10 år sedan finanskrisen
»Vi hade inte överlevt utan finanskrisen«
Johan Malm på Öhman. Foto: Ylva Sundgren.

»Vi hade inte överlevt utan finanskrisen«

dokument Ett decennium har gått sedan den värsta finanskrisen sedan 30-talet. Finansliv har intervjuat flera personer som var med när allt rasade. Sedan dess har ett intensivt arbete pågått för att förbereda bankerna inför nästa kris.

Du kan lyssna på artikeln i ljudformat här:

Stockholm. Det är en tidig höstmorgon den 15 september 2008. Klockan är 04.30 och solen har sakta börjat resa sig över takåsarna. Det ser ut att bli en fin dag. Staden sover fortfarande tryggt – ovetande om vad som snart ska hända.

Inne på SEB:s huvudkontor på Kungsträdgårdsgatan 8 sitter analytikern Johan Javeus och hamrar på tangentbordet. Det är bråttom. Bankens morgonbrev måste ut innan marknaden vaknar. Texten är klar och han trycker in rubriken: »Liemannen tog Lehman«.

Lehman var ett symptom på något större

I sista stund mildrades utskickets rubrik, men det gjorde inte faktumet mindre sant. Den här morgonen vaknar världen upp till ett nytt finansiellt landskap. Lehman Brothers, en av USA:s största och mest anrika investmentbanker, är i konkurs.

På andra sidan jordklotet befinner sig Johan Malm, ansvarig för institutionell försäljning på Öhman Kapitalförvaltning, på investerarresa i Indien. Vid tidpunkten går inte verksamheten särskilt bra, och så har det varit under en längre tid. Erbjudandet spretar och organisationen är för stor i relation till det kapital som bolaget förvaltar. Situationen är ansträngd, men det ska snart bli ännu tuffare.

– Det var en abstrakt känsla att befinna sig på kundresa samtidigt som marknaderna var i fritt fall. Vi satt tidiga morgnar och sena kvällar i telefon och pratade med oroliga kunder i Sverige, säger han.

Stabilare på gång? Nya regelverk och ramverk som implementerats de senaste tio åren ska göra bankerna stadigare i en ny kris. Illustration: Emelie Zetterberg

​Konkursen i Lehman Brothers blev startskottet på den finanskris och chockvåg som sköljde över världsekonomin 2008–2009. Investmentbanken var en av många som i stor skala gjort affärer med så kallade subprimelån, alltså gett ut bolån med lockränta till kunder med tvivelaktiga kreditvärden. Det var länge en mycket lönsam affär. De första åren efter millennieskiftet slog priserna på bostäder och fastigheter successivt nya rekord och lånen kunde på det viset rullas vidare och räntekostnader och amorteringar kunde skjutas på framtiden. Men när bostadsmarknaden vände nedåt 2007 förändrades spelreglerna. Kostnaderna steg dramatiskt och bolånetagarnas betalningsförmåga försämrades snabbt. Kombinationen med en vikande arbetsmarknad gjorde till slut situationen ohållbar. Bolånen föll likt dominobrickor och kreditförlusterna skenade. När staten sedan meddelade att den inte skulle komma till Lehmans undsättning fanns det längre ingenstans att gömma sig.

Men allt var inte bara Lehmans fel. Redan 2007 höjdes varningsflaggor för att amerikanska investmentbanker hade problem med de riskfyllda subprimelånen. Värst var det för Bear Stearns. I mars 2008, trots nödlån från den amerikanska staten, gick banken i konkurs. Turbulensen fortsatte och nådde sin kulmen strax efter sommaren 2008. Aktörer i sektorn föll nu som dominobrickor. Merrill Lynch togs över av Bank of America, Fannie Mae och Freddie Mac räddades av staten och försäkringsjätten AIG gick i konkurs. Strukturomvandlingen i den amerikanska bankmarknaden var enorm. Sammanslagningar och uppköp som annars hade tagit flera år genomfördes i termer om veckor, i något fall på bara ett par dagar. Enligt Martin Blåvarg, då chef för kreditrisker på Handelsbankens riskkontrollavdelning, var Lehmans konkurs därför inte alltför oväntad.

– Det var en stor händelse, men det var en av många i en kedja av händelser som pågått under en ganska lång tid. Lehman var ett symptom på något större. Det hade också kunnat bli en annan bank som utlöste krisen.

Vad som däremot skulle chocka marknaden var ringarna på vattnet som Lehman orsakade. Det blev snart uppenbart att problemen inte skulle stanna i USA och i ett försök att säkerställa att inte stå näst på tur började banker världen över att samla på sig likviditet. Med rädsla för att göra affärer med fel bank och bli sittande med »Svarte Petter« slutade sedan banker och kreditinstitut abrupt att låna ut pengar till varandra. Begreppet motpartsrisk gjorde sig nu brutalt gällande och det tillfälliga kreditstilleståndet fick världsekonomin att tvärbromsa. Johan Javeus menar dock att problemen inledningsvis inte var så allvarliga som krisen gav intryck av.

– Det som mer än något annat förvärrade krisen och spädde på osäkerheten var att alla misstänkte varandra för att vara nästa Lehman. Ingen visste vilka problem grannbanken hade och ingen vågade lita på någon, säger han.

– Vi hade inga materiella exponeringar mot Lehman Brothers eller mot dåliga subprimelån som andra banker i Europa och vi hade ingen betydande verksamhet i Baltikum. Ändå stod vi mitt i krisen och försökte bedöma hur vi kunde drabbas.

– Finanskrisen visade hur beroende alla i systemet är av varandra, säger Martin Blåvarg.

Bilden av krisen. Lehman Brothers-anställda på väg ut från kontoren, här i London 2008, har kommit att bli sinnebilden av finanskrisen 2008-2009. Foto: TT

​Det dröjde in i oktober innan centralbanker och stater visade att de skulle backa upp systemet. Åtgärderna kom från flera håll. Störträntesänkningar, stödköp av statsobligationer och omfattande räddningsaktioner där USA:s finansminister Henry Paulssons paket på 700 miljarder dollar är det mest omtalade. Dessutom försåg centralbankerna marknaderna med likviditet. I Sverige var exempelvis den viktiga dollarn en bristvara, varpå en nödlina upprättades mellan Federal Reserve och Riksbanken som sedan kunde förse bankerna med amerikansk valuta.

Bolaget hade sålts, lagts ned eller skalats ned

​Det skulle dock visa sig att första hjälpen dröjde för länge. Under senhösten började krisen få fäste i världsekonomin. Först föll de systemviktiga bankerna på Island och Irland vilket i praktiken gjorde länderna konkursmässiga. Kort därpå skördades det första svenska offret i Carnegie som fick banktillståndet indraget av Finansinspektionen.

Utvecklingen följdes av nyemissioner från alla storbanker (förutom Handelsbanken) som på ett par månader tillsammans tog in runt 70 miljarder kronor. Djupast var krisen i Swedbank vars problemdrabbade verksamhet i Baltikum hade satt bankens överlevnad på spel. Allt fler oroliga kunder började nu höra av sig till Swedbanks kundtjänst. Var tillgångarna säkra och vad skulle hända om banken gick i konkurs?

– Det var en väldigt svår period att ta sig igenom. Det var påtagligt att det även fanns en stor oro internt för vad som skulle hända med jobben om aktiekursen kollapsade, berättar en anonym källa för Finansliv.

I takt med att krisen eskalerade förvärrades läget även för Öhman Kapitalförvaltning. Stora aktievärden utraderades samtidigt som en betydande skara kunder tog ut sina pengar. Runt november–december gick det inte längre och bolaget sjösatte ett stort kostnadsbesparingsprogram. Situationen gjorde det svårt att veta hur man skulle förhålla sig, menar Johan Malm.

– Vi behövde dels hantera kunder som var oroade över sina sparpengar, men samtidigt visste man själv inte om man skulle ha jobbet kvar, säger han.

Bolaget fortsatte att förlora pengar och under våren 2009 var det förvaltade kapitalet nere på en ny bottennivå. Vid den tidpunkten fick Johan Malm som relativt ung och fortfarande oprövad frågan att ta över som koncernchef.

– Det är klart jag funderade om det var värt det, men tänkte att om det går åt skogen så kommer ingen att klandra mig. Samtidigt var det en jättechans och jag hade sannolikt inte fått den möjligheten någon annanstans.

Bolaget genomförde en rad åtgärder. Delarna i bolaget som inte genererade tillräckliga intäkter stängdes ned och fokus flyttades till försäljning och kundrelationer, vilket skulle visa sig lyckosamt när marknaden väl vände. För vände gjorde den så småningom. I maj 2009 lade amerikanska finansdepartementet fram en omfattande stressrapport som visade att situationen började stabilisera sig och att bankerna inte längre var i behov av mer kapital. Martin Blåvarg på Handelsbanken minns händelsen starkt.

– Det var först då man verkligen kände att det här kommer fixa sig, säger han.

Johan Malm gör ingen hemlighet av att det var jättetufft när det blåste som värst. Samtidigt menar han att Öhman inte hade överlevt utan finanskrisen.

– Stålbadet gjorde att vi fick ordning på verksamheten. Annars tror jag ärligt talat inte att bolaget hade funnits kvar och vi hade inte varit där vi är i dag. Bolaget hade sålts, lagts ned eller skalats ned, säger han.

Tufft när det blåste. Johan Malm, Öhmangruppens koncernchef minns när krisen eskalerade. Samtidigt säger han i dag: ”Stålbadet gjorde att vi fick ordning på verksamheten”. Foto: Ylva Sundgren

När dammet lagt sig summerades den värsta krisen sedan depressionen på 30-talet. Stockholmsbörsen kollapsade, kronan rasade, arbetslösheten sköt i höjden och exporten stannade av. I Sverige försvann runt 1 800 storbanksjobb, på koncernnivå runt 6 000, enligt Bankföreningen.

Finansförbundets ordförande Ulrika Boëthius minns oron bland de anställda. Skulle krisen komma till Europa, skulle det bli som för de anställda på Lehman? Det var illa under ett par månader, men hon påpekar att det aldrig mynnade ut i något katastrofläge. Annat var det på 90-talet då det var stora uppsägningar och turordningslistor.

– Den här oron som många kände för sina jobb, den realiserades inte. Det var inga stora uppsägningar på grund av arbetsbrist och vi såg inte att arbetslösheten ökade genom ökade utbetalningar i vår A-kassa. Visst fanns det fall på individnivå, men samtidigt menar jag att bankerna var så väl rustade de kunde vara, säger hon.

Martin Blåvarg på Handelsbanken är inne på samma spår och pekar på att den svenska banksektorn tillsammans med Australien och Kanada klarade sig bäst genom krisen. För svensk del tror han att erfarenheterna från 90-talskrisen var en viktig orsak till det.

– Det var mycket värre då och effekterna var mycket större då stora delar av banksystemet behövde räddas av staten. De svenska bankerna hade överlag gjort en enorm resa sedan krisen på 90-talet fram till 2008 och tagit ned sina risker väsentligt, säger han.

Hösten 2009. G20-ländernas finansministrar och centralbankirer har samlats i Pittsburgh, USA. Ämnet på dagordningen är finansiell stabilitet. Hanteringen under krisen att antingen låta banker gå i konkurs eller låta skattebetalarna rädda bankerna, vilket skapat stora hål i staters budgetar, hade inte fungerat. En ny strategi behövdes.

Under konventet beslutades tre saker; mer transparens inom derivathandel, hårdare kapitalkrav (vilket senare realiserades i Basel 3-överenskommelsen) och ett nytt regelverk för att hantera banker i kris. Det sistnämnda ramverket kallas resolution och gör det möjligt att hålla igång bankers centrala funktioner som lån och betalningar.

– Den stora skillnaden mot tidigare är att det är aktie- och långivare, inte skattebetalarna, som får stå för notan vid en kris, säger Pär Holmbäck, tillförordnad avdelningschef för finansiell stabilitet och konsumentskydd på Riksgälden. I Sverige är det Riksgälden som har ansvar för resolution, vilket Finansliv tidigare skrivit om.

För att ramverket ska fungera utan statlig inblandning krävs att bankerna som Riksgälden ser som systemkritiska, i nuläget nio stycken, har en viss andel nedskrivningsbara skulder och eget kapital, tillgångar som kan användas för att göra en så kallad »bail in«.

– Det var en ökad arbetsbörda som var mycket märkbar

Om en bank inte är livsduglig har Riksgälden mandat att gå in och tvångsförvalta banken. Inom ramen för det kan myndigheten genomföra en omstrukturering av balansräkningen och skriva ned skulder för att täcka förluster.

– I praktiken innebär det att aktie- och fordringsägarna får bära förlusterna medan skattebetalarna skyddas, säger Pär Holmbäck.

Pär Holmbäck, tillförordnad avdelningschef för finansiell stabilitet och konsumentskydd på Riksgälden. Foto: Oskar Omne

För att säkra sådana tillgångar har bankerna börjat ge ut obligationer med högre ränta, men där det tydligt framgår att investeraren bär mer risk. I Sverige blev SBAB tidigare i år först ut och lånade sammanlagt in runt tre miljarder kronor. Tanken är att svenska banker ska emittera »betydande belopp« fram till 2022. Per Holmbäck menar att det finns ett stort intresse för bankernas obligationer.

– Alla investerare säger ensidigt att de är väldigt benägna att köpa obligationerna. Vi ser inget problem att marknaden ska absorbera volymen som svenska banker ska ge ut.

Ramverket har kommit längst i USA som har en bred bas av mindre banker (stora med svenska mått) och i Storbritannien, men systemet har även prövats i skarpt läge i Europa. 2017 såldes Banco Popular – då en av Spaniens största banker – till Santander utan att tillföra skattemedel.

– Det är rättvist att säga att USA och Europa kommit något längre, medan länder i vissa delar av Asien och i Sydamerika har en bit kvar. Det viktigaste framåt är att bankerna börjar emittera obligationerna och kommer upp i betydande volymer.

Många europeiska storbanker har länge dragits med lönsamhetsproblem och växande kreditförluster. Har investerare varit beredda att köpa obligationer från de bankerna?

– Ja, de har kunnat emittera och det har skett investeringar i spanska, italienska och tyska banker, men det har varit dyrare för många av de bankerna än för andra. Det ska få konsekvenser om man är en bank som bär mer risk medan välskötta banker ska premieras.

Är finansbranschen säkrare i dag än för tio år sedan?

– Ja, det vill jag bestämt påstå. Svenska banker är välkapitaliserade, de tjänar pengar och har i grunden sunda affärsmodeller även om vi sett en del avarter på sistone. Det kan alltid bli bättre, men vi har kommit en ganska bra bit på vägen, säger Pär Holmbäck.

Pär Holmbäcks minne från krisen

”Jag var student när krisen successivt började bryta ut 2007-2008 och gjorde bland annat praktik i London på våren 2008, bara några veckor efter att Bear Stearns hade fallit. En erfaren chef på en av de banker jag praktiserade på konstaterade att hon ”sett kriser förr” och att hon nu var säker på att det värsta var över. Så blev det inte riktigt. De här åren inpräntade betydelsen av finansiell stabilitet väldigt tydligt hos mig”.

Det råder inget tvivel om att vågen av nya ramverk och regleringar (bland annat inom penningtvätt, kapitaltäckningskrav, personuppgiftshantering och ökat konsumentskydd) som implementerats det senaste decenniet är finanskrisens arv.
Den informella siffran säger att den samlade dokumentationen från nya regleringar ligger på runt 60 000 sidor. Samtidigt har det varit bråttom att få de nya lagarna på plats. De ökade kraven har dragit upp bankernas kostnader, men har framför allt hamnat i knäet på de anställda, menar Ulrika Boëthius.

– Regleringarna kom i en sådan takt och de skulle genomföras så snabbt. Personalen skulle lära nytt, licensiera sig, dokumentera på nya sätt och ställa jobbiga och komplexa frågor till kunder. Arbetet tog oerhört mycket längre tid och krävde samtidigt väldigt mycket manuell hantering.

Hon pekar på Basel-3 reglerna som exempel. Tidigare räckte en rapport på 25 sidor en gång i kvartalet. De nya reglerna förutsatte kapitaltäckningsrapporter på 500 sidor en gång i månaden.

– Det var en ökad arbetsbörda som var mycket märkbar. Det säger sig självt att i ett sådant fall behövs massor med människor för klara av att hantera kraven. Men så blev det inte alltid. I stället skulle samma eller till och med färre antal personer klara arbetsbördan, säger hon.

Så hur nära är vi en ny kris? Det pågående handelskriget mellan USA och Kina är ett uppenbart orosmoment som trycker ned den globala tillväxten, ett annat är centralbankernas expansiva penningpolitik som på många håll pressat ned räntorna till minus som i sin tur pressar bankernas marginaler.

När nästa kris kommer har de Finansliv pratat med inga starka tankar om, men de är däremot eniga om att nya kriser kommer. Johan Javeus pekar på att den rekordlånga konjunkturuppgången nu ser ut att vara på väg att ta slut, men han tror inte på en finanskris 2.0.

– Förhoppningsvis blir det en lite mer traditionell lågkonjunktur den här gången som vare sig behöver bli jättedjup eller långvarig, säger han.

Ulrika Boëthius tror att nästa kris kommer att skilja sig på flera punkter jämfört med krisen 2008 och pekar på penningtvättshärvan i Estland som ett stort osäkerhetsmoment framåt.

– Bankerna i Sverige står sig väl mot den sortens kriser som handlar om finansiell stabilitet och även bankerna i Europa är bättre förberedda nu. Samtidigt har vi en förtroendekris och vi vet ännu inte vad de kommer hitta i Baltikum och vilka följdeffekter det kommer leda till, säger hon.

Även Martin Blåvarg har svårt att peka ut några konkreta hot mot stabiliteten i banksystem

– Vi förbereder oss för det vi kan förutse och de stresstester som har gjorts visar att det finns en stor tålighet hos svenska banker, jag har svårt att se vad som ska kunna rubba oss. Däremot är cybersäkerhet och intrång i IT-system en påtaglig risk framåt, säger han men tillägger också:

– Samtidigt brukar det vara så att det är det som inte går att förutse som sedan stjälper systemet.

publicerad
18 september 2019
”Vad som är positivt? Här kanske man ska svara att man ska träffa nya kolleger och utbyta erfarenheter, men vet har tid med det??” —En av de tillfrågade i vår undersökning om aktivitetsbaserade kontor. Läs mer i nya Finansliv! #finans #finansbranschen #kontor #aktivitetsbaserat #aktivitetsbaseradarbetsplats
Sista chansen att anmäla sig! Snart är det dags för #finansloppet igen! På fredag är sista anmälningsdagen. Gå in på finansliv.se och boka din plats!
NY SPONSOR. @naprapatlandslaget är på plats när branschen springer Finansloppet den 5 september!
NY SPONSOR. @nicks.se är på plats och delar ut chokladbars till alla som springer Finansloppet den 5/9 på Stockholms stadion.
NY SPONSOR. Nu är det klart - @thenaiainitiative är på plats och delar ut dryck till alla som springer Finansloppet.
Följ @Finansliv på Instagram