Piratmedlaren på västkusten

Med en receptionsdisk i mörkt trä och runda skeppsgluggar ut mot entrén känns det som att komma ombord på ett fartyg. På väggarna hänger stora skeppsklockor på rad.
– När ett fartyg blivit ett totalhaveri och vi betalat ut försäkringsersättningen försöker vi få hit skeppsklockan som ett minne, säger Lars Rhodin, vd för Swedish Club, ett av världens 13 största försäkringsbolag inom sjöfart.
Utanför huvudkontoret i Göteborg stävar fartyg som tagit sig igenom hamnen upp mot Göta Älv. De stora import- & exporthamnarna har sedan länge flyttat utanför citykärnan och här i innerhamnen försvann mycket av det myllrande livet under varvskrisen på 1970-talet. Den nedgången blev startskottet för Swedish Clubs resa ut i världen.

Nu tillhör bolaget de stora spelarna med kontor i Grekland, Storbritannien, Hongkong, Japan och Norge.
– 93 procent av vår verksamhet ligger utomlands. Det säger en hel del om svensk sjöfartspolitik, säger Lars Rhodin, med en lätt och väl avvägd släng till riksdagspolitikerna.
Den här förmiddagen i mitten av augusti upptas han tankar av halvårsbokslutet man presterade igår. Fjolårets förlust har vänts till vinst.
– Det blev en del i media i går, som spiller över på dagens arbete. I fjol gick försäkringsverksamheten plus men vi gjorde kursförluster för obligationer i euro.
Sett över hela verksamheten har man gått från minus 3 miljoner dollar till plus 11 miljoner första halvåret i år.

Egentligen var det inte meningen att han skulle hamna i försäkringsbranschen. Nu har vd-stolen varit hans i drygt åtta år.
– Jag tyckte försäkringar verkade tråkigt. Men sjöfart är spännande. Hade det inte varit för det hade jag inte börjat.
Han har inte ångrat sig. Gillar utmaningen att få ihop kalkylerna över hur mycket de kommer att behöva betala ut.
– Jobbet att få fram rätt premie är spännande. Att hitta en bra balans i den totala riskportföljen, säger Lars Rhodin.
Ibland blir jobbet extra spännande. Som när något av deras fartyg kidnappats av pirater. Mellan 2010 och våren 2012 var somaliska pirater som mest aktiva i Adenviken och Indiska Oceanen. Piraterna började i liten skala men hade vid den här tiden blivit väl-organiserade med finansiell uppbackning, moderna vapen och sofistikerad kommunikationsutrustning. Det hände att förhandlingar om lösensummor startade redan en halvtimma efter att en kidnappning av ett fartyg ägt rum.

Swedish Club förhandlade med piraterna genom specialister i bland annat London.
– Förhandlingarna kunde bli ganska bisarra. Tidsfaktorn spelade stor roll. Du fick inte förmedla en känsla att du var stressad, säger Lars Rhodin.
Han säger att besättningarna i deras fall ofta behandlades väl av piraterna. I andra fall har det rapporterats om besättningar som torterats och mördats under fångenskapen.
– Man får inte blanda ihop hur det var då med hur det är nu utanför Nigeria. För det första är det oerhört många fler fartyg som passerar Adenviken. I Västafrika hotar piraterna att avrätta besättningar. Det hände väldigt sällan i Adenviken.
Swedish Club väljer noga vilka rederier man väljer att försäkra. När ett samarbete inletts bygger arbetet på förtroende och långsiktiga, personliga relationer.
Därför blev man förvånade när ett av deras mest välrenommerade rederiers containerfartyg gick kraftigt på grund i oktober 2011. Grundstötningen, tolv sjömil utanför Nya Zeelands Nordö, på ett välkänt rev, är den hittills största olyckan i bolagets historia. Man räknar med en slutnota på 450 miljoner amerikanska dollar.
Det visade sig även att Nya Zeeland inte hade någon krisplan och bolaget var tvunget att snabbt ta hand om ett relativt stort oljespill. Bärgningsutrustning beställdes från Singapore.
– Det blev en stor politisk fråga i Nya Zeeland och var på tidningarnas första sidor i en månad, säger Lars Rhodin.

Text: Lars Sold
Foto: Emelie Asplund