»Näringslivet levererar på kvartalet och finanssektorn leker hållbarhet«
Krönika Sasja Beslik: Det är lättare att tala om för någon »Jag åker tåg istället för flyg« än att säga: »Mitt ekonomiska avtryck är bokstavligen åt skogen«
Klimatkris, klimatångest, klimatsmart, klimatneutralt, klimatpositiv, klimatanpassad. Ja, man kan nog gå in i det hela med klimat och smaka av orden och formuleringarna en efter en, samt känna in vad dessa framkallar i själen. Förlåt, detta med klimat är nog snarare rationellt. Så, vad framkallar detta i framloben där vårt rationella jag styr och ställer? Att allt handlar om pengar i slutändan, eller hur?
Ingen kan ha undgått den stora klimatkonferensen i Spanien och att vi har, sic, ett globalt ekonomiskt problem. Ingen kan ha undgått att det är bråttom, mycket bråttom och att vi behöver rädda alla, helst redan nu och att vi inte har tid.
Alla vet och vissa läser spalter av artiklar med »så här är det« och »fatta allt på blanka 3 minuter«. Enkelt och tydligt: vi måste göra något och det gäller oss alla. Och nu kommer vändningen: Klimatförändringar i alla dess former är konsekvenser av det icke fungerande globala ekonomiska systemet.
Vi har i själva verket både feldefinierat vad vi kämpar emot, misslyckats med att definiera vad vi kämpar för och fokuserat på konsekvenserna och inte orsakerna.
Det är lättare att tala om för någon, »Du, jag har köpt en el-bil« eller »Jag åker tåg istället för flyg« än att säga, »Du min vän; mitt ekonomiska avtryck är bokstavligen åt skogen eller jag avstod halva min lön så en familj från Bangladesh kan få installera en solpanel så de kan använda elen för att laga mat istället för att elda kol och ved. Jag konsumerar mindre och de få konsumera mer, vilket de har rätt till och bör göra och dessutom hållbart.«
Vi ska både äta och ha kakan, det har vi lärt oss. Det går bara man vill och bara någon annan få ta smällen först. Sen sätter vi upp stängsel och inför passkontroller och det hela får oss att känna »trygghet« och »ordning och reda«.
Vi, den priviligierade medelklassen i väst, vill inte prata, debattera eller diskutera hur det rådande globala ekonomiska systemet i dess nuvarande form möjliggör det vi anser är så apokalyptiskt.
Vi vet att 300 personer äger mer kapital än 3,5 miljarder människor på jorden. Vi vet att vi kommer att fortsätta utvinna olja ännu mer, då vi blir fler och det blir flera som ska äta sig mätta. Vi vet kärnkraften inte är lösningen, vi vet, och vi vet mycket mer. Men det går liksom ändå inte.
Klimatförändringar eller inte, Black Friday-butikerna får fler besökare än Fridays for Future-demonstrationer.
Politikerna har fyra år att komma fram till vad de ska driva för fråga de närmsta fyra åren, näringslivet levererar på kvartalet och finanssektorn leker »hållbarhet«. Bara 14 procent av allt kapital i världen förvaltas hållbart, bara 2 procent av alla obligationer i världen är »gröna«. Det går liksom inte för att vi är fast. Kompromisserna vi skulle tvingas göra är i praktiken så fundamentala att vi inte orkar ens tänka på det. Marknadsekonomi är en fantastisk verktygslåda, det kapitalistiska systemet uppenbart överlägset alla andra system. Klimatförändringarna är marknadsekonomins och kapitalismens största misslyckande. Vi vet det också. Det som kanske är på tiden är att vi börjar definiera vad är det vi egentligen kämpar för; för vår egen ekonomiska trygghet och för att våra barn ska åtminstone kunna uppleva delar av de ekonomiska privilegier vi haft.
Det vi kämpar emot; att förlora de ekonomiska privilegier vi har i dag och kommer kunna ha i framtiden. Klimatförändringar eller inte, Black Friday-butikerna får fler besökare än Fridays for Future-demonstrationer.
Klimatförändringens första axiom är, och kommer alltid att vara, pengar.
