14 april 2014
bilar

I Kina är utländska varor lika med kvalité

Trots att nationalismen spirar i Kina, så råder här föga tilltro för inhemska produkter. Att äga, köpa eller ge bort något utländskt är fortfarande ofta förknippat med status och kvalité.

Det blev jag påmind om då jag nyligen kom tillbaka från Sverige. Givetvis fick jag köpa med mig svenskt mjölkpulver åt vänner som inte vill ge sina barn den kinesiska versionen. Även då jag gav bort en limpa cigaretter av ett internationellt märke till en vän så fick jag frågan ”är dessa köpta i Sverige?”.

Ja, limpan var förvisso köpt i Arlandas tax free-butik. Att produkten hade varit densamma om den köpts i tax free-butiken i Peking spelar ingen roll; för min vän smakade cigaretterna godare om de kommit hela vägen från Sverige.

Cigaretter må vara en traditionell gåva i Kina, och mjölkpulver handla om småbarns säkerhet. Men mönstret går igen inom många områden, och syns kanske allra tydligast vad gäller bilar, som för många kineser är statusprylen nummer ett.

För ett antal år sedan, då många västerländska biltillverkare befann sig i djup kris, fanns en oro i branschen för de kraftigt subventionerade kinesiska tillverkarna – att dessa skulle börjar exportera och utgöra samma hot i väst som de japanska märkena plötsligt kom att göra på 1970-talet.

Men nu står det klart att kineserna inte ens kan locka inhemska kunder. År 2000 stod kinesiska märken för nästan 70 procent av alla fordon som såldes i Kina. I dag är motsvarande siffra 45 procent, och om man räknar bort minibussar så ligger marknadsandelen för personbilar kring 30 procent för de inhemska tillverkarna.

Istället har tyska, amerikanska och japanska bilar gått framåt. Det är utlänningar som tävlar på Kinas bilmarknad, som sedan ett par år tillbaka är världens största. New York Times rapporterade i veckan från Chongqing, där Ford har ett samriskbolag med en kinesisk tillverkare, genom vilket man de senaste två åren har dubblat sin marknadsandel i Kina till 4,5 procent.

I mars sålde Ford för första gången fler än 100 000 fordon på en månad i Kina, och under det kommande året planerar amerikanerna att åter dubbla sin produktion i Kina genom två nya fabriker och en av världens största automatiserade tillverkningsanläggning.

Enligt New York Times köper allt fler kineser nu amerikanska märken, eftersom de associeras med ”säkerhet, ungdomlighet och internationell känsla”. En blivande kund som tidningen intervjuar, ska precis köpa en Ford Kuga för över en kvarts miljon kronor. På grund av kinesiska skatter är bilen dyrare än i USA, men kunder motiverar köpet med att han nyss fått barn och nu prioriterar säkerhet.

Rykte om säkerhet är inget som de inhemska tillverkarna kan dra nytta av, särskilt som många presterat dåligt i flera krocktester. Det verkar snarast som att många av dem delvis gett upp hoppet om att ta tillbaka marknadsandelar, eftersom mycket tid spenderas åt att lobbying till myndigheterna, med krav om att behålla eller utöka lagarna som tvingar de utländska tillverkarna att dela med sig av såväl teknik som vinster.

Som det ser ut i dag får utländska tillverkare endast bygga bilar i Kina via samriskbolag med inhemska konkurrenter, som måste ägas 50/50. Det är en regel som knappast finns i någon annan nation som producerar lika mycket som Kina. Resultatet är dock att de kinesiska tillverkarna (ofta statliga eller med band till myndigheterna) kan kamma hem en stor del av utlänningarnas vinster, och även bygga egna bilar med liknande design och teknik.

Men trots detta kommer det aldrig bli samma status att äga en bil av kinesiskt märke, som en Audi eller Ford. Precis på samma vis som det inte finns något kinesiskt Gucci eller Prada. Och trots de kinesiska mobiltillverkarnas stora investeringar, och trots att de faktiskt erbjuder väldigt prisvärda produkter, så är det fortfarande Apple eller Samsung som här är lika med kvalité och status.

Till och med svenska Stiga är än i dag, tack vare J-O Waldner och det svenska pingisundret, marknadsledande vad gäller tillverkning av bordtennisutrustning i Kina. Lärdomen man kan dra av allt detta är att det fortfarande – trots utbredd kinesisk patriotism och ökat nationellt självförtroende – fungerar för utländska märken att rida på rykten om säkerhet och kvalité. I alla fall inom branscher där det handlar om säkerhet (bilar), prestation (idrott) och hälsa (mjölkpulver).

Bilindustrin visar dock även att det kan gå käpprätt åt andra hållet vad gäller rykte; på grund av diplomatiska bråk, har japanska tillverkares marknadsandel på världens största bilmarknad de senaste fem åren minskat från över 20 till under 15 procent.

Till slut vill jag bara utveckla ett fenomen som är väldigt tydligt här i Kina, och minst lika svårt att förstå sig på. Då kineser själva talar om sitt eget land är de ofta negativa. Det gäller allt från miljö och korruption till ekonomi och politik. Många kinesers högsta dröm är att utvandra, och redan tidigt får barnen lära sig att plugga hårt så att möjligheten sedan finns att läsa på universitet utomlands.

Men om man konfronterar en kines med Kinas dåliga sidor, så är sannolikheten stor att denne kommer försvara Kina, och mena att allt är minst lika dåligt i utlandet. Det finns ett utmärkt krönika i detta ämne av en journalist vid New York Times, vars namn jag nu glömt.

Då hon var ung uppmanade hennes mormor henne att flytta utomlands, eftersom det stod så illa till med mycket i Kina. Då hon sedan lyckats komma in på ett universitet i USA, få amerikanskt medborgarskap och dessutom ett toppjobb som korrespondent i Kina, blev det annat ljud i mormors skälla. Journalisten skulle nu inte tala om den frihet eller de rättigheter som fanns i USA, och minsann inte tro att hon var något för att hon hade utländskt pass. Allt var minst lika bra i Kina.

Kinas nationella medvetenhet är svårt att förstå sig på även för företag. Kanske hänger den också ihop med japanska biltillverkares sviktande försäljning. Många kineser vet mycket väl att allt inte står rätt till i deras land. Men om man som utlänning försöker sätta sig på dem, så slår någon slags försvarsmekanism av stolthet ofta till.

ad
1 april 2014
fukushima

Kärnkraft i Kina och Japan – två extremiteter

Japan var länge ett föregångsland vad gäller design och säkerhet inom kärnkraft. Vid början av 2011 fick landet över 30 procent av sin energi från kärnkraften, och planerade utöka andelen till 40 procent.

Men i mars 2011 – alltså ganska precis tre år sedan – förorsakade så en jordbävning ett ödesdigert reaktorhaveri i Fukushima. Olyckan innebar inte endast akut strålningsrisk och svindyrt räddningsarbete, utan även ett prompt driftstopp för alla japanska kärnkraftverk. Än idag står Japans samtliga 48 kärnkraftsreaktorer stilla, och inga datum eller ens konkreta planer finns om nya uppstarter.

Då 30 procent av landets generationskapacitet plötsligt föll bort, gjordes stora ansträngningar för att spara energi. Tokyos upplysta skyline blev mer anonym om kvällarna, och under dagtid fick myriader av ”salary men” finna sig i att svettas på kontoren då luftkonditioneringen förblev avstängd även under de varma och kvalmiga sommarmånaderna.

Men givetvis gick det inte att helt förlita sig på att spara energi, särskilt inte i ett redan så pass effektivt och klimatsmart land som Japan. För att hantera problemet med att en tredjedel av energikapaciteten försvann, blev man även tvungen att förlita sig mer på fossila bränslen.

Det resursfattiga Japan har därför sedan 2011 konstant tvingats öka importen av främst kol. Landets kolimport stiger fortfarande kraftigt; i januari i år ökade importen av kol för energiutvinning med 17 procent mot samma månad året innan.

I dag är det fossila bränslen som genererar 90 procent av Japans energi. Det får givetvis negativa följder; helåret som slutade mars 2013 var det år då Japan släppte ut näst mest koldioxid sedan mätningarna påbörjades.

Och värre lär det bli. Tokyo Electric Power, som bland annat driver just kärnkraftverket i Fukushima, ska nämligen ytterligare öka kapaciteten av energiutvinning från gas och kol med 11 GW, genom att bygga flera nya kraftstationer. Fukushima innebar alltså ett totalstopp för kärnkraften i Japan, med ökade koldioxidutsläpp som oundviklig följd.

Vid tiden för Fukushima-olyckan hade Kina elva kärnkraftverk i drift, som stod för blygsamma 2 procent av landets totala energibehov. Vid samma tidpunkt var Kina dock mitt uppe i världens största planerade kärnkraftsexpansion, med 26 kärnkraftverk under konstruktion, efter ett beslut från 2008 att öka dåvarande kapacitet på 9 GW, till 80 GW år 2020.

Till år 2030 skulle kapaciteten återigen mer än dubblas, och enligt planen skulle Kinas kärnkraftverk år 2050 ha en total kapacitet på 500 GW. Som jämförelse var hela världens samlade kapacitet vid årets början 372 GW.

Kina planerade alltså att på några årtionden bygga mer kärnkraft än vad som fanns i resten av världen tillsammans. Dessa planer kunde smidas utan allmänhetens inblandning, då det knappt fanns något motstånd alls mot kärnkraft bland Kinas befolkning. Detta berodde snarast på en okunskap om kärnkraftens risker, och en nedärvd vana att inte högljutt ifrågasätta myndigheternas politik.

Dessutom fattas många beslut i energifrågor i Kina på lokal nivå. Ett nytt kärnkraftverk i provinsen Jiangxi kunde exempelvis slås upp helt utan debatt eller ens vetskap bland invånarna i grannprovinsen Guangdong. I den mån inhemsk media alls uppmärksammade expansionen av kärnkraft, handlade det om hyllningar till den egna tekniken, vilket kunde snabba byggnadstakten ytterligare.

Detta var dock innan olyckan i Fukushima. För denna katastrof kom att skapa stor oro bland allmänheten i Kina, och riskerna började genast diskuteras såväl i medier som på Kinas livliga mikrobloggar. Situationen fick myndigheterna att dra in tillstånden för de kärnkraftverk som ännu inte börjat byggas, och tillfälligt stoppa byggnationen av de reaktorer som var under konstruktion, för att genomföra extra säkerhetskontroller.

Men till skillnad från Japan, så behöver myndigheterna i Kina inte ta opinionens oro på lika stort allvar. För bara ett par veckor efter olyckan, gjordes det klart att Kina inte tänkte göra några större ändringar angående expansionsplanerna.

Landets miljöministerium gick snart ut och ”garanterade säkerheten” vid landets kärnkraftverk, och Fukushima sades nu kunna användas för att ”dra lärdom” om framtida säkerhet och design. Redan i maj 2012 antogs en ny säkerhetsplan för kärnkraften i Kina, och i oktober samma år påbörjades byggena på nytt, och en rad nya tillstånd utfärdades.

Även fast målet för år 2020 sänktes till 58 GW, så stötte man på visst motstånd i form av protester. Men som ofta är vanligt i Kina, så väntade myndigheterna bara ut demonstrationerna och fortsatte sedan med sina planer som tänkt.

Senast nu för ett par veckor sedan så meddelade myndigheterna att målet på 58 GW till år 2020 inte bara kommer uppnås, utan även överträffas. Minst 20 kärnkraftsreaktorer ska byggas i Kina de kommande fyra åren.

Sammantaget hade Kina i februari i år, enligt Nuclear World Association, 20 reaktorer i bruk och 28 under konstruktion. Slutmålet ligger nu på en total kapacitet om cirka 1 000 GW, och dessutom vill Kina bli en ledande exportnation av kärnkraft.

I dag kan Kina nämligen designa och bygga sina egna kärnkraftverk, helt oberoende av andra länder. Genom åren har man importerat teknik från främst Frankrike, Ryssland och Kanada, som man sedan modifierat och byggt i egen tappning. Exempelvis är Kina nu i färd med att designa om en reaktor från amerikanska Westinghouse, så att den ska få en kapacitet på 1,4 GW, istället för 1,0 GW.

Hittills har Kina levererat kärnkraftsreaktorer till Pakistan, och lägger bud på att bygga kärnkraftverk i Turkiet, Brasilien, Sydafrika och Argentina. Dessutom kommer ett statligt kinesiskt företag stå för en dryg tredjedel av en ny reaktor i brittiska Hinkey Point, som är Storbritanniens första nya reaktor på decennier, och tillika första gången som Kina samarbetar med en etablerad kärnkraftsnation, vilket lär legitimera dess exportplaner.

Olyckskorpar har dragit paralleller till Kinas rasande utbyggnad av snabbtåg, där det tullades på säkerheten, vilket ledde till en dödsolycka med minst 40 dödsoffer sommaren 2011. Mönstret med snabbtåg går igen i kärnkraft; utländsk teknik importeras, modifieras, kapaciteten ökar och sedan byggs det hela ut i en rasande takt och går även på export.

Exportambitionen drivs på av statliga China National Nuclear Corporation, som har nära band till militären, och en målsättning om att kunna exportera kompletta reaktorer till konkurrenskraftiga priser. Just nu läggs stora resurser på att utveckla så kallade ”fjärde generationens reaktorer”, som ska kylas med helium, och därmed inte vara beroende av stora vattenmängder vilket gör att de kan byggas i inlandet.

För ett par veckor sedan rapporterades det även om att Kina bygger kärnkraftverk med aldrig tidigare testad teknik, där reaktorerna ska drivas av torium istället för uran. Tidigare var planen att dessa reaktorer skulle utvecklas inom 25 år, men då myndigheterna ser kärnkraft som en viktig företeelse i att minska Kinas luftföroreningar, fick forskarna nyss reda på att de nu bara har 10 år på sig att ta fram dessa nya reaktorer.

För att knyta an till rubriken, så innebar olyckan i Fukushima att Japan och Kina gick två helt olika vägar vad gäller kärnkraften. Det världsledande Japan stängde på grund av en kritisk hemmaopinion helt ner sina reaktorer, för att ersätta dessa med fossila bränslen.

Det oerfarna Kina ignorerade dock den allmänna opinionen, fortsatte med sin expansion, och såg snarare Fukushima som en möjlighet att bli världsledande inom kärnkraftsexport, då resten av världen nu minskar sina investeringar inom kärnkraften.

29 mars 2014
högteknologi

Kina är nu världsledande i patent, eller?

Kina är just nu mitt uppe i en storsatsning för att bli innovativt. Landet vill sluta upp med att tillverka billiga kopior, och istället kunna uppfinna och producera dyr högteknologi, för att säkerställa såväl långsiktig tillväxt som en bättre miljö.

Och som vanligt då det gäller Kina, så satsas det ordentligt. Vid sekelskiftet gick blott någon halvprocent av landets BNP till forskning och utveckling. I dag är motsvarande andel cirka 2 procent, samtidigt som ekonomin sedan dess ju vuxit med omkring 10 procent per år.

Utvecklingen fick Kinas forskningsbudget att redan år 2007 passera Japans dito i storlek, och sedan 2010 lägger Kina också mer pengar på forskning och utveckling än hela EU.

Alltså är det ingen slump att antalet patentansökningar i Kina i fjol för tredje året i rad var högst i världen; nämligen 825 000 stycken, vilket var en ökning med 26,3 procent från året innan.

Det skenande antalet patentansökningar är ett resultat av myndigheternas medvetna satsning på att under landets tolfte femårsplan (2011-2015), öka antalet patent med hjälp av ekonomiska lockelser och andra incitament.

Exempelvis är det statliga pengar som möjliggör för Huawei – som 2012 passerade Ericsson som världens största telekombolag – att ha hälften av sina över 100 000 anställda till att syssla med forskning och utveckling.

Dock har de ekonomiska incitamenten även lett till en sifferjakt i Kina, där många ganska tvivelaktiga patentanöskningar görs för att fylla kvoter och kamma hem belöningar.

Kritiker till Kinas nyvunna dominans menar att många kinesiska patent är i stort sett värdelösa, eller så kallade ”påbyggnadspatent”. De stödjer sig på faktumet att tre fjärdedelar av alla Kinas patentansökningar i dag lämnas in av lokala aktörer.

Innan den tolfte femårsplanen tog vid år 2011, stod de lokala patenten för ungefär halva antalet, vilket även är andelen i Europa och USA än i dag. Förvandlingen beror knappast på ett mindre antal utländska aktörer i Kina – utan snarare på att det blivit vanligare för lokala aktörer att genomföra enkla patentansökningar.

Att patenten är av de enkla slagen, eller så kallade ”påbyggnadspatent”, kan ses av att färre än 5 procent av de kinesiska uppfinnarna bekymrar sig med att genomföra en internationell patentansökning, för att skydda sin produkt även i utlandet. Motsvarande siffra är 27 procent i USA och 40 procent i Europa.

Mycket riktigt är USA också fortfarande världsledande vad gäller internationella patent; under fjolåret ansökte amerikanerna om 57 239 patent, vilket var en dryg fjärdedel av hela världens samlade antal. Tvåa kom japan med 43 918.

Dock är Kina på frammarsch även internationellt, och kom i fjol god trea med 21 516 patent, vilket innebar att man för första gången placerade sig före Tyskland. Dessutom var Kinas ökning av internationella patentansökningar från året innan (15,6 procent) större än till och med USA:s (10,8 procent).

Huawei har flest internationella godkända patent av alla kinesiska företag; inte mindre än 18 880 stycken. Två bland kineserna kommer ett annat telekombolag, nämligen ZTE, som i fjol även stod för näst flest nya patentansökningar i hela världen, slagna endast av Panasonic.

Men hur det än må vara med effektiviteten och kvalitén på kinesiska patent, så har satsningen på forskning och utveckling redan inneburit en otvivelaktig förändring i Kinas produktion.

Enligt amerikanska National Science Board, stod Kina så sent som år 2003 för bara 8 procent av världens världens högteknologiska tillverkning. Nu är motsvarande siffra 24 procent, och vilket år som helst kommer man passera USA för att ta sig upp på förstaplatsen.

Det tillverkas alltså redan nu mer högteknologi i Kina, än i USA. Och det beror inte endast på att utländska företag har produktion här, utan även på faktumet att Kinas satsning på forskning och utveckling fått de inhemska företagen att på kort tid bli allt mer avancerade.

Exempelvis har Lenovo, som grundades först 1994, sprungit upp och blivit världens största PC-tillverkare, och satsar nu på att bli världsledande även vad gäller smartphones. Kina tillverkar även sedan några år tillbaka bland annat sina egna snabbtåg, kärnkraftverk, vindkraftverk, bilar och läkemedel.

Allt fler av Kinas högteknologiska varor går dessutom på export, vilket också det är en del av planen för långsiktig tillväxt. Kinesiska företag exporterar till exempel tåg eller tågdelar till över 60 länder. Huawei, som fick sin första utländska order först 1997, finns nu i 140 länder, och får majoriteten av sina intäkter från utlandet.

Ett direkt resultat av att Kinas högteknologiska tillverkning ökar, är givetvis att låglöneproduktionen minskar, och istället flyttar till länder som Vietnam, Kambodja och Bangladesh. En högre utbildad och mer kräsen kinesisk arbetsstyrka än någonsin tidigare, har fått minimilönen på många platser i Kina att dubblas sedan 2009.

Dessutom krymper antalet kinesiska arbetare; Vid 2012 års slut fanns det 937,27 miljoner kineser i åldersgruppen 15-59, vilket var 3,45 miljoner färre än året innan. Denna sjunkande trend beräknas fortsätta minst två årtionden till, som ett direkt resultat av de senaste 30 årens enbarnspolitik.

Det finns alltså all anledning att räkna med att såväl högteknologisk tillverkning som antalet patent kommer öka i Kina de närmaste åren. Andelen av Kinas BNP som ska gå till forskning och utveckling beräknas nämligen fortsätta öka de närmaste åren, och kring år 2022 kommer man passera USA även vad gäller storlek på forskningsbudgeten.

21 mars 2014
cancer

Rökning i Kina: Växande miljardindustri, ökande hälsofara

Bland varningstexter, skatteökningar och allmän hälsonoja i Sverige, är det lätt att få intrycket att tobaksindustrin världen över är på tillbakagång. Så är dock inte fallet.

Kina är världens i särklass största producent och konsument av tobak; här tillverkas och röks en tredjedel av världens cigaretter. Landets över 300 miljoner rökare suger i sig 1 700 miljarder giftpinnar varje år.

Tobaksbolagens intäkter har ökat lavinartat under de senaste åren. 2006-2010 växte tobaksindustrin i Kina med 19 procent i snitt, och China National Tobacco Corporation, som har monopol på marknaden, har sett intäkterna öka från 285 miljarder kronor år 2005, till 757 miljarder 2012.

Bolagets monopolställning grundlades på 1980-talet, då tobaksindustrin i Kina utgjorde omkring 10 procent av centralregeringens inkomster. Sektorn var så lönsam att staten ville kontrollera den fullt ut. Under de senaste årtiondenas marknadsekonomiska reformer har väldigt lite gjorts inom tobaksindustrin, som ofta kallas för den ”kinesiska planekonomins sista fotfäste”.

China National Tobacco Corporation kontrollerar nämligen cirka 98 procent av marknaden, och överses av State Tobacco Monopoly Administration. Denna reglering är dock inte särskilt effektiv, eftersom de båda statliga bolagens står varandra nära, och har såväl samma ordförande som en gemensam internetsida. Li Keming, som är bror till Kinas premiärminister Li Keqiang, innehar höga poster i båda bolagen.

Egenintressena och korruptionen är lika tydliga som bristen på transparens. Det finns ingen anledning för industrin att reglera sig självt och därmed riskera minska sina vinster. Och man är i stort sett immun mot påtryckningar utifrån.

Tvärtom gör den statliga tobaksjätten allt för att öka försäljningen, bland annat genom att erbjuda svagare och färgglada cigaretter till kinesiska kvinnor, som i dagsläget endast utgör en bråkdel av marknaden i dag. Man siktar också på att öka exporten av tobak.

I och med Kinas inträde i Världshälsoorganisationen (WHO) 2003, godkände landet visserligen organisationens stadgar för att minska rökning. Där ingår bland annat ett totalförbud mot tobaksreklam. Men de mäktiga statliga bolagen struntar helt enkelt i detta, eller kringgår förbudet genom att sätta upp särskilda ”välgörenhetsfonder” i sina namn, som sedan sponsrar event eller till och med skolor. ”Sichuan Tobacco Hope Primary School” är ett exempel på en av hundratals grundskolor som finansieras av statliga tobaksbolag, som i utbyte kan sätta upp reklam i skolorna som drar likhetstecken mellan rökning och effektiva studier.

Liksom förbud mot reklam, så ignoreras även de förbud som finns mot rökning på allmän plats. Redan 2011 förbjöds rökning på bland annat hotell, restauranger och sjukhus. Men som bosatt i Kina märker man att folk fortfarande röker precis överallt, även i hissen och på offentliga toaletter.

Och att myndigheterna i slutet av fjolåret ansåg det nödvändigt att införa ytterligare ett förbud, denna gång specifikt för politiker och tjänstemän, mot att röka vid sjukhus, i skolor samt på kollektivtrafiken, säger en hel del om hur utbred rökningen på allmän plats fortfarande är.

Detta innebär att 70 procent av Kinas icke-rökare, alltså 700 miljoner människor, enligt WHO dagligen utsätts för passiv rökning. En miljon kineser dör varje år i tobaksrelaterade sjukdomar; en siffra som kan komma att dubblas till år 2025.

WHO:s rapport ”World Cancer Report 2014” visar att Kina nu står för 27 procent av världens dödliga cancerfall, trots att bara en femtedel av världens befolkning bor här. Vad gäller lungcancer så står Kina nu för en hel tredjedel av de globala dödsfallen. Den livsfarliga cocktail som rökning och luftföroreningar tillsammans utgör, har fått lungcancer att öka med 465 procent i Kina under de senaste tre årtiondena. Cancer är nu den vanligaste dödsorsaken av alla i Kinas storstäder.

Förutom människoliv kostar tobaken varje år det redan ansträngda kinesiska sjukvårdssystemet tiotals miljarder kronor. Man kan tycka att det finns anledning nog för myndigheterna att ta i med hårdhandskarna mot landets tobaksepidemi, men tvärtom påpekar The Economist att Kina inte uppfyller något av de sex punkter som WHO listar som nödvändiga för att minska rökning:

1) Rökare måste utbildas i faror och hälsorisker om rökning.

Enligt WHO är mindre än en fjärdedel av kineserna medvetna om relationen mellan rökning och lungcancer. Två tredjedelar av rökarna tänder på inomhus i sina egna hem, och två femtedelar av landets läkarkår, som ju ska agera hälsoförebilder, är själva rökare.

En annan undersökning från 2010 visar att inte ens hälften av kineserna drar någon samband mellan rökning och hjärtsjukdomar, och endast en femtedel antog att rökning ökar risken för hjärtattack.

2) Tobak måste beskattas hårt.

Det viktigaste punkten för att minska rökning är enligt WHO höga tobaksskatter. Man rekommenderar en skattesats på minst 70 procent, men i Kina är skatten i nuläget drygt hälften av detta. Över hälften av Kinas rökare betalar mindre än en femma per paket cigaretter, och på landsbygden finns fortfarande märken så billiga som två kronor.

3) Det måste till välfinansierade och rejäla satsningar på program och åtgärder, som hjälper folk att sluta röka.

Tobakslobbyn använder sitt inflytande för att effektivt sätta stopp för statliga åtgärdsprogram. Den lilla hjälp som finns att få kommer från frivilliga eller privata organisationer. Det torde förresten vara ett ganska otacksamt arbete, eftersom mindre än en sjättedel av Kinas rökare ens har funderat på att sluta röka.

4) Verkliga rökförbud som efterlevs.

Som jag skrev ovan, så efterlevs inte de förbud som myndigheterna halvhjärtat inför. Enligt WHO fattas de effektivaste förbuden på ett nationellt plan, där regeringen förbjuder rökning på allmänna platser över hela landet. Men i Kina är förbuden även på pappret blygsamma; den lag som infördes mot politiker i slutet av fjolåret, förbjuder i realiteten dessa tjänstemän att röka på platser där rökning sedan 2011 redan har varit förbjuden.

5) Ett komplett förbud mot tobaksreklam.

Även här finner tobakslobbyn vägar att kringgå myndigheternas förbud. Och eftersom det industrin överser och reglerar sig själv, är det väldigt sällan som man fälls i samband med reklam även i Kinas grundskolor.

6) Tillförlitlig statistik över rökning och dess hälsoeffekter.

Det är oklart om denna statistik finns, men det är i alla fall glasklart att den undanhålls av tobaksbolagen. En studie som tidigare i år publicerades i British Medical Journal, räknade forskare via ett datorprogram ut att 13 miljoner tobaksrelaterade dödsfall skulle förhindras till år 2050, om Kina bara följde WHO:s ovanstående sex riktlinjer. Samtidigt skulle rökningen då även minska med 40 procent.

Men detta kommer knappast att ske. Det vore även av praktiska skäl nästan omöjligt för myndigheterna att raskt avveckla denna jätteindustri. I dag bidrar tobaksindustrin genom skatter med drygt 600 miljarder kronor årligen till Kinas statskassa, vilket är cirka 7 procent av centralregeringens totala intäkter. Där är därmed en inkomstkälla i stil med olja och fastigheter.

China State Tobacco Corporation är dessutom en av landets största arbetsgivare, med över en halv miljon anställda. Enligt Brookings Institution tjänar cirka 60 miljoner kineser sitt uppehälle genom att odla, skörda, producera och sälja cigaretter.

Vidare skulle politikerna göra sig väldigt impopulära genom att höja priset på cigaretter, i ett samhälle där inflation och stigande levnadskostnader redan utgör en stor del av folks vardagsbekymmer. Det skulle rent av kunna leda till utbredda protester. Min flickvän blev uppriktigt vansinnig vid årskiftet, då priset på hennes favoritcigaretter ökade från 5 till 6 kronor per paket.

Enligt State Tobacco Monopoly Administration, växte Kinas tobaksindustri 2006-2010 ”snabbare än någon annan industri i Folkrepubliken Kinas historia”. Tillväxten 2011-2015 räknas ligga på kring 14 procent, vilket är något långsammare än tidigare, men ändå betydligt snabbare än ekonomin som helhet.

Vi kan alltså räkna med att rökningen i Kina kommer öka betydligt de närmaste åren, liksom de negativa hälsoeffekterna av denna ovana.

7 mars 2014
bilar

Kan Tesla få kineserna att köra elbilar?

Trots myndigheternas målmedvetenhet, har det gått relativt segt med ambitionen att öka antalet elbilar på Kinas gator.

Nyligen beslutades om hur stora pengar skulle satsas på att bygga laddningsstationer över landet, ge fördelaktiga lån till tillverkare av elbilar, införa elbilar som praxis för kollektivtrafik, samt subventionera privatpersoners köp av elbilar med upp till cirka 150 000 kronor förse dem med gratis registreringsskylt.

Men i Kina är bilen fortfarande i mångt och mycket en statuspryl, och en liten elbil har inte mycket att sätta emot de stora jeepar och SUV:s som fortfarande är osäkra nyrika förstagångsköpares favoritbilar.

Det amerikanska företaget Tesla, som producerar vad som kanske är världens bästa elbilar, hoppas nu kunna ändra på detta, genom att erbjuda kineserna elbil och attraktiv lyxbil i ett.

Tesla har antagit en aggressiv expansionsstrategi för Kina. Företaget har alldeles nyligen öppnat sin flaggskeppsbutik i Peking, och räknar med att ha egna butiker i 10-12 kinesiska städer innan årets slut.

Man vill nämligen att Kina ska stå för en tredjedel av försäljningstillväxten detta år, vilket är modigt eftersom man nyss tagit sig in på marknaden.

Reuters skriver att Tesla i fjol sålde drygt 23 000 fordon världen över, och i år siktar på att fördubbla den siffran. Med lite enkel matematik kan man därmed komma fram till att företaget måste sälja över 7 000 bilar i Kina under årets gång, för att nå sitt mål.

I Pekingbutiken visas just nu Tesla Model S, lyxbilen som företaget sätter sitt hopp till här i Kina, och som här redan på förhand dragit till sig stort intresse i Kina, bland annat på grund av att den sålt bra i USA.

I slutet av januari offentliggjordes att Tesla Model S kommer kosta cirka 750 000 kronor, vilket är en tredjedel dyrare än i USA, på grund av importskatter och andra avgifter.

Kinesiska tidningen Caixin påpekar dock att det är mycket billigare än vad många väntat sig. Spekulationer gjorde gällande att Model S skulle kunna komma att kosta upp till två miljoner kronor i Kina, då det inte hör till ovanligheterna att utländska biltillverkare dubblar priset på sina modeller här, mycket på grund av de redan nämnda skatterna och avgifterna som tillkommer om en tillverkare importerar sin bilar direkt till Kina, snarare än att bygga dem här via genom ett kinesiskt samriskbolag.

Enligt Caixin jublade kunderna i butiken då priset annonserades ut, och flera hundra förhandsbeställningar gjordes samma dag i Pekingbutiken. De första Tesla-bilarna kommer anlända till Kina i juni i år.

Tesla är utan tvekan ett företag i medvind, vars aktier stigit med över 600 procent det senaste året, främst tack vare stigande försäljning och fin teknik, men även för dess potentiella framgångar på den stora kinesiska marknaden.

Kombinationen av lyxbil och elbil kan nämligen vara något som fungerar väldigt bra i Kina, där det är viktigt att bilen ”ger ansikte” till ägaren genom att se dyr och fräsig ut.

Men det finns givetvis även flera orosmoment i Teslas Kinaplaner. Som bland annat The Economist påpekar, så är det osannolikt att Tesla kommer innefattas av de kinesiska myndigheternas generösa subventioner av elbilar, eftersom man väljer att importera bilarna rakt av från USA, snarare än att bygga dem på plats i Kina.

Tesla har i dagsläget inga planer på att starta tillverkning i Kina, vilket ju innebär risken att få delar av tekniken stulen. Enligt företagets vd Elon Musk, skulle Tesla Model S kunna vara upp till 200 000 kronor billigare, om förtaget öppnade en fabrik i Kina. Och visst kommer det sticka i kinesiska bilköpares ögon att en dryg fjärdedel av priset de facto utgörs av skatter och andra avgifter.

Det finns samtidigt gott om utländska tillverkare av elbilar som väljer att starta samriskbolag med kinesiska företag, och därmed har möjlighet att dra nytta av myndigheternas subventioner. För att inte nämna de inhemska tillverkarna, som förutom kundernas subventioner även åtnjuter fördelaktiga lån och andra subventioner från Kinas myndigheter. Då dessa får igång sin tillverkning, blir det utan tvekan ett hot mot Tesla.

Ett annat bekymmer är givetvis laddningsstationerna, eller snarare bristen på dessa. Tesla Model S tar fem timmar att ladda, och batteriet ska sedan räcka 426 kilometer.

Tesla har lovat att bygga ett eget nätverk med laddningsstationer runtom i Kina, men även det kommer kräva såväl tid som pengar, och det blir svårt att köra bilen mellan olika städer. Snarare kommer bilens ägare, i alla fall till en början, att vara begränsad till resor inne i de större och rikare städerna som Peking, Shanghai och Guangzhou.

Teslas har utan tvekan kommit till Kina i rätt tid och med rätt produkt. Man är här med en lyxig elbil, just som Kina uppmuntrar användningen av elbilar, samtidigt som lyxsegmentet är det som växer snabbast här på världens största bilmarknad.

Men det kan ändå gå precis hur som helst; till och med vd Elon Musk har tidigare flera gånger refererat till Kina som ”ett wild card” vad gäller företagets globala ambitioner.

Och visst kan det vara svårt att motivera en investering på en kvarts miljon kronor, så man inte ens vet om man kan köra bilen utanför sin stads gränser. Själv förstår jag förresten inte hur någon skulle vilja lägga så mycket pengar alls på någon bil över huvud taget här i Peking, där gatorna fortsätter vara helt igenkorkade med trafik.

På min cykel tar jag mig förbi såväl japanska SUV:ar som tyska lyxbilar. Och förhoppningsvis då även snart amerikanska elbilar. De skulle åtminstone inte spruta avgaser rätt i ansiktet på mig.

Fler inlägg om: , , , ,
5 mars 2014
alipay

I Kina kan man göra ALLT med mobilen

Då Sveriges it-minister Anna-Karin Hatt var på besök i Kina i höstas, passade hon på att göra bort sig ordentligt. I ett tal inför studenter och tjänstemän vid det prestigefyllda universitetet Tsinghua, talade hon vitt och brett om ”föregångslandet Sverige”, där tjänster som e-handel, e-banking och e-myndigheter är ”så utbrett att nästan ingen längre handlar i fysiska butiker eller lyssnar på cd-skivor”.

Hatts tal måste ha tett sig obegripligt för åhörarna, eftersom ministern uppenbarligen inte hade koll på att denna utveckling gått mycket längre i Kina. Här sköts i dag en allt större del av vardagslivets bestyr via mobiltelefon, genom allt fler och finurligare appar, som kopplas till Alipay, världens största betalsystem online med över 300 miljoner användare. Till skillnad från sin västerländska motsvarighet Paypal, är Alipay dessutom är helt gratis att använda.

Tillväxten och omfattningen av mobila betalningar i Kina kan ses genom nya siffror från landet centralbank. För någon vecka sedan kom statistik som visade att det under fjolåret genomfördes 1,67 miljarder mobila betalningar i Kina, till ett värde av cirka 10 000 miljarder kronor.

Det är en ökning från året innan med 213 procent gällande antalet transaktioner, och 317 procent vad gäller värdet av transaktionerna. Tillväxten av mobila betalningar är mycket snabbare än för betalningar som görs via dator.

Alipay uppgav i oktober i fjol att man snittade 25 000 transaktioner i minuten från mobila plattformar, till ett värde av över 20 miljarder kronor om dagen.

Eftersom jag bor här använder jag själv givetvis såväl Paypal som en rad appar och tjänster som övergår Anna-Karin Hatts fantasi, exempelvis:

1) Då Hatt talar om att ”nästan ingen längre handlar fysiska butiker” i Sverige, så kan jag bara påpeka att jag själv inte minns då jag senast köpt elektronik eller livsmedel i en affär i Kina. Allt detta gör jag online, eftersom nätverket av budfirmor i Kina troligen saknar motsvarighet i världen vad gäller storlek och effektivitet. Särskilt som de är alldeles gratis för kunden.

Exempelvis handlade jag för någon vecka sedan matvaror för någon tusenlapp online på ”Yihaodian”, just efter midnatt natten mot måndag. Innan lunch redan samma dag – alltså knappt 10 timmar senare – levererades flera lådor med juice, nötter, ris, flingor och andra matvaror kostnadsfritt hem till min dörr. Kostandsfri leverans samma dag är även praxis vad gäller köpa av allt från riskokare till tv-apparater.

2) Då jag vill ta en taxi använder jag mig av appen ”Kuaidi dache”, och får upp en karta med min egen position, samt alla taxibilar i närområdet vars chaufförer själva är uppkopplade mot samma app.

Jag talar (talar, inte skriver) in min position och destination, varpå den chaufför som finner min resa intressant kan ringa upp mig och uppge sitt registreringsnummer samt vart han plockar upp mig. Då jag lämnar mitt hem står taxibilen redan och vänta i vägkorsningen.

Men inte nog med det; då det kommer till betalningen så sker den inte med kontanter eller kort, utan via själva appen, som är kopplad till Alipay. I ett försök att öka appens popularitet, betalar även Alipay och Kuaidi dache merparten av min taxinota; en tre kilometer lång taxiresa kostar i Peking 13 kronor, men med Didi dache betalar jag endast 2 kronor.

Kan ni tänka er en taxiapp i Stockholm som låter mig beställa en bil till dörren, och sedan betala med Paypal i själva appen, till 90 procents rabatt?!

3) Ibland händer det att jag befinner mig i en del av Peking jag inte riktigt är bekant med, och plötsligt blir hungrig. Då är det tur att appen ”Dazhong dianpin” bara är ett knapptryck bort. Den känner av min position och låter mig söka på tusentals restauranger ordnade i kategorier som prisnivå, typ av mat, rekommendationer och avstånd så precist som tiotals meter.

Appen är också kopplad till Alipay, och det finns en symbol som visar de restauranger som för tillfället har särskilda erbjudanden i ”groupon-stil”. Jag kan sedan, utan att stänga appen, köpa en meny med Alipay, och sedan ringa till restaurangen och säga vad jag ska äta samt när jag anländer.

Då jag sedan kommer till restaurangen är notan redan betald och ofta bärs maten in till bordet inom ett par minuter. Jag behöver varken ta i pengar eller öppna menyn.

Detta är bara tre exempel på tekniska lösningar jag själv använder mig av för att underlätta det dagliga livet här i Kina. Det finns givetvis ytterligare en uppsjö av appar och tjänster för allt från resplaner till biobiljetter och betalning av elräkningen.

Till skillnad från motsvarigheter i Sverige, så är merparten av dessa appar kopplade till Alipay. Det innebär att man inte behöver koppla sitt bankkort till appen, vilket minimerar alla krångliga siffror och den risk för kortbedrägerier som kommer på köpet.

Ett exempel på hur uppfinningsrika de kinesiska app-tillverkarna är, kunde ses under det kinesiska nyåret i januari. En månghundraårig nyårstradition här är att skänka varandra pengar i röda kuvert, något som Tencent tog till vara på genom att skapa ”digitala röda kuvert”, där man genom chatt-appen Weixin (som har över 300 miljoner användare) kunde skicka pengar till varandras bankkonton via företagets gratis betaltjänst Tenpay, en nystartad konkurrent till Alipay.

Dessutom lottades en slumpmässig summa pengar ut för varje digitalt rött kuvert som skänktes bort. Initiativet gav Tenpay 8 miljoner nya användare under nyårshelgen.

För att ligga steget före Tenpay, har Alipay nyss ingått ett samarbete med Kinas mest berömda mikroblogg Sina Weibo, som även den har över 300 miljoner användare. Man kan nu koppla sitt Alipay-konto till Sina Weibo, och handla varor via erbjudanden som företag skyfflar ut på sina användarkonton, utan at ens behöva logga in på mikrobloggen.

En motsvarighet i Sverige hade varit att du kunde nappa på ett erbjudande från exempelvis H&M via Twitter, betala med din internetbank utan att logga in, och sedan få kläderna levererade till dörren samma dag.

Vad sedan gäller musik och film, så verkar Anna-Karin Hatt inte heller vara särskilt insatt i hur det fungerar i Kina. Givetvis finns här även motsvarigheter till Netflix och Spotify, med den vitala skillnaden att de alla är gratis. På QQ Music kan jag via mobilen lyssna helt gratis och utan reklam, på allt från Beatles till Markus Krunegård.

Jag minns heller inte sist jag ens såg en skivaffär i Kina. Och dvd-filmer för 10 kronor styck är det bara storögda turister som köper; kineserna själva streamar sina filmer och tv-serier.

Hatt hann med ännu en floskel i sitt korta tal; inför Kinas framtida ingenjörer vid Tsinghua sade hon att demokrati och åsiktsfrihet är en förutsättning för den slags teknologiska utveckling vid kunnat se på internet i ”föregångslandet Sverige”.

Även om detta är en harrang som låter bra, så är det helt felaktigt. Utvecklingen vad gäller tjänster och betalningar online har kommit mycket längre i Kina än vad den gjort i Sverige, särskilt på det mobila planet.

Och de mobila tjänsterna inom detta område kommer fortsätta öka lavinartat. I slutet av fjolåret hade Kina 618 miljoner internetanvändare, varav 500 miljoner var uppkopplade mobilt.

Många fattiga landsbygdsbor som aldrig haft råd med eller behov av en persondator, skaffar nu sin första internetuppkoppling någonsin via en nya mobiltelefon. Under fjolåret blev Kina världens största marknad för smarta telefoner med över 300 miljoner sålda enheter. I år beräknas 450 miljoner smartphones säljas här.

Alla som vill göra affärer i Kina måste ha denna utveckling i baktanke.

Fler inlägg om: , , , ,
25 februari 2014
dongfeng

Trend II: Peugeot köps av Kina i en affär som liknar Volvo-Geely

Tidigare denna månad skrev jag här på Finansliv om trenden att rika kineser köper medborgarskap i EU-länder. Nu är det dags att uppmärksamma en annan trend som Kinas ekonomiska utveckling lett till, nämligen att landets företag köper upp allt fler utländska kända varumärken.

Det är ju sedan länge känt att Kinas myndigheter och statliga företag satsar otroliga summor då det gäller att lägga vantarna på råvaror och naturresurser, främst i Afrika och Centralasien. Statliga kinesiska företags uppköp av krisdrabbade utländska aktörer i finans- och energisektorn har sedan flera år tillbaka också varit en påtaglig verklighet.

Men vad som nu blir allt vanligare – och som vi lär får vänja oss vid i framtiden – är mindre kinesiska företags uppköp av krisdrabbade konkurrenter i väst. Kineserna är ofta beredda att köpa förlusttyngda utländska företag, dels för att få tillgång till deras teknologi, men även för att skapa större förtroende bland inhemska kunder med hjälp av ett känt internationellt varumärke.

Förra veckan rapporterade Bloomberg hur kinesiska biltillverkaren Dongfeng är beredd att betala 800 miljoner euro för en 14 procent stor ägarandel i franska Peugeot. Affären skulle innebära att Dongfeng blir lika stora ägare som franska staten och familjen Peugeot, vars ägarandel krymper från 25,5 till 14 procent.

Om affären går genom som väntat, så är det första gången i Peugeots 118-åriga historia som familjen Peugeot förlorar kontrollen över företaget. Man kommer även sannolikt till viss del förlora kontroll över sin teknik, eftersom Dongfeng räknar med att efter affären expandera såväl tillverkning som forskning och utveckling i Kina.

Redan i dag bygger Dongfeng och Peugeot bilar tillsammans vid tre fabriker i Kina. Det ska nu eventuellt även sättas upp ett särskilt exportföretag, där fordon som tillverkas i Kina ska exporteras till området Asia-Pacific, skriver Bloomberg.

Sedan tidigare har Peugeot genom sitt märke Citroen samarbete med en annan kinesisk biltillverkare vid namn Chang’an. Tillsammans bygger Citroen-bilar vid en fjärde fabrik i Kina. Peugeot-Citroens kinesiska äventyr fick dess försäljning att öka med 26 procent i fjol, och till år 2020 siktar Dongfeng på att sälja 1,5 miljoner fordon av det franska märket.

Affären blir det största utländska förvärvet av en kinesisk biltillverkare sedan Geely köpte Volvo 2010 för 1,8 miljarder dollar. Liksom i Volvos fall, så lockas de förlusttyngda fransmännen av nytt kapital och tillgången till en ny marknad med enorm potential, må vara med risk för såväl självständighet som teknik.

En fingervisning om hur effektivt det kan vara för kinesiska företag att köpa upp västerländska konkurrenter, kan ges genom en titt på Lenovo.

Redan 2004 köpte Lenovo IBM:s avdelning för tillverkning av PC-datorer, för den nätta summan av 1,75 miljarder dollar. Lenovo var redan på den tiden ett stort märke i Kina och Indien, men på den självcentrerade västerländska marknaden var företaget nästan helt okänt.

I väst spåddes det att ThinkPad skulle dö ut under Lenovos regi, och sväljas helt av den samtida sammanslagningen mellan jättarna HP och Compaq.

Men istället skedde det motsatta: HP gick kräftgång medan Lenovo tog ThinkPad till nya höjder, och i dag är det kinesiska företaget världens största PC-tillverkare, var tillväxt varit bättre än sektorn som helhet 17 kvartal i rad. Medan PC-föräsljningen backade globalt i fjol, så ökade Lenovo sina intäkter, sin vinst och sitt kapital.

Lenovo beslutade sig även i januari för att köpa IBM:s avdelning för tillverkning av billiga dataservar. Liksom IBM:s tillverkning av PC-datorer år 2004, så har företagets serveravdelning gått med förlust flera kvartal i rad, särskilt som många kunder lämnar servrar till fördel för molntjänster.

För att spara in på kostnaderna, planerar Lenovo nu att flytta produktion av servrarna till Asien, samtidigt som man behåller forskning och utveckling i USA. Ett tydligt koncept för tekniköverföring alltså, och Lenovo uppskattas erbjuda fortsatt arbete åt 7 500 tidigare IBM-anställda.

Lenovo hostade upp 2,3 miljarder dollar för IBM:s serveravdelning, i en affär som hade blivit Kinas största utländska teknologiska förvärv någonsin – om Lenovo inte månaden därpå hade köpt Motorola från Google för 2,9 miljarder dollar.

Även Motorola har gått med förlust – med över en miljard dollar sedan Google köpte företaget 2011 – men Lenovo är övertygade om att de kan vända Motorolas verksamhet till vinst ”inom några få kvartal”.

Detta eftersom Lenovo expanderar fort även vad gäller smartphones, och har som ambition att bli världsledande även inom detta område. I fjol ökade Lenovo sin försäljning av smarta telefoner med hela 132 procent, och redan nu är företaget världens fjärde största tillverkare av smartphones.

Liksom med bilar och dataservrar, så planerar Lenovo att göra Motorola balansräkning grön igen genom att satsa på den inhemska marknaden, såväl vad gäller tillverkning som försäljning.

Och det är inte endast inom teknologiskt krävande industrier som bilar, datorer och smartphones som kinesiska företag är på shoppingrunda. South China Morning Post påpekar att kinesiska förvärv av amerikanska företag ökar fort, och under fjolåret var som allra vanligast inom konsumentsektorn:

China’s outbound investment into US reached a record of US$11.2 billion, up 94 per cent from the first nine months of last year, according to Thomson Reuters. The consumer sector posted the strongest growth.

The pursuit of pricey deals in the US also reflects the financial muscle of China’s corporates, and their ability to compete with deal-savvy domestic rivals for attractive opportunities in the capital-intensive areas of consumer goods, advanced heavy equipment, and auto parts.

Det största kinesiska förvärvet av ett utländskt företag någonsin gjordes också i fjol, då kinesiska matproducenten Shanghui köpte sin amerikanske like Smithfields (känd främst för sina delikata skinkor) för hela 4,7 miljarder dollar, och därmed blev världens största producent av fläskkött.

Året innan köpte underhållningsföretaget Wanda den amerikanska biokedjan AMC för 2,6 miljarder dollar.

I dessa fall är kineserna ute efter att få in en fot på utländska marknader, snarare än att förvärva någon teknologi – paketering av fläskkött är trots allt en relativt enkel process i sammanhanget.

Oavsett vad de kinesiska företagens syfte må vara, så beredd er på att antalet västerländska företag som köps upp av kinesiska konkurrenter kommer öka. Och att många av affärerna kommer bli vinstmaskiner – likt Lenovos köp av IBM:s PC-tillverkning – trots västerländsk ignorans och okunskap.

19 februari 2014
föroreningar

Tonläget skruvas upp om Kinas luftföroreningar och miljöproblem

Rapporterna om alla negativa konsekvenser som Kinas miljöförstöring för med sig är många till antalet. Tidigare har de dock främst kommit från utländska organisationer eller forskare, men på senare tid har även inhemsk media och universitet gått hårt åt det negativa som Kinas snabba utveckling för med sig.

I veckan kom exempelvis en rapport från två kinesiska institutioner i Peking och Shanghai, som menade att Pekings luft ”knappt är lämplig att leva i”. Deras rapport placerar Peking näst längst ner av 40 städer globalt vad gäller tillståndet för miljön.

Det var ändå en ganska ödmjuk rapport jämfört med varningen som också nu i veckan kom från Bai Chunxue, som leder avdelningen för respiratoriska sjukdomar vid Zhongshan-sjukhuset i Shanghai och tillika en av Kinas främsta lungexperter.

I en intervju med brittiska The Telegraph, säger han att miljontals liv kommer gå till spillo i onödan, om Kinas myndigheter inte agerar snabbt och resolut mot landets luftföroreningar.

Den snabba ökningen av lungcancer, asthma och kroniskt obstruktiv lungsjukdom i Kina tillskriver Bai en likartad ökning av skadliga partiklar i luften, särskilt då de små partiklar som mäts enligt värdet PM 2,5.

Bai tvekar inte att uttrycka sig häftigt, och menar att dödligheten i dessa sjukdomar är relativt hög. Han menar att myndigheterna skulle kunna rädda otaliga liv om de bestämmer sig för att agera resolut, och säger vidare att Kinas luftföroreningar är så allvarliga att de även når länder som Japan och USA.

För bara ett par år sedan vore det endast med karriären som insats som prominenta personer i Kina kunde uttala sig på detta vis inför utländsk press. Men som The Telegraph påpekar, så sammanfaller Bais varningar med ett allt mer negativt tonfall även i inhemsk statlig media.

Då Pekings himmel nu i veckan återigen färgades grå av smog, skrev statliga tv-nätverket CCTV på sin mikroblogg att myndigheterna ”inte bör backa från sitt ansvar genom att låtsas som att föroreningarna inte existerar”.

Också statliga China Daily skrev i veckan att ”politiker i Peking och andra delar av landet”, vid upprepade tillfällen har uttryckt sin målmedvetenhet för att ta itu med luftföroreningarna, men att deras ”lamhet inför de allvarligaste föroreningarna på en månad slår dem rätt i ansiktet och påverkar deras trovärdighet”.

I mitten av januari i år kom ett ännu mer precist uttal från Kinas före detta hälsominister, som var med och arbetade fram en rapport som publicerades i brittiska vetenskapsmagasinet The Lancet, och menade att 350 000 till 500 000 kineser varje år dör i förtid på grund av luftföroreningar.

Samma månad sade även vice ordförande för Kinas planeringsmyndighet för miljöfrågor att det kommer kosta Kina nästa 2 000 miljarder kronor mellan 2013 och 2017 att städa upp landets luftföroreningar. En statlig tankesmedja rankade samma vecka också Kina som det land i världen näst efter Indien där luftföroreningarna är värst.

Och innan dess, i december, offentliggjordes även en myndighetsrapport som visade att 3,3 miljoner hektar (ett område lika stort som Belgien) av Kinas jordbruksmark är obrukbar på grund av föroreningar av luft, mark och vatten.

Kinas vice minister för ”land och resurser” gick ut och bekräftade tillståndet, och sade att tiotals miljarder kronor behövdes till ett pilotprojekt som skulle experimentera med att göra marken brukbar igen. Han menade också att tack vare tidigare rapporter om att ris förgiftats av kadmium, så har ytterligare försäljning av förgiftat ris kunnat stoppats.

Att så många allvarliga uttalanden kommer på så kort tid, från såväl höga tjänstemän som statlig media, visar på att Kinas myndigheter nu har insett vidden av problemet, och är redo att skrida till handling för att åtgärda det.

Det är dessutom en stor kontrast mot bara några år sedan: Då USA:s ambassad 2008 började mäta PM 2,5 i Peking, krävde kinesiska myndigheter att amerikanerna skulle sluta med detta, och menade att det var ”olagligt” av dem att mäta och publicera fakta om Kinas luft.

Men 2012 började myndigheterna – efter påtryckningar från allmänheten – själva att börja mäta och publicera PM 2,5 i Peking. Fler städer följde efter, och i dag kan man via internet eller en smartphone se nivåerna på luftföroreningarna i 179 kinesiska städer, jämfört med 0 för två år sedan.

Den senaste månaden har man dessutom krävt att 15 000 av de företag som förorenar mest i Kina, ska publicera sina utsläpp i luft, mark och vatten i realtid, och dessutom få dryga böter om man överskrider gränsvärdena. Böter har dessutom redan utfärdats till lokala myndigheter som inte uppnått målen vad gäller att minska luftföroreningarna, samtidigt som tusentals gamla och särskilt skitiga industrier öronmärkts för stängning.

Redan då landets pågående ekonomiska femårsplan (2011-2015) sjösattes, prioriterades miljön bland annat genom satsningar om 3 000 miljarder kronor på grön energi, och i september i år följdes detta upp med en detaljerad plan för att 2013-2017 få bukt med luftföroreningarna i tre särskilt akuta regioner: Pärlflodsdeltat, Yangtzedeltat samt det området som utgörs av Peking, Tianjin och grannprovinsen Hebei.

Det ska satsas nästan 2 000 miljarder kronor för att under dessa år få ner luftföroreningarna, och nyligen offentliggjordes även att ännu mer, drygt 2 200 miljarder kronor, nu ska satsas för att förbättra kvalitén på Kinas vatten med 30-50 procent.

Sammantaget handlar det alltså om över 7 000 miljarder kronor som på en handfull år ska satsas luft, vatten och grönenergi. Summan växer ytterligare om man räknar med lokala projekt, gamla överlappande projekt samt även initiativ för att göra jordbruksmarken odlingsbar igen.

Men, som statlig media själv har börjat uttrycka på senare tid, så är det en sak att lova guld och gröna skogar, och en helt annan sak att faktiskt utföra de åtgärder man förpliktigar sig till. En rapport från december i fjol visar även att Kina redan hamnat på efterkälken då det gäller de miljömål man satte upp för femårsplanen 2011-2015.

Dock har man kunnat se klara resultat; Kina slog i fjol världsrekord för mest nyinstallerad solkraft under ett år, och jag kan själv skriva under på att luften i Peking denna vinter är betydligt bättre än åren innan.

Myndigheterna vet att miljöföroreningarna är kostsamma, och mycket pekar på att man menar allvar denna gång. Ofattbara summor kommer de närmsta åren gå till att städa upp såväl luft som mark och vatten, vilket innebär enorma affärsmöjligheter för såväl inhemska som utländska aktörer.

Fler inlägg om: , , , ,
12 februari 2014
europa

Trend: Rika kineser köper medborgarskap i EU-länder

Trots vidlyftig kinesisk nationalism, är ett av många kinesers främsta mål eller i alla fall stora dröm att flytta utomlands.

Jag hör det hela tiden bland vänner och bekanta, och läser regelbundet rapporter i inhemsk och utländsk media om antalet rika kineser som till och med skickar sina familjer utomlands, även om de inte har möjlighet att följa efter själva.

Som exempel kan jag ta min klasskamrat från Hongkong, vi kan kalla henne fru Zhang. Hon är en handfull år äldre än mig själv, och har tillsammans med sin ännu äldre och välbetalde make en son som just nått skolålder.

Då vi andra i Hongkong diskuterade om vart vi skulle jobba, sade Zhang plötsligt en dag att hon och maken beslutat sig för att emigrera till Australien. Makens arbete (eller förmögenhet, kanske) gjorde att de enkelt skulle få medborgarskap. Fru Zhang skulle först flytta dit tillsamman med sonen, varpå maken skulle behöva vänta några år, innan hans företag skulle ge honom ett jobb som placerade honom i Australien.

Fru Zhang kommer från den relativt rika staden Hangzhou i östra Kina, som jag för ett par år sedan besökte tillsammans med min mor. Vi åt middag med Zhang och hennes son, varpå vi fortsatte tala om hennes framtidsplaner. Det var bara ett par månader kvar till flytten.

Jag frågade givetvis varför hon tyckte det var värt att splittra familjen för att flytta utomlands, särskilt som ju såväl hon och maken är välutbildade med ett brett kontaktnät, och Kina upplever en snabb ekonomisk tillväxt.

Zhang nämnde en rad förutsägbara anledningar – ren luft, säker mat, bättre utbildning till sonen, allmän välfärd och möjligheten att resa till flera länder med ett australiensiskt pass. Sedan smalnade hennes ögon något då hon sade: ”Men den främsta anledningen, den är politisk”.

Hon fortsatte berätta att de flesta kineser – särskilt då nyblivna föräldrar – går och bär på en ständig oro över hur Kinas politiska framtid ser ut. De vet att systemet inte bygger på folkets vilja eller önskan, utan snarare på en ganska så korrupt maktelit som håller kvar vid makten på grund av egenintressen.

”Vi har sett vad som kan ske tidigare, senast 1989 [massakern på Himmelska fridens torg], och vi vet att något liknande kan ske igen. Det är enkelt för dig som utlänning att kunna sticka om det blir politiskt oroligt eller våldsamt här, men vi är fast för alltid”, sade hon övertygande.

Vid tidigare politiska kampanjer eller oroligheter i kommunistkina, är det oftast just de rika som råkat mest illa ut. Det kan vara en bidragande anledning till att en undersökning i januari i år visade att 45 procent av intervjuade kineser med en årsinkomst på över 125 000 kronor, vill flytta utomlands. Kanada och Australien var de populäraste destinationerna, med Europa på en femte plats.

Ytterligare en nyligen utförd undersökning visade 64 procent av tillfrågade kineser med en förmögenhet på över 10 miljoner kronor överväger att emigrera. Bland miljonärerna var Europa den andra mest populära destinationen, efter USA.

I ett bredare perspektiv kan nämnas att rika kineser redan har placerat 450-658 miljarder dollar i utländska tillgångar, i vad som kallas ”den största migrationen av kapital i modern tid”.

Detta verkar inte förbigått myndigheterna i flera krisdrabbade europeiska länder. Redan i oktober 2012 införde Portugal ett migrationsprogram, där rika utlänningar kan få permanent portugisiskt medborgarskap om de investerar en halv miljon euro i fastigheter, eller en miljon euro i lokala affärsverksamheter.

I september i fjol startade även Spanien en initiativ som i mångt och mycket är identiskt med Portugals. Även Grekland och Cypern har följt efter, med program som nu ger uppehållstillstånd till investerare som köper fastigheter för en kvarts miljon euro.

Ungern började i fjol erbjuda permanent uppehållstillstånd ”på köpet” till utländska investerare som låser minst 250 000 euro i femåriga statsobligationer. Även i Holland går det nu ansöka om permanent medborgarskap för den som investerar 1,25 miljoner euro i lokala affärsverksamheter, vilket myndigheterna hoppas ska skapa fler jobbtillfällen.

Malta tog dock nyligen det hela ett steg längre, i och med en ny lag som innebär att utlänningar kan få ett maltesiskt pass om de donerar 650 000 euro till landets nationella utvecklingsform. Det innebär i praktiken att Malta säljer permanenta EU-medborgarskap för 5,5 miljoner kronor.

Beslutet skapade givetvis en debatt i det maltesiska parlamentet, men ännu värre var reaktionerna i EU, där 89 procent av medlemmarna i Europaparlamentet röstade emot Maltas program, med argumentet att ett EU-medborgarskap inte bör ha en prislapp.

Och det är mycket riktigt främst kineser som dragit nytta av krisdrabbade europeiska länders generösa erbjudande om medborgarskap. Av 560 så kallade ”golden visas” som Portugal utfärdade på ett knappt år fram till oktober 2013, så gick 90 procent till kineser och hongkongeser, vilka sammanlagt investerade 280 miljoner euro i den portugisiska ekonomin.

Det är alltså utan tvekan en lönsam migrationspolitik; en migrationsagent baserad i Hongkong, som South China Morning Post intervjuar, säger att 80 procent av hans klienter som söker europeiskt medborgarskap har en förmögenhet på över 150 miljoner kronor.

Ett land som gått i bräschen för att locka rika kinesiska invandrare är Kanada. Redan 1986 införde landet ett kontroversiellt ”investerings-visum-program”, som innebar att utlänningar goda för minst 1,6 miljoner kanadensiska dollar, som räntefritt lånade ut 800 000 kanadensiska dollar i fem år till landets myndigheter, kunde håva hem ett kanadensiskt medborgarskap. Initiativet har sedan dess lockat minst 186 000 rika invandrare till Kanada; det stora flertalet kineser.

Men nu i veckan deklarerade kanadensiska myndigheter att detta program kommer skrotas, eftersom det gått bortom kontroll på grund av det stora antalet kineser som ansöker om att få komma till landet.

Bara i British Columbia, där Vancouver ligger, väntar 59 000 investerare och 7 000 entreprenörer på att få sina ansökningar beviljade. Över 70 procent av dessa är kineser. Det är ändå en mindre andel än 2010, då 92 procent av 27 535 ansökningar om att invandra till British Columbia var från kineser. Så gott som alla antogs.

Så trots den uppskattade samlade förmögenheten på nästan 80 miljarder kronor som de cirka 45 000 väntande kinesiska emigranterna sitter på enligt South China Morning Post, så kommer nu samtliga ansökningar att avslås, programmet skrotas och ansökningsavgifterna returneras.

Motiveringen till detta är bland annat en osund utveckling av Kanadas fastighetsmarknad, ett tryck på sociala tjänster och infrastruktur i Vancouver, samt decimeringen av vad man ser som kanadensisk kultur.

Nu till 10 000-kronors-frågan: Hur många av dessa 45 000 rika kineser som nyss fått avslag från Kanada, kommer söka sig till de europeiska länder som erbjuder medborgarskap i utbyte mot investeringar eller lån? Och vad kommer det få för effekt på Europa, social såväl som ekonomiskt?

I inläggets början nämnde jag att Australien var en särskilt populär destination för kinesiska migranter. Landets myndigheter hoppas nu mycket riktigt kunna locka rika kineser, efter att Kanada skrotat sitt program.

Under Australiens nya regering har antalet kinesiska invandrare ökat med 600 procent, skriver australiensiska The Spectator. Det är nu möjligt att få medborgarskap i landet för investerare som köper obligationer för 1,5 miljoner dollar.

Kanske blir de lika lyckliga som Zhang, som för någon månad sedan sade att hon njuter av naturen, och är särskilt lycklig över att se sin son göra framsteg i en skola som inte bygger på rotinlärning.

8 februari 2014
diabetes

Kinas expansiva men sjuka sjukvård

Analysfirman IMS Health kom i veckan ut med sin prognos för den globala läkemedelsmarknaden fram till år 2017. Som väntat står Kina ut; tillväxten för försäljning av läkemedel här väntas öka med 14-17 procent årligen fram till 2017.

Det får i så fall värdet på Kinas läkemedelsmarknad att öka från 81 miljarder dollar år 2012, till 160-190 miljarder dollar år 2017. Senast år 2016 beräknas Kina passera Japan och bli världens andra största marknad för läkemedel bakom USA.

Denna snabba tillväxt har flera anledningar, främst en allt äldre och rikare befolkning, samt införandet av Kinas första allmänna sjukförsäkring någonsin.

Men alla som har varit på ett kinesiskt sjukhus vet att den kinesiska sjukvården inte mår särskilt bra alls. För er som inte har varit där så kan jag berätta vad som kännetecknar ett besök där:

* Det är fullt med folk, som givetvis inte står i kö. Tumult och bråk uppstår inte sällan då det ska flängas mellan luckor, där olika recept och turordningslappar hämtas ut.

* Även då man ska träffa läkaren så står det fullt med patienter runtomkring som ”väntar” på (läs: tränger sig fram till) sin tur. Respekt för integritet saknas nästan helt. Sist då jag röntgade skallen efter att ha fått en golfboll i huvudet, var det minst 20 övriga patienter som kollade på mina röntgenbilder och lyssnade på läkarens analys.

* Personalen är underbemannad på ett vis som skulle få svenska sjuksköterskor att omedelbart segna ner till golvet av stress. Obetald övertid hör till praxis. I genomsnitt hinner läkare med ett par minuter per patient, som givetvis blir irriterad av de korta och otillräckliga mötena.

* Läkare har fortfarande extremt låga löner. Även i en stad som Peking – med bostadspriser och levnadskostnader i klass med Stockholm – tjänar läkare ofta omkring 5 000 kronor i månaden. Detta gör att de måste utöka sina löner med hjälp av försäljning av läkemedel.

Och det är just detta system som är den kinesiska sjukvårdens värsta ingrediens. Faktumet att såväl läkare som sjukhus är beroende av intäkterna från läkemedel för sin överlevnad. Kinas allmänna sjukhus finansieras nämligen endast till 9 procent av statliga pengar, och 40 procent av sjukhusens intäkter kommer istället från försäljning av medicin.

Sjukhusen tillåts behålla 15 procent av priset på läkemedel, vilket leder till devisen ”ju dyrare desto bättre” när recept ska skrivas ut. Detta förhållande märks tydligt genom faktumet att 40 procent av Kinas sjukvårdskostnader går till mediciner, jämfört med ett snitt på 16 procent i OECD-länderna.

Vad gäller läkare så livnär de sig även på mutor från läkemedelsbolagen, som gör allt för att få in en fot på en marknad där sjukhusen har i det närmaste monopol på mediciner. Företagen kan helt enkelt inte att ta del av denna lukrativa tillväxt om man inte mutar sjukhus och läkare.

Detta gäller såväl inhemska som utländska aktörer. I somras utreddes brittiska GlaxoSmithKline – ett av världens största läkemedelsföretag – för korruption i Kina, vilket slutade med att fyra ledande befattningshavare häktades för misstankar om att ha mutat läkare och sjukhus med motsvarande tre miljarder kronor.

En av de häktade erkände vad som skett, och sade samtidigt att företagets mediciner hade kunnat vara 20-30 procent billigare i Kina, om det inte vore för alla under-bordet-avgfiter till läkare och sjukhus.

Detta system får givetvis allvarliga konsekvenser för patienterna. Inte bara det att läkemedlen blir dyrare, utan de kan även helt enkelt bli otillgängliga, eftersom tillverkarnas vinstmarginaler pressas till den grad att man helt enkelt inte finner det lönsamt att distribuera vissa sorters mediciner till vissa områden, förklarar The Economist:

Lancet Global Health, a British journal, published a study in October showing that in 2012 the lowest-priced generic drugs were significantly harder to find in Shaanxi province than they had been two years earlier. It attributes the decrease in availability to the provincial bidding system, which squeezed the margins of some drug companies so much that they would rather not make or supply the drugs. According to state-owned media, that has created a shortage of some life-saving drugs across the country.

Själva faktumet att läkemedlen är dyrare är vad de bör vara, samt att läkarna ofta skriver ut mediciner helt i onödan, leder givetvis också till frustration bland patienterna.

I oktober i fjol skedde sex våldsamma attacker mot sjukhuspersonal på bara en månad, varav en med dödlig utgång. Under 2012 dödades sju läkare och sköterskor av patienter eller anhöriga vars tålamod runnit över. Vid ett fall i staden Tianjin höggs en läkare ihjäl med yxa, och i ett annat fall använde sig en 17-årig patient av en fruktkniv för att mörda sin doktor.

Som med så mycket annat i Kina, så har myndigheterna uppmärksammat problemet, och sedan 2009 gjort målmedvetna försök att sänka priserna på läkemedel. Men egenintressena är enorma, och prissänkningar har främst lett till brist på läkemedel som i exemplet ovan, snarare än minskad korruption.

Det råder inget tvivel om att Kinas sjukvårdssektor och läkemedelsförsäljning kommer växa lavinartat under de kommande åren. Dock återstår det att se vilka aktörer som kan dra nytta av denna tillväxt, eftersom systemet rinner över av korruption.

Bäst till ligger företag med nischprodukter, eller som kan erbjuda läkemedel inom sitt område så effektiva att de helt enkelt inte går att tävla mot. Tidigare här på Finansliv har jag skrivit om danska insulintillverkaren Novo Nordisks otroliga expansion i Kina, vilket torde vara ett praktexempel på framgång, och en diametral motsats till GlaxoSmithKlines kinesiska äventyr.