Snabbkurs: Hur stor är risken i Kina?

Ämne: Kinas skuldkris

Lärare: Fredrik Hähnel, chef för SEB:s kontor i Kina och Hongkong

Kinas skuldnivå närmar sig 300 procent av BNP. Varför ökar den och hur ser skulden ut? 

Kinas skuldnivå har mer än fördubblats sedan den globala finanskrisen 2008. Statsskulden ligger dock bara på drygt 50 procent; istället utgör utlåningen till företag och infrastrukturprojekt ute i provinserna den största delen. Men detta är egentligen indirekt statlig upplåning, då såväl långivare som låntagare ofta är statligt ägda.

Kinas tillväxt är byggd på krediter. Än i dag ökar utlåningen med 16-18 procent årligen, medan BNP växer med 6,7 procent. Vidare är Kinas lånebubbla främst en nationell angelägenhet, till skillnad från exempelvis i USA där bostadslån paketerades om som investeringsprodukter såväl på hemmaplan som i utlandet.

Ytterligare en skillnad från väst är de kinesiska hushållens relativt låga skuldnivå, som dock börjat växa. 2008 låg den på 18 procent av BNP jämfört med 44 procent i dag.

Vad skiljer banksystemet i Kina från det som vi är vana vid?

Kinas banksystem är slutet från omvärlden. Utländska banker utgör mindre än två procent av marknaden, och de inhemska aktörernas upplåning består främst av insättningar som inte kan föras ut ur landet fritt. Så Kinas banker har en säker tillgång på inhemskt kapital, medan svenska banker har större upplåning på internationella kapitalmarknader.

Kinas banksystem har alltid dominerats av stora statliga banker och politiskt styrd utlåning. Men det har förändrats på senare år. Kinas fem största statliga banker stod för 97 procent av utlåningen 1997, men i dag bara för 40 procent.

Tomrummet har fyllts upp av mindre statliga banker på provinsnivå, men även av en informell banksektor var storlek tros utgöra 25-50 procent av BNP. Där ingår utlåning från företag till företag, men också många ljusskygga ”trust companies” som inte har några insättningar, utan är en slags hybrid mellan förvaltningsföretag och utlånare som hanterar och paketerar om allt större lånebelopp.

Vilka är riskerna med den växande kinesiska skuldnivån för Kina och omvärlden? 

Kinas kapitalmarknad är fortfarande en nationell historia. Kina har nästan ingen utlandsskuld och det utländska ägandet i aktie- och obligationsmarknaden är mindre än 2 procent. Därmed finns inte risken för en ”sell off” från utländska investerare. Detta i kombination med Kinas strikta kapitalkontroller och statliga dominans i banksektorn gör att  jag inte tror på någon större bankkris likt i Grekland eller Argentina.

Risken är då större för en nedgång i Kinas ekonomi vilket skulle påverka företag världen över. Centralstyrd utlåning fungerar ofta bra i ett tidigt skede, men nu har effektiviteten sjunkit drastiskt och det krävs 4-5 gånger så mycket nya lån för att skapa samma tillväxt som tidigare.

Enligt officiell statistik ligger andelen dåliga lån på knappt 2 procent, eller max 7 procent om man räknar in lån som ”riskerar att bli dåliga”. IMF uppskattar dock att andelen företagslån som riskerar bli nödlidande uppgår till 12 procent av BNP.

Detta innebär till slut problem för banksystemet, som främst kommer visa sig i de mindre lokala bankerna med begränsad tillgång till upplåning och den informella banksektorn. 

Kinas myndigheter har stor kontroll över landets finansiella system. Innebär det även större handlingsutrymme att hantera skuldkrisen? 

Det stämmer. Men den negativa sidan av samma mynt är avsaknaden av press. Historiskt har många länder genomfört nödvändiga reformer i kristider först efter starka reaktioner från finansmarknaderna.

I Kina finns istället en tendens att skjuta problemen framför sig. Dagens system uppehåller tillväxten men motarbetar ekonomins dynamik och potential. Större delar av den statliga industrin behöver privatiseras och mindre privata företag måste tillgång till kapital.

Vad anser du att Kina mer bör göra för att komma till rätta med den växande skuldnivån? Finns det tecken på att man vidtar ”rätt” åtgärder?

På senare tid har mycket av provinsernas skulder överförts från banksystemet till obligationsmarknaden. Man har också genomfört en räntereform och delvis även en valutareform.

Men samtidigt krävs mer transparens och större omstrukturering centralt. Att låta dåliga företag gå i konkurs är viktigt, men rädslan finns för att detta skapar panik på finansmarknaderna. Risken är dock att problemen blir värre om de underskattas.

Skuldnivån kommer fortsätta öka, men sannolikt i lägre takt som ett resultat av att man försöker sänka kredittillväxten successivt. Myndigheterna måste då acceptera ett par procents lägre tillväxt och tvingas kommunicera det försiktigt med omvärlden.

Text: Jojje Olsson