»Riksbanken har bakbundit politikerna«

»Var försiktiga med henne, det här är bankens viktigaste person«, säger säkerhetsvakten när hon och Annika Winsth möter oss i receptionen på Nordeas huvudkontor vid Kungsträdgården i Stockholm.

Annika Winsth ler åt kommentaren, men det finns allvar bakom orden. Som chefsekonom är hon Nordeas ansikte utåt, och mer välkänd bland svenskarna än bankens vd Frank Vang-Jensen. Dessutom har hon jobbat på Nordea betydligt längre än vd:n. I december nästa år har hon varit anställd i banken i 30 år.

– Jag har försökt ta mig härifrån ett antal gånger, men blivit tillbakaplockad, säger Annika Winsth och skrattar.

Hon började på Nordea 1994, som assistent åt den dåvarande chefsekonomen Nils Lundgren. Hon gick vidare till chefsanalytiker, och 2008 utsågs hon till chefsekonom. Det var mitt under finanskrisen och Nordea ville ta mer plats i den ekonomiska debatten.

– Vi var Nordens största bank, men vi syntes inte så mycket. Mitt uppdrag blev att få banken att synas mer. Det var spännande, jag tycker det är roligt att förklara komplexa skeenden och få folk att förstå ekonomi. Samtidigt var finanskrisen en hemsk tid för många.

Annika Winsth tillträdde som chefsekonom ungefär samtidigt som Robert Bergqvist fick motsvarande tjänst på SEB. Han är i dag ett lika välkänt ansikte utåt som hon, fast för konkurrenten. Men Annika Winsth märkte tidigt att hon och Robert Bergqvist fick helt olika typer av frågor.

– Jag fick betydligt fler personliga frågor, om hur jag kunde ha tid för barnen och sköta det här jobbet samtidigt. Det är tråkigt att det ser ut så, men bra att påminna om.

Sådana frågor får hon sällan numera. Men det beror nog tyvärr inte så mycket på att jämställdheten har ökat som att hennes barn inte längre är små. Och att hon medvetet har valt att inte prata så mycket om sig själv som person.

– Jag hade en klok informationsansvarig i banken när jag blev chefsekonom, som hade jobbat med en annan högt uppsatt kvinna tidigare. Hon sa till mig att du behöver omgående reflektera över vad som är personligt och privat, och vad du vill dela med dig av.

Hon uttalar sig däremot gärna gällande samhällsfrågor och ekonomi. Annika Winsth är känd för sina raka – och ibland hårda – kommentarer om Riksbankens penningpolitik, inflationsmålet och regeringens finanspolitik. Hon räds inte att ta debatten – tvärtom.

– Jag har en stor plattform och en titel som öppnar dörrar. Om inte jag vågar kritisera, vem ska då göra det? Mitt motto är att kunna se dem jag kritiserar i ögonen.

Annika Winsth får ofta höra att hon uppfattas som arg. Men det tror hon har mer att göra med hennes kön än hennes uttalanden.

– Det är skillnad på hur man ser på män och kvinnor som kritiserar. En man är tydlig och rak, men en kvinna är arg. Jag har aldrig varit arg. Däremot vill jag ha en debatt om sådant jag ser skaver.

En av de frågor som skaver är enligt Annika Winsth den makt som Riksbanken tagit över finanspolitiken. Den höga inflationen vi har i dag begränsar politikernas handlingsutrymme. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) har flera gånger påpekat att hon måste vara återhållsam i budgeten, eftersom hon annars riskerar att elda på inflationsbrasan.

– Till viss del är det kanske en täckmantel för att hon ska få bida sin tid, men hon har också rätt. Hon kan inte skicka stora stöd till den breda massan, det vore kontraproduktivt, trots lågkonjunktur. Riksbanken har bakbundit politikerna med en alltför expansiv penningpolitik under de goda åren, och begränsar regeringens handlingsutrymme. Så ska det inte vara, säger Annika Winsth.

»Fördelningspolitiken bör ligga hos regeringen, för politikerna kan vi rösta bort.«

Tvärtom ska regeringen föra den politik man önskar, anser hon, och Riksbanken ska gå in och bromsa eller gasa när det behövs. Annika Winsth tycker också att Riksbanken har tagit sig för stor makt över fördelningspolitiken, genom att de som äger sin bostad eller andra tillgångar har gynnats av den låga räntan – på bekostnad av de som inte äger.

– Fördelningspolitiken bör ligga hos regeringen, för politikerna kan vi rösta bort. Jag tycker inte att det är lämpligt att den makten ligger hos en myndighet som svenska folket inte kan påverka. Jag ifrågasätter inte Riksbankens oberoende, men vi måste kunna prata om den makt centralbankerna har tagit, som får stora konsekvenser, utan att det blir så svart eller vitt.

Konsekvenserna av penningpolitiken bör utvärderas, anser Annika Winsth. Men att frågan lyfts just nu är inte på hennes initiativ, påpekar hon. Egentligen ville hon ha den här debatten långt tidigare.

– Jag pratade mycket om det här åren före pandemin och 2021 då vi fortfarande hade nollränta, i hopp om att kunna påverka. Nu är läget betydligt sämre.

I dag är många kritiska till den expansiva penningpolitik som Riksbanken förde innan inflationen tog fart. Inte minst i slutet av pandemin då den svenska BNP-tillväxten var mycket stark (6 procent 2021), men styrräntan låg kvar på 0.

Men det är lätt att vara efterklok. Annika Winsth är en av få som kritiserade penningpolitiken långt innan problemen syntes. Redan i februari 2015 skrev hon tillsammans med Nordeas chefsanalytiker Torbjörn Isaksson en debattartikel där hon ifrågasatte att styrräntan sänktes till minus, trots att konjunkturen var på väg upp.

Vad såg du som andra inte såg?
– Jag såg inte att det skulle bli så hög inflation, men jag såg riskerna. Det är säkert många som gjorde det under årens lopp, men i goda tider är det få som vill bromsa. Man tog inte debatten. Nu måste Riksbanken hålla räntan hög i en lågkonjunktur med hög skuldsättning, det är precis detta jag varnade för.

Hon anser att Riksbanken har bidragit till den höga inflation vi har i dag genom sin alltför expansiva penningpolitik. Inflationsmålet på 2 procent ska nås med för stor preci­sion, anser Annika Winsth.

– Inflationsmålet är ett verktyg man införde på 90-talet för att nå finansiell stabilitet, det är inte målet i sig. Men att nå inflationsmålet tycks ha varit viktigare för Riksbanken än att svensk ekonomi mår bra.

Länge låg inflationen under 2 procent, och i sina försök att nå målet har Riksbanken bidragit till att försvaga den svenska kronan, enligt Annika Winsth.

– Riksbanken har inget mål för kronan, men den har åtminstone inte haft något emot att kronan har för­svagats.

Det sätter i sin tur press på Riksbanken att höja räntan nu, fastän det rent ekonomiskt inte finns något skäl att göra det.

Nordea spår ytterligare en räntehöjning i november. Även om konjunkturen viker, arbetslösheten börjar stiga och inflationen dämpas både i Sverige och internationellt är kronan så svag att Riksbanken känner sig tvungen att höja, tror Annika Winsth.

– När kronan är svag så importerar vi inflationen. Ett sätt att stärka kronan är att höja räntan, men risken är att man knäcker ekonomin. Ingen vet var smärtgränsen går, varnar hon.

Om kronan ska stärkas på längre sikt måste Riksbanken visa att den inte använder kronan som ett verktyg för att nå inflationsmålet, anser Annika Winsth.

– Man måste förmedla det omvända budskapet mot tidigare, och bygga upp förtroendet för kronan. Men det kan ta tid. Det är lätt att rasera ett varumärke, men det är svårare att bygga upp det igen.

Den svaga kronan har också väckt liv i debatten om euron igen. Det är ganska typiskt att vi sneglar mot den större valutan just när vår egen går knackigt, säger Annika Winsth.

– Men det är bra med en debatt, det har hänt mycket sedan vi röstade om att införa euron. Jag tror att vi är mer lika euroområdet nu än vi var då. Dessutom är världen och de kriser som sker i världen mer globala i dag. Och vi är ett väldigt litet land om det händer något.

Samtidigt påpekar Annika Winsth att om vi inför euron kommer vi inte att få den växelkurs som gäller just nu.

– Man ska inte tro att vi kan sätta en fördelaktig kurs, utan den kommer förhandlas fram med övriga länder. Så det blir inte 12 kronor utan kanske 10. Och då är det många exportbolag som inte är intresserade längre.

Vid det senaste räntebeskedet i september meddelade Riksbanken att den säljer 8 miljarder dollar och 2 miljarder euro mot svenska kronor, för att minska risken i valutareserven om kronan stärks. Enligt Riksbanken har försäljningen inget penningpolitiskt syfte, men Annika Winsth är skeptisk.

– Tajmingen gör att det är få i marknaden som tror att det inte var ett taktiskt agerande som stöd till penningpolitiken. Kronan har stärkts efter den åtgärden, i kombination med positiva signaler från pressade fastighetsbolag och att Europeiska centralbanken signalerat att de inte kommer höja räntan mer.

Samtidigt meddelade Riksbanken också att den ökar antalet penning­politiska möten från fem till åtta per år, med start 2024. Ett klokt beslut, tycker Annika Winsth.

– Jag tror att det är bra med fler ­möjligheter att justera räntan. Det är mer i linje med internationell praxis, annars jagar vi hela tiden efter ECB.

Men på grund av den tidigare expansiva penningpolitiken sitter Riksbanken nu i en svår sits, anser Annika Winsth. För att stärka kronan och dämpa inflationen vill man höja räntan, men risken är att man tar i för mycket.

– Sverige är mer utsatta än många andra länder, eftersom vi är mer räntekänsliga. Hushållen har stora bostadslån efter många år med låga räntor. Och drygt 60 procent har lån med rörlig ränta.

Varför har vi så hög andel rörliga lån?
– Under en väldigt lång period var det gynnsamt med rörliga lån, och vi har inte haft strukturer som krävt att man binder delar av lånen. Det tror jag vi behöver diskutera framöver. Min bedömning är att vi har för stor risk i systemet. Det är samhällets ansvar att se till att vi har strukturer som håller även i sämre tider. Vi har mycket hög kvalitet på våra bostäder jämfört med andra länder, det blir uppenbart nu att långt ifrån alla har råd med det, säger Annika Winsth.

»Jag tror att hushållen har ropat hej för tidigt. Inflationen är fortfarande hög, räntan är på väg upp och arbetsmarknaden försämras.«

Men trots räntehöjningarna har bostadspriserna inte gått ner så mycket som väntat. I år har de till och med stigit svagt. Jämfört med toppen under mars-april 2022 har priserna på bostadsrätter och villor fallit 10–11 procent.

Annika Winsth tror dock inte att vi sett slutet på prisfallet än. Enligt Nordeas prognos ska bostadspriserna ner ytterligare 5 procent fram till nästa sommar.

– Jag tror att hushållen har ropat hej för tidigt. Inflationen är fortfarande hög, räntan är på väg upp och arbetsmarknaden försämras. Utbudet på bostäder är stort, men det som omsätts är mycket mindre än tidigare. Det tyder på att det är toppkvaliteten som säljs nu, det som inte håller måttet säljs inte alls.

Den kommersiella fastighetsmarknaden är också ett riskområde. Under året har vi sett många rubriker om fastighetsbolag i kris, men den senaste tiden har signalerna varit något mer positiva.

– Det är lite för tidigt att ropa faran över. Men förhoppningsvis kan man hantera problemen utan att de blir för omfattande.

Även om riskerna är stora är Annika Winsth försiktigt hoppfull om framtiden. Hon spår en lågkonjunktur, men inte en kris.

– Min känsla är att de som intervjuar eller presenterar mig ofta är mer negativa än jag numera.

Samtidigt har vi alla ett ansvar för att förbättra bilden av Sverige och svensk ekonomi, tycker Annika ­Winsth. Under ett seminarium på Kungliga ingenjörsvetenskapsakademien i september uppmanade hon finansministern att ta varje chans att lyfta Sveriges starka sidor.

– Vi har starka finanser, robusta banker och ett högt sparande. Det är viktigt att lyfta det för omvärlden som annars får en skev bild av hur svensk ekonomi ser ut. Vi har förutsättningar att hantera de utmaningar vi står inför även om det kan bli tufft.

Men när nyhetsbevakningen domineras av räntekänsliga hushåll, skuldsatta fastighetsbolag samt koranbränningar och gängskjutningar är det lätt de sidorna hamnar i skymundan.

– Jag upplever att vi har varit väldigt självgoda, även jag. Vi har förstått att bilden av Sverige är skev, men vi har inte brytt oss om att korrigera den. Alla svenskar vet att vi i grunden är en mycket välfungerande ekonomi, men det spelar ingen roll om bilden som omvärlden har är en annan.

Även om Sverige och Nordea har ändrats mycket under de år Annika Winsth jobbat i banken har hennes jobb varit sig ganska likt. Efter 15 år som chefsekonom är det svårt att tänka sig henne i en annan roll. Men från början ville hon jobba med biståndsfrågor.

– Jag trodde absolut inte att jag skulle hamna på marknaden. Efter utbildningen började jag på Finans­departementet, därefter tänkte jag att jag skulle jobba med utvecklingsländer för Sida eller liknande. Men jag blev headhuntad av Nordea.

Kanske kommer hon ta upp den tråden igen. Annika Winsth tänker i alla fall inte vara kvar i samma roll till pensionen.

– Nej, det får vi hoppas att jag inte är. Det är säkert bra för banken också, att det kommer in nya tankar, nytt blod. Man kan lägga upp det här jobbet på många olika sätt och jag har fått stor frihet att styra själv, vilket jag är tacksam för. Jag tycker det är roligt och viktigt att vara en del av samhällsdebatten.