Då ska du ta paus
När på dagen du tar paus påverkar hur bra effekt pausen får. Det visar ny forskning.
3 tips för en bättre paus
- Ta en förmiddagspaus. Det ökar chanserna att energin räcker hela arbetsdagen.
- Gör det du gillar. Det spelar ingen roll om tar en fika, pratar med kollegan eller kollar Facebook – bara du gör något du väljer själv och som du tycker om att göra.
- Ta flera, korta pauser. Du är ingen mobiltelefon, utan mår bra av att ladda lite då och då, i stället för att fullständigt laddas ur innan du tar paus.
Bästa tiden på dagen för en paus är på förmiddagen innan lunch. Det visar en ny studie från Baylor University i Texas, publicerade i Journal of Applied Psychology.
Forskarna studerade 95 anställda i åldrarna 22-67 som under en veckas tid fick i uppgift att dokumentera vad de gjorde på sina pauser samt hur mycket energi och ökad koncentration de hade efter pausen. Med paus menades all typ av aktivitet som inte hade med jobbet att göra, toalettbesök ej inräknade.
De som jobbade på under förmiddagen och väntade till eftermiddagen med att ta paus rapporterade färre goda hälsoeffekter och fler symptom på att de inte mådde bra.
De som tog en paus tidigt på dagen och använde den till att göra något de gillar, hade lättare för att koncentrera sig och kände sig mer motiverade och nöjda med jobbsituationen. De fick mindre ont i både huvud och rygg, och färre problem med torra och trötta ögon.
Studien visar också att fler korta pauser under arbetsdagen är att föredra.
– Till skillnad från din mobiltelefon, som man brukar säga ska laddas ur helt innan du laddar upp den till 100 procent igen, så behöver människor i stället ladda oftare vid flera tillfällen under dagen, säger Emily Hunter, en av forskarna till studien, i en kommentar.
Vad man gör under pausen spelar däremot mindre roll, visar studien. Vare sig du tar en kopp kaffe, pratar med en kollega eller kollar Facebook, ger pausen god effekt, så länge du gör något du väljer själv och som du gillar att göra. Det kan till och med vara något jobbrelaterat.
Text: Åsa Berner