Så ökar kvinnornas talartid på möten

– Du måste vara den som pratar först för att det här ska falla i god jord.

Madelene Persson förbereder det hon strax ska presentera för HR-ledningsgruppen i Swedbank.

Hennes chef Lars Friberg gör som hon säger. En bit in på dag två på deras lunch-till-lunch-kickoff presenterar han hennes punkt på dagordningen:

– Nu har Madde något viktigt att berätta.

Madelene Persson börjar:

– Det finns forskning på att män pratar mer än kvinnor på möten. Nu finns en bra app som kan mäta det och jag har gjort det i den här gruppen.

Mer hinner hon inte säga förrän hon blir avbruten. Invändningarna från de övriga sju deltagarna kommer på löpande band: ”Hur relevant är detta för jämställdhet?”, ”Det kan väl ha med personlighet att göra?” och ”Grattis kvinnor som bara tar en minut på sig för att säga något som män tar fem minuter på sig för”.

Sedan besinnar kollegerna sig och inser att Madelene Persson inte ens presenterat något resultat än. De ber om ursäkt och säger till henne att fortsätta.

Hon ber dem i sin tur att gissa hur talartiden varit fördelad mellan kvinnor och män i deras grupp. Kollegerna tycker att frågan är svår att svara på, men kommer överens om att det borde ligga på 50/50. ”Vi har högt i tak och vill man säga något så gör man det” är gruppen överens om.

Men Madelene Persson kan i stället meddela att männen pratat 70 procent och kvinnorna 30 procent under de fem möten hon hunnit mäta sedan juni till kickoffen de nu har i slutet av augusti. Hon fortsätter att berätta om forskning på området och bemöter invändningar.

Hon berättar också att hon under kickoffen studerat om den här gruppen följer de forskningsresultat som visar att män bekräftas mer för det de säger än kvinnor gör. Svaret är ja.

Stämningen och inställningen till mätningen och dess resultat börjar svänga, när gruppen låter fakta sjunka in.

”Jag skäms. Detta hade jag inte en aning om”, säger en av männen, och föreslår sedan att de ska projicera appen i realtid under mötena framöver.

– Det kändes inte kul att ha mätt sina kollegers talartid i hemlighet, men det var ju för allas bästa. Effekten hade inte blivit densamma annars, säger Madelene Persson.

Det har snart gått ett år sedan hon presenterade mätningen med appen Gendertimer. Sedan dess har gruppen fortsatt mäta talartid, och det är tydligt att under de delar av mötena där appen syns i bild, blir samtalstiden mer jämnt fördelad mellan män och kvinnor. Likaså när de bestämt talare för vissa punkter redan innan.

– Men när det är fri diskussion tar männen alltid mest talartid. Går vi på känsla så blir det inte jämlikt, för att vi inte är uppfostrade till det, säger Madelene Persson.

– Det gäller att se att detta är systematiskt, och inse vilken makt inflytandet över talartiden innebär, fortsätter hon.

Mätningarna har under året lett till diskussioner, som när någon av kvinnorna sa ”Jag får sagt det som jag vill ändå”. Då kontrade en man i gruppen: ”Men det kanske beror på att du är van vid normen, det ojämställda tillståndet”.

– Det här har varit en ögonöppnare för många. Få hade sagt innan att mätning av talartid varit en relevant fråga.

– Det är den största utmaningen – att många tror att det är så mycket mer jämställt i Sverige än det är. Mätningen gjorde att vi var tvungna att konstatera att vi själva inte är jämställda.

Madelene Persson har lång erfarenhet av jämställdhetsfrågorna och det märks att hon är van att argumentera för sin sak. Hon berättar lugnt och metodiskt. Tänker efter en stund innan hon svarar på vissa frågor, men tvekar aldrig.

Men trots hennes stora medvetenhet märker hon själv att hon trillar in i ojämställda mönster.

– Generellt snabbar kvinnor på när de ska säga något och ursäktar sig med ”jag ska bara säga detta lite snabbt”, medan män gör konstpauser och pratar på. Det kände jag igen mig i och har försökt skala bort.

Jämställdhet är fortfarande en laddad fråga. Många blir provocerade och upplever att det handlar om millimeterrättvisa, säger Madelene Persson och berättar att hon blir ifrågasatt varje dag om varför jämställdhet är så viktigt.

– För några år sedan var det jobbigt, men i dag är jag så van och har varit igenom så många diskussioner. När jag kan ta upp fem studier som visar det jag säger, så dör motståndet ganska fort.

De svåraste motståndarna är de som går på känsla, som inte kan acceptera statistiken.

– Det kan handla om att klä barn i blått eller rosa, eller om uttag av föräldraledighet. De identifierar sig inte som ojämställda och därför blir det personligt direkt. Motståndet blir starkt, men osakligt. Där måste det bara få mogna, till sist trillar polletten ner.

Åsa Berner