»Vi nådde inte fram till alla«

Hösten 2017 höjdes röster från miljontals kvinnor världen över i protest mot sexuella trakasserier och övergrepp. Det började med hashtaggen #metoo som spreds från USA efter att flera kända kvinnliga skådespelare anklagat filmproducenten Harvey Weinstein för sexuella övergrepp.

I Sverige har metoo-rörelsen kommit att handla mycket om trakasserier i arbetslivet. Kvinnor i teaterbranschen startade uppropet #tystnadtagning där de vittnade om övergrepp och trakasserier från manliga kolleger och krävde förändring. Därefter följde liknande upprop i de flesta branscher. Men uppropet från finans- och försäkringsbranschen dröjde, och när det till slut kom under hashtaggarna #inteminskuld och #påvåravillkor var det bara 300 kvinnor som skrev under.

– Branschen är splittrad. Storbank och försäkring är en del av branschen, men sen har vi finans som är ett helt annat område, som vi inte nådde med uppropet. Vi fick kännedom om att det fanns de som inte vågade träda fram av rädsla för att bli av med jobbet. Många har känt sig tvingade att anpassa sig och köpa jargongen för att nå en viss position, säger Hilma Björk, som startade #påvåra­villkor.

De relativt få berättelserna som kom fram om sexuella trakasserier och övergrepp startade en debatt om tystnadskultur i finansbranschen.

I december 2017, innan branschens upprop blev offentligt, bjöd finansmarknadsminister Per Bolund (MP) in företrädare för finans- och försäkringsbranschen till ett möte om sexuella trakasserier och varför det då ännu inte kommit ett upprop. Hans förklaring var att det är »en bransch som präglas av att allt mäts i pengar« och att kvinnorna var rädda för att träda fram.

Hans uttalanden fick Nordeas chefsekonom Annika Winsth att se rött. Hon skrev en debattartikel i Dagens Industri där hon ifrågasatte finansmarknadsministerns bild av branschen.

»Jag är inte rädd och jag är inte köpt. Jag har 23 års erfarenhet från finansbranschen varav närmare 20 år på handlargolvet. Jag har själv aldrig blivit utsatt för fysiska kränkningar och inte heller personligen hört talas om andra som blivit det.« skrev hon.

Flera kvinnor i branschen slöt upp bakom Annika Winsth, medan andra ansåg att hon förminskade de som utsatts för trakasserier genom att antyda att det inte finns någon tystnadskultur.

Min poäng var att kvinnor i finansbranschen är kapabla att göra upprop själva, utan att en manlig minister lägger sig i hur och när.

Men det är en feltolkning, säger Annika Winsth till Finansliv nu.

– Det är oerhört viktigt att övergrepp kommer upp till ytan, även i finansbranschen, vilket jag också skrev i min debattartikel. Min poäng var att kvinnor i finansbranschen är kapabla att göra upprop själva, utan att en manlig minister lägger sig i hur och när. Det kom också ett klokt och nyanserat upprop. Tystnadskulturer har det funnits i alla branscher och delar av samhället – annars hade vi inte blivit så överraskade av kraften och bredden av #metoo, säger hon.

Hon ville med sitt debattinlägg bredda frågan till att handla inte bara om trakasserier utan om de strukturer som gör det svårare för kvinnor att ta sig fram i finansbranschen och nå de högsta positionerna.

– Mitt ställningstagande har lyft dessa frågor på Nordea. Jag har tillsammans med andra suttit i ett antal möten med höga chefer och samtalat om de hinder som finns, både på Nordea och i finansbranschen i stort, och om vad vi ytterligare kan göra för att bana väg för en större andel ledare som är kvinnor. Jag har också sett att frågan är högt prioriterad hos flera chefer. Jag hoppas och tror att det kommer ske förändringar som öppnar för ett mer jämställt ledarskap och arbetsklimat framöver.

Annika Winsth tycker att metoo-rörelsen har gjort människor mer lyhörda och har lett till att de som utsatts för trakasserier får ta plats, vilket hon varmt välkomnar. Men Per Bolunds agerande i frågan är hon fortfarande kritisk mot. Hon har inte sett något resultat av det.

Hilma Björk och Louise Thilander deltog båda i det möte som Per Bolund höll med branschens företrädare i början av 2018. De lämnade över de krav som gruppen bakom uppropet tagit fram gemensamt, som finansmarknadsministern tog vidare till riksdagen.

I samband med mötet hos finansmarknadsministern skickade Louise Thilander och Hilma Björk också ut uppropets krav till de arbetsgivare som var på plats, och bad om svar på vad de gör för att möta upp kraven och förebygga sexuella trakasserier. Men de har bara fått svar från hälften.

– Det är bedrövligt dåligt. Jag hade förväntat mig mer, säger Hilma Björk.

FTF:s ordförande Anders Johansson instämmer.

– Det är väldigt tråkigt att bara hälften av arbetsgivarna har svarat. För FTF har uppropet varit värdefullt och gett bra input i arbetet som förbundet har att göra i frågan.

Om det är klart och tydligt att det är så här vi gör affärer, då är det lättare att säga ifrån om man blir illa behandlad.

Finansförbundets ordförande Ulrika Boëthius säger sig dock ha en viss förståelse för varför många arbets­givare inte har svarat.

– Personerna som startat uppropet gör en behjärtansvärd insats, men de är inte företrädare för alla finansanställda. Alla arbetsgivare som var på mötet fortsätter dialogen med sina normala förhandlingsparter, nämligen facket.

De företräder de som skrivit under uppropet, är det inte viktigt att arbetsgivarna svarar dem?

– Jo, de borde ha fått svar. Fast jag tror att arbetsgivarna anser att de svarat genom att komma på mötet. Vill de (Hilma Björk och Louise Thilander, reds. anm.) ha en dialog bör de ha det via de normala kanalerna. De är också väldigt välkomna att komma in och jobba via våra arbetsmiljökommittéer i den här frågan. Min erfarenhet är att arbetsgivarna har frågorna på agendan, säger Ulrika Boëthius.

Men både Hilma Björk och Louise Thilander skulle vilja se mer engagemang från arbetsgivarna. De tycker att det pratas mer på jobbet om trakasserier och hur man behandlar varandra efter metoo-rörelsen, men de efterfrågar mer konkreta åtgärder.

–Jag skulle vilja att man till exempel uppmärksammar vilka olika förväntningar och föreställningar baserat på kön vi har vid rekrytering och lönerevision, samt håller avslutningssamtal med medarbetare som slutar efter kort tid och som tillhör riskgruppen för att utsättas för sexuella trakasserier på arbetsplatsen.«, säger Hilma Björk.

– Det krävs att man jobbar aktivt, visar vilket ansvar man har och att det till exempel är okej att förlora en affär om man blir illa behandlad av en kund. Om det är klart och tydligt att det är så här vi gör affärer, då är det lättare att säga ifrån om man blir illa behandlad. Vi har haft en del workshops, där vi diskuterar vad som är okej och inte. Men är det en riktig förändring? Där tror jag inte att vi är än. Jag skulle önska att min arbetsgivare pratade mer om det, och var mer öppen. Det är fortfarande lite för tyst, säger Louise Thilander, som startade uppropet #inteminskuld.

Förutom #inteminskuld och #påvåravillkor startade Finansförbundet i SEB också ett internt upprop förra hösten, kallat #eftertre. Där kunde anställda skicka in sina berättelser till ordföranden, huvudskyddsombudet, ett av arbetsmiljöombuden eller anonymt via Google till och med sista januari i år. Omkring 30 berättelser kom fram, men ingen av dem har lett till några åtgärder.

– Alla 30 har varit anonyma och de har inte velat att vi ska agera, utan de vill få upp det på bordet och att vi ska ha kännedom om det, säger Anna-Karin Glimström, ordförande för Finansförbundet i SEB.

Sedan det interna uppropet avslutades har inga fler berättelser om sexuella trakasserier kommit fram till de fackliga företrädarna i SEB.

Att man inte ens vågar vända sig till oss i facket, det är förfärligt.

För Anna-Karin Glimström råder det ingen tvekan om att det finns en tystnadskultur.

– Sedan metoo har det blivit lättare att prata om trakasserier, och vi vet att arbetsgivaren jobbar med frågan. Men finanssektorn kan vara kall, jag tror att vissa anställda är så rädda för sina arbeten att de knyter näven i fickan och går vidare. Att man inte ens vågar vända sig till oss i facket, det är förfärligt.

Både Finansförbundet och FTF får in väldigt få ärenden gällande sexuella trakasserier. Antalet ökade något på FTF i samband med uppropen, men har nu gått tillbaka till samma låga nivå som innan.

– Det är svårt att säga vad det beror på. Jag tror att det fortfarande finns en tystnadskultur, precis som i många andra branscher. Den är mycket svår att bryta igenom. Jag tror att det bästa vi kan göra är att fortsätta hålla i gång samtalet, vara ute på arbetsplatser, prata och berätta, säger Anders Johansson.

En ny undersökning som Finansförbundet gjort bland sina medlemmar visar att var tredje person som utsätts för sexuella trakasserier inte berättar det för någon. Av de som berättar är det absolut vanligast att vända sig till en kollega. Endast 19 procent berättar för sin arbetsgivare vad de utsatts för. Ännu färre, 12 procent, berättar för en facklig företrädare.

Läs också

Finansbranschen startar upprop mot sexuella trakasserier

– Det är naturligtvis oerhört allvarligt att så få berättar. Ett skäl kan vara att man inte tror att det ska leda till något, säger Ulrika Boëthius.

Av de som berättar för arbetsgivaren om sexuella trakasserier uppger 68 procent att de inte vet om det lett till några åtgärder.

Hilma Björk tror att det handlar om förtroende. För att få folk att berätta måste man visa att man tar dem på allvar och att det leder till något, och det gäller både arbetsgivare och fackförbund, anser hon.

– Man måste börja fråga vad man kan göra för att skapa ett klimat där folk vågar berätta. Vad skickar man för signaler när någon träder fram? säger Hilma Björk.
Det handlar också om att ge tydlig information och flera alternativ för den som känner sig obekväm med att berätta för facket lokalt, tror Louise Thilander.

– Det är människor som är fackliga representanter, vissa har man förtroende för och andra inte.

Ett annat skäl till att få berättar kan vara att det finns en osäkerhet kring vad sexuella trakasserier egentligen är. När Finansförbundet frågar om medlemmarna utsatts för sexuella trakasserier på jobbet någon gång under det senaste året svarar 2 procent ja. Men när man ger exempel på vad som räknas som sexuella trakasserier höjs siffran till 6 procent.

– Här kan vi se att det finns en kunskapsbrist, säger Ulrika Boëthius.

Sedan metoo-rörelsen började har Finansförbundet anordnat utbildningar och seminarier om sexuella trakasserier för både förtroendevalda och chefer, något man kommer att fortsätta med även framöver.

– Det gäller att hålla liv i frågan. Man kan inte tro att nu har vi gjort det här, nu är det klart. De fackliga företrädarna måste påminna arbetsgivarna om att det är deras ansvar att se till att det finns en god arbetsmiljö. Men det yttersta ansvaret ligger hos arbetsgivarna, säger Ulrika Boëthius.

Jag tycker inte att vi som fackförbund var tillräckligt proaktiva innan

Även FTF har börjat med utbildningar, både för förtroendevalda och för anställda ute på arbetsplatserna. Anders Johansson tycker att fackförbunden har ett särskilt ansvar att inte släppa frågan.

– Vi måste se till att det inte glöms bort. Vi har som mål nu att öka kunskapen om sexuella trakasserier ännu mer. Jag tycker inte att vi som fackförbund var tillräckligt proaktiva innan, vi hade inte särskilda metoder för att hantera just sexuella trakasserier. Nu lägger vi ner mer resurser på det, och har en mycket bättre plan för det här området och hela arbetsmiljöarbetet.

Facebookgruppen som samlade berättelserna bakom uppropen #inteminskuld och #påvåravillkor finns fortfarande. I dag har gruppen cirka 2 400 medlemmar.

– Vi drog igång gruppen igen efter sommaren, men nu mer som ett forum än ett upprop. Där uppmuntrar vi medlemmarna att dela sina erfarenheter och diskutera hur vi ska komma framåt, säger Hilma Björk.

Både hon och Louise Thilander tycker att metoo-rörelsen har lyft frågorna om sexuella trakasserier och skapat en förändring i samtalet på arbetsplatserna.

– Jag tycker att vi tar det mer på allvar och pratar mer om det nu. Men vi är inte framme än, säger Louise Thilander.