Över 13 miljarder har svenska folket sparat i obligationsfonder i år och de fonder som investerar i företagsobligationer är populärast av alla. Bara sedan årsskiftet har de fem bästa stigit med mellan 17 och 22 procent. Frågan är vad som händer den dag de inte längre har medvind från sjunkande räntor?
Norman var öppen i sin kritik och sedan måste det ha pågått intensiv tysta diplomati. För han fick alla i rätt riktning, även om han på intet sätt är färdig. Bolånemarknaden är fortfarande mamuten som står i garderoben. Här lägger snittsvensken 75 000 kronor varje år, utan att att pruta. Bara 1 av 5 prutar.
Därför har ministern också talat om att bankkontonummer som ska följa spararen vart hon än går. Det är lika självklart som att ha ett telefonnummer oavsett operatör. Även detta kommer påverka bolåneräntorna, på ett tydligt sätt. Eftersom betalbank och bolånebank ofta hänger ihop. En förändring här skulle hjälpa mycket för att ge liv åt bolånemarknaden.
Dessutom behöver Norman väcka liv i SBABs gamla tradition av prispressare igen. Nyss fick bolaget en prissänkar-VD på plats. Det är ett gott tecken. Men hela SBABs gamla roll som prisledare behöver återupprättas. Bolånarna behöver en statlig aktör.
Finansinspektionens intensifierade jakt på rådgivare behövs även här. Idag kan en bolåne-säljare koka ihop erbjudanden som är svåra för sparare att överblicka. Den som binder bilförsäkring, barnspar och pensionssparande kan få 0,3% i sänkt bolån. Att banken tjänar o,7% på tilltaget känner spararen inte till, för att att matematiken är osynlig. Här behöver ministern ställa krav på att all avgifter räknas om till reda kronor. Då först kan många flera sparare förstå vad de köper.
Även fler utländska bolånebanker till Sverige skulle vara bra. Men vi kan inte vänta på att utländska aktörer ska komma hit. Spararna är för rädhågsna för att välja en okänd bolånebank. Staten egen bolånebank behövs och även hot från ministern lära behövas flera gånger till. Det är bolånebankerna själva bevisat.
Vad behövs för att skapa en mer vital bolånemarknad?/claes hemberg
Antalet kraschade drömmar påväg till börsen noterar nu 4 stycken, i år. För nu står även Moberg Derma i skamvrån inställda börsentréer. Så gav 2010 inget rekord i börsnoteringar, men väl rekord i icke-noteringar. Rådgivarna får den stora bakläxan. De missade privatinvesterarnas pyrande skepsis.
Börsåret 2010 har fått en helt egen prägel. Försnacket om börsnoteringar var påtagligt, efter den 50%-börsuppgången året före. Börsen i år har också varit imponerande stark eller 2-3 gånger bättre än snittet. Som upplagt för börsnoteringar kort sagt. Men trots detta inträffar flera riktiga mardrömmar för alla börsälskare: Fyra inställa nynoteringar. Begreppet börskrasch kan nu kompletteras med noteringkrasch. Och kraschlistan stavas: O2, Prosperity, Episerver och Moberg Derma.
Det som bara inte får inträffa har i år inträffat fyra gånger och dessutom på en utmärkt börs. O-4 i baken för alla rådgivare, kort sagt. För det går inte att skylla på börsen. En börs på 20% är en drömbörs för nynoteringar. Och det går i mina ögon inte heller att skylla på bolagen. Självklart har storägarna i bolagen ett ansvar, men de är novisa i börsmiljön. Istället går bakläxan till rådgivarna. För tror de inte på priset eller aktien så måste de tacka nej.
Och det måste ändå vara priset som spökar, mest. Bolag efter bolag har senaste året fått nedgörande analyser emot sig. Orden har ofta varit ”liten uppsida” eller ”vänta med köp”. Detta är inga lockrop för den som vill lägga nya pengar i oprövade börskort. Nej, analyserna säger indirekt: prestigen hos rådgivarna, prestigen hos säljarna och inte minst priset måste ned. Sedan tycks rådgivarna helt har missat stämningsläget bland svenska sparare år 2010. Greklandskrisen tog hårt på svenskarna. Stigande ränta oroar. Och intresset för även etablerade aktier har mattats under året. Handeln per sparare är ned 10-20 procent. Och bufferten på kontona är ovanligt stor. Mycket av nysparande har dessutom gått till räntor och obligationer. Ska spararna i denna miljö handla okända aktier, måste de vara rejält mycket billigare. Vad tror du?/Claes Hemberg
Bostaden är en allt vanligare bankomat. 1 av 25 bolånekronor går nu direkt till konsumtion. Det visar siffror från Riksbanken. Akutinsatsen ”bolånetaket” kanske dämpar lite tillfälligt, men problemet är bankmän och deras oansvariga råd? Sedan 2003 har svenskarna börjat låna för att konsumera. Det går till mat, resor och nöjen. Riksbankens beräkningar visar att toppnivån hittills var över skrämmande 6% eller 1 av 15 bolånekronor. Det var år 2006. Efter en nedgång åren 08-09 så är bolånekonsumtionen nu återigen höga 4%. Siffran kanske inte låter så hög. Men det är 92 000 kr som snittfamiljen i Stockholm äter, reser och festar upp. Kvar blir blott lånet.
Att nya bolånetaket dämpar, kan jag begripa. Men så länge huspriserna stiger så finns nytt utrymme att låna till konsumtion. Kvar bli tömda hus. Svenska folkets låneboom kan istället bara bromsas med kunskap, hos såväl privatpersoner som banker. Ser svenskarna sina hus som en krockkudde i sparandet, tömmer de dem inte i förtid. Här har även din bankman ett jätteansvar. Nej, kritiken borde också riktas till den myndighet som egentligen borde förklara vår långa ekonomi: Pensionsmyndigheten, landets vår tystaste myndighet. Svenska folket har länge bolånat för att ha råd att pensionsspara. Det är däremot en god idé, så länge vi sparar pengarna på riktigt. Men även här gör åtminstone 1/4 helt fel. Det räcker inte med bankkonto eller räntefonder, eftersom då betalar vi mer ränta än vi får ut. Skillnaden är att den fattigdomen kommer senare. Ska vi bolåna för att pensionsspara måste vi begära åtminstone 5-6 procent ränta på våra fonder. Och det innebär att aktiefonder är det enda som duger. Även här finns alltså krokben, som inte lagar kan reglera, utan kunskap måste vara bästa medicinen. Och jag blickar återigen åt p-myndigheten. Vad tycker du? /claes