Jojje Olsson

Journalist och författare bosatt i Peking sedan 2007. Har skrivit ett par hundra artiklar från Kina för över 80 svenska tidningar och magasin. Följer slaviskt det kinesiska nyhetsflödet och jobbar just nu på sin tredje bok om Kina. Pratar flytande kinesiska och tog sin magisterexamen i Journalistik vid University of Hong Kong.
Jojje Olsson

Kinas statistikproblem

Publicerat den 27 januari 2016 kl. 16:28

Då Kina nyligen rapporterade en ekonomisk tillväxt på 6,9 procent för 2015 var det – som vanligt – många som uttryckte tvivel om siffrans autenticitet.

Dessa tvivel blev inte mindre denna vecka, då det offentliggjordes att Wang Baoan, ordförande vid Kinas nationella statistikbyrå, nu befinner sig under utredning misstänkt för korruption.

Myndigheterna gav inga detaljer om anledningen till utredningen. Det är oklart om de eventuella förseelserna skett under de nio månader som Wang har varit ordförande för statistikbyrån, eller de sjutton år som han innan dess arbetade vid Kinas finansministerium. Dock har en särskild inspektionsgrupp undersökt just statistikbyrån noggrant med början i oktober i fjol.

Dessutom annonserades utredningen bara en vecka efter det att Wang inför media försvarat tillförlitligheten i Kinas ekonomiska statistik, genom att kalla siffrorna ”genuina och trovärdiga”.

Wang underströk att Kinas metodologi lever upp till ”global standard”, och att statistikbyrån har 20 000 välutbildade utredare i ett team som lyckats förbättra kvalitén på landets siffror.

Men trots att tillväxten på 6,9 procent under 2015 var Kinas lägsta på 25 år, så var det redan tidigare många som inte trodde på den nu korruptionsmisstänkta Wangs garantier. Detta dels eftersom siffran återigen är kusligt nära myndigheternas målsättning på ”cirka 7 procent”, men främst eftersom flera andra indikatorer pekar på en mycket lägre tillväxt.

I ett tal som senare läckte ut till allmänheten sade Kinas premiärminister Li Keqiang för flera år sedan att landets BNP-siffror är konstgjorda, och att man för att få en uppfattning av tillväxten istället främst bör titta på tre andra faktorer: Energikonsumtion, järnvägsfrakt och utbetalning av lån.

Och under 2015 sjönk Kinas energiframställning med 0,2 procent, vilket var den första nedgången sedan 1968 då kulturrevolutionen rasade. Dessutom minskade volymen av fraktat gods på landets järnvägar med 11,9 procent.

Vidare noterar Wall Street Journal att produktionen av nästan hälften av 60 viktiga industriprodukter som stål och järnmalm de facto föll under årets första elva månader.

I december i fjol rapporterade statliga media att lokala tjänstemän i landets tre nordöstra provinser fuskat med siffror rörande investeringar och tillväxt under flera års tid.

Sammantaget har allt detta fått ekonomer vid bland annat Capital Economics, Barclays Bank, Conference Board och Oxford Economics att bedöma Kinas riktiga tillväxt någonstans i trakterna 4-6 procent.

Detta är också i linje med faktumet att 96 procent av alla ekonomer som i september i fjol svarade på en undersökning av Wall Street Journal ansåg att Kinas BNP-siffror inte reflekterade landets ekonomiska tillstånd på ett tjänligt vis.

Xu Dianqing, ekonomiprofessor vid Beijing Normal University och University of Western Ontario, stämde i veckan in i kören genom sin uppskattning om att Kinas ekonomi 2015 växte mellan 4,3 och 5,2 procent.

Han nådde denna intervall genom att skriva ner myndigheternas tillväxtsiffra på 6 procent för industriell produktion, vilken enligt Xu måste ifrågasättas oavsett hur man går tillväga för att räkna ut den. Xu menar att Kinas industri- och byggsektor under 2015 steg med max 2 procent, men är fortfarande tveksam till om dessa sektorer i fjol växte över huvudtaget.

I sin uträkning håller Xu fast vid de officiella siffrorna för tillväxt inom servicesektor (8,3 procent) och jordbruk (3,9 procent). Även om han tror att även dessa siffror kan vara lägre, så menar Xu att de absolut inte är högre än vad myndigheterna uppger.

Resultatet av denna ekvation blir att Kinas BNP ökade med max 5,2 procent under 2015, och kanske så lite som drygt 4 procent.

Det är fortfarande viktigt att framhålla hur svårt det är att få fram denna slags statistik i Kina, där ekonomin har vuxit mycket snabbare än landets institutioner har hunnit utvecklas.

Medan det är relativt lätt att mäta hur mycket som produceras i en fabrik, så är det svårare att få en exakt bild av service och konsumtion. Därför släpper Kinas statistikbyrå heller inte särskilt detaljerade rapporter över dessa sektorer.

I mer utvecklade ekonomier kan faktorer som löneutveckling eller arbetslöshetssiffror användas för att uppskatta tillståndet inom dessa områden. Men i Kina är även denna statistik inte värd att lita på; enligt officiella siffror har arbetslösheten legat på 4 procent i ett par årtionden, trots stora svängningar vad gäller den ekonomiska tillväxten.

Det enda som alla tycks vara säkra på är att Kinas ekonomiska statistik inte är att lita på. Och att siffrorna vad gäller ekonomisk tillväxt bör korrigeras minst ett par procentenheter nedåt.

Nevs miljardaffär med Panda New Energy

Publicerat den 22 januari 2016 kl. 09:59

Under januari har jag spenderat en del tid med efterforskningar om det kinesiska företaget Panda New Energy och deras jätteorder på 250 000 elbilar från Nevs. I veckan publicerades slutligen mitt reportage i ett av Sveriges största affärsmagasin, och därför tänkte jag nu dela med mig lite av mina reflektioner över affären här på Finansliv.

Nevs (National Electric Vehicle Sweden) är alltså det företag som 2012 köpte en majoritetsandel i Saab:s konkursbo. Året därpå fortsatte produktionen av Saab 9-3 i Trollhättan under Nevs regi, med uppbackning av den kinesiska staden Qingdao som ville gå in som delägare med 22 procent.

Qingdao drog sig dock plötsligt ur affären, och våren 2014 upphörde produktionen i Trollhättan på grund av likviditetsbrist. Nevs begärdes i konkurs samma höst.

Företaget lyckades dock rädda sig kvar genom att ansöka om rekonstruktion. Leverantörsskulder på 300 miljoner kronor skrevs av under våren 2015, och samma år blev istället nordkinesiska staden Tianjin delägare i Nevs med en andel på 30 procent.

Nevs grundades 2012 av svensk-kinesiska entreprenören Kai Johan Jiang, och det har alltså stormat ordentligt kring företaget under de knappa fyra år som det funnits till. Men den största överraskningen och de största rubrikerna kom i mitten av december, då ett okänt kinesiskt företag vid namn Panda New Energy lade en beställning på 250 000 elbilar värd 100 miljarder kronor.

Jätteordern är värd mer än dubbelt så mycket som de 36 JAS-plan som Brasilien nyligen beställde, och innebär enligt Nevs ett hundratal nya arbetstillfällen i Trollhättan. Tanken är nämligen att bilarna till största delen ska byggas i Trollhättan, eftersom Nevs ännu inte har någon fabrik i Kina.

Men i samband med och under veckorna efter ordern så uppstod en rad frågetecken, bland annat:

1) Ingen i Sverige hade någonsin hört talas om Panda New Energy. Det var inte lustigt, eftersom företagets registrering godkändes först 16 december i fjol, alltså dagen innan samma företag lade ordern värd 100 miljarder kronor(!) Hur kan ett så pass nytt företag ha dessa pengar, och vart kommer i så fall dessa pengar från?

2) Sveriges radio avslöjade att den adress som Panda New Energy uppgett för Pekings företagsregister var falsk. Den ledde till ett logement för fabriksarbetare i Pekings utkanter, och var dessutom felaktig i och med att själva rumsnumret inte ens existerade.

3) Hur ska Nevs klara av att leverera 250 000 bilar fram till år 2020? Meningen är att bilarna ska monteras vid en fabrik i Tianjin som just har börjat byggas och kan stå klar tidigast år 2017.

4) Kina ligger i framkant vad gäller produktion och försäljning av elbilar. Med flera inhemska etablerade aktörer som redan har logistik och produktionsfaciliteter igång, varför valde Panda New Energy att lägga sin enorma order hos just Nevs?

5) Vad innebär denna order egentligen för Trollhättan? Kommer produktionen där gå på högtryck i flera år framöver nu, eller får vi se en förflyttning av tillverkningen till Kina?

Till att börja med så bildades Panda New Energy av en kinesisk finansgrupp vid namn Hasun Asset och ytterligare två investmentbolag som är baserade i Peking. Panda New Energys ordförande och vd är båda knutna till Hasun Asset, som enligt Nevs är ett ”välrenommerat företag” med flera bolag på börsen.

Nevs har enligt uppgift fört en lång dialog med Panda New Energy och gjort bedömningen att företaget har de finansiella resurser som krävs för en order av denna storlek. Mycket är dock oklart vad gäller själva betalningsplanen. Nevs säger sig inte kunna redogöra för denna publikt, men ska ha fått en handpenning av Panda New Energy på 100 miljoner kronor.

Men enligt Sun Wei, vd för Panda New Energy, så ska företaget betala Nevs för de 250 000 bilarna med de intäkter man räknar med att få genom att hyra ut fordonen inom de närmsta fem åren. (Panda New Energys affärsidé är nämligen biluthyrning, ofta med chaufför, vilket blir allt populärare i Kina.)

Pengarna ska alltså komma dels från Hasun asset, men också från de intäkter som Panda New Energy räknar med. Det verkar från Sun Weis citat som att en del av betalningen de facto kommer ske efter att Nevs levererat bilarna.

Leveransen ska nämligen ske till år 2020. Det kan tyckas vara en djärv tidsplan, med tanke på att Nevs började bygga sin Kina-fabrik för bara några veckor sedan, och att produktionen där kan komma igång först 2017.

Analytiker som jag talat med anser det vara i stort sett omöjligt att bygga så många fordon på bara tre år, särskilt utan en redan existerande logistikkedja. Vidare har Nevs även tagit en order värd 8,5 miljarder kronor från rymdteknikbolaget China Volant Industry, som förutom elmotorer även inkluderar 20 000 elbilar.

Kai Johan Jiang är dock optimistisk – hans mål är att karosserna i Trollhättan ska börja byggas redan denna höst, och att en fabrik med kapacitet på 200 000 elbilar ska stå klar i Tianjin redan vid slutet av 2016. Där ska de första bilarna sedan börja monteras i början av 2017.

Pengarna till nyinvesteringarna kommer bland annat från staden Tianjin, som redan har betalat 200 miljoner dollar för en 30 procent stor andel i Nevs. Här verkar samarbetet gå bättre än med staden Qingdao som alltså för ett par år sedan plötsligt lämnade Nevs i sticket, på randen till konkurs.

Om man sedan kollar närmare på själva ordern, så innefattar den 150 000 elbilar baserade på plattformen för Saab:s modell 9-3. Övriga 100 000 fordon är minibussar och transportbilar, som kommer tillverkas helt i Kina med andra partners till Nevs.

Det är alltså ”bara” 150 000 fordon som ”till största del” ska tillverkas i Trollhättan i form av målade karosser. Dock kommer batteripacket att produceras i Kina, och även slutmonteringen ska ske i Tianjin.

Därför vore det fel att säga att Trollhättan har räddats av denna order. Det är långt ifrån klart hur mycket av produktionen som kommer äga rum där. Kai Johan Jiang menar förvisso att Trollhättan har en särskild plats i hans hjärta – men har samtidigt påpekat att är mer ”kostnadseffektivt” att slutmontera elbilarna i Tianjin.

Hur mycket kommer detta ”hjärta” att räknas då Nevs snart har en fabrik i Tianjin med en kapacitet på 200 000 elbilar om året, om alla orders kommer från Kina? Det verkar svårare för Nevs att få orders i Europa, eftersom man inte har samma kontaktnät där.

Det är nämligen detta kontaktnät som, enligt Nevs, delvis ligger till grund för att Panda News Energy väljer att lägga sin order hos företaget. Ägaren Kai Johan Jiang sägs ha goda kontakter med Kinas ledning, bland annat efter att ha byggt upp världens största biomassföretag i Kina.

Vidare har Panda New Energy sagt sig vara glada över att samarbeta med ett innovativt företag som dessutom har ett rikt arv och en svensk kvalitetsstämpel. Nevs understryker att produktionsanläggningen i Trollhättan fortfarande är konkurrenskraftig.

En sak är i alla fall lovande – ordern ligger helt rätt i tiden. För att motverka landets luftföroreningar har Kinas myndigheter börjat satsa hårt på elbilar med hjälp av subventioner och signalpolitik.

Det är förvisso sant att bilförsäljningen i Kina har stagnerat något, och att såväl Volkswagen som General Motors minskade sin produktion i Kina under hösten. Men elbilarnas försäljning överglänser som sagt bilmarknaden som helhet.

2011 såldes knappt 9 000 elbilar i Kina; i fjol var antalet över 330 000 vilket för första gången var mer än i USA. I år beräknas försäljningen dessutom stiga till cirka 700 000 fordon. Detta beror till stor del på monetära subventioner för kunder som köper elbilar, vilka är långt mycket generösare än samma slags subventioner i USA.

En av de populäraste modellerna är ZD D2 från den inhemska tillverkaren Xindayang, som efter statliga subventioner bara kostar drygt 80 000 kronor vilket är ungefär halva grundpriset. Detta kan jämföras med 600 000 kronor för Tesla Model S.

Xindayang sålde under fjolåret 35 000 bilar bara i Kina, vilket är nästan lika mycket som Teslas globala försäljning. I år siktar Xindayang på att sälja 100 000 bilar.

Också Volvos ägare Geely har uppfattat myndigheternas signalpolitik, och presenterade i november målsättningen att elbilar ska utgöra 90 procent av deras försäljning till år 2020. Geely har nyss börjat sälja sin första elbil vars grundpris är cirka 300 000 kronor, men bara cirka hälften så mycket efter subventioner.

Kinesiska myndigheters mål är att fem miljoner elbilar ska finna på landets gator senaste år 2020. För att uppnå detta pågår nu en frenetisk utbyggnad an infrastruktur i from av laddningsstationer, samt andra fördelar för elbilsägare i form av gratis parkering, fri registrering och subventionerade försäkringar.

Det råder alltså inget tvivel om att Panda New Energys jätteorder till Nevs ligger i fas med de politiska beslut som tas i Peking just nu. Men tidsplanen är oerhört optimistisk, och betalningsplanen verkar knappast ideal.

Om något skulle gå fel så vore det inte heller första gången som vare sig Nevs eller kinesiska myndigheter missar sina målsättningar.

Kinas svarta start på året

Publicerat den 12 januari 2016 kl. 07:32

Börsen i Kina jämförs ofta med ett kasino. Men enligt den kinesiska ekonomen Wu Jinglian är denna jämförelse orättvis mot kasinon. Där gäller nämligen samma konstanta regler för alla spelare, medan kinesiska myndigheter i sina försök att kontrollera marknaden ständigt inför nya regler för olika aktörer.

För att hindra de kraftiga och plötsliga fall som blev signifikant för Kinas börser vid slutet av fjolåret, infördes till i år automatiska handelsstopp vid rörelser på nivåerna 5 och 7 procent. Tanken var att vid 5 procent aktivera ett 15 minuters långt handelsstopp för att investerare ska få tid att ”lugna ner sig”, och vid 7 procent stoppa handeln för dagen.

Men det visade sig att denna åtgärd istället fick motsatt effekt och gav investerare större anledning till oro. Under årets första handelsvecka fick Kinas börs stänga två gånger, efter att ha sjunkit med 7 procent.

Under förra torsdagen tog det bara tretton minuter innan breda index CSI 300 föll med 5 procent. Efter att handeln stoppades tillfälligt i en kvart, tog det bara ytterligare en minut innan fallet utökades till 7 procent och handeln stoppades för dagen.

Anledningen är enkel; en kvarts väntan efter ett fall på fem procent gör investerare nervösa snarare än lugna. Ingen vill sitta med svarte petter och lägger därför in säljorders så fort det bara är möjligt, eftersom inget under denna korta paus tyder på att börsen ska vända.

Bland annat The Economist talar om att myndigheterna med sin nervösa klåfingrighet har skapat en ”magneteffekt” på Kinas börser, som tycks börja redan vid 4 procent och sedan sätter in med full kraft då nedgången når 5 procent.

Liknande mekanismer finns förvisso på plats även i USA, men då handlar det om långt större intervaller. Där stoppas handeln om S&P 500 sjunker med 7, 13 och 20 procent. Då är dessutom den amerikanska börsen mer mogen och rör sig ytterst sällan med ens 7 procent under en handelsdag.

Sammantaget har Kinas börsindex fallit med 14,4 procent under årets första handfull handelsdagar, vilket också har fått stor inverkan på de globala marknaderna. I Hongkong stängde index i går för första gången på nästan tre år på under 20 000 punkter.

Också Dow Jones sjönk under årets första handelsvecka med över 6 procent, vilket är den sämsta starten sedan indexets etablering.

Analytiker talar nu om ”China scare” som ett nytt normaltillstånd, där världens börser i allt större utsträckning reagerar på vad som sker i Kina.

Den kraftiga nedgången i Kina beror på stora frågetecken angående landets tillväxt och allmänna ekonomiska tillstånd. Året började med klen statistik angående tillverkning och inköpsindex. UBS uppskattar att Kinas tillväxt kan sjunka från den nuvarande nivån på 7 procent till 4 procent om de statliga investeringarna, Kinas traditionella tillväxtmotor, slutar växa.

Fitch Ratings är ännu mer negativa och varnar för att Kinas tillväxt kan komma att bli så låg som 2,3 procent under de kommande tre åren, då utländska investeringar kan sjunka med upp till 40 procent samtidigt som landets dåliga lån ökar och valutan sjunker.

För den som vill veta mer utförligt om hur Kinas olika sektorer presterar, och vad detta betyder för den ekonomiska tillväxten som helhet, skrev Business Insider i veckan en utförlig artikel med grafik på detta ämne.

Under helgen vägtes även nya farhågor om deflation, sedan det visat sig att inflationen under december månad endast var 1,6 procent och index för producentpris var ner med 5,9 procent. Vidare landade inflationen för hela 2015 på 1,4 procent – långt under myndigheternas mål på 3 procent.

Men den kanske viktigaste faktorn till den dåliga starten på Kinas börs sägs vara oro inför landets valuta. Kinas yuan befinner sig under hård press och har bara under årets första veckor fallit med över en procent mot dollarn. Under fjolåret sjönk yuanen mot dollarn med 4,5 procent.

Det verkar som att den kinesiska centralbanken vill sänka värdet på sin valuta för att stimulera landets exportindustri och öka utländska aktörers motivation att investera och anställa i Kina.

Men samtidigt är denna metod en tveeggat svärd; en fallande valuta innebär samtidigt att inhemska företag och privatpersoner kommer försöka föra ut pengar ur Kina för att investera till bättre återkastning i utlandet. Alltså innebär en fallande valuta att humöret på Kinas börser sannolikt blir ännu sämre.

Och dessutom har Kinas myndigheter gjort mycket för att förhindra ett sådant fall. Enligt The Economist har Kina spenderat 300 miljarder dollar av sin utländska valutareserv bara det senaste halvåret för att stabilisera yuanens värde.

Räkna alltså med fortsatt volatilitet i Kina – och hoppas på att det inte ger alltför stort avtryck på omvärldens börser och finansmarknader.

Kinas framtida vision för globalt internet är inte särskilt vacker

Publicerat den 21 december 2015 kl. 19:57

Förra veckan hölls ett evenemang vid namn World Internet Conference i den gamla kanalstaden Wuzhen på Kinas östkust. Den påkostade och ambitiösa konferensen rönte stor uppmärksamhet i såväl kinesisk som utländsk media, främst på grund av ett oroande tal från Kinas president Xi Jinping.

Xi lade nämligen fram sin och därmed även Kinas framtida vision om ett globalt internet som bygger på begreppet ”cybersuveränitet” (cyber sovereignty), vilket innebär att varje land har rätt att sätta egna regler för sitt internet, och att övriga nationer och aktörer ska respektera dessa regler.

Liksom ett eko från Kinas utrikespolitik menar Xi Jinping att cybersuveränitet handlar om principen att inte ”blanda sig i andra länders inre angelägenheter”, eftersom detta riskerar ”underminera säkerheten” för den nation som ifrågasätts.

Något förenklat kan man alltså säga att Xi inte bara vill att omvärlden ska acceptera utan även omfamna Kinas internetcensur – och att Kina i utbyte kommer försvara andra länder som i sin tur censurerar och kontrollerar sitt internet.

Med tanke på detta budskap var det kanske inte lustigt att den dryga handfull statsöverhuvuden som närvarade vid konferensen kom från länder som Ryssland, Pakistan, Kazakstan och Uzbekistan.

Mer uppseendeväckande var det i så fall att flera chefer från västerländska internetföretag fanns på plats vid konferensen, såväl som publik och talare. Netflix och Airbnb hör till de företag vars vd:ar höll tal. Deltog gjorde också beslutsfattare från bland annat Facebook, Wikipedia, Microsoft, IBM, Apple och Linkedin.

Det är inte svårt att förstå syftet med detta – respektive företag vill givetvis hålla sig på god fot med Kinas myndigheter för att få tillgång till landets digitala jättemarknad. Men samtidigt riskerar de västerländska cheferna att skänka legitimitet åt Kinas hårdhänta kontroll av internet, som har ökat betydligt sedan Xi Jinping blev president i början av 2013.

Denna risk blev Wikipedias grundare Jimmy Wales varse om då han under en paneldiskussion framförde åsikten om att tekniska framgångar inom automatiserad översättning kan göra det omöjligt för myndigheter världens över i framtiden kontrollera informationsflödet på internet.

Då transkriberingen av diskussionen publicerades på konferensens hemsida hade arrangörerna helt sonika ändrat på Jimmy Wales citat. Det påstods istället att Wales hade sagt att den automatiserade översättningen kommer hjälpa myndigheterna att analysera information på internet, snarare än att försvåra kontrollen av densamma.

Detta var bara en av många oegentligheter och grodor som präglade konferensen. Kinas ”internettsar” Lu Wei sade exempelvis i ett tal att det inte alls förekommer någon internetcensur i Kina, utan att myndigheterna blott ”reglerar” vissa delar av innehållet. Ordvalet syftar givetvis återigen till att rättfärdiga och legitimera det globala internetsystem som Kina förespråkar, där varje land är herre över sitt eget intranät internet med omvärldens samtycke.

Särskilt absurt var Lu Weis tal med tanke på att konferensen ägde rum samma vecka som rättegången mot människorättsadvokaten Pu Zhiqiang hölls i Peking; Pu riskerar åtta års fängelse för sju stycken sarkastiska tweets.

Även inbjudningslistan var en balansgång. För samtidigt som Kinas myndigheter vill uppmärksamma omvärlden på kongressen och dess innehåll, så bannlystes flera västerländska medier som New York Times och Washington Post helt och hållet från evenemanget.

World Internet Conference kan ses som ett slags nytt och ambitiöst instrument skapat av Kina för att rättfärdiga den censur, kontroll och de arresteringar som blivit allt vanligare på landets internet de senaste åren.

Och precis samma vision som Xi Jinping och Lu Wei förespråkade inför utländska statsöverhuvuden och företagsledare i Wuzhen, har kinesiska diplomater under det senaste halvåret försökt implementera som global politik i FN.

New York Times skrev förra veckan om de förhandlingar som skett i FN över formuleringarna i ett dokument vid namn ”Ten-Year Review of the World Summit on the Information Society”, som drar upp globala riktlinjer för hur internet ska skötas i framtiden, samt vilka aktörer som ska få inflytande över internet på en global nivå.

Till många västerländska regeringars, människorättsgruppers och näringslivsföreträdares förtret lyckades Kina få in ordet ”multilateralt” i det slutgiltiga dokumentet. ”Multilateralt” är enligt förhandlare som medverkat i processen ett kodord för att statliga myndigheter ska tilldelas ett större inflytande innehållet på internet.

Kina försökte gå ännu längre och ville stryka formuleringar som ”freedom of expression” och ”demokratiskt” från det slutgiltiga dokumentet. Men det lyckades man inte med, och samtidigt nämns ordet ”multilateralt” endast en gång. Icke desto mindre verkar Kina vara nöjda över att ha varit med och påverkat:

Still, China appears satisfied that the document recognized “a leading role” for governments in cybersecurity matters relating to national security — one of China’s top objectives — and that it refers to the United Nations Charter, which enshrines principles of state sovereignty and nonintervention by the United Nations in domestic affairs.

“We think those principles apply to Internet communication technologies,” said one of the Chinese negotiators, who asked not to be identified because he was not authorized to speak publicly. “We found that the outcome document is in China’s interest.”

Och mycket riktigt skriver New York Times att Kina även försökte inkludera termen ”sovereign right of states” i dokumentet. Där tog det dock stopp då flera länder hotade med att genast dra sig ur förhandlingarna om denna formulering inkluderades.

Men World Internet Conference och förhandlingarna i FN utgör bara början på Kinas långsiktiga ambition att forma det globala internet efter sin egen vision. Internettsaren Lu Wei har det senaste halvåret varit upptagen med att resa till jordens alla hörn för att marknadsföra den kinesiska idén om flera stycken åtskilda intranät snarare än ett fritt, globalt internet.

Då Lu Wei i september i år var i USA så infann sig grundare och vd:ar från bland annat Facebook, Apple, Microsoft och Amazon för att skaka hans hand och ställa upp en enorm gruppbild.

Kina vet vad dom vill, och ytterligare en amerikan som medverkade i kohandeln angående FN-dokumentet säger att kineserna är ”fantastiska på att förhandla”. Han menar att de kinesiska delegaterna jobbar enligt en lång tidsplan med klara målsättningar och inte behöver vinna allt på en gång.

Är det början till slutet på drömmen om ett fritt internet som vi nu ser?

Alibaba köper media för att bättra på bilden av Kina och sig självt

Publicerat den 12 december 2015 kl. 14:53

Under fredagen presenterades en affär som fått stort genomslag hos alla som bryr sig om Kina, media och yttrandefrihet i kombination. Det är också en viktig händelse för investerare och andra som har med Alibaba eller kinesiska företag att göra.

Det kinesiska näthandelsföretaget Alibaba har nämligen köpt SCMP Group, ett medieföretag i Hongkong som främst äger den 112 år gamla och inflytelserika tidningen South China Morning Post. Anledningen till köpet, säger Alibabas vice vd Joseph Tsai, är att göra mediabilden av Kina mer positiv.

Tsai menar att västerländsk rapportering av Kina är alltför negativ och att detta även drabbar Alibaba som företag, eftersom ”vad som är bra för Kina är också bra för Alibaba”.

Då en så pass stor del av företagets affärer sker i Kina, så riskerar negativa rapporter om landet att drabba Alibabas aktiekurs negativt, säger Tsai. I och med köpet av SCMP vill Alibaba enligt Tsai skapa ett alternativ till det ”partiska synsätt” som han menar att västerländsk media gör sig skyldiga till.

Affären väcker många frågetecken. SCMP har gjort sig känd för att rapportera om sådant som andra tidningar i Hongkong – och definitivt i Kina – inte kan på grund av ägarskap eller censurregler. Tidningen skriver vidlyftigt om exempelvis brott mot mänskliga rättigheter, korruption och minnesstunder för massakern vid Himmelska fridens torg.

Förvisso har papperstidningen en upplaga om blott cirka 100 000 exemplar. Men faktumet att tidningen är tvåspråkig och välrenommerad, samt opererar i det relativt fria Hongkong, har gjort SCMP till en auktoritet vad gäller rapportering om politik och utveckling i Kina. Tidningen är känd för att vara partisk och artiklarna får ofta stor spridning på internet.

Kommer allt detta nu att upphöra, då Alibaba vill få Kina att framstå i god dager? Misstankar har väckts om att Kinas kommunistparti har ett finger med i spelet, men Tsai avfärdar bestämt att partiet har någon som helst roll i affären.

Och det stämmer säkert, eftersom kostnaderna inte är särskilt märkvärdiga för Alibaba. New York Times värderar affären till cirka 100 miljoner dollar, att jämföra med Alibabas årliga intäkter på över tolv miljarder dollar.

Mystiskt nog, samtidigt som Alibaba vill bidra till en mer positiv rapportering om Kina, så säger Tsai att företaget inte har för avsikt att blanda sig i det dagliga arbetet på SCMP. Man säger sig vilja värna om tidningens ”journalistiska självständighet och integritet”. Redaktörerna ska få bestämma över innehållet, och Tsai menar att han inte kan komma på några ämnen som skulle vara uteslutna att skriva om.

Hur ska man då på samma gång kunna rapportera mer positivt om Kina och behålla tidningens redaktionella självständighet? Det gav Tsai ingen vidare tillfredställande beskrivning av, utan sade istället något om sitt hopp om att mer ”rättvisa och exakta” artiklar med tiden skulle göra rapporteringen mer positiv.

Något som har garanterat SCMP:s självständighet är utländska ägare – dess nuvarande ägare är en malaysisk affärsman – men många fruktar nu att ett kinesisk företag eller en kinesisk aktör kommer tvingas ta hänsyn till sina relationer till Kinas myndigheter då det gäller tidningens innehåll. Särskilt eftersom affären sker under en tid då Kina går till större längder än på länge för att kontrollera medier och internet.

Professor Willy Lam, även författare och tidigare redaktör för SCMP, är en av de som uttalat sina farhågor i samband med affären för att tidningen kommer undvika känsliga ämnen och ägna sig åt självcensur i allt större utsträckning. Bara under de senaste åren har flera fall uppstått där kinesiska myndigheter uppmanat entreprenörer och reklambyråer att inte stödja publikationer som skriver illa om kommunistpartiet.

Alibaba å sin sida har stora planer för SCMP, och vill göra tidningen till ”en global plattform för nyheter angående Kina”. Liksom många andra tidningar har SCMP de senaste åren upplevt ekonomiska svårigheter, men Alibaba säger sig nu vilja investera i såväl personal som digitala plattformar, och dessutom ta bort tidningens betalvägg.

Detta är förvisso inte första gången som Alibaba investerar inom mediasektorn. För ett par veckor sedan, då det började spekuleras i att Alibabas grundare och ägare Jack Ma var intresserad av SCMP, skrev All China Tech en artikel med en rubrik som jämförde Ma med affärsmannen och mediemogulen Rupert Murdoch.

Där slås fast att Jack Ma äger dussintals olika medier, och under de senaste tre åren har investerat i såväl videosajter som affärsmedier runt om i Kina.

Men, som författaren Orville Schell påpekar, så har Alibaba hittills varit duktiga på att hålla en bra relation till myndigheterna genom att inte blanda sig i politiken. Att köpa en frispråkig tidning baserad i Hongkong, menar Schell, är dock potentiellt väldigt farligt eftersom Kinas myndigheter lätt ”lockas att vilja kontrollera” saker som man anser vara fel.

All China Tech påminner dessutom att Jack Ma tidigare har varit i bråk med SCMP:s ledning. Under en intervju med SCMP 2013 råkade Ma fälla en kommentar om massakern om Himmelska fridens torg som han sedan bad tidningen att ta bort. Tidningen vägrade, och intervjun orsakade stor uppståndelse såväl i som utanför Kina.

Något liknande kommer knappast ske då Alibaba äger tidningen. I likhet med Orville Schell så menar Foreign Policy dessutom att det blir svårt för Jack Ma att låta SCMP publicera känsliga saker även om han skulle vilja göra det:

None of this means that Alibaba or Ma actively plan to meddle in the day-to-day affairs of the SCMP’s coverage. They might, of course — but they may not have to. As Bob Dietz, Asia program coordinator at the Committee to Protect Journalists, told Foreign Policy in an earlier interview, China lacks “a strong concept of separation of church and state” where “keeping business and editorial concerns apart” are concerned. SCMP’s journalists, editors, and management will come to work each day knowing who the owner is — and what is most likely to please him.

(…)

Even in the event that Ma decides to defend the SCMP’s editorial independence against all comers, it’s increasingly likely that Beijing will choose to intervene — at least when major exposés or news events threaten to blacken the party’s image. Under President Xi Jinping, Beijing has been increasingly aggressive in punishing whoever threatens the party’s public face.

Affären är vidare ett hot mot Hongkong som Kinas sista fria utpost vad gäller yttrandefrihet, vilket också visades av kidnappningen av en svensk förläggare, som jag skrev om här på Finansliv för någon vecka sedan.

Kommer Hongkong även i fortsättningen vara attraktivt för utländska företag och investerare om institutioner och kulturliv och rättsystem och politiskt klimat blir likadant som på det kinesiska fastlandet?

Foreign Policy noterar att kinesisk politik och kinesiska pengar redan har börjat påverka stadens mediasektor i den riktningen:

Observers inside and outside Hong Kong are watching the development with concern, worrying that when push comes to shove, in an SCMP owned by a company whose commercial success is due in part to its close relationship with ruling Communist Party authorities, stories that reflect poorly on China’s leaders or political system will get the ax. Hong Kong’s journalists have increasingly felt the strength of Beijing’s influence; legislator and former journalist Claudia Mo told the New York-based nonprofit Committee to Protect Journalists for a February 2014 report that self-censorship was a “plague” in Hong Kong. Its “media organizations are mostly owned by tycoons with business interests in China,” she said. “They don’t want to lose advertising revenue from Chinese companies and they don’t want to anger the central government.”

Tsai säger vidare att projektet för med sig väldigt lite risk för ett jätteföretag som Alibaba; även om SCMP rent ekonomiskt skulle bli en förlustaffär så finns det en väldigt stor potentiell ”uppsida” i och med att ändra mediabilden av Kina.

Och visst vore det väl en skrämmande trend om kinesiska storföretag började köpa upp medier i utlandet (samma sak har nämligen skett i Taiwan) eller som riktar sig till utländska läsare – och samma företag på samma gång också är beroende av goda band till Kinas kommunistparti för sina affärsmässiga framgångar?

Ofattbar expansion av kärnkraft bakom Kinas klimatlöften

Publicerat den 8 december 2015 kl. 10:35

I dag är första gången någonsin som en ”röd varning” utlyses för luftföroreningar i Peking. Det betyder att stadens skolor uppmanas hålla stängda – luften är för skitig för att barnen ska kunna lämna hemmet och utbilda sig.

Vidare uppmanas företag och arbetsgivare att införa ”flexibel arbetstid” under de cirka tre dagar som den röda varningen väntas ligga kvar. Flera fabriker tvingas minska eller helt upphöra med sin produktion.

Dessutom har närmare hälften av alla stadens bilar belagts med körförbud. Myndigheterna råder också att ”storskaliga utomhusaktiviteter” ska undvikas.

Resultatet är en spökstad; då jag nyss var ute och köpte grönsaker var det nästintill tomt på de annars så livliga gatorna. I det grå diset syntes endast silhuetterna av höghus och skyskrapor som står bara några kvarter bort. Brevbärare, sophämtare och det fåtal andra arbetare som skymtades bar ansiktsmask och stirrade ner i marken med tomma blickar.

Trots detta – och trots att en röd varning utfärdats – så var luften i Peking ännu smutsigare under förra veckan. Då nådde värdet av partiklarna PM 2,5 i luften upp till 700, medan de i dag ”bara” ligger kring 300. Som en jämförelse rekommenderar Världshälsoorganisationen att medelvärdet under ett dygn inte bör överstiga 25. På Hornsgatan i Stockholm är det sällan värdet överstiger 10.

En röd varning utfärdades inte förra veckan för att de ansvariga inte vågade så göra. Det hade varit pinsamt, och dessutom har stadens borgmästare lovat att avgå om han inte kan bringa luftföroreningarna under kontroll tills 2017. På internet cirkulerade bilder av människor på gator och torg som fick många att dra paralleller till en zombiefilm.

Att dessa två enorma smogtäcken uppstår just nu är givetvis extra pinsamt för Kina, eftersom Xi Jinping befinner sig vid klimatkonferensen Paris där han försöker övertyga världens ledare om hur långt kineserna kommit då det gäller att minska koldioxidutsläppen.

Också statlig media jobbar hårt för att bygga upp en stabil bild av Kinas ambition inom området, vilket i dag fick bland annat Reuters att påpeka det bisarra i situationen:

Still, the ruling Communist Party’s official People’s Daily, without a hint of irony, praised China’s contribution to fighting climate change in a commentary on Tuesday, written to coincide with the Paris climate talks.

”People everywhere are looking forward to China’s continuous progress on the road to green development, acting as a model for the world to tackle the challenge of climate change.”

Om hela världen skulle se på Kina som en modell för att tackla jordens klimatförändringar genom grön utveckling, ja då skulle vi ligga riktigt illa till.

För utan större inhemsk debatt eller lyhördhet inför omvärldens oro, har Kina sedan år 2000 stått för två tredjedelar av den globala ökningen av koldioxidutsläpp.

Men med det sagt så har faktiskt en viss attitydförändring skett i Kina på detta område under de senaste åren.

Fram tills 2012 genomförde Kina över huvudtaget inga officiella mätningar av sin luft, och landets miljödepartement hade ingen politiskt makt alls innan 2008. Luftföroreningar kallades ofta för ”dimma” i statlig media.

Det är en stor skillnad mot den senaste tidens kinesiska löften om att minska utsläppen senast år 2030, och införa ett nationellt system för utsläppshandel senaste år 2017, som jag skrev om här på Finansliv förra månaden.

Det finns flera anledningar till att Kinas regering nu faktiskt på allvar vill minska landets utsläpp. Enligt The Economist vill landets nya ledning använda miljön som argument för att genomföra en rad reformer vilka har stött på motstånd inom Kina.

Det handlar om svåra reformer inom mäktiga sektorer med stora egenintressen. Vare sig korrupta tjänstemän eller arbetare reagerar särskilt glatt på nedslängda kolgruvor eller kraftverk – men om myndigheterna kan använda ett bindande globalt klimatavtal som argument, så blir det svårt även för den mest hängivna planekonomen eller kolfanatikern att protestera.

Men den främsta anledningen är att landet nu ser hälsoeffekterna av åratal med skitig luft, och att detta riskerar social oro och missnöje med landets ledning.

I en studie från augusti i år visade Berkley Earth, en NGO som forskar om klimatförändringar, att 1,6 miljoner kineser årligen dör på grund av luftföroreningar. Det är över 4 000 om dagen – närmare en femtedel av alla dödsfall i hela Kina.

Likaledes visar ny forskning på en stor ökning missbildade barn i områden intill kolkraftverk, samt att Kinas luftföroreningar kostar från 5 upp till 13 procent av landets BNP.

Det finns alltså såväl sociala som ekonomiska anledningar för Kinas ledare att minska landets utsläpp. Nyckeln till detta är att minska användningen av kol, som står för cirka 70 procent av Kinas energiframställning. (Kina förbrukar i dagsläget lika mycket kol som resten av världen tillsammans.)

Mycket riktigt har Kina också i år halverat sin kolimport, och under fjolåret sjönk de facto andelen (men inte mängden) kol som landet brände för energiframställning med 1,6 procent. Också under 2015 års fyra första månader var Kinas kolanvändning 8 procent lägre än samma period i fjol.

Men samtidigt som Kina tvingas minska sin kolanvändning, så måste landets ekonomi fortsätta växa i nästan samma takt som tidigare. Olja och naturgas kommer ersätta en del av kolet, liksom grön energi. Kina är nu det land i världen med flest installerade solpaneler, och passerade i fjol USA även vad gäller installerad vindkraft.

Dock skyltar man inte lika mycket med en annan otroligt snabb expansion – nämligen den av kärnkraften. I dagsläget har Kina 30 kärnkraftreaktorer i bruk och ytterligare 21 under konstruktion. Men i förra veckan skrev statlig media att landet planerar ha hela 110 kärnkraftverk i bruk till år 2030, vilka då ska stå för 10 procent av Kinas energibehov, jämfört med bara 2,5 procent i dag.

Denna statligt ledda expansion sker närmast i tystnad, men väcker stor oro bland de som följer den. Anledningen till oro är givetvis att kinesiska myndigheter inte direkt gjort sig kända för transparens, noggrannhet, säkerhet eller ärlighet.

Planerna som presenterades förra veckan fick William Pesek, redaktör för Barron’s i Japan, att minnas Fukushima-katastrofen 2011. Osäkerheten, slarvet och de allvarliga efterdyningarna. Att detta kunde ske i Japan, menar Pesek, borde vara en varning för expansionen som nu äger rum i Kina:

I retrace Japan’s March 2011 because it’s as clear and cautionary a tale as Beijing will find as it goes nuclear in a hurry. The number 100, China’s ranking on Transparency International’s corruption perceptions index, tells the story. If a developed, tech-savvy, safety-obsessed nation like Japan – corruption ranking 15 – can avoid a nuclear disaster only by the skin of its teeth, what hope for a Communist China notorious for lax safety procedures, weak oversight and rampant graft? It’s a question officials arriving in Paris this week for the United Nations’ COP21 climate talks should ask early and often.

Hur ska Kina kunna klara av att driva alla dessa kärnkraftverk utan att en allvarlig olycka förr eller senare inträffar? Många av nybyggena sker dessutom i inlandet, där tillgången på vatten redan är låg.

Ett skrämmande exempel är givetvis hanteringen av industriolyckan i Tianjin tidigare i år, där minst 170 personer dog i en serie explosioner efter slarv vid ett varulager. Media förbjöds rapportera från händelsen som bagatelliserades av lokala tjänstemän. Information var svårtillgänglig, utredningen hemlig och kritik tilläts endast mot de aktörer som myndigheterna själva kritiserade.

Vilka konsekvenser skulle denna katastrofhantering få vid en kärnkraftsolycka? Hur många människor i Kinas tätbefolkade inland skulle då äta giftig fisk eller ovetande stanna i strålningszoner till det är för sent?

En förvarning på detta kom i våras, då den franska myndigheten för kärnkraftsäkerhet varnade för kvalitén på stål som importerats till franska reaktorer från en kinesisk underleverantör. En stor andel kol hade hittats i det stål som skulle hålla upp en viktig del av reaktorn.

Den franska myndigheten varnade även för att samma underleverantör levererat samma stål till en liknande reaktor som håller på att färdigställas i södra Kina. Givetvis vägrade den kinesiska leverantören eller företaget ansvarigt för reaktorbygget i södra Kina att ge intervjuer eller svara på frågor.

Så visst, absolut, det är viktigt med ett bindande globalt avtal för att minska världens koldioxidutsläpp. Och det är fullständigt nödvändigt att Kina är en del av avtalet, och minskar sina utsläpp betydligt.

Men om ett sådant avtal nu kommer till stånd i Paris, glöm då inte bort att den okontrollerade och icke-transparenta kinesiska expansionen av kärnkraft som verkar vara en av konsekvenserna!

Oroande tystnad då svensk kidnappas av Kinas myndigheter

Publicerat den 4 december 2015 kl. 11:28

Är nyss hemkommen från Hongkong, där jag talat med flera individer inom olika yrkesgrupper som oroar sig för Kinas ökande inflytande över staden. Hongkong lämnades ju över från Storbritannien till Kina 1997, med en garanti om självstyre fram till år 2047.

I strid med konstitutionen har dock Kina flera gånger begränsat detta utlovade självstyre, vilket ledde till proteströrelsen Occupy Central i oktober i fjol. Men efter att hundratusentals invånare gett sig ut på gatan för att demonstrera, så har regeringen i Peking inte svarat med kompromisser eller tillmötesgående. Som väntat har Kina istället ökat trycket mot stadens demokratiska krafter.

Och mitt i allt detta finns en svensk huvudrollsinnehavare, som ironiskt nog väldigt få svenskar känner till.

Svensken, som bedriver förlagsverksamhet i Hongkong, kidnappades av kinesiska myndigheter i mitten av oktober då han befann sig på semester i Thailand. Anledningen tros vara att hans förlag publicerar böcker som är kritiska mot Kinas politiska ledning, och innehåller detaljer om såväl tjänstemännens älskarinnor som maktkamp och intriger inom partitoppen.

Kidnappningen borde ha blivit en toppnyhet i svenska medier, i stil med Dawit Isaak eller Martin Schibbye och Johan Persson. Men första gången svenska medier skrev om fallet var 11 november, alltså cirka tre veckor efter att svensken förts bort.

Då publicerade Dagens industri en artikel, efter att tidningen varit i kontakt med svenska utrikesdepartementet som bekräftade att en svensk medborgare misstänkts ha frihetsberövats i Thailand och att man från svenskt håll ”utreder” fallet.

Men sedan dess har endast en dryg handfull svenska medier bemödat sig med att ens skriva om saken, och faktumet att den svenska medborgaren fortfarande är kidnappad av kinesiska myndigheter är således i stort sett okänt i Sverige.

Detta väckte stor förvåning bland många av mina vänner. Redan förra veckan, innan jag åkte till Hongkong, kontaktade en dansk journalistkollega här i Peking mig angående fallet. Han undrade varför detta inte uppmärksammats mer i Sverige, och kontaktade sedan svenska ambassaden i Peking.

I en mailkonversation så bekräftade ambassadens presstalesman att en svensk medborgare mycket riktigt försvunnit i Thailand, men underströk flera gånger att personen i fråga varit utvandrad från Sverige i flera år.

Vidare sade ambassaden att man har möjlighet att ge konsulär hjälp till utvandrade medborgare, om ”särskilda grunder” föreligger. Ambassaden svarade heller inte på den danska journalistens fråga huruvida man kontaktat kinesiska myndigheter om fallet.

Då Svenska dagbladet sedan skrev om det hela så kontaktade tidningen utrikesdepartementet, som reagerade på exakt samma vis. UD:s presstjänst sade till SvD att en svensk medborgare frihetsberövats i Thailand och att ambassaderna i Peking och Bangkok ”undersöker ärendet”.

Samtidigt var UD noga med att understryka hur mannen varit utvandrad från Sverige i flera år, och svarade heller inte på SvD:s frågor om de kontaktat Kinas myndigheter och vad de i så fall har sagt.

Det torde finnas främst två anledningar till att svenska myndigheter och media inte prioriterar detta fall lika högt som exempelvis Dawit Isaak eller Martin Schibbye och Johan Persson.

Till att börja med så heter den kidnappade svensken Gui Minhai, och är av kinesiskt ursprung. Han utvandrade till Sverige efter massakern vid Himmelska fridens torg 1989, men flyttade sedan till Hongkong i början av 2000-talet för att starta förlagsverksamhet.

Vidare så är Kina oerhört känsliga för andra länder som kommenterar vad man kallar ”inre angelägenheter”. Eftersom mannen är av kinesiskt påbrå och skriver om Kina, så ser kinesiska myndigheter med största sannolikhet fallet som en kinesisk angelägenhet.

Kort sagt: Hade Gui hetat Persson i efternamn hade media säkert plockat upp fallet i större utsträckning. Hade kidnappningen skett i Eritrea (som var fallet med Dawit Isaak) så hade risken för konsekvenser vad gäller ekonomi och handel varit mindre än då fallet som nu utspelar sig i Kina.

Det vore såväl oroande som ryggradslöst om svenska myndigheter ignorerade kidnappningen av Gui Minhai. Då Maya Wang vid Human Rights Watch i Hongkong kommenterade fallet i Dagens industri, menade hon att svenska myndigheter måste reda ut vad som skett genom att kontakta thailändska och kinesiska myndigheter, och sedan åberopa den svenska medborgarens juridiska rättigheter.

Om Gui Minhais arrestering har att göra med förlagsverksamheten eller skett på andra politiska grunder, så måste Sverige enligt Maya Wang genast kräva Gui Minhais omedelbara frigivning.

Då jag tidigare i veckan talade om fallet med en journalistkollega i Hongkong som jobbar på lokal media där, blev han väldigt överraskad över att svenska myndigheter inte gjort mer åt saken. ”Jag trodde Sverige stod för frihet och mänskliga rättigheter”, sade han förvånat.

I onsdags pratade jag även om det hela med en anställd vid Tysklands ambassad här i Peking som jobbar särskilt med mänskliga rättigheter. Han blev också mållös, och berättade att Tyskland genom upprepade påtryckningar nyss fått Kina att korta ner en fängelsedom mot journalisten Gao Yu.

Gao Yu är inte ens tysk medborgare, men jobbade tidigare för tidningen Deutsche Welle. Eftersom hon fängslats i arbetet kände tyska myndigheter ändå ett ansvar för henne, och även Angela Merkel tog flera gånger upp fallet på högsta nivå.

Vilken tur för Gao Yu att hon jobbade för tysk media och inte för svensk. För svenska myndigheter verkar inte ens våga eller vara beredda att sätta någon som helst diplomatisk press på Kina ens då det gäller våra egna medborgare.

Fallet Gui Minhai väcker flera viktiga frågor. Erbjuder svenska myndigheter mindre skydd till invånare som (liksom mig själv) har utvandrat från Sverige, eller invånare som har ett efternamn vilket inte klingar svenskt? Kan vi räkna med mindre skydd från svenska myndigheter om vi hamnar i trubbel i Kina jämfört med exempelvis Eritrea eller Danmark?

Vad får detta i så fall för följder? Blir vi mindre benägna att ta risker? Törs lokala talanger som Gao Yu jobba för svenska företag, eller bara för tyska?

Men den största frågan av dem alla är givetvis; vad kommer hända med Gui Minhai? Ska svenska myndigheter fortsätta ignorera hans fall? Hoppas innerligt att svenska myndigheter verkligen ”utreder ärendet” på riktigt, och att ett fördömande snart kommer mot denna Kinas kidnappning av en utländsk medborgare på utländsk mark.

Nytt rekord i kinesisk konsumtion

Publicerat den 13 november 2015 kl. 10:00

I Kina finns det inte bara alla hjärtans dag utan även ”singlarnas dag”, vilken infaller 11 november eftersom datumet den dagen ju är 11/11.

Under singlarnas dag uppmanas kinesiska konsumenter att köpa något till sig själva, eller kanske till någon man är hemligt förälskad i men inte vågar uttrycka sin förtjusning inför.

Kort sagt är singlarnas dag ett datum då den kinesiska konsumtionen skjuter i höjden, eftersom butiker och återförsäljare under denna dag tävlar om kundernas gunst med olika rabatter och erbjudanden.

Den allra största aktören är självklart Alibaba, som i år återigen spräckte rekordet för försäljning under 24 timmar. På Alibabas plattformar såldes varor för inte mindre än 14,3 miljarder dollar – eller 125 miljarder svenska kronor – under 11 november.

På bara en minut – närmare bestämt en minut över midnatt 11 november – köptes varor för en miljard dollar på Alibabas plattformar. Under hela dygnet mottog Alibaba sedan i genomsnitt 120 000 orders per minut.

Alibabas försäljning var på dessa 24 timmar större än Facebooks inkomster för helåret 2014, och även större än hela Laos BNP. Men betydligt viktigare som måttstock så var Alibabas försäljning också över förväntningarna och 60 procent större än under samma dag förra året; det tog bara tolv timmar innan företaget överträffade fjolårets hela 11 november.

Denna privatkonsumtion på 125 miljarder kronor under en enda dag blir givetvis ännu större om man räknar in Alibabas konkurrenter, såväl online som fysiska butiker. Det enorma beloppet kan komma som en överraskning för de som på senaste tiden tagit del av de krisartade rapporter om Kinas vikande ekonomiska tillväxt som media pumpat ut på sistone.

Det är förvisso sant att Kinas ekonomiska tillväxt sjunker. I början av november sade landets president att Kina kommer uppleva en tillväxt på i snitt 6,5 procent perioden 2016-2020. Det är betydligt lägre siffror än vad vi vant oss vid de senaste årtiondena; så sent som 2007 var Kinas tillväxt 14,7 procent.

Men det är samtidigt viktigt att förstå att faktumet att Kinas tillväxt sjunker inte nödvändigtvis betyder alla sektorer inom ekonomin backar. För Kina är nämligen samtidigt i färd med att ställa om sin ekonomi från statliga investeringar till inhemsk konsumtion.

Samtidigt växer användningen av internet så det knakar; landet nådde 667 miljoner internetanvändare denna sommar, vilket är långt fler än vad det finns invånare i hela EU. Sammantaget fick detta kinesiska konsumenter att spendera 450 miljarder dollar online i fjol, en siffra som förväntas mer än dubblas till 1 000 miljarder dollar redan år 2018.

Detta var något som jag tryckte på i artikeln ”Alibaba första offret för Kinas vikande ekonomi” här på Finansliv i september i år. Där skrev jag om hur den ansedda tidningen Barron’s just prytt sin framsida med en varning om att Alibabas aktie – som då just gått under sitt introduktionspris på 68 dollar – riskerade rasa ytterligare 50 procent. (Rapporten bidrog även till att Forbes sänkte sin värdering av aktien.)

Barron’s pekade i sin rapport på stagnationen för Kinas ekonomiska utveckling, och ifrågasatte samtidigt sanningshalten i Alibabas egna tillväxttal efter som de skilde sig väsentligt från kinesiska myndighetsstatistik. Jag vände mig redan i artikeln 18 september emot Barron’s rapport, eftersom tidningen inte verkar förstå dynamiken i Kinas ekonomi:

Det finns flera läxor att lära av Alibabas utveckling. Till att börja med är det tydligt att Kinas skakiga ekonomiska tillväxt kan komma att drabba många aktier som är beroende av landets ekonomi.

Men det finns även en tendens att bedöma de delar av ekonomin (här näthandel och konsumtion) som går bra, på ett vis som istället överensstämmer med den trista framtidssynen som helhet.

Kinas ekonomi står utan tvekan inför stora utmaningar. Men det finns fortfarande aktörer verksamma inom rätt områden som kan fortsätta slå mynt även om tillväxten avtar något. Därför kommer Alibabas aktie inte sjunka med ytterligare 50 procent.

Singlarnas dag visar med all tydlighet att det inte råder någon kris hos kinesiska konsumenter, trots att Kinas tillväxttal minskar något. Alibabas aktie letade sig också över 80 dollars-strecket i början av november, och har därmed alltså stigit betydligt sedan Barron’s illavarslande rapport.

Statistiken från singlarnas dag blottlägger även mycket annat intressant om den kinesiska marknaden. Vilket jag också skrivit här på Finansliv tidigare, så är det mobilt internet som växer absolut snabbast i Kina. Hela 68 procent av alla orders som Alibaba mottog 11 november gjordes inte från en dator, utan från en mobil plattform.

Många kineser – exempelvis min flickvän – äger inte ens en dator utan sköter all sin shopping alla sina ärenden via mobiltelefon eller platta.

Vidare blir det också allt tydligare för utländska företag och märken att det är mer effektivt att sälja sin varor genom inhemska plattformar, snarare än att sätta upp egna nätbutiker.

Och störst av alla dessa plattformar är Alibaba, som stod för 80 procent av försäljningen online i Kina under singlarnas dag.

Det finns nu över 40 000 återförsäljare som säljer 30 000 märken från 25 olika länder på Alibabas plattformar i Kina. Företaget siktar på att öka antalet under nästa år.

Klimatmötet i Paris – förutsättningar

Publicerat den 7 november 2015 kl. 11:04

Bara tre veckor innan klimatmötet i Paris äger rum, varnar FN:s miljöprogram att de frivilliga löften om utsläppsminskningar som världens länder avgett på förhand inte är tillnärmelsevis nog för att rädda jordens framtid.

I fjol presenterade FN:s klimatpanel det så kallade tvågradersmålet, vilket innebär att jordens temperatur inte får stiga med mer än två grader jämfört med förindustriell tid. Annars riskerar bland annat Grönlands isar att smälta, vilket skulle höja havsnivåerna med sju meter.

Tillsammans med utbredd torka och jättelika stormar skulle detta leda till att stora delar av världen varken kan producera mat eller bebos, vilket i sin tur resulterar i stora mängder klimatflyktingar.

Eftersom tidigare klimatmöten har misslyckats med att få till stånd ett globalt bindande avtal, finns i dag ett system där världens länder på frivillig basis rapporterar in planer för minskade utsläpp till FN.

Exempel på sådana löften är att USA planerar minska sina utsläpp av växthusgaser med 26-28 procent till år 2025 jämfört med 2005 års nivåer. Kinas president Xi Jinping lovade nyligen att landet kommer börja minska sina utsläpp från och med senast år 2030.

Men enligt en ny rapport från FN:s miljöprogram är detta för lite och för sent. Rapporten menar att de löften som 146 av världens länder lämnade innan 1 oktober innebär en temperaturökning med tre grader eller mer till år 2100.

Matematiken är komplicerad men enkel på samma gång, så häng med nu: I fjol släpptes 53 miljarder ton växthusgaser ut globalt. För att tvågradersmålet ska nås bör motsvarande siffra enligt FN:s klimatpanel 2030 inte överstiga 42 miljarder ton.

Utan de frivilliga löftena om minskade utsläpp skulle mängden uppgå till 60 miljarder ton år 2030 – men nu leder de frivilliga målen enligt FN:s miljöprogram till att siffran ändå blir 54 miljarder ton. Löftena utgör alltså endast en tredjedel av de minskningar som skulle behövas.

Forskarna i FN:s klimatpanel utfärdade i fjol också en ”kolbudget” för hela världen. Enligt denna budget kan ytterligare 1 000 miljarder ton växthusgaser släppas ut globalt innan jordens temperaturökning överskrider två grader.

Med dagens takt tar de bara drygt 20 år innan dessa 1 000 miljarder ton släpps ut. Också den nya rapporten från FN:s miljöpanel understryker att två tredjedelar av den globala kolbudgeten redan skulle vara använd år 2030, även med de frivilliga löftena om utsläppsminskningar i åtanke.

Det ser alltså mörkt ut – om man inte väljer att belysa de få ljuspunkter som finns. FN:s egna nyhetstjänst väljer att presenterna miljöpanelens rapport med rubriken ”National climate targets signal ‘unprecedented momentum’ for climate agreement in Paris – UN report”.

FN belyser här att de frivilliga löftena de facto utgör en minskning av utsläppen till år 2030 (med en miljard ton), samt att löftena främst utgör grunderna för att nå ett avtal i Paris som förhoppningsvis kan leda till ännu större åtaganden.

Miljöpanelens ordförande Achim Steiner citeras säga att de frivilliga löftena – tillsammans med andra politiska beslut som fattats de senaste åren – representerar en tydlig höjning av ambitionsnivån bland världens länder att lösa problemet.

Barack Obama bekräftade också i veckan att han kommer medverka vid klimatmötet i Paris, liksom Xi Jinping och Narendra Modi, vilket innebär att statsöverhuvudena från världens tre största utsläppsnationer finns på plats. Det gör också över 80 av deras kollegor.

Under veckan gjorde Obama också klart att det inte blir något med den omtalade oljeledningen Keystone XL, som skulle ha fört olja från Kanada till mexikanska gulfen och därmed minskat behovet av utbyggnad av grön energi i Nordamerika.

I slutet av oktober skrev också 81 av USA:s största företag under ett avtal i Washington. Enligt detta lovar bland andra Google, Apple, General Motors och Coca cola att göra sitt för att stödja åtgärder mot klimatförändringarna och uppmuntra ett avtal för en hållbar framtid vid klimatmötet i Paris.

Samtidigt har Kina – som tillsammans med USA tidigare varit den största bromsklossen för ett globalt bindande avtal – oväntat seglat upp som en slags förebild för andra utvecklingsländer i klimatfrågan.

Då president Xi Jinping var på statsbesök i USA i september talade han miljö inför FN:s generalförsamling. Där utlovade han klimatfinansiering på 25 miljarder kronor till världens utvecklingsländer, pengar som alltså ska användas för att styra fattiga länder bort från beroende av fossila bränslen.

Han återupprepade också Kinas ambition om en utsläppsminskning från 2030, och lovade att lansera ett nationellt system för utsläppshandel senast 2017, som ska begränsa och ge bättra kontroll över utsläppen i varje kinesisk provins.

Två dagar efter Xis framträdande i FN:s generalförsamling lovade även Brasiliens president Dilma Rousseff att landet ska minska utsläppen med 37 procent under det närmaste årtiondet, och med 43 procent till år 2030 jämfört med 2005 års nivåer. Hon lovade också att återställa 12 miljoner hektar skövlad regnskog till åt 2030.

Kinas friska inställning fick Financial Times att efter Xi Jinpings besök i USA påpeka att landet förtjänar ”beröm för sina miljöåtaganden”, en fras som knappast har använts det senaste årtiondet om denna världens största miljöbov.

Det bådar gott att såväl Barack Obama som Xi Jinping tar frågan på allvar – de båda länderna står nämligen tillsammans för nästan hälften av världens koldioxidutsläpp. (Kina släpper förvisso ut ungefär dubbelt så mycket som USA.)

EU har har sedan tidigare lovat att minska sina utsläppen med 40 procent till år 2030 jämfört med nivåerna 1990. FN:s gröna klimatfond sade också i veckan att man godkänt en första finansieringsrunda på över en miljard kronor till projekt som ska hjälpa världens fattiga länder att möta utmaningarna som klimatförändringarna medför.

Men ändå är det inte lätt att vara optimistisk. Ett globalt bindande avtal i Paris om tre veckor är en absolut nödvändighet för att nå tvågradersmålet, och i så fall måste alla länder med på tåget.

Men Indien, världens tredje största utsläppare av växthusgaser, har också i särklass flest människor i världen som lever i extrem fattigdom. Det enda löftet Indien har gett på förhand är att minska utsläppen per producerad BNP-enhet; landet har alltså inte som ambition att minska sin totala mängd utsläpp.

Och den riktiga utmaningen på lång sikt är inte heller att få till ett bindande avtal i Paris – vilket alltså är nog så svårt – utan att nå noll utsläpp allra senast år 2075, vilket många forskare menar är en nödvändighet för att rädda världen.

Anledningen till detta är att en stor del av de växthusgaser vi redan släppt ut så att säga ligger latent i atmosfären. Det kan ta flera årtionden innan koldioxiden som redan finns där visar sin fulla effekt i form av temperaturhöjning.

Människans påverkan har hittills bidragit till en uppvärmning av jorden på cirka 0,8 grader. Men de latenta växthusgaserna gör att vi redan är ”teoretiskt bundna” till 1,5 graders höjning av temperaturen.

Det menar bland andra Johan Rockström, som är professor i miljövetenskap, och menar att vi redan nu har en global krissituation. Han menar att utsläppskurvan måste ner redan inom fem år, och till noll kring år 2050. På så vis kan vi få ”negativa utsläpp” i tid för att jorden ska kunna hinna balansera klimatförändringarna. (Negativa utsläpp är möjliga eftersom hav och skogar naturligt tar upp våra koldioxidutsläpp.)

Rockström menar att vi egentligen skulle behöva ”släcka lampan genast”, och att tvågradersmålet är på tok för lågt. Målet på att hålla uppvärmningen under två grader jämfört med förindustriell tid fattades i Köpenhamn 2009.

Det var politiker – inte forskare – som satte tvågradersmålet, och många av dessa politiker ville redan då se ett mål på 1,5 grader. Också Rockström säger att 1,5 graders uppvärmning är vad vetenskapen bedömer att människan kan klara.

Enligt Rockström begick FN:s klimatpanel ett ”dubbelfel” i och med sin rapport om tvågradersmålet och den globala kolbudgeten i fjol. Till att börja med borde man ha siktat på 1,5 grader. Vidare säger klimatpanelen att det är 66 procents chans att tvågradersmålet nås om vi håller oss under kolbudgeten på 1 000 miljarder ton.

I klartext innebär detta alltså att det fortfarande är en chans på tre att jordens temperatur ökar med över två grader – och Grönlands isar smälter – om vi mot förmodan skulle nå en målsättning som verkar vara helt omöjligt.

Xi Jinping, Barack Obama och deras 80 kollegor måste alltså få till ett bindande avtal av överraskande omfattning i Paris om tre veckor. Annars ligger vår nästa generation illa till.

Det ojämlika Kina har nu fler dollarmiljardärer än USA

Publicerat den 24 oktober 2015 kl. 14:58

Trots sjunkande ekonomisk tillväxt och börskrasch så har nu Kina för första gången i modern fler dollarmiljardärer än USA. Det konstaterar Hurun Report, som under sjutton års tid kartlagt Kinas rikaste individer.

Genom sin årligen uppdaterade China Rich List 2015 konstaterar Hurun Report att antalet dollarmiljardärer på det kinesiska fastlandet nu uppgår till 596, vilket är en dramatisk ökning från fjolårets 292 stycken.

Det är också fler än de 537 dollarmiljardärer som finns i USA. Räknar man dessutom in Hongkong, Macao och Taiwan i bilden så finns det hela 715 ”kinesiska” dollarmiljardärer.

De två största anledningarna till den växande skaran kinesiska miljardärer – enligt Hurun Report den största ökningen på sjutton år – sägs vara en värdeökning på landets aktiemarknader och ett växande antal entreprenörer inom tekniksektorn.

Kinas börsindex ökade som bekant dramatiskt under året fram till juni 2015, för att sedan tappa en stor del av ökningen under sommaren. Trots sommarens krasch så ligger Kinas börser fortfarande på rejält plus jämfört med nivåerna för ett år sedan.

Rapporten bygger på data från mitten av augusti, då en betydande del av börsfallet redan inträffat, och Kinas valuta dessutom tappat i värde gentemot dollarn – ändå är antalet miljardärer större än i USA.

Den andra faktorn är av kanske ännu större betydelse. Antalet individer på China Rich List 2015 som kommer från internet- och tekniksektorn är nämligen 43 procent större än i fjol.

China Rich List består sammanlagt av 1 877 individer som alla är goda för minst två miljarder yuan, vilket motsvarar drygt 2,5 miljarder kronor eller 310 miljoner dollar. Det är 606 personer fler än som lyckades ta sig in på samma lista i fjol.

Av dessa är dessutom 1 611 nu rikare än i fjol, och 200 personer har lyckats fördubbla sin förmögenhet.

Dock tappade Jack Ma från Alibaba förstaplatsen till Wang Jianling som är verksam inom fastighets- och underhållningsbranschen, och främst känd för sina jättelika biografkomplex med tillhörande shoppingcentrum. (Se komplett topplista här.)

95 procent av individerna på China Rich List har tjänat sina pengar på egen hand, medan bara fem procent har ärvt sin förmögenhet. Därmed, menar Hurun Report, är China Rich List en av de listor i sitt slag i världen med den största andelen entreprenörer som tjänat sina pengar själva.

Med detta dock inte sagt att Kina saknar klassklyftor och ojämlikhet – anledningen är snarare att landets ekonomi började växa först i början av 1980-talet.

Tvärtom är trenden med fler miljardärer samtidigt som ekonomin saktar in ett kvitto på att de ekonomiska skillnaderna ökar. Många av de rika har dessutom nära kopplingar till landets politiska ledare.

Då nationella folkkongressen och folkets rådgivande kongress höll sitt årliga sammanträde i Peking mars 2015, konstaterade Hurun Report att 203 av Kinas 1 271 rikaste individer satt med i något av dessa två politiska organ. De 203 hade också en kombinerad nettoförmögenhet på 463,8 miljarder dollar vilket var mer än Sydafrikas BNP.

Kinas tio rikaste lagstiftare var då goda för 184 miljarder dollar, vilket kan jämföras med de tio rikaste individerna i den amerikanska kongressen som samtidigt hade en samlad förmögenhet på 1,9 miljarder dollar. Denna siffra har med största sannolikhet också ökat inför nästa års kongress.

Enligt en rapport från institutionen för samhällsvetenskap vid Peking University sommaren 2014 ägde den rikaste procent av Kinas befolkning en tredjedel av landets förmögenhet, samtidigt som den fattigaste fjärdedelen endast hade en procent.

Tyvärr är det svårt att dra en jämförelse av den ekonomiska olikheten i Kina enligt det internationellt vedertagna måttet gina-koefficienten. Denna skala börjar på 0 (exakt jämlik fördelning inom landet) och sträcker sig till 1 (en person äger alla tillgångar).

Då Kina påbörjade sina ekonomiska reformer 1978 var landets gini 0,30. År 2000 hade den stigit till 0,41 varpå Kinas myndigheter upphörde att offentliggöra landets gini. Statlig media uppgav dock 2014 att siffran hade stigit till hela 0,73 – det bör dock sägas att många internationella organisationer inte tror att den kan vara så hög.

Som jämförelse har USA högst gini inom G7 med 0,39 och i Sverige ligger motsvarande siffra på 0,25.