Monica: »Det är en väldigt vit, mansdominerad värld«
Nio personer vittnar om att det är mycket svårt att komma in i den svenska finansbranschen om man har utländsk bakgrund, och lika svårt att kliva uppåt i karriären om man väl får ett jobb. Här är Monicas berättelse. Hon heter egentligen något annat.
Monica är inte förvånad över resultatet av Finanslivs granskning. Hon kommer från ett afrikanskt land men är uppvuxen i Sverige. Monica jobbar i dag på en av storbankerna, men har fått kämpa hårt för att komma in i finansbranschen. Att ansöka till jobb hon var kvalificerad för räckte inte.
– Jag kom aldrig på intervju om jag inte ringde upp rekryterarna, skickade mejl, nästan trakasserade dem.
Monica brukade ha ett schema över de jobb hon sökt för att hålla koll på när hon skulle följa upp ansökningarna och hur många dagar hon kunde vänta innan hon hörde av sig igen. Att söka jobb var ett jobb i sig, förklarar hon.
Men för några år sedan gifte Monica sig och tog sin mans efternamn. Då ändrades plötsligt allt.
– Det var som natt och dag. Från att aldrig ha blivit kallad på intervju till att alltid bli det, säger Monica.
Finansliv avslöjar: Åtta gånger så hög arbetslöshet bland utrikes födda
Hon minns en av de första intervjuerna hon fick efter namnbytet. När hon satt i receptionen och väntade reagerade hon först inte när hennes namn ropades upp, hon hade ännu inte vant sig vid det nya efternamnet.
– När jag väl säger »det är jag« ser jag hur rekryteraren backar ett steg. Hon frågar om jag är säker på att det är jag, säger Monica.
Monica förklarade att hon nyligen gift sig, att det var därför hon inte kopplade direkt. Det slutade med att hon fick visa legitimation innan rekryteraren släppte in henne.
– Det blev lite obekväm stämning. Som tur är hann jag bli erbjuden en annan tjänst, jag behövde aldrig vänta på svar från den intervjun.
Nu har hon jobbat inom bank i flera år, men hon märker fortfarande av diskrimineringen.
– Det är en väldigt vit, mansdominerad värld. Jag bär mitt utanförskap på min hy. Min fördel är att jag kan språket och kulturen, men ibland när jag kommer in i vissa rum ser jag hur folk reagerar, jag ser inte ut som de väntat sig, säger Monica.
Hon tror att det finns en omedvetenhet kring att man gör indirekta antaganden om människor utifrån namn eller hudfärg.
– Det är vardagsrasism. Trots att jag har bott här hela mitt liv så får jag frågan om hur jag lärt mig svenska och varför jag är så bra på det. Om jag svarar att jag är svensk blir följdfrågan om jag skäms för att vara afrikan. Det är ganska oförskämt, man kan vara båda två, säger Monica.
På Linkedin har hon dolt sin bild för alla som inte är hennes kontakter. Det beror dels på att hon vill vara anonym på grund av sin yrkesroll, men också på de fördomar hon möter.
– Jag vill att man ska se mig som person först.
Jag skulle nog inte varit där jag är i dag utan namnbytet.
På den bank hon jobbar pratas det mycket om vikten av mångfald, men Monica ifrågasätter vad som egentligen avses.
– Är det att vi ska synas längst ned i organisationen? För på beslutsfattande roller ser det helt annorlunda ut.
Ju högre upp i banken desto mindre mångfald, säger Monica. Hon upplever också att hon indirekt blir en representant för alla med utländsk bakgrund, vilket är omöjligt att leva upp till.
– Varje gång jag börjar en ny tjänst känner jag att jag inte har utrymme att misslyckas på samma sätt, för då stänger jag dörren för andra.
Monica vill inte se sig själv som ett offer, och hon använder ofta humor för att hantera obekväma situationer som uppstår. Men hon förstår dem som inte orkar stanna kvar i finansbranschen. Hon är själv inte säker på att hon hade stannat om hon inte hade bytt namn.
– Jag skulle nog inte varit där jag är i dag utan namnbytet. Det hade i alla fall tagit längre tid, och risken är att jag skulle tröttnat på att försöka, sadlat om och gjort något annat.
