»Därför gick min ekonomiska frihetsplan åt skogen«

Mitt mål var ekonomisk frihet vid 40 år. Men det gick just åt skogen. I år fyller jag 35 och har insett att det är helt orimligt att ha sparat ihop till 4,8 miljoner till 40-årsdagen. Men jag som var så nära. Vad var det som gick fel?

Låt oss backa tillbaka till 2011. Jag hade arbetat ett år efter examen från KTH i teknisk fysik. Livet borde ha lekt. Men det var något som gnagde. En känsla av otillfredsställelse. Mitt arbete var roligt men att behöva befinna mig på en arbetsplats åtta till fem varje dag och ha 40 år till pension skrämde skiten ur mig. Var detta meningen med livet? Vakna, äta frukost, åka till jobbet, jobba, lunch, jobba lite till, åka hem, äta middag och sedan sova. Repeat.

Men hur skulle jag ta mig ur ekorrhjulet? Jag hade ingen aning så jag fortsatte att knega på.

Men så plötsligt, många år senare, hittade jag Twitterprofilerna »Farbrorfri« och »Miljonärinnan30« som båda hade lyckats bli ekonomiskt fria. Vilket otroligt koncept! De hade på mindre än tio är sparat ihop till varsin aktieportfölj som nu täckte deras månatliga utgifter. Utan att fundera hoppade jag på tåget mot ekonomisk frihet genom att börja banta mina utgifter, öka mina inkomster och så småningom investera mer än halva min lön.

Resan mot ekonomisk frihet gick bra. Riktigt bra. Börsen och sparandet tuffade på i snabbare takt än jag någonsin trott var möjligt. Att bli fri till 40 år skulle gå. Det gick så bra att många av de stora tidningarna intervjuade mig: »Vilket är ditt framgångsrecept?« ville de veta. Under intervjuerna frågade de också: »Men vad ska du göra när du är ekonomiskt fri?«. Det fick mig att börja tänka. Det som hade drivit mig var att jag inte ville jobba. Men vad ville jag göra istället?

I juni förra året blev jag förälder till en liten pojke. Som föräldraledig har jag haft tid att känna hur det skulle vara att inte förvärvsarbeta. Ju fler dagar som passerade desto mer säker blev jag på att jag faktiskt gillar att jobba men då under fria former. Plötsligt kändes mitt mål om total ekonomisk frihet så snabbt som möjligt inte längre lika självklart.

Resan mot frihet hade ju trots allt kommit med en del uppoffringar. Uppoffringar som inte passade vårt nya liv som liten familj. Vi hade valt att bo billigt i hyresrätt men nu vill jag istället ha ett hus så att min lilla pojke kan få utlopp för allt spring i benen. Hushållets kostnader ökade också med blöjor, gulliga bodies, säkra bilbarnstolar med mera.

Men fri kanske inte behöver betyda ekonomiskt fri precis vid 40 år. Jag börjar istället inse att frihet är att äga min egen tid. Men varför vänta? Jag kan bli fri direkt. I alla fall på deltid. Därför väljer jag att nu att köpa drömhuset, skjuta fram målet att bli ekonomiskt fri några år och dra ner på min arbetstid.

Kanske är det som den franska författaren och nobelpristagaren André Gide en gång sa: »Att göra sig fri är ingen konst; det är att vara fri som är svårt.«. Just nu vet jag vad jag behöver för att känna mig fri. Jag behöver inte vänta.