Den ekonomiska krisen i Grekland – varför tar den aldrig slut?
Snabbkurs om den ekonomiska krisen i Grekland. Lärare är Guntram Wollf, chef för den ekonomiska tankesmedjan Bruegel i Bryssel.
Grekland har kämpat med åtstramningar och ekonomiska reformer i sex år. Sedan våren 2010 har landet fått tre nödlån på sammanlagt 326 miljarder euro. Varför vänder det aldrig?
De ekonomiska obalanserna som Grekland hade från början var enorma. Statsskulden var enorm. Underskottet var enormt. Löneökningarna som hade skett, särskilt inom offentlig sektor, var ovanligt stora jämfört med den underliggande produktiviteten.
Samtidigt var förmågan att utföra reformer extremt svag. Man lyckades genomföra fiskala justeringar men när det gäller strukturreformer, som handlar om att verkligen reformera ekonomin, gick det väldigt långsamt. Enkla saker, som ett fastighetsregister har de diskuterat i sex år nu och det är fortfarande inte operationellt.
Man skulle också ha skrivit av skulder i ett tidigare skede, det hade inte löst problemen helt men det skulle ha hjälpt till.
Andra krisande länder som Portugal och Irland har kommit på fötter och lyckats avsluta sina åtgärdsprogram. Irland är till och med det snabbast växande landet i EU. Vad skiljer Grekland från dem?
Man kan egentligen inte jämföra Grekland med Irland. Irland genomförde lika hårda besparingar men man hade en mer flexibel ekonomi och mycket bättre offentlig administration. Portugals situation liknande mer Greklands men i Portugal var regeringen mer engagerad och på något sätt lyckades de ta sig ur krisen även om landet fortfarande har problem.
Man hör ofta att den grekiska regeringen förhalar åtgärder och inte driver igenom tillräckliga reformer. Men samtidigt menar många att långivarna ställt för tuffa krav på landet och därmed fördjupat krisen. Har långivarna krävt för mycket?
Nej. På reformsidan så slarvade man bort de två första åren när man krävde alldeles för lite. Först nu vaknar man upp men det är för sent. Den långa krishanteringen har kraftigt minskat BNP. Arbetslösheten är hög. Alla är fullständigt frustrerade över hopplösheten i den svåra ekonomiska situationen och vi kommer få leva flera år till med ett väldigt svagt Grekland.
Så vad ska man göra?
Jag tycker vi borde vara mer generösa. Det finns inte en chans att landet kan stå på egna ben så som nödprogrammet är utformat. Målet att nå primäröverskott på 3,5 procent 2018 är inte realistiskt. Det behövs mindre åtstramningar och det kräver i sin tur att man lättar på skuldbördan. Inte att man skriver ner skulderna men att man skjuter fram betalningar.
Skuldfrågan är ju något man diskuterar just nu och där är långivarna oense. Internationella Valutafonden, IMF, vill se större lättnader än EU. Med tanke på att Greklands statsskuld beräknas landa på 200 procent av BNP går det verkligen att undvika en nedskrivning på lång sikt?
Det viktiga är inte om man skriver ner skulderna i nominella termer. Vad som är viktigt för Grekland är att veta hur mycket de måste betala de kommande 20-30 åren och det är i stora drag redan bestämt. Jag tror du kan lätta på det ytterligare genom att förlänga löptiderna 20-30 år till. Och det ideala vore om IMF accepterade att bli återbetalda med 20 års förskjutning så som européerna har gjort. Då skulle skuldproblemet vara löst.
Men ska långivarna inte ställa krav på ekonomiska reformer när de lånar ut pengar?
Från ekonomisk synvinkel behöver vi ställa tuffa krav. Saker som ett landsregister är fundamentalt för en ekonomi och jag tycker att ett pensionssystem måste reformeras om det inte är hållbart. Frågan är om det kommer att ske om man ber om det utifrån. Vi är nära ett läge där vi borde sluta kräva saker, ge upp och helt enkelt låta Grekland vara Grekland. Vi borde säga till dem: ”ni ansvarar för ert eget öde. Ni måste göra er ekonomin till den som ni vill ha men räkna inte med att vi ska fortsätta subventionera den”.
Men skulle EU-institutionerna och övriga euroländer verkligen ge upp efter så många år och låta Grekland vara Grekland?
Inte i år eller nästa år. Men efter de franska och tyska valen 2017 så kommer det ett läge där man säger stopp till att åka ner till Aten och kalla till möte efter möte. Det kan inte pågå i all evighet.
Text: Andreas Liljeheden
Foto: Tankesmedjan Bruegel
