Snabbkurs: vad händer när en bank krisar?

Ämne: Hur funkar nya krishanteringsdirektivet för banker?
Lärare: Pär Holmbäck, senioranalytiker på avdelningen för finansiell stabilitet och konsumentskydd på Riksgälden.

Den 1 februari infördes nya regler för hantering av banker i kris i Sverige. Förfarandet kallas för resolution. Vad är bakgrunden till direktivet?

– Allting kommer som en respons på finanskrisen 2008–2009 när banker runt om i världen gick under och medförde stora spridningseffekter för andra banker. Då fanns det egentligen två sätt att hantera krisen på. Dels hade vi krisande banker i exempelvis Irland där staten gick in och stöttade med olika program, så kallad bail-out. Denna krishantering skapade stora hål i landets statsfinanser och ledde till ett underskott på 30 procent av BNP. Dels hade vi krisande banker i USA, till exempel Lehman Brothers, som gick i konkurs. Det ansågs inte särskilt lyckosamt varken ur ett finansiellt stabilitetsperspektiv eller ur skattebetalarnas synvinkel.
– Då insåg G20-ländernas regeringar att de behövde hitta andra sätt för att hantera krisande banker och undvika dessa två extremer – alltså stödprogram eller konkurser. Under 2009 bildades Financial Stability Board, FSB, som är ett forum med bland andra G20-ländernas finansministrar och centralbanker. De började utforma ett nytt regelverk för krishantering av banker och detta lanserades på global nivå hösten 2011. Direktivet antogs inom EU under våren 2014. I Sverige kom direktivet att heta Lagen om resolution och trädde alltså i kraft den 1 februari 2016, med Riksgälden som ansvarig myndighet för att tillämpa de nya reglerna.

Vad går den nya lagen ut på rent konkret?

–  Två grundläggande principer har varit vägledande för regelverket: att säkerställa den finansiella stabiliteten och att låta aktie- och en del av fordringsägarna, men inte skattebetalarna, ta smällen om en bank får grava finansiella problem. Om en bank får sådana problem har Riksgälden mandat att gå in och tvångsförvalta banken och rekonstruera eller avveckla den under ordnade former. I processen säkerställs den finansiella stabiliteten genom att bankens samhällskritiska funktioner, till exempel konton och betalkort, hålls igång som vanligt. Under processen använder vi oss av ett förfarande som resulterar i att det är bankens aktie- och fordringsägare som får bära förlusterna genom att deras innehav blir nedskrivna och/eller konverterade till aktiekapital. Detta kallas för skuldnedskrivning, eller bail-in.
– Vissa långivare är dock undantagna från den här processen, exempelvis säkerställda fordringar. I övrigt gäller den ordinarie förmånsrätten, alltså att vissa långivare har sämre ställning än andra. Genom detta förfarande kan vi säkerställa bankens finansiella ställning utan att skjuta till offentligt kapital. Därmed skyddas skattebetalarna och det är i stället institutets ägare och långivare som får bära förlusterna, på samma sätt som i en vanlig konkurs.

Men är det rätt att aktie- och fordringsägarna ska bära förlusterna?

– När andra företag går i konkurs är det aktieägarna och långivarna som drabbas. Varför ska det vara annorlunda för banker? Det blir en märklig situation om bankens aktieägare gynnas när det går bra, samtidigt som det offentliga går in och hjälper till när banken går dåligt. Det tror jag att de flesta håller med om.

Hur skyddas kontohavarnas pengar vid en sådan här process?

– Om en bank sätts i resolution eller går i konkurs gäller som vanligt insättningsgarantin upp till 950 000 kronor för privatpersoner och juridiska personer.

Hur skiljer sig resolutionen från bankstödslagstiftningen från 2009?

– Framför allt genom att utgångspunkten mycket tydligt är att samtliga kapitalstärkande åtgärder ska bäras helt och fullt av aktieägare och långivare. Att involvera långivarna i förlusttäckningen är ett nytt inslag jämfört med tidigare svensk ordning.

Riksgälden bedriver planeringsarbete kring resolutionen. Vad innebär det?

– Ett resolutionsförfarande är en komplex och omfattande process. För att kunna genomföra en sådan kartlägger vi bankernas verksamheter och utvecklar en plan för varje enskild bank. När en kris inträffar måste vi vara förberedda. Detta innebär att vi också har ett omfattande samarbete med våra resolutionsmyndighetskolleger i de länder där våra banker har verksamhet. Intresset för detta arbete är stort och man vill undvika att det ska gå så illa som det gjorde på en del håll under finanskrisen.

Är ni säkra på att direktivet funkar i praktiken?

– Ja, det har testats på mindre banker i Europa, även om ingen större bank ännu har genomgått processen. Vårt uppdrag är att se till att det kommer att fungera. Vi jobbar hårt för att få ramverket på plats och för att skapa förtroende och förståelse kring det.

Text: Tomas Nilsson
Foto: Oskar Omne