Livets stora utgift godtycklig…
Den största kostnad svenskarna har – bolånet – tycks vara märkligt godtyckligt skött av olika banker. Finns det inga gemensamma rabatt-regler i branschen frågar sig sparare. Jag undrar samma sak.
Hela 20% av våra löner går ofta till boräntor… Det gör räntorna till det dyraste köpet vi gör i livet. Men diskussionen om räntor handlar inte bara om nivån, utan också om hållbarheten. Hur länge håller en rabatt? Några blir lovade 1 år, andra ett halvår och andra får inga tider alls. Detta ger en närmast oseriös bild av bolånebranschen. Finns här inga gemensamma riktlinjer. Även inom samma bank tycks reglerna sviktande. En sparare jag talade med häromdagen tog DN upp i dag som ett tris exempel på misskötta lånare…
När jag hör hur illa låntagarna tas om hand förstår jag om sparare bli upprörda. Även politiker och fackliga organisationer borde ryta till. Vi talar ju inte om kaffepengar, utan svenskarnas i särklass största utgift i livet; bolåneräntor.
Och lånare efter lånare ger samma bild. Bolånaren Stefan Pettersson från Sundsvall talade jag med i går. Han valde tremånaders och fick då löften om att den skulle hålla i ett år. Men redan någon månad senare var ett av två lån utan rabatt. Orsaken som banken nämner är att lånet passerat ett årsskiftet. Och då gäller inte rabatten längre. ”Det går inte att ordna över årsskiftet” skriver bankmannen i ett mejl.
Men i ett av två lån höll minsann rabatten över årsskiftet. Så bra höll den regeln? När Pettersson påpekar det orimliga i bankens hantering, så får han tillbaka sin rabatt. Men de två månader han missat får han inte till godo. Utan det är upp till lånaren att höra av sig meddelar banken. Men snälla bank, tänker jag, ett av hans två lån höll ju rabatten över årsskiftet. Har bolånen blivit en tombola? Vill lånaren och banken att det ska vara så här?
Andra lånare hör av sig och säger att räntan försvunnit för att bankmannen glömt av att förnya rabattlöftet. Några lånare säger att löftet inte finns i skrivet i avtalet och därför känns väldigt osäkert. Andra upplever muntliga motkrav som ”spara till barnen” skrivna i sten, men bankens egna muntliga rabattlöften väger tydligen lätt… Överlag tycks rabatterna ibland och ibland inte finnas med i själva de skriftliga avtalen. Kan vi ha en såpass godtycklig hantering av svenska folkets absolut största utgift i hela livet, undrar jag?
Vad säger vi i branschen? Finns här några gemensamma regler. Eller är det spontantet som råder?/claes hemberg
