28 juli 2015
aktier

Kinas börsfall beror på misstro

Så har det hänt igen; börsen i Kina har rasat dramatiskt. Landets största index i Shanghai stängde på minus 8,5 procent igår, vilket är den sämsta dagsnoteringen sedan 2007.

Över två tredjedelar av de handlade aktierna föll med 10 procent under måndagen, vilket är den högsta tillåtna rörelsen under en handelsdag i Kina.

Nedgången fortsatte i dag under tisdagen. Då marknaden i Shanghai öppnade låg index på minus 4 procent, men stängde efter en mindre återhämtning i dag på ”bara” minus 1,6 procent.

Denna lilla återhämtning kom dock först efter att Kinas centralbank under tisdagsmorgonen pumpat in över 70 miljarder kronor i landets banksystem, och samtidigt garanterade användningen av en rad monetära verktyg för att uppehålla bankernas likviditetsnivåer.

Dessutom sade Zhang Xiaojun, talesman för Kinas högsta statliga regleringsmyndighet, efter raset i måndags lovat att man från myndigheternas sida är redo att trappa upp sina köp av aktier för att lugna ner och stabilisera marknaden, samt att straffa de individer eller företag som ägnar sig åt ”skadlig” short selling.

Vad som gör måndagens börsras särskilt oroande, skriver Bloomberg, är att ingen riktigt kan peka på vad fallet beror på. Det kom plötsligt och utan uppenbar anledning, efter några lugna veckor där Kinas börs faktiskt stigit med 16 procent:

It’s days like Monday that reassure Tony Hann he was right to avoid stocks in mainland China.

The severity of an 8.5 percent drop in the Shanghai Composite Index is bad enough, but what irks him the most is not knowing why it tumbled so much. In a market where unprecedented intervention has made government money one of the biggest drivers of share prices, authorities aren’t transparent enough for investors to make informed decisions, said Hann, the head of emerging markets at Blackfriars Asset Management Ltd.

Monday’s plunge was all the more surprising because it followed a government rescue package that had helped drive a 16 percent rally since July 8. That support appeared to vanish without warning, leaving analysts guessing whether authorities shifted their policy stance or just got overwhelmed by a flood of sell orders.

Om det alls fanns någon anledning till det plötsliga raset, så verkar det vara rädslan hos investerare över att Kinas myndigheter ska upphöra med det åtgärder man på senare tid företagit sig för att hindra ytterligare börsfall.

Som jag skrev i mitt förra inlägg här på Finansliv, så har myndigheterna sedan början av juni bland annat stoppat planerade börsintroduktioner, stoppat handeln i över tusen aktier, förbjudit stora investerare att alls sälja sina innehav, sänkt räntan och pumpat in mängder med pengar i de statliga bankerna samt ökat de egna aktieköpen.

Dessa åtgärder har alltså blott fått tillfälliga resultat, och nu misstänker investerare att myndigheternas verktygslåda börjar bli tom. Därför lovar nu Zhang Xiaojun och statliga regleringsmyndigheten ytterligare stöd för att stoppa raset.

Men här finns också en stor paradox. Om myndigheterna ingriper i ännu större utsträckning, så blir konsekvensen en ännu större tveksamhet bland investerare vad gäller de finansekonomiska reformer som Kinas ledning har utlovat som ett steg i ledet för att öppna för konkurrens och göra yuan till en internationell valuta.

Om Kinas myndigheter försöker manipulera intervenera ännu mer så tar man samtidigt ett steg längre bort från de ekonomiska reformer som har utlovats för att attrahera sparare. Eller: ju mer Kinas myndigheter intervenerar, desto större misstro skapar man. Samtidigt riskerar man ytterligare fall på börsen om man inte intervenerar.

Rävsaxen har man skapat på egen hand genom att inte låta marknaden vara en fri marknad. Rent reflexmässigt försöker myndigheter och media nu skylla börsfallet på utomstående faktorer. Zhang Xiaojun uttryckte i måndags misstankar om att stora privata investerare koordinerade och samarbetade med varandra för att sälja av sina innehav på ett för Kina ”skadligt vis”.

Statlig kinesisk media skyller återigen på ”utländska aktörer” som man menar ”måste ligga bakom” börsens nedgång, och uppmanar till kamp för att skydda ”vår förmögenhet”.

Vad det handlar om är – givetvis – en nödvändig justering efter att index i Shanghai rusat med cirka 150 procent under ett år fram till denna år, samtidigt som Kinas ekonomiska tillväxt är nere på sina lägsta nivåer sedan slutet av 1990-talet. Börsuppgången berodde mycket på uppmaningar och signaler från de statliga medier och myndigheter som nu gör allt för att hindra justeringen – och därmed snarare riskerar att förvärra nedgången.

Wen Jiabao, Kinas förre premiärminister, sade vid ett tidigare tillfälle att förtroende är viktigare än guld – och det råder nu en utbredd misstro mot kinesiska myndigheters vis att behandla landets finansmarknad på, eller för den delen rapporteringen av ekonomisk statistik.

Då Kina för en dryg vecka sedan rapporterade sin tillväxt för årets andra kvartal så låg den på exakt 7 procent; precis samma som under första kvartalet och precis samma som myndigheternas målsättning för hela 2015. Detta trots att flera analytiker hade spått en något lägre tillväxtsiffra för Kina under årets andra kvartal, baserat på faktorer som energianvändning och fraktade varor.

Nästan samtliga stora internationella medier och allehanda bevakare av Kina ifrågasatte därmed denna återigen helt exakta BNP-siffra. Detta särskilt som kinesiska tjänstemän själva sade ett par veckor i förväg att Kinas tillväxt under andra kvartalet skulle hamna på under 7 procent.

Bland annat The Economist påpekar att Kina har en lång historia av tveksamma BNP-rapporter. Under asiatiska finanskrisen skiljde sig den officiella tillväxten från andra viktig indikatorer med cirka 3 procentenheter:

China has a history of ironing out the ruffles in its growth figures. No less an authority than Li Keqiang, now the premier, once said that local GDP data were ”man-made and therefore unreliable”. The most notorious case of manipulation came in 1998 in the aftermath of the Asian financial crisis. Many Asian countries suffered recessions but China claimed to grow by a hefty 7.8% that year. Looking at other indicators, many economists concluded that growth was in fact closer to 5%.

Att rapporterna om Kinas BNP-tillväxt ligger exakt i linje med prognoserna är givetvis en nödvändighet för att inte förvärra börsraset ytterligare. Den branta nedgång som Shanghais index upplevt sedan mitten av juni beror ju just till stor del på den tidigare kraftiga uppgången, tillsammans med den i kinesiska mått mätt relativt svaga tillväxtprognosen på 7 procent. Att sedan missa denna prognos skulle utan tvekan förvärra osäkerheten på marknaden.

Därför rapporterar Kina ändå en BNP-tillväxt på 7 procent. Men i takt med att misstron mot landets kusligt exakta BNP-prognoser ökar, så kan Kinas tillväxtrapporter till slut bli lika ihåliga som regleringsmyndighetens åtgärder för att stoppa börsraset, eller myndigheternas tendens att skylla fallet på privata investerares elakartade samarbete eller ”utländska aktörer”.

Fler inlägg om: , , , , , ,
14 juli 2015
aktier

Kinas börser återhämtar sig – för stunden

I början av juli skrev jag här på Finansliv om börsraset i Kina. Landets största index i Shanghai hade då precis sjunkit under 4 000 punkter, vilket innebar att en fjärdedel av dess marknadsvärde – eller över 3 000 miljarder kronor – raderats sedan mitten av juni.

Dagarna efter fortsatte nedgången i Shanghai och index låg 9 juli under 3 400 punkter innan vändningen kom. Redan dagen efter var index uppe och snuddade vid 4 000 punkter igen, och under tre dagar steg det med 13 procent. Vid ChiNext i Shenzhen var återhämtningen ännu större; cirka 20 procent på tre dagar.

Från Kina hördes triumferande röster om att det plötsliga raset blott var en justering som nu är under kontroll tack vare myndigheternas beslutsamma åtgärder. Men vad var det egentligen som triggade återhämtningen, och hur länge kommer den att vara?

Vad som först skedde var att landets säkerhetsministerium 9 juli offentliggjorde lanseringen av en ”landsomfattande kampanj” för att bekämpa olagliga aktiviteter på landets marknader i ”investerarnas intressen”.

I denna kampanj ska polisen samverka med regulatorer för att stoppa insiderhandel och läckage av insiderinformation. Vidare ska aktörer som fabricerat information eller försökt manipulera marknaden hittas och ”straffas i enighet med lagen” – något som även gäller aktörer som sysslat med short selling.

Vidare handelstoppades över hälften av aktierna på Shanghaibörsen som en extra åtgärd för att säkerställa ett slut på det fria fallet – över 1 000 av dem är frysta än i dag. Också flera sedan länge planerade nya börsnoteringar sköts upp eller ställdes in helt.

Samtidigt förbjöds stora innehavare och investerare att sälja – exempelvis får aktörer som äger mer än 5 procent i någon aktie sedan 9 juli inte sälja sin andel på ett halvår, med hot om ”allvarliga följder” från myndigheter och regulatorer.

Slutligen skapades även en ljusskygg fond för att hantera särskilt dåligt presterande aktier. Jason Zweig vid Wall Street Journal sammanfattade det hela som att kinesiska myndigheter ”ser på marknaden som lera vilken kan formas”.

Och åtgärderna gav genast resultat; över 1 200 kinesiska aktier steg genast med 10 procent – taket för en handelsdag – då marknaderna öppnade på morgonen 10 juli. (Här kan man verkligen prata om att manipulera marknaden.)

Men trots dessa krafttag och över 1 000 handelstoppade aktier, så sjönk ändå Shanghais index nu under tisdagen. Må vara med blott lite drygt 1 procent – men det finns utan tvivel rum för ytterligare nedgång. Trots att värdet på Shanghai sjunkit med över en fjärdedel sedan mitten av juni så är det fortfarande i dag upp med 95 procent från juni i fjol.

Jason Zweig vid Wall Street Journal menar dock att marknaden – trots myndigheternas föreställningar om lera – är mer lik vatten och alltid hittar sin egen nivå trots kontroll uppifrån. Vilka är då de potentiella konsekvenserna av en misslyckad kinesisk aktiemarknad?

Till att börja med så kan Kinas nedgång dra med sig andra marknader i regionen. Hang Seng i Hongkong har den senaste månaden rört sig i samma mönster som Shanghai – må vara inte med en lika hög volatilitet – och det finns också indikationer på att Nikkei drabbas av osäkerheten i Kina.

Värre för Kina, så har dramatiken förmodligen skrämt iväg många utländska investerare. Med anledning av handelstopp och säljförbud har paralleller dragits mellan kinesiska börser och låten ”Hotel California” av The Eagles – ”you can check out any time you want, but you just can never leave.”

Det är också i stort sett omöjligt för exempelvis fondförvaltare att för tillfället värdera den kinesiska marknaden på ett skäligt vis, med tanke på just handelstopp och de kraftiga myndighetsåtgärderna.

Vissa analytiker menar rent av att Kinas börskrasch kan få stora politiska konsekvenser, och att det är därför Kinas myndighet har tagit till sådana krafttag:

Tumbling stocks add one more thing to the list of grievances among China’s growing middle class that threatens to undermine the ruling Communist party, Charles Robertson, global chief economist at Renaissance Capital, said on CNBC’s ”Squawk Box Europe.”

”All non-oil exporting countries become democracies as they get richer and China is at that stage where I think it could be a democracy on a 5-10 year view,” Robertson said.

I think the Chinese authorities don’t want another reason, even for a few million Chinese, to be disgruntled with the Communist party and out on the streets,” he said, referring to the selloff.

(…)

”While there are signs this morning that the rout may be abating, the reputational damage incurred by the turmoil throws into question both the authorities’ commitment to liberalizing the financial sector and, more importantly, their ability to manage China’s economic downturn,” Nicholas Spiro, managing director at Spiro Sovereign Strategy, told CNBC.

”The big risk is that the selloff, if not quickly stemmed, could undermine the entire reform process in China if the Communist party feels it’s too much of a political risk.”

Personligen tror jag inte att den volatila börsen kommer resultera i någon politisk oro; kineserna har varit med om värre saker tidigare och dessutom utgör aktiemarknaden fortfarande en väldigt liten del av den kinesiska ekonomin.

Som exempelvis The Economist skriver så är marknadsvärdet av Kinas börser blott en tredjedel så stor som landets BNP, jämfört med över 100 procent i de flesta utvecklade ekonomier.

Vidare så är mindre 15 procent av hushållens finansiella tillgångar investerade på aktiemarknaden – lejonparten återfinns istället i fastigheter eller traditonella bankkonton.

Det är alltså ingen idé att oroas över klickvänliga skandalrubriker om vad Kinas börskrasch kan få för katastrofala följder för landets politiska eller ens ekonomiska utveckling. Samtidigt är det heller ingen idé att investera på en så pass reglerad, osäker och icke transparent marknad som den kinesiska.

9 juli 2015
censur

Kinas kontrollerade internet hindrar utländska investeringar

En ny undersökning utförd av europeiska handelskammaren i Kina visar på en dyster framtidsutsikt bland företagen som finns på plats i landet.

Av de 541 tillfrågade europeiska aktörerna i Kina är det endast 58 procent som ser optimistiskt på tillväxtmöjligheterna under de kommande två åren, och bara 28 procent som är optimistiska till vinstmöjligheterna under samma tidsperiod.

De är en klar minskning från tidigare år – dessutom planerar hela 39 procent av företagen att minska sina kostnader i Kina under årets gång, och hela 61 procent av dessa ska dra ner på antalet anställda.

I en intervju med CNBC säger Jörg Wuttke, kinachef vid europeiska handelskammaren, att företagens negativa inställning har att göra med Kinas avtagande ekonomiska tillväxt.

För bara drygt fem år sedan var Kina i stort sett världens enda stabila ekonomiska framgångssaga, med en stadig tillväxt kring 10 procent. Nu sjunker tillväxten – vilket tydligt ses genom indikatorer som energianvändning och godstransport – samtidigt som andra marknader i regionen blivit attraktiva nog att locka till sig investeringar från utländska företag.

Kina är främst ute efter utländska investeringar inom forskning och utveckling, särskilt som landets ambition att klättra i näringskedjan genom att producera mer tekniskt avancerade produkter än tidigare.

Wuttke förklarar dock hur den nya undersökningen visar att endast 25 procent av de tillfrågade europeiska företagen har investerat i forskning och utveckling i Kina, vilket är en lika stor andel som för 6-7 år sedan.

Han nämner anledningar som teknikstöld och bristande immaterialrätt som anledningar till att många utländska företag tvekar inför att bedriva forskning och utveckling i Kina, samt att personalen upplever svårigheter med luftföroreningar och byråkrati i form av arbetsvisum.

Men den största enskilda faktorn är enligt undersökningen Kinas långsamma och censurerade internet. Wuttke pekar ut internet som ett tungt ok vilket gör att Kina växer långt under sin potential inom forskning och utveckling.

57 procent av företagen framhåller att censuren har en negativ effekt på affärsverksamheten i Kina. 31 procent upplever att Kinas internet gör det svårt att kommunicera med såväl kunder som högkvarteren i Europa, samtidigt som 24 procent menar att den långsamma uppkopplingen leder till lägre produktivitet.

Flera av företagen pekar vidare ut Kinas internet som en direkt anledning till att man inte satsar på forskning och utveckling i landet, samt en faktor som gör det svårt att attrahera skicklig personal.

Wuttke menar att det ”helt enkelt inte duger” för Kina – världens andra största ekonomi och världens största utländska investerare – att ha ett internet som är ”fem gånger långsammare än i Sydkorea”.

Enligt Wuttke är Kinas myndigheter medvetna om detta, och gör sitt för att försöka hastigheten på landets internet. Men så länge man är besatt av att kontrollera nätet kommer det vara omöjligt att åtgärda bristerna.

Jag har tidigare flera gånger här på Finansliv skrivit om de kinesiska myndigheternas grepp om internet hårdnat de senaste åren; allt från blockering av Gmail till förnedrande rättegångar och fängelsedomar mot mikrobloggare.

Financial Review skrev nyligen en lång artikel just om Kinas mikrobloggare, som någonstans kring sommaren 2012 blev en ny slags maktbas och utmanade myndigheternas informationsmonopol genom att återge utländska nyheter och hänga ut korrupta tjänstemän med bilder på nätet.

Analytiker kallade då mikrobloggen Sina Weibo för ”en blandning av CNN och Facebook”. Men bara fram till andra halvåret av 2013. Sedan bestämde sig myndigheterna för att återta internet och sitt informationsmonopol.

I september 2013 infördes nämligen en lag enligt vilken mikrobloggare kunde arresteras och dömas till tre års fängelse för ”nedsättande” poster med fler än 5 000 läsare eller 500 delningar.

Definitionen av ”nedsättande” ligger givetvis hos myndigheterna. Lagen har därmed (miss)brukats återupprepade gånger för att sätta skräck i landets politiska bloggare.

Sina Weibo har gradvis övergetts av intellektuella och regimkritiker, som kommit till insikt med att det inte finns något utrymme för deras åsikter under Kinas nya president Xi Jinping.

Financial Reviews artikel tar sin början i ett möte som ägde rum förra månaden i Pekings utkanter. ”Centrala ledningsgruppen för internetsäkerhet och information”, där Xi Jinping är ordförande, kallade då till sig Kinas kvarvarande inflytelserika bloggare:

Last month, at a state-run hotel outside Beijing, a group of China’s most influential bloggers assembled. None was there by choice.

They had been summonsed to the Changping district, north-west of the capital, by the State Internet Information Department for a seminar on ”Domestic Current Affairs”.

It was the modern version of a re-education camp, complete with swimming pool, towelling robes and a buffet breakfast.

”The authorities were using the carrot rather than stick approach,” says one person told about the event, who can’t be named.

But while the surroundings were pleasant enough and the language cordial, the message was blunt.

China’s Communist Party had taken back the internet; the bloggers should stop writing about politics, the party and anything else that went against the official narrative advanced by propaganda authorities.

Alltså: Kinas myndigheter samlade just landets mest inflytelserika bloggare vid ett statligt hotell där de beordrades att hålla käften.

Detta kom också just innan Kina antog den nya nationella säkerhetslag som klubbades genom vid förra månadsskiftet.

Denna lag består av en rad svepande formuleringar som ger staten rätt att ”ta till alla nödvändiga åtgärder” för att försvara Kinas suveränitet och ”hindra spridningen av olaglig eller skadlig information”.

Detta borgar givetvis för ännu hårdare kontroll över internet, vilket knappast kommer underlätta för de redan missnöjda utländska företagen att etablera forskning och utveckling eller kommunicera med sina kunder och högkvarter.

3 juli 2015
aktier

Kinesiska börsen faller med över en fjärdedel

För sex veckor sedan varnade jag här på Finansliv för en kinesisk börsbubbla. Kinas största börsindex i Shanghai nådde sedan toppen 12 juni då gränsen på 5 000 punkter sprängdes, vilket innebar en värdeökning på över 150 procent sedan samma månad förra året.

Under torsdagen letade sig Shanghais börs under 4 000 punkter för första gången sedan april och nu under fredagen har tappet fortsatt. Sedan 12 juni har index nu tappat över en fjärdedel och över 3 000 miljarder kronor i marknadsvärde har utraderats.

I Shenzhen har nedgången under samma period varit ännu större; från en topp på 3 140 punkter till omkring 2 100 punkter i dag. Chinext, det index i Shenzhen som ofta kallas för ”Kinas Nasdaq”, har rasat från 3 899 till under 2 600 punkter.

Men att just Shanghais index skulle sjunka under den psykologiska nivån 4 000 punkter var en besvikelse för många investerare som väntat sig att myndigheterna skulle intervenera för att hundra detta.

Förvisso så har myndigheterna försökt att stoppa nedgången den senaste veckan, men trots de ånga åtgärderna har man inte lyckats.

Under föregående helg sänkte Kinas centralbank utlåningsräntan med 25 punkter till 4,85 procent. Det var den fjärde sänkningen på ett drygt halvår, och det uttalade målet med sänkningen var att motverka fluktuationer på börsen.

Samtidigt sänktes även kravet på återkastning (required rate of return, RRR) för utlånare på landsbygden och till mindre företag. Det var första gången sedan finanskrisen 2008 som centralbanken sänker utlåningsräntan och återkastningkraven på samma gång.

Under veckan har börserna i Shanghai och Shenzhen dessutom kommit överens med börsens clearinginstitut att minska transaktionskostnaderna, som kommer sänkas med en tredjedel från och med 1 augusti. Börserna sade att sänkningen kom på order från regulatorerna, och att liknande sänkningar tidigare har skapat stora uppgångar.

Detta har alltså fått föga repsons, och under torsdagen ansökte över 20 aktier om handelsstopp under fredagen. Trots detta var index i Shanghai ned med cirka 5 procent under fredag förmiddag.

Enligt Xu Gao, chefsekonom vid Everbright Securities, så är det extra viktigt att hindra Shanghai från att falla under 3 400 punkter, som enligt Xu är en kritisk nivå och kan ”trigga en lavin av säljande”.

Han menar vidare att en sådan situation kan drabba landets banker eftersom de har lånat ut pengar – om än indirekt – till investerare. Konsekvenserna riskerar då bli allvarliga nog för att kallas finanskris, säger Xu.

Kinas regulatorer meddelade också under fredagen att kommer starta en undersökning angående manipulation av marknaden, vilket givetvis resulterade i ännu större oro.

I den kaotiska situationen har till och med ”utländska krafter” fått skulden för nedgången – en klassisk syndabock i Kina för allt från kritik mot staten till demokratidemonstrationer i Hongkong.

Såväl amerikanska myndigheter som Goldman Sachs har fått skulden för att orkestrerat börsfallet.

South China Morning Post skriver:

In a cartoon published on Tuesday by thepaper.cn, a state-owned digital media outlet that aims to engage with a young audience, an old Chinese woman is depicted as saying she wants to thank the government for helping to rescue the market. She also blames “foreign ghosts” for willing it to crash.

The cartoon immediately went viral on Weibo and WeChat, China’s two most popular social media networks. Many Chinese netizens rallied behind the cartoon and began venting against “foreign interference” for destabilising the domestic market.

In another blog on a local financial news site that was also spreading fast on Tuesday, Goldman Sachs was among the overseas institutions blamed for shorting China’s index futures, a ploy the unnamed author credited for the recent market routs.

Interestingly, the politically sensitive posts were not taken down by Chinese censors, but were left untouched to gain traction online.

In fact, China’s Financial Futures Exchange waited until Wednesday afternoon to deny the rumours that Goldman Sachs and other foreign investors had been shorting Chinese stocks using index futures, according to a report by Reuters.

Hur omfattande kan kraschen då bli? Patrick Chovanec, tidigare professor vid Tsinghua University som nu följer kinesiska börsen för Silvercrest Asset Management i USA, tror att index i Shanghai kan falla ända ner till 2 100 punkter vilket är samma nivå som när rallyt började förra sommaren.

Fler inlägg om: , , , , , ,
24 juni 2015
handel

Olja knyter samman Kina och Mellanöstern

Det senaste årtiondet har handeln mellan Kina och Mellanöstern ökat med över 600 procent, och uppgick i fjol till nästan 2 000 miljarder kronor.

Länder som Saudiarabien, Egypten, Iran, Irak och Turkiet handlar nu mer med Kina än med något annat land inklusive USA.

Det är främst olja som ligger bakom denna förändring. Tack vare skifferolja och skiffergas har USA:s oljeimport under de senaste åren minskat kraftigt. Kinas behov har tvärtemot ökat; under fjolåret var landet världens största importör av råolja, och mer än hälften av importen sker nu från Mellanöstern.

Trenden kommer hålla i sig: Kina importerade över tre miljoner fat råolja om dagen från Mellanöstern i fjol och enligt International Energy Agency kommer denna mängd nästan fördubblas igen fram till år 2035. Då kommer 90 procent av regionens olja gå till Asien eftersom USA endast kommer importera 100 000 fat om dagen, vilket kan jämföras med 2,5 miljoner fat år 2000.

Den allt större oljeexporten till Kina innebär givetvis samtidigt en ökad kinesisk ekonomisk närvaro i regionen. Kinesiska företag bygger i detta nu en tunnelbana i Tehran, ett snabbtåg i Saudiarabien och två hamnar i Egypten.

Kina skrev tidigare denna månad under ett nytt samarbetsavtal med just Egypten, värt cirka 90 miljarder kronor i en rad olika projekt med fokus på infrastruktur.

Enligt The Economist svämmar Kairos basarer redan över av billiga kinesiska importvaror, och kinesiska bilar blir en allt vanligare syn på gatorna i denna och andra arabiska huvudstäder. Vid Suezkanalen har Kina redan etablerat en särskild ekonomisk zon med fabriker som tillverkar mattor, kläder och plastvaror.

Även denna trend kommer hålla i sig. Redan 2013 talade Kinas president Xi Jinping om planer på att återuppliva den gamla sidenvägen, och på nytt länka ihop Kina med Iran och arabvärlden i syfte att öka handeln.

Nu börjar detaljer komma ut om detta enorma projekt; förra månad avslöjade China Development Bank planerade investeringar på cirka 900 miljarder dollar för hundratals projekt i över 60 länder med samlingsnamnet ”One Belt, One Road”.

Denna väg är tänkt att gå genom bland annat Iran, Irak, Syrien och Turkiet. Investeringarna handlar främst om infrastruktur, energi, telekommunikation, kol, gas och gruvverksamhet som ska underlätta inte bara handel utan även flödet av kapital och människor.

Flera av arabvärldens statsöverhuvuden har besökt Peking sedan Xi Jinping blev generalsekreterare 2012, och en stor majoritet välkomnar Kinas växande närvaro i regionen.

Så långt allt väl i utbytet alltså. Men i takt med att Kinas närvaro ökar i regionen så kommer det bli svårare för landet att uppehålla sin policy om att inte lägga sig i andra länders ”inre angelägenheter” utan istället enkom ägna sig åt handel och andra former av ekonomiskt utbyte.

Redan nu vill vissa av regionens ledare se Kina ta ett större politiskt ansvar i detta oroliga område:

Alan Hakim, a Lebanese minister, says China should play a “leading political role” in the region. The Gulf, which has long relied on America for security, “is looking to diversify our political relations”, says an official in the Gulf Co-operation Council, a club of six states. “China is foremost among the targets.”

Att avstå att blanda sig i andra länders angelägenheter kan paradoxalt nog också betyda att man lägger sig andra länders angelägenheter. Exempelvis röstade Kina – tillsammans med Ryssland – 2012 emot en FN-resolution som avsåg att få bort Syriens diktator Bashar al-Assad från makten. Detta upprörde många av arabvärldens invånare och Kinas flagga brändes i protest på gator i flera länder regionen över.

Kina fick också kritik för att ha exempelvis ha motsatt sig USA:s invasion av Irak 2003, och för att man inte ingår i den koalition av cirka 60 länder som nu slåss mot den islamiska staten. Att avstå från handling är också en handling. Likaledes kommer det sannolikt bli svårt i längden för Kina att samtidigt hålla sig vän inte bara med Israel och Palestina, utan även Iran och Saudiarabien.

I april sköt Xi Jinping upp sin resa till just Saudiarabien, vilket enligt många bedömare beror på att han ville undvika kommentera landets militära inblandning i Jemen.

Faktum är att varken president Xi Jinping eller Li Keqiang har besökt arabvärlden sedan de tog ledningen över Kina, trots att de båda rest flitigt över hela världen inklusive regioner som Afrika och Latinamerika.

Men då Kina nu är världens största globala handelsnation i regionen – med en närvaro som ökar dramatiskt – kommer det bli allt svårare för landets ledare att hålla sig utanför den politiska utvecklingen i området. Såväl regeringar som befolkning har redan börjat kräva att Kina tar ett större ansvar.

Detta blir problematiskt för Kina av flera skäl. Först och främst givetvis för att doktrinen att inte blanda sig i andra länders ”inre angelägenheter” också används som argument för att ingen utomstående heller ska blanda sig i de övergrepp som kommunistpartiet begår på hemmaplan.

Men även för att man de facto stödjer många odemokratiska regimer. Det är förståeligt att exempelvis Egyptens president Abdel Fattah el-Sisi, som tog makten genom en kupp 2013, ser med avund på Kinas tillväxtmodell som fungerar utan politisk pluralism.

Att Kina inte ställer några krav på just demokrati eller mänskliga rättigheter gör också att Sisi och många andra av regionens ledare är så välkomnande.

Vad händer då när regionens invånare kräver demokrati och mänskliga rättigheter? Då kommer Kina hamna i problem, eftersom att vara överens med ett lands regim inte är detsamma som att vara omtyckt bland dess befolkning. Kina har därmed en delikat balansgång att klara av i Mellanöstern om man vill undvika att den kinesiska flaggan återigen ska eldas upp på dess gator.

Fler inlägg om: , , , , ,
19 juni 2015

Nya protester och orosmoln över Hongkong

Det har – särskilt i svensk media – varit tyst om spänningarna i Hongkong efter fjolårets gatuprotester. Den så kallade paraplyrevolutionen lockade ut hundratusentals av stadens invånare på gatorna, och varade i nästan tre månader innan demonstranternas antal och uthållighet minskade nog för att polis utan större besvär kunde gripa in och köra bort dem.

Men spänningarna försvann givetvis inte med demonstranterna, utan motsättningarna har istället legat och bubblat under ytan.

Anledningen till att demonstrationerna över huvudtaget startade under fjolåret var ett mycket komplicerat och omtalat lagförslag som Hongkongs lagstiftande församling röstade om under gårdagen.

Förslaget stöds av Kinas kommunistparti och innebär att Hongkongs befolkning ska få välja nästa regeringschef 2017 genom allmänna val – men valet kommer bara stå mellan två eller tre kandidater som Kina nominerar på förhand.

Av de 70 medlemmarna i Hongkongs lagstiftande församling tillhör 27 partier som är för ett ökat mått av självstyre i Hongkong (pro-demokrater). Dessa motsätter sig förslaget med argumentet att ett allmänt val inte är genuint om kandidaterna först utses av Kinas myndigheter.

Vid överlämningen från Storbritannien 1997 lovade nämligen Kina att Hongkongs invånare skulle få välja sin regeringschef i demokratiska val. Pro-demokraterna anser att den föreslagna valreformen inte motsvarar löftet.

De ledamöter i den lagstiftande församlingen som vill närma sig Peking (pekingtrogna) är fler till antalet än pro-demokraterna, och menar att denna valreform är bättre än inga framsteg alls. Sedan överlämningen 1997 har Hongkongs regeringschef utsetts av en valkommitté på knappt 1 200 medlemmar, utan inslag av allmänna val.

De pekingtrogna ställer sig alltså positiva till förslaget att denna kommitté – som i sin tur har nära band till Peking – nu ska utse de ledamöter som allmänheten tillåts rösta på.

Men för att förslaget ska gå genom måste de ha stöd av två tredjedelar av den lagstiftande församlingen. Då ingen av de 27 ledamöter som utgör pro-demokraterna har ändrat sin uppfattning under de debatter som föranlett omröstning så var de givet att förslaget skulle röstas ner.

Kaos uppstod sedan under omröstningen då en majoritet av de pekingtrogna plötsligt lämnade salen. Anledning sägs ha varit att man bett om, men inte beviljats, en paus på 15 minuter för att vänta in en av ledamöterna som ännu inte anlänt, må vara att dennes röst inte hade betytt något för utgången. Följden blev att förslaget röstades ner med 28 röster mot 8, ett klart bakslag för såväl Kinas myndigheter som stadens pekingtrogna politiker.

(Intressant i sammanhanget är också Hongkongs valmanskår endast kan rösta fram 35 av de 70 ledamöterna i allmänna val. De övriga 35 väljs av en grupp som ska utgöra ”företags och professionella yrkesgruppers intresse”. Majoriteten av de som protesterade på Hongkongs gator i fjol vill att stadens 3,2 miljoner röstberättigade invånare ska få välja samtliga ledamöter.)

Valet har föregåtts av viss oro. Under helgen demonstrerade ett par tusen personer från landmärket Victoria Park till Hongkongs regeringsbyggnader för att protestera mot förslaget.

Många av demonstranterna bar gula paraplyer, och marschen gick längs med flera av de gator som ockuperades under fjolåret, vilket torde väcka obekväma minnen hos flera av stadens politiker. Time Magazine pratade med några av de protesterande:

“We’re not North Korea, we know what freedom is,” said Carol Lo, 35, a protester at Sunday’s rally and a parent of a 9-year-old girl. Lo voiced fears for the political future of Hong Kong’s next generation: “How will [my daughter] survive, if this situation gets worse and worse?” she said.

Another protester, Uber driver Chao Sang, voiced the growing tendency of many Hong Kongers to see themselves as politically, linguistically and culturally separate from mainland Chinese. “I’m a genuine citizen of Hong Kong, I’m not from China,” he told TIME. “Most people from China are after money, but I’m after truth.”

Opinionsundersökningar utförda under och strax efter fjolårets paraplyrevolution visade att en majoritet av Hongkongs befolkning de facto stödde den föreslagna valreformen.

Men en färsk opinionsundersökning genomförd av tre av stadens universitet visar att 43 procent av invånarna nu är emot förslaget, medan bara 41,7 procent stödjer det.

Vidare berättade Leung Kwok-hung som sitter i den lagstiftande församlingen – och kallas för ”long hair” eftersom han lovat att inte klippa av sig håret innan Hongkong fått riktig demokrati – för media att en okänd man erbjudit honom cirka 100 miljoner kronor för att rösta ja till förslaget.

Mannens identitet är okänd, och meningsmotståndare till ”long hair” har anklagat honom för att ljuga.

I en ännu otäckare incident arresterades tio personer av Hongkongs polis i måndags för att ha förberett ett bombdåd. Händelsen kopplades genast samman med veckans omröstning, särskilt som gruppens mål för dådet låg i närheten av regeringsbyggnaderna.

Myndigheterna förnekade dock en direkt länk mellan de arresterade och onsdagens omröstning. Enligt polis är det endast en av de misstänkta som är medlem av en så kallad ”lokal radikal organisation”.

Men enligt BBC har de misstänkta sagt såväl privat som till journalister att de tillhör en gruppering vid namn National Independent Party, vilket fått konspirationsteorierna att flöda:

Robert Chow, a well-known pro-Beijing figure, has pointed the finger at the pro-democracy movement’s more mainstream leaders.

”Two years ago, somebody suggested we should occupy Central with peace and love. And now things have degenerated into people making bombs,” he said.

”Something is seriously wrong. I think the leadership have got to ask, what have they done? They [the suspects] were there supporting the Umbrella movement. Let’s not play it down. In other countries, people would be comparing them to al-Qaeda and Islamic State.”

National Independent Party är en mindre grupp aktivister som uppmanar till ”revolutionära aktiviteter”, och vidare vill länka samman grupper i Hongkong och Taiwan för att skapa en ny maktbas som motstånd till Kinas inflytande.

Företrädare för Occupy Central – rörelsen som startade paraplyrevolutionen – menar att det är ologiskt nonsens att para ihop dessa bombmän med deras uteslutande fredliga rörelse.

Som för att ta konspirationsteorierna ytterligare ett steg, råder även misstankar om att myndigheterna har fabricerat fallet som ett svepskäl att i framtiden kontrollera stadens aktiviter mer noggrant.

Och som en extra temperaturmätare så buade Hongkongs fotbollsfans ut den kinesiska nationalsången som spelades innan helgens VM-kval match i fotboll mot Bhutan.

Hongkong vann matchen med 7-0, men den stora snackisen var hur ”March of the volunteers” dränktes i ett hav av burop och visslingar som knappt gjorde den hörbar. Det blir spännande att se vilken slags stämning det blir då Hongkong och Kina möter varandra i samma VM-kval i september respektive

Oavsett utgången i dessa matcher så står det klart att Hongkong fortfarande är ett djupt polariserat samhälle. Räkna med mer oro och för all del fler stora gatuprotester innan staden väljer sin nästa regeringschef 2017. Om detta sker utan komplikationer lovar jag att äta upp mina fotbollsskor.

16 juni 2015

Kinas ”mäktigaste man” får livstids fängelse för korruption

Financial Times utsåg vid slutet av 2012 Zhou Yongkang till Kinas mäktigaste man. Zhou var då ansvarig för Kinas interna säkerhet, vars budget översteg militärens. Förutom att kontrollera polis, övervakningsstyrkor, domstolar och fängelser så hade Zhou så pass djupa förgreningar inom politiken, säkerhetstjänsten och landets mäktiga energisektor att han ansåg vara ”orörbar”.

Men i Kina kan den politiska lyckan svänga snabbt. Förra veckan – alltså bara två och ett halvt år senare – stod den nu 72 år gamla Zhou med nedböjt huvud inför den domstol han tidigare kontrollerat och bad om ursäkt för att hans brott ”djupt skadat partiet och samhället”. Hans tidigare svarta, tjocka hår var betydligt tunnare och dessutom helt vitt.

Snart elva månader har nu gått sedan de första rapporterna om att Zhou skulle utredas för att ha ”brutit mot partiets disciplin”, vilket i Kina är ett kodord för korruption och maktmissbruk. Att det skulle bli en fällande dom stod utom tvivel i december i fjol då Zhou inte bara arresterades utan också uteslöts från kommunistpartiet.

Sedan dess har spekulationerna gått vilda huruvida Zhou skulle dömmas till döden eller ”bara” fängelse. Efter att ha erkänt brott som korruption, maktmissbruk samt läckage av statshemligheter undkom han lagens strängaste straff och fick istället livstids fängelse. Hans advokater sade sig vara ”nöjda” med domen och Zhou kommer heller inte överklaga.

Den finns flera intressanta dimensioner i fallet Zhou Yongkang. Till att börja med så hölls hela rättegången bakom stängda dörrar, trots förhoppningar på förhand om ett mer öppet förfarande likt de då politbyråmedlemmen Bo Xilai 2013 dömdes till livstids fängelse.

Må vara att Bo Xilais dom sannolikt var avgjord på förhand, men rättegången sändes icke desto mindre direkt i tv och bevakades i realtid genom bloggar – det gällde även de delar där Bo själv utmanade domstolen, vilket var ett stort steg framåt för Kinas rättsväsende.

Men Zhou Yongkangs rättegång inleddes 22 maj och inga rapporter om processen kom innan domen föll i slutet av förra veckan. Financial Times tror att hemlighetsmakeriet kring Zhous rättegång har med han stora makt att göra:

While Zhou lacked the international profile of Bo, a charismatic politician who once served as commerce minister and sent his son to elite UK schools, he was a far more powerful figure.

Förutom förgreningar inom partiet satt Zhou Yongkang – i egenskap av chef för landets inre säkerhet – även säkerligen på hemligheter om flera höga kinesiska tjänstemän.

Wall Street Journal menar att det därmed fanns en stor oro för att Zhou skulle använda sin makt och information för att bestrida åtalet mot honom, eller till och med föra anklagelserna till president Xi Jinping och hans närmaste män:

The tight control on information about the trial indicates unusual efforts by the party to limit the likelihood events could go off script. “Because Zhou is too important, he was involved in too many things the public shouldn’t know about,” said Zhang Ming, a professor in the School of International Studies at Beijing’s Renmin University of China. “The advantage of a secret trial is it’s secret.”

Även själva platsen för rättegången var noggrant vald. Den utspelade sig i hamnstaden Tianjin, tiotalet mil bort från uppmärksamheten i Peking, och hundratalet mil bort från Zhous maktbas i södra Kina.

En annan intressant aspekt i detta fall är just den maktkamp som med all säkerhet pågår bakom de låsta portarna till kommunistpartiets högkvarter just bredvid den Förbjudna staden.

Zhou nämligen Bo Xilai mycket nära. De flesta bedömare är överens om att Bo var Zhous potentiella efterträdare, och att Zhou lobbade hårt för att få in Bo i maktens allra förnämaste korridorer innan Xi Jinping utsågs till partiets nya generalsekreterare vid slutet av 2012.

Men samma sommar arresterades Bo Xilai istället och blev på samma gång av med alla titlar och sitt medlemskap i kommunistpartiet. Kort efter att Xi Jinping formellt tillträdde som president i början av 2013 försvann även Zhou Yongkang – då han förra veckan erkände sina brott var det hans första officiella framträdande på nästan två år.

I Kina är det praxis att rättsfall prövas en månad efter att den åtalade anklagas formellt. Den långa tiden i Zhous fall har gett upphov till spekulationer om att allt kanske inte gått så smidigt som president Xi Jinping hoppats.

Det råder förvisso ingen tvekan om att Zhou gjort sig skyldig till korruption, då hans familj tros ha roffat åt sig tillgångar på över 100 miljarder kronor. Men att sätta dit Zhou och Bo på detta hårda och resoluta vis är utan tvivel också en metod för Xi Jinping att konsolidera sin makt.

Detta kunde också märkas i statlig media där Zhou kallades för ”förrädare”, samtidigt som hans namn smutsades ner ytterligare genom två åtalspunkter; att läcka statshemligheter samt att använda sitt inflytande för att få tillgång till sexuella tjänster.

Vidare har ett stort antal av Zhous tidigare affärspartners och familjemedlemmar – inklusive fru och son – utretts eller åtalats. Vissa har till och med dömts till döden.

Fallet är givetvis också värt extra uppmärksamhet då Zhou är den högst uppsatta politikern som någonsin åtalats för korruption i Kina. Han satt tidigare i politbyråns ständiga utskott, vars medlemmar inte åtalats för någonting sedan kulturrevolutionen och som tills nyligen verkade vara immuna inför rättsystemet.

Xi Jinping har i och med sin kampanj mot korruption – som lanserades nästan omedelbart efter att han tagit makten – helt ändrat den politiska spelplanen i Kina. Inte nog med att korrupta tjänsteman faller på löpande band i Kina, Xi är också ute efter att haffa de som redan flytt landet.

Genom initiativ som ”Fox Hunt” och ”Sky Net” har Kina, ofta med hjälp av västerländska regeringar, lyckats haffa något tusental korrupta tjänstemän som gömt sig i utlandet.

Det finns inget som tyder på att Xi Jinping kommer slå av på takten i sin anti-korruptionskampanj; tvärtom kan den pågå i en ännu snabbare takt nu då Xis stora motståndare redan fallit. Potentiellt innebär detta ett minskning av Kinas lyxkonsumtion, samt att det blir svårare för korrupta rika kineser att flytta utomlands.

Sammantaget är det givetvis i stort positivt för Kina att någon äntligen görs åt landets epidemiska korruption. Men, som Wall Street Journal nämner, så hade det inte skadat med lite mer transparens:

China’s legal system remains heavily influenced by the country’s political leaders, and some analysts said deals often dictate the outcome of sensitive cases, for instance when an official agrees to plead guilty to protect family members. The added element of secrecy appeared to reflect the party’s determination to control the process of its highest-level purge since show-trials of the late 1970s following the death of Mao Zedong.

Slutna rättegångar och domstolar där mäktiga politiker har sista ordet är nämligen perfekta förhållanden för att centrera makten hos en fraktion och etablera ett icke-pluralistiskt politiskt samhälle. Just detta har flera gånger tidigare lett Kina rakt in i avgrundsdjupa katastrofer.

2 juni 2015
arabvärlden

Rika kineser, ryssar och araber driver upp bopriserna

Att bopriserna ökar i storstäder världen över är knappast någon nyhet. Förutom urbanisering finns det dock ytterligare en anledning som inte nämns lika ofta; det allt större antalet rika personer i vissa av världen, och deras benägenhet att investera i fastigheter utomlands.

Under fjolåret investerade de individer som utgör kategorin ”superrika” cirka 25 miljarder dollar i fastigheter utomlands, enligt Jones Lang LaSalle, ett förvaltningsföretag med fokus på fastighetsmarknader.

Tidigare har faktorer som investeringar i infrastruktur och en efterfrågan på bostäder som övergår utbudet setts som de främsta anledningarna till höga bopriser i världens storstäder.

Men den senaste tiden har investeringar från rika personer i bland annat Kina, Ryssland och arabvärlden blivit en allt större faktor till högre fastighetspriser i städer som New York, Vancouver och Sydney.

En redaktör vid Global Property Guide kallar majoriteten av dessa investeringar för ”flight money”, med anledning av att de sker av rika individer som inte känner sig säkra med investeringar i sina ofta politisk oroliga hemländer:

Now, anyone with money who lives in (Russian President Vladimir) Putin’s Russia or China or in the Middle East — where it’s possible the Islamic State could overwhelm the Gulf suddenly — will keep some wealth outside,” Montagu-Pollack said.

Jag har själv flera gånger träffat på kineser som flyttar eller investerar utomlands på grund av att man är orolig för det politiska läget i Kina. Även om samhället ser stabilare ut än på länge, så har händelser i modern tid som kulturrevolutionen, det stora språnget eller massakern vid Himmelska fridens torg lärt varje kines att vara på sin vakt.

Under det senaste året har bostadspriserna i New York och London ökat med 19 procent och i Sydney med 11 procent. I Hongkong ökade snittpriset på bostäder med 117 procent 2008-2012. Gemensamt för dessa städer är att de attraherar en stor andel utländska investerare; officiell statistik från Australien visar exempelvis att sex miljarder dollar strömmade in på landets bostadsmarknad bara under 2013.

Sedan dess har australiensiska myndigheter infört restriktioner främst i syfte att minska inflödet av kinesiska pengar till storstäder som Sydney och Melbourne. Också i Vancouver är kinesiska investerare en av de främsta faktorerna bakom stadens skenande fastighetspriser. Även Kanada har därför nyligen försvårat invandring från Kina med bostadsköp som grund.

Statistik från Knight Frank visar vidare en stor skillnad på ökningen i bopriser mellan å ena sidan huvudstäder och attraktiva metropoler, och å andra sidan mindre städer i samma länder. Trenden hänger ihop med kapital från utlandet; samma statistik visar nämligen att 90 procent av alla pågående bostadsprojekt i Storbritannien 2013 finansierades av asiatiska investerare, främst från Kina, Hongkong och Singapore. Samma år stod asiater för 62 respektive 74 procent av ”prime residential investment activity” i USA respektive Australien.

Knight Frank vidhåller också i en ny rapport den ”pågående globaliseringen i efterfrågan av fastigheter” som en av de största trenderna vad gäller rikedom och förvaltning världen över. Detta betyder givetvis att personer utan förmögenhet och med lägre inkomster drivs ut ur storstäderna, samtidigt som utvecklingen också visar på ökade globala klyftor.

Enligt McKinsey lever 330 urbana familjer världen över i ”substandard housing”, samtidigt som priserna i stadskärnorna ständigt ökar. Economist rapporterade tidigare i år att 60 miljoner hushåll i den rika världen spenderar 30 procent eller mer på fastigheter, medan 200 miljoner familjer världen över lever i slumområden.

Boston Consulting Group påpekar vidare att 3 av 152 biljoner dollar av världens privata förmögenhet nu är uppbundna i bostäder. Enligt Sotheby’s finns 211 275 individer i världen med tillgångar på över 30 miljoner dollar, och av dessa äger 79 procent minst två bostäder.

41 114 av dessa rika individer finns i Asien, vilket är ungefär lika många som i Nordamerika. Fram till 2023 beräknas dock dessa rika asiater växa med en tredjedel, och den främsta ökningen kommer äga rum i utvecklingsländer som Kina.

WealthInsight har också räknat ut att andelen personer med tillgångar på över 100 miljoner dollar har ökat med 62 procent sedan 2003, och att antalet dollarmiljardärer under samma tid ökat med 80 procent.

Givet denna utveckling och statistik bedömer analytiker från Knight Frank att tillgången till högkvalitativ och prisvärd bostad kommer bli en av de hetaste politiska frågorna i världen under det kommande årtiondet.

Oavsett hur demokratiska vi anser våra egna samhällen i väst vara, så är vi inte immuna mot följderna av utvecklingen att en liten del av befolkningen i auktoritära stater samlar på sig en allt större andel rikedomar.

29 maj 2015

Ett steg närmare krig i Sydkinesiska havet

Denna vecka har en rad händelser och uttalanden skruvat upp temperaturen ordentligt vad gäller territoriella konflikter i Sydkinesiska havet. Ett amerikanskt spaningsplan har flugit över en omtvistad ögrupp, varpå Kinas militär släppte en ny vitbok med tuff retorik som genast mötte skarp kritik från bland annat USA och Australien.

Dessa händelser är utan tvekan början på en ny tid av ökade spänningar i världens kanske just nu mest dynamiska ekonomiska region, som också hyser världens viktigaste farvatten och nu är främsta skådeplats för vård tids viktigaste kraftmätning, nämligen den mellan USA och Kina. Ändå uppmärksammas detta inte med mer än notiser i svensk media. Därför ser jag det extra viktigt att här noga reda ut vad som egentligen händer.

Förra veckan beslutade sig USA för att flyga ett spaningsplan över Spratlyöarna, vilka utgörs av ett hundratal obebodda atoller mellan Vietnam och Filippinerna.

Enligt alla gällande konventioner omges Spratly av internationellt luftrum och vatten. Men inte enligt Kinas utrikesministerium, som gör anspråk på området och fördömde den amerikanska flygningen i kraftiga ordalag:

The Chinese government expressed “strong dissatisfaction” with the surveillance flights, while urging the United States to cease actions that they said risked increasing tensions. Hong Lei, the Foreign Ministry spokesman, warned that the American flights, which he called “very irresponsible and dangerous,” were “likely to cause an accident.”

Under själva incidenten utfärdade kineserna dessutom åtta varningar på engelska till planet i fråga. USA vidhåller att flygningen skedde över internationellt luftrum, och att man kommer att fortsätta med liknande flygningar inom ramen för existerande internationella lagar och bestämmelser.

Spaningsflyget tog flera fotografier av hur långt Kina har kommit i bygget med konstgjorda öar vid Spratly. Fem av områdets atoller innehåller nu nya öar av en storlek på 800 hektar, varav 600 hektar byggts bara i år.

Bland annat har kineserna nu flygplats och landningsbana på Spratly, vilka kan användas av såväl militärt som civilt flyg. Fotografierna visar också hur området kryllar av kinesiska fartyg som gröper ur havsbotten, vilket tyder på att konstruktionen av djupvattenhamnar är i full gång.

Som av en händelse presenterade kinesiska myndigheter nu i tisdags en ny militär vitbok (enligt Kina hade detta inget med spionplanet veckan innan att göra). Där utfärdar Kina en varning till de länder som försöker ”medla” i Sydkinesiska havet. Landets militär uttalade också sin ambition att gradvis expandera sina försvarsanläggningar vid kusten ut till öppna havet, i enighet med något man kallar en ”aktiv försvarsstrategi”.

Vidare poängterade vitboken vikten av att fokusera på att mobilisera till havs än att sats på konventionella markstyrkor. Såväl armén som flottan och flygvapnet ska också gradvis ”ändra fokus från defensiv till offensiv”.

En officer och talesman vid namn Yang Yujun viftade med dokumentet framför en samlad mediakår, och hade svårt att gömma sin belåtenhet då han underströk att Kina har suveränitet över Spratly samt att ”vissa länder” ökat sin trafik över kinesiskt luftrum.

Vitboken innehöll upprepade referenser till ”den kinesiska drömmen om en omfattande nationell återhämtning” som en motiverande faktor bakom den snabba moderniseringen och expansionen av militären. I samma andetag försäkrade Kina sin hängivenhet för en fredlig utveckling med motiveringen ”vi kommer inte attackera först, men kommer garanterat att slå tillbaka om någon attackerar oss”.

(I kinesisk media är tonen dock snäppet värre; statliga Global Times skrev i veckan att krig är ”oundvikligt” om inte USA ”backar tillbaka”).

Den kinesiska militärens nya vitbok mötte inte helt oväntat skarp kritik från USA. I ett tal vid Pearl Harbour krävde amerikanska försvarsministern Ash Carter i förrgår ett omedelbart stopp av Kinas byggnationer av nya öar i Sydkinesiska havet.

Han sade vidare att Kinas territoriella krav gällande Spratly är helt oförenliga med internationella lagar och normer, samt att USA kommer fortsätta flyga, segla och på annat vis manövrera vart än internationella lagar tillåter. Enligt Carter är det knappast tal om att ”backa tillbaka”:

”China’s actions are bringing countries together in new ways and they’re increasing demand for American engagement in the Asia-Pacific. And, we’re going to meet it. We will remain the principal security power in the Asia-Pacific for decades to come,” he said.

Vitpappret kritiserar även Australien indirekt för dess allt närmare militära allians med USA. Detta kommer bland annat efter amerikanska uttalanden tidigare i månaden om att placera bombplan av modellen B-1 vid Darwin i norra Australien, som ett svar på Kinas allt aggressivare expansion i Sydkinesiska havet.

Dokumentet fick således även kritik från Australien, särskilt som en australiensisk tidning under gårdagen även avslöjade att Kina har fraktat vapen till öarna vid Spratly.

Ännu handlar det bara om lättare vapensorter, men australiensiska tjänstemän är oroliga för att luftvärnsvapen, radarutrustning och spaningsflyg också forslas till Spratly och därmed obehindrat kan verka vid några av Australiens viktigaste farleder.

Detta har fått australiensiska sjöofficerare och piloter att diskutera möjligheterna att ge sig av på uppdrag i områdets närhet bara för att poängtera sin navigationsfrihet. Det kan handla om genomflygningar, genomseglingar eller att hålla övningar tillsammans med andra länder i området.

Australiens försvarsminister Dennis Richardson talade i veckan i hårda ordalag om kinesiska landvinningar ”utan motstycke”, som höjer tveksamheter om Kinas ”uppsåt” och ökar risken för ”felberäkningar” mellan de olika parterna.

Försvarsministern anser det vidare berättigat att ställa frågan om vad som är syftet med dessa konstgjorda öar, eftersom det ”knappast handlar om turism”. Han uttrycker också oro för att expansionen sker i samband med ökad modernisering och storlek av Kinas militär.

Australien står dock inför ett dilemma som bland annat Sydney Morning Herald beskriver:

Australian military officers and officials have discussed a need to demonstrate that they do not recognise any 12-mile territorial zone or more expansive economic zone that China may unilaterally claim around its freshly-minted islands. But they are grappling with the need to avoid inflaming a potential confrontation Australia’s largest trading partner.

Kina är inte bara största handelspartner med Australien, utan också med många andra länder i regionen som därför inte bilateralt har vågat kritisera Kinas beteende i någon större utsträckning. Exempelvis har australiensiska diplomater hittills inte tydligt tagit sida angående Kinas tvivelaktiga byggnation av nya öar i Sydkinesiska havet, vilket kan förstås som att man de facto stödjer dessa aktiviteter.

Men detta är fram tills nu. De nya turerna kring Spratly verkar få Australien att omvärdera sin inställning, samtidigt som USA:s kritik växer i takt med Kinas allt mer våghalsiga expansiva utrikespolitik. Klart är i alla fall att vi under de två senaste veckorna kommit ett steg närmare väpnade sammanstötningar i Sydkinesiska havet.

27 maj 2015
ekonomi

Kina anställer 80 000 amerikaner

Länge har det i USA – liksom i Europa – funnits farhågor för att Kina ska ”köpa upp” företag, infrastruktur eller andra värdefulla tillgångar.

Rädslan handlar om att kinesiska investerare ska föra tillbaka tillgångar och kunskapskapital till Kina efter att ha köpt en fabrik eller ett centrum för forskning och utveckling.

Istället, visar en ny rapport, så har nya kinesiska ägare gjort stora nyinvesteringar i USA och därmed skapat jobbtillfällen för amerikaner. Detta inom allt från koppargruvor till fabriker och bostadsmarknad.

Rapporten – som kommer från Rhodium Group och USA:s nationella kommitté för relationen med Kina – visar att kinesiska företag mellan år 2000 och 2014 spenderade nästan 50 miljarder dollar på förvärv och nyetableringar i USA, varav merparten skett under de senaste fem åren. Vid slutet av fjolåret fanns över 1 500 inrättningar av kinesiska företag runt om i USA.

Dessa kinesiska företag anställer nu direkt 80 000 amerikanska arbetare. Det är en klar ökning från 15 000 för bara fem år sedan, och dessutom spår rapporten att antalet kommer öka till mellan 200 000 och 400 000 anställda innan år 2020. Vid det laget kommer kinesiska aktörer ha spenderat upp till 200 miljarder dollar i USA.

Givetvis är antalet skapade jobb ännu högre om man räknar med indirekta arbetstillfällen som underleverantörer, ökad efterfrågan på serviceyrken och annat.

Snarare än att köpa upp vinstdrivande företag och ta amerikanska jobb, så är mönstret att kinesiska aktörer investerar i företag som är nere på knä och sedan genom nyinvesteringar blåser nytt liv i dessa.

Rapporten ger exempel i form av en koppargruva i ett område med hög arbetslöshet i Alabama, som en kinesisk kopparproducent tagit över och nu anställer 200 amerikaner, med planer på att öka arbetsstyrkan till 500. Eller en glastillverkare som köpt en nedlagd fabrik i Ohio och genom investeringar på hundratals miljoner dollar ska skapa 1 500 nya jobb.

De ogrundade farhågorna att Kina ska ”köpa upp” USA går att likna med Japans investeringar i landet på 1980-talet. Det blev då stora rubriker då ett japanskt företag köpte Rockefeller Center, liksom det blev liknande rubriker då ett kinesiskt företag nyligen förvärvade Waldorf Astoria Hotel i New York.

Men domedagsprofetiorna om att Japan skulle förvärva hela USA slog aldrig in, och likaledes handlar det heller inte om att Kina kommer köpa sönder amerikanska företag eller länder i Europa.

Kinesiska företag – privata eller med band till myndigheterna – är givetvis inga dårar som köper tillgångar med syfte att skada länderna som de investerar i. I enighet med logiskt tänkande så handlar det främst om att köpa relativt billiga investeringar som man sedan räknar med att kunna öka värdet på genom att generera vinst, som i fallet med ovanstående koppargruva eller glasfabrik.

Det finns för kinesiska investerare inget egenvärde att förstöra för eller ”ta över” andra länder; det handlar främst om ekonomisk vinning som samtidigt också skapar välbehövliga arbetstillfällen.

Samtidigt finns en oro för att kinesiska företag ska stjäla amerikansk innovation, men även denna oro är enligt rapporten överdriven:

There is no evidence that Chinese investors are moving high value-added activities back to China. Instead, U.S. innovation clusters, strong protection of intellectual property rights, and the talent pool are major draws for Chinese companies, which now spend hundreds of millions of dollars every year on research and development activities in the U.S.

Utvecklingen i USA är utan tvekan densamma som gäller även i Europa. Vi behöver inte titta längre än till Göteborg; Volvo hade aldrig kunnat nyanställa över 1 000 arbetare där om det inte för kinesiska investeringar, och inte heller hade företaget kunna utveckla de nya modeller som nu presenteras.

Om man vill värna om immaterialrätt så är det snarare viktigt att skapa ett rättvist investeringsklimat och se till att lagar följs, snarare än att per definition avvisa kinesiska investeringar som en metod att ”köpa upp” andra länder. För det är bara enfaldig protektionism.

För att sätta saker och ting i perspektiv är det också intressant att bara Walmart anställer fler arbetare i Kina (cirka 100 000) än vad alla kinesiska företag tillsamman anställer i USA. Ändå är ju Kina knappast ett land som ”köpts upp” av väst.