Dags att sluta mäta arbetstid?

”Var ärlig och behandla folk som vuxna.” Så lyder budskapet från Patty McCord, fritänkande före detta HR-chef på filmdistributören Netflix i en omtalad artikel i managementmagasinet Harvard Business Review förra året.

McCord hade sett hur medarbetare till slut inte kunde ta ett enda steg utan att styras av någon mångordig regel eller policy. Han tröttnade, dumpade bildligt talat alla sina HR-pärmar över bord och ersatte dem med en företagspolicy som vem som helst kunde minnas, eftersom den bara består av fem ord:

”Act in Netflix’s best interests” (gör vad som är bäst för Netflix). Resten är upp till ert eget ansvarstagande och omdöme. Ni är vuxna människor.

Strax införde han även en ny, radikal semesterpolicy. Medarbetarna får ta ledigt när de vill, bara de ser till att inte sätta andra i klistret.

Kan man verkligen göra så? undrade en förbluffad omvärld. Greppet sågs som en frihetsrevolution, beslutad uppifrån, och låg uppenbarligen helt rätt i tiden.

”Det här är helt klart ett av de enklaste och smartaste initiativ jag har hört talas om på länge”, sa en av entreprenörsvärldens superstjärnor, miljardären Richard Branson, och införde raskt samma sak för delar av sitt Virgin Airlines.

Branson förklarar beslutet på Virgins hemsida, där man också kan följa en Facebooktråd med hundratals reaktioner. Många söker jobb hos Branson på stående fot: ”Applåder till dig, Sir Richard, som tänker utanför boxen”. Några vittnar om egna goda erfarenheter av samma sak.

Men andra är mindre imponerade. Någon berättar hur hon aldrig kan ta ut den där fria ledigheten för att hon alltid anses oumbärlig. Andra misstänker att hela åtgärden är ett PR-trick eller att det dolda syftet är att knäcka facket.

Även Sverige är klart och tydligt på väg mot mer oreglerad arbetstid för tjänstemän, menar arbetsrättsexperten Per Axell. Många har sedan länge avtalat bort sin övertidsersättning mot längre semester.

Hos många unga företag i exempelvis dataspelsbranschen går det knappt att se skillnad på kontoret och medarbetarnas egna vardagsrum. Vissa företag har skogräns i hallen men gränslösa arbetstider.

En färsk Sifoundersökning beställd av Jusek visar att hälften av alla akademiker i dag får arbeta flexibelt.

– Allt fler jobbar med tjänsteproduktion och då blir det en friare värld helt automatiskt. Dagens arbetsgivare har ingen utbredd rädsla för att folk ska utnyttja systemet, säger Per Axell.

Verkligheten är snarast den motsatta, att ambitiösa medarbetare bjuder på gratistimmar hemma vid datorn. Med friheten följer en förväntan, ofta outtalad, om att vara tillgänglig jämt.

Enligt enkäten upplever nästan hälften av akademikerna att flexibiliteten i första hand leder till stress, medan 38 procent tycker att den främst underlättar jobbet.

Andra undersökningar visar hur en majoritet av tjänstemän ”vobbar”, det vill säga jobbar hemifrån när barnen är sjuka. Ingen annan kan ta över jobbansvaret, så att snyta näsor i lugn och ro skulle bara skapa mer stress.

Aktivitetsbaserad kontor är en annan del av den gränslösa trenden. Både Swedbank och Nordea fann att tjänstemännen inte satt vid sina arbetsplatser ens hälften av tiden. Därför rök de egna skrivborden för att spara kvadratmeterhyra.

Över hela landet rullar dräkt- och kavajfolket nu runt på sina tillhörigheter i små hurtsar på jakt efter någonstans att sitta. Budskapet är inte svårt att tolka in: sköt gärna jobbet där hemma.

Många behöver inte ens övertalas, eftersom de ändå trivs sämst i öppna landskap. Svensk forskning visar att produktiviteten dalar med runt tio procent när folk stör varandra. Vad de ännu mer slimmade flexkontorens ”hela havet stormar”-design leder till vet inte forskarna än.

Men tillbaka till grundfrågan. Om allt pekar mot en allt mindre reglerad kontorsarbetsdag, varför inte hänga på trendsättaren Sir Richard Branson och släppa arbetstiderna helt och hållet? Varför inte ett uttalat vuxet egenansvar i stället för dagens illusion om att arbetsgivaren har omsorg och kontroll?

Svar: därför att EU förbjuder det.

Det mesta av arbetstidslagen kan avtalas bort, men inte allt. Ett strängt EU-direktiv sätter gränsen för att skydda de anställda från att jobba hur mycket som helst.

Men frågan är om det gör så stor skillnad.

– Arbetsgivarna har ingen koll på hur mycket folk jobbar, konstaterar arbetsrättsexperten Per Axell.

Att övervaka hemarbetet är inte lätt. Och om det, som på de flesta håll, inte ens finns någon uttalad policy för vilken tillgänglighet på telefon och mejl som förväntas av en efter kontorstid så blir kontrollen ännu sämre.

Att stressjukdomarna ökar har inte gått svenska myndigheter förbi. Arbetsmiljöverket är på krigsstigen mot överarbetet och inför straffavgifter från 1 juli för arbetsgivare som bryter mot övertidsreglerna om dygnsvila eller jourtid.

I de nya riktlinjerna handlar arbetstidsreglerna inte bara om klockslag, utan även om hälsorisker. Chefen måste ha koll på att ingen jobbar för mycket på ett skadligt sätt, på samma sätt som chefen redan i dag kan straffas när någon ramlar ner från en byggnadsställning.

– Det blir tufft för cheferna. En stor börda läggs på dem och de kan aldrig frånsäga sig sitt ansvar för en dålig arbetsorganisation, säger Per Axell.

Återstår att se hur cheferna reagerar när de inser sitt nya ansvar. Kommer de kanske att åka runt till varje medarbetare halv elva på kvällen och kolla att ingen sitter i sängen och svarar på de sista mejlen?

En mer trolig åtgärd är den som projektledaren Jens Lindquist på Riksidrottsförbundet berättade om nyligen för Svenska Dagbladet. På hans jobb har man diskuterat fram en tillgänglighetspolicy om vad som förväntas utanför arbetstid. Nu vet alla att de inte behöver vara tillgängliga om det inte är särskilt påtalat.

– Jag är inte alls lika stressad längre. Jag kan stänga av min telefon när jag slutar om jag vill, säger projektledaren Jens i reportaget.

En krass Netflix-chef hade kanske tyckt att han kunde ha stängt av telefonen av egen kraft redan innan. Det största ansvaret för din egen hälsa vilar på dig själv. Att sätta rimliga gränser har blivit en nödvändig kompetens och att klara det handlar i viss mån om personlig utveckling.

Men myndigheternas nya tuffa tag kan samtidigt skärpa till något som de flesta arbetsgivare är dåliga på – att sätta konkreta mål och berätta vad de faktiskt förväntar sig av sina tjänstemän. Vad är ett bra utfört jobb och vad är ett dåligt? Vilket engagemang är tillräckligt för befordran och karriär?

I golfsporten är det alltid förutbestämt hur många slag en elitspelare förväntas behöva på ett visst hål. Det kallas ”par”. Proffsen som får i bollen med färre slag än par briljerar, medan fler slag är en underprestation.

Arbetslivet skulle kanske må bra av att kopiera par-konceptet. Det är inte hållbart att cheferna får fortsätta ducka i evighet från att formulera relevanta mål. Abstrakta och avancerade yrken har aldrig kunnat mätas i arbetstimmar lika bra som fönsterputsning.

Den tjänsteman som aldrig får veta när han eller hon har presterat tillräckligt får självklart svårt att slita sig från kontoret och låta datorn vila på kvällarna. Det kan inga frihetstrender, pingisbord på kontoret eller sköna miljardärer i världen ändra på.

Martin Kreuger