Jojje Olsson

Journalist och författare bosatt i Peking sedan 2007. Har skrivit ett par hundra artiklar från Kina för över 80 svenska tidningar och magasin. Följer slaviskt det kinesiska nyhetsflödet och jobbar just nu på sin tredje bok om Kina. Pratar flytande kinesiska och tog sin magisterexamen i Journalistik vid University of Hong Kong.
Jojje Olsson

Kinas ofattbara skuldkris, del 1

Publicerat den 18 maj 2016 kl. 13:29

Rubriken till detta inlägg är dubbeltydig; dels syftar den på Kinas ofattbara skuldsättning. Dels syftar den på hur svårt det är att förstå mekanismerna bakom och farorna med denna skuldkris, eftersom Kinas finansiella system är så annorlunda än det i väst.

Kinas skuldkris är ett så pass omfattande och komplext ämne att det är bäst att dela upp det på två inlägg. Här i första inlägget tänker jag skriva om hur stor Kinas skuld egentligen är och hur den har uppstått. Mitt nästa inlägg kommer fokusera på vad Kina kan göra för att lösa skuldkrisen, och vad som kan bli följderna om man inte vidtar nödvändiga åtgärder.

Goldman Sachs uppskattade i år att Kinas skuld i relation till BNP ligger på 270 procent, vilket kan jämföras med Japans skuldnivå på 176 procent innan bubblan sprack där 1990. Inget land har någonsin nått en så pass hög skuldnivå utan stora negativa effekter på den ekonomiska utvecklingen.

Även McKinsey bedömde nyligen att Kinas skuldnivå ligger på 282 procent, vilket konsultföretaget menar är fyra gånger så mycket som 2007:

Fueled by real estate and shadow banking, China’s total debt has nearly quadrupled, rising to $28 trillion by mid-2014, from $7 trillion in 2007. At 282 percent of GDP, China’s debt as a share of GDP, while manageable, is larger than that of the United States or Germany. Three developments are potentially worrisome: half of all loans are linked, directly or indirectly, to China’s overheated real-estate market; unregulated shadow banking accounts for nearly half of new lending; and the debt of many local governments is probably unsustainable.

Anledningen till att Kinas skuldnivå började öka just 2007 var den globala finanskrisen. För att rädda tillväxten i samband med denna kris lanserade Kinas myndigheter ett stimulanspaket på cirka 4 000 miljarder kronor.

Lejonparten av pengarna var lån från de statliga bankerna som gick rakt in i statliga företag vilka sedan framför allt byggde bostäder och infrastruktur för pengarna.

Resultatet sågs under krisåret 2009. Då backade USA:s ekonomi med nästan 3 procent och Japans med över 5 procent, samtidigt som Kinas BNP ökade med drygt 9 procent och året därpå med mer än 10 procent.

The Economist – som uppskattar Kinas skuldnivå till minst 240 procent – skriver i en ny specialrapport att det var rätt av Kina att ”vrida på lånekranen” i samband med den globala finansrisen. Dock påpekar tidningen att det också var fel att sedan inte stänga av denna kran.

Kina har nämligen fortsatt elda på sin tillväxt med billiga och enkla banklån, varpå landets skuldsättning har ökat ungefär lika mycket de senaste två åren som under de två åren omedelbart efter den globala finanskrisen.

The Economist påpekar att det vore omöjligt för så mycket kapital att allokeras på rätt vis under så kort tid; korruption eller dåliga investeringar kommer obönhörligen att uppstå som en konsekvens.

Särskilt gäller detta i Kina där media och domstolar kontrolleras av kommunistpartiet. Dessutom ställdes inga höga krav på låntagarna; de statliga bankerna beordrades de facto att låna ut stora summor av myndigheternas pengar bara för att hålla tillväxten igång. Många av låntagarna har därför nu svårt att betala tillbaka.

Dessa låntagare är inte privatpersoner. Skuldsättningen ser nämligen väldigt annorlunda ut i Kina än i Japan, USA eller andra västländer. Hushållens skulder är relativt små eftersom sparkvoten i Kina fortfarande är hög. Merparten av skulderna kommer istället från lokala myndigheter eller – ofta statliga – företag.

Faktumet att staten äger såväl bankerna som de största låntagarna ger förvisso mer tid och flexibilitet att lösa problemen. Men det betyder inte att problemen helt försvinner, eller att de statliga bankerna i all evighet kan låna ut pengar utan att få tillbaka dem.

Internationella jämförelser visar att andelen dåliga lån är låg i Kina. Men detta är enligt officiella siffror, som visar att denna andel ligger på 1,7 procent. Liksom är fallet med mycket annan ekonomisk statistik i Kina så är det få om ens någon som tror på detta låga tal.

The Economist påpekar att en typ av lån kallad ”särskilda lån” också har ökat i Kina, vilka i realiteten är lån som bedöms vara bara något bättre än de dåliga lånen. Tillsammans med dåliga lån utgör dessa särskilda lån 5,5 procent av Kinas totala banklån vilket är dubbelt mycket som för två år sedan.

Men sannolikt är andelen högre ändå. Vid en konferens i Shanghai nyligen bedömdes andelen till 10 procent. The Economist påpekar vidare hur kinesiska banker gör allt för att hålla nere den officiella siffran av andelen dåliga lån genom att bland annat skjuta dem framåt i tiden:

Methods include booking loans as investments or classifying them as “overdue but not impaired” for months on end. The most widespread practice—and one not confined to China—is to refinance bad loans with new ones in the faint hope that business might improve. If it does not, this “extend-and-pretend” banking only makes the debt burden worse.

Högt skuldsatta företag skapar redan stora problem för Kinas ekonomi. Ungefär två femtedelar av nya lån går till att betala ränta på företagens redan existerande lån. Under 2014 var 16 procent av Kinas 1 000 största företag var skyldiga mer i ränta än vad de tjänade innan skatt.

I dag behövs därför fyra kronor i nya lån för att generera en kronas BNP-ökning, jämfört med just över en krona innan den globala finanskrisen. Om inget görs för att sänka skuldnivån så kommer denna trend givetvis att bli värre.

Kinas myndigheter har länge haft en stor fördel av sin befolknings fruktsamhet och flit. Den stora befolkningen har alltid sparat sina hårt intjänade pengar på statliga banker med låg ränta – främst för att det länge inte funnits något annat alternativ. Myndigheterna har sedan kunnat fördela dessa pengar till statliga företag via de statliga bankerna.

Vid början av 2000-talet stod Kinas statliga banker för nästan all utlåning i hela Kina. I dag är situationen annorlunda; deras andel har bara under de senaste fem åren sjunkit till tre femtedelar.

Vid dess sida har en sektor av så kallade ”skuggbanker” vuxit fram, vars utlåning i dag står för cirka 50 000 miljarder kronor. Dessa skuggbankers verksamhet motsvarade 2012 endast 4 procent av de statliga bankernas utlåning; i fjol var motsvarande andel 16 procent och dessutom växer denna sektor med 30 procent årligen.

Skuggbanker utgörs av allt från rena lånehajar till privata investeringsfonder och företag vars affärsidé är att koppla samman privata långivare med privata låntagare. De har möjlighet att – förvisso till högre ränta – ge snabbare lån till mindre aktörer som de statliga bankerna ofta förbiser.

Detta hotar bankernas penningreserver och har också fått bankerna att erbjuda allt mer avancerade – och potentiellt mer farliga – investeringsalternativ än tidigare. Kort sagt så måste de statliga bankerna nu kämpa om de kunder man tidigare fick gratis.

Skuggbankssektorn är en biprodukt av myndigheternas policy att enkelt och billigt låna ut pengar till stora statliga aktörer. Då BNP växer snabbare än inflationen blir mindre aktörer villiga att låna till högre ränta, och vänder sig därför till skuggbankerna.

Denna sektor har utan tvivel bidragit till Kinas höga skuldnivå eftersom den med sina höga räntor har fungerat väl så länge tillväxten varit hög. Den har även blåst upp fastighetsbubblan och bidragit till att myndigheternas järngrepp om ekonomin avtagit.

Det finns många tecken på att kinesiska myndigheter börjar förlora kontrollen över stora delar av ekonomin. Bara under det senaste året har Kina spenderat 1 600 miljarder kronor på att rädda bössmarknaderna, över 500 miljarder kronor i dåliga inhemska lån har annullerats och cirka 200 miljarder har försvunnit i diverse svindlar. Dessutom har nästan 5 000 miljarder kronor lämnat landet på mer eller mindre olaglig väg.

Att skuldnivån ökar samtidigt som Kinas myndigheter förlorar kontrollen över delar av ekonomin är knappast betryggande. Då försvinner ju nämligen de fördelar staten tidigare haft i egenskap av nästan ensam utlånare och nästan ensam låntagare. Samtidigt måste man givetvis öppna upp finansmarknaderna för att skapa en hållbar och naturlig tillväxt – myndigheterna har dock inte vågat sig på inte vågat ta till dessa reformer ännu verkar nu resultera i en lånesektor i lagens gråzon.

När Kinas nationella folkkongress sammanträdde i mars i år försäkrade premiärminister Li Keqiang att det inte blir tal om någon ekonomisk ”hårdlandning” för Kina. Han menade att landets underliggande fundament för tillväxt är utmärkta och lovade en rad reformer som ska öppna upp Kinas finansiella system.

Samma månad sänkte dock Moody’s Kinas kreditvärdering från “stabil” till “negativ”. Kreditvärderingsinstitutet uppgav den allt högre skuldsättningen som främsta orsak, vid sidan av en minskad pengareserv och osäkerhet om myndigheternas faktiska förmåga att genomföra utlovade reformer.

I mitt nästa inlägg kommer jag skriva om vilka åtgärder Kina kan ta till för att sänka sin skuldnivå och förbättra sitt finansiella system, samt orsakerna till att dessa reformer inte införs och vad de eventuella följderna kan bli om man inte tar itu med problemen.

Apple typexempel för farorna med den kinesiska marknaden

Publicerat den 28 april 2016 kl. 14:54

Många västerländska konsumentföretag har på senare tid satsat stort på den kinesiska marknaden. Ett typexempel är Apple, vars telefoner sedan några år tillbaka är en självklar statuspryl för Kinas medelklass.

Under sista kvartalet 2014 stod Kina för 22 procent av Apples globala försäljning, och i fjol rapporterades att Kina övertagit USA som världens största marknad för iPhones.

Under fjolårets andra kvartal ökade försäljningen av Apples telefoner med 70 procent i Kina, och under det tredje kvartalet ökade Apples totala intäkter från regionen ”Greater China” (som även inkluderar Hongkong och Taiwan) med hela 120 procent.

Under det kvartal som omfattade jul- och nyårshelgen 2014-2015 samt det kinesiska nyåret stod Apple för över en fjärdedel av alla smartphones som såldes i Kina, trots dyrare priser än många konkurrenter. Vid fjolårets början var iPhone 6 den mest sålda telefonen i hela Kina, och på tredje plats återfanns iPhone 6S.

Men Apples senaste kvartalsrapport ger vid handen att företaget inte längre kan förlita sig på Kina. Under första kvartalet 2016 rasade nämligen Apples försäljning på den kinesiska marknaden med 26 procent. Företagets andel för sålda smartphones i Kina sjönk till 12 procent från 18 procent samma kvartal året innan.

Utvecklingen i Kina tvingade de facto Apple att rapportera sitt första negativa kvartal på 13 år, då företagets globala intäkter sjönk med 13 procent januari-mars i år. Den kinesiska marknaden stod för 58 procent av minskningen.

Apples kinesiska besvikelse beror på flera faktorer, som alla västerländska konsumentföretag bör beakta innan de storsatsar i eller förlitar sig på Kina:

1 – En vikande marknad: Ingen vet riktigt hur det egentligen står till med den kinesiska ekonomin. Under fjolåret ökade landets BNP ”bara” med 6,9 procent vilket var den lägsta tillväxten på 25 år. Prognosen för 2016 ligger på mellan 6,5 och 7 procent.

Men som jag skrivit här på Finansliv tidigare, så tror många bedömare att tillväxten redan nu är mycket lägre än så. Viktiga faktorer som elförbrukning och tågfrakt indikerar att den kinesiska ekonomin under fjolåret bara växte med ett par procent.

Oron späddes på ytterligare då Liaoning, hem åt 45 miljoner kineser, som första provins på sju år rapporterade en negativ ekonomisk tillväxt på 1,3 procent för första kvartalet 2016.

Ekonomins tillstånd speglar av sig på marknaden för smartphones som helhet. Så sent som 2013 så växte försäljningen av smartphones i Kina med 50 procent årligen. I fjol var tillväxten dock bara 2,5 procent enligt analysfirman IDC, som räknar med att försäljningen av smartphones i Kina kommer stagnera ytterligare i år och ligga på omkring 2 procent.

2 – Starkare inhemsk konkurrens: Samtidigt som Apples rasade i Kina under årets första kvartal så ökade Huawei sin försäljning av smartphones med 50 procent till 16 miljoner enheter. Det innebar att den inhemska tillverkaren passerade Apple, då antalet sålda iPhones samma kvartal sjönk från 16 till 13 miljoner.

Oppo, Vivo och Xiaomi är andra kinesiska tillverkare som tar marknadsandelar från Apple inte bara i Kina utan även globalt; flera av dem har ökat sin totala försäljning med över 100 procent sedan fjolårets första kvartal.

Anledningen är helt enkelt att kinesiska tillverkare nu har en brantare teknisk utvecklingskurva, och kan erbjuda produkter med lika stor skärm och samma finesser som Apple till ett mycket lägre pris. Dessutom har de en stor fördel på den inhemska marknaden vad gäller lokalanpassning och digital marknadsföring.

3 – Myndigheternas oförutsägbarhet: Under förra veckan blockerades iTunes och iBooks i Kina. Det skedde plötsligt och helt utan förklaring. Än i dag har myndigheterna inte gett någon motivering till censuren eller huruvida tjänsterna kan komma att bli tillgängliga i Kina igen.

Media i Hongkong tror att blockeringen hänger samman med att den i Kina förbjudna filmen ”Ten Years” finns tillgänglig på iTunes. Spelfilmen skildrar ett Hongkong som i framtiden blivit allt mer likt det kinesiska fastlandet på grund av Pekings ökande makt och inflytande över staden.

Andra kopplar samman blockeringen med att Apple vägrat dela sin källkod med kinesiska myndigheter trots upprepade förfrågningar under två års tid. Oavsett anledning så utgör detta ännu ett bevis på hur utelämnade utländska aktörer är inför Kinas oförutsägbara makthavare, som ofta favoriserar inhemska företag eftersom de är lättare att kontrollera.

Samtliga trender återspeglas även inom bilindustrin där försäljningen i Kina för bara någon handfull år sedan växte lavinartat; 2009 med 38,8 procent och året därpå med 32,4 procent. En slö tillväxt kombinerat med en börskrasch innebar dock att bilförsäljningen i Kina bara ökade med omkring 4 procent i fjol.

Dessutom brottas många utländska tillverkare med strängare kinesiska krav angående utsläpp och bränsleeffektivitet. Detta fick Toyota att föregående helg – inför Beijing Auto Show – erkänna svårigheten med sin målsättning att sälja två miljoner bilar om året i Kina senast 2025.

För att hantera den plötsliga omställningen på Kinas marknad ska Toyota nu fokusera på mindre bilar och på plug-in-hybrider.

Samtidigt kungjorde Volkswagens Kinachef investeringar på närmare 40 miljarder kronor i sitt kinesiska samriskbolag i år, trots att företagets försäljning här sjönk med 3,4 procent under fjolåret. Pengarna ska användas till satsningar på elbilar, hybrider och SUV:s.

Vad gäller Apple så är det nu istället den indiska marknaden som levererar några av företagets högsta tillväxtsiffror. Försäljningen av iPhones i Indien ökade med hela 56 procent under årets första kvartal; en utveckling som hjälptes av lanseringen av den billiga modellen iPhone SE.

Även om försäljningen av såväl iPhones som bilar i Indien ännu bara utgör en bråkdel av dito i Kina, så är det nog här och i andra asiatiska länder som västerländska konsumentföretag får leta efter tvåsiffrig tillväxt i framtiden.

Finans, försäkring och övervakning i Kina

Publicerat den 12 april 2016 kl. 09:26

Ofta uttrycks oro för att försäkringsbolag, banker och andra finansinstitutioner får tillgång till allt mer av vår personliga information. I Kina däremot ges sällan uttryck för samma oro; befolkningen är redan vana vid övervakning och tar för givet att myndigheterna redan känner till det mesta om dem.

Men nu håller även kontroll och övervakning i Kina på att tas till helt nya nivåer. Och detta sker med hjälp av just försäkrings- och finanssektorn.

Kinas kabinett utfärdade sommaren 2014 ett dokument om införandet av en slags allomfattande ”social kreditvärdighet” till år 2020. Enligt den vaga definitionen ska systemet inkludera så väl personlig som yrkesmässig och finansiell bakgrund.

Projektet har redan smygstartat; åtta företag har i dag en licens från Kinas centralbank vilket ger dem tillgång till statlig information om landets internetanvändare. Förutom försäkringsjätten Ping An märks framför allt näthandelsjätten Alibaba, som också driver Alipay vilket är världens största betalsystem online med 400 miljoner användare.

Alipay sköts av Alibabas dotterbolag Ant Financial, som i januari i fjol lanserade Sesame Credit. Det är ett rankingsystem som är integrerat i Alipay och vars ”sociala krediter” sträcker sig från 350 till 950 poäng.

Givetvis ökar poängen ju mer man använder Alipay. Men poängen ökar även för de användare som delar med sig av personliga uppgifter som utbildning och jobb. Vidare ska också ”tillförlitligheten” hos en användares vänner tas med i beräkningen.

Avdrag ges om man exempelvis är sen med elräkningen eller tillbakabetalningen på kreditkortet. Då poängen överstiger 666 är det lättare att ta snabblån eller hyra bil. Vid ännu högre poäng går det smidigare att få visum till bland annat Luxemburg och Singapore, vilket tydligt visar myndigheternas inblandning.

Ant Financial är mycket riktigt också öppna med de nära banden till myndigheterna. Man har erkänt nära samarbete med bland annat Kinas säkerhetsministerium, utbildningsministerium och högsta domstol vad gäller insamling av data.

Samtidigt påpekar Ant Financial att Sesame Credit i dag är frivilligt på så vis att användare själva kan välja om de vill offentliggöra sin ranking eller inte. Och även om vänners beteende kan påverka en individs ”sociala krediter” så påpekar företaget att systemet blott handlar om att bedöma kreditvärdighet – exempelvis påverkas poängen inte av vad man postar på sociala medier.

I alla fall inte ännu. För många är det tydligt att detta handlar om ett av de i Kina så vanliga pilotprojekten. Jättelandet påbörjar ofta politiska och ekonomiska reformer på liten skala eller lokal nivå innan det sedan korrigeras och implementeras nationellt.

Punkt 31 i Kinas trettonde femårsplan (2016-2020) som antogs förra månaden påtalar ”etableringen av [ett system för] centraliserat förvarad medborgarinformation”. En statlig hemsida där individers kreditvärdighet är sökbar finns redan. Den kombinerar data från myndigheter och kinesiska sökmotorn Baidu, och ska expandera gradvis fram till år 2020.

Myndigheternas slutmål är att varje medborgare, företag och NGO senast år 2020 ska vara anslutna till en nationell databas vars ranking är en kombination av ekonomiska och sociala faktorer. Farhågor finns för att systemet till det kommer bli mer politiskt; enligt BBC kommer exempelvis yrkesgrupper som lärare, journalister och revisorer granskas extra noggrant.

Till 2020 kan såväl innehåll på sociala medier som utvärdering av yrkeslivet (inklusive att följa myndigheternas direktiv) komma att påverka den personliga rankingen. Kort sagt kan både handlingar och tankar spela in då staten ska avgöra hur pass bra medborgare någon är.

2014 års dokument från Kinas kabinett nämner även att personer med låg ranking kommer uteslutas från vissa sektorer. Enligt kritiker kan detta innefatta utbildning, hyreskontrakt eller till och med medicinsk vård.

En av kritikerna är Dr. Clement Chen på fakulteten för juridik vid University of Hong Kong. Han har beskrivit systemets syfte som att ”inhämta data från nästan varje aspekt av medborgarnas liv, och integrera det i en jätteplattform”, vars information sedan kan delas mellan olika organisationer och myndigheter.

”Allt beteende kommer integreras till en heltäckande bedömning av dig som person”, menar Rogier Creemers, en annan uttalad kritiker som forskar om kinesisk lag och media vid University of Oxford. Han varnar för att systemet med ”sociala krediter” sannolikt kommer pressa folk att bete sig som myndigheterna önskar.

Om man ser på Kinas utveckling under president Xi Jinping så vore ett omfattande orwellianskt rankingssystem av denna form ett logiskt nästa steg. Som jag tidigare skrivit här på Finansliv så har Xi gått mycket längre än sina föregångare vad gäller förtryck av såväl civilsamhälle som yttrandefrihet och myndighetskritik.

Användandet av privata företag som Alibaba och Ping An Insurance som testpiloter är från myndigheternas perspektiv såväl riskfritt som smidigt. Företagen har en stor majoritet av sina affärer i Kina, och deras framgångar står och faller med Kinas statliga regulatorer.

I december skrev jag här på Finansliv om Alibabas välvilja då de köpte tidningen South China Morning Post för att ”göra mediebilden av Kina mer positiv”. I en flört med myndigheterna sade Alibabas vice vd Joseph Tsai samtidigt att ”vad som är bra för Kina är bra för Alibaba”.

Och även om Ant Financial säger sig verka fristående från myndigheterna i dag, så gör kommunistpartiets maktfullkomlighet att Alibaba och övriga privataktörer kan tvingas dela med sig av användaruppgifterna till ett eventuellt framtida nationellt rankingssystem.

På så vis slipper även Kinas myndigheter besväret med att bygga upp sitt potentiellt otäckaste kontrollinstrument hittills från grunden.

En våg av strejker skakar Kina

Publicerat den 4 april 2016 kl. 10:21

Börjar detta inlägg med en kaskad av siffror: 2013 skedde 656 strejker och arbetarprotester i Kina enligt China Labor Bulletin, en NGO baserad i Hongkong.

År 2014 ägde 1 378 sådana protester rum och under fjolåret ökade antalet till 2 726. Bara under de två månader som ledde fram till kinesiska nyåret februari 2016 hölls nästan 800 strejker.

Förutom att öka till antalet har protesterna även bytt skepnad. Tidigare handlade de främst om för låga löner eller för långa arbetstimmar. Nu handlar de allt oftare om att arbetarna inte har fått några löner över huvudtaget.

Detta får också strejkerna att bli allt våldsammare. I mars – samtidigt som den nationella folkkongressen sammanträde i Peking – protesterade tusentals arbetare utanför gruvjätten Longmays kontor i nordöstra Kina.

Deras plakat läste bland annat: ”Vi vill leva – vi behöver äta” samt ”Kommunistpartiet, ge oss våra pengar tillbaka!” Anledningen till missnöjet var att det statliga gruvföretaget inte betalat ut löner på två månader samt planerade att avskeda över 100 000 arbetare.

Inom en vecka förklarade myndigheterna strejkerna som ”olagliga” och hotade med böter och fängelse. Hundratals poliser tog sig in i gruvjättens lokaler för att slita ner affischer och beordra arbetarna tillbaka till jobbet.

Efter sammandrabbningar med polis så tvingades dock lokala politiker lova finansiellt stöd samt utbetalning av löner till arbetarna, samtidigt som Longmays chefer fick bära hundhuvudet för att ha hemlighållit viktig information.

Riktigt lika väl gick det inte för de demonstranter som på samma gång protesterade av samma orsak i provinsen Sichuan på andra sidan landet. Där dömdes åtta migrantarbetare till mellan sex och åtta års fängelse i en stor offentlig rättegång.

I scener som sägs ha påmint om kulturrevolutionen så bevakades varje migrantarbetare av två poliser vardera medan de stirrade ut över ett folkhav med hundratals människor och stora banderoller vars texter fördömde brott som ”störa den administrativa ordningen” och uppmanade åskådarna att använda sig av ”rationella metoder” för att få försenade löner utbetalda.

Vissa arbetare väljer dock mer drastiska metoder då hoppet rinner ut. I januari satte en migrantarbetare i provinsen Ningxia eld på en buss efter bråk med sin arbetsgivare, vilket ledde till att minst 17 personer miste livet.

Strejker och arbetarprotester är ett relativt nytt påfund i Kina. Enligt China Labor Bulletin ägde bara 185 sådana rum under hela 2011.

Innan dess skedde liknande protester nästan aldrig. Det var sommaren 2010 som de första moderna strejkerna inleddes i södra Kina, efter att en 23-årig arbetare vid en av Hondas fabriker vågade höja rösten mot dåliga arbetsvillkor mitt under pågående skift. Han fick flera kollegor med sig, och samma sommar ägde flera strejker rum som gav arbetare såväl bättre löner som ökat inflytande.

Den stora ökningen av antalet strejker beror dels på Kinas stagnerande ekonomi i kombination med en vikande exportmarknad som drabbat den traditionella produktionsindustrin i södra Kina hårt. Bara i provinsen Guangzhou rapporterades i fjol en strejk om dagen.

Men strejker är vid det här laget inte längre något isolerat problem. Under fjolåret noterades strejker och arbetarprotester i samtliga av Kinas drygt 30 provinser, varav de flesta skedde inom produktions- och byggsektorn.

Även om det stora flertalet protester under fjolåret drabbade privata arbetsgivare så alltså gruvjätten Longmay statlig. Detta är en trend som kan komma att bli allt vanligare. Förra månaden skrev jag här på Finansliv hur upp till sex miljoner statliga arbetare kan komma att förlora sina jobb inom de närmaste tre åren, främst i norra Kina då överkapaciteten inom sektorer som stål och kol ska hanteras.

Trenden gör politikerna nervösa. Under nationella folkkongressen förra månaden kritiserade finansminister Luo Jiwei de rådande arbetslagarna vilka han sade var ”överbeskyddande” mot arbetarna, bland annat genom att göra det svårt för arbetsgivare att avskeda anställda som inte jobbar effektivt nog.

Luo menade att detta gör arbetsgivare motvilliga att skapa nya jobb eller ge sina anställda utbildning. Även Yin Weimin, minister för social säkerhet, sade att Kinas arbetslagar har skapat en dålig flexibilitet på arbetsmarknaden med höga kostnader för arbetsgivarna.

China Labor Bulletin menar tvärtom att strejkerna beror på att kinesiska arbetsgivare under lång tid inte tillgodosett sina anställda fundamentala rättigheter som tidsenlig löneutbetalning och grundläggande förmåner.

En anledning till att så kunnat ske är myndigheternas kontroll över fackföreningarna. Det allsmäktiga All-China Federation of Trade Unions (ACFTU) är världens största fackliga organisation, men var aldrig menad att fungera som en ”riktig” fackförening.

Arbetarna väljer nästan aldrig sina egna representanter, och de flesta av fackföreningens tjänstemän har ingen erfarenhet eller vetskap om att organisera arbetare eller ens vara anställd inom låglönesektorn. Som många andra kinesiska organisationer plågas ACFTU även av korruption.

Icke desto mindre har ACFTU enligt lag förhandlingsmonopol. Varje försök av arbetare att förhandla utanför fackföreningens ramar ses i det närmaste som en attack mot myndigheterna.

Detta sammanfaller med att Kinas arbetare i allt snabbare takt nu utbildas av såväl inhemska som utländska fackaktivister, och därmed blir mer måna om sina rättigheter och sin potentiella slagkraft. Myndigheterna har som väntat svarat med hårdhandskarna; bara i december anhölls 18 arbetsrättsaktivister i södra Kina och ytterligare ett par dussin förhördes.

I december arresterades även den kända arbetsrättsaktivisten Zeng Feiyang, varpå han utsattes för en smutskastningskampanj i media där han anklagades för att ha köpt prostituerade och samarbetat med ”utländska fientliga aktörer”.

NGO:s och andra fristående grupper som försöker värna om arbetsrätten förföljs allt hårdare under president Xi Jinping. Redan i dag måste en NGO med finansiering från utlandet ansöka om tillstånd från myndigheterna innan de kan ta emot pengarna.

Dessutom ligger ett nytt lagförslag på bordet som i det närmaste ger myndigheterna total kontroll över varje NGO:s hela verksamhet, struktur och finansieringsmodell. Den hårt kritiserade lagen skulle göra det nästan omöjligt att alls organisera sig utanför ACFTU utan tuffa legala följder.

Kontrollera informationsflödet är ytterligare ett steg i ledet för att stävja antalet strejker. Många protester – särskilt de som uppstår hos privata och utländska arbetsgivare – rapporteras förvisso i kinesisk media. Men en majoritet uppmärksammas aldrig utanför sitt geografiska område, vilket gör demonstranterna omedvetna om det stora antalet missnöjda arbetare landet över.

Tack vare kontroll över både traditionella och sociala medier väcker protesterna heller inte den solidaritet och politiska reaktion bland allmänheten som den har potential att göra. Även i utländsk media är det oftast protester i Hongkong eller Tibet som får uppmärksamhet – trots att arbetarprotester är fler såväl till antalet som storleken.

Det finns heller inget som tyder på att antalet strejker och arbetarprotester kommer bli färre. Tvärtom ökar antalet – samtidigt som det blir svårare för myndigheterna att slå vakt om informationsmonopolet och hålla arbetarna ovetande om sina rättigheter.

Det allt fler protesterna i kombination med Kinas ekonomiska stagnation är redan nu ett av ledarskapets största och potentiellt mest farliga problem.

Kinas nya ekonomiska femårsplan

Publicerat den 21 mars 2016 kl. 06:22

Som jag skrev här på Finansliv för en dryg vecka sedan så avslutades precis den nationella folkkongressen i Peking. Kongressens sammanträde är den största årliga politiska händelsen i Kina, och i år spelade mötet större roll än vanligt eftersom den trettonde ekonomiska femårsplanen (2016-2020) antogs.

Annorlunda från tidigare femårsplaner var att den ekonomiska tillväxttakten nu sattes i en intervall. Under de kommande fem åren ska Kinas BNP växa med mellan 6,5 och 7 procent årligen.

Mer information om hur detta ska gå till gavs av premiärminister Li Keqiang under den presskonferens som avslutade kongressens tolv dagar långa sammanträde.

Li talade bland annat om nya reformer som ska minska myndigheternas inblandning i näringslivet och affärsvärlden samt göra landets finanssystem mer marknadsanpassat. Vidare ska även den höga skuldsättningen hos lokala myndigheter och statliga företag minskas, samtidigt som de statliga företagen även ska effektiviseras.

Tidigare denna månad skrev jag även här på Finansliv om hur sex miljoner statliga arbeten kan komma att försvinna i Kina, främst inom tunga industriella sektorer som kol och stål där det i dagsläget råder stor överkapacitet.

Li Keqiang bekräftade i veckan att många arbeten kommer gå förlorade som en konsekvens av att de statliga företagen ska reformeras, men sade även samtidigt – något motsägelsefullt – att det inte kommer ske några storskaliga jobbförluster och att tio miljoner nya jobb ska skapas varje år.

(Just garantin om inga storskaliga jobbförluster var extra viktig. Samtidigt som den nationella folkkongressen gick av stapeln ägde nämligen stora protester rum i nordöstra Kina där tusentals arbetare inom tunga industrier inte fått sin lön på länge – denna oroande trend med allt fler strejker och arbetarprotester i Kina kommer jag skriva mer om i mitt nästa inlägg här på Finansliv.)

Premiärministern försäkrade vidare att Kina inte kommer behöva erfara någon ekonomisk ”hårdlandning”, samt att ”vi” har fullt förtroende för den kinesiska ekonomins ljusa framtid.

Det är dock oklart vilka han menade med ”vi”. Under årets upplaga av folkkongressen var det nämligen svårare än på länge för reportrar att tala med politiker eller tjänstemän. Jag talade med en gammal klasskamrat som bevakat de senaste handfull kongresserna på plats, och sade att man nu tagit bort en slags lobby som tidigare alltid funnits utanför möteslokalerna där deltagare kunnat mingla med varandra och med media.

Min klasskamrat sade även att allt färre delegater vågade uttala sig om politiska beslut ens på tu man hand, vilket också bekräftades av bland annat New York Times reportrar. Det var snarare praxis bland delegaterna att fly intervjuer med ursäkter som att de hade bråttom till bussen.

Samtidigt fanns inte tillfälle för någon djuplodande utfrågning av premiärminister Li Keqiang, som under sin två timmar långa presskonferens knappt nämnde den oroliga fastighetsmarknaden eller de tiotals biljoner kronor som gått förlorade sedan Kinas börs kraschade i fjol.

Kort sagt så gick presskonferensen ut på att försäkra omvärlden om den kinesiska ekonomins goda tillstånd. Detta återupprepades av vice premiärminister Zhang Gaoli som under helgen sade att de ekonomiska framgångarna nästa år kommer bli ”lika gränslösa som himlen och havet”, då Kina har rett ut strukturella problem och hindrat kapitalflykten.

Vad gäller själva femårsplanen så bjöds inte på några större överraskningar, och just de strukturella omdaningarna stod som väntat i centrum. Bland annat ska serviceindustrins andel av Kinas ekonomi ska växa från 50,5 procent i dag till 56 procent år 2020.

Den kvarvarande produktionsindustrin ska utvecklas mot högkvalitativa områden som robotar, halvledare, flygplansdelar och satelliter. Klättringen på den industriella innovationsstegen går hand i hand med ytterligare ett mål i femårsplanen, nämligen att minska utsläppen.

Enligt femplanen ska Kinas utsläpp per producerad BNP-enhet till år 2020 minska med 18 procent från 2015 års nivåer, vilket samtidigt i så fall innebär en minskning med 48 procent från 2005. Det vore även en god bit på vägen för att uppnå löftet som Kina avgav i Paris gällande utsläpp per producerad BNP-enhet; en minskning med 60-65 procent till år 2030 från 2005 års nivåer.

För första gången någonsin innehöll femårsplanen också ett tak på själva energikonsumtionen; Kina ska inte konsumera mer energi än motsvarande fem miljarder ton kol om året.

Internationella valutafondens ordförande Christine Lagarde välkomnade femårsplanen och sade att den utgick från ONE-principen.

Med ONE berömmer Lagarde Kinas ledare för att vilja öppna upp den kinesiska ekonomin (Open) och göra den mer marknadsdriven samt anpassad till globala förhållanden.

Vidare pekar hon på ambitionen att minska (Narrow) gapet mellan rika och fattiga, stad och landsbygd samt ett större fokus på grön energi. Sista bokstaven får Lagarde genom den planerade expansionen (Expand) av entreprenörskap och innovation samt investeringar i forskning och utveckling som nya tillväxtmotorer.

Det finns dock främst två problem med en odelat positiv syn på planen likt Lagardes. Till att börja med så innehåller ONE-principen egentligen inget nytt; tvärtom har Kinas kommunistparti alltid utgett sig för att bekämpa fattigdom och minska klyftorna.

I över ett decennium har myndigheterna nu även sagt att man vill öka innovationen och driva genom marknadsmässiga reformer. Men trots denna retorik har varken reformer eller utjämningar av klassklyftor skett så fort som de borde, vilket bland annat Forbes påpekar:

The rhetoric from the NPC and FYP will doubtless be encouraging on this front, but the rhetoric was encouraging in 2013. Expect lots of talk about the centrality of the market, reforming SOEs, empowering the private sector, deregulation and innovation. Plenty of positive, tangible steps are occurring, and the topic of “supply side structural reform” has emerged as a hot topic in official media in recent months (decoded, it suggests a revival of intent to tackle thorny problems such as industrial overcapacity and local government debt). Still, in most key areas walk is definitely lagging talk – again, it’s implementation.

(…)

Rather, there is actually increased confusion about economic policy and authority, as seen in the fumbling and reversals on stock market and fiscal reform.

Lägg därtill problemet att det samtidigt nu blivit svårare att få sanningsenlig information från Kina, eller ens ställa frågor till delegaterna under kongressens sammanträde.

Ekvationen påminner snarare om en mörkare epok i Kinas moderna historia – en epok då myndigheterna gjorde allt för att försäkra att det står väl till i Kina, och de som ifrågasätter denna sanning eller myndigheternas ambitioner riskerar att råka mycket illa ut.

En hint gavs av faktumet att femårsplanen antogs med 2 778 röster för, 53 emot och 25 nedlagda röster. Det var en större marginal än någonsin, vilket kinesisk media menar tyder på att delegaterna står enade bakom kommunistpartiets ledarskap. Samtidigt tyder det givetvis även på att allt färre individer vågar motsätta sig eller ifrågasätta detta ledarskap.

Liksom Internationella valutafonden så välkomnade även Europeiska handelskammaren Kinas målsättningar att öka innovationen och minska utsläppen. Men samtidigt var man mer realistisk i sin framtoning, och sade att detta endast kan ske om Kina tillåter sina marknader agera öppet.

Handelskammaren påpekade att det behövs större skydd för immaterialrätt och respekt för företagshemligheter för utländska aktörer som verkar i Kina. Man efterlyser samtidigt en marknad som utformas efter kundernas efterfrågan snarare än efter politikernas planer och önskan.

För all fin retorik och alla försäkringar till trots, så har Kinas ekonomin och marknader under Xi Jinping utvecklats i motsatt riktning.

Japans befolkning minskar med en miljon

Publicerat den 15 mars 2016 kl. 12:15

Är nyss tillbaka från en 17 dagar lång resa i Japan. Det är ett fantastiskt land med artiga människor, fenomenal mat samt vacker natur och arkitektur.

Något som för mig personligen gjorde Japan till ett ännu mer fantastiskt land denna gång än vid mitt förra besök för någon handfull år sedan, var faktumet att allting är bra mycket billigare nu än då.

Nästan genast efter att Shinzo Abe blev premiärminister 2012 så lanserades ”Abenomics”, en ekonomisk politik med syfte att bryta Japans onda cirkel av deflation och ofta negativ tillväxt. En ingrediens i denna politik var att minska värdet på landets valuta yen – bara tre år efter att Abe tillträtt hade den japanska yenen fallit med 40 procent mot dollarn.

Värdeminskningen av den traditionellt starka yenen innebar givetvis att många av landets stora exportföretag kunde förbättra sina vinstmarginaler. 2012-2015 ökade exempelvis Toyotas vinst i Nordamerika femgånger snabbare än dess försäljning, vilket bidrar till att biltillverkaren kan bli första japanska företag någonsin att göra en vinst på över tre biljoner yen (220 miljarder kronor) under det pågående finansiella året.

Icke desto mindre Under årets första kvartal sjönk Japans BNP med 1,4 procent under årets första kvartal, vilket var värre än förhandsprognoserna och också föranleddes av en BNP-minskning på 0,4 procent under fjolårets sista kvartal.

Detta efter att yenen har stigit något under 2016 års början, vilket skapat en viss osäkerhet om landets ekonomiska framtid och den tillväxt som Abe utlovat. Men ytterligare en anledning till Japans allt mindre ekonomi är helt enkelt att antalet japaner blir allt färre.

2015 uppgick Japans befolkning till 127,1 miljoner människor, vilket var 947 000 färre än 2010. Det är första gången antalet invånare sjunker sedan den officiella japanska befolkningsstatistiken började föras 1920.

Enligt FN:s senaste uppskattning kommer Japans befolkning att minska till 83 miljoner vid århundradets slut, vilket vore 40 procent mindre än rekordnoteringen för bara några år sedan.

Som om inte det vore nog så är en fjärdedel av alla japaner i dag över 65 år gamla; en andel som beräknas öka till 40 procent år 2060.

Men en befolkning som krymper och en arbetsstyrka som minskar i antal ännu snabbare, är det alltså inte särskilt lustigt att även den ekonomiska tillväxten avtar. Shinzo Abe svarade på befolkningsstatistiken med att upprepa en tidigare målsättning om att Japans befolkning inte ska falla under 100 miljoner, vilket främst ska ske genom att uppmuntra kvinnor att föda flera barn.

Födelsetalet har faktiskt ökat från 1,4 under 1980-talet till omkring 1,8 i dag. Men samtidigt är en större ökning av födelsetalen otrolig, eftersom en av beståndsdelarna i ”Abenomics” är att kvinnor ska delta i arbetslivet i större utsträckning.

Och faktumet att japanska kvinnor nu arbetar mer än tidigare gör också att de gifter sig senare – och därmed skaffar färre barn – eftersom giftermål ofta innebär en press på kvinnan att sluta jobba. På grund av traditioner och kultur är det extra svårt att få just japanska kvinnor att på samma gång arbeta längre och föda fler barn.

Ett annat tillvägagångssätt för att hindra befolkningsminskningen vore givetvis invandring. Men det finns fortfarande inget stöd bland allmänheten för att öka invandringen till landet, vilket jag märkte då jag under min resa talade om detta med flera unga japaner.

Japan är inte bara ett extremt homogent land utan även extremt säkert, med en extrem låg brottslighet och en extrem artighet och ömsesidig tillit mellan invånarna. I många av de olika hus och lägenheter jag bodde i under min resa hade värdarna inte ens för vana att låsa dörren.

Många japaner är – med rätt eller orätt – oroliga för att deras samhälle riskerar bli mer polariserat om man öppnar upp för större invandring. Och de senaste månadernas rapporter från Europa tjänar knappast till att dämpa denna oro.

Unga japaner jag pratade med var inte särskilt oroliga för att BNP minskar. Eftersom även antalet invånare minskar samtidigt så innebär det ju bara att färre personer delar på en mindre kaka, och att levnadsstandarden därmed förmodligen inte behöver sjunka.

Abenomics var till en början mycket framgångsrikt; åren efter att Abe blev premiärminister steg de japanska marknaderna och företagsvinsterna i takt med att yenen sjönk. Men den senaste tidens ekonomiska statistik har fått Japans börser att uppvisa samma turbulens som många har vant sig vid; Nikkei 225 dök under föregående vecka med 12 procent, bara för att återhämta sig med 7 procent på en enda handelsdag i går.

Japan kommer ha stora problem att uppehålla sin ekonomiska tillväxt och framför allt att öka konsumtionen, som tvärtemot vad många tror faktiskt står för 60 procent av den japanska ekonomin.

Men ha alltid i bakhuvudet att vikande tillväxtsiffror inte nödvändigtvis betyder att Japan är i en ekonomisk kris, utan även hänger samman med att antalet invånare blir allt färre. Detta är också ett faktum som många i de överbefolkade japanska megastäderna faktiskt inte har särskilt mycket emot – trots sina dryga 127 miljoner invånare så är Japans yta de facto mindre än Sveriges.

Att avskeda sex miljoner statligt anställda

Publicerat den 9 mars 2016 kl. 08:54

Just har Kinas parlament, den nationella folkkongressen, sitt årliga sammanträde i Peking där cirka 3 000 av landets mäktigaste politiker samlas under en vecka. I år är detta av särskild vikt därför att nästa ekonomiska femårsplan (2016-2020) ska presenteras.

Redan förra veckan offentliggjordes målet för den ekonomiska tillväxten 2016, som sattes på 6,5 till 7 procent. Detta ska ske samtidigt som Kina planerar avskeda sex miljoner statligt anställda.

Ni läste rätt; sex miljoner kineser som i dag har staten som arbetsgivare ska enligt myndighetskällor frigöras från sina jobb inom de kommande 2-3 åren.

Anledningen till dessa krafttag är att komma till rätta med den industriella överkapacitet som råder i Kina, och samtidigt även bekämpa landets luftföroreningar.

Det är främst kol och stål som kommer drabbas av nedskärningarna; planer finns redan för att minska den årliga produktionen av kol med 500 miljoner ton och stål med 150 miljoner ton inom de kommande åren.

Bara inom dessa två industrier kommer 1,8 miljoner arbetare att behöva lämna sina jobb. Det sade Yin Weimin, minister för social stabilitet, för någon vecka sedan även om han inte gav någon exakt tidsram för detta.

Källor gör gällande att krafttag mot industriell överkapacitet kommer äga rum <a href="http://En annan källa menar att Kina ska ta till krafttag mot överkapacitet inom inte mindre än sju sektorer inklusive cement, glas och skeppsvarv. Dock sägs det att solkraft ska skonas eftersom det finns en stor tillväxtpotential där.”>inom sammanlagt sju industrier inklusive tillverkningen av cement, glas och fartyg.

Dock ska solkraft skonas trots att där även finns en överkapacitet, eftersom detta område anses ha ljusa framtidsutsikter i och med en växande efterfrågan.

Dessa nedskärningar ses som en av de viktigaste punkterna under den pågående folkkongressen. Som jag skrev här på Finansliv för en månad sedan så har överkapaciteten inom Kinas stålindustri väckt starka känslor och protester i omvärlden, då den innebär prisdumpning av kinesiskt stål som lett till tusentals förlorade arbetstillfällen inom stålindustrin i andra länder.

Men för ledarna i Peking är dessa protester inte lika viktiga anledningar till nedskärningarna som faktumet att överkapaciteten påverkar Kinas ekonomi negativt i det långa loppet. Redan i december i fjol lät premiärminister Li Keqiang veta att en av myndigheternas största prioriteringar är att många så kallade ”zombieföretag” nu ska gå ”under kniven”.

”Zombieföretagen” är stora och uteslutande statliga företag inom industrier där det råder överkapacitet, som skonats från marknadsmässiga reformer på grund av risk för social oro i samband med förlorade arbetstillfällen.

Som en konsekvens av detta går exempelvis Kinas stålverk i dag på cirka 70 procents kapacitet, vilket är långt från de minst 80 procent som krävs för att ett stålverk ska göra vinst. Hälften av landets 500 största ståltillverkare gick följaktligen med förlust i fjol.

Just efter premiärministerns uttalande uppskattade Li Xinchuang, ordförande vid China Metallurgical Industry Planning and Research Institute, att cirka 400 000 jobb inom kort kommer gå förlorade inom stålindustrin, samt att nedskärningarna till stor del kommer ske i Kinas nordöstra rostbälte där det blir svårt att skapa många nya jobbtillfällen inom servicesektorn.

För hur avskedar man egentligen sex miljoner människor inom bara ett par år utan att riskera protester och social oro?

Just innan nationella folkkongressen tog sin början meddelade vice industriminister Feng Fei att Kians centralregering har öronmärkt drygt 120 miljarder kronor för att hantera avskedade arbetare inom kol- och stålsektorn under de kommande två åren.

Dessutom har Kinas statliga företag tidigare genomgått ännu större stålbad (pun intended) då hela 28 miljoner arbetare avskedades under de stora omstruktureringarna 1998-2003. Då utbetalades avskedsvederlag på närmare 100 miljarder kronor, samtidigt som många arbetare kunde hitta jobb i den snabbt växande privata sektorn.

Denna gång kan det bli knepigare. Dels växer varken den privata sektorn eller servicesektorn lika fort som vid början av 2000-talet, och dels finns en viss oro för ”zombieföretagens” skulder. Analytiker menar att de kan slå hårt mot landets banker om de inte hanteras på rätt vis, eftersom många av företagen även är skyldiga andra företag och lokala myndigheter enorma summor i dåliga lån.

Jag kommer hålla koll på vad som sker inom detta område, och nästa vecka även skriva en sammanfattning av den nya ekonomiska femårsplanen och den nationella folkkongressen som når sitt slut i morgon 10 mars.

På förhand kan det vara värt att nämna att Kinas nationella folkkongress inte riktigt fungerar som de parlament vi är vana vid i väst. Snarare än att debattera lagförslag så anklagas parlamentet ofta för att inte verka självständigt; detta bekräftas av att Kinas nationella folkkongress aldrig någonsin röstat ner en lag som Kinas myndigheter föreslagit.

2014 sades visserligen att Kina avsåg förbättra folkkongressens metoder vad gäller att överse myndigheternas arbete – men samtidigt finns i konstitutionen uppmaningar till folkkongressen att ”följa och åtlyda kommunistpartiets ledarskap”.

Hongkong förlorar HSBC på grund av Kinas politik

Publicerat den 19 februari 2016 kl. 11:33

Hong Kong and Shanghai Banking Corporation (HSBC) är Europas största och världens femte största bank. Från 1865 till 1993 hade banken sitt högkvarter i Hongkong, där den grundades och än i dag får in största delen av sin vinst.

Men 1993 flyttade HSBC sitt högkvarter till London. En bidragande orsak till flytten var massakern vid Himmelska fridens torg 1989, och den politiska oro som denna händelse skapade i såväl Kina som Hongkong.

Sedan dess har banken tagit upp platsen för sitt högkvarter till omprövning var tredje år, och inför årets beslut har en rad faktorer fått rykten att uppstå om att en flytt tillbaka till Hongkong nu vore aktuell.

Viss oro har nämligen uppstått för den folkomröstning som sker senare i år i Storbritannien huruvida landet ska stanna i EU. Samtidigt står den snabbväxande asiatiska marknaden nu för två tredjedelar av HSBC:s vinst.

Vidare införde Storbritannien i fjol hårdare regleringar och högre skatter för landets banksektor. Allt detta, tillsammans med Hongkongs omtalat låga skatter, har fått analytiker att uppskatta att HSBC skulle spara över 100 miljarder kronor genom en flytt till Hongkong.

Således påbörjade HSBC en utvärdering i april i fjol, vilken ledde till ett två dagar långt styrelsemöte vid slutet av januari följt av en omröstning och ett offentligt beslut i februari.

Nu i veckan kom dock beslutet att HSBC kommer ha kvar sitt högkvarter i London. En stor anledning till beslutet bedöms vara den ökade repressionen i Kina under president Xi Jinping och oron som detta skapar även i Hongkong. Bland annat Quartz skriver:

But the Chinese government, which under president Xi Jinping has conducted a brutal crackdown on free speech, human rights, and his political opponents, appears to have spooked the bank’s board yet again.

A bank spokesman would not elaborate on how much of a factor Beijing’s influence on Hong Kong played in the decision, but HSBC’s board reportedly enlisted former US secretaries of state Henry Kissinger and Condoleezza Rice for advice—a sign that politics, not the nitty-gritty of tax savings or employee recruiting played a big factor.

Beijing’s growing control over Hong Kong was certainly considered by the board, an unnamed HSBC “insider” told Reuters last month. “The situation in Hong Kong appears to be getting worse. You have to wonder if the city will remain a suitable base for an independent-minded, top global financial institution.”

Sedan Hongkong överlämnades till Kina från Storbritannien 1997 har staden i teorin styrts enligt konceptet ”ett land, två system” som garanteras i Hongkongs egen grundlag Basic Law.

Bland många andra rättigheter garanterar denna lag ett fristående rättsväsende, vilket sedan 1997 varit en förutsättning för många av de internationella företag som valt vara kvar i eller nyetablera sig i Hongkong.

Men det senaste årets förtryck i Kina mot civilsamhälle i allmänhet och advokater i synnerhet har skapat djup oro för Hongkongs framtid. Det hela förvärrades betydligt av de fem förläggare baserade i Hongkong som kidnappades med början förra hösten för att sedan dyka upp i Kina.

En av dem var svensken Gui Minhai, som tvingades erkänna påhittade brott i kinesisk tv tidigare i år.

Ytterligare en av de kidnappade förläggarna är Lee Bo, som är brittisk medborgare, och till skillnad från de övriga förläggarna kidnappades på öppen gata i själva Hongkong för att sedan föras till Kina utan gränspolisens vetskap.

Även Hong Kong Free Press citerar källor från banken som medger liknande information:

HSBC’s board meets on Wednesday to consider moving headquarters to Hong Kong, and concerns about China’s increasing influence over the financial hub and its independent status may be a factor in the decision, said a senior source at the bank.

“The situation in Hong Kong appears to be getting worse. You have to wonder if the city will remain a suitable base for an independent-minded, top global financial institution,” said an HSBC insider, who asked not to be named due to the sensitivity of the matter.

Vidare tar HSBC även med ”långsiktig stabilitet” som en av elva huvudfaktorer i sitt beslut för högkvarterets geografiska position.

Och eftersom Basic Law bara gäller fram till 2047, så vet ingen vad som kommer ske med Hongkongs rättsystem eller andra institutioner om bara 31 år.

Samtidigt har stadens politiker redan nu närmat sig regimen i Peking snarare än att röra sig bort från Kina. Under demokratiprotesterna Occupy Central hösten 2014 följde Hongkongs regeringschef Kinas linje, och stadens makthavare har även omfamnat kinesiska jätteprojekt som den nya sidenvägen, vilket ökar integrationen med fastlandet.

För Hongkong är beslutet ett bakslag som betyder uteblivna skatteintäkter och förlorade jobbtillfällen, som utan tvekan skulle behövts i skenet av den ekonomiska stagnation som Kina och därmed även Hongkong i nuläget upplever.

Beslutet visar främst på två saker. Dels håller Hongkong på att förlora sitt rykte som attraktivt asiatiskt finanscentrum på grund av kommunistpartiets ökade inflytande över staden. Dessutom ökar omvärldens – i alla fall näringslivets – tilltro till Kina i takt med den allt mer repressiva politik som myndigheterna där har börjat föra.

Kina, stål och allmän industriell överkapacitet

Publicerat den 14 februari 2016 kl. 20:49

Redan sommaren 2012 skrev jag här på Finansliv ett inlägg med rubriken ”Överskott av stål i Kina drabbar SSAB m.fl.”, efter att SSAB just hade släppt en svag kvartalsrapport.

Rapporten sammanföll med en stagnation inom Kinas byggsektor, som fram tills dess gått på högvarv i nästan tio år. Utvecklingen hade gett upphov till en enorm utbyggnad av kinesiska stålverk, men redan 2012 fanns tecken på att allt inte stod rätt till:

Då statliga investeringar i landets byggsektor minskar, finns ingenstans att göra av stålet förutom att exportera det.

Bloomberg skriver i dag om hur ”en kinesisk flod av stål” påverkar ståljättar som ArcerolMittal och US Steel.

Detta för att Kina nu exporterar en större andel av sitt stål än på två år: 8,7 procent av vad som tillverkas i Kina skeppas nu ut på transport.

En advokat för USA:s största stålproducent säger: ”Ökad kinesisk export tar försäljning direkt från amerikanska tillverkare. Det är högst troligt att det handlar om prisdumpning gällande en rad stålprodukter på export från Kina”.

Trots detta så meddelade Kina samma år satsningar på ytterligare 150 miljarder kronor för att bygga nya stålverk. Under en tid av ekonomisk stagnation var detta helt enkelt ett vis för den kinesiska regeringen att skapa nya arbetstillfällen.

Redan 2012 rådde alltså en överproduktion av stål i Kina, samtidigt som den inhemska efterfrågan stagnerade och nya stålverk byggdes. Det var självklart att överskottet skulle komma att gå på export.

Kina har nu insett den egna överproduktionen inom stålsektorn, och under 2015 minskade faktiskt landets produktion av stål med 2,3 procent vilket var första nedgången sedan 1981. Men expansionen under det senaste årtiondet har gått så fort att Kina redan producerar långt mer stål än resten av världen tillsammans.

Detta faktum, tillsammans med en vikande efterfrågan, gjorde att Kinas stålexport ökade med 20 procent under 2015 trots att produktionen alltså minskade. Kina exporterade under fjolåret 112 miljoner ton stål vilket var nästan dubbelt så mycket som 2013, och dessutom mer än den sammanlagda produktionen i USA, Kanada och Storbritannien.

Det är därför knappast någon överraskning att SSAB:s nya kvartalsrapport – den för fjärde kvartalet 2015 som släpptes förra veckan – var minst lika dyster som den sommaren 2012. Kvartalsförlusten uppgick till 878 miljoner kronor jämfört med förväntade 793 miljoner.

Samtidigt har man påbörjat förhandlingar om att säga upp 465 anställda inom den nordiska verksamheten, framför allt i Oxelösund och Borlänge.

Kopplingen mellan SSAB:s kräftgång och Kinas exportfrenesi är uppenbar. Samtidigt har flera stålföretag drabbats av denna händelse betydligt hårdare än SSAB.

Därför kommer drygt 3 000 anställda inom den europeiska stålsektorn samlas i Bryssel under måndagen för att protestera vad man menar är kinesisk prisdumpning av stål. Enligt Eurofor, den europeiska branschorganisationen för stål, hotas upp till tre miljoner jobb.

Anledningen är att EU överväger att släppa Kinas export av stål helt fri efter 2016, vilket skulle innebära slutet på möjligheten till tillfälliga antidumpingåtgärder för att kompensera statliga stöd och dumpade priser från kinesisk sida.

Tolv personer från Sverige åker för att medverka vid protesten; Nio fackliga representanter från SSAB, Sandvik, Ovako och Outokumpu, samt tre personer från den svenska stålindustrins branschorganisation Jernkontoret.

En av dem intervjuas på Jernkontorets hemsida. Han menar att det vore fel av EU att klassa Kina som en marknadsekonomi, eftersom det statliga stödet till stålindustrin är så uppenbart. Inte ens Världshandelsorganisationen klassar i dag Kina som en marknadsekonomi; om EU skulle gå före med denna klassificering riskeras ännu fler jobb och företag att slås ut i Europa.

Tidigare i februari uppmanade också EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström Kina att minska överkapaciteten inom sin stålsektor, och lät kineserna veta att tre nya utredningar om prisdumpning ska inleddas som eventuellt kommer resultera i straffskatter.

Det är här viktigt att notera att stålsektorn inte är ensam om att drabbas av kinesisk överproduktion. Då Kinas byggsektor växte som allra snabbast investerade dess regering ofattbara summor inom sektorer som cement, aluminium, glas, fartyg och kol. Enligt Wall Street Journal minskade Kinas produktion av nästan hälften av 60 av de viktigaste industriprodukterna under 2015.

Det betyder alltså att Kina har uppfattat sin överproduktion och försöker minska överskottet av dessa varor i takt med att den inhemska efterfrågan sjunker. Gott så. Men inom många områden råder samma tillstånd som i stålsektorn; att expansionen gått så fort att överproduktionen redan är enorm.

Förutom företag, så kan Kinas kombination av överproduktion och ekonomisk stagnation även drabba hela nationer. Exempelvis gick en tredjedel av hela Australiens samlade export till Kina under 2014, av vilken tre fjärdedelar var naturresurser med fokus på järnmalm.

Då Kinas efterfrågan på järnmalm nu dyker så riskerar inte bara de 5 600 australiensiska företag som exporterar till landet att behöva avskeda arbetare; hela Australiens ekonomiska tillväxt kommer dessutom påverkas negativt.

Tidigare under det gångna året har termen ”China Scare” etablerats. Den innebär att ett nytt normaltillstånd där börsindex världen över reagerar på de ofta volatila rörelserna i Kina. För bara några år sedan var index i Shanghai ointressant för många; i dag är samma index det första som investerare från London till New York kollar på då de vaknar.

Samma ”China Scare” gäller nu även för länder med stor råvaruexport till Kina, eller till och med företag som verkar inom en industri där Kinas oproportionerliga utveckling skapat överproduktion som går på export.

Kinas statistikproblem

Publicerat den 27 januari 2016 kl. 16:28

Då Kina nyligen rapporterade en ekonomisk tillväxt på 6,9 procent för 2015 var det – som vanligt – många som uttryckte tvivel om siffrans autenticitet.

Dessa tvivel blev inte mindre denna vecka, då det offentliggjordes att Wang Baoan, ordförande vid Kinas nationella statistikbyrå, nu befinner sig under utredning misstänkt för korruption.

Myndigheterna gav inga detaljer om anledningen till utredningen. Det är oklart om de eventuella förseelserna skett under de nio månader som Wang har varit ordförande för statistikbyrån, eller de sjutton år som han innan dess arbetade vid Kinas finansministerium. Dock har en särskild inspektionsgrupp undersökt just statistikbyrån noggrant med början i oktober i fjol.

Dessutom annonserades utredningen bara en vecka efter det att Wang inför media försvarat tillförlitligheten i Kinas ekonomiska statistik, genom att kalla siffrorna ”genuina och trovärdiga”.

Wang underströk att Kinas metodologi lever upp till ”global standard”, och att statistikbyrån har 20 000 välutbildade utredare i ett team som lyckats förbättra kvalitén på landets siffror.

Men trots att tillväxten på 6,9 procent under 2015 var Kinas lägsta på 25 år, så var det redan tidigare många som inte trodde på den nu korruptionsmisstänkta Wangs garantier. Detta dels eftersom siffran återigen är kusligt nära myndigheternas målsättning på ”cirka 7 procent”, men främst eftersom flera andra indikatorer pekar på en mycket lägre tillväxt.

I ett tal som senare läckte ut till allmänheten sade Kinas premiärminister Li Keqiang för flera år sedan att landets BNP-siffror är konstgjorda, och att man för att få en uppfattning av tillväxten istället främst bör titta på tre andra faktorer: Energikonsumtion, järnvägsfrakt och utbetalning av lån.

Och under 2015 sjönk Kinas energiframställning med 0,2 procent, vilket var den första nedgången sedan 1968 då kulturrevolutionen rasade. Dessutom minskade volymen av fraktat gods på landets järnvägar med 11,9 procent.

Vidare noterar Wall Street Journal att produktionen av nästan hälften av 60 viktiga industriprodukter som stål och järnmalm de facto föll under årets första elva månader.

I december i fjol rapporterade statliga media att lokala tjänstemän i landets tre nordöstra provinser fuskat med siffror rörande investeringar och tillväxt under flera års tid.

Sammantaget har allt detta fått ekonomer vid bland annat Capital Economics, Barclays Bank, Conference Board och Oxford Economics att bedöma Kinas riktiga tillväxt någonstans i trakterna 4-6 procent.

Detta är också i linje med faktumet att 96 procent av alla ekonomer som i september i fjol svarade på en undersökning av Wall Street Journal ansåg att Kinas BNP-siffror inte reflekterade landets ekonomiska tillstånd på ett tjänligt vis.

Xu Dianqing, ekonomiprofessor vid Beijing Normal University och University of Western Ontario, stämde i veckan in i kören genom sin uppskattning om att Kinas ekonomi 2015 växte mellan 4,3 och 5,2 procent.

Han nådde denna intervall genom att skriva ner myndigheternas tillväxtsiffra på 6 procent för industriell produktion, vilken enligt Xu måste ifrågasättas oavsett hur man går tillväga för att räkna ut den. Xu menar att Kinas industri- och byggsektor under 2015 steg med max 2 procent, men är fortfarande tveksam till om dessa sektorer i fjol växte över huvudtaget.

I sin uträkning håller Xu fast vid de officiella siffrorna för tillväxt inom servicesektor (8,3 procent) och jordbruk (3,9 procent). Även om han tror att även dessa siffror kan vara lägre, så menar Xu att de absolut inte är högre än vad myndigheterna uppger.

Resultatet av denna ekvation blir att Kinas BNP ökade med max 5,2 procent under 2015, och kanske så lite som drygt 4 procent.

Det är fortfarande viktigt att framhålla hur svårt det är att få fram denna slags statistik i Kina, där ekonomin har vuxit mycket snabbare än landets institutioner har hunnit utvecklas.

Medan det är relativt lätt att mäta hur mycket som produceras i en fabrik, så är det svårare att få en exakt bild av service och konsumtion. Därför släpper Kinas statistikbyrå heller inte särskilt detaljerade rapporter över dessa sektorer.

I mer utvecklade ekonomier kan faktorer som löneutveckling eller arbetslöshetssiffror användas för att uppskatta tillståndet inom dessa områden. Men i Kina är även denna statistik inte värd att lita på; enligt officiella siffror har arbetslösheten legat på 4 procent i ett par årtionden, trots stora svängningar vad gäller den ekonomiska tillväxten.

Det enda som alla tycks vara säkra på är att Kinas ekonomiska statistik inte är att lita på. Och att siffrorna vad gäller ekonomisk tillväxt bör korrigeras minst ett par procentenheter nedåt.