Babak Hakimi: »Det måste vara något annat än slumpen«
Nio personer vittnar om att det är mycket svårt att komma in i den svenska finansbranschen om man har utländsk bakgrund, och lika svårt att kliva uppåt i karriären om man väl får ett jobb. En av dem är Babak Hakimi. »Man måste våga prata om elefanten i rummet«.
Babak Hakimi är född och uppvuxen i Stockholm med föräldrar som kommer från Iran. Han förstod tidigt att det gäller att sticka ut. Parallellt med sin master i finans på Handelshögskolan i Göteborg arbetade han ideellt i studentkåren, jobbade periodvis hel- eller deltid på SEB och var aktiv inom Unga Aktiesparare. Under utbildningstiden fick han även ett internship på säljsidan på SEB Markets i Göteborg där han handlade med valutor.
Efter examen sommaren 2019 och med meriterna i ryggen trodde han att det skulle bli ganska enkelt att få jobb. Drömjobbet var inom investment banking, och särskilt inom corporate finance. Däremot var han inställd på ett »vanligt ingångsjobb«, det vill säga praktik eller en junior tjänst på en storbank eller en mindre firma.
Finansliv avslöjar: Åtta gånger så hög arbetslöshet bland utrikes födda
– Jag hade inte löst praktik under sommaren och jag förstod nästan att det skulle krävas för att konkurrera om de prestigefyllda positionerna. Samtidigt finns det ett lägre skikt på storbankerna och på mindre firmor som jag absolut hade nöjt mig med. Jag var beredd att arbeta gratis om det var så, bara för att få in en fot, säger han.
Men det blev inget jobb under hösten. Babak Hakimi sökte allt, men fick bara en handfull svar. Han säger att han tappade räkningen efter 100 ansökningar. Parallellt fick många av hans gamla klasskompisar från universitetet jobb direkt. Men även mindre meriterade personer han kände via kåren eller Unga Aktiesparare fick jobben som Babak sökte.
– De som ville till finans lyckades alla på sina sätt. Det var jobb inom markets, det fanns de som landade jobb inom investment banking och de som började på mindre firmor. Men det fanns också andra som var betydligt yngre som fick internships och intervjuer för jobb som jag hade sökt.
Den riktiga väckarklockan kom ett år senare när scenariot upprepades med nästa årskull, berättar han.
– Jag hade då fortfarande bara fått en handfull intervjuer som är relevanta, och hälften av dem hade kommit efter att jag hade jagat rekryteraren. Det slog mig då att det här måste vara något annat än bara slumpen.
Han säger att tiden efter examen har tagit hårt. Det svåraste är att inte få några svar på vad det beror på att han inte kommer vidare.
– Du vill inte ta den enkla vägen och säga att det rakt av handlar om diskriminering. För det är hög konkurrens, alla kan inte få de här jobben. Men samtidigt har jag så svårt att acceptera den som säger att det är på lika villkor.
Det Babak Hakimi sätter fingret på har även andra Finansliv pratat med vittnat om. En av dem är Eddie Gustafsson som i dag jobbar som räntehandlare på Swedbank. På pappret var han en stark kandidat, men dörren in till finansbranschen var länge stängd. Efter flera år utan svar bytte han namn från Luquene – till Eddie – och fick intervju direkt.
Babak Hakimi säger att han många gånger har övervägt att göra samma sak.
– Jag ställer mig ständigt den frågan, men kommer alltid tillbaka till att om jag får respons, vad hjälper det mig? På ett sätt tror jag det skulle göra sorgen, smärtan och frustrationen så mycket mer verklig.
– Man hoppas att det handlar om meriterna, men någonstans måste någon välja. Att det då finns vissa personer man hellre vill ha som kollega än andra, det gör ont men är också en verklighet.
Jag kommer fortsätta att försöka ta mig in i Sverige, samtidigt som jag absolut överväger att söka mig utomlands.
Babak Hakimi pekar på sig själv som en del av gruppen som tillhör ett slags »mellanförskap«, det vill säga svenskar med invandrarbakgrund som inte känner sig helt hemma i Sverige bland majoritetskulturen, men inte heller helt hemma där föräldrarna kommer ifrån. Han ser samtidigt inga kortsiktiga lösningar för att få bukt med problemet.
– Jag tror inte att det skulle hjälpa att försöka banka in i arbetsgivare att de borde ha koll på poolen av kandidater. Att försöka få igenom millimeterrättvisa tror jag bara leder till större friktion. Men man måste våga prata om elefanten i rummet. I Sverige är kulturen konsensussökande och en tystnadskultur. Man måste våga prata om att det finns saker som gör att vissa väljs bort medan andra får komma in i värmen.
Tre år efter examen jobbar Babak Hakimi på Ernst & Young som konsult med inriktning mot finanssektorn. Jobbet är dock inte särskilt meriterande för att ta honom närmare målet inom finansbranschen, menar han. I stället överväger han nu en karriär utomlands, där responsen tidigare har varit bättre.
– Jag står inför ett vägval. Jag kommer fortsätta att försöka ta mig in i Sverige, samtidigt som jag absolut överväger att söka mig utomlands.
Jag har alltid velat ha en internationell karriär, men tanken var definitivt att börja och utgå från Sverige.
Varför är det viktigt för dig att berätta?
– Om det finns människor som känner igen sig så vill jag att de ska veta att det finns andra som har gått igenom samma sak. Hade jag själv vetat det här när jag satt i skolbänken hade kanske min taktik varit annorlunda. Jag kanske hade vågat bearbeta det mentala mer, ändrat mitt namn eller lagt till ett tillfälligt namn.
