Gå direkt till textinnehållet
Ulf Pehrson, Monika Müller Lundqvist och Roland Frölander arbetar ideellt i styrelsen i Finansförbundets seniorförening. Foto: Oskar Omne

»Så länge vi är pigga kommer vi fortsätta jobba«

De är pensionärer, före detta bankanställda och tidigare fackligt förtroendevalda. Trots pensionsåldern har de mycket kvar att göra för den fackliga rörelsen.

Det måste vara något slags rekord. Tillsammans har Roland Frölander, Monika Müller Lundqvist och Ulf Pehrson samlat på sig mer än 100 års erfarenhet från sina fackliga förtroendeuppdrag. Och än har de inga planer på att sluta. Nu arbetar de tillsammans och ideellt i styrelsen i Finansförbundets seniorförening. Finansliv träffade trion i början av augusti i centrala Stockholm.

Alla tre har en bakgrund från en svensk storbank. Roland kommer från Handelsbanken, Monika från Nordea och Ulf från Swedbank. Roland börjar.

Roland: Jag började på Handelsbanken i mitten av 50-talet. Jag jobbade på hålkortsavdelningen som sedan blev dataavdelningen. Detta var innan datorerna hade kommit. Ett par år senare började jag arbeta med ekonomi och så småningom var jag med och bildade Handelsbankens personalstiftelseprogram, den så kallade oktogonen.

Monika: Jag kom till Sverige från Österrike 1965 med ett, milt sagt, tunt ordförråd. Jag såg en annons i tidningen på ett Wallenbergföretag och fick faktiskt jobbet. Efter det började jag på PK Finans och därefter gick jag över till PKbanken (Nordea). Lite längre fram blev jag ordförande för regionbank Stockholm för Finansförbundet.

Ulf: Jag arbetade inom Sparbanksrörelsen som intendent med ansvar för bankens serviceenheter. Egentligen sysslade jag med allt utom bank.

Roland gick med i facket 1954, Monika 1965 och Ulf 1960. Det var en självklarhet för alla tre att vara med i det dåvarande Svenska Bankmannaförbundet (Finansförbundet), dock av lite olika anledningar.

Ulf berättar om en händelse från de tidiga skolåren. Vid varje terminsstart ropade läraren upp att de elever som skulle ansöka om att få nedsänkt eller befriad terminsavgift skulle komma fram och hämta en blankett. Det innebar att de elever som egentligen kanske inte hade råd att gå i skolan var tvungna att skylta med det inför alla kamrater.

Ulf: Själv hade jag tur som slapp gå fram, men det minnet etsade sig fast. Jag tyckte det var djupt orättvist och det väckte en del tankar.

Roland: Mina föräldrar var aldrig fackligt engagerade, utan för mig var det bara en självklarhet att vara med. Jag blev medlem samma månad som jag fick min första anställning.

Monika: Sanningen är att jag vågade inget annat. Jag minns att en kollega sa till mig: »Här i Sverige är man med i facket, det ska du veta«. Det var viktigt att vara med i den här gemenskapen, särskilt bland tjejer.

De fortsatte som medlemmar och mellan 1960 och 1970 valdes alla tre till fackliga ombud på sina arbetsplatser. Som förtroendevalda gav de personalen en röst. Och när de pratade, då lyssnade arbetsgivarna.

Ulf: Jag menar att vi fick gehör. Framför allt i fusionsarbetena mellan de olika bankerna. I Stockholm fanns ett stort motstånd mellan Stockholms Sparbank och Länssparbanken Stockholm där den ena aktören ville ta kontrollen över den andra. Där gjorde vi stor nytta i förhandlingarna.

Monika: Definitivt. Man respekterade oss. Fackets roll vägde tungt vid förhandlingsbordet och de lyssnade på våra förslag. Samtidigt gällde det att vara faktamässig för att bli respekterad.

Från tiden som förtroendevalda minns trion särskilt bankkonflikten 1991. I fem veckor strejkade de bankanställda och genomförde flera stora demonstrationståg med krav på högre löner. Till slut lyssnade arbetsgivarna.

Monika: Det var en fantastisk tid och alla ställde upp. Demonstrationstågen började vid Norra Real och sedan tågade vi ned med facklor i händerna till Stureplan.

Roland: Det var den största löneförhöjningen dittills och en stor framgång för den fackliga rörelsen. Alla anställda fick 1500 kronor var i löneförhöjning, sedan fick man ytterligare påslag beroende på vilken roll och lön man hade. Det var en av de största jämställdhetssatsningarna i svensk bankhistoria.

Mycket har hänt sedan dess – både i den fackliga rörelsen – men också ute på arbetsplatserna. Sällskapet menar att fackets position har försämrats – samtidigt som arbetsgivarna har blivit allt bättre på att hålla de anställda nära sig.

Ulf: Facket driver knappt några tydliga frågor längre. Det är synd, för tiden har ändrats mindre än vad man tror. Till exempel löneförhandlar facket inte längre utan det sköts individuellt. Vissa människor klarar en löneförhandling bra, men andra klarar det sämre.

Roland: Mycket har också förändrats i och med de nya anställningsformerna. En tillsvidareanställning är inte lika självklar i dag som den var förr, vilket gör det svårare att exempelvis få ett banklån för att köpa en bostad.

Monika: När jag arbetade var majoriteten av alla chefer i Regionbank Stockholm fackligt anslutna. Så ser det inte alls ut i dag och jag upplever att arbetsklimatet har blivit mycket hårdare. Det är en helt annan press i dag och särskilt på de unga. Det gör mig ont i skälen.

Roland: Håller med. Det ställs helt andra krav, inte minst på de unga jämfört med för 20–30 år sedan.

Efter mer än 40 år i bankens tjänst har trion lagt arbetslivet på hyllan sedan 15 år tillbaka. På fritiden är föreningslivet, framför allt Finansförbundets seniorförening, ett av huvudintressena. I takt med att bankerna har startat egna aktiva pensionärsföreningar har det blivit tuffare att värva nya medlemmar. Samtidigt innebär ett medlemskap i Finansförbundet ett stort mervärde som många missar, säger sällskapet.

Roland: Fördelen är att man får samverka och träffa representanter från alla banker. Det är ett väldigt fint kunskapsutbyte. Sedan har vi också väldigt trevligt när vi att träffas.

Monika: Jag tror också att kunskapsutbytet över bankgränserna är något som saknas i dag. Tidigare fanns ett mycket mer aktivt samarbete, men det utbytet får man som medlem i Finansförbundet.

För att fler ska börja att engagera sig menar Ulf att »facket måste dra ur proppen«. Han förklarar.

Ulf: Medlemmarna måste vilja lägga ned tid på det fackliga arbetet. Och för att lyckas med det behöver facket göra något drastisk, man måste börja driva de viktiga och stora frågorna igen.

Ni har varit fackligt engagerade i över 40 år vardera. Är den fackliga gärningen ett uppdrag för livet?

Monika: Så länge vi är pigga och elden brinner kommer vi att fortsätta jobba.

Mest läst

Finansförbundets krönika

"Jag kommer att gå och rösta den 9e juni, och jag kommer välja ett parti som tror på partsmodellen och står upp för demokratin. Genom ett högt valdeltagande ökar vi i Sverige vårt inflytande i viktiga samhällsfrågor", skriver Ulrika Boëthius.
»Gör dig redo för EU-valet«
»Varje bransch som står utan en fackförbundstidning är mer sårbar för korruption, oegentligheter och missförhållanden«, skriver Finanslivs chefredaktör Axel Andén.
Några slutord