Medlem eller inte?

Att vara med i EU:s bank­union var ett tungt vägande skäl för Nordeas flytt av huvudkontoret till Helsingfors. För euroländerna är det obligatoriskt att vara med i bankunionen, för övriga EU-länder är det frivilligt. Men vad innebär det att vara medlem och vad finns det för fördelar respektive nackdelar ur ett svenskt perspektiv?

– Bankunionen handlar om vilken ställning vi vill ha i EU och är nära kopplad till frågan om en anslutning till euron. För att fullt ut få inflytande i bankunionen och kunna utnyttja de positiva effekterna är det en förutsättning att man också går med i den gemensamma valutan, sa Hans Lindblad, riksgäldsdirektör, på ett seminarium anordnat av Forum för EU-debatt i slutet av mars.

För att få en uppfattning hur det hela hänger ihop har Finansliv gjort en sammanfattning av bankunionens tre huvudsakliga delar.

Den gemensamma tillsyns­mekanismen SSM, Single Supervisory Mechanism, sköts av Europeiska centralbanken ECB. Den har i dag direkt ansvar för de 120 största bankerna i Europa. Skulle Sverige gå med i bankunionen blir det ECB som får makten att besluta över svenska storbanker när det gäller banklicenser samt att fastställa kapital- och likviditetskrav.

Som det är i dag har Sverige valt att ställa större krav på bankernas kapital än vad som krävs för de europeiska kollegerna. Då ECB-rådet som är det högsta beslutande organet består av de sex ledamöterna i direktionen samt centralbankscheferna i euroländerna får vi inte vara med. I allmänna rådet som har en rådgivandefunktion är däremot alla medlemsländer med och Sveriges representant är riksbankschef Stefan Ingves.

Den gemensamma krishanteringen SRM, Single Resolution Mechanism, sköts av resolutionsnämnden, SRB, i Bryssel, och har i dag direkt ansvar för de 145 största och gränsöverskridande bankerna. Uppgiften är att se till att krisdrabbade banker rekonstrueras och avvecklas med minsta möjliga påverkan på realekonomin och de offentliga finanserna i de drabbade länderna.

Upplägget kallas för bail-in och går ut på att när banker krisar ska i första hand aktieägarna betala, sen investerarna och därefter tas pengar från bankkonton med större saldo än 100 000 euro (det vill säga belopp över insättningsgarantin). Först därefter ska den gemensamma resolutionsfonden SRF, Single Resolutions Fund, låna ut pengar. Fonden ska byggas upp under åtta år från starten 2014.

Det var när den svenska regeringen vill höja avgifterna till den svenska statliga resolutionsreserven våren 2017 som frågan om Nordeas flytt dök upp i medier. Höjningen hade inneburit att Nordea och andra svenska banker skulle behöva betala betydligt mer än sina europeiska kolleger. Dock drogs förslaget tillbaka efter kritik från remissinstanser.

Resolutionsnämnden SRB sorterar under EU-kommissionen, som bland annat föreslår nya lagar, där alla medlemsländer har en representant. Svensk kommissionär är Cecilia Malmström, som är ansvarig för handelsfrågor. När det gäller allmänna politiska riktlinjer är det Europeiska rådet som bestämmer. Där är alla EU-länders statschefer medlemmar och toppmöten hålls minst fyra gånger per år. Om Sverige går med i bank­unionen skulle hanteringen av banker i kris, regel­efterlevnad, och andra frågor som i dag hanteras av Finansinspektionen och Riksgälden skötas från Bryssel.

Den tredje delen är inrättandet av en gemensam insättnings­garantifond, EDIS, European Deposit Insurance Scheme. Tanken är att EDIS ska byggas upp stegvis. Under några år ska de nationella insättningsgarantierna löpa parallellt med den nya fonden, för att år 2024 stängas  och ersättas av EDIS. Tanken är att banker som bedöms ha större risk ska betala in mer än sina stabilare kolleger. Dock är planen att för banksektorn som helhet ska kostnaderna inte bli större än de nationella lösningarna som finns i dag.

Alla är dock inte eniga om upplägget. Tyskland, Österrike och andra euroländer i norra Europa är skeptiska till att riskerna har minskat tillräckligt i italienska och andra sydeuropeiska banker. Några frågor som behöver besvaras är hur mycket riskerna måste minskas och hur riskerna ska mätas.

Eurotoppmötet i juni förväntas besluta om frågor som rör bank­unionen, bland annat den gemensamma insättningsgarantifonden, och denna gång är även de länder som inte har euro med. Om beslut fattas som planerat under junimötet borde det vara lättare för länder som i dag står utanför att fatta beslut om att vara med eller ej. Hittills har inget land utanför eurozonen gått med. Under hösten 2019 förväntas Danmark bestämma sig medan ett svenskt beslut kan dröja ytterligare.

Den svenska regeringen utsåg i december 2017 Anna-Karin Jatko, generaldirektör vid Exportkreditnämnden, till särskild utredare med uppdrag att göra en genomgripande analys av innebörden av ett eventuellt svenskt deltagande i bankunionen samt redovisa för- och nackdelar med att delta i eller kvarstå utanför bankunionen. Uppdraget ska redovisas senast den 30 november 2019.

Men redan i dag har flera partier i varierande grad tagit ställning i frågan. Kanske blir det till med en fråga som tas upp inför riksdagsvalet. Liberalerna, med parti­ledare Jan Björklund och Mats Persson, ekonomisk-politisk talesperson, skrev nyligen en debattartikel i Dagens Industri med rubriken »Nordeas flytt visar att Sverige behöver euron«. Bland annat lyfts frågan om vikten av gemensamma regelverk. Liberalerna vill också att bankunionen ställs i ett större perspektiv med å ena sidan utsikter till ett fördjupat EU-samarbete och å andra sidan nationalister som vill lämna EU.

– Vi vill stärka EU-samarbetet och Sverige ska vara en aktiv part i den utvecklingen. Sverige ska vara en del av EU:s bankunion och vi bör införa euron senast 2022, konstaterar Jan Björklund och Mats Persson, i debattartikeln.

Även Centern är positiv till ett svensk medlemskap. I en intervju med Nyhets­byrån Direkt säger Emil Källström, Centerpartiets ekonomisk-politiske talesperson, att han inte ser några starka argument för att Sverige inte ska vara med i EU:s bankunion.

– Som jag ser det så finns bank­unionen, den fungerar relativt väl för dem som är med. Det behövs starka skäl för att inte vara med, och om det inte finns det så finns det skäl att vara med och påverka från insidan, konstaterar han.

Emil Källström för också fram Nordea och strävan efter att ha samma spelregler som konkurrenterna för att kunna växa i Europa som exempel. En nackdel med att vara med i bankunionen kan vara att om det går dåligt för andra banker i EU men inte för de svenska så måste vi ändå vara med och dela på bördan. Detta argument delas för övrigt av flera av de nordeuropeiska euroländerna. Dock tror han att risken är troligare för att orostider spiller över och därmed ser han inga större nackdelar.

Nyhetsbyrån Direkt har även talat med Elisabeth Svantesson, Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson som än så länge är mindre positiv till medlemskap i bankunionen. Några nackdelar som lyfts fram i intervjun är att Sverige som icke-euroland inte kan sitta med vid bordet och fatta beslut samt att det vid ett eventuellt medlemskap inte kan ställas högre krav på svenska banker än på dess europeiska kolleger.

– Just nu väger nackdelarna tyngre tycker jag. Vi ser fram emot vad utredningen kommer fram till om vilken väg Sverige ska välja, säger Elisabeth Svantesson.

Hon tror inte heller att Sverige kommer att gå med i euron under överskådlig tid. Hon upplever att svenska folket är än mer negativa i dag än vid folkomröstningen 2003.

Även före detta finansministern Anders Borg (M) som tidigare varit skeptisk lyfte ett varningens finger för ett medlemskap i EU:s bankunion i en intervju i DN i december. Kontentan var att Sverige som icke euroland skulle sakna inflytande samt att han anser att modellen för hantering av bankkriser, bail-in, inte kan fungera. Detta då de stora bankerna i bland annat Sverige är så sammanlänkade att om en får problem så sprider det sig till de andra. Något som kan leda till ännu en stor finanskris.