»Jag tror inte Sverige är redo för mig«

Finansliv har stämt möte med finansbranschens Janne Josefsson, Catharina Lagerstam, känd för sin raka rygg i HQ-skandalen, för att samtala om finansbranschens tillstånd och utmaningar.

Catharina Lagerstam tar emot på lantstället hennes farmor köpte som säkerhet under kriget.

– Det blåser lite kallt, säger Catharina Lagerstam när hon möter upp.

Det ska visa sig att hon inte bara syftar på vädret.

The Economist, DN och Patricia Hedelius bok om Telia ligger på soffbordet. Den »väntar fortfarande på läsning« säger Catharina Lagerstam. Den senaste tiden har hon mest läst börslistor eftersom hennes nya hobby är daytrading.

– Det är hemskt roligt att testa alla derivat på marknaden och nyttigt för styrelsearbetet att se hur det fungerar i verkligheten. Det tar det mesta av min fritid just nu, att sitta och leka på börsen.

Även hennes arbete förändras. De nya EU-reglerna för styrelseledamöter i finansbolag har fått henne att avsluta sina styrelseuppdrag i sektorn; Icabanken, Erik Penser Bank, Landshypotek och Kommuninvest.

– Det är verkligen synd, jag gillade mina banker. Enormt välskötta och fina bolag. Men som sagt: inte 50 miljoner i böter för mig. Jag kan inte sova om nätterna då, även om det är teoretiska pengar.

Två styrelseuppdrag har hon kvar: Ica Försäkring och Franska skolan. Men framför allt har hon gett sig in i ett nytt gebit som »affärsängel«.

– Privatinvesterare, rättar hon.

– Jag är inte så mycket ängel åt andra, jag vill ha en del av kakan själv också. Nu fokuserar jag på att antingen starta något tillsammans med bekantingar eller köpa in mig som delägare i små nystartade bolag där man kan gå in aktivt och göra skillnad, driva bolaget. De har ju ofta inte råd med staber, då får man rycka in som vd, säljare eller vad som behövs.

Just nu lägger hon mest tid på Investmate som hon dragit ig ång under våren tillsammans med fyra andra. Där är hon både ordförande och vd.

– Tre av oss sitter fortfarande på andra jobb i branschen så det är jag och vår superprogrammerare Robert Malmström som får fronta. Det är ett IT-bolag, vi bygger en app för robotrådgivning.

Som för alla startup-entreprenörer flödar entusiasmen när Catharina Lagerstam berättar:

– Vi optimerar en portfölj efter vad som är bäst för just dig i din finansiella situation och vad du tycker om risk och kostnader.  Vi gör det som ett white label, det vill säga vi ska sälja systemen ut till banker, förvaltare och fondkommissionärer, och vi kan då göra optimeringar på just deras produkter. På det sättet kan bolagets kunder få det bästa av deras produkter. Systemet väljer automatiskt ut de investeringar som just du tjänar mest pengar på i förhållande till din profil. På ett sätt som gör det oerhört enkelt för dig att använda.

En demo ska vara färdig i september:

– Den måste vara färdig före årsskiftet för då kommer ny EU-reglering, Mifid 2, som styr hur banker och kreditmarknadsbolag får rådge sina kunder. Regleringen omöjliggör i stort sett dagens rådgivning, det här blir ett opartiskt sätt för bankerna att rådge kunden så att de uppfyller alla krav i det nya reglementet. Plus att det blir mycket bättre för kunden.

Förutom en spirande karriär som entreprenör och privatinvesterare har hon fortfarande konsultverksamhet. Efter HQ-affären har hennes namn blivit något av en kvalitetsstämpel på en bolagsgranskning. Vill man ha något ordentligt granskat så ringer man Catharina Lagerstam.

– Om man vill veta hur det ser ut, ja, säger hon lite beskt.

– Jag var inne på en statlig organisation för något år sedan. Jag skulle ta reda på hur det såg ut och jag berättade det. Det tog hus i helvete. De gömde pappren sedan, jag fick aldrig visa upp dem. Det är inte kul längre, jag är lite trött på det.

I våras hade hon ett uppdrag att granska Allra. Eller hon uppfattade i alla fall att hon hade det.

– Det är i och för sig också väldigt märkligt… Jag skickade min faktura och de vägrade betala och sa att de inte har något avtal med mig. Då kan jag inte ha sekretess heller. Men av etiska skäl tycker jag att jag har sekretess i alla fall så jag kan inte berätta om alla delar för dig.

Men du fick en fråga om att göra en granskning av bolaget från styrelsen?

– Jag plockades in av styrelse­ledamoten Karin Moberg och gavs ett uppdrag att ta reda på hur det såg ut. Och jag fick en god uppfattning på bara tre dagar. Jag berättade det för ordföranden Gunnar Axén vid ett möte. Några dagar senare ringde han och meddelade att jag inte hade kvar mitt uppdrag.

– Jag har också fått ett formellt brev av Allra att jag inte har ett uppdrag hos dem, och därför vill de inte betala fakturan. Så jag har slängt över det till min advokat, Karin Engström, så får vi se vad hon gör så småningom. Vi har haft annat att stå i, hon och jag.

Jo, Catharina Lagerstam har sannerligen haft ett och annat att stå i. Kunder som förnekar uppdrag och vägrar betala utfört arbete är dock inte det märkligaste. Hon har drabbats av hot och inbrottsförsök och fått mobiltelefon och databaser kapade som en följd av att hon gjort sitt jobb. Det som stör henne mest är dock myndigheters maktlöshet och stora företags oförmåga att stå för följderna när de gjort bort sig. Som telefon­operatören, polisen och rättsväsendet.

– När det gäller Allrafallet så är det märkligt: När man vet vad de här personerna sysslat med i tidigare bolag – det är bara att googla, och det ansvaret har ju FI haft – varför har man låtit dem fortsätta härja i det här upplägget, så uppenbart designat för att tillfredsställa ägarnas vinstdelar? Att man inte gör nånting – när det är så flagranta upplägg. Det är ju väldigt sorgligt, säger hon.

– Och så får hela PPM-systemet stryk för det. Det ger dåligt rykte åt andra skickliga bolag på finansmarknaden när den här undervegetationen får fortsätta, vilket återigen handlar om bristande kontroll och åtgärder. Vet man om vad de gjort så ska det beivras redan då, sedan är problemet löst. Det sker inte. Och det är förskräckande, tycker hon.

Samma svaghet ser hon i hela den statliga välfärdsprivatiseringen:

– Det var samma sak när man släppte ut skolorna och vården. Man släpper iväg en frihet utan kontroll. Klart man inte kan göra så. Det är självklart att man måste ha påtagligt vassa kontrollinstanser med mandat att rensa upp och bestraffa de som gör saker de inte ska.

Hon jämför med en kund som köper en t-shirt på H&M, den kan klaga och reklamera varan nästa dag om den inte skulle hålla måttet.

– Men är du 90 år kan du inte gå ut och skrika – du har inget självsanerande system på de marknaderna. Då kan du inte släppa ut så viktiga funktioner utan en statsmakt som kontrollerar. Det är för dåligt som det är  i dag.

Vilket har fått Catharina Lagerstam att ta ytterligare ett nytt initiativ i livet:

– Jag har gått med i ett politiskt parti. Det fick bli Moderaterna efter mycket funderande, de gastade åtminstone utåt mycket om ordning och reda. Får se om jag kan rådda runt lite, men jag har åtminstone gått med för att lära mig hur systemet fungerar.

Har du varit politiskt aktiv tidigare?

– Absolut ingenting alls. Jag hade helst velat att politikerna kunde sköta sitt jobb och jag kunnat ägna mig åt mina finanser, men eftersom de nu inte gör sitt jobb, något av partierna, så tänkte jag att Sverige behöver hjälp. Akut hjälp. Vi får se om jag kan göra någonting. Jag har faktiskt kryssat i för riksdagsplats – jag kommer väl aldrig med, men vi får se, säger hon och leendet är tillbaka.

– Men jag tror inte Sverige är redo för mig. Jag vill ratta Sverige på samma sätt jag rattar företag: man tittar efter och ser hur det ser ut, man analyserar problemet och tar fram den lösning som behövs. Tänk dig om jag skulle tala om hur försvaret såg ut: att vi inte har nåt. Om jag skulle tala om vår polisiära ynklighet, hur det fungerar med Nya Karolinska och andra skämtartade saker. Tänk om jag skulle berätta i siffror hur det egentligen ser ut. Det vore ju katastrof. Politikerna gör ju sitt bästa för att mörka och då är jag ju inte rätt person.

Ryktet som oförvitlig granskare och sanningssägare – har det gjort folk rädda för dig? 

– De flesta vill sköta sig och är väldigt glada när jag kommer in. Sedan kan de vara nervösa för att jag ska hitta nånting, men det är väldigt sällan stora problem. Alla som vill ha det välskött har det i dag. Sedan finns ju de som inte har riktigt rent mjöl i påsen men vill att man ska vara en galjons­figur som skapar trygghet. Och det går ju inte. Men de blir allt färre.

Ökar antalet bolag som inte vill sköta sig?

– Det sker en polarisering. De som vill sköta sig går åt ett håll och de som inte vill det går åt sitt håll. Det gråa fältet däremellan blir allt mindre. Men det finns fortfarande en förvånansvärt stor del som är illa skötta, på gränsen till kriminella.

Huruvida Allra hör till den kategorien vill hon inte säga något om. Det ärendet ligger ju hos Ekobrottsmyndigheten.

– Men det är också en fråga om vad som är kriminellt i lagens mening och vad som är allmänt oetiskt. För mig är oetiskt är nästan värre. Man får inte lura folk, framför allt inte lura människor som inte kan försvara sig, som pensionärer och andra svaga grupper som inte kan finans. Då blir jag riktigt härsken!

Bara tanken på att Allra hade en pågående process hos Finansinspektionen om att bli »den engagerade banken för vanligt folk«, människor utan mycket kapital men i behov av personlig service, får Catharina Lagerstam att himla med ögonen, grimasera och åter muttra över myndigheters undfallenhet.

Det var HQ-affären som gjorde henne känd mer eller mindre över en natt, den främsta milstolpen i hennes karriär.

– Ja, det får man väl säga. Det var på väg åt andra hållet, stolpe ut. Nu blev det stolpe in. Det är en enorm skillnad att folk vet vem man är bara man ska ringa ett telefonsamtal.

Men hon har haft både viktiga och spännande jobb före det. Som ansvarig för arbetet med att värdera bankerna och »hålet i balansräkningen« på Bankstödsnämnden i början av 90-talet.

– Det var väldigt lärorikt. Duktiga chefer med Stefan Ingves i spetsen. Bankstödsnämnden fick de resurser som behövdes för att lösa banksystemet. Då såg man staten när den är som bäst, hur bra den kan fungera när man lägger partipolitik åt sidan för att ratta ett land när det faktiskt behövs, säger hon och kan inte låta bli att ge dagens politiker ännu en känga:

– När man vet om kapaciteten blir man lite irriterad över hur det ser ut i dag.

Vid millennieskiftet jobbade hon med treasury och som ir-ansvarig på Jan Stenbecks internationella Tele2-satsning, SEC.

– Jag bodde ju på »Farmen« så jag träffade Jan varje dag. Väldigt lärorikt.

Jan Stenbeck bodde på en gammal gård utanför Luxemburg där hemlösa ex-pat-managers inhystes i ena flygeln av byggnaden.

– Det var väldigt trevligt, lite som ett pensionat med träningslokaler, matsal, brasa och personal som skötte om oss.

Vad lärde du dig av Jan Stenbeck?

– Hur man hänger utanför stupet utan att trilla ner. Pengarna var alltid slut långt innan nyemissionerna kom in. »Ett administrativt problem« kallade han det – jag hade ont i magen. Och att våga köra. Många får en idé men ligger kvar i soffan utan att göra något av det. Han vågade göra. Och den skala han körde i… Där var han exceptionell.

Totalt var hon i bolaget 1,5 år. Sen kastade han ut henne.

– Det gjorde han med alla. Genomsnittliga anställningstiden för oss ex-pats var 11 månader, jag överlevde 18 månader, så det var ju bra.

Varför hon fick sparken vet hon inte än i dag men berättar en anekdot om hur personalchefen visslade i korridoren: Another one bites the dust.

– Som en förvarning. Då visste man att det var dags för någon. Alla kalkylerade med det. Man lade på några extra tusenlappar för sveda och värk redan när man skrev anställningsavtal så det var inget att tjafsa om.

– Man lärde sig också hur liten organisation man faktiskt kan köra ett mycket stort företag på om man plockar de skickliga. Det var väldigt många duktiga människor som jobbade åt honom.

Just bra människor är det viktigaste när Catharina Lagerstam väljer affärspartner och bolagsengagemang. Men det betyder inte enbart duktigt folk.

– En bra människa kan man prata med som en familjemedlem, den står för vad den tidigare sagt. Man ska inte behöva skriva ett avtal i fyra kopior. En bra människa står vid sitt ord. Det är många som inte gör det. Framför allt om det rör sig om pengar, och det krävs ju inte särskilt mycket.

Vi återkommer till begreppet tillit – vilket Catarina Lagerstam förkastar fullständigt.

– Det tycker jag inte man ska ha längre. Glöm tillit. Jag har ju verkligen sett när det inte funkar, då undrar man: vem är det jag ska lita på?

Varken staten eller kapitalet har hon konstaterat de senaste året. Cynismen har dock inte fått henne att sätta nya moraliska gränser för sig själv:

– Man måste ta ett ansvar, vara ärlig, man ska inte mörka info för att det är bättre för en själv att mörka ett tag.

Att göra rätt då när HQ briserade 2010 var inte så svårt, tycker hon. Kanske för att erfarenheten från Carnegies andra »städ-styrelse« 2008 var rätt färsk.

– Vi slogs ju så att stickor och strån rök i den styrelsen. Och jag fick inte igenom vad jag ville och gjorde misstaget att vara kvar för att försöka påverka övriga i styrelsen. Det misstaget gör man bara en gång. Det spelar ingen roll hur mycket du krigar internt, det syns inte utifrån. Du måste ta din mats ur skolan.

Uttrycket blir ett leende med tanke på att det var just Mats Qviberg, hennes förre mentor och HQ:s ägare, som tog in henne i bolagsstyrelsen för att granska de finansiella riskerna, men inte ville ta konsekvenserna av resultatet. Den historien och dess rättsliga efterspel har det skrivits spaltkilometer om i sju år. Fortfarande pågår en civilrättslig process.

Vilka stora utmaningar står branschen inför – om vi börjar med tilliten till tekniken?

– Säkerhet är finansbranschen generellt bra på, eftersom det är här pengarna finns, där kan vi bidra i samhället. Där har finansbranschen gjort mycket, till exempel Bank-ID. Bolagen måste fortsätta investera i det. Det är jättedyrt, men det gäller att alltid försöka hålla sig steget före brottslingarna. Vi ligger också långt framme när det gäller komma på finansiella innovationer och få ut dem på marknaden.

Sedan har vi människan – affärsmoralen, värderingar och risktagande…

– Alla vet vad som är rätt och riktigt. Frågan är: är jag villig att begå oetiska handlingar för att tjäna pengar privat? Det är där det sitter: viljan att tjäna privata pengar är för stor i förhållande till den egna etiken. Det är ingen utbildningsfråga.

Nej, men en kulturfråga..?

– Det är en kulturfråga som först sätts av dig själv och den uppfostran du får. För det andra: även om du har en dålig uppfattning om etik och vill bete dig kriminellt, så beter du dig rätt om du vet att du får smisk annars. Den kulturen sätts av styrelse och ledning och uppehålls genom att beivra folk som gör fel. Om Pelle gör saker han inte ska, då ska Pelle få sparken. Sedan ska Ekobrott ta över. Det gör de inte i dag för de har inte tillräckliga resurser.

– Alla vill vara etiska och värna sina kunder, men de talar med kluvna tungor.

Kluvna tungor och dubbla stolar. Det finns uppenbara intressekonflikter när det gäller kunders och ägares värden:

– Om man vill vara etisk mot sin kund så tjänar man inte så mycket pengar. Och man måste ju vara etisk mot sina aktieägare också. Den är inte lätt, den där frågan.

Har aktieägares tillväxt värderats högre än kundens?

– Jag tror det är svårt att generalisera i den frågan. Det är olika tänk i olika organisationer.

Har den balansen varierat över tid?

– Nej, förut pratade man inte om det. Det gör man nu. Det är den stora skillnaden. Men jag upplever mig se en förändring i de statliga funktionerna. Förut var den statliga tjänstemannen hederlig och opartisk. Med den mängden klantighet och kriminella aktiviteter som upptäcks numera… Nu börjar även staten få problem med korruption och mygel.

– Exhibitionismen har också ökat avsevärt: Man är inte tillfreds om man inte visar upp sig för andra. Det ser man via Facebook och Twitter. Det gäller att bli bekräftad hela tiden. Det är oroväckande att man inte har egna ben att stå på, att man behöver stå på alla andras ben. Folk tänker inte själva.

Stora och svåra utmaningar – var ser du hoppet?

– Kreativiteten! Om man tittar på alla startupbolag, förmågan att få dessa omsatta till företag. Det är väldigt, väldigt bra gjort. Att människor är innovativa, men också att det finns också så gott om managementresurser för att bygga bolag, det ger gott hopp. Dessutom är det lätt att starta bolag i Sverige.

Under genomlysningen av bolag för sin investeringsportfölj imponeras hon.

– Jag har ju läst börslistor här nu på runt 800 bolag, och mängden små bolag med fantastiska affärsidéer väcker enormt gott hopp, om bara en av tio lyckas är det fantastiskt. Det är ett stort hopp för svensks ekonomi. Vi måste se till att vi gifter ihop alla de som har idéer med de som gör. Att gynna mötet mellan de som har idéer och de som verkställer idéer tror jag är viktigt för att få fram de bolag som ska hålla Sverige under armarna framöver.