»Den svenska finanssektorn är tyvärr ganska sluten«

Vi ska precis börja när det knackar på dörren. Storbritannien och EU är överens om brexit. Sean George flyger upp ur stolen.

– Hedga säljoptionerna, ropar han och skyndar med snabba steg ut ur rummet och bort mot handelsterminalerna.

Sean George är chefsförvaltare på Strukturinvest Fondkommission och förvaltar hedgefonden Hamiltonian GCO. Efter 20 år som trader på Wall Street är han nu tillbaka i Sverige, för det är inte första gången som han flyttar hit. Sean har en jamaikansk mamma, en svensk styvpappa och som tolvåring flyttade han från Florida i sydöstra USA till Hindås, ett litet samhälle utanför Göteborg.

Åren från några av världens största tradinggolv gör sig snabbt påmind. Sean är intensiv och driver samtalet snabbt och självsäkert. Stundvis har han också svårt att sitta still. Både en och två gånger studsar han upp och är framme vid konferensrummets vita tavla för att utveckla eller en förklara en detalj.

– Jag tror jag livar upp stämningen här på kontoret. Det vrålas lite ibland, både när det går bra och när det går dåligt, säger han med ett skratt.

Det var en ren slump att Sean hamnade i finansbranschen. Mellan gymnasiet och universitetet tog han och en kompis ett sabbatsår. Tanken var att åka snowboard i Aspen, Colorado, och för att ha råd med uppehälle jobbade han dels som liftvakt och dels på restaurang. Under ett pass på restaurangen lärde Sean George känna tre män som jobbade i finansbranschen och som samstämmigt ville att han skulle höra av sig när han var klar med skolan.

Jag lever för att jag sa upp mig.

Efter studier på Handels i Göteborg reste han 1996 till New York för att söka jobb på Wall Street. På plats väntade tre intervjuer, och det började riktigt dåligt. Bankchefen under första intervjun menade att hans utbildning »var ett skämt« och att han aldrig skulle få ett jobb på Wall Street. Något dygn senare stod han i stället i valet och kvalet att ta ett jobb på Paine Webber (del av UBS) eller att gå till Cantor Fitzgerald. Valet föll på det sistnämnda där han började som obligationsmäklare, en slags mellanhand mellan bankerna.

Sean George säger att han aldrig tvivlade på sitt beslut att flytta, men tillägger att han snabbt fick ett par Wall Street-fördomar bekräftade. Jargongen var ofta hård och för egen del fick han tidigt öknamnet »Sean the socialist« uppkallat för sin bakgrund. Då och då stötte han också på folk som inte drog sig för att spela fult för att hoppa upp på karriärstegen. Samtidigt var det här en tid av förändring. Banker köptes upp, gick samman och de anställda pendlade fram och tillbaka mellan bankerna.

– Wall Street är betydligt mindre än vad många tror. Det här är ett kontinuerligt kretslopp där folk byter jobb och arbetsplatser med varandra. Jag förstod tidigt hur viktigt det var att aldrig bränna broar, säger han.

Efter ett par år in på karriären blev Sean George allt mer intresserad av investeringssidan, alltså jobben som låg längst ut på riskskalan och som samtidigt var bland de sämre betalda. Det passade honom perfekt och 2000 flyttade han med familjen till Indiana för ett förvaltarjobb.

Mitt i karriärskarusellen hände sedan det otänkbara. Den 11 september utsattes New York för det värsta terrorattentatet hittills då två flygplan kraschade in i tvillingtornen World Trade Center som bara några månader tidigare varit hans arbetsplats. Nära vänner och tidigare kolleger försvann den här dagen. Det har nu gått många år sedan dess, men det är svårt att sätta ord på känslorna, på sorgen. Uppskattningsvis närvarade han vid över 100 minusstunder den hösten.

– Det var en fruktansvärd period i mitt liv, det fanns inga tårar kvar tillslut. Men jag lever för att jag sa upp mig, säger han.

Ett år senare var Sean George tillbaka i New York som derivathandlare på UBS på vad som då var världens största tradinggolv. Derivat tyckte han till en början var »rent trams« som dessutom inte var inte »roliga att handla«. Men det skulle visa sig att han var hyfsat bra på det. Han blev först ut någonsin att göra en digital CDS-transaktion (credit default swap) över 100 miljoner dollar.

– Det var den sämsta företagskulturen jag varit med om.

Tidsmässigt var detta under toppen av högkonjunkturen. Ekonomin gick som tåget och runtom om på tradingdeskarna utökades riskmandaten i en rasande fart. Det stående skämtet internt var »de obegränsade balansräkningarna«. Det var ren idioti som pågick, menar Sean George.

– Vi var ett gäng 27-åringar som satt på enorma riskmandat och som körde gasen i botten. Vi tjänade väldigt mycket pengar åt banken, men det var aldrig någon som sa stopp. Ingen påpekade för mig nånsin att jag skulle haft för mycket risk, säger han.

2006 värvades han till Bank of America för att handla derivat med längre löptider, bland annat med så kallade CDS-kontrakt som så småningom pekades ut för att ha lagt grunden för den kommande finanskrisen. Ett år senare blev han globalt ansvarig, mest för sin negativa syn på marknaden. I slutet av 2007 började han därför att »rensa upp«, riskmandat skruvades åt och positionerna ställdes om från lång till att ligga kort. Han avskedade även en del handlare som inte ville ställa upp på den nya strategin. 2008 gick han och teamet in med tron att en kraftig sättning väntade runt hörnet. Det blev hans bästa år hittills. Problemet var bara att i andra delar av banken rasade förlusterna.

– 2008 var inte lätt varken fysiskt, känslomässigt eller familjemässigt. Vi hade presterat på ett otroligt bra sätt, men fick ingenting för det.

Sean George tackade för sig och tog med sig stora delar av teamet till konkurrenten Deutsche Bank. Den här gången fick de bonus men stötte istället på andra problem.

– Det var den sämsta företagskulturen jag varit med om. Kolleger som högg varandra i ryggen, som armbågade sig fram och försökte ta äran från varandras arbete. Det var katastrofalt, säger han.

Det positiva undantaget var några av de kontakter han knöt. En person han blev bra kompis med är Greg Lippmann, huvudperson i Michael Lewis storsäljande bok »The Big Short« som senare blev film.

– Vi kom bra överens och hade ett liknande tankesätt runt risk. Jag är en rätt aggressiv trader, det var uppenbarligen han också, säger Sean George med ett skratt. Hans sista jobb på Wall Street blev på Jefferies International som ansvarig för investmentbankens derivatverksamhet. Sedan hände livet. Seans dåvarande fru ville hem till Sverige och han gick med på att flytta.

Trots att han bott stora delar av sin uppväxt i Sverige var återkomsten inte lika enkel som Sean hade föreställt sig.

– Det var tufft i början, säger han och berättar utan att gå in på namn att han fick nobben direkt i dörren hos åtminstone en av storbankerna.

– Sverige är inte lika öppet som man kan tro och den svenska finanssektorn är tyvärr ganska sluten och homogen. Många som kommer utifrån har liknande upplevelser och mycket kompetens går förlorad. Å andra sidan triggar det mig. För alla de som inte tror på mig vill jag bevisa vad jag går för. Efter ett kort depåstopp på Jefferies i London fick han frågan att börja som chefsförvaltare på Strukturinvest Fondkommission där han startade hedgefonden Hamiltonian GCO som handlar med företagskrediter och derivat. Förvaltningsteamet består sammanlagt av tre personer, fonden är dagligt handlad och fokuserar på kreditbenet i marknaden och tar varken ränte- eller valutarisk.

– Vi är jättesmala.

Trots att det nu gått ett tag har Sean George ännu inte hunnit reflektera ordentligt kring vad omställningen att flytta tillbaka till Sverige. En viktig förklaring till det har inneburit att han tillbringar väldigt mycket tid på jobbet. Det är inte ovanligt med arbetspass upp mot 16–17 timmar per dygn.

– För mig är det här en livsstil och det är på allvar. I perioder innebär det att vi kan börja handla klockan tre på morgonen och att vi inte lämnar skärmarna förrän klockan 23 på kvällen, säger han.

Han medger samtidigt att det varit svårt att hitta såväl medarbetare som support som ställer upp på hårda arbetspassen.

– Det har varit en kulturkrock, men det här är en globalfond och vi handlar den globalt. Jag vet att jag behöver bli bättre på att ta ledigt och det jobbar jag på, men samtidigt befinner vi oss nu i en period där det är omöjligt. När vi tagit oss igenom detta ser jag fram emot en lite lugnare period.

– Politikerna kommer inte att införa de här åtgärderna i tid

Sean George säger att det han saknar mest från New York är mentaliteten på tradinggolven och tävlingsmomentet att göra bättre ifrån sig än grannen vid bordet bredvid. Flytten till en lugnare miljö och där han dessutom är ytterst ansvarig har gett nya perspektiv på vad förvaltarskapet innebär.

– Jag har aldrig tjänat så lite pengar för så mycket arbete, men det spelar mindre roll för nu kan jag se människorna bakom siffrorna. Jag spelar fortfarande för att vinna, men syftet är mycket mer konkret nu. Måste jag jobba en timme till för att tjäna en baspunkt för kunden så kommer jag göra det, säger han.

Enligt Sean George är marknaden nu i ett liknande läge som hösten 2007. Framåt spår han att ekonomin går in i global recession med stigande arbetslöshet och ökade politiska spänningar. I Sverige tror han att högt belånade hushåll i kombination med ökad arbetslöshet kommer leda till problem för fastighetssektorn och på bostadsmarknaden. När han lägger ihop delarna är trenden inte positiv och fonden är positionerad därefter. Ett av de största problemen i nuläget är minusräntan.

– Inflationsmålet är fel, sänk det. Minusräntor är en ren katastrof för försäkrings- och pensionsbolagen som just nu låser in förluster runtom i världen med allt längre löptider, säger han.

Sean George menar att banksektorns kräftgång på börsen det senaste decenniet är direkt kopplad till centralbankernas aggressiva penningpolitik och konstaterar att europeiska bankaktier nu handlas på samma nivåer som för 30 år sedan.

– Som investerare har du inte tjänat pengar på att äga banker sedan 1989. Så ser det inte ut om du tittar på den amerikanska banksektorn, men USA har heller inte minusränta.

Kommer bankerna att införa minusränta?

– Absolut. Jag tror Nordea kommer gå först. När en börjar kommer det gå fort tills de andra följer efter. Det här är en enda sörja. Jag vet inte hur det kommer att sluta, men är förberedd på allt.

Men vad tror du?

– Jag tror det går åt skogen, säger han.

För att inbromsningen i ekonomin inte ska landa i ett hårt magplask efterlyser Sean George finanspolitiska stimulanser runtom i Europa. Bland annat i form av skattesänkningar, men även långsiktiga projekt inom integration, infrastruktur och utbildning. Hans tes är att breda finanspolitiska stimulanser leder till stigande räntor och uppgångar på börsen. Det skulle i sin tur lätta för pensionsbolagen men även leda till ökade skatteintäkter från börsbolagen som staten sedan kan använda för att betala tillbaka skulder. Han menar att tillfället för politikerna att låna aldrig har varit bättre.

– Staterna får ju betalt för att låna. Sätt igång sedelpressen. Enda vägen ut är fiskal respons, utan den är det här rökt. Åtgärderna måste inte bara göras, de måste göras i tid. Om det inte införs kommer lågkonjunkturen bli betydligt djupare än vad prognoserna pekar på, men tillägger att ingen regering är medveten nog om vidden i problemen.

– Politikerna kommer inte att införa de här åtgärderna i tid, säger han.

Tillbaka till inledningen av samtalet. Innan brexitbeskedet låg Hamiltonian GCO kort i engelska banker. När han några minuter senare är tillbaka har fonden stängt halva positionen. Trots motgången ser Sean George samlad ut.

– Det här är inte lätt. Du vinner ibland och förlorar ibland. Det är det som gör det här så roligt där ingen dag är den andra lik. jag kommer göra det här så länge jag lever.

Intervjun med Sean George publicerades i Finansliv nr 9 2019.