Allt ljus på försäkringsdetektiverna

Sommaren 2015 rapporterar Arboga tidning om en tragisk drunkningsolycka. Anhöriga hade slagit larm om att en man var försvunnen på Hjälmaren. Efter att polis och räddningstjänst påträffat en övergiven båt, hittade de mannen död i vattnet i närheten.
Ingen brottsmisstanke finns.
– Det är en drunkningsolycka, berättar polisbefälet för tidningen.
Polisen gör en rutinmässig dödsfallsutredning, men ser inget skäl till att gå vidare med ärendet.
Den 3 augusti i år larmas polisen återigen till en sommarstuga söder om Arboga. På platsen hittar de en död 68-årig man och en skadad 63-årig kvinna. Misstankarna riktas snart mot parets 41-åriga dotter och dennes pojkvän.
Under veckorna som följer ska det visa sig att händelsen som inte blev mer än en notis i lokaltidningen i högsta grad hänger ihop med det brutala mordfallet, vars spektakulära omständigheter nu kablas ut i riksmedia dag efter dag. Och i händelsernas centrum står plötsligt en för de flesta oväntad aktör – försäkringsbolaget If.

If hade nämligen ett år tidigare, när de tog emot en skadeanmälan gällande en livförsäkring på en avliden man, fattat misstankar om att allt inte såg rätt ut. Skadehandläggaren kunde konstatera att livförsäkringen på mannen, med hustrun som förmånstagare, var tecknad i februari samma år som drunkningsolyckan. Dessutom var försäkringen tecknad på ett av de högsta beloppen man vid det tillfället kunde teckna. Dessa omständigheter gjorde att fallet skickades vidare till If:s utredningsenhet. En av utredarna tog kontakt med polisen och fick beskedet att det hade gjorts en utredning, men att polisen valt att inte inleda en förundersökning.
Utredaren tog del av polisutredningen och frågade samtidigt om polisen var medveten om att det fanns en livförsäkring på ett stort belopp tecknat på mannen. Men nej, detta visste polisen inte om, och det var heller inget som fick dem att ompröva sitt beslut att inte utreda vidare
– Livförsäkringen är så klart en omständighet som borde varit med i förutredningen, säger Anders Lindstrand, utredningschef på If, när vi i september i år träffar honom i en paus på ett branschmöte hos Larmtjänst i Stockholm.
– Bara utifrån polisens förutredning är vi av den uppfattningen att man nått upp till nivån att man kan ”anta att brott har förövats”, vilket är där gränsen går för att polisen ska inleda en förundersökning, fortsätter han.
Kvinnan hade till exempel larmat först tolv timmar efter mannen hade försvunnit. Hennes förklaring var att hon hade sovit hela tiden, vilket utredarna tyckte verkade konstigt med tanke på att hon samtidigt hade hand om sina minderåriga barn. Vattendjupet där mannen hittades var också bara en meter.
Polisen som fattade beslutet om att inte inleda förundersökning hade inte själv varit på plats vid sommarstugan.
– Det är oerhört märkligt. Det är – som Sherlock Holmes sa till Watson – elementärt att vara ute på platsen och skapa sig en egen bild, säger Anders Lindstrand.

I stället var det försäkringsbolagets utredare som åkte ut och undersökte platsen, som en av sina första åtgärder.
Ovanligt i det här fallet var också att If inte fick möjlighet att prata med den polispatrull som var på plats när larmet om den försvunna mannen kom.
– Det är anmärkningsvärt – det får vi alltid göra annars, till exempel prata med patrullen som varit på plats vid en bilbrand. Det är inget konstigt.
I juni i år meddelades den 41-åriga kvinnan att If:s utredning visat att något giltigt avtal aldrig kommit till stånd, och att hon därför inte kommer få ut några pengar från livförsäkringen. Samtidigt överlämnade bolaget sin utredning till polisen, men återigen utan att myndigheten tog över bollen.
– Vi satt då på väldigt starka bevis på att ett  brott hade förövats. Vi kunde inte hantera att inte göra något åt det, så vi valde att överklaga till åklagaren att polisen inte inlett en förundersökning, säger Anders Lindstrand.
Efter nej från två olika åklagare, hamnade fallet till slut hos överåklagaren vid Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum i Göteborg, som tog beslutet att inleda förundersökning gällande mord och försök till grovt bedrägeri. Beslutet kommer drygt tre veckor efter mordet på den 41-åriga kvinnans pappa.

Fallet i Arboga är så klart exceptionellt – det är inte så vardagen ser ut för branschens detektiver, försäkringsbolagens omkring 140 utredare. Deras uppdrag är inte att utreda brott, utan att se om personen framför dem har rätt att få ut pengar på sin försäkring. Under 2015 genomförde försäkringsbolagen cirka 7 000 utredningar av misstänkta försäkringsbedrägerier. Utredningarna resulterade i att försäkringsbolagen avböjde skadeutbetalningar till ett värde av cirka 410 miljoner kronor.
Det vanligaste försäkringsbedrägeriet är när en försäkringstagare ”plussar” på sitt krav och kräver ersättning för egendom som aldrig försvunnit, ärenden som ytterst sällan hittar till kvällstidningarnas förstasidor. De flesta fall rör motor- och hemförsäkringar.
Det är också de frågorna som upptar största delen av arbetstiden för utredaren John Wigén. Det är nu 22 år sedan han sadlade om från jobbet som bilmekaniker för att bli försäkringsutredare, och han har hunnit med flera arbetsgivare under den tiden – från Dial försäkring, Skandia och If, via konsultfirma, till dagens tjänst som en av Länsförsäkringar Stockholms fyra utredare.
– Det är spännande att se trenderna under den här tiden. Till exempel har den organiserade brottsligheten ökat, medan en viss typ av bedrägerier med stulna bilar nästan försvunnit.
– Förr var det vanligt att folk sa att de blivit av med bilen, som sedan hittades sönderslagen i skogen. I dag är det svårare att fejka på grund av sofistikerade stöldskydd som startspärr. Nu eldar man upp bilen på parkeringen i stället, säger John Wigén.

Men även bedrägerierna med bilbränder kan lösas med teknisk bevisning. John Wigén tar BMW:s dörrlåssystem som exempel:
– Om ena dörren till den utbrända bilen står på glänt så är det ett bevis för att personen som gjort det måste ha haft tillgång till en passande nyckel. Även om man kan krossa en ruta och hälla i bensin i bilen, kan man inte sedan öppna dörren inifrån, eftersom låset är blockerat.
– Likadant om rutan är nedvevad, då måste personen haft rätt bilnyckel vad gäller de flesta modeller.
Själva bilnycklarna kan vara pusselbiten som avslöjar bedragaren.
– Det är en ny rutin som jag är en av dem som jobbat fram – att alltid kräva in nyckeln om en bil brunnit och läsa av informationen i den, säger John Wigén.
Nyckeln kan avslöja datum och klockslag för när den senast användes.
– Många säger att de tappat nyckeln, men om de inte har en polisanmälan så ligger det dem i fatet.
När John Wigén utreder en stulen eller sönderbränd bil lägger han mest fokus på att kartlägga vad försäkringstagaren gjort dagarna innan händelsen, om det till exempel går att upptäcka att personen inte jobbat.
Förutom att försäkringstagaren får redovisa vad hen gjort, brukar John ställa frågan ”Har du berättat för någon att du förlorat bilen?”.
– Då säger de ofta nej, och förklarar det med att det är pinsamt att berätta. Men jag förstår inte vad som är penibelt med det.
– På facebook lägger vi ut vad vi äter, checkar in när vi går på bio och delar med oss av allt möjligt personligt. Att inte nämna med en rad att man blivit av med bilen, eller fått den sönderslagen, är märkligt. Det är helt klart en händelse jag själv skulle ha delat med mig av.

Det är ofta smådetaljer som fångar hans uppmärksamhet, det som gör att han känner att försäkringstagarens påstående inte är sannolikt.
– När kunden säger ”Varför måste vi träffas?” är det en signal på att det inte står rätt till. Om det hade hänt mig något så skulle jag bli jätteglad om någon kom hem till mig så jag fick visa och berätta om det tråkiga som inträffat.
I 70 procent av fallen som John och hans kolleger utreder säger de nej till att betala ut pengar.
– Resten lämnar vi tillbaka till skadehandläggaren att reglera. Det betyder inte att 30 procent av fallen är riktiga, men vi friar hellre än fäller.
Beloppen för ett skadeärende är inte avgörande för om en utredning görs eller inte, säger John Wigén.
– Om vi i det gemensamma skaderegistret, som hela branschen delar, ser att personen verkar tappa sin Iphone varje gång det är en ny modell ute – då är det dags att mota Olle i grind. Då är belopp inte styrande längre.
– Det är ett sätt att vårda den egna kundstocken och få bort de som luras från kollektivet. Bedragaren börjar ofta småskaligt innan denne är beredd att elda upp en bil för 200 000.
I och med att utredarna måste deklarera hur de kommit fram till att försäkringstagaren ljuger, skapar det hela tiden nya sätt att bedra. Att hålla jämna steg med den brottsliga utvecklingen kräver sin utredarerfarenhet och det är därför ingen slump att uppåt 90 procent av försäkringsbolagens utredare är före detta poliser. Men utvecklingen har faktiskt gått åt att bredda rekryteringsbasen, menar Länsförsäkringars utredningschef Ann Hassel Tano.
– Förut var alla i princip poliser, men vi anställer mer och mer även andra typer av utredare, som ekonomer och biltekniker. Det gäller att täcka både försäkringskunskapen och utredningserfarenheten.

Att utreda misstänkta försäkringsbedrägerier är ett uppdrag branschen sedan länge har från riksdag och regering. En tidigare justitieminister uttalade i mitten av 90-talet att ”I första hand måste emellertid försäkringsbedrägerierna bekämpas av försäkringsbolagen själva.” Från samma tid kommer flera politiska uttalanden om att bolagen ska ta ett ökat ansvar i kampen mot den ekonomiska brottsligheten och öka sina insatser för att förbättra skadekontrollen.
Hur har då branschen levt upp till detta – hur har arbetsmetoderna förändrats?
– Vi är fler utredare i dag, även om antalet inte ökat jättemycket. Men framför allt har verksamheten effektiviserats med olika system, så rent tekniskt är det annorlunda i dag, säger Ann Hassel Tano.
John Wigén tycker att kvalitén på utredningarna är bättre i dag än för 15 år sedan.
– Vår dokumentation är bättre och vi jobbar mer i detalj. Förut kanske man nöjde sig med att anteckna adressen på fyndplatsen av en förstörd bil – i dag åker man ut och dokumenterar omgivningen, och bildar sig en uppfattning om det är sannolikt att man parkerar sin bil där till exempel, säger han.

Det märks under arbetet med den här artikeln att utredningsverksamheten är mer känslig för branschen att prata om än många andra områden. Inte alla bolag vill ställa upp på intervju.
En trolig delförklaring till att bolagen inte varit så pigga historiskt på att lyfta fram sin utredarverksamhet är att de vill vara attraktiva för kunderna – det låter kanske inte så trevligt att man misstänker och utreder sina försäkringstagare.
– Men i dag vet vi dels att kunderna tycker att det är viktigt att vi arbetar med de här frågorna. Och dels är det en stor del av arbetet att jobba preventivt. De bästa insatserna är när vi får personer att avstå från att göra bedrägerier. Där har utredarna en stor roll, säger Ann Hassel Tano.
Hon tror att utredningsverksamheten generellt är mer accepterad i dag.
– Förut ville bolagen inte prata så mycket om oss, men jag tror att alla mer och mer inser vikten av att berätta om vår verksamhet.
– I dag är vi en mer naturlig del av skadeverksamheten än vad vi var för tjugo år sedan, även om vi fortfarande har en väg att gå. Jag tror alla bolag nu förstår vikten av att skydda sig.
Försiktigheten att uttala sig kan också hänga samman med att utredarna under åren hängts ut i media och fått sina metoder ifrågasatta. Det har till exempel ifrågasatts om försäkringsbolagen har rätt att filma folk.
– Men det är klarlagt att försäkringsbolagen får göra det. Det var ett fall jag var inblandad i, då en försäkringstagare stämde försäkringsbolaget för ofredande eftersom de filmat henne. En enig tingsrätt, och sedan även hovrätt, slog fast att det inte var något ofredande, säger Claes Hjalmarsson, som under 25 år jobbade för Trygg-Hansa, som utredningschef och försäkringsjurist, och nu har egen konsultverksamhet.
– Bolagens rätt att värna sig mot ohederligt angrepp väger normalt tyngre än försäkringstagarens rätt att ha sin integritet okränkt, fortsätter han.

Christina Svedberg är försäkringsjurist på Trygg-Hansa. Hon menar att det är ytterst sällan som bolaget beslutar om filmning av en försäkringstagare, och då endast om det inte går att få fram uppgifterna på annat sätt.
– Vi kan förstå att det kan uppfattas som en kränkning av den personliga integriteten. Det ska krävas graverande omständigheter; vi kanske fått ett tips från försäkringstagarens kolleger om att personen, som får pengar från försäkringen på grund av att denne är arbetsoförmögen, rör sig väldigt mycket. Eller, som blir allt vanligare, att personen själv har lagt upp bilder och filmer på Facebook eller Youtube.
Men det finns gränser för hur man får filma. 2013 skärptes lagen på området och säger i dag att det är förbjudet att i hemlighet ta upp bild av någon som befinner sig inomhus i en bostad, på en toalett, i ett omklädningsrum eller ett annat liknande utrymme.
– Det håller vi oss självklart till och vi tyckte att skärpningen av lagen var bra. Vi får filma på allmänna platser, men inte inom hemmets sfär.
Däremot har det vad Christina Svedberg vet aldrig prövats i domstol om man filmar in i en bostad från en offentlig plats.
– Vi gör inte så. Jag bedömer detta som förbjudet, säger Christina Svedberg.
Filmning in på någons tomt, bedömer hon som ett hårfint fall.
– Att filma in i trädgården skulle, som lagtexten är utformad, vara tillåtet. Men det är ändå inte säkert att vi skulle göra det – vi skulle till exempel aldrig ställa oss på en villagata och filma in i en trädgård. Huvudregeln är att vi försöker filma när personen befinner sig på offentliga platser, som i ett stall eller på ett gym.
Både Claes Hjalmarsson och Christina Svedberg påpekar att det är extremt resurskrävande att filma, och att det också därför inte är något som försäkringsbolagen lättvindigt tar till.
– Alla bolag har sina rutiner, men jag tror inte att det någonstans är den enskilde utredaren som beslutar om filmning, utan det är nog snarare utredningschef i samråd med jurister som gör det, säger Christina Svedberg.
– Vi filmar om vi behöver det för att vinna framgång i en kommande rättegång, fortsätter hon.

På tal om rättegång, så är det försvinnande få fall av försäkringsbedrägerier som når så långt som till domstol. Få fall når ens till polisens bord. Förra året polisanmäldes 425 misstänkta försäkringsbedrägerier, och av dem gjordes 311 anmälningar av försäkringsföretag. Extremt låga siffror med tanke på att man räknar med åtminstone 100 000 försäkringsrelaterade brott varje år.
– Vi polisanmäler för få fall per år, det är ett problem vi delar med hela branschen och det är något vi från vår sida kommer se över i framtiden, säger Håkan Larsson, utredningschef på Trygg-Hansa.
Problemet är att många utredare tröttnat på att lägga ner det extra arbete som det ändå är att sätta ihop en bra polisanmälan, eftersom de ser att bara omkring 14 procent leder till åtal.
– Det är svårt att få polisen att agera i våra ärenden. Vi upplever att vi många gånger får slåss för att få dem utredda. Det har blivit lite av en ond spiral – våra utredare blir obenägna att anmäla, eftersom det inte tjänar något till. Det krävs ett gediget arbete med en anmälan, som är ogjort när ärendet läggs ned, säger Ann Hassel Tano.
Liksom If i Arbogafallet får hon och hennes utredare, i de fall polisen lägger ned, försöka gå vidare och få till en överprövning.

Möjligheterna att få sina ärenden utredda av polisen skiljer sig åt mycket beroende på var i landet man befinner sig. Flest åtal i förhållande till antalet anmälningar, 30 procent, väcks i Skåne. Stockholms län tar emot flest polisanmälningar, men där väcks åtal bara i 3 procent av ärendena.
– I Stockholm är det helt hopplöst. Det är svårt att få till ens att det påbörjas en utredning. Polisen här har ett så otroligt stort inflöde av ärenden, så våra hamnar ofta bara i balansen, många gånger till och med så länge att ärendena blir preskriberade, säger Ann Hassel Tano.
Den onda spiralen med bolagen som drar sig för att polisanmäla, eftersom det inte leder någonstans, fortsätter sedan med att polisen inte får den kompetens som behövs för att utreda försäkringsbrotten, menar hon.
– Så blir det ju för oss alla när vi får arbetsuppgifter för sällan, då blir vi inte tillräckligt bra på dem.
– Sen kan ju jag tycka, som före detta polis, att många av våra utredningar är i stort sett färdiga – det enda som polisen behöver göra är att hålla förhör och sätta ihop ett protokoll, sen är det klart. Det är klart att vi känner en frustration när de inte ens tittar på det.

Vissa gånger tycker hon det känns som om polisen verkligen letar efter anledningar att lägga ner utredningar. Hon visar ett beslut om nedläggning av förundersökning som togs den 22 april i år. Som motivering skriver polisen:
”Inlämnad ansökan om ersättning bedöms inte ha kunnat lett till utbetalning på grund av försäkringsbolagets kontrollsystem med särskilda utredare. Inlämnandet och begäran är att betrakta som ett otjänligt försök där risk för utbetalning/skada inte fanns.”
– Den avskrivningsgrunden är helt uppåt väggarna – här tar man alltså inte upp fallet, det räknas inte som ett bedrägeriförsök, av anledningen att vi utredare finns och kunde avslöja det. Det är oerhört anmärkningsvärt.
– Försäkringsbranschen avböjer för 400 miljoner kronor per år, men vi har brott beräknat på mellan 2,5 och 5 miljarder. Att polisen skulle tycka att ett bedrägeriförsök är otjänligt på grund av att vår utredningsverksamhet ska täcka all brottslighet mot branschen – det säger sig själv att det inte är möjligt. Vilket gör den här avskrivningsgrunden absurd, säger Ann Hassel Tano.
För att vända utvecklingen och ändå åstadkomma fler polisanmälningar försöker branschen bland annat hitta sätt att samarbeta. Till exempel har man via paraplyorganisationen Svensk försäkring tagit fram en mall hur en polisanmälan ska se ut.
Ann Hassel Tano hoppas också på att det i framtiden går bättre att kanalisera försäkringsutredningar till rätt person inom rättsväsendet.
– Om vi hade dedikerade åklagare som är bra på de här ärendena, då skulle vi få bäst resultat.

Med ökad organiserad brottslighet och med digitaliseringen av samhället, som underlättar för bedragarna, är utmaningarna framöver stora för försäkringsbolagen.
– Jag tror att det inom branschen finns ett stort mörkertal när det gäller mer organiserade bedrägerier, och att detta tillsammans med digitaliseringen, kommer driva fram en betydligt större proaktivitet inom bolagen.
– Vi kommer i större omfattning arbeta med riktade kontroller mot vissa skadetyper, liksom uppföljning och kvalitetskontroll av redan reglerade skador, säger Håkan Larsson.
För John Wigén på Länsförsäkringar är en viktig arbetsuppgift att föra vidare sina kunskaper till skadehandläggarna, för att de ska uppfatta varningssignaler och trender i försäkringsfall, som ska få dem att dra öronen åt sig.
– Vi utbildar dem i att hitta rätt skador för oss att utreda, eftersom vi bara kan utreda ett begränsat antal.
Här står olika mål inom verksamheten emot varandra – utredarna som vill att skadereglerarna ska ta större ansvar för att gå igenom fallet ordentligt, och kravet från bolagen att de ska arbeta fort och kundvänligt.
– Här finns utmaningar för oss utredare, då hela branschen går mot en effektivisering med snabbare och enklare handläggning för att möta kundernas behov, säger John Wigén.

Han får efter intervjun återgå till något av de sju ärenden som just nu ligger på hans bord, som den anmält försvunna kejsarlänken för 70 000 kronor samt Rolexklockan för 90 000. Eller fallet med han som blivit av med hjulen i bilen, eller någon av de två bilbränderna.
För de två utredarna på If väntar troligtvis deltagande i rätten under hösten – om åklagaren lyckas väcka åtal vad gäller drunkningsfallet kommer de med största sannolikhet vara nyckelpersoner i bevisningen.
Försäkringsdetektiverna arbetar vidare i stort och smått, nu efter Arboga kanske något mindre av branschens doldisar. Och även om sållningssystem, både digitala och mänskliga, ska hjälpa utredarna att hitta ärenden, så är deras erfarenhet och intuition fortfarande hjärtat i kampen mot försäkringsbedrägerierna.
Eller som If:s Anders Lindstrand uttrycker det:
– Väl där är det traditionellt utredararbete som gäller. Så länge det handlar om människor som försöker luras, så måste vi prata med dem. Papper, penna och bandspelare är ett väldigt gott vapen, nu och i många år framåt.

Text: Åsa Berner
Foto: Alexander Donka