Karin Haglund tar fajten

Fredag den 7 november 2014 är det som vanligt i Sverige vid denna årstid – mörkt, kallt och ruggigt. Med en väst med ordet ”strejkvakt” över bröstet står Karin Haglund utanför sin arbetsplats, ett av de elva Svea Exchanges-kontor i Stockholm som är uttagna i strejk. Innanför skyltfönstret lyser det och många kolleger jobbar på som vanligt. Därute fryser Karin Haglund, hon försöker hålla värmen genom att trampa på stället. Fyra timmar i stöten är passen.
– Vi kunde inte hindra att kontoren höll öppet och att de som inte ville eller inte vågade strejka arbetade som vanligt. Det var egentligen inte jättemånga som vågade strejka, de kände sig inte bekväma med det helt enkelt. Och de var oroliga för sina jobb, säger Karin Haglund.

Dagen innan har en person i fackklubben frågat om Karin tänker vara med och strejka. Kollegan lät väldigt osäker för egen del.
– Men jag sa ja. Det är ju det man ska göra. Man måste visa vad man verkligen vill, hur ska man annars nå dit man vill? Vi ville verkligen ha kollektivavtal, säger Karin Haglund med eftertryck.
Och hon tycker trots allt inte det kändes ensamt att stå där ute i kylan. De stod alltid två, tre eller fyra tillsammans. Drack kaffe och skojade med varann för att hålla värmen. Och de kände stöd från de som passerade.
– Vi hade stöd från andra bankers anställda, från Finansförbundets kansli, från politiker och allmänheten där vi stod. Det var en härlig känsla, vi var inte ensamma utan det fanns de som till och med var beredda att sympatistrejka för oss. Vi kände att vi hörde till något större, säger Karin Haglund där hon sitter på kaféet intill Svea Exchanges kontor på Götgatan i Stockholm.

Därinne på kontoret jobbar hon ibland, och det var där hon fick sitt första jobb som vikarierande kontorschef efter att ha jobbat något år som valutahandlare på kontoret i Hallunda. Här på kaféet där vi sitter med varsin kaffe har hon hållit en del anställningsintervjuer. Just nu jobbar hon mest på kontoret i Södertälje, men hon hoppar även runt på andra kontor.
Varje morgon under de drygt två veckor som strejken pågick i november 2014 går hon in på det kontor hon står utanför och berättar för alla därinne att hon kommer att stå där hela dagen. Att hon gör det för alla anställdas skull. Att hon gör det för vad hon tror på.
– Det enda vi ville var att få schyssta villkor på jobbet, och få ett kollektivavtal precis som andra i branschen har. Men många trodde att vi bara ville tjafsa. Det var en jobbig upplevelse. Vi ville inte vara jobbiga, säger hon.

Arbetsgivarens budskap är att företaget ger sina anställda minst lika bra lön och anställningsvillkor som andra liknande företag. Men att de vill göra det utan kollektivavtal. Förhandlingarna innan strejken bröt ut avslutades av just den anledningen. Då tog Finansförbundet ut medlemmarna på Svea Exchange i strejk. Det var första gången på 15 år som förbundet tog till strejkvapnet.

105 år efter storstrejken 1909, den första stora arbetsmarknadskonflikten i Sverige mellan LO och SAF, stod Karin Haglund och några kolleger strejkvakt ute i kylan i veckor för att få ett avtal på sin arbetsplats. De följer de arbetsmarknadsnormer som slogs fast i och med avtalet mellan LO och SAF i Saltsjöbaden 1938. Det som är grunden i den svenska modellen, och vars syfte är att undvika arbetsmarknadskonflikter och få arbetsfred. Grunden är att parterna själva, genom avtal, förhandlar om villkoren på arbetet.

Men vad gjorde att just hon, tvärtemot många av kollegerna, inte tvekade att strejka? Hon är allt annat än en högröstad aktivist. Verkar inte vara en bråkstake, och har ju fått ansvar och förtroende på jobbet.
Karin Haglund växte upp i Tumba söder om Stockholm. Gick samhällsvetenskaplig gren på gymnasiet.  Efter studenten visste hon inte riktigt vad hon ville göra, men efter att ha jobbat på kafé och i skobutik visste hon i alla fall att hon ville ha ett fast jobb på heltid. På arbetsförmedlingen hittade hon jobbet som valutahandlare på Exchange Finans som företaget hette då.
– Jag tycker om att träffa kunder och stå i butik så det passade bra. Efter något år fick jag hoppa in som biträdande kontorschef, och var sedan vikarierande kontorschef här på Götgatan. Det var lite pirrigt att vara chef, men gick bra, tack vare jättesnälla kolleger. Jag tänker ofta att kan någon annan så kan jag, säger Karin Haglund.

Hon bor kvar i Tumba där hon har sitt tajta kompisgäng. Pappa har jobbat på bank och mamma är inom hr. Och mormor var ordförande i fackklubben där hon arbetade visar det sig, så det här med fackliga rättigheter var inget främmande.
– Medan förhandlingarna fortfarande pågick sa mamma övertygande att ”det blir aldrig strejk, så klart får ni ett kollektivavtal!”. När det ändå blev strejk så blev mina föräldrar chockade. De drog sig tillbaka lite, och mamma sa att jag hur som helst kommer att få mycket erfarenhet av detta, mycket mer än vad jag kan få av någon utbildning.

Men åter till början av 2014, för hela det året var en turbulent tid för Svea Exchange. Tisdagen den 14 januari fick de 250 anställda ett mardrömsbesked: Finansinspektionen meddelar att alla kontor skulle stängas omedelbart. Anledningen är brister i arbetet att följa penningtvättlagen. Hela verksamheten skulle avvecklas till den 1 april.
– Det var jättejobbigt för alla. Vi var chockade, alla oroade sig för jobbet och sin ekonomi. Vi blev arbetsbefriade med lön, men hade arbets- och informationsmöten, och ledningen var väldigt angelägna om att vi skulle vara med i det som hände. Det var viktigt att vara tillsammans och prata.

När detta händer förde personalchefen sedan en tid samtal med Finansförbundet om ett kollektivavtal för de anställda. Bara några detaljer behövde komma på plats, sedan skulle det vara klart. Men processen stannade av förklarliga skäl upp, och saken kom i ett annat läge.
Ganska snabbt talades om en försäljning och att Svea Ekonomi skulle köpa verksamheten. Då gick en tung suck av lättnad genom företaget.
– Alla pustade ut. Och efter någon tid kom vi igång igen, vi startade på nytt med tjänst efter tjänst. Det var mycket nytt, nya chefer, nya rutiner och nya ägare. Vi fick utbildning och alla blev säkrare i jobbet, och kunde ta penningtvättfrågorna med kunderna på ett proffsigare sätt.

På sommaren bildades en Finansförbundsklubb på Svea Ekonomis dotterbolag Svea Exchange. Överst på önskelistan för medlemmarna stod ett kollektivavtal. Det var Leo Essemyr som var ordförande i klubben, Karin Haglund var ännu bara en ”vanlig medlem”.  Hon hade gått med i Finansförbundet direkt när hon fick fast jobb.
– Att begära kollektivavtal var inget konstigt för mig, jag är uppväxt med att det normala är att det finns på en arbetsplats. Det var det första mina föräldrar uppmanade mig att fråga om när jag sökte jobb.

Karin Haglund tvekade alltså inte när det blev skarpt läge och förhandlingarna om kollektivavtal bröt samman i november 2014. Strejken var över måndagen den 24 november, precis innan fackförbundet Transports sympatiåtgärder skulle träda i kraft. Transport var då berett att stoppa sina medlemmar från att transportera pengar till och från valutaväxlingsföretaget Svea Exchange.

Men något kollektivavtal blev det inte. Ändå ska de anställda omfattas av ”motsvarande eller minst lika bra villkor” som i Finansförbundets avtal med arbetsgivarna i BAO, lovade Svea Exchange i en ensidig utfästelse. Exakt hur det ska genomföras är ännu inte färdigförhandlat mellan förbundet och arbetsgivaren. Finansförbundets klubb fick samtidigt en majoritet av platserna i företagets nyinstiftade medarbetarråd. Dialogen fortsätter alltså.
– Det blir så klart ständiga tolkningsfrågor på det här viset och vi vill fortfarande ha ett riktigt kollektivavtal. Det är inte bara förmånerna i det som räknas, utan det är också viktigt att faktiskt ha ett kollektivavtal. Då har man stöd och backning av ett helt förbund på ett annat sätt, säger Karin Haglund.
I mars förra året valdes hon in i klubbstyrelsen. Eftersom det varit så upprört och turbulent på företaget var det inte många som vågade ta på sig uppdraget. Men Karin tänkte att vill man påverka får man ta de möjligheter som ges. Hur som helst skulle det bli en upplevelse.
– Först visste ingen vad vi skulle göra i styrelsen, ingen hade någon erfarenhet av fackligt arbete. Men vi började prata om målet vi hade, och kom iväg på utbildningar. Det var jätteroligt! Vi fick lära oss vilket ansvar vi har, vad som förväntas av oss och hur vi ska jobba.

Att träffa andra klubbföreträdare från andra banker gav oändligt mycket. Alla i styrelsen fick ny energi och målet blev tydligt.
– Jag vill ju vara på en arbetsplats där alla kan säga vad man tycker. Vi i styrelsen ska vara kunniga samarbetspartners till arbetsgivaren. Vi vill utveckla arbetsplatsen, och vi har fått bra verktyg genom medarbetarrådet, det forum som finns. Vi vill kunna komma till ledningen och vara positiva, och vi förklarar att vi jobbar med dem, framåt, och inte mot dem.
Som exempel nämner hon att chefer tidigare haft svårt att få folk att prata när olika frågor dykt upp.
– Vi vill ju att folk är engagerade på jobbet, men inte alla gillar att prata rakt ut. Men om vi i klubben kan samla in synpunkter och förslag är ju det jättebra för företaget att ta del av dessa. Ofta är det ju de som arbetar direkt med frågorna som har bra förslag på hur man kan göra arbetet mer effektivt.

Från januari i år har Karin Haglund axlat ansvaret som ordförande i klubben. Hennes företrädare Leo Essemyr fick stor uppmärksamhet för en debattartikel i Aftonbladet under strejken, han hamnade på TCO:s lista över ”Framtidens 99 mäktigaste” och fick före jul TCO:s internationella stipendium till Olof Palmes minne och befinner sig nu på resa i Chile. Själv ska Karin Haglund snart också ta ledigt för studier, hon åker till Paris för studier i bland annat språk för några månader. Hon behöver få ett avbrott, återhämta sig, gå på nya gator.
– Men nu känns det nästan tråkigt att resa iväg. Det märks redan stora förändringar i samarbetet med arbetsgivarna. Det handlar om ökad transparens, och om hur man pratar med varandra.

Hur har hon då utvecklats under denna händelserika tid? På frågan om hon känner sig som en facklig kämpe svarar hon utan tvekan ja. Men det här med att jämföra sig med kompisar, som man gärna gör i Karin Haglunds ålder? Jo, de är imponerade av henne. Själv har hon många gånger undrat om hon är en driven person. Det skulle hon önska att hon var, men hon har ofta tvivlat på sig själv.
– Nu har jag insett att det är få verk i livet som kommer bli fullbordade och färdiga men att vara driven handlar om att inte ge sig när man vet vad man vill. Att inte sluta jobba för det man tror på. Min fackliga resa har fått mig att tro på att jag är en driven person. Även om man inte kan förändra allt på en gång.

Karin Haglund vet att hon är bra på att förklara saker för sina arbetskamrater. Hon har lärt sig massor, och upptäckt att det är roligt att göra något man aldrig gjort förut. Och hon har börjat fundera på att plugga vidare. Kanske ekonomi eller hr, som hon insett är ett väldigt brett ämne.
– Mamma blev jätteglad när hon hörde det, ler Karin Haglund.

Text: BrittMari Lantto
Foto: Alexander Donka