I fokus: valet & branschen

I ärlighetens namn brukar inte finanssektorn hamna i fokus under valrörelsen.

Men valet 2014 sker trots allt i skuggan av den stora finanskrisen och den ekonomiska kräftgången i Europa.

Dessutom har finansminister Anders Borg under sina åtta år vid makten ofta och högljutt skällt på branschen. Framför allt har han anklagat bankerna för att hellre sko sig själva än att sänka kostnaderna för konsumenterna. När Borg i vintras kritiserade bankernas vinstutdelningar, fick han överraskande mothugg från sin socialdemokratiska motkandidat Magdalena Andersson.

– Är man intresserad av att styra banker, kanske man ska bli bankchef i stället för finansminister, kommenterade hon Borgs kritik i tidningen Dagens Industri.

I samma andetag deklarerade hon också att ”politiker ska inte styra utdelningsnivåerna på bankerna, det är inte politikers uppgift att skälla på bankerna.” Ett otränat öra hade lätt kunnat uppfatta det som om Magdalena Andersson och Anders Borg i just den här debatten hade bytt partifärg med varandra.

Det är å andra sidan en av få gånger, kanske den enda, Magdalena Andersson öppet tagit ställning mot Anders Borg när det handlar om finansbranschen. Ett område där de annars tycks vara rörande överens. Vissa tolkar det som att omsorgen om en fungerande finanssektor går före politiken. Andra tolkar det som att Borg och Andersson faktiskt är mer lika än olika. I alla fall när det handlar om regleringen av finansmarknaden.

Om enigheten är en ömsesidig taktik, så är den inte ofarlig. Vårens EU-val visade tydligt att de etablerade partierna backade, medan partier med tydlig profil, som Feministiskt initiativ, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna, gick framåt.

I det perspektivet kan samsynen mellan Borg och Andersson placera båda två farligt när politikens slukhål. Står de för nära varandra, riskerar den ene att dras med när den andre faller, och tappa väljarnas stöd.

Dessutom är bank- och finanssektorn traditionellt stabilt borgerlig. Därför finns det en bitterhet över att titt som tätt få kritik av en moderat finansminister.
Samtidigt har Anders Borg blivit något av pojken och vargen för branschen. Finansministern hotar gång på gång med hårdare regler utan att några åtgärder presenteras.

Risken är att det underminerar finansdepartementets ställning i svensk politik.

På samma sätt skulle oppositionen nog gärna se att Magdalena Andersson någon gång positionerade sig till vänster om Anders Borg. I dag uppfattas hon allt för ofta som en spegelbild av sin huvudmotståndare.

Så när hon väl ryter till, som om bankbonusarna, uppfattas det mest som om hon söker en konfliktfråga med en själsfrände.

Å andra sidan, branschen vet också att de mest aktuella frågorna inte är några valvinnare. Förklaringen är enkel. Allt som kan upplevas som om det skulle kunna göra vardagen dyrare, vill politikerna skjuta framför sig till efter valet. Därför väntas hushållens skuldsättning, ränteavdragen och full flytträtt av pensioner inte dyka upp när Andersson och Borg debatterar. Frågornas komplexitet gör det också svårt att kvala in i valretoriken.

Kanske är det inget problem för finansbranschen, som har ett mycket gott självförtroende. Inte bara i kraft av sin storlek i förhållande till Sveriges totala ekonomi.

Utan också för att Sverige klarat sig relativt helskinnat under den ekonomiska krisen i Europa. Branschen är också väl medveten om att spelreglerna i mångt och mycket dikteras från Bryssel.

Om Sverige ska välja en egen väg inom EU krävs starkt profilerade politiker. Och det blir svårt inom ett område där motkandidaterna kanske är lika som bär.