
Regeringen kör över Riksbanken
Journalisten och författaren Karolina Palutko Macéus ger i dag ut sin bok ”Det är jag som äger Carnegie” på Ekerlids förlag. Här kommer ett utdrag ur boken, exklusivt för finansliv.se.
”Carnegies tuffa likviditetssituation börjar diskuteras med Mattias Persson och Lars Nyberg på Riksbanken. Frågan är hur Carnegie kan använda sig av den krisplan som regeringen skissar på. Och vad kommer den innehålla? Marknaden sitter som på nålar. Vilka typer av garantier kommer de svenska bankerna att få? I vissa länder har staten gått in och garanterat rubbet, så gott som all bankverksamhet. Men bankstödet på 1 500 miljarder kronor blir inte som Carnegie hade hoppats. Utkasten tyder dessvärre på att det blir svårt för Carnegie att få den hjälp banken så desperat behöver. Carnegie står redo att emittera företagscertifikat på 5 miljarder kronor, men behöver statens garanti i ryggen för att få det att fungera. Det behövs för förtroendet. Nu ser det ut som om staten kommer garantera vissa förfallande skuldförbindelser som bankerna har eller 20 procent av inlåningen per den 1 september. Carnegies certifikat verkar alltså falla utanför och inlåningen är för liten för att komma upp i några användbara volymer i det här läget.
Riksbanken har en annan åsikt än finansdepartementet om hur stödet ska utformas. Det inkluderar Carnegie. ”Det är dumt att ha en lagstiftning som bara begränsas till de fyra storbankerna”, resonerar Lars Nyberg. Även en bank som specialiserat sig på investment bank-ing snarare än universella banktjänster kan hamna i knipa och behöva hjälp. Mikael Ericson träffar Riksbanken i mitten på oktober för att med gemensamma krafter försöka påverka regeringen. ”För att minska störningsrisker till följd av likviditetsproblem bör även institut som inte har skuldförbindelser med förfall mellan 1 september 2008 och 30 april 2009 kunna erhålla garanterad upplåning, så länge institutets balansräkning inte tillåts växa obehindrat”, skriver Riksbanken i sitt remissyttrande till regeringen. Riksbanken betonar: ”För att åtgärden ska ha avsedd effekt är det viktigt att man uppnår ett brett deltagande i garantin.”
Att Riksbanken står på Carnegies sida förstår Mikael Ericson snabbt. Frågan är hur mycket regeringen lyssnar på den svenska centralbanken? Tillsammans med Anders Fällman och Kerstin Hermansson, vd för Svenska Fondhandlareföreningen, får Mikael Ericson också audiens hos finansmarknadsminister Mats Odell. Tror han. I stället är det Mats Odells statssekreterare Urban Karlström som tar emot. Någon notering om detta möte finns inte hos finansdepartementet. Så fort de slagit sig ned påtalar de den uppenbara bristen i förslaget som ligger på bordet och Kerstin Hermansson försöker också förklara behovet som finns hos medlemmarna: ”Även de mindre aktörerna lider av finanskrisen.” Carnegie kan lättast beskrivas som en fondkommissionär med bankoktroj. Urban Karlström nickar förstående. Andra skulder än bara de med löptid på minst 90 dagar borde räknas in i garantiramen, argumenterar de.
Men ansträngningarna ska visa sig vara förgäves. En sen torsdagseftermiddag ringer statssekreteraren till Mikael Ericson.
”Mikael, vi lägger propositionen. Den blir publik om en timme. Vi kommer inte ta hänsyn till Riksbankens förslag och det vet ju både du och jag att det betyder att det här inte kommer hjälpa Carnegie”, säger Urban Karlström. Han efterträdde Urban Funered som tvingades lämna posten som statssekreterare i samband med tradingskandalen något år tidigare. Urban Funered var chef för regelefterlevnad och bolagsjurist på Carnegie fram till mars 2007 och kritiken från Finansinspektionen hösten samma år spillde över på honom.
Mikael Ericson lägger på med en suck. Han har suttit i styrelsemöte hela dagen. Möjligheten att finansiera balansräkningen via den statliga strukturen är borta. I det här läget är det likviditeten banken har problem med. Hade Carnegie haft en tryggad likviditetsförsörjning hade övriga banker lättat på sina villkor för Carnegie, det är Mikael Ericson övertygad om. Det var deras ändring av villkoren gentemot Carnegie som försvårade refinansieringen. Nu är ett nödlån i Riksbanken den enda lösningen, inser han. Om det går så långt. Han är ännu ovetande om att det blir aktuellt fortare än han anar, redan om 24 timmar.
Urban Karlström är tydlig i samtalet att det här är ett medvetet val regeringen gör, berättar Mikael Ericson när vi träffas. Därmed gör Riksbanken och finansdepartementet här två skilda bedömningar. Den ene ser att Carnegie i vissa fall kan bli systemkritiskt, medan den andre gör en motsatt analys. Då ska man komma ihåg att Lehman Brothers precis har kraschat och hela det finansiella systemet är under enorm press. Riksbanken tycker att regeringen är fel ute. Det skapas en spänning mellan Riksbanken och finansdepartementet i frågan tidigt.”I det här fallet fick vi rätt”, säger Lars Nyberg och ställer ned kaffekoppen.
När Riksbanken beviljar Carnegie ett nödlån bara några dagar senare är det just ett tydligt Riksbanksbeslut. Riksbanken visar finansdepartementet vem som äger frågan om finansiell stabilitet. Carnegie är en systemviktig aktör i marknaden. I alla fall den här hösten. Det bestämmer Riksbanken.
När lånet är beviljat betonar Lars Nyberg den finansiella stabiliteten gång efter annan och berättar hur Riksbanken kommit fram till att Carnegie är systemkritiskt. Budskapet kring vem som är bäst lämpad att avgöra sådana här frågor, politikerna eller Riksbanken är svårt att missa för de insatta. Även om de inte är så många. Ställningskriget har förts i det dolda och Riksbankens remissvar tycks ha passerat medierna tämligen obemärkt.
Och när väl Riksbanken bestämt sig för att Carnegie är systemviktigt är bollen satt i rullning. Nu måste firman räddas om det blir nödvändigt. Teknikaliteten för hur det i så fall ska gå till behöver däremot filas på.
Hade situationen utvecklats annorlunda för Carnegie om banken fått tillgång till regeringens likviditetsfacilitet på ett bättre sätt får vi aldrig veta. Inspektionen tar tillbaka tillstånden på grund av brister i den interna styrningen och kontrollen och i kreditgivningen. Men att utredningen som i normalfallet tar några månader går på ett par dagar har att göra med bankens ansträngda likviditetssituation. Så den slutsats som i alla fall kan dras är att inspektionens utredning i vart fall hade tagit längre tid och att det hade funnits mer tid för Carnegie att både agera och försvara sig. Slutsatsen hade likväl kunnat bli densamma.”