»Uthållighet är ett av tricken«

På människors fel­bedömningar och flockbeteende tjänar Svante Bergströms hedge­fond Lynx stora pengar när de låter långsiktiga matematiska algoritmer med statistiska marknads­rörelser som grund styra sina investeringar. I dag är de på sjätte plats i världen i sin nisch, storleksmässigt.

Annars är Svante Bergströms stora intresse teater, genom sin stiftelse Svante Bergströms Teaterstiftelse finansierar han driften av till exempel Playhouse Teater på Drottninggatan i Stockholm. Men någon namnskylt över entrén i Broadway-neon vill han absolut inte ha. Bara tanken på att uppfattas som skrytsam förskräcker denne högst modeste finansman.

– Kultur är viktigt i samhället. En bra teaterföreställning kan hjälpa mig att relatera till mitt liv, säger han.

Svante Bergströms liv startade i Vasastan, Stockholm, 1964 som tredje sonen i en typisk medelklassfamilj med hyresrätt och sommarstuga. Pappa var flöjtist i Radiosymfonikerna och mamma sångerska i Radiokören samt sånglärare på musiklinjen på Södra Latin. Musiken har präglat uppväxten. Äldsta brodern är den välrenommerade gitarristen Mats Bergström och mellanbrodern, Linus, är till sin profession researcher, men också kompositör med några titlar i Melodifestivalen.

– Så jag är väl det svarta fåret som sysslar med något helt annat, säger Svante Bergström när han serverat bubbelvatten och kaffe i det rymliga hörnrum med utsikt över Norrmalmstorg som är hans arbetsrum.

Vi skrattar lite när jag tänker på teater som »helt annat« än musik och han menar finansbranschen. Men vi har rätt båda två; musikteater är inte heller hans grej – Svante Bergström har två passioner i livet. Den ena är att se och spela modern dramatik, den andra är att göra affärer och tjäna pengar. Det kan ha att göra med något sparsamma barndomsförhållanden, men han tror mer att det är en läggningsfråga – att tjäna pengar roar honom helt enkelt.

Redan som femåring byggde han affär på lantstället. I mellanstadiet började han som spring­pojke på en auktionsfirma. Han höll upp objekten, levererade grejerna till köparen i publiken och pengarna till kassan.

– Då började jag lära mig en del om antikviteter, att om en Höganäskruka plötsligt stannade på 40 var det läge att ropa in den för en femtilapp och sälja den senare för 100, berättar han.

Hemifrån fanns inga krav på kreativitet eller karriär. Däremot värderingar:

– Att man ska jobba hårt och göra rätt för sig. Och ha en slags försiktighet – inte ta ut segrar i förskott – det kan alltid bli sämre tider. Man ska inte förhäva sig.

Den lutherska präglingen sitter i. Så även passionen för affärer, även om drivkraften att själv tjäna mycket pengar snarare har ersatts av »lusten av överlista finansmarknaden« för kundernas räkning.

I dag bor Svante Bergström och hans sambo, Ulrika Rosvall, med totalt sex halvvuxna barn, som kommer och går lite efter behov, på Kungsholmen. Med undantag för ett par år på landet utanför Uppsala när han fick sitt första barn i början på 90-talet, har han bott i Stockholms innerstad hela sitt liv. Nu tjänar han också mycket pengar som vd och delägare till Lynx, firman han grundade 1999 med två kolleger från Nord­banken, Martin Sandquist och Jonas Bengtsson. Utmaningen var att skapa en hedgefond som systematiskt analyserade finansiell data för att hitta strategier som ger långsiktig vinst till så låg risk som möjligt, omvandla dessa strategier till matematiska modeller och algoritmer som utför själva handeln.

De första åren med Lynx var tuffa. Det var svårt att övertyga investerare om deras metod och som för många entreprenörer fanns det perioder när de inte kunde ta ut lön. Ett lyft kom när de 2002 fick in Brummer & Partners som delägare. I dag förvaltar Lynx 45 miljarder kronor och räknar sig som den sjätte största i sin nisch. Trots att hedgefonden är inne på sitt tredje förlustår är han inte orolig.

– Att det går dåligt i perioder ligger i korten, säger han och poängterar att Lynx horisont är väldigt mycket långsiktigare än snittet i finansbranschen, en period kan vara i fem år.

Det Lynx gör skulle kunna beskrivas som att surfa på de stora vågorna. De investerar i många värdepapperslag och baserar sina investeringsbeslut på statistik, matematik och historiska trender.

– Vi har en väldigt vetenskaplig ansats och analyserar historiska mönster. Utgångspunkten är att finansmarknaden kommer att bete sig som den gjort tidigare. Uppgång föder uppgång och nedgång föder nedgång.

Sannolikheten kan vara ganska låg i varje uträkning men i och med att Lynx bygger en bred portfölj av många marknader, många tidshorisonter, många mätpunkter och lång tid så räcker det för att generera vinst långsiktigt.

– Men det är tufft. För att fortsätta generera avkastning måste vi hela tiden vara på tårna. Uthållighet är ett av tricken.

Verktygen de använder är algoritmer och matematiska modeller i dataprogram som sköter själva investeringarna. Bolagets sex portföljförvaltare, varav Svante Bergström är en, har bland annat till uppgift att två gånger om året gå igenom nya modeller och bestämma hur man ska förändra inriktningen.

– Det är väldigt många beslut då.

Nu har de två möten i veckan för att diskutera förändringar till decemberbeslutet.

Huvuddelen av Lynx drygt 70 anställda är inte ekonomer utan matematiker, statistiker och ingenjörer som utvecklar de matematiska modeller och dataprogram som gör de faktiska investeringarna.

– Vi har Stockholms största team av kvantanalytiker.

Kvantanalytiker? Det för tankarna till fysik och naturvetenskap. Hur ska man förstå finansmarknaden egentligen? Svante Bergström ser den ganska filosofiskt. Finansmarknaden är en samhällsvetenskaplig arena som består av människor. Det som styr är människors förhoppningar, drivkrafter, kunskap, okunskap, driftighet, övermod, feghet. Tro och hopp, kanhända en gnutta kärlek. Men framför allt människors aktioner, handlingar.

– Ekonomer tror att de förstår marknaden, baserat på det grundläggande antagandet att alla marknadspriser alltid reflekterar all tillgänglig information. Men så är det inte. När vi anställer ekonomer vill vi egentligen att de glömmer allt de lärt sig och ser vad som faktiskt händer i våra finansiella system, utan förutfattade meningar, säger Svante Bergström.

– Att allt blir korrekt prissatt av marknaden stämmer nämligen inte, marknaden består av människor och människor springer i flock. De sitter i samma styrelser och springer på samma golfklubbar. Människan är inte rationell.

Men summan av väldigt många människor – massan – är det. Åtminstone i högre utsträckning. Därför är det Lynx affärsmodell; att försöka förutsäga och ligga steget före i massans marknadsrörelser genom att analysera historiska data. Lynx använder ett trettiotal olika modeller i förvaltningen. Modellerna fattar investerings­beslut och gör löpande affärer varje sekund.

– Modellen ska komplettera varandra genom att väga samman olika trender i olika marknads­klimat.

Varför fungerar det?

– För att finansmarknaderna inte är effektiva. Priset på olika tillgångar måste justeras och det sker inte över en natt.

Att vi har politisk påverkan på marknaden, just nu i syfte att hålla nere räntorna, gör det »lite svårare«, säger Svante Bergström. Rörelse är bättre än stillestånd för Lynx affärer.

– Men i längden bygger sådant upp bubblor som till slut måste spricka. Just nu är finansmarknaden konstlat stabil, men när den återgår till normal volatilitet kan det bli desto kraftigare rörelser. Så här stilla har det bara varit tre gånger de senaste 100 åren. Vi är trendföljare och trender går ofta längre än man tror, ingen trodde för fem år sedan att räntan skulle gå ner till 0.

Det som skulle göra honom orolig är om deras verktyg, algoritmerna och modellerna, skulle börja bete sig konstigt:

– Om vi har trender när vi normalt tjänar mycket pengar – och inte gör det. Då har vi missat något i hur vi byggt maskinen.

Kunderna är som regel lika långsiktiga som trenderna. Majoriteten är stora pensionsstiftelser utomlands där Lynx är en av många byggstenar. De har även en fond för privatpersoner, Lynx Dynamics, men även den är en långsiktig investering på toppen i en portfölj, snarare än en basinvestering, tycker Svante Bergström:

– Den gör sig bäst i ett större sammanhang.

Men teatern då, vart tog den vägen? Den har fått fler och större roller i Svante Bergströms liv allt eftersom kassan vuxit. Han uppskattar att han ser två uppsättningar i månaden.

– Det finns något i teatern som inte finns i film eller andra konstarter, ett slags kontrakt mellan skådespelare och publik som här och nu ska uppleva en berättelse tillsammans.

Sedan gymnasietiden är han med i amatörteatergruppen Rapid som repeterar och sätter upp en pjäs vartannat år ungefär. Då repeterar de en gång i veckan, tätare införpremiären. Rapids verksamhet har blivit lättare sedan Svante Bergström för några år sedan köpte och renoverade gamla teater Regina på Drottninggatan. I dag heter den Playhouse Teater och drivs av Elisabet Clason och Björn Lönner, som sätter upp nyskriven amerikansk dramatik.

För tre år sedan bildade han också sin stiftelse, Svante Bergströms Teaterstiftelse, som omsätter mellan 6 och 7 miljoner om året på att sponsra teater på olika sätt. Framför allt Playhouse, men även Bergmanfestivalen och Unga Klara samt teatrar i New York, där han har en lägenhet och vistas ungefär varannan månad.

– Jag mår bättre om jag kan ge tillbaka. Det känns… lyxigt… att kunna spendera pengar på det jag tycker om och jag tycker om teater.

Dessutom är han, ekonomen, väl medveten om de villkor teaterbranschen verkar under:

– Du kan aldrig få en liten teaterverksamhet på 200 platser till en lönsam affär, det måste finansieras genom statsbidrag på ett annat sätt. Om man tjänar mycket pengar finns en moralisk skyldighet att förbättra samhället, förutom att betala skatt.

– Men skriv inte så mycket om det – det låter så förmätet och jag vill inte vara skrytig, säger han i nästa andetag.

Med sin lågmälda framtoning ligger Svante Bergström ganska långt från beteckningen »skrytig« på den socialpsykologiska skalan. Möjligen riskerar han att betraktas som präktig. Folk runt omkring honom benämner honom som »schysst«, »reko«, »udda finansman«, »en som är som vanligt folk«, »för bra för att vara sann«. Hans glädje i att tjäna mycket pengar ligger i dag mest i makten och möjligheten att omfördela resurser utifrån sin åsikt att kultur och teater är viktigt i samhället.

Kanske ligger fundamentan i hans personlighet någonstans mellan barndomens värderingar, pengarna och teatern, för av alla valutor är humankapitalet den värdefullaste för Svante Bergström. Han ser närmast förskräckt ut vid frågan av dess betydelse:

– Det är helt fundamentalt. Lynx är ingenting utan alla de smarta människor vi har anställda här. Vi är hela tiden ute och fiskar efter de bästa ingenjörerna och måste absolut skapa förutsättningar för att de ska vilja stanna och jobba här.

Att ge medarbetarna bästa möjligheterna för att göra ett bra jobb ser Lynx som en investering. Det läggs mycket kraft på att vara en bra arbetsplats, såväl materiellt som psykologiskt-socialt. Både frukost och lunch serveras på jobbet, det finns ett eget gym med personliga tränare, stora möjligheter till vidareutbildningar, stor frihet att sörja för balansen mellan jobb och fritid.

En milstolpe i Lynx utveckling var när de 2011 började erbjuda delägarskap till ett antal nyckelmedarbetare. Löneläget skäms Lynx inte heller för, men hög lön var viktigare förr än nu, menar Svante Bergström, ett gott liv består av så mycket mer.

– Vi försöker bygga förutsättningar för att ha ett gott liv. Smarta kolleger och en spännande akademisk arbetsmiljö lockar många gånger mer och det är vår konkurrensfördel på finansarbetsmarknaden. Kvantanalytiker har det inte så kul på ett tradinggolv.