Här är penningtvätt vardag för bankanställda

– Jag hoppas att ’El Chapo’ kan hjälpa oss.

Angelica ler lite generat, för hon vet att det hon just sagt är något oerhört.

Men hon skämtar inte.

– Min pappa säger att ’El Chapo’ säkert har annat att tänka på. Men jag hoppas på det lite ändå.

Mannen som hon hoppas ska komma till familjens undsättning är världens just nu mest jagade brottsling: Joaquin ”El Chapo” Guzman, ledare för Sinaloakartellen och med en förmögenhet som uppskattas till omkring en miljard dollar. I somras rymde han från ett högsäkerhetsfängelse utanför Mexico City – och många tror att han gömmer sig här i delstaten Sinaloa, där han växte upp en gång i tiden.

El Chapos omsusade rikedom, som sägs inkludera såväl sportbilar som mindre palats, står i skarp kontrast till Angelicas verklighet. Hon ska föda barn om en dryg månad och rör sig långsamt och tungt i badtofflorna på jordgolvet i familjens lilla hus. Väggarna runt henen är gjorda av enkla plankor och taket av korrugerad plåt, som så många andra hus i den här fattiga förorten i utkanten av staden Culiacán.

Dammet från grusvägen sveper in över golvet medan vi pratar.

– Vi tar de ströjobb som finns. Men det är svårt att få ihop till mat för dagen, säger hon.

När några killar stannade till utanför grinden och frågade om hon ville tjäna snabba pengar – då lyssnade hon.

– De sade att allt jag behövde göra var att öppna ett konto. Att jag skulle få 500 pesos [280 kronor]. Det lät bra. Så jag tackade ja.

De tog henne med till Elektra, en butik som säljer vitvaror och har en egen bank, Banco Azteca. Där fick Angelica öppna ett konto och ansöka om ett checkhäfte, som hon sedan fick order om att signera en blank check i. Samma rutin upprepades senare på Banamex, Citygroups bank i Mexiko.

– Jag förstod faktiskt inte varför. Men jag var glad över femhundringarna, säger hon.

Några veckor senare kom männen tillbaka.

– De tog mig med till banken, och där började de lassa ut pappkassar fulla med sedlar. Utanför banken stod en motorcykelpolis som tog emot kassarna och körde iväg med dem.

Angelica började förstå att de där 500-lapparna hon fått bara var en spottstyver jämfört med de belopp som nu togs ut i hennes namn från banken.

– Till slut sade min pappa att det fick vara nog. Han tyckte det var för farligt, säger Angelica, som egentligen heter något annat.

Fyra år gick – och familjen trodde att det var över. Men för några månader sedan damp ett brev ned från åklagarmyndigheten i Mexico City.

Någon hade fortsatt att använda Angelicas konton.

– De säger att jag måste inställa mig för förhör i Mexico City. Men jag tänker inte åka, säger hon.

Och Angelica är inte ensam om att ha hamnat i denna situation. På människorättscentret Frente Civico Sinaloense har man haft kontakt med ett drygt hundratal kvinnor som öppnat konton åt maffian.

– De flesta som vi talat med berättar att de fick 500 pesos per transaktion. Och en kvinna sade att hon hade skrivit på en check som det stod 20 miljoner pesos på [9 miljoner kronor], säger advokaten Mercedes Murillo.

Pengarna slussades i vissa fall från konton i norra Mexiko, i andra direkt genom försändelser från USA. Angelica har med tiden förstått att hon blivit en kugge i det enorma maskineri som varje år tvättar miljardbelopp från bland annat drogsmuggling i Mexiko. En handel som bara växer.

– Nu är det många fler här i förorten som är inblandade. Flera tusen personer. För det sägs att man kan få upp till 30 000 pesos om man plockar ut en miljon, säger hon.

Angelica är rätt säker på att hon i själva verket jobbat för El Chapos organisation. Det är därför hon hoppas att han ska hjälpa henne och de andra kvinnorna.

80 miljarder kronor. Så mycket pengar tvättas vita i Mexiko varje år, enligt en studie från den mexikanska kongressens utredningsinstitut.  Pengarna slussas på olika vis in i näringslivet och finanssektorn. Och bevis finns för att allt från fotbollsklubbar till hotellkomplex hamnat i den organiserade brottslighetens ägo.

Ingenstans sker detta så öppet som i Sinaloa – delstaten som en gång var maffians vagga i Mexiko. Finansliv följer ett slags snitslad led genom Culiacán, i form av det amerikanska finansdepartementets svarta lista över företag i staden som har kopplingar till narkotikamaffian.

Vi stannar till vid en bensinstation.

Ett kasino.

En restaurang.

Ytterligare några bensinstationer.

I teorin borde de här affärsverksamheterna ha stängts och konfiskerats för länge sedan. Men på bensinstationerna säljs bensin. I kasinot är det fullt med spelare. Och då har vi inte ens hunnit åka till en bråkdel av alla affärsinrättningar som svartlistats av USA:s finansdepartement.

Det finns en särskild gata i Culiacán, Juárez-gatan, där kvinnliga inkastare står utanför irreguljära växlingskontor och väntar på kunder. Då och då gör myndigheterna halvhjärtade räder mot dessa hål i väggen och beslagtar ett antal sedelbuntar. Men nästa dag är de öppna igen.

Många av kunderna är opium- eller cannabisodlare som kommer ned från bergen för att växla insmugglade dollarsedlarna från grannlandet. En hel kriminell infrastruktur har byggts upp för att möta deras efterfrågan. Enligt USA:s antidrogpolis DEA leds detta nätverk av ”La Empeatriz”, Kejsarinnan, vars riktiga namn sägs vara Blanca Cazares.

Hon ska ha inlett sin karriär som just svartväxlare på Juarez-gatan en gång i tiden – men i dag tros hon även ha goda kontakter med chefer inom bankväsendet och resten av näringslivet. Förutom sina affärsparters i Sinaloakartellen, förstås.

På senare år har alltmer av denna organisations pengar slussats direkt från USA till Mexiko. Ofta rör det sig då om ett stort antal personer som skickar direktförsändelser från exempelvis Western Union eller Moneygram. Var och en av de försändelserna är relativt liten, men tillsammans skapar de ett stort kapitalflöde. Amerikansk polis har döpt fenomenet till ”smurfning”.

Att pengarna sedan kan hämtas ut på banken har naturligtvis delvis med korruption att göra. Men det handlar också om att droghandeln genererar så stora intäkter till den lokala ekonomin att den politiska eliten valt att vända bort blicken.

På federal nivå har den mexikanska regeringen infört regler och krav på rutiner som ska göra det enklare att upptäcka misstänkta transaktioner – som i fallet med Angelicas konto. Men ute i delstaterna finns sällan någon vilja att ingripa mot de ansvariga.

– Den som börjar jobba på en bank i Mexiko måste numera gå en obligatorisk utbildning om penningtvätt. Men det är klart. Om din chef är direkt inblandad är det svårt att säga emot, säger Ángel López på Sitras, fackförbundet för bankanställda i Mexiko, när vi träffar honom i huvudstaden Mexico City.

I bästa fall kan en fackförening utgöra en motvikt till korrupta chefer och agera visselblåsare. Men hur är man det i en mer eller mindre maffiakontrollerad stad som Culiacán?

– Medlemmarnas säkerhet kommer alltid i första rummet för oss. Men ibland får vi tips om att något inte står rätt till, och då har vi i anmält det till polisen. Bland annat i ett fall i staden Monterrey. Men vi är alltid väldigt diskreta och försöker undvika att den anställde får problem, säger Ángel López.

Har ni fått något tips från Culiacán i Sinaloa?

– Nej. Ingenting.

Problemet med penningtvätt i Mexiko är inte bara begränsat till växlingskontor och nationella banker. På senare år har flera multinationella storbanker visat sig ha fingrarna djupt ned i syltburken.

2010: Wachovia Bank visar sig ha haft långtgående samröre Sinaloakartellen. Tvingas böta 160 miljoner dollar.

2012: Bank of America i Texas utreds av FBI för att ha hjälpt maffiaorganisationen Zetas att tvätta mångmiljonbelopp. Samma år avslöjas att HSBC mexikanska gren tvättat hundratals miljoner dollar för Sinaloakartellen.

2015: I juli inleds en utredning av Citygroups mexikanska dotterbolag Banamex, som misstänks för penningtvätt. Det är ännu oklart om det har något att göra med de kvinnor som Finansliv talat med i Sinaloa.

Misstankar och skandaler som dessa är naturligtvis allvarliga för storbanker, särskilt mot bakgrund av det knarkkrig som rasar i Mexiko och som krävt minst 100 000 dödsoffer sedan 2006.

Samtidigt är det inte överraskande att den organiserade brottsligheten söker nya och säkrare sätt att transportera hem vinsterna. När beloppen växer, ökar också behovet av digitala transaktioner.

I Colombia har den organiserade brottsligheten lång erfarenhet av digitala system för att återbörda vinster från illegal drogförsäljning i USA och Europa – mycket på grund av de stora geografiska avstånden. Det mest berömda av dessa system går under namnet ”Black Market Peso Exchange” (se faktaruta).

Det inkluderar ofta konsumtionsvaror som importeras från USA eller Europa och sedan säljs med liten eller ingen vinst – vilket gör att inkomsten kan framställas som fullt legitim.

Men det som är enkelt i teorin, är det sällan i praktiken.

– Vad handlar det här om? Vad ska ni ha den här intervjun till?

Jhon Jairo Torres hår är tillbakakammat, ögonen röda och stirriga. Vid hans sida står två av hans manliga medarbetare och fotograferar och filmar Finanslivs båda utsända under hela intervjun.

Torres går under smeknamnet ”Jhon Kalsong” (”Jhon Calzones”). Anledningen: han har gjort sig en förmögenhet på att sälja importerade underkläder i en butik i staden Yopal. Nu vill han bli borgmästare i denna snabbt växande oljestad med 100 000 invånare – och för att lyckas med det har han lanserat en ovanligt ambitiös kampanj.

”Jhon Kalsong” har startat en subventionerad restaurang där dagens lunch bara kostar tio kronor – betydligt billigare än på andra matställen. En del fattiga Yopal-bor uttryckte tacksamhet när vi besökte restaurangen tidigare samma dag – fast med brasklappen ”vem vet var pengarna kommer ifrån”.

Kandidaten har också lanserat ett stort bostadsprojekt för behövande, på mark som han själv donerat. Och på valaffischen står det: ”Inga fler mutkolvar”.

Men den colombianska polisen har upptäckt att marken där ”Jhon Kalsong” bygger subventionerade bostäder tidigare tillhört den ökända maffiabossen Germán Sánchez Rey, alias ”Coletas”. Det finns också misstankar om att hans importverksamhet egentligen handlar om penningtvätt. Och att Torres har ett stort maskingevär monterat längst fram på en av sina bilar gör inte misstankarna svagare.

Man kunde kanske tro att han gärna skulle vilja ge sin version i en intervju. Men när Finansliv möter honom utanför flygplatsen i Yopal är han både aggressiv och misstänksam.

– Jag är utsatt för en konspiration, som presidenten, polisen och stora delar av statsmakten ligger bakom, säger han.

Men varifrån kommer egentligen dina pengar? Du säger ju själv att du växt upp under fattiga omständigheter.

– Jag är affärsman. Det har gått bra, helt enkelt, svarar han kort.

När vi avslutar intervjun och jag vänder mig om för att gå, hör jag Jhon Jairo Torres ropa efter mig:

– Det är väl okej om jag kommer och hälsar på i Sverige?

Tonen är fientlig. Nästan hotfull.

”Plata o plomo”. Silver eller bly. Med den devisen blev Pablo Escobar fruktad i Colombia på 1980-talet. Även han var en man med politiska ambitioner. Men han fick till slut ge upp drömmen om att bli Colombias president.

Efter Escobars död 1993 tog andra maffiaorganisationer över kokainhandeln – inte minst de paramilitärer som sökte finansiering för sin kamp mot vänstergerillorna. Kommunistiska Farc valde då att gå från beskattning av kokaodlingarna till att upprätta egna kokainlaboratorier i bergen.

Snart var kokainet den stora inkomstkällan för samtliga väpnade grupper i landet. Med tiden skulle en rad lokala kommendanter förvandlas till rena kokainentreprenörer, som mer eller mindre lämnat ideologin bakom sig.

Tiotusentals människor har dött i konflikten sedan dess. Sex miljoner har drivits från sina hem. Allt medan banksektorn haft långt ifrån vattensäkra skott till kokainindustrin – något som under 1980-talet var uppenbart i såväl i Miami i USA, som i Colombias storstäder.

Men nya och hårdare regler – först i USA och senare i Colombia – har gjort det lättare att upptäcka och stoppa penningtvätt. Tillsammans med en utrensning av korrupta politiker i Colombia (i samband med den så kallade ”Parapolitica-skandalen”) har det lett till att det colombianska rättsväsendet återfått en hel del av sin autonomi.

Kokainhandeln finns kvar – och göder fortfarande inbördeskriget i landet. Men att utredningar som den mot Jhon Jairo Torres överhuvudtaget inleds visar på en viktig skillnad mot Mexiko, där politiker ofta åtnjuter fullständig straffrihet.

– De regleringar vi har i dag är bra. Visst, det förutsätter naturligtvis att de följs. Men min bedömning är att problemet med penningtvätt inom banksektorn inte är lika allvarligt som det var för ett tiotal år sedan, säger Sofia Espinosa, ordförande i Uneb, bankanställdas förbund i Colombia.

Hon understryker betydelsen av de fredssamtal som pågår mellan Farc och regeringen. De har lett till att den tidigare polariseringen minskat något, vilket gjort det enklare för fackföreningar att arbeta.

– Men efter alla år av propaganda tror fortfarande många här att fackföreningar är detsamma som gerillakrigare. Så ett fredsavtal vore viktigt, lägger Sofia Espinoza till.

Hundratals fackföreningsaktivister har mördats i Colombia de senaste 15 åren.  Värst har det varit i de områden där de kokainfinansierade paramilitärerna varit starka. Som i staden Yopal, där ”Jhon Kalsong” nu siktar mot makten.

– Så goda arepas! Vi borde alltid ha möte här, säger Claudia Munevar och ler mot den av styrelsemedlemmarna som har upplåtit sitt vardagsrum för fackmötet.

Representanter från flera olika bankers fackklubbar har samlats för ett formellt fackmöte i Uneb för banksektorn i Yopal.  Det är något nytt här, där facklig organisering länge varit förenat med livsfara.

– Förr i tiden gick det inte. Det var för farligt, helt enkelt, säger Claudia.

Långt in på 2000-talet fanns det ingen opposition, inga kritiska röster i Yopal. Och nästan inga fack. Allt styrdes av en enda maktfaktor: paramilitärerna.  Att vara fackligt aktiv innebar att stämplas som kommunist – och stor risk att dö eller ”försvinna”.

På mötet i vardagsrummet pratar man om arbetsvillkor, löner, inflytande. Klassiskt fackliga frågor.

– Störst problem har vi på den spanska banken BBVA, säger Claudia Munevar.

Det går i linje med det som andra Uneb-representanter i Bogota berättat för oss. Arbetsvillkoren för bankanställda har försämrats sedan storbanker som Citybank, BBVA och HSBC klivit in i Colombia. Där är fackliga organisationer sällan välkomna.

Finansförbundet har tillsammans med den fackliga internationalen UNI startat ett projekt för att stärka organiseringen på multinationella banker i Colombia. Ett första steg är att överhuvudtaget få in en fot – det vill säga att ledningen tillåter organisering.

– Här i Yopal får våra medlemmar på spanska BBVA i alla fall organisera sig. Kanske är det för att det är så långt från huvudstaden, men vi ser det som positivt, säger Claudia Munevar.

Ingen på mötet säger sig ha sett någon uppenbar penningtvätt – åtminstone inte som den i Sinaloa. Men kokainekonomin och spåren av den väpnade konflikten är ändå närvarande. När jag nämner ”Jhon Kalsong” och hans kandidatur blir det tyst vid bordet.

– Om han vinner vore det inte bra för Yopal, säger Claudia Munevar till slut.

Flera av de andra nickar.

– Många fackliga ledare blir fortfarande mordhotade i Colombia. Antalet mord på öppen gata har minskat något. Men i gengäld har så kallade ”falsos positivos” – där civila kidnappas av militären, kläs i gerillauniform och avrättas – blivit mycket vanligare, säger Angela Ospina på organisationen Caps, som arbetar med att ge psykosocialt stöd till bland annat fackliga aktivister.

Hon berättar att flera ledare inom finansfacket Uneb hotats och nu får stöd av Caps.

– Men i Yopal är det oljefacket som är mest utsatt just nu, säger hon.

Jag får tips om att ett hemligt möte med ledare i oljefacket Uso ska hållas i en frikyrka. Det rör sig om ett allvarligt tillbud.

– I förra veckan blev jag uppkallad till generalen på en militärförläggning i samhället där jag bor. Han förklarade att han ”vet” att jag är medlem i ELN-gerillan. Jag sade så klart att jag inte förstod vad han pratade om. Ännu konstigare blev det när han visade upp en vanlig porträttbild som jag själv lagt ut på Facebook, och som faktiskt inte har någonting med gerillan att göra, säger José Gaitan.

Han pratar snabbt och vänder sig fram och tillbaka, än till mig mig, än till Uso:s ordförande i Yopal, Luper Vergel. Det märks att han är uppskrämd.

– Det här är allvarligt. 16:e armébrigaden, som har sin bas i El Morro där José bor, är ökänd för utomrättsliga avrättningar, ”falsos positivos”, säger Luper Vergel.

Minst 4000 fall av sådana utomrättsliga avrättningar, där offren kidnappats av armén och klätts i gerillauniform innan de döda kropparna dumpats i massgravar, utreds av myndigheterna i Colombia. Bara ett fåtal har hittills lett till fällande domar.

Ofta hade inte offren gjort mer än José Gaitan. Krävt en rättvis lön, en utredning av ett tidigare övergrepp, eller – vilket är fallet för honom – att oljebolaget ska investera en del av vinsten i lokalsamhället, som utlovat.

Även i oljefacket Uso hoppas man att fredsförhandlingarna ska ge resultat, så att förföljelserna avtar.

– Det är självklart för oss att stöda fredsförhandlingarna. Vi tror på freden – och på en fredlig politisk förändring av Colombia, säger Luper Vergel.

Några veckor efter vårt besök i Yopal grips borgmästarkandidaten Jhon Jairo Torres, misstänkt för olovligt byggande. Men ”Jhon Kalsong” nekar till skuld och fortsätter sin kampanj från fängelsecellen.

Den 25 oktober hålls borgmästarval – och utgången chockar hela Colombia. Jhon Jairo Torres segrar med 34 procent av rösterna. Om han inte döms för brott före den 1 januari 2016 kommer ”Jhon Kalsong” därmed att kunna tillträda posten som borgmästare i Yopal efter nyår.