Italien i spänd väntan på folkomröstning

Folkomröstningen i Italien blir ett val för eller emot premiärminister Matteo Renzi snarare än för att godkänna grundlagsförändringarna. Det är ett avgörande val för regeringen, men också ett val som kan spela stor roll för landets krisande banker.
– Ett nej skulle skapa mer osäkerhet och göra det svårare för bankerna att ta in nytt kapital, säger Lorenzo Bini Smaghi.
Den italienska ekonomen, som tidigare var ledamot i Europeiska Centralbanken och numera är styrelseordförande i den franska storbanken Société Générale, sippar på sin espresso och konstaterar att den italienska huvudstaden har blivit mer sliten och smutsigare de senaste åren. Den ekonomiska krisen har tärt på staden liksom på landet. Det finns ett utbrett missnöje bland befolkningen och det kan visa sig när italienarna går till valurnorna för att folkomrösta den 4 december.

Officiellt ska Italien rösta ja eller nej till förändringar som innebär minskat antal ledamöter i senaten och minskad makt till regionerna.
Enligt premiärminister Matteo Renzi kommer det underlätta för investeringar i den krassliga ekonomin. Motståndarna, som är mer högljudda, menar att landet blir centralstyrt av några få. Senast i helgen samlades några tusen av dem i centrala Rom för att uppmana folket att rösta nej, men det var lika mycket en protestmarsch mot den sittande regeringen och premiärministern.
– Det var ett misstag att lansera en folkomröstning. Människor förstår inte de tekniska detaljerna i förändringarna. Att rösta nej är ett sätt att visa sitt missnöje, säger Lorenzo Bini Smaghi.

 Opinionsundersökningar den senaste månaden har visat att en majoritet överväger att rösta nej. Det skulle lamslå den sittande regeringen och försvåra läget ytterligare för banksektorn. Ett godkännande av de föreslagna grundlagsförändringarna skulle visserligen vara mer gynnsamt för bankerna men det skulle knappast göra att problemen är över.
Lorenzo Bini Smaghi poängterar att det är val i början av 2018 och fram tills dess kommer det vara turbulent i politiken och inte mycket av stabilitet som finanssektorn behöver just nu.
Italiens tredje största bank Monte dei Paschi di Siena, som också är världens äldsta grundad 1472, har varit i särskilt fokus sedan den kom sämst ut i EU:s stresstester i somras. Men banken är inte ensam om att behöva sälja dåliga tillgångar och ta in nytt kapital. Enligt officiella data uppgår de nödlidande lånen i de italienska bankerna till 220 miljarder euro, motsvarande 2 141 miljarder kronor. Den verkliga siffran kan dock vara betydligt högre. Enligt vissa uppskattningar uppgår de till hisnande 360 miljarder euro.
Lorenzo Bini Smaghi anser att de italienska bankerna är för små för att klara av den rådande marknadssituationen.
– I en miljö med låga räntor är det väldigt viktigt att ha en stark ställning och då måste du ha färre banker. I Italien har vi närmare tusen banker, säger han samtidigt som han konstaterar att rekonstruktion aldrig är enkelt.
– Det innebär färre vd:ar, färre styrelsemedlemmar, färre anställda. Det finns ett internt motstånd.

Frågan är också vem som ska betala för problemen med de nödlidande lånen och bristen på kapital i banksektorn. Enligt EU:s så kallade bail-in-regler som togs fram i spåren av finanskrisen ska investerare ta förluster i första hand. Bara i undantagsfall, om det finns risk för systemkris, kan staten gå in med pengar.
Syftet med reglerna är att skydda skattebetalarna och se till att deras pengar inte används för att lösa ut banker som slarvar med finanserna. Problemet i Italien är att många som får anses vara skattebetalare skulle drabbas även vid en bail in.
– En stor del av skulderna i Italien ägs av småsparare, alltså hushåll, som köpte dessa tillgångar utan att helt förstå riskerna, säger Lorenzo Bini Smaghi.
Han tycker att den italienska regeringen borde ha följt Spanien 2012 när deras regering bad om nödlån från EU för att rekapitalisera sina banker. I Italien var man stolt och man förlitade sig på att tillväxten skulle ta fart och bidra till att lösa problemen. Istället försämrades ekonomin och problemen i bankerna bara växte samtidigt som nya regler infördes vilket alltså hindrar staten att gå in med direktstöd.

Den senaste tiden har det dock spekulerats kring om problemen i tyska Deutsche Bank, som riskerar mångmiljardböter i USA, kan öppna upp för den italienska staten att ändå gå in med pengar i bankerna. Matteo Renzi har länge stött på motstånd från regeringen i Berlin som strikt beivrar det europeiska regelverket. Och uttalanden från premiärministern har låtit påskina att han inte är helt missnöjd med att finansiellt ordentliga Tyskland nu fått ett eget bankproblem på halsen.
Lorenzo Bini Smaghi tror dock inte att problemen i den tyska storbanken kommer att bidra till att lösa krisen i Italien. Snarare lär det göra det ännu svårare att rekapitalisera de italienska bankerna.
– Det gör det svårare generellt för banker att ta in kapital. Schadenfruede, säger han, alltså skadeglädje, hjälper ingen.

Text och foto: Andreas Liljeheden

Uppdatering:

Med bred marginal, 59 mot 41 procent, sade italienarna på söndagen nej till en förändring av landets författning. Premiärminister Matteo Renzi hade innan folkomröstningen lovat att avgå vid ett valnederlag.
– Som var klart från start, min tid i regeringen är nu slut. Vi lämnar utan ånger, sade Renzi, rapporterar Ansa.