på fler platser i Kina, särskilt Tibet och inre Mongoliet. Liksom Xinjiang är dessa provinser stora och geografiskt viktiga, samtidigt som de sitter på enorma reserver av naturtillgångar. Kinas ledning exploaterar tar nu tillvara på dessa genom statliga gruv- och oljebolag, vars aktiviteter skapar nya affärsmöjligheter som fått miljontals etniska kineser att (ofta på uppmaning av myndigheterna) utvandra till dessa provinser.

Kinesiska myndigheter försvarar denna utveckling med faktumet att man skapar ekonomisk tillväxt som kommer lokalbefolkningen till gagn. Stora investeringar har gjorts i infrastruktur, utbildning och sjukvård. Och till viss del stämmer denna argumentation. Innan Tibet invaderades införlivades i kommunistkina, var området de facto ett slavsamhälle styrt av en lika brutal som kompromisslös religiös elit. Xinjiangs BNP har de senaste åren vuxit snabbare än de flesta delar av Kina, vilket inneburit ett rejält uppsving i bland annat läskunnighet och medellivslängd.

Men missnöjet puttrar icke desto mindre under ytan, särskilt som de etniska minoriteterna menar att den ekonomiska utvecklingen främst kommer invandrade etniska kineser till gagn, medan fattigdomen fortsätter vara ett bestående problem bland minoritetsfolken. Korruption och diskriminering flödar, samtidigt som miljön förstörs och tusenåriga traditioner hotas. För många invånare i dessa områden är det därför svårt att definiera sig med termen ”kines”, utan de känner sig istället främst som en ”uigur” eller en ”tibetan”.

Medan tibetanerna har svarat på missnöjet främst genom att sätta eld på sig själva, verkar delar av det uigiuriska samhället målmedvetna om att genom våld sätta skräck i Kina.

Särskilt gäller det de rörelser som vill att Xinjiang ska bli självständigt under namnet ”Östra Turkestan”, en republik som existerade innan den sögs upp i kommunistkina 1949. Enligt kinesiska myndigheter tränar dessa rörelser nu uiguriska terrorister i läger i bland annat Pakistan och Afghanistan. Det hävdas även att såväl al-Qaeda som USA bistår med finansiering i kampen för ett självständigt Östra Turkestan.

Till viss del har denna skräcktaktik också lyckats. Många av mina kinesiska vänner framhåller att de nu inte tänker resa till vare sig Kunming eller Xinjiang, på grund av risken för terrordåd. Likaledes är det säkert fler etniska kineser som tvekar inför en flytt till Xinjiang. På tunnelbanan och flygplatsen här i Peking – liksom över hela Kina – är bevakningen och säkerhetsåtgärderna fler än på länge. Vid min lokala tunnelbanestation finns nu en apparat där man måste trycka in sin eventuella flaska med dryck i, för att bevisa att den inte innehåller sprängmedel eller nervgas.

Man kan argumentera till döds huruvida det är kinesiska myndigheters eller extrema islamistiska organisationers fel att Kina nu har fått ett terroristproblem på halsen. Men för de avlidnas familjer och för de som bor i utsatta områden spelar det ingen roll ”vems fel” det är, faran och skräcken är redan verklighet. Jämförelser görs i bland annat New York Times med situationen i Irak – fast värre:

“Afghanistan, Iraq, Egypt, the countries of North Africa, all of them regard Islamist extremism as a major social threat, but none have been able to get rid of it,” Mr. Yang said.

In China, he added, the divisions between Han and Uighur make the challenge that much more daunting. “For Islamist extremists in China, there’s also this issue of ethnic identity, and that adds to the extremist hatred,” he said.

Förutom att minoritetsbefolkningarna upplever restriktioner i utövningen av sin religion, förtrycks de även på etniska grunder. Detta sker såväl i Xinjiang som i Tibet och inre Mongoliet. Enligt devisen ”våld föder våld” är det svårt att se hur oron skulle kunna lägga sig.

Det mest konstruktiva hade givetvis varit en dialog mellan parterna. Men Kinas myndigheter är vana att lösa inhemska konflikter med våld. Någon historia av kompromisser eller tillmötesgående mot oliktänkande finns knappast. Man kommer tvärtom gå särskilt hårt fram i just detta fall, eftersom det finns en uttalad vilja från motståndarnas sida att dela den kinesiska nationen.

Det stora sorgen är givetvis att myndigheternas åtgärder förutom motståndarna även drabbar oskyldiga uigurer och tibetaner. Kinas uigurer är i dag endast drygt 10 miljoner till antalet, alltså mindre än 1 procent av Kinas befolkning. Det är redan en minoritet i såväl sin egen provins som i provinshuvudstaden Urumqi. Kanske gör det att myndigheterna tror att uigurerna lätt skulle vika sig under trycket från kinesiska pengar och kinesisk kultur.

Men det är förmodligen en stor missberäkning. Kinas politik vänder snarare en allt större del av uigurerna mot myndigheterna. Den våg av våldsdåd vi nu ser kommer med all sannolikhet fortsätta, och riskerar även sprida sig till andra grupper som känner sig marginaliserade i ett allt mer ojämlikt och hårdfört Kina.

18 maj 2014
filippinerna

Sydkinesiska havet – en allt oroligare krutdurk

Efter händelseutvecklingen i Ryssland och Ukraina är det säkert allt fler som tänker på den säkerhetspolitiska aspekten av investeringar och sparande. Oroligheter och konflikter kan utlösa onda spiraler som får säkerheten och värdet på allas våra investeringar att sjunka dramatiskt.

Jag har ju tidigare skrivit om oroligheterna i östkinesiska havet, där Kina och Japan ligger i fejd över en ögruppen Diaoyu/Senkaku. Provokationer från båda sidor har lett inte bara till diplomatiska bråk, utan även anti-japanska upplopp i Kina, med kraftigt minskad försäljning för exempelvis japanska biltillverkare som följd.

Den senaste tiden har oroligheter blossat upp även i sydkinesiska havet, som har potential att vara en ännu värre krutdurk än det östkinesiska. Sydkinesiska havet är nämligen nästan tre gånger så stort, och sitter på enorma reserver av såväl olja som fisk. Dessutom går en tredjedel av världens fartygsfrakt genom dessa vatten.

Havets storlek och många ögrupper gör flertalet länder är inblandade i territoriella tvister med Kina i detta hav. Och det var just en provokation i sydkinesiska havet som låg bakom den våg av våldsamma anti-kinesiska upplopp som under veckan dragit fram i Vietnam, där minst 21 personer miste livet och hundratals skadades allvarligt då tiotusentals uppretade vietnameser stormade fabriker och butiker från norr till söder.

Bakgrunden till oroligheterna är att Kina skamlöst placerat en jättelik oljerigg just utanför Vietnams kust. Denna rigg ligger långt bort från Kinas fastland, men i närheten av en ögrupp vid namn Paracel, som kineserna gör anspråk på och därmed anser att också vattnet kring ögruppen är kinesiskt territorium.

Samma visa kan ses vid de fiskrika vattnen utanför Scarborough Shoal, några obebodda öar bara drygt 200 kilometer från Filippinernas fastland, som Kina också gör anspråk på. Där har kineserna de senaste två åren använt sin överlägsna maritima styrka för att hålla filippinska fiskebåtar borta.

Men medan Kinas flotta relativt enkelt kan mobba Filippinerna, så är en helt annan femma med Vietnam. Landet har en lika stark som erfaren militär, vars stolta tradition har kört ut såväl amerikanska som franska ockupanter, och senast även kineser i ett mindre gränskrig 1979. Av historiska och kulturella skäl finns samtidigt en utbredd avsky mot Kina inom alla nivåer av Vietnams befolkning, vilket kunde ses tydligt i och med omfattningen på upploppen under veckan.

Förutom Kina och Vietnam gör även Filippinerna, Malaysia, Taiwan och Brunei anspråk på hela eller delar av Paracel-öarna och den närliggande ögruppen Spratley. Temperaturen stiger alltså i den kittel som sydkinesiska havet utgör, omringad av flera nationer vars irritation stiger inför Kinas allt mer aggressiva framfart.

Enligt en otydlig demarkationslinje som kallas ”linjen av nio sträck”, gör Kina i princip anspråk på nästan hela sydkinesiska havet. Förutom små remsor just utanför kusterna av de fem ovannämnda länderna, så anser Kina av historiska skäl att resten av vattnet är deras. Om man ser på en karta så blir det nästan löjligt; i fallet med Brunei så gör Kina anspråk på vattnet omedelbart utanför det lilla landets kust, trots att det ligger cirka 2 000 kilometer från Kina.

Vad gäller Vietnam så bryter Kina dessutom direkt mot en FN-konvention från 1982, där särskilda ”ekonomiska zoner” i vissa hav utsågs på flera platser världen över. I Vietnams fall går en särskild ekonomisk zon 370 kilometer från landets kust. Kina har satt upp sin oljerigg drygt 100 kilometer innanför zonen.

Inte undra på att vietnameserna är förbannade alltså. Men trots detta, är det nog mycket riktigt som bland annat Bloomberg skriver, att Vietnam blir den stora förloraren i denna affär. Kina är ju nämligen viktigare för Vietnams ekonomi, än vice versa.

Trots historisk antagonism utgjorde handeln mellan Kina och Vietnam i fjol över 350 miljarder kronor, och kinesiska investeringar hjälpte till att skapa såväl jobb som tillväxt. Som en följd av upploppen denna vecka håller Kinas ambassad nu på att evakuera tusentals kineser.

Många av de kinesiska fabriker som inte brunnit upp har stängts ner, och det gäller även anläggningar från flera andra länder. Även taiwanesiska affärsmän fruktar för sin säkerhet, sedan en mobb på tusentals vietnameser i veckan stormade ett stort taiwanesiskt stålverk med flera dödsoffer som följd.

Enligt Bloomberg är de våldsamma upploppen delvis ett resultat av inkompetensen i Vietnams ledning. Det spekuleras i att mindre protester först anordnades av myndigheterna, som inte visste hur de skulle reagera då situationen sedan spårade ur. Först under helgen har man förbjudit folk att delta i vidare protester mot Kina, och dussintals demonstranter har arresterats av svål beväpnad som civilklädd polis.

Vietnam har de senaste åren börjat locka flera utländska låglönetillverkare att etablera sina fabriker i landet, eftersom lönenivån nu ligger långt under Kina. Vietnam har till och med kallats ”det nya Kina” av allt från analytiker till investerare, med antydan på att man har potential att uppleva en lika snabb tillväxt som Kina gjort de senaste decennierna. Liksom Kina för 30 år sedan finns här en ung och flitig befolkning, låga löner och myndigheter som beslutat sig för att delvis öppna upp landets ekonomi.

Givetvis är våldsamma upplopp som dessa ett bakslag, som får utländska företag att tänka både en och två gånger innan man expanderar sin verksamhet till Vietnam. Att även investerar rynkar ögonbrynen sågs då landets börsindex i samband med upploppen sjönk till den lägsta nivån på fyra månader, och visade upp den största flyktigheten (volatility) sedan 2011. Kinas börsindex förblev å sin sida i stort sett oberörda av det hela.

Det väl just det som är svårigheten för mindre grannländer då det gäller bråk med Kina; de vet att de alltid kommer råka mer illa ut själva än vad Kina gör. Det är i mångt och mycket i detta syfte som ASEAN (Association of Southeast Asian Nations) existerar; för att skänka de tio medlemsländerna lite hävstång då det gäller förhandlingar med den regionala stormakten Kina. Att som ett Asiens svar på EU kunna lägga mer vikt bakom gemensamma uttalanden, snarare än att behöva lösa alla frågor bilateralt med kineserna.

Kina har givetvis vägrats ett fullvärdigt medlemskap i ASEAN (man är i dag ”observatör”) men är icke desto mindre skickliga på att neutralisera organisationen. Då Vietnam vid ett ASEAN-möte i Burma för någon vecka sedan ville få till stånd ett gemensamt fördömande av Kinas oljerigg, omöjliggjordes det av länder som Kambodja, Thailand och Laos. Alla saknar de territoriella konflikter med Kina, men är beroende av landet för sin ekonomiska tillväxt.

Oljeriggen står alltjämt kvar utanför Vietnams kust, och det är svårt att se vad som händer här näst. Även om Vietnams myndigheter nu har vett nog att lugna ner de besinningslösa upploppen, så är det svårt att tro att landet kommer vika en enda tum då det gäller dess territoriella integritet. Det ligger inte i vietnamesernas psyke att kompromissa mot vad man anser vara invasionsmakter.

Vad man med all säkerhet dock kan säga är att detta knappast är sista gången det är oroligt i sydkinesiska havet. Kina kommer även i framtiden ge sig och fiska eller borra på vatten som flera länder gör anspråk på. Pågår det alltför ofta, alltför länge och alltför skamlöst, är sannolikheten stor att det inom en snar framtid kan drabba Kina värre än Vietnam.

13 maj 2014
bobubbla

Kinas fastighetsbubbla har spruckit

Under flera års tid har den kinesiska bostadsmarknaden tuffat på, trots varningar om att en fastighetskrasch lurar just runt hörnet.

Men bara de senaste två veckorna har orosmolnen över nämnda marknad hopat sig tjockare än på länge. I internationell media har bland annat följande rubriker florerat:

China’s property bubble has burst – report” (CNN)
China Property Collapse Has Begun” (Forbes)
This time China’s property bubble could really burst” (Financial Times)

Retoriken beror främst på ett antal storbankers rapporter, samt ett tal från en kinesisk fastighetsmagnat som läckt ut till allmänheten. Låt oss börja med talet.

Det var Mao Daqing, vice vd för Kinas största fastighetsutvecklare Vanke Group, som talade vid en sluten middag härom veckan. I den läckta inspelningen av talet – som Vanke har bekräftat är äkta – utfärdas en hel del obehagliga varningar.

Mao drar paralleller till Tokyo och Hongkong, vars mark värderades till 63,6 och 66,3 procent av USA:s BNP, innan krascherna där 1990 respektive 1997. Marken i Peking värderas i dag till 61,6 procent av USA:s BNP, vilket Mao kallar för ”en farlig nivå”.

Han menar vidare att det inte finns något utrymme för ytterligare prisökning av fastigheter i storstäder som Peking och Shanghai, som redan har några av världens dyraste bopriser. Dessutom har den senaste tidens anti-korruptionsvåg gjort att många korrupta rika individer nu försöker sälja av sina lägenheter innan de hamnar under luppen.

Att tiotusentals lyxlägenheter nu säljs med rabatt, innebär att priset sjunker på de ”vanliga” lägenheter som ”vanliga” människor säljer i andra hand, vilket ytterligare adderar till osäkerheten på marknaden. Som grädde på det kommer ytterligare 42 projekt för lyxlägenheter i Peking att slutföras till 2015, vilket innebär 50 000 nya hem på marknaden, som Mao menar ”omöjligen kan absorberas”.

Problemen sträcker sig långt utanför Peking. Enligt Mao håller inventarierna av bostäder på att ackumuleras runtom i hela landet, som en följd av de senaste årens byggboom. Han pekar på faktumet att det i Kina byggdes 35 bostäder per 1 000 invånare under 2011. Det kan jämföras med en siffra lägre än 12 i de flesta utvecklade ekonomier, som sällan går över 14 ens då bostadsmarknaden är het.

21 av Kinas 27 ”viktigaste städer” har enligt Mao ett inventarium på över 12 månader av nybyggda lägenheter. I nio av städerna är inventariet större än 24 månader. Han pekar samtidigt på faktumet att transaktionsvärdet på marknaden i samma 27 städer minskat med 13, 21 och 30 procent under januari, februari och mars i år, jämfört med samma månader förra året.

Mao menar helt enkelt att fastighetspriserna i Kina inte kan fortsätta öka, så tillvida myndigheterna inte ”pumpar ut några biljoner” och lättar på penningpolitiken så det blir lättare att låna pengar.

Men med sådana stimulanser skulle samtidigt myndigheterna skjuta sig själva i foten, vilket Mao också medger. Han sade i sitt tal att Kina om mindre än 20 år kommer ha 400 miljoner invånare som är äldre än 60 år. Då blir hälften av befolkningen beroende av välfärd. Det betyder att tillväxten inte längre kan baseras på fastighetsmarknaden, utan istället byggas med hjälp av innovation och högteknologi. Och nya stimulanser till fastighetsmarknaden skulle givetvis hämma framväxten av denna sektor.

Detta är alltså vad vice vd för Kinas största fastighetsutvecklare säger i ett slutet sällskap. Han har givetvis inget agenda att vara negativ inför utvecklingen på Kinas bomarknad – snarare tvärtom. Det väcker oro i branschen, ungefär som om Tim Cook skulle gå ut och säga att det inte längre finns någon efterfrågan på Apples produkter.

Just dagarna innan Maos tal läckte ut, kom såväl Barclays som Nomura med rapporter innehållandes oroande statistik och framtidsprognoser för Kinas fastighetsmarknad.

Nomura menar att det nu inte längre är frågan ”om”, utan ”hur omfattande” de så kallade ”korrigeringarna” på Kinas fastighetsmarknad kommer bli. Den japanska banken säger sig vara övertygad om att marknaden nu ”passerat en vändpunkt”.

Statistik från Nomura visar att inventariet av fastigheter i Kina nästan har fördubblats 2011-2013, och utgör nu cirka 350 miljoner kvadratmeter. Det ligger i linje med färdigställda bostäder i städerna, som mer än femdubblats 2000-2013, från knappt 500 miljoner till över 2 500 miljoner kvadratmeter.

Trots Kinas enorma folkmängd så överstiger bostadsytan per capita nu 30 kvadratmeter, och är därmed högre än i Japan 1988, påpekar Nomura.

Som en följd har såväl priserna som antalet fastighetsaffärer ”minskat dramatiskt” det senaste året. För att sporra köplustan har över en handfull kinesiska städer den senaste tiden lättat på restriktionerna på bostadsmarknaden, och erbjuder i många fall såväl rabatt som skatteavdrag för fastighetsköpare.

Omständigheterna har icke desto mindre resulterat i en minskning med 25 procent i byggnationen av nya fastigheter.

En kraftig inbromsning av antalet byggprojekt kan ju antas vara positivt, om det nu råder överskott av fastigheter. Men det är inte hela bilden. För Kinas fastighetsmarknad utgör i nuläget 15-25 procent av landets totala BNP. En minskning av omsättningen här skulle således äventyra hela Kinas ekonomiska tillväxt.

Nomura spår mycket riktigt att Kinas BNP-tillväxt kommer sjunka till 6,8 procent år 2015. Man bedömer risken för en så kallad ”hard landing” till en på tre, vilket i så fall skulle innebära att tillväxten sjunker under 5 procent något av de närmaste åren. Det skulle få stora känningar utanför Kina, och drabba exportörer som förser landets med material och utrustning inom byggsektorn.

Barclays har en något mer positiv syn på läget, men bedömer icke desto mindre 25 procents risk att Kinas tillväxt endast når mellan 6 och 6,5 procent i år och nästa år.

I ytterligare ett scenario, vars sannolikhet inte bedöms med någon procentsats, pekar Barclays på risken att fastighetspriserna kan sjunka med över 30 procent över hela landet, med en rad konkurser och en BNP-tillväxt på under 5 procent som följd.

Som jag sade i inläggets början så har media världen över tagit fasta på dessa uppgifter, även om det (givetvis) knappt skrivs någonting om detta i Sverige.

Financial Times upprepar ovanstående faktum angående överskottet av bostäder och inbromsningen av nybyggen, samtidigt som man pekar på ytterligare en viktig faktor: Officiell statistik visar visserligen att fastighetspriserna i 70 undersökta städer var cirka 8 procent högre i mars än för ett år sedan – men samtidigt var de lägre än i slutet av fjolåret. Det visar i så fall på att priserna har börjat sjunka just i detta nu.

Kinas ledning har det senaste året försökt undvika att lansera några större stimulanser inom fastigheter och infrastruktur, eftersom man så klart inser nödvändigheten av att strukturera om ekonomin. Men enligt Financial Times är det inte hållbart att inte stimulera, om det visar sig att fastighetsmarknaden befinner sig i riskzon lika allvarlig som Nomura, Barclays och Mao Deqing hävdar.

Nu blev detta ett inlägg med mycket siffror, statistik och jämförelser – kanske är det därför svensk media har undvikit att skriva om detta ämne. Men situationen måste uppmärksammas! Kinas byggboom kan inte vara för evigt, och det kommer kännas i hela världen då den avtar. Något som verkar ske just i detta nu.

De som av olika anledningar är positivt inställda till Kinas ekonomi i allmänhet, och fastighetsmarknaden i synnerhet, menar att en fastighetskrasch i Kina vore otänkbar. Detta för att de kinesiska hushållen inte är lika belånade som exempelvis de amerikanska var 2007, samt att myndigheterna har god kontroll över den inhemska ekonomin i och med den låga statsskulden och innehavet av världens största valutareserv.

Men faktum är att även Kinas premiärminister Li Keqiang nyligen sade att den stora valutareserven snarast håller på att bli en börda för Kina, eftersom den ökar risken för inflation ur ett längre tidsperspektiv. Vidare finns det stora skuldproblem även i Kina, men det rör sig om andra låntagare och långivare än i våra ekonomiska system.

Det vore nämligen dumt att tro att Kina skulle vara immuna mot en fastighetskrasch bara för att man har en annan struktur på finans och ekonomi.

Eller som Financial Times skriver: ”China is different from the west in many ways but the real economic effects of a burst property bubble are the same the world over. Beijing will have to cope with them in the next two years but the rest of us should be prepared for the deflationary consequences in a still fractious global recovery phase.”