»Vi svenskar brukar åka till Ikea när vi längtar hem«

Från ett kafé i den pittoreska stadsdelen Grund i Luxemburg blickar Ina Kasperovic ut över åldriga murar och små fina hus. Grund var det första hon såg av staden när hon anlände, och hon föll direkt.

– Jag har min löprunda här. Fortfarande stannar jag till inför all skönhet och tar ett kort ibland, fastän jag har bott här i ett och ett halvt år, säger hon.

Hon arbetar som företagsrådgivare på Handelsbanken i Luxemburg. Det innebär att hon upprätthåller kontakten och utvecklar relationer till bankens företagskunder. Hon har haft ungefär samma uppgifter på Handelsbanken i Sverige, men skillnaderna är påtagliga. Stockholm har många kontor, och anställda på varje kontor har ett överskådligt område och känner sina kunder rätt väl. Kontoret i Luxemburg har i stället kunder vars representanter sitter över hela Europa. Och bolagen är större.

– En stor skillnad är att jag inte träffar mina kunder på samma sätt. Det är telefon och mejlkontakt som gäller, konstaterar hon.

Den som är ute efter en internationell bankkarriär har i Luxemburg alla möjligheter, detta är världens åttonde största finanscenter. Samtidigt är det ett lilleputtland med 600 000 invånare, och med en av de mindre huvudstäderna i världen. Här bor runt 100 000 personer, bara 40 000 av dem är Luxemburgare. Antalet kostymer man ser under en lunchpromenad överstiger vida det som går att hitta i en lika stor svensk stad – säg Eskilstuna.

En stor skillnad är att jag inte träffar mina kunder på samma sätt. Det är telefon och mejlkontakt som gäller.

– Man stöter på samma personer hela tiden, börjar snabbt känna igen folk. Det är lite roligt. Jag har inte själv minglat med syfte att skaffa ett professionellt nätverk, jag vill bara träffa nya vänner som jag trivs med och tycker om. Men det är annars ett jättebra läge för att nätverka, konstaterar Ina Kasperovic.

Hon drar lite i tröjan. Hon klär sig helst informellt, det går bra eftersom hon inte träffar kunder så ofta. Det kan gå bra även i kundkontakten, förstås, beroende på var den äger rum. I Luxemburg är en strikt dräkt helt rätt. På den lilla orten Kungsör i Sörmland kan den göra kunden obekväm.

Jag har inte själv minglat med syfte att skaffa ett professionellt nätverk, jag vill bara träffa nya vänner.

Det var där hon inledde vuxenlivet. Till Kungsör kom hon som sjuttonåring, med ursprung i Vitryssland och uppväxt i Litauen. Liksom många andra som flyttar utomlands i vuxen ålder har hon alltså tidigare erfarenhet av stora uppbrott och långa utlandsvistelser. För henne har det blivit lite beroendeframkallande. Överkommandet av barriärer ger vardagen guldkant. Varje dag, flera små segrar. En krånglig bostadsmarknad som mot alla odds blir begriplig på ett obekant språk, eller obegripliga sociala koder som till sist knäcks.

– Jag gjorde ett utbyteshalvår i Spanien under min studietid. Jag är språknörd, ville lära mig spanska. Det blev sjukt jobbigt. All undervisning var på spanska, jag kände inte en människa, jag var tvungen att ordna bostad själv… det var så många hinder.

Men Ina Kasperovic är bra på just såna hinder. Hon fixade det.

När möjligheten kom kände jag att jag inte kunde missa det.

– Jag fick en sån skjuts, en energi­boost!  Efter det ville jag kasta mig ut igen, lära mig ett nytt språk. Så när möjligheten kom kände jag att jag inte kunde missa det.

I Sverige har hon jobbat på Handelsbanken i Göteborg och i Stockholm. Med hennes bakgrund var det inte så svårt att övertyga cheferna om att hon var rätt person för den tjänst som fanns i Luxem­burg.

Här blev vissa saker lättare än förväntat och andra svårare. Att jobba utomlands är väldigt annorlunda jämfört med att plugga utomlands.

– När jag kom hit var bostaden redan ordnad av min arbetsgivare. Jag är extremt tacksam för det. Det finns så många företag här, och av dem går det att ta högre hyra.  Därför är det svårt att hitta bostad i Luxemburg till överkomligt pris, förklarar hon.

Handelsbanken har en mycket stark företagskultur som genomsyrar även kontoret i Luxemburg. Samtidigt finns det en del kulturella skillnader eftersom kontoret har många nationaliteter: medan den svenska jobbkulturen är platt bär en del av medarbetarna med sig en mer hierarkisk kultur. Det är en del av vardagen, atmosfären är tillåtande. Inom vissa gränser.

– I diskussioner kan jag säga som jag skulle göra i Sverige: »Men då tycker jag att vi gör så här och så här.« Ibland får jag en knäpp på näsan – »Det är inte du som bestämmer«.

Hon flinar glatt. Tillrättavisningarna är inte allvarligt menade och hennes närmaste chef är finsk. Han är rakt på sak, precis som Ina Kasperovic själv.

Något som hade kunnat bli svårare var det sociala livet. Som kvinna och bankanställd var hon i minoritet på sin arbetsplats. Även om alla var vänliga och inbjudande beslöt hon bums att det gällde att bjuda till själv. Så hon ålade sig själv ett soff-förbud. Ina Kasperovic var på jakt efter ett socialt liv och bokläsande och tv-tittande fick vänta till dess att detta liv fanns på plats.

–  Jag sa ja till allt. Jag slängde mig verkligen ut och träffade massor med människor. Flyttar man hit med familj blir det annorlunda förstås. Men jag flyttade ensam. Jag behövde vara aktiv, och i dag har jag vänner med många olika nationaliteter och yrken.

De arton månaderna har passerat snabbt, och de har varit fyllda av besök i närliggande europeiska storstäder eller i små byar, av språkkurser, utflykter till vingårdar, trevliga kvällar på restauranger.

– Närmaste Ikea ligger i Belgien. Vi svenskar brukar åka dit och äta köttbullar när vi får hemlängtan. Det är också så fantastiskt med Luxemburg. Ta en biltur på tjugo minuter, och så är du plötsligt i ett annat land. Det är perfekt, jag älskar att resa!

Mitt i hyllningarna till sitt nya land tystnar hon plötslig. Ina Kasperovic ser ut som om hon har råkat glömma nånting viktigt. Det visar sig vara utsattheten. Den har hon glömt, för i dag kan hon ringa på en väns dörr mitt i natten om nånting hänt. Men när hon strax efter ankomsten till Luxemburg tvingades operera bort alla fyra visdomständerna samtidigt, då var det inte så.

– Läkarna sa att jag inte fick vara ensam efter ingreppet. Men jag kände ingen, jag kände inte att jag kunde tränga mig på en kollega för att få sova över. Då var jag jättetrött på mig själv; Varför gör jag så här, varför har jag utsatt mig för en sådan situation?

Det löste sig. Hon sövdes som planerat men behövde inte åka hem – hon fick stanna på sjukhuset en natt.

– Men också om ingenting särskilt inträffar ska man vara beredd på att det kommer dippar, såna dagar då man bara inte orkar med alla traggliga vardagsproblem. När man känner hur gott det skulle vara att vara hemma, bland de människor man tycker mest om i världen.

Fast även hemlandet blir lite främmande efter lång vistelse utomlands. Ina Kasperovic har vant sig vid den franska artigheten. Dörrar hålls upp, stolar dras ut. Hon får beställa först på restaurang, det är hon som börjar äta först.

– När jag sen kommer på besök hemma i Stockholm händer det att jag får en dörr i ansiktet. Det känns lite ovant!