Jojje Olsson

Journalist och författare bosatt i Peking sedan 2007. Har skrivit ett par hundra artiklar från Kina för över 80 svenska tidningar och magasin. Följer slaviskt det kinesiska nyhetsflödet och jobbar just nu på sin tredje bok om Kina. Pratar flytande kinesiska och tog sin magisterexamen i Journalistik vid University of Hong Kong.
Jojje Olsson

Kinas hav och floder nästan helt utfiskade

Publicerat den 19 augusti 2016 kl. 13:48

Kinesisk statlig media skrev denna vecka att delar av Östkinesiska havet är helt tömt på fisk, på grund av föroreningar och överfiske. Likaledes har fiskbeståndet i det omstridda Sydkinesiska havet fallit med cirka 95 procent sedan 1950-talet.

Anledningen till detta är Kinas ökade ekonomiska välstånd och därmed aptit på mat från havet. Under fjolåret konsumerade Kina 35 procent av all mat från havet globalt; landet är nu såväl världens största konsument som största exportör av mat från havet.

Bloomberg skrev denna vecka att Kinas fiskeflotta (av motoriserade båtar) har ökat från 55 225 till 694 905 enheter sedan 1979 till i dag. Sammanlagt finns nu fler än en miljon fiskebåtar i Kina.

Antalet anställda inom fiskeindustrin har vidare ökat från drygt 2 till över 14 miljoner personer; inte så lustigt med tanke på att medellönen för denna yrkesgrupp under samma period mer en hundrafaldigats. Den växande fiskeindustrin utgör i dag cirka tre procent av Kinas BNP.

Men frågan är hur länge till. Förutom de angränsande haven så är läget även illa för Kinas floder. Enligt statlig media står Yangtzefloden för 60 procent av all sötvattenfångst i hela Kina – men samtidigt dras mindre än en fjärdedel så mycket fisk upp i dag jämfört med 1954.

Anledningen till detta är inte sparsamt fiske, utan systematiskt överfiske i kombination med allvarliga föroreningar. Statliga media påpekar även att det finns 370 olika fiskarter i Yangtze, varav 170 endast finns där och ingen annanstans i hela världen. Men i dag är så gott som alla av dessa allvarligt utrotningshotade.

I takt med att Yangtze och andra floder fiskats ut så har den kinesiska fiskeflottan alltså i större utsträckning vänt sig till haven. Även landets statliga media medger att Kinas fiskare i dag överfiskar landets territorialvatten med minst 30 procent mot de redan generöst tagna kvoterna. Mycket av det som dras upp är småfisk, vilket sätter ytterligare käppar i hjulet för reproduktionen.

Expansionen ut till de öppna haven möjliggörs av kinesiska myndigheter, som subventionerar landets fiskeindustri med cirka 50 miljarder kronor om året. Ungefär hälften av dessa pengar går till bränsle, vilket gör att kinesiska fiskare kan ta sig allt längre bort för att dra upp sin fångst.

Tidigare i veckan sprängde Indonesien sönder flera kinesiska fiskefartyg som man beslagtagit från kinesiska fiskare vilka upptäckts i närheten av indonesiska kusten, hundratals mil från Kina. För två år sedan sköt sydkoreansk kustvakt ihjäl en kinesisk fiskare som vägrade lämna koreanska vatten.

Givetvis har Kinas militär ett finger med i spelet. Som Bloomberg påpekar så hjälper militären de kinesiska fiskebåtarna med allt från att fylla på med is till att förse dem med GPS:

Worse, the Chinese military has openly abetted those efforts by subsidizing everything from ice to GPS on Chinese fishing boats. The goal: to solidify China’s claim to ”historical fishing rights” in the vast and deeply contested South China Sea.

Fiskarna används alltså som någon slags frontlinje för Kinas territoriella anspråk i de omkringliggande haven. Att militären verkar ha mer inflytande än de civila myndigheterna över landets fiskeflotta är givetvis oroande ur ett biologiskt perspektiv.

Jag har själv tidigare skrivit om hur Kinas militär förstör befintliga korallrev genom sin byggnation av konstgjorda öar, samt hur fiskare medvetet förstör korallrev i Sydkinesiska havet i jakt på musslor under militärens beskydd.

De civila myndigheterna har de facto tidigare infört en rad restriktioner: 1999 kom ett säsongsmässigt förbud på fiske i Sydkinesiska havet, och 2002 infördes ett likadant förbud i delar av Yangtze. Denna vecka har förslag också framförts gällande ett tio år långt fiskeförbud i de viktigaste delarna av Yangtze, samt en betydlig minskning av storleken på Kinas fiskeflotta.

Men faktumet att tidigare förbud inte varit effektiva inger föga hopp om framtiden. Enligt Bloomberg är den viktigaste åtgärden snarare att avmilitarisera Kinas fiskeflotta samt upphöra med subventioner av bränsle – som även de ibland sker via militären – för att någon ändring ska kunna ske.

Senast för ett par veckor sedan sågs ett tydligt exempel i Östkinesiska havet på hur militär använde kinesiska fiskebåtar som ursäkt för att ta sig in på japanskt vatten i en maktdemonstration:

This year, on Aug. 5, Xinhua reported that Liu Yunshan, the fifth-highest member of the Communist Party, ”met with 56 scientists and experts enjoying a state-sponsored summer vacation at Beidaihe.”

On that very same day, the Japan Coast Guard detected new activity in the East China Sea. Some 200 to 300 Chinese fishing boats were in the seas around the Senkaku Islands, and they, along with Chinese government ships, were in Japanese territorial waters. Over a span of eight days, there were 28 intrusions by government ships and 72 by fishing boats.

Under militärens inflytande kommer geopolitik ges högre prioritet än ekologisk hållbarhet, och delar av haven i östra Asien allt längre bort från Kina även de att utfiskas helt. Miljömedvetandet i Kina är ännu inte särskilt högt, och ingen plats ges åt civilsamhället som skulle kunna informera om eller organisera mot det överfisk som pågår i Kinas floder och hav innan det är för sent.

WeChat – herre på täppan på Kinas internet

Publicerat den 8 augusti 2016 kl. 16:53

Förra veckan skrev jag här på Finansliv om hur Uber tvingades lämna Kina med miljardförluster efter att man inte lyckats ta några större marknadsandelar från den inhemska konkurrenten Didi Chuxing.

En del av anledningen till Ubers återtåg var myndigheternas favorisering av Didi Chuxing. Men tvärtemot vad många tror, så består inte Kinas internetföretag enbart av aktörer som kopierar koncept från utlandet och skyddas mot utländska konkurrenter. Det pågår faktiskt en helt del inhemsk innovation på Kinas internet, och det största exemplet på det är chatt-appen WeChat.

WeChat har seglat upp som herren på täppan bland kinesiska appar och chattprogram, med 700 miljoner månatliga användare i dag. WeChat, som är en app från internetföretaget Tencent, hade under fjolåret intäkter på 1,8 miljarder dollar, vilket är 35 gånger mer än WhatsApp och Facebooks Messenger tillsammans. Banken HSBC värderar WeChat till 80 miljarder dollar, vilket är mer än Uber.

WeChat har inte blivit herre på täppan enbart tack vare myndigheternas skydd; exempelvis är WhatsApp inte blockerat utan kan användas fritt i Kina. WeChat har de facto besegrat såväl WhatsApp som en rad andra utländska och inhemska konkurrenter genom innovation och användarvänlighet.

Förutom ”vanligt” chattande så erbjuder WeChat fria videosamtal, gruppchatt, enkel delning av stora filer, näthandel, betalning vid handel i fysiska butiker, betalning av el- och vattenräkningar, betalning av taxi- och restaurangnota, köp av bio- eller flygbiljetter och bokning av sjukhusbesök. Den gamla traditionen att dela ut sitt visitkort ersätts sakta men säkert av att man nu skannar varandras QR-kod på WeChat.

Inte konstigt att kineserna i dag spenderar cirka en tredjedel av all sin mobiltid på just WeChat. En jättesiffra i ett land med 800 miljoner användare av mobilt internet och där hälften av all näthandel nu sker via mobila plattformar.

Smidigheten har gjort att över hälften av WeChats användare kopplat sina bankkort till appen, även det en jättesiffra i ett land där förtroende är en sällsynt vara och hackare blir allt mer aktiva. Snapchat och WhatsApp har inte lyckats få sina kunders förtroende på denna punkt, och inte heller Line (Japan) eller KakaoTalk (Sydkorea) kommer i närheten av andelen synkade bankkort trots sina satsningar på näthandel.

Tencent har också lagt fokus på att WeChat inte bara ska vara enkelt, utan även roligt att använda. Man exempelvis skaka sin telefon för att lägga till en slumpvis utvald potentiell ”kompis”, eller rikta den mot en tv-apparat för att få reda på vad programmet heter och kunna börja chatta med användare som ser på samma show.

Under det kinesiska nyårsfirandet är det också möjligt att skaka på telefonen för att få små summor pengar i virtuella röda kuvert från Tencent eller statliga tv-nätverket CCTV. Under CCTV:s nyårsshow ägde inte mindre än 11 miljarder ”skakningar” rum, men 810 miljoner skakningar som rekord på en minut.

Dessa virtuella röda kuvert fungerar även för användare att skicka digitala pengar till familj eller vänner under nyåret, istället för den gamla traditionen att ge kontanter i ett inköpt rött kuvert. Under nyårsfirandet tidigare i år skickade 400 miljoner användare sammanlagt 32 miljarder sådana digitala kuvert.

Och så var det det där med WeChats höga intäkter. Samtidigt som de flesta tjänsterna är helt gratis att använda, så är det just användarnas stora exponering som gör appen så lukrativ för annonsörer. Ingen chatt-app vet så mycket om kinesiska konsumenters beteende som WeChat. Det gör att BMW och Adidas gärna betalar lite extra för att annonsera ut lyxbilar eller sneakers till rätt målgrupp.

Näthandel är en annan snabbt stigande inkomstkälla; en tredjedel av WeChats användare handlar nu regelbundet från någon av plattformens 10 miljoner butiker. Inköpet sker givetvis genom WeChat Wallet snarare än att man varje gång måste skriva in detaljerna på sitt bankkort. (Över hälften av WeChats intäkter kommer dock fortfarande från onlinespel där moderföretaget Tencent är Kinas största aktör.)

WeChats alla funktioner och dess snabbt ökande intäkter har fått många utländska internetföretag att snegla mot Tencent för att utveckla sina egna produkter. Det finns de facto ingen app utanför Kina som erbjuder en lika stor omfattning av tjänster skriver The Economist, och fortsätter:

As a result, the flow of ideas between China and the West is now two-way. Facebook’s efforts to incorporate payments and commerce into its Messenger app are inspired by WeChat, as is Snapchat’s expansion from a messaging app into a media portal, and the sudden enthusiasm of Google, Facebook and Microsoft for bots (smart software that chats with customers). Western consumers are having their experience of the mobile internet shaped by a Chinese success story. Companies that want a glimpse of the future of mobile commerce should look not just to Silicon Valley but also to the other side of the Pacific.

David Marcus, som är chef för Facebooks Messenger, har flera gånger kallat WeChat för ”inspirerande” och planerar själv att förvandla Messenger till en plattform där användare kan kommunicera med företag och enkelt genomför näthandel.

Sammanfattningsvis har WeChat alltså inte blivit herren på täppan i Kina på grund av myndigheternas beskydd, utan tack vare att man genom innovation löst de många problem som mobila internetanvändare tidigare haft i Kina och fortfarande har i väst. Problemen innefattar att behöva använda olika appar för olika tjänster och därmed öka antalet notifikationer och identifikationer och uppdateringar och lösenord och gud vet vad.

Men WeChats främsta löfte och bekvämlighet är utvecklingen mot ett inte bara kontantlöst utan även bankkortslöst samhälle. Appens användare kan nu utan problem ta sig genom de flesta dagarna utan såväl kontanter som betalkort.

Varför Uber lämnar Kina med gigantiska förluster

Publicerat den 5 augusti 2016 kl. 20:18

Uber värderas i nuläget till cirka 68 miljarder dollar, efter att ha lockat investeringar från såväl Microsoft som Saudiarabiens myndigheter, vilket enligt Financial Times var den största enskilda investeringen någonsin i ett privatföretag.

Då man ännu inte genomfört någon börsnotering räknas Uber i dag som världens högst värderade privata företag, och rankas dessutom som det 48:e mäktigaste företaget i hela USA.

Men alla dessa framgångar visade sig inte vara till någon större nytta för verksamheten i Kina. Sedan 2014 har Uber spenderat cirka två miljarder dollar på att försöka ta marknadsandelar på den kinesiska marknaden, men ändå var företaget vid den senaste mätningen tio gånger mindre än den inhemska rivalen Didi Chuxing. (Uber stod för en miljon resor om dagen jämfört med elva miljoner för Didi.)

Det var inte så lustigt med tanke på att Didi var långt mer tillgängliga och fanns i över 300 kinesiska städer jämfört med Uber som bara fanns i 60 och dessutom var frånvarande från några av landets största sociala medier. Detta som ett resultat av lokalanpassning och favorisering från myndigheter, vilket tidigare även fällt jättar som eBay och Google i Kina.

När Uber etablerade sig i Kina oktober 2014 fanns det redan två konkurrerande kinesiska taxiappar på marknaden; Didi Dache och Kuaidi Dache. De båda vände sig dock till ”vanliga” taxis, medan Uber var först med att introducera körningar med privatförare vilket gav dem många nya användare. Uber lyckades även dra till sig en investering från Kinas största sökmotor Baidu.

Men de lokala utmanarna hade fördelar som skulle visa sig vara ännu viktigare. Didi Dache var inbäddat i den stora inhemska chattappen WeChat med 400 miljoner användare. Kuaidi Dache i sin tur backades upp av näthandelsföretaget Alibaba, långt mäktigare än Baidu vad gäller både kontakter och digital infrastruktur.

I februari 2015 slogs de två inhemska konkurrenterna dessutom samman och bildade Didi Chuxing. Detta tilläts av Kinas regleringsmyndigheter, trots att det nya företaget hade 99 procent av marknaden för anropning av ”vanliga” taxibilar. Som många hade förutsett så introducerade Didi i april i fjol också anropning av privatbilar och kriget med Uber var i full gång.

Myndigheterna favoriserade tidigt den inhemska aktören. En statlig kinesisk fond investerade stora belopp i Didi, samtidigt som de statliga bankerna erbjöd företaget tiotals miljarder kronor i fördelaktiga lån.

Och i augusti i fjol så sparkades Uber helt sonika ut från WeChat, vars 400 miljoner användare nu inte kunde hitta företaget med sökningar eller ta del av deras rabattkuponger. Tryck på länkar eller QR-koder relaterade till Uber bemöttes oftast med ett felmeddelande.

WeChat ägs nämligen av Tencent som har ekonomiska intressen i Didi Chuxing. Dessutom måste Tencent i egenskap av kinesiskt internetföretag även hörsamma krav från landets myndigheter, och det kan givetvis inte uteslutas att myndigheterna hade ett finger med i spelet vad gäller relationen mellan Uber och WeChat.

För Uber återstod i princip endast att konkurrera med hjälp av ännu större rabatter och subventioner till sina kunder, vilket givetvis kostade företaget mer pengar. Vidare så har både Uber och Didi stundtals stött på problem från lokala myndigheter eftersom anropning av privattaxi de facto aldrig varit lagligt i Kina då det konkurrerar med de statliga taxibolagen.

Men förra veckan gjorde kinesiska myndigheter plötsligt anropning av privata taxibilar lagligt, på villkoret att företagen som tillhandahåller tjänsten inte får erbjuda några rabatter eller subventioner. Därmed försvann Ubers sista chans till att utöka sin marknadsandel i Kina.

I början av denna vecka meddelade Uber Global att Didi Chuxing förvärvar Uber China för en miljard dollar. Vid en första anblick ger affären naturligtvis intrycket av Uber som en jätteförlorare tvingad att fly Kina efter miljardförluster. Men samtidigt får Uber en 20 procent stor andel i det nya företaget som värderas till 35 miljarder dollar av Bloomberg, och dessutom tar cheferna i Uber och Didi plats i varandras styrelse.

Affären var nämligen fördelaktig för båda; Uber må ha bränt två miljarder dollar på två åt i rabatter för att locka nya kunder och utöka sin marknadsandel. Men mycket tyder på att Didi har bränt ännu mer.

Med Uber ute ur leken kan Didi sluta bränna pengar och istället börja göra vinst – en vinst som Uber åtminstone får en liten del i tack vare sin andel i det företag som nu uppstår då Didi förvärvar Uber China. Uppgörelsen ser därmed långt bättre ut än situationen de redan nämnda aktörerna eBay och Google, eller för den delen Amazon eller Facebook, som trots målmedvetna och kostsamma försök nu inte har en enda pinal att tjäna på den starka utvecklingen för Kinas internet.

Ubers tillvägagångssätt har i media kallats ”om du inte kan slå dem, gå samman med dem”. Affären frigör nu energi och kapital för företaget att spendera på andra marknader, och dessutom har Uber i och med uppgörelsen tagit ett steg närmare en framgångsrik börsintroduktion.

Många analytiker pekade nämligen på förlusterna i Kina som en stor nagel i ögat för Ubers väntade notering. Uber är i dag lönsamt i såväl USA som Kanada och expanderar fort på flera tillväxtmarknader.

Det finns alltså flera lärdomar att dra av Uber i Kina. I tidigare inlägg som ”Apple typexempel för farorna med den kinesiska marknaden” och ”Kina ställer politiska krav på utländska företag” har jag uppmärksammat hur det blir allt svårare för utländska aktörer att tävla mot inhemska konkurrenter, på grund av såväl politiska som ekonomiska anledningar.

Inom e-handel, betaltjänster, sociala medier, anropning av taxi eller andra områden där det vanligtvis kvarstår endast en eller ett par herrar på täppan är det som utländskt företag nästan alltid dödsdömt att försöka ta marknadsandelar med hjälp av stora investeringar eller subventioner. Det är en strid som inhemska aktörer alltid kommer gå vinnande ur.

För att lyckas nå kinesiska konsumenter krävs i dag att man har en unik produkt att erbjuda, alternativt att man är otroligt användarvänlig eller kostnadseffektiv utan att för den sakens skull gå med förlust.

Kinesisk turism slår nya rekord

Publicerat den 29 juli 2016 kl. 01:57

Mängden pengar som kinesiska turister spenderar under sina utlandssemestrar kommer öka med 86 procent fram till år 2025, från 137 till 255 miljarder dollar. Detta enligt en rapport från Oxford Economics och kreditkortsföretaget Visa.

Redan under fjolåret spenderade kinesiska turister mer pengar utomlands än turister från USA. Men om ett årtionde beräknas de spendera nästa dubbelt så mycket som amerikanska turister, och mer än alla utlandsbesökare från Tyskland, Storbritannien och Ryssland tillsammans.

Rapporten från Oxford Economics och Visa är enligt Jing Daily dessutom i underkant, eftersom den exempelvis inte räknar med kostnaderna för flygbiljetter:

Estimates by previous organizations that include airline ticket purchases have been even higher—a report by the London-based nonprofit World Travel and Tourism Council released in March this year states that Chinese tourists spent a total of $215 billion overseas travel in 2015, while a report by China Luxury Advisors and the Fung Business Intelligence Centre says that overseas travel spending by Chinese tourists actually reached $229 billion last year and will hit $422 billion by 2020.

Alla bedömare är dock överens om att såväl antalet kinesiska turister som intäkterna från deras resor kommer öka lavinartat. 2014 var första året någonsin som fler än 100 miljoner kineser reste utomlands. Banken HSBC uppskattar att antalet kommer uppgå till 242 miljoner år 2024.

En växande medelklass är givetvis den största faktorn till kinesernas ökande resande. En annan stor drivkraft är så kallad medicinsk turism. Stora mängder kinesiska besökare tar sig redan nu till Sydkorea, USA, Japan eller vissa länder i Europa för bland annat sjukvård, plastikoperationer och konstbefruktning.

Anledningen är en djupt rotad misstro mot det inhemska sjukvårdssystemet, som inte alls utvecklats i samma takt som landets ekonomi och därmed inte klarar av att möta befolkningens allt högre krav. Samtidigt varnar rapporten från Oxford Economics och Visa för att den skakiga ekonomiska tillväxt vis ser i Kina i dag kan innebära en stagnation i kinesisk utlandsturism.

Andra hot är landets ambivalenta börsmarknad samt risken för en värdeminskning av den kinesiska valutan yuan. Men under fjolåret ökade samtidigt antalet kinesiska utlandsturister med 13 procent samtidigt som den ekonomiska tillväxten backade något.

Och som alltid är fallet med Kina så finns det också en politisk risk, vilken bäst exemplifieras genom Taiwan. 2008 utgjorde kineser endast 8 procent av det totala antalet utlandsbesökare till Taiwan. Men efter åtta år med en relativt Kina-vänlig regering så var motsvarande andel under fjolåret 40 procent och antalet kinesiska turister över fyra miljoner.

Men sedan Democratic Progressive Party med president Tsai Ing-wen vann valet på Taiwan tidigare i år har antalet kinesiska turister till ön minskat kraftigt och beräknas att minska med nästan en tredjedel i år.

Detta beror i alla fall delvis på ett medvetet försök från kinesiska myndigheter att sätta ekonomisk press på Taiwans nya regering, som ju redan hunnit hamna i politiskt trångmål med Kina på flera områden, skriver bland annat Taipei Times:

Since president-elect Tsai Ing-wen (蔡英文) won the presidential election on Jan. 16, there have been reports of China sending fewer tourists to Taiwan as a type of “political boycott” of the incoming Democratic Progressive Party administration that is to be sworn in on May 20.

Chinese travel agents told their Taiwanese counterparts that the number of Chinese visitors to Taiwan would drop 30 percent in the three-month period between March 20 and June 30, according to a statement in January by the Travel Agent Association of the Republic of China, Taiwan.

Bland annat Bloomberg skriver att detta sätter stor press på Taiwans nya president som nu försöker vända tre kvartals ekonomisk tillbakagång. Såväl kinesiska som taiwanesiska flygbolag har tvingats minska antalet avgångar mellan länderna.

En liknande utveckling ses i Hongkong, och under förstamajveckan i år var varken Hongkong eller Taiwan på topp-tre-listan av de destinationer som lockade flest kinesiska turister under ledigheten.

De tre främsta destinationerna var istället Sydkorea, Thailand och Japan. Detta beror mycket på enklare visering för kinesiska turister som vill besöka dessa länder.

Även Sverige har tagit vara på tillfället genom att tidigt i år offentliggöra etableringen av nya visumkontor i tio kinesiska städer, vid sidan av Peking och Shanghai som tidigare varit de enda alternativen för kineser som vill ordna visum till Sverige. Antalet kinesiska turister i Sverige har följaktligen slagit rekord och beräknas i år uppgå till närmare 200 000, vilket nästan är en fördubbling jämfört med 2009.

Men inte ens Sverige är immunt mot den politiska risken. Under våren upphörde plötsligt och utan förklaring visumansökningarna från kinesiska turistgrupper, vilket kan ha att göra med ett uttalande om mänskliga rättigheter som Sveriges ambassadör i Peking ställde sig bakom.

Vad är det då kontentan av allt detta? Jo, kinesiska turisters köpkraft kommer sannolikt öka med en närmast otrolig snabbhet under de kommande tio åren. Länder som vill locka dem gör bäst i att erbjuda enkel visering och dessutom hålla sig på politisk god fot med Kina.

Samtidigt finns en annan sida av myntet – hur många kinesiska turister vill man egentligen locka? 200 000 om året till Sverige är säkert inga problem. Men i Taiwan och Hongkong är det många invånare som menar att pengar inte är allt och de facto gläds över att antalet kinesiska besökare minskar.

Kinesiska turister har nämligen ett rykte om sig att vara högljudda, ohövliga och skräpa ner. Till och med Kinas egna myndigheter för en snabbt växande svartlista med invånare som inte längre tillåts semestra utomlands på grund av sitt dåliga beteende.

Jag har med egna ögon sett hur buffliga turister fått taiwanesiska butiksbiträden att börja storgråta. Jag har även träffat flera guider på Okinawa som understryker vikten av ”en lagom nivå” med just kinesiska turister, eftersom de slänger skräp i naturen och skrämmer bort såväl djur som andra utländska besökare.

Den bästa långsiktiga lösningen för varje lands turistnäring är säkerligen att inte lägga alla ägg i samma korg, utan istället försöka hitta en bra balans utan att anpassa infrastruktur och utbud för just kinesiska besökare.

Bistånd med kinesiska förtecken

Publicerat den 24 juli 2016 kl. 16:45

Kina gav nyligen ett biståndspaket värt 600 miljoner dollar till Kambodja, vilket ska användas till bland annat utbildning och sjukvård. Biståndet gavs bara ett par dagar efter att Kambodja satt käppar i hjulet för ett gemensamt uttalande från ASEAN gällande Haagtribunalens dom om att Kina är fel ute med sina territoriella anspråk i Sydkinesiska havet.

Förra månaden repatrierade Kambodja även 39 misstänka brottslingar till Kina varav 25 de facto var taiwanesiska medborgare. Kina gör ju som bekant anspråk på Taiwan, även fast landet har egen regering och rättssystem. Någon som kan urskilja orsak och handling här? Det kan i alla fall inte det kinesiska utrikesministeriets talman Lu Kang, som i veckan bedyrade att biståndet ges helt utan politiska motkrav och välkomnas av Kambodjas invånare.

Men givetvis rör det sig om en noggrant utstuderad diplomatisk taktik från Kinas håll. ASEAN, som består av tio sydostasiatiska länder, är regionens svar på EU. Men Kina har lyckats försvaga den konsensusbaserade organisationen genom att köpa över Kambodja – samt i viss mån även Laos och Burma – på sin sida.

Redan 2012 hade ASEAN konflikten i Sydkinesiska havet uppe på agendan. Då misslyckades organisationen för första gången på 45 år att utfärda ett gemensamt utlåtande efter ett toppmöte, eftersom Kambodja i egenskap av värdland motsatte sig alla uttalanden som nämnde själva konflikten vid namn.

Då själva konflikten var bortom förnekelse hindrade Kambodja 2014 istället att ASEAN skulle nämna Kina vid namn i samband med konflikten. Istället uppmanades ”alla inblandade parter” att hålla sig lugna i Sydkinesiska havet. Inför dessa möten lovades Kambodja fördelaktiga lån och bidrag, just som alltså var fallet denna månad.

När Kambodja tidigare i år ville köpa två krigsfartyg från Kina så passade man på att påminna om hur landet står på Kinas sida i Sydkinesiska havet. Just år har det också blivit tydligt till vilken längd Kambodja är redo att gå för att blidka Kina.

I juni – just innan Haagrtibunalens dom – gjorde ASEAN ett ovanligt skarpt utlåtande angående oron i Sydkinesiska havet, där landfyllning och konstgjorda öar nämndes som särskilt allvarliga problem. Men bara efter tre timmar drogs skrivelsen tillbaka eftersom Kambodja lagt in sitt veto efter press från Kina.

Proceduren upprepades alltså förra veckan efter att Haagtribunalens dom väl fallit. Nu i helgen skriver exempelvis Reuters att ASEAN befinner sig i ett ”dödläge” då Kambodja fortsätter blockera potentiella gemensamma uttalanden om Haagtribunalens dom.

Redan vid slutet av Hu Jintaos presidentskap, som kom till sin ända 2013, talade Kina i termer som att politik inte bara bör användas för ekonomiska ändamål, utan att ekonomi också borde användas för politiska ändamål. 2009 indikerade även premiärminister Wen Jiabao att handel, investeringar och utländskt bistånd bör användas som diplomatiska vapen.

Detta har dragits till sin spets under president Xi Jinping och märks allra tydligast vad gäller Sydkinesiska havet. I juni tackades Kenya och Sierra Leone av kinesisk statlig media som de senaste länderna att visa stöd för Kina i Sydkinesiska havet.

Kina knåpade nyligen ihop en lista med över länder som sägs stödja de kinesiska kravs i Sydkinesiska havet, även om flera av dessa nationer aldrig uttalat sitt stöd och istället krävt att de ska tas bort från listan.

Det är de facto bara cirka tio länder som offentligt har gett sitt stöd till Kina i frågan. Bland dessa märks Afghanistan, Gambia, Togo, Niger, Sudan, Leshoto och Vanuatu. Alltså nationer som förutom att de geografiskt ligger långt från Sydkinesiska havet även råkar ha gemensamt att de är stora mottagare av kinesiskt bistånd.

Många av nationerna har också gemensamt att de är afrikanska. Afrika har nämligen varit ett stor destination för allehanda ekonomiskt fördelaktiga behandlingar från Kina. Bara under 2000-talet har Kina skrivit av lån till kontinenten till ett sammanlagt värde på över 25 000 miljarder kronor. Ytterligare hundratals miljarder har lovats i form av bistånd och fördelaktiga lån.

Förutom stöd i Sydkinesiska havet – och en redan ökänd exploatering av kontinentens råvaror – har den kinesiska biståndspolitiken i Afrika även möjliggjort Kinas första utländska militärbas. För bara några månader sedan blev det klart att Kinas ska etablera en bas med flygplats i den gamla franska kolonin Djibouti, för att kunna ”bidra till fred och stabilitet i regionen”. Uppgifterna kom efter att Kina i december 2015 lovat 60 miljarder dollar i förmånliga lån och exportkrediter till afrikanska länder.

Den kinesiska biståndspolitikens kärna är att ”inte blanda sig i” mottagande länders ”inre angelägenheter”. Det må låta ödmjukt, men är främst en harrang som visar att man inte heller tänker tolerera synpunkter utifrån mot den diktatur som de facto råder i Kina. Vidare kritiseras ofta Kinas engagemang i Afrika för att göda korruption och gynna auktoritära regimer.

Bistånd kommer alltid utgöra en viktig del av världsekonomin, men samtidigt är det viktigt att syna ett sådant kraftigt verktyg i sömmarna. Västvärlden har knappast något bra track record i Afrika själva; kolonialisering följt av en biståndspolitik som satte många afrikaner i en beroendeställning.

Det kinesiska biståndet å sin sida kommer – oavsett vad landets utrikesministerium säger – tillsammans med mer eller mindre uttalande krav om diplomatiska eftergifter. Särskilt effektivt är detta givetvis i diktaturer eller icke fungerande demokratier, vilket ju är det skick som lejonparten av mottagarna befinner sig i.

Och än så länge ser Kina ut att skörda vissa framgångar med sin biståndspolitik. Man har i alla fall lamslagit ASEAN, lagt vantarna på stora mängder råvaror och byggt sin första utländska militärbas.

Nordiska vapen och övervakningssystem i Kina

Publicerat den 17 juli 2016 kl. 23:37

Moral och etik är vanligtvis viktiga värdeord i Skandinavien. Företag och myndigheter som sålt vapen eller övervakningsutrustning till diktaturer råkar ofta i trångmål; vem minns väl inte den så kallade ”Saudiaffären” 2012?

Då fick Totalförsvarets forskningsinstitut avbryta ett långt skridet samarbete med Saudiarabien, och i Sverige höll regeringen på att upplösas i oenighet om moraliska värderingar. Men någon vidare lärdom tycks inte ha dragits av fallet. Bara de senaste veckorna har nämligen ett svenskt företag sålt drönare till Kina, och danska myndigheter gett klartecken för export av övervakningssystem för internet till Kinas kommunistparti.

Det svenska exemplet gäller Cybaero. I slutet av juni blev det klart att företaget ska sälja 70 obemannade helikoptrar till Kina; detta sedan man fått särskilt exporttillstånd av svenska myndigheter och hjälp av Sveriges försvarsmakt med tester för att övertyga den statliga kinesiska kunden.

Redan sommaren 2014 tecknade Cybaero ett ramavtal med Kina värt cirka 800 miljoner kronor, som blev till mycket tack vare att en av företagets styrelsemedlemmar är gift med en kinesisk kvinna som hade rätt kontakter på hemmaplan.

Försvarets materielverk – som 2012 var inblandat i den pinsamma Saudiaffären – valde senare samma år ut Cybaero för test- och demonstrationsflygningar, vilka enligt dåvarande vd:n Mikael Hult innebar ”stora möjligheter” att visa upp systemen till ”potentiella kunder i Sverige och även internationellt”.

Våren 2015 fick Cybaero även ett särskilt exporttillstånd av svenska myndigheten för demonstrationsflygningar på plats i Kina. Då affären var nära att ros i hamn fortsatte försvaret att assistera Cybaero med två tester under 2016. I april i år ägde testflygningar rum på marinens korvetter av Viskyklass som visade kineserna att Cybaeros helikoptrar kan lyfta och landa på fartyg i snabb rörelse.

Dessa tester var så framgångsrika att Kina bestämde sig för att tidigarelägga betalningen och korta ner leveranstiden. Detta kunde i sin tur ske först efter att Inspektionen för strategiska produkter (ISP), som ligger under Utrikesdepartementet, godkände exporten av helikoptrarna som de facto kan användas såväl civilt som militärt.

Affären har kritiserats av bland annat Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI). Dess forskare varnade Siemon Wezeman varnade tidigt just för att drönarna kan användas inte bara till militära syften utan även till inhemsk övervakning, eftersom ”Kina behandlar ju inte precis sin befolkning särskilt väl”.

Cybaero å sin sida menade – givetvis – att kineserna enbart kommer använda helikoptrarna för ”civila samhällsuppdrag”. Mikael Hult sade vidare att avtal och personliga kontakter möjliggör för Cybaero att ha full koll på utrustningen efter att affären är avslutad, och att det skulle vara ”väldigt svårt” för Kina att hacka och kopiera systemen.

SIPRI har nämligen också varnat för att Kina enkelt kan kopiera Cybaeros system för egen produktion. Wezeman framhåller att landet flera gånger tidigare, trots garantier och löften, har kopierat hela vapensystem. Om man trots detta ändå vill handla med Kina så ”måste fråga sig vad man egentligen heller på med”, menar Wezeman.

Denna fråga måste tydligen även ställas i Danmark. Förra veckan avslöjade nämligen danska tidningen Information att ”Danmark åbner for eksport af netovervågning til Kina”.

Mer konkret så har danska myndigheter godkänt att en icke namngiven inhemsk aktör får exportera övervakningsutrustning av internet till Kinas myndigheter. Systemet är sofistikerat och fallet har väckt stor kritik:

Overvågningssystemet, som består af både hardware og software, er i tilladelsen fra Erhvervsstyrelsen kategoriseret som »Internetprotokolnetbaserede kommunikationsovervågningssystemer eller udstyr, og specielt konstruerede komponenter hertil«.

Menneskeretsorganisationen Amnesty International finder sagen stærkt bekymrende.

»Vi ved, at overvågning i Kina bliver brugt systematisk til at forfølge, pågribe og dømme kritikere af styret og deres familier, venner og bekendte. Det skal vi i Danmark selvfølgelig ikke bidrage til,« siger organisationens talsmand, Ole Hoff-Lund. Han opfordrer derfor de danske myndigheder til at stoppe handlen.

Information intervjuar en expert som beskriver hur systemet kan ge användaren – alltså den kinesiska staten – tillgång till såväl kontaktlistor som bilagor och ”allt annat” som kan relateras till en internetanvändare som sänder ett mail och därmed avslöjar sin IP-adress.

Enligt Edin Omanovic, forskare vid Privacy International, kan exporten av detta system de facto strida mot Danmarks förpliktelser gentemot EU:s regler för exportkontroll. Reglerna stipulerar bland annat att europeisk teknologi inte får brukas för att kränka mänskliga rättigheter. (Något som ju även borde gälla Cybaero.)

Information talar även med en dansk tjänsteman som förvisso medger att hänsyn måste tas till de mänskliga rättigheterna vid denna typ av export ”när det är relevant”. Men samtidigt vill han inte uttala sig om huruvida det är relevant då det gäller export av övervakningsutrustning just till Kina. Tidningen kontaktar även tre andra danska bolag som sysslar med övervakning; ingen av dem vill svara på om de skulle vara beredda att exportera sin utrustning till Kina eller inte.

Detta är intressant. För tänk om det hade handlat om drönare som skulle bevaka Ungerns nybyggda gräns mot flyktingströmmen från öster, eller mjukvaror som sålts till Ryssland för att Putin enklare ska kunna förfölja aktivister på internet? Då hade det nog blivit liv i skällan – trots att Kina är skyldigt till långt större övergrepp mot mänskliga rättigheter än Ungern och Ryssland tillsammans.

Ändå kan vi snart få se avancerade och eventuellt massproducerade svenska obemannade helikoptrar användas av Kinas militär i konflikten om det Sydkinesiska havet, samtidigt som toppmodern utrustning från Danmark hjälper de kinesiska myndigheterna att kontrollera internet. De sparare som prioriterar de redan nämnda skandinaviska värdeorden borde verkligen ifrågasätta detta.

Kompetensflykt allvarligt problem i ett repressivt Kina

Publicerat den 14 juli 2016 kl. 00:51

Förra veckan visade FN-rapporten Global Trends att antalet kineser som sökte asyl utomlands har mer än femdubblats under de senaste fem åren. Förra året sökte 57 705 kineser asyl utomlands.

Bland annat i South China Morning Post kopplas denna trend samman med den allt mer utbredda repressionen under president Xi Jinping:

Although China has by and large enjoyed political stability over the last two decades, “the deteriorating human rights situation is one factor and the deteriorating situation in areas populated by ethnic minorities has probably also played a contributing role”, says William Nee, China researcher at Amnesty International.

I helgen var det exempelvis exakt ett år sedan som kinesiska myndigheter arresterade cirka 250 advokater och aktivister i ett svep, varav minst 17 fortfarande sitter anhållna utan rättegång. Aktionen fick många från det kinesiska civilsamhället att söka politisk asyl utomlands.

Många andra kineser söker asyl på grund av religion, etnicitet eller för att man fått sin mark beslagtagen av myndigheterna. Över 200 000 kineser hade i fjol flyktingstatus enligt FN, även det en stor ökning från året innan.

USA är alltjämt den största mottagaren av kinesiska flyktingar; 2014 godkände landet fler asylsökningar från Kina än från såväl Egypten som Syrien. Andra vanliga destinationer är Kanada och Australien.

Utvandringen från Kina har alltså kulminerat på senare tid trots landets starka ekonomiska utveckling och avsaknaden av väpnad konflikt. Redan 2007 hade Kina flest migranter i hela världen, och 2013 slogs nytt kinesiskt rekord i nettomigration då 8,49 miljoner fler kineser bosatte sig i utlandet än utlänningar flyttade till Kina.

De flesta kineser som flyr utomlands är rika eller högutbildade. Redan 2007 konstaterade en statlig kinesisk tankesmedja att landet är utsatt för en mer allvarlig ”brain drain” än någon annan nation. Det slogs då fast att 70 procent av den dryga miljon kineser som begett sig utomlands för studier sedan 1978 inte återvänt, och att anledningen till detta var missnöje med politiska omständigheter som exempelvis ettbarnspolitik.

Denna kompetensflykt går stick i stäv med Kinas ambition att höja kvaliteten på sin egen utbildning och forskning. Därför lanserade Kinas statsråd en påkostad plan för att locka tillbaka ”inhemska talanger” från år 2010 till 2020. Bland annat har enorma resurser getts till universitet, laboratorier och forskningsinstitut.

Men på grund av begränsad akademisk frihet fortsätter kinesiska akademiker att återvända till välbetalda positioner och fina titlar i Kina. Statlig media konstaterade uppgivet 2012 att endast 5,9 procent av kineser i utlandet med doktorsgrad och forskningserfarenhet ville komma tillbaka hem. Två avgörande anledningar tros vara censuren av internet och inskränkningar av fri diskussion.

Vid slutet av 2014 rapporterade även statliga nyhetsbyrån Xinhua att endast 1,81 miljoner av de 3,51 miljoner kineser som åkt utomlands för att studera sedan 1978 har återvänt. (En annan rapport i statlig media satte siffran för återvändande kinesiska studenter 1978-2009 så låg som 30,68 procent – av naturliga skäl är detta en svår uppskattning, eftersom det inte är lätt att veta om en person som återvänt till Kina vid tillfället för undersökning planerar att bosätta sig där.)

Andelen är i vilket fall som helst mycket lägre än vad myndigheterna skulle önska. Därför har man på senare år även försökt med det nationalistiska kortet för att få akademiker att återvända. Statliga Global Times uppmanade 2015 unga ambitiösa doktorander att komma tillbaka och ”tjäna sitt land”, eftersom en majoritet av dem egentligen är ”orubbliga patrioter” i hjärtat.

Men förutom nationalism måste man ju även locka med goda förutsättningar. Och förutom akademiker är det även svårt att återvända till Kina som entreprenör eller med andra visioner om att kunna förändra samhället. Detta hänger samman med president Xi Jinpings uttalade övertygelse om att kommunistpartiet förutom att ha makt över armén även måste kontrollera flera ekonomiska nyckelsektorer för att behålla sitt maktmonopol.

Enligt Fortune 500 fanns endast 46 stycken kinesiska företag bland världens 500 största år 2010, jämfört med hela 98 stycken i fjol. Ekonomi och företag har alltså vuxit snabbt ur ett globalt perspektiv; men samtidigt är 76 stycken av dessa företag statliga och åtnjuter ofta såväl subventioner som monopolställning.

Konsekvenserna av detta blir tydliga då det inte fanns ett enda kinesiskt företag med på Thomson Reuters Top 100 Global Innovators List 2015. (På samma lista fanns 40 stycken företag från Japan, tre från Sydkorea och ett från Taiwan.)

Enligt författaren Willy Lam dominerar ”sovjetisk innovation” Kinas tillväxt. Det handlar om stora projekt där tusentals ingenjörer jobbar på att utveckla snabbtåg, superdatorer eller jetplan från redan existerande modeller. Detta genom stora statliga företag som sväljer lejonparten av landets forskningsbudget – alltså ingen särskilt attraktiv miljö för uppfinningsrika entreprenörer med inspiration från Silicon Valley.

Enligt statistik från 2013 stod visserligen Kinas 10,6 miljoner privata företag för 60 procent av BNP, hälften av alla kommersiella skatter och 70 procent av alla jobb. Men samtidigt diskrimineras de gentemot statliga företag och har exempelvis ofta svårt att få finansiering från Kinas statliga banksektor. Liu Chunanzi, ordförande för datortillverkaren Lenovo, beskriver Kinas entreprenörer och privata företag som utsatta och försvarslösa.

Det är alltså fullt förståeligt att kinesiska akademiker och entreprenörer, trots landets ekonomiska utveckling, istället gärna etablerar sig utomlands om möjlighet finns. Samtidigt bidrar den stora utvandringen från Kina även till ett fenomen som kallats för ”capital drain”. En undersökning av kinesiska Hurun Report från 2014 visade 64 procent av Kinas dollarmiljonärer antingen redan hade lämnat Kina eller planerade att emigrera.

Året därpå visade en studie från Barclays och Ledbury Research att 47 procent av Kinas miljonärer planerade att emigrera, vilket var den klart största andelen i världen då ”bara” 36 procent av miljonärerna i tvåan Qatar gick i samma tankar. Enligt de båda undersökningarna var luftföroreningar den främsta orsaken, tillsammans med oro för matsäkerhet och vilja att förse sina barn med bättre utbildning.

Vid sidan av kompetensflykt pågår alltså även en kapitalflykt som är tvådelad; dels flyr individer från Kina med sina personliga rikedomar och dels väljer många kinesiska privatpersoner och företag att investera i utlandet på grund av misstro mot utvecklingen på hemmaplan.

Trots den ekonomiska framgångssagan som kablats ut från Kina under de senaste årtionden så är det alltså många av landets skarpaste hjärnor samt rikaste och modigaste individer som röstar med fötterna på grund av samhällspolitiska orsaker. Det är precis samma tendens som fanns i såväl Nazityskland på 1930-talet som i hela det socialistiska blocket innan Berlinmurens fall.

Kina, brexit och EU:s misslyckanden

Publicerat den 2 juli 2016 kl. 14:05

Varför skapades egentligen EU? Jo, den primära uppgiften var att bevara fred samt sprida demokrati och mänskliga rättigheter. Om kontinentens länder gick samman – med gemensamma institutioner och en gemensam valuta – skulle deras betydelse, styrka och möjlighet att påverka öka.

I verkligheten har en stor del av kontinentens invånare istället blivit EU-skeptiker på grund av ett ”demokratiunderskott” på hemmaplan. Men ingenstans blir EU:s misslyckande med att leva upp till ideal och grundtankar tydligare än i relationen till Kina.

Med hjälp av sin viktiga marknad borde EU kunna pressa Kina till att öppna den egna marknaden och det egna finansiella systemet för konkurrens på lika villkor. EU borde också med sin storlek vara i en bra sits för att kunna ställa krav på förbättringar vad gäller mänskliga rättigheter i Kina.

Men tvärtom har unionens länder i det närmaste tävlat om att bilateralt stärka handel och ekonomiskt utbyte med Kina. Möjligheten att använda den gemensamma vikten för att tvinga Kina till eftergifter har givetvis minskat som en konsekvens.

Tyskland är ett land som i sammanhanget klarar sig relativt bra. Då Angela Merkel i fjol var på besök i Kina tydliggjorde hon bland annat sin önskan om att alla utländska företag borde åtnjuta ”samma rättigheter och privilegier” som de inhemska kinesiska aktörerna. Tyskarna har flera gånger också ifrågasatt utvecklingen vad gäller mänskliga rättigheter.

Men sådana enstaka uttalanden får inte riktigt samma tyngd om de bara kommer från ett medlemsland, och vare sig övriga medlemmar eller EU:s gemensamma institutioner är villiga att sluta upp bakom dem. Tvärtom är många länder villiga att helt ignorera orättvis konkurrens eller politisk repression i Kina för sin egen ekonomiska vinnings skull.

Paradexemplet i denna gren heter Storbritannien. Med början vid slutet av 2013 har britterna gjort allt för att förhandla sig till särskilda villkor med Kina för handel och finansiella tjänster på de andra medlemsländernas bekostnad. Mänskliga rättigheter och demokrati, ja det har man helt struntat i.

2013 fick premiärminister David Cameron till slut träffa Kinas president Xi Jinping. Men först efter att han offentligt lovat att inte träffa Tibets andlige ledare Dalai Lama igen. I september 2015 åkte den brittiska finansministern George Osborne runt i Kina i fem dagar och tecknade under tiden 53 nya avtal i syfte att öka det ekonomiska samarbetet mellan länderna.

Ett statligt kinesiskt företag gavs rätten att driva en ny kärnkraftreaktor vid Hinkley Point, vars byggnota på 350 miljarder kronor delvis ska finansieras av britterna. Samarbetet innefattade även sektorer som finans och turism samt den akademiska världen i form av ökat utbyte mellan ländernas universitet.

Under sin knappa vecka i Kina hann Osborne även med att uttrycka sin önskan om att Storbritannien ska bli ”Kinas främsta partner” i väst, och att de båda länderna ska ”dela ett gyllene årtionde” tillsammans. Vidare ville han att Storbritannien och Kina ska ”hålla ihop i vått och torrt”, och talade bildligt om att ”bygga en bro” mellan Kina och London.

Efter att Osborne lämnat Kina fick han beröm från landets statliga medier för att vara den första västerländska tjänsteman som inte talade om mänskliga rättigheter under sin vistelse i Kina. Och då Xi Jinping besökte Storbritannien i oktober i fjol så varnade den kinesiska ambassadören i London de brittiska politikerna för att Xi inte kom till landet för att ”debattera mänskliga rättigheter”.

Ingen sådan ”debatt” eller ens något uttalande ägde rum. Då Xi färdades från flygplatsen var Londons gator kantade med kinesiska turister och studenter som viftade med flaggor och välkomstbanderoller distribuerade av Kinas ambassad. Samtidigt arresterade brittisk polis flera exilkineser och tillresta aktivister som fredligt visade plakat med kritik mot den kinesiska presidenten.

Vidare, självaste FN-dagen för mänskliga rättigheter i december 2015, prisade Storbritanniens ambassad i Peking de framsteg som Kina gjort för att skydda medborgerliga och politiska rättigheter. Det var en stor kontrast till den skarpa kritik mot mänskliga rättigheter i Kina som samma vecka kom från bland annat Tyskland, USA och Kanada.

Viss brittisk media har uttryckt stor kritik mot hur Cameron och Osborne har hanterat relationen med Kina. Men från EU har det i stort sett varit helt tyst. Man vågar inte kritisera Kina eller ens Storbritanniens hållning till Kina, vilket de facto inte bara strider mot unionens principer utan även undergräver uttalanden från exempelvis Merkel eller Tyskland.

Inte undra på att Xi under sitt besök i Storbritannien uppmanade Cameron att se till så att britterna stannar i EU. Brexit oroar kineserna på många vis. Till att börja med förlorar Kinas sin viktigaste allierade i EU. Exempelvis så har Europarådet försökt att öka importtullarna på kinesiskt stål eftersom överproduktion och subventioner i Kina har lett till problem för europeiska stålbolag. Detta har dock effektivt hindrats av britterna ända sedan 2014.

EU är också Kinas största handelspartner. EU:s import från Kina har mer än fördubblats sedan 2005 och uppgick i fjol till 350 miljarder euro. Oro i området och framför allt ett fallande pund kan påverka Kinas export negativt, vilket också kan innebära att den redan pressade kinesiska valutan faller ytterligare.

Och det är just vad gäller Kinas valuta yuan som oron är som störst i Peking. En stor anledning till det omfattande partnerskapet med Storbritannien var att Kina ville använda London som en språngbräda för att internationalisera yuanen, vilket Cameron och Osborne också välkomnade.

Som Reuters skriver så har alla finansbolag med licens att verka i Storbritannien även ett slags ”pass” som innebär att de per automatik kan erbjuda sina tjänster och produkter i hela EU. Som Europas obestridliga finanscentrum var det därför självklart för Kina att välja London som bas för att öka handeln med yuan i Europa.

Under fjolåret kom de båda länderna land annat överens om att öppna en direktlänk för aktiehandel mellan London och Shanghai, en överenskommelse för att utge fonder tillsammans och dessutom samarbeta med att lista produkter i respektive land. Överenskommelserna innebar etableringar från stora kinesiska finansbolag i London, och andra omfattande kinesiska investeringar i Storbritannien.

Men överenskommelserna byggde givetvis på Storbritanniens EU-medlemskap. Det varnas nu från flera håll att den kinesiska aptiten på investeringar i Londons finansiella sektorn kan komma att mättas; Kinas statliga nyhetsbyrån Xinhua sade exempelvis i förra veckan att brexit kan drabba internationaliseringen av yuan negativt eftersom London till dags dato spelat en stor roll i denna pågående process. Nyhetsbyrån menade även att utträdet hotar Londons ställning som globalt finanscenter.

Och det är ganska starka ord från Kina, vars officiella policy är att ”inte lägga sig i” andra länders inrikespolitik. (Detta eftersom landets kommunistparti inte vill att andra nationer ska ha åsikter om vad som pågår i Kina.)

Men samtidigt finns det även positiva aspekter för Kina med brexit. Exempelvis målar Bloomberg upp Kina som ”den stora vinnaren” av utträdet. Även om det på kort sikt kan vara dåliga nyheter för kinesiska exportörer som menar Bloomberg att en försvagning av EU på lång sikt tjänar Kina ekonomiska och politiska intressen väl.

Europeiska banker eller entreprenörer inom tekniksektorn har till exempel större möjlighet att utmana kinesiska jättar eller framväxande teknikföretag om de har tillgång till hela den europeiska marknaden.

I och med brexit så blir EU och Europa som helhet helt enkelt en mindre allvarlig konkurrent till Kinas växande globala betydelse. Som sades ovan så har man visserligen hittills inte lyckats ställa några vidare krav på Kina vad gäller vare sig konkurrensvillkor eller mänskliga rättigheter. Men ett försvagat EU innebär även att möjligheten att ställa dessa krav gradvis försvinner.

Vidare undermineras västerländska NGO:s och andra liknande institutioner ytterligare. Det blir nu ännu enklare för kinesisk media att peka på det ”kaos” man länge hävdat pågår i Europa då någon europeisk aktör får för sig att kritisera utvecklingen i Kina. Den kinesiska statliga tidningen Global Times var mycket riktigt snabba med att påpeka hur Brexit utgjorde ”ett bevis för Europas generella tillbakagång”.

Brexit kan också innebära att Storbritannien är redo till ännu större eftergifter för att slå vakt om partnerskapet med Kina. Om britterna isolerar sig från Europa blir ju nämligen relationen till Kina ännu viktigare, och beroendet av kineserna för den ekonomiska tillväxten ännu större.

Det svårt med sammanfattningar och sanningar vad gäller brexit, eftersom vi ännu inte kan veta vad utträdet egentligen innebär. Kina var nog förvisso nöjda med det EU som var; ett relativt tandlöst hopplock av länder då det gällde att tvinga kineserna till eftergifter samt en relation till Storbritannien som gav tillgång till hela den europeiska marknaden samt gjorde gott för internationaliseringen av yuan.

Nu ångrar nog kineserna att de lade all ägg i samma korg, och kommer säkerligen börja leta nya ingångar i Europa samt nya metoder för att internationalisera sin valuta.

Är vi redo att sälja oss själva till Kinas kommunistparti?

Publicerat den 23 juni 2016 kl. 11:54

I fredags höll jag på att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. I Svenska dagbladet fanns nämligen en helsida med rubriken ”Sanningen om problemet i Sydkinesiska havet”, där Kinas ambassadör i bästa propagandastil rättfärdigade landets territoriella anspråk i detta hav samt argumenterade för landets rätt att köra över Haagtribunalen.

För att göra en lång historia kort så gör Kina anspråk på cirka 90 procent av detta fiskrika hav, där hälften av världens handelsfartyg passerar och som dessutom tros innehålla stora reserver av olja och gas.

Peking menar att vatten som ligger tio mil utanför Borneos kust men 1 500 kilometer bort från Kinas fastland är kinesiska. Anspråken görs med luddiga historiska referenser samt en rad konstgjorda öar som Kinas de senaste åren har byggt på olika platser i havet, och försett med såväl luftvärnsmissiler som landningsbanor för militära flygplan.

2012 körde Kina bort filippinska fiskare från en ögrupp vid namn Scarborough Shoal, som ligger 800 kilometer från Kina men bara 200 kilometer utanför Filippinernas kust. Enligt UNCLOS – FN:s havsrättskonvention som Kina själva ratificerat – ligger ögruppen väl inom Filippinernas så kallade ”exklusiva ekonomiska zon”.

Men Kina menar att UNCLOS inte gäller i just detta fall och har sedan 2012 ockuperat Scarborough Shoal. Det fick Filippinerna att ta fallet till Haagtribunalen, som väntas komma med sin dom senare denna sommar.

Kina är medvetna om att Filippinerna med störst sannolikhet kommer vinna fallet i den internationella skiljedomstolen, och har därför satt igång en propagandakampanj för att rättfärdiga sin ståndpunkt. Man har köpt vissa länders sympatier, ljugit om andra länders medhåll men framför allt spridit sitt budskap via såväl inhemska som utländska medier.

Det är alltså mot denna bakgrund som Kinas ambassad kommer till SvD med stora plånboken och tillåts köpa en annons där man påstår sig ha rätt att ignorera de internationella lagar man själv förbundit sig till, samt argumentera för landets territoriella expansion i allmänhet.

Lyckligtvis blev reaktionerna på Kinas annons starka. Bland annat skrev jag själv ett blogginlägg om annonsen som fick 150 delningar och långt fler läsare. På sociala medier undrade erfarna journalister hur publiceringen var möjlig och det ropades på granskning från P1:s program Medierna.

Kritiken blev de facto så omfattande att Fredric Karén, chefredaktör och ansvarig utgivare på SvD, redan senare samma dag utfärdade en ”förklaring” till varför tidningen alls tog in annonsen:

Allmänt har SvD inga restriktioner mot någon speciell annonsör, vare sig det är ett land eller kommersiellt bolag. I första hand bedömer jag alltid annonser utifrån om budskapet bryter mot några av våra grundlagar som reglerar tryck- och yttrandefriheten, dvs förtal eller hets mot folkgrupp för att nämna ett par.
Vid en genomläsning av den här annonsen såg jag inga sådana hinder. Vi var också tydliga med att utformningen skulle vara tydlig så att det inte går att ta miste på att detta är en annons med ett budskap som inte har något med SvD:s redaktionella profil att göra.

Rent juridiskt har Karén givetvis rätt i att SvD får välja vilka annonsörer de vill. Men i mina ögon är argumentationen svag. Skulle man exempelvis låta utländska terrororganisationer annonsera så länge innehållet inte bryter mot svenska grundlagar?

Eller en ännu mer relevant jämförelse; skulle Karén även godkänna en annons från ryska ambassadören om denne ville använda SvD för att rättfärdiga Rysslands territoriella krav i Ukraina? Om svaret är nej, vad anser man skillnaden mot den kinesiska annonsen vara?

Jag frågade faktiskt själv Karén om just detta via såväl Twitter som mail men fick aldrig något svar. Då branschtidningen Dagens Media kontaktade Karén så upprepade han samma argument med grundlag och yttrandefrihet. Han valde även att tona ner spänningarna i Sydkinesiska havet som en ”helt oblodig” konflikt där ”flera länder, Kina, Filippinerna med flera tvistar om gränsdragningarna”.

Vi har alltså en av Sveriges största tidningar som tar emot pengar av en kommunistisk diktatur, och en chefredaktör som sedan spelar ner allvaret av konflikten som dikturen är inblandad i genom felaktiga historiska påståenden då annonsen ifrågasätts.

Då Kina 1988 ockuperade ögruppen Paracel strök nämligen minst 74 vietnamesiska sjömän med. Sommaren 2014 härjade stora anti-kinesiska upplopp över hela Vietnam med fyra döda och 120 skadade som följd. Anledningen var att Kina flyttat en oljerigg nära den vietnamesiska kusten.

Faktum är att incidenter med skottväxlingar uppstår regelbundet i Sydkinesiska havet; senast förra veckan fick en allvarligt skadad kinesisk fiskare evakueras till Kina sedan indonesisk kustjakt skjutit på kinesiska fiskebåtar vid omstridda vatten. Som läget ser ut i dag är det bara en tidsfråga innan något riktigt allvarligt sker.

Jag tror – och hoppas – att SvD och Fredrik Karén accepterade annonsen av ren okunskap om vad som egentligen sker i Sydkinesiska havet. Som jag skrivit flera gånger tidigare här på Finansliv så innebär svensk medias bristande rapportering om Kina att många helt enkelt inte känner till vad som egentligen sker där, och således blir mer mottagliga för kinesisk propaganda likt annonsen i SvD.

Detta gör risken för snedsteg så mycket större. I min kommande bok ”Det nya Kina” som släpps i september ger jag flera exempel på hur svenska aktörer sopar moralen under mattan. Axis har sålt bevakningskameror som sitter vid Himmelska fridens torg. Ambassadens tidigare kulturråd Eva Ekeroth har skrivit artiklar om en ”uppmuntrande kulturpolitik” i Kina trots en växande repression sedan Xi Jinping tog över makten 2013. Anledning? Ekeroth har själv startat ett förlag som översätter kinesisk litteratur till svenska och har därmed egenintresse av att kulturutvecklingen som blomstrande..

Inte hade väl Axis kommit undan med att sälja utrustning till Putin, och inte hade väl ett tidigare kulturråd i Moskva kunnat beskriva Rysslands pågående kulturella utveckling som ”uppmuntrande”? Detta trots att Kina är långt mer repressivt än Ryssland. Det handlar helt enkelt om okunskap.

Med detta sagt måste alla – företag som politiker – göra sin hemläxa och ställa sig kritiska frågor då Kina lockar med pengar eller andra fördelar. I vilken utsträckning är vi beredda att sälja oss till en av världens värsta diktaturer?

Särskilt allvarligt är det ju såklart när media – som ju ska granska diktaturer! – säljer helsidor till den kinesiska regimen.

I det långa loppet får man väl hoppas att misstag som detta även påverkar förtroendet för inblandade tidningar. Enligt devisen ”bit inte den hand som föder dig” – blir det inte svårare att tro på analyser från SvD Näringsliv om man vet att Kinas kommunistparti delvis föder tidningen med annonspengar?

Kina ställer politiska krav på utländska företag

Publicerat den 14 juni 2016 kl. 15:09

För att förbättra sin försäljning i Hongkong utlyste kosmetikaföretaget Lancome, som ägs av franska L’Oreal, nyligen en konsert med den populära lokala sångerskan Denise Ho.

Men det gillades inte av Kinas myndigheter. Denise Ho är nämligen känd för sitt deltagande under demokratiprotesterna i Hongkong hösten 2014, och har dessutom postat en bild på sig själv med Dalai Lama på Facebook.

Detta räckte för att dagstidningen Global Times, som Kinas kommunistparti styr över, skulle kalla Denise Ho för ett ”gift” som stödjer frihetsrörelser i såväl Hongkong som Tibet. Tidningen uppmanade vidare sina läsare att kommentera på Lancomes val av sångerska till sin konsert, varav flera ropade på en bojkott och retoriskt frågade om Lancome ville ha någon försäljning alls i Kina i framtiden.

Med tanke på den kinesiska marknadens betydelse – Kinas är L’Oreals största marknad efter USA – fick Lancome snabbt kalla fötter och ställde in konserten av ”säkerhetsskäl”. Detta trots att Denise Ho de facto aldrig har uttryckt något officiellt stöd för ett fritt eller på annat vis självständigt Tibet.

Plötsligt riskerade Lancome och L’Oreal istället en bojkott i Hongkong, där flera invånare på sociala medier beskyllde det franska företaget för självcensur. Ett tiotal av stadens politiska grupper iscensatte förra veckan en protest utanför Lancomes butiker och krävde en offentlig ursäkt, med hot om att åtgärderna annars skulle trappas upp. Flera av butikerna tvingades stänga medan protesterna pågick.

Flera upprop startades på internet med krav på att Lancome skulle genomföra konserten. Det största uppropet ägde rum på Facebook där en lärare från Paris vid namn Beatrice Desranges samlade över 80 000 underskrifter i ändamålet.

Denise Ho försökte samtidigt utan framgång att kontakta Lancome, som nöjde sig med att erbjuda sångerskan ekonomisk kompensation för den uteblivna konserten. Men Denise Ho var inte intresserad av några pengar, utan krävde istället att Lancome ska motivera sitt beslut på ett mer ärligt vis.

Incidenten blåstes upp så pass att Stephen Mosley, chef för L’Oreal i Hongkong, nu tvingas avgå i slutet av juni. Detta efter att flera politiska grupper i staden manat till bojkott inte bara av Lancome utan samtliga L’Oreals produkter.

De politiska grupperna gav ut ett gemensamt utfärdande där de såg det som extra ironiskt att just ett franskt märke ”bugar sig för Kina”, med tanke på Frankrikes långa historia av frihetsrörelser mot totalitära krafter.

Denise Ho menade att ”kommersiell censur” blivit en allt vanligare företeelse bland aktörer som känner sig tvungna att tillmötesgå den kinesiska regimens allt strängare politiska krav. Hon nämnde särskilt hur en taiwanesisk sångerska vid namn Chou Tzu-yu nyligen tvingades be om ursäkt till Kina sedan hon råkat vifta med en taiwanesisk flagga i ett tv-program. Annars riskerade hon gå miste om försäljning och liveframträdanden i Kina.

Det finns en lång rad exempel på politiker som länge försökt blidka Kina genom att se mellan fingrarna på de övergrepp mot mänskliga rättigheter som landets makthavare rutinmässigt gör sig skyldiga till.

I Sverige kan detta ses i att vare sig statsminister Stefan Löfven eller utrikesminister Margot Wallström vågar kalla Kina för ”diktatur” då media frågar, trots att man gärna använder benämningen för exempelvis Saudiarabien. (I fjol kunde Löfven dessutom ses på Kinas statliga tv-nätverk CCTV tala varmt om ”65 års goda diplomatisk relationer” med Kina, och belysa de båda ländernas ”nyttiga handelsutbyte” samt avlägga en nyårshälsning på kinesiska.)

Storbritannien gick under fjolåret ännu längre, då handelsminister George Osborne under en resa till Kina framhöll sin önskan om att de båda länderna ska ”hålla ihop i vått och torrt” samt dela ”ett gyllene årtionde” tillsammans. Under fem dagar lyckades Osborne tecken 53 nya avtal med Kina och fick även beröm av landets media för att inte ha ”dragit upp” mänskliga rättigheter under sitt besök.

Men på senare år har även kommersiella aktörer i form av företag eller hela industrier börjat rätta sig efter kinesiska myndigheters krav för att få tillgång till landets marknad. Flera Hollywood-filmer har på senare år anpassat innehållet till Kina genom att ta bort eller lägga till scener – produktioner som Transformers och Iron Man har till och med spelat in särskilda delar med kinesiska skådespelare som endast har visats på biograferna i Kina.

Och då ska vi inte ens börja tala om internetföretag som Linkedin eller Facebook, som censurerar delar av sitt innehåll eller på andra vis går Kinas regim till mötes för att få tillgång till landets över 720 miljoner internetanvändare.

Fallet med Lancome visar på den fina linje som många aktörer måste beakta för att hålla sig på god fot med Kina och samtidigt undvika att stöta sig med andra potentiella konsumenter. New York Times intervjuade med anledning av detta professor Fu King-wa vid min gamla fakultet för journalistisk vid University of Hong Kong:

Fu King-wa, an associate professor at the Journalism and Media Studies Center at the University of Hong Kong, said the episode involving Ms. Ho would be a lesson in the need to better understand local culture and to formulate better communications strategies.

“I don’t know what happened, maybe some miscommunication between headquarters and local branch,” Dr. Fu said.

“International brands, if they want to do business in China, that always has certain kinds of risk,” he added. “If you choose to stay in this market, either you pay attention to all these kinds of politically sensitive issues, or you just follow Google” and leave the market.

Företag som vill lyckas i Asien måste alltså hålla bättre koll på det allt mer komplicerade politiska läget i regionen. Samtidigt måste de också ställa sig själva den rent moraliska frågan om till vilken utsträckning de vill tillmötesgå politiska krav från en enpartistat.

Förutom Lancome fördömde Global Times i samma artikel även Listerine för att samarbeta med Denise Ho och uppmanade sina läsare att rasa även mot munvattnet. Listerna meddelar dock att de tänker fortsätta sitt samarbete med Denise Ho.